lördag, april 29

Vi ska ha gäster om 18 minuter (alltså ingen förutom typ jag kommer väl nånsin prexis i tid men) och Andreas skulle för 1 1/2h sen bara gå och handla (ca 500m till hemköp) och ta en liten promenad men är hemma innan kvart över fyra! och nu är klockan kvart i fem och var är han? Ingen vet. Alltså det gör ingenting. Han kommer väl när han kommer. Det är bara så himla typiskt tecken på hans VAHNsinnigt dåliga tidsuppfattning. Alltså på riktigt, han kan inte bedöma hur lång tid nånting tar även om han gör det varje dag. Typ åka hem från jobbet. Ringer och ba går nu älskling, ses om tjugo! när det aldrig nånsin har tagit mindre än fyrtiofem minuter, oftast längre. Min chef, bless him, är exakt likadan. Äre nån form av manligt drag eller?

onsdag, april 26

Är ensam hemma för Andypants har tagit med barnet till sin pappa i Örebro över dagen/natten. Grät imorse när jag skulle gå till jobbet pga HERREGUD VARA UTAN MITT BARN I MER ÄN ETT DYGN??!! Men skärpte till mig och har sen haft en av mina bästa (arbets-)dagar på typ forever. Hade i princip back-to-back-möten och ni vet känslan när man ace:ar? Jag var så himla rolig charmig och lät så insatt och smart så jag nästan förvånade mig själv och sen kom jag tillbaka till jobbet emellanåt med tusen nya idéer och helt inspirerad och pepp PLUS med en jättemöjlighet för oss att öppna upp i USA framöver. Och! Vår nya person vi kommer anställa ska rapportera till mig. Älskar att chefa och vara med och utveckla unga förmågor.

Det bästa med mötena var ändå det sista där jag och en typ branchkonkurrents (fast ändå inte konkurrent) ekonomichef tog en kaffe för att byta lite insights om gemensamma konkurrenter och det slutade upp med att vi satt i nästan tre timmar och diskuterade min nya arbetsworldview om att vi måste sluta se konkurrens och börja hjälpas åt och trade:a erfarenheter istället. Hon gav mig kontakter rakt upp och ned och vi ska strax tvinga/sätta press på två leverantörer i ett utvecklingsprojekt genom ett grupptryck som inte går att få till på egen hand. Det här är det nya arbetssättet, jag är 1000% övertygad. Vill vi framåt måste vi hjälpa varandra.

Unt! Unt! Unt! Avslutade dagen med en fyratimmars middag med Lisa på Bistro Bon. Åh, Lisa hjärta hjärta hjärta.

Nu ska jag försöka förlika mig med att lägenheten är tyst, mörk och tom och sen somna utan att nån sparkar mig i ansiktet.

tisdag, april 25

Vansinnet

Barnet är inne i nån fas igen som gör henne sjukt mammig/klängig. Eventuellt för att jag är borta hela dagarna, men låt oss låtsas att det är en fas. Förutom att jag inte kan stå upp utan att hon bokstavligen hänger mig i kjolarna så får inte Andreas natta henne utan att hon gråter som om livet var på väg att ta slut. Så jag nattar. Och det är ju urmysigt, men jag blir så jävla irriterad när det drar ut på tiden och hon somnar men vaknar igen och knölar runt så jag måste ta upp henne igen. Och igen. Och igen. Och... Nu lämnade jag precis över monstret till hennes pappa med orden hon gör mig vansinnig! Så känner jag inte struliga kvällar när vi delar på nattningarna. Då kan jag minsann andas och slappna av och tänka att det ju är rätt mysigt osv. Men nu? NEJJE. Vill bara att hon ska somna så jag får ha lite vuxenkväll innan jag måste gravidsova svintidigt.

Vecka femton

Den här graviditeten bara fortsätter att tuffa på alltså. Har fortfarande inte riktigt fattat att det kommer komma en till människa som ska bo hos oss trots att det var typ igår jag satt i samma situation. Till exempel förra året det här datumet då jag OCKSÅ var gravid. När jag promenerade till jobbet imorse tänkte jag på hur det kommer kännas när det här barnet också är på utsidan. Inte så mycket på hur själva barnet kommer vara eller hur jag kommer känna/vara/uppleva det utan mer kroppsligt. Att veta att den kroppen bara kan bli starkare och inte ska brytas ner en gång till. Att den kroppen bara kommer vara min i framtiden. Det är en himla konstig och göttig tanke faktiskt, även om jag inte på nåt sätt har nåt emot att vara preggers. En av anledningarna till att vi ville försöka få ett till barn så här snabbt var för att jag kände att jag kanske kanske kanske vill ha ett till längre fram (om det går bla bla bla) och jag fyller trettiofyra i år och vill inte ha tre småttingar samtidigt (om jag kan styra själv) men nu känner jag bara, BARA, nu är det nog. Inte en graviditet till. But then again, fråga mig när nästa unge börjar växa ur bebisstadiet och bli en person och mina hormoner skriker efter en ny bebis.

Hur mår jag då? Jo, men tack bra. Ungefär som jag gjorde pre-graviditet förutom ett visst illamående om jag slarvar med att äta och en tendens att somna när jag nattar barnet vid halv nio. Samt: en stor irritation kring kroppens uppenbara förfall. Att bära två barn inom loppet av ett år gör inte direkt under för core-muskulaturen kan vi väl säga. Ser mer gravid ut nu än jag gjorde i vecka tjugofem med Skrällen, fast utan den där fina rundade magen. Ser mest lite putigt tjock ut och jag vill ju inte att det ska störa mig men det stör mig. Och nästa lördag åker vi till Mallis på bebischarter med ett par kompisar och jag vill verkligen inte gå runt i badkläder just nu. Ska KBT:a mig själv med det gör inget att vara tjock och det spelar ingen roll vad andra kanske tycker om hur jag ser ut. Jag har lika stor rätt att vara där som alla andra. Mitt livskall är inte att pleasa andras preferenser. Det låter ju rätt okrångligt men H E L V E T E vad det inte är det. Jag försöker pysa ut ångesten hos Andreas men han tittar bara oförstående på mig och men du är ju jättesnygg?!:ar och bless him for it, men ibland önskar jag att han delade preferensramar och uppväxt med mig och inte som en slimmad perfekt medium-man som inte sticker ut på nåt sätt.

måndag, april 24

Det är så konstigt att ha liksom ett vanligt liv igen. Vakna, gå upp, gå till jobbet. Det är ju en jävligt konstig grej att gå och jobba när det finns en sovvarm och gosig pyjamasklädd klump att sitta i soffan med. Ba hejhej nu går mamma till jobbet. Och appropå det här med att kalla sig själv för mamma/vara en mamma? GUD vad det är konstigt att se så här i skrift eller prata med andra (främlingar) om det samtidigt som det känns ungefär tusen procent naturligt att både vara och kalla mig själv mamma i närheten av Ellen. Det känns fortfarande lite som att liksom vanliga Linn, jobb-Linn, är precis exakt som vanligt och då är det ju jättekonstigt att jag också är någons mamma eftersom den personen är cirka sjutton i huvudet. Jag kan fortfarande bli nervös över att bli leggad på Systemet och varje gång (!) jag öppnar en flaska vin så känner jag mig typ lite som att jag gör nåt bus. För att inte tala om hur förvånad jag känner ibland när jag hör mig själv prata "officiellt" och fatta beslut om grejer eller hjälpa andra att göra svåra grejer. Jag? Jag kan ju inte nånting egentligen. Jag sitter ju mest och hittar på lite för stunden vad jag tror. Och så lyssnar folk på det?! Näe, gud det är ju så konstigt.

Sett från sidan är det väl inte alls speciellt konstigt att vare sig handla på systemet, vara någons mamma eller bli lyssnad på i jobbet när man är trettiotre år going on trettiofyra och har jobbat de senaste femton åren. Men inombords? Så konstigt. Jag vill ju bara ligga i soffan och äta godis till middag och aldrig göra tråkiga grejer som att städa eller så.

torsdag, april 20

Jag intervjuade en tjej förut som var liksom jag själv, fast några år yngre. Alltså inte exakt såklart, men så himla många drag och grejer var lika. Jag vill på allvar typ bli hennes mentor och ba kom här så ska jag lära dig allt jag kan. Älskar ju mig själv va.

onsdag, april 19

Jag älskar Sverige och jag ÄLSKAR att betala skatt. Ellen har hostat i några dagar och igår på eftermiddagen kulminerade det i nån form av andfåddhet och pipande andning som gjorde att jag, rutinerad astmatiker som jag är, fick pa-nik och ba NÄE NU ÅKER VI IN! Klockan var halv fem och vårdcentralen stängde fem och 1177 hade 25 minuters väntetid så jag kollade in närmsta närakut/jourcentral och insåg att vårdcentralen också var/är jourcentral så vi åkte dit. Cirka en minut efter att vi gick in genom dörrarna och jag sa jag tycker att hon andas lite jobbigt stod vi framför en sjuksköterska som kollade lite och pratade med Ellen och konstaterade att vi nog kunde vänta tio minuter tills jouren öppnade men om det är nåt så är det bara att knacka här på dörren, vi är precis här! Vi fick första tiden på jouren, blev inskrivna, fick ett rum och en läkare två minuter senare som mätte syresättningen och lyssnade på oss och på Ellen och skickade hem oss med ett betryggande allting ser jättebra ut, men vad bra att ni kom in! Vi var hemma igen halv sex. 

OCH DET KOSTADE INGENTING! 

Så himla himla himla himla himla tacksam för att vi gemensamt hjälps åt att se till att det här är vår vardag.

tisdag, april 18

Som en död

Igår somnade jag när jag (i vredesmod) lade Barnet Som Aldrig Ville Somna och som gjorde allt i sin makt för att vara vaken. Till slut blev jag så irriterad så jag bara lade ner henne i sängen och lade mig bredvid och så somnade jag väl tydligen och nån gång borde väl barnet ha gjort detsamma med tanke på att hon låg kvar och sov när jag vaknade fullt påklädd med linser i och allt vid halv ett. Då låg Andreas bredvid och snarkade och herregud vad jag hatar honom på nätterna när han snarkar och jag vill sova. Fördelen hos pappa är att det finns ett sovrum till precis bredvid så där har jag sovit fyra av sex nätter nu. Kommer eventuellt aldrig mer vilja sova i samma rum igen. Jallefall, jag har sovit minst åtta timmar plus en eller två på förmiddagen sen vi kom hit i onsdags och jag blir bara tröttare och tröttare och tröttare. Känns ju lite som att det borde vara tvärtom, men jag gissar att Nya Bebins växtspurt måste få sin energi nånstans ifrån.

Tack förresten för alla grattis!! Vi är jätteglada och jag mår, förutom tröttheten, jättebra nu. Mår bara illa när jag måste byta blöja eller annat äckligt och är täppt i näsan, men i övrigt är allt bra. Måste säga att tiden den här graviditeten går så jävla mycket snabbare än förra gången. Det kändes ju som en eeeeeeevighet varje vecka förra gången och nu ba eh oj, är redan i vecka fjorton!

måndag, april 17

Att ÄNTLIGEN få berätta

Vi ska få barn igen. Jag är gravid. Igen. Det är så himla himla roligt! Och anledningen till att jag har skrivit cirka noll saker här senaste veckorna. Mellan att vara förälder till barnet vi redan har, jobba och försöka överleva illamåendet har det inte funnits så mycket tankar på annat värt att dela. Men nu är första ultraljudet gjort och so far so good. Jag andades ut tolv veckors luft när barnmorskan ba och lilla hjärtat pickar så fint så. Men ja, det var planerat eller med flit eller vad man ska säga och det blir nästan precis 1 1\2 år mellan barnen om allt går som det ska. Jag är i vecka fjorton nu så en tredjedel down, woop woop!

söndag, april 16

Ej smart

Vi är hos pappa på påskledigt. Med tre vuxna på ett barn tänkte jag väl att jag ändå kunde få tid att ligga i soffan och läsa en bok eller ligga i sängen och se en serie eller VADSOMHELST UTAN BARNANSVAR. So far är den enda egentiden den när jag låtsas att jag fortfarande sover på morgonen fast jag ligger i sängen och kollar sociala medier eller igårkväll när jag gick och lade mig vid tio och bad Andreas sova i andra rummet pga snarkar så förbannat och sen tittade på ett halvt avsnitt Suits på volym 2 bredvid en sovande unge. HUR KAN DET BLI SÅ?! Varför är jag så dålig på att få tid bara för mig? Varför dyker det alltid upp ett barn eller en mat eller besök? Förut gick jag ut med Ellen i vagnen för att hon skulle somna, gick runt kvarteret och kollade andra halvan av Suits när jag skyndade mig in för att passa på att få en lugn stund medan hon sov. Åh, och och och, pappa kan vara barnvakt och vill vara barnvakt och vi har inte utnyttjat det för vi vet inte vad vi ska göra med fria timmar? HUR DUMMA I HUVET ÄR VI?!

torsdag, april 13

Körde 34 mil igårkväll efter en arbetsdag. Somnade efter midnatt. Vaknade vid tre och gick och lade mig i eget rum pga snark. Och sen vaknar jag 06.30 HELT UTAN ANLEDNING! Gick tillbaka till min familj som låg/ligger och sover i en liten klump, Ellen med huvudet i Andreas armhåla och kroppen klistrad tätt tätt intill, och snarkar ikapp. Och bredvid ligger jag och är vaken. Alltså sån waste.

måndag, april 10

Som en flock kajor

När jag var liten och inte kunde sova för jag var rädd, för spöken, för att nån skulle komma och kidnappa mig, för att nån skulle komma och döda mig, för jamen allt, så hade jag en skyddstanke. Den gick ut på att det stod riddare tätt tätt tätt runt min säng och skyddade mig från allt som var ont. Jag gillade väl Törnrosa och andra medeltidssagor antar jag, men att låtsas att det stod en mur med riddare runt min säng hjälpte mig somna kväll efter kväll efter kväll. Jag tycker fortfarande det är lugnande att titta på filmscener med marcherande soldater i raka led där det täcks upp för varandra på alla kanter, innan själva slagsmålsscenerna börjar alltså. Jag tror att det är nånting med det välorkestrerade som slår an säkerhetssträngen i mig. Att alla har sin plats och gör sitt jobb. Lite som i en flock kajor, ni vet de som böljar över hösthimlarna, tätt tätt ihop, följsamma men alltid samlade. Näst efter medkänslan för alla drabbade är det den känslan jag sitter med så här måndagen efter fredagens vidriga illdåd. En trygghet, en värme, en enighet. Det känns som att Sverige och Stockholm och alla människor jobbade lika organiserat som den där flocken kajor över trädtopparna utanför mitt fönster. Polisen var på plats inom minuter, läkarhjälp på mindre tid än så. Främlingar bar varandra, kramade varandra och öppnade sina hem och affärer och fordon och hjärtan för varandra. Med varandra. En galning begick ett vansinnigt dåd med en önskan om att sprida ondska och kaos och vi slöt upp med solidaritet, vänskap och en mur av kärlek. Det gör mig trygg. Det gör oss alla trygga.

fredag, april 7

Jag vaknade imorse, åt en väldigt provisorisk frukost bestående av knäckebröd, ett gammelt pitabröd och vatten (samt tjurade lite inombords samtidigt pga när jag var föräldraledig så var kylskåpet aldrig tomt...) och sen gick jag och lade mig igen och vaknade nyss. Så jävla jävla jävla skönt. Nu har jag duschat och borde göra mig i ordning när Skrällen sover, men det är så mysigt att ligga bredvid och gosa så jag tror jag sätter på ett avsnitt s-town och ligger kvar.

torsdag, april 6

Den andra sidan

Jag lunchade precis med min man och mitt barn. Vi åt på La Neta (yey!) och Ellen sov sig igenom hela måltiden så vi var helt handfallna vuxna som försökte konversera utan att bli avbrutna. Sen vaknade barnet och ville sitta i mitt knä och kramas och pussas i tio minuter. Det var ljuvligt. Nu har jag precis promenerat tillbaka till jobbet i solen och känner att livet fan är jävligt bra ändå.

onsdag, april 5

Jag känner ganska ofta att jag inte räcker till. Att jag vill vara nåt annat, på ett annat sätt. Att jag inte är en speciellt härlig person att vara med. Att jag var det en gång i tiden men nu är jag typ gift och morsa och är hemma och har noll att komma med till världen. Jag säger inte att det är så himla konstigt egentligen och på några sätt har det ju varit nödvändigt i och med allt som har hänt dom senaste åren, men jag är liksom inte samma person som jag var förut. Och jag vill på nåt sätt inte heller ursäkta det för livet händer ju och det förändrar en, men det är bara att mitt liv då och mitt liv nu är så himla olika. Jag brukade ju liksom ha tusen bollar i luften. Vara ute med olika människor hela tiden. Ha telefonen full av sms och messengerkonversationer. Jag brukade ha en massa kompisar som jag brydde mig om och som brydde sig om mig och alltså JAG VET att jag är i en tid i livet när alla andras liv ändras också, precis som mitt, och att typ allas fokus har gått från kompisfamiljen till egna barn och partner-familjen och att barn typ äter upp all ens tid och ork. Men vissa dagar känns de ändå lite...ensamt. Som att jag liksom inte är viktig för nån annan än typ Andreas och Ellen och kanske min originalfamilj. Och fast jag vet att det förmodligen inte är sant för jag känner ju inte så för mina kompisar på mitt håll så är det inte alltid så himla lätt att skilja på känsla och sanning.

måndag, april 3

Åh tiden, vart är vi påväg?

Min lilla bebis blev elva månader i lördags. Jag började jobba heltid imorse, eller jag ska väl ha semester på fredagar ett tag, men ändå. HUR GICK DET TILL? Jag har helt plötsligt gjort föräldraledigheten och ska in i nån form av vardagsrutiner i evigheten amen. Den där långa långa långa långa långa perioden av ledighet man typ får en eller några gånger i livet om en får barn är borta? Försvunnen för evigt i ett plockande av leksaker, nej Ellen, bit inte i sladden/kasta inte glaset/slicka inte på kontakten/vill du pussa mamma? och kanske fyrtiotusenmiljarder minuter av First Aid Kit och bebisvaggande. JAG VILL INTE JAG ÄR INTE REDO!

Jag tycker ju (duh) att det är en självklarhet att dela på föräldraledigheten och ser inte några alternativ i verkligheten, men rent mentalt är jag ungefär lika mogen som en kristdemokrat på kyrkläger. GE MIG MIN BEBIS MIN MIN MIN MIN MIN! Jag vill typ aldrig mer jobba? Jo, det vill jag, men jag vill ju vara med mitt barn också. Är lite sur för att jag var hemma när hon var en närsomhelst briserande liten hög av skinn och ben och Andreas får det roliga när hon kan gå och skämta och liksom fucking fattar det man säger till henne? Ba Ellen, nu ska vi gå ut. Kan du hämta din jacka och halsduken? och så gör hon det?! Eller alltså över min döda kropp att jag inte skulle vara hemma med nästa pyttebebis (och gnälla över det för det) och gå och vänta på min tur i ett halvår, men jag vill ha allt? All tid, alltid. Okej, Andreas kan få vara hemma också. Samtidigt. Bara jag får vara hemma och jaga en fnittrande blondin genom lägenheten. *tittar längtansfullt på teapartyrörelsen*

Jag läste på nån blogg imorse (hade länkat om jag inte hade varit så trött när jag läste så jag redan glömt av vilken) nån som skrev en för- och nackdelslista med barn. Och även om jag tycker att det är svårt och jobbigt och tråkigt (och vet att vi ändå har det sjukt enkelt) och att det ändrar hela ens (*min) varelse så kommer fördelen här: kärleken. (Obs. Det går APPSELUT att ha ett helt fulfilling liv utan den kärleken. Livet kommer vara lika bra för det.) Men den kärleken är liksom beyond allting? Den går djupare än min existens. Det är som att jag har fått ett nytt solsystem där jag alltid kommer kretsa i en annan bana. Det pirrar ut i fingerspetsarna när jag tänker på mitt barn. Det susar i huvudet och kittlas i ögonen och HERREJÄVLAR vad jag är kär. DET är fördelen.

onsdag, mars 22

En sömnrapport

Jag gick hör och häpna och lade mig klockan tio igår. Tog med mig det sovande barnet och kröp ner och sen måste jag ha somnat på typ noll sekunder för jag har inget mer minne av det hela än just precis det. Sov visst som en död också för när Andreas gick och lade sig låg Ellen med huvudet mot spjälsängens nedre del dvs cirka tjugo centimeter från att trilla ur sängen. Usch. Vaknade iallafall imorse och ba men nu måste jsg ju ha försovit mig?! Och så var klockan sju? Det är alltså så här det känns att vara smart?

tisdag, mars 21

Äta sova jobba dö

Alltså jag är så trött. Den kommer alltid på våren med ljuset, tröttman. Nu sover ju Ellen som en gud jämfört med många andra barn men hon vaknar fortfarande en till två gånger per natt och trots att uppvaken sällan är längre än fem minuter och sällan kräver att jag lämnar sängen om jag ens behöver engagera mig så börjar det kännas nu. Jag skulle ge vadsomhelst för en hel natts ostörd sömn med barn i egen säng. Men ta in på hotell då gnällspik? Ja, jo, jag tänker det ganska (ha...ha) ofta men utan Andreas och förmodligen Ellen så kommer jag ändå inte kunna somna och säkert heller inte sova djupt. Jag sover inte ens på soffan av samma anledning så jag får väl skylla mig själv I guess? Idag har jag iallafall varit hemma med Ellen och det är ju "ganska" intensivt nu så när Andreas kom hem somnade jag på soffan i en timma och sen var jag helt desorienterad när jag var tvungen att vakna och laga mat. Har också sagt i typ tre veckor att jag ska gå och lägga mig vid tio men likt förbannat sitter vi där framför ett-avsnitt-till-Blacklist hålögda till eftertexterna vid halv tolv. Fy fan vad jag önskar att jag var en morgonmänniska istället för en kvällsmänniska just nu.

fredag, mars 17

Jag har haft utvecklingssamtal på jobbet. Ellen var med för min chef  "har ju inte träffat henne på jättelänge, ta med henne!" Älskar att jobba på ett ställe där det här med familj liksom får existera och ta plats. Hon sov större delen av mötet (ja, det var planerat) så vi hann prata både sammanhängande och bra innan den stora charmoffensiven vaknade. Ska ta med barn på alla seriösa möten framöver. Hehe. Vi var iallafall himla överens omungefär allt så det var skönt. Om två veckor börjar jag jobba fyra dagar i veckan istället. Den femte och sista arbetsveckodagen ska jag vara ledig TILLSAMMANS med Andreas. Vi ska alltså lyxunna oss tredagarshelger i april, maj och eventuellt även fram till semestern börjar. Mmm..tredagarshelger. Jag tänker ungefär varje dag på hur glad jag är över att vi delar på föräldraledigheten. Dels för att jag tycker det är roligt att jobba och vill jobba men också för att det är så himla tydligt att Ellen mår så bra av det och har i princip samma relation till mig och Andreas sen vi började vara lediga halvtid. Det återstår väl att se om pappaperioden tar vid nu när han går hem på heltid. Har en känsla av att det kommer göra lite ont i hjärtat att bli bortvald, men han är ju cirka världens bästa förälder så jag förstår ju henne isåfall.

I helgen kommer mina barndomsbästisar hit. Vi ska gänghänga och spela minigolf inomhus och shoppa lite och käka god mat. På söndag ska vi göra brunch hemma hos oss och jag lade precis en beställning på mathem på nästan bara frukostmat för skitmycket pengar. Mmm...brunch. Om  ni har nån grej som ni ba ÄLSKAR med frukost/brunchmat så får ni gärna hojta till. En vill ju liksom imponera på söndag va.

Hepp, måste jobba lite nu. Trevlig helg!

måndag, mars 13

Livsuppdatering i punktform

Jaha sen sist då?

. Barnet har börjat gå (stolt skrikemoji) och stapplar omkring här hemma mellan olika möbler, längre och längre för varje dag. Gud jag skulle kunna skriva spaltmeter om ljuvligheten som är mitt barn men vi kan väl nöja oss med att jag aldrig nånsin trodde att det gick att älska så här stormande.

. Vi har haft möte med inredningsarkitekten för nya huset och gjort alla våra inredningsval. Det kommer bli helt mjukt och gosigt där tror jag. Synd bara att det inte är förrän OM FREAKING ETT ÅR vi får flytta in. Kommer väl så och hoppa på trappen så fort den är byggd med tanke på mitt extremt dåliga tålamod. Det är ett under att jag klarade av att vänta en hel graviditet alltså.

. I onsdags fick jag nog av hemmalivet och bokade ett rum på Scandic Haymarket lördag till söndag för götteunnshelg med lelle familjen. Hade tänkt shoppingdag, vila på hotellet och middag i restaurangen men fick pga bristande planering istället valla runt hungrig morsa, humörskämpande farsa och sovig unge efter matställe med god mat som accepterar vagn inomhus (seriöst Sverige skärp er!) och hamnade på Paolo Robertos italienare högst upp i Åhléns liksom bakom barnavdelningen
typ vid fyratiden. Yey för maten som var så jävla god och servicen som var ace och för femtonminuters pausen jag fick ensam vid bordet pga blöjbyte/kö när jag tog den sista klunken perfekt kaffe (bäst i Stockholm, no joke)
och pianohissmusiken lullade in mig i nåt state av totalt njut. Ney för well, Paolo. Vill helst inte stötta machomän mer än nödvändigt va. Sen hängde vi på hotellet resten av kvällen med plan att äta roomservice men HERREGUD vilken kass roomservicemeny! Andreas drog istället ner till McDonalds för en extra allt-beställning som vi käkade till tonerna av Melodifestivalen och vårt barns förnöjda fnittrande.

. Vi har bokat en all inclusive happy baby Lollo. Bernie-charterfest på Mallis andra veckan i maj. Ser så jävla mycket fram emot det.

. Så tacksam för Andreas jobbs härliga föräldraledighetsavtal som ger oss möjlighet att göra ovan. Kolla direkt om ni är med i AFA eller har kollektivavtal med föräldralön om ni är i småbarnsåren. AFA betalar ut retroaktivt också FYI.

. Har efter fem år köpt nya stolar till matbordet. Dom levereras imorgon och jag vet fortfarande inte vad vi ska göra med dom gamla. Det är min gammelmorfars och dom har varit hans och sen mormor och morfars och sen mina och nu faller dom bokstavligen ihop om man sätter sig på dom men jag har inte hjärta att kasta. Men vi har ingen plats att spara dom heller. BUHU.

fredag, mars 3

Ekonomitanten svarar och förklarar - fråga 10.

Motvalls säger:

- Bil(jäveln), hur mycket ska den få kosta?
- Om det orimliga händer, att en partner dör, och man inte är gifta, hur räknas då värdet på bostaden? Måste den värderas av mäklare och barnen köpas ut om den efterlevande vuxna ska ha kvar den själv? Kan ju bli ett väldigt godtyckligt värde eller? Eller gäller inköpsvärdet? Har googlat och frågat mkt om detta utan att få svar.
- Hur mycket är det rimligt att lägga på lampor som nyinflyttad? Jag sa 30 000. Min sambo suckade.
- Hur funkar kapitalförsäkring?

Här vare lite att sätta tänderna i. Synd bara att jag fryser så mycket så jag typ inte kan tänka, men vi gör ett försök va?

1) Biljäveln först: alltså så himla svår fråga? Det beror ju helt på vad en har för privatekonomi skulle jag säga. Men oavsett så kostar det väl minst typ 1500 Jag kan berätta hur vi tänker? Vi har en mammatraktor dvs en volvo V70 som är typ sex (?) år gammal. Vi köpte den begagnad av en kompis för jag personligen tycker att nya bilars värdeminskning de första åren känns så jävla värdelös att betala för. Men det är ju jag. Min man har ungefär samma relation till bilar som jag har till rymden, internet och faxen så han tycker vad jag tycker per automatik. Vår bil kostar oss (förutom värdeminskning som jag inte orkar räkna på) 650 kronor i försäkring (helförsäkring pga parkerar på gatan) och kanske 150 kronor i ränta och 1000 kronor i parkering och 500 kronor i diesel varje månad, totalt 2300 kronor. För oss är det en rimlig kostnad och den är nog rätt låg i jämförelse eftersom vi har gjort det här lifehacket: vårt billån ligger i lägenhetslånet. Det går ju att applicera om en köper bilen kontant eller om en bor i hyresrätt, men om ni äger ert boende och har ett separat billån, kolla om ni inte kan göra en värdering och få in billånet inom ert lägenhetslån. OBS! Kolla väldigt noga så en ökning av lånet inte knuffar upp er över nya amorteringsreglergränserna. Det borde bankpersonen verkligen ha koll på, men se till att dom ger er en jämförelse på månadsutgifterna och inte bara skillnaden i räntekostnad (MYCKET billigare att ha lån på boendet än på bilen) och amorteringsmässigt så kan ni ju välja att amortera lika mycket på den nya delen av lånet som ni hade gjort om det hade legat som billån.

(Hanna, jag tänkte på det här för er när du skrev infon till din fråga tidigare)

2) Det orimliga och väldigt ovälkomna att nån dör då, hur värderas vad? Värdet räknas ju på samma sätt oavsett om en är gift eller inte, men effekten av dödsfallet när det gäller bo kvar osv skiljer ju sig åt. Anledningen till att det är så svårt att få reda på vad som gäller är att det inte finns någon lag som reglerar exakt hur det går till. Det som är vanligast och mest rättvist är att använda marknadsvärdet minus ev reavinstskatteffekt samt mäklararvode dvs låtsas som att bostaden säljs. Det bästa är väl att använda tre olika mäklare och sen ta medelvärdet, men avtalsfrihet gäller så vad som arvtagare kommer överens om  blir giltigt. Att använda ett medelvärde minus reaskattseffekt och mäklararvode är väl så nära det exakta värdet en kan komma tycker jag. Arvslotten baseras ju på bodelningens totalvärde så en värdering till inköpspris ger ju lägre arvslott vilket ju på ett sätt kanske är rättvist eftersom det är föräldrarna som har bott i bostaden och köpt den och betalat amorteringar och räntor och renoveringar och byggt ett hem men kanske inte är korrekt i en värdering?

Det som gör den stora skillnaden i frågan ovan är förmodligen inte värderingen så mycket som: giftemål, samboavtal och testamente för det är det som reglerar om barnen måste köpas ut eller inte samt isåfall till hur stor del. Om en är gift och har gemensamma barn så har den överlevande maken fri förfoganderätt över all egenom och barn ärver först när den kvarvarande förälderna har gått bort. Hur fastigheten värderas där blir ju på sätt och vis därför irrelevant eftersom det ändå inte ska ärvas nåt direkt.

Om en är gift men har särkullebarn så har dom rätt till sin laglott direkt och kan därför behöva köpas ut. Är en sambo utan testamente så ärver en inte överhuvudtaget och då blir det ju 50% som ska köpas ut och underåriga barn behöver en god man som fattar beslut för deras bästa. Tror inte att en värdering till inköpspris accepteras då t ex.

Så, om en inte är gift så rekommenderar jag STARKT först och främst ett testamente och i andra hand även samboavtal och definitivt att se till att partnern står som förmånstagare på alla försäkringar.

Handelsbanken har någonting som kallas låneskydd som är en livförsäkring som täcker upp till 1 700 000 av bostadslån PER PERSON. Det ingår när en har lånen hos dom. Övriga banker har fristående livförsäkringar som täcker samma, men då kostar det några hundra varje månad. För oss är det självklart att ha en sån försäkring för den som blir kvar om det värsta skulle hända ska inte också behöva deala med att inte ha råd att bo kvar.

3) Lampor när en flyttar, alltså hahahahha! Jag är nog lite mer på din sambos sida. Eller jag önskar att jag också tyckte att 30 000 var en rimlig summa, men där är jag nog lite för snål. Det borde väl gå att fixa belysning i ett hem för en sjättedel av det? Men okej, har ni pengarna så absolut! Trettiotusen går ju att spendera på typ tre lampor om en vill. Det lider ju inte direkt brist på fina grejer att köpa.

4) Kapitalförsäkring är ett ISK (som vi har pratat om i tidigare inlägg) och är väl mer att jämföra med ett avgiftsbelagt konto än en försäkring. När pengar väl satts in på kontot ("kontot" = fonder/aktier i ISK) kan man ju handla med fonder och aktier utan att betala vinstskatt eller deklarera dom.


Ekonomitanten svarar och förklarar - fråga 9.

Tankar och vardagslunk undrar:
Betala av på csn eller spara?

Spara, i fonder, aktier eller något annat (spax?)

Motfrågan till sparande, hur argumenterar du för att unna dig saker? Jag kan ibland fastna i att det sparade ska sparas in absurdum. Jag borde framförallt resa mer, gå på teater etc. Men har svårt att ta från fonderna. Senast var för ett år sen då jag kör kolonin och den summan har jag sparat igen med råge sedan dess (kolonierna är inte dyra här).

Budget, roligare sätt än Excel.

Ja, hörru du, sparandet tänker jag att jag har svarat på i tidigare inlägg mer eller mindre, här eller här till exempel. Det beror på vad du ska ha pengarna till och hur stor risk du är villig att ta. Det finns en facebookgrupp som heter Ekonomista - Kvinnor som gillar aktier och privatekonomi med en massa människor som gillar sparande betydligt mer än mig. Kolla där vettja!

Jag vill nämligen fokusera lite mer på motfrågan, hur jag argumenterar för att unna mig saker? Det är lite mer av mitt favoritämne eftersom JAG ÄLSKAR ATT UNNA MIG GREJER. Är mycket mycket bättre på att spendera än vad jag är på att spara you see. Här kommer mitt första tips(/skäll): du har ett liv. Om du har en buffert så du klarar dig och ett upparbetat spar som genererar pengar genom avkastning och som redan är stort nog så du kan köpa även större inköp kontant så har du råd att unna dig lite göttigheter i livet också. Du har råd att spara OCH unna dig från vad jag förstår i din text. Det här är en väldigt personlig åsikt (om du vill läsa om nån som tycker fundamentalt olika när det gäller sparande och jobbande och sånt så kolla här http://miljonar.blogspot.se/) men livet är faktiskt mest till för att levas. När dom grundläggande grejerna som buffert och pensionsspar och lite sparande till eventuella avkommor är täckta så tycker jag att det är viktigt att sparande för sparandets skull inte står i vägen för levandet. Klart att du ska resa och gå på teater och köpa dig nåt fint som gör dig glad då och då. Ät mat du gillar, drick goda grejer. Ha på dig favoritkläderna som du känner dig finast i fast det bara är söndag. Ät choklad till middag ibland om du vill. Det är ju olika vad som triggar belöningssystemet hos olika människor men vad är livet till för om inte att försöka hitta luckor av lycka? För mig handlar det jättemycket om att jag är en lyxapa. Jag reser hellre kortare och till finare hotell än på långresa på billigare hotell. För att det är det som triggar mitt belöningssystem. Jag älskar krispiga lakan och tysta mattor och god mat och bra service. Jag gillar när det luktar gott och är rent och fint och färska blommor. Tror på riktigt att jag spenderar mer på färska blommor än på typ nåt annat efter räkningar, mat och allmänt levene varje år. Men det är ju jag. Du säger resor och teater som exempel. Det låter ju jättehärligt, gör det!

Jag tänker så här: om du tycker det känns som en spärr att sälja fonder för att göra dom här grejerna så kanske du kan göra en ny strategi framöver (liknande den vi har). Istället för att sätta över allt månadsspar till fonderna så sätter du över en mindre summa och sen skapar du vanliga konton och döper dom till det roliga du vill få in i ditt liv. Ett kulturkonto och ett resekonto kanske? För pengar du ändå ska spendera snart är kanske inte avkastningen avgörande? På så sätt sparar du ju ihop till dina roliga grejer så du slipper känna att du slösar, men tröskeln med att sälja fonder är borta. Sätt ett mål på varje konto och när du når det så MÅSTE du göra nåt. Det kanske kan trigga igång dig att bränna lite pengar och vinna livslycka?

Budget då, alltså har du provat appen Tink? Jag tycker att den är skitbra faktiskt. Det tar några månader och lite klickande men sen har du rätt bra överblick på vad pengarna går till och det går att sätta en budget per utgiftsgrupp (som du bestämmer själv), för sparande och en hel massa annat.

Lycka till!

onsdag, februari 22

Min familj

Nackdelen med att jobba är helt klart att resten av familjen får ligga kvar i sängen när jag måste gå upp. Ja, barnet sover fortfarande ofta till typ åtta-ish (tack högre makter om ni finns) så många mornar blir som idag när jag inte kan morgongosa utan måste gå direkt in i duschen. Alltså det värker i hjärtat av gull när jag kommer in i sovrummet och ser lillsnarkarn och storsnarkarn ligga ansikte mot ansikte på samma kudde, under samma täcke, med armarna om varandra i kors. Ellen sover med Andreas nämligen. Och med med menar jag väl egentligen typ på eftersom hon smackar upp sitt huvud så nära ens eget så kinden liksom trycks åt sidan och sen knölar hon ner resten av kroppen som en liten klisterlapp med fötterna rakt in i magen. Jag tycker det är skitmysigt i typ tre minuter och sen ba uuuuuh ta bort henne! så nu har hon lärt sig att bara rulla till pappa direkt istället. Andreas å sin sida ÄLSKAR att sova nära och vaknar typ inte av nånting så det är lite av en win-win där alla sover. Det är bara på morgonen jag är lite avis för alltså halvsvettig bebisnacke? Kanske lite som luktknark?

Ekonomitanten svarar och förklarar - fråga 8.

Här kan man ställa frågor om man vill.

Johanna säger:
JAA! Okej undrar många saker men primärt detta:

* Det jag måste sätta mig in i väldigt snart: bunden eller rörlig ränta på bolån, eller både och? 
* Vad är bästa sättet att pensionsspara?

Okej hej och tusen tack osv!

Åh, lån och räntor och sånt. Har du läst mitt inlägg om sånt här? Lite tips om saker som är bra att tänka på vid bankval och förhandlingar och sånt. Men tillbaka till din fråga: rörligt eller bundet? Historiskt har det i princip alltid lönat sig i längden att ha rörligt bolån. Det är fakta. Fakta som jag personligen inte bryr mig om ett dugg eftersom jag får kaninpuls av att känna osäkerhet i pengafrågor. Jag har haft bundna bolån sen jag köpte min första egna lägenhet 2009. Inte alltid hela bolånet och absolut inte allt med en och samma bindningstid, men majoriteten har varit bundet. För mig handlar det rätt och slätt om att jag vill veta vad jag ska betala varje månad. 2009 var det för att jag tjänade 23 000 kronor i månaden och inte hade typ några pengar över till osäkerhetsgrejer. När vi köpte lägenheten vi bor i nu var vår ekonomiska situation helt annorlunda och vi hade tjänat på att inte binda, men vi föredrar känslan av att veta att ja, men nu betalar vi X pengar varje månad kommande åren. Rörligt bolån innebär ju att räntan ändras var tredje månad och så som marknaden har sett ut de senaste säg fem åren så har ju räntan inte ändrats jättemycket från kvartal till kvartal och det finns ju ingenting som säger att du inte kan binda vid nästa tremånadersperiod så känn ingen press att liksom hetsbinda precis just när ni signar. Se däremot till att era rabatter gäller HELA TIDEN och inte bara för just det lånets bindningstid. 

Att binda lån eller inte är ju egentligen en ren spekulationshandling, kommer räntan gå upp i framtiden eller inte? Hur snart kommer den gå upp? Och till vilken nivå? Googla typ ränteprognos eller kolla din banks prognosverktyg för att se vad proffsen tror. Den andra anledningen till att vi har bundit våra lån är också att jag ihop med prognoser och vår bankperson har trott att räntan ska gå upp rätt länge nu. Det är ju en orimlig nivå vi är på nu och att den har hållt i sig så länge som den har är ju helt sjukt egentligen. En liten tyckpassus där ja. 

För er del då? Alltså det kan inte jag råda om. Men så här, ränteläget är fortfarande rätt lågt men nu börjar det stiga lite. Prognosen är att räntan kommer börja gå upp, frågan är ju bara hur snabbt och vilken nivå som är den nya normalnivån? En ränta på 5-6% är egentligen inte speciellt konstigt, men givet att vi har lån som är bundna på 1,30% idag (som exempel) så blir det ju liksom en kostnadsökning på flera hundra procent om räntan går upp till den nivån. Det är lätt att glömma av att en ränteökning på 1-1,5% för närvarande gör att ens månadskostnad i princip fördubblas. En procent är liksom inte speciellt mycket och det kan gå upp rätt snabbt. Det är också bra att tänka på att de långa räntorna (3 år och uppåt) följer prognosen på långtid och de brukar alltså gå upp snabbare än den rörliga räntan om marknaden tror att räntan kommer höjas (eftersom för varje månad som går kommer man närmre och närmre potentiell höjning och banker gillar inte att tänka att dom förlorar pengar). Den rörliga räntan rör ju sig i nutid och går därför sällan upp mycket på kort sikt eftersom dens verkningstid eller vad man kan säga är rätt hundraprocentig när man gissar (nutid är ju liksom nu so to speak). Så såhär då: om marknaden tror att räntan är på väg upp så kommer långa räntorna stiga först. Då kan en ju antingen tänka att en hoppar på det tåget nu för att en tror att en kommer tjäna på att ligga på dagens ränteerbjudande under bindningstiden eller så låter man lånet förbli rörligt och håller koll på långa räntorna och binder när de börjar stiga. Eller binder inte alls om en tänker att det historiskt sett faktiskt alltid lönar sig i längden även om det kan innebära osäkra kostnader framöver i toppar. 

För full transparency kan jag ju säga att vi har följande uppdelning på lån idag:
Bundet tom 2017-06-01 : 65% av vårt lån (band 50% på 3 år vid köp och 15% på 1 år som vi sen band om till fantastisk ränta på 2 år till)
Bundet tom 2018-06-01 : 15% (band 15% på 2 år vid köp och band sen om på 2 år till)
Bundet tom 2019-06-01 : 20% (hade rörligt, band om förra året på 3 år pga fantastisk ränta)

Det är garanterat inte det maxade sättet att hantera pengar och vi har förlorat pengar på de 50% vi band på tre år vid köp som faller ut i år, men har tjänat in nästan alla pengar på resterande och just exakt NU så ligger vi under samtliga listräntor så just exakt NU är den set up:en till dom räntor vi har bundit till bra. Vi kommer binda om en majoritet av det som löper ut nu igen. Dels för att jag tror att vi tjänar på det men också för att jag vill veta vad vi ska betala. Vi kommer med stor sannolikhet vara föräldralediga igen och då är det rätt skönt att veta vad vi måste kunna betala. 

Kom ihåg att det är ni som bestämmer uppdelningen på lånet. Ni kan binda eller inte binda hur stora eller små andelar ni vill. Lycka till!

Bästa sättet att pensionsspara? Alltså igen with the sparande! Närå, men jag känner verkligen inte att jag är i en position där jag kan ge råd om det bästa sättet eller vilka fonder eller aktier eller så. Men ATT pensionsspara kan jag väl iallafall tipsa om. Och att göra det i ett ISK är väl ingen dum idé (investeringssparkonto, man betalar en årlig schablonskatt på totalbeloppet istället för vinstskatt och slipper fondavgifter och kan byta fonder och aktier hej vilt inom sitt ISK.) Som flera andra har tipsat om så har avanza och nordnet bra fonder med låga avgifter så konton hos dom är väl ingen dum idé, men som jag har sagt tidigare så tycker jag att det är en bra grej att gå och prata med en rådgivare om inte annat för att bli guidad i avgifter och avkasningar och etiska fonder och inriktningar och risker och sånt. Är man lat och obrydd (såsom jag, kommer få skit för det här nu) så sätter man in pengar i en så kallad generationsfond där risken (fondportföljens ägande) ändras med tiden. Fonden säljer av högrisk och satsar på lägre risk ju närmre pensionen man kommer. Det är INTE det mest lönsamma sparandet, men det är ett sparande och det ger mer avkastning än sparkonto. Ett ISK går alltid att komma åt så OM det blir kris framöver innan pension så kommer du ändå åt pengarna. Det finns också kapitalförsäkringar som är låsta till perioder med utbetalning typ från du fyller 65 år eller vad du nu väljer. Det är kanske ett alternativ om en vet med sig att en är sjukt dålig på att spara och nallar pengar hela tiden?

Alla ni andra får gärna komma med era (bättre) tips i kommentarerna. 

måndag, februari 20

Ekonomitanten svarar och förklarar - fråga 7.

Felicia säger:
Då undrar jag om barn! Vad kostar det per månad? Hur mycket får man egentligen ut i föräldrapenning? Hur lite pengar kan man klara sig på i månaden?

Nuru Felicia, nu ska vi prata om pengabålet som är barn. Skoja ba, don't you worry! Ni kommer klara det galant!

Vad kostar ett barn per månad? Om vi för nu struntar i inkomstbortfallet dom orsakar under föräldraledigheten och vabbandet så tänker jag att dom väl kostar ungefär det barnbidraget är, 1050 kronor, och uppåt i månaden utslaget på ett år. Om man ammar i början och blandar lite ärvda kläder med blocket/traderafynd så behöver det inte kosta jättemycket. Säg 200 kronor i kläder i månaden och typ 400 spänn för blöjor? Och så nån leksak på det. Sen börjar dom käka lite mat och vill ha lite gröt och välling och sånt och sen behöver dom ytterkläder och skor och jackor och tusen andra grejer när dom är över ett år, men samtidigt som dom börjar på förskola och därmed behöver typ tusen extraprylar så börjar en ju ofta jobba så den kostnadsökningen kommer ändå kännas minimal i jämförelsen att slippa leva på föräldrapenning.

"Startkittet" tror jag kostade oss ungefär 10 000 kronor. Vi köpte en ny vagn (tips att passa på att handla i reaperioder och/eller erbjudanden, vi fick vår till 40% rabatt) och spjälsäng,  barnstol, skötbord och sängkläder på Ikea samt badbalja, förkylningskit och kanske fem uppsättningar kläder. Babyskydd, babysitters, babybjörn, ergobaby, hoppgunga och gåstol har vi fått låna av våra snälla kompisar. Fördelen med att vara i 30-årsåldern när man får sitt första: det finns andra som har fått barn tidigare. Babynest sydde min kompis åt oss, hjärta henne.

Okej, då går vi på inkomstbortfallet som väl är den största ekonomiboven vid barnskaffande. Alltså det är inte en briljant ekonomisk idé att skaffa barn, men det är ju temporärt för det mesta. Hur mycket man får ut i föräldrapenning beror på vad du tjänar. Du får knappt 80% av din lön (lön x 0,97 x 0,8) om du tjänar upp till 37 300 kronor i månaden. Det maximala uttaget från Försäkringskassan är  28 900 kronor brutto alltså en utbetalning på drygt 20 000 kronor om du tar ut 7 dagar i veckan. Det är viktigt att veta att det är skillnad på att vara föräldraledig och att ta ut föräldrapenning. Du kan vara ledig alla dagar i veckan, men ta ut ersättning för fritt antal dagar. Många tar ut färre dagar för att kunna vara hemma en längre period eller spara till framtida lov osv. För att räkna ut exakt vad du skulle få ut och laborera lite med dagar vs ersättning så rekommenderar jag Föräldrakollen på försäkringskassan. Nu råkar jag ju veta att din kille har eget företag (eftersom du skrev det hos Jenny)  och försäkringskassan kan hjälpa till att räkna där också om du/ni istället kollar här: SGI-guiden. Jag tror att han minst kan få 250 kronor per dag, men förmodligen mer eftersom han jobbar och har en inkomst.

Kom också ihåg att det går att dela föräldraledigheten ner på timmar på en dag och att det visst går att arbeta samtidigt, bara en inte tar ut ersättning för samma tid. Jag har till exempel jobbat 20 timmar i månaden hela tiden även om jag har haft Ellen. Jag har varit på möten och svarat på mail och fixat andra grejer. Antingen har jag gjort det på dagtid och inte tagit ut föräldrapenning för den tiden eller så har jag gjort det på kvällar och helger och inte tagit ut föräldrapenning för den tiden heller. Din kille kanske mycket väl kan vara hemma OCH jobba samtidigt? Han har ju ingen chef som bestämmer att han inte får ha en bebis bredvid sig eller att han MÅSTE jobba varje dag mellan 9-17? Han kanske kan göra en halvtid efter klockan 16 och fakturera för den tiden samtidigt som han tar ut föräldrapenning på halvtid? Då har ju du hand om bebisen när han jobbar, men du kan ändå jobba heltid? Det finns nackdelar med att ha eget företag och varierande inkomster men den stora fördelen är flexibiliteten med tiden. Glöm inte det!

Hur lite pengar man kan klara sig på i månaden tror jag är upp till var och en. Nu killgissar jag utifrån mitt medelklassperspektiv, men om vi tänker att mat/blöjor/grejer från mataffär kostar från 4000 kronor i månaden (eller 7500 som det kostar oss, men då har vi liberos touch blablabla pant-blöja och vårt barn äter färdigblandad ersättning och nån jävla ekogröt som kostar massor) och att ni utöver räkningar behöver jag vet inte, 3000 kronor var i månaden så tror jag inte ni kommer lida. Om ni kan få ihop 25 000 kronor i månaden netto så klarar ni er. Allt över det gör att ni också kan leva lite mer vanligt liv än bara att klara sig. Och ja, jag vet att många lever på betydligt mindre än så och klarar det också, men nu tolkar jag frågan väldigt generöst.

Var det till nån hjälp? Mindre skrämmande att tänka på barn?

Ekonomitanten svarar och förklarar - fråga 6.

minahistorier undrar:
Sparande vs amortering: är det bättre att amortera eller sätta över pengarna på sparkontot? Jag har inget "riktigt" sparkonto utan sätter över ca 3000kr/mån på ett extra allkonto.

Jag vill bara passa på att säga att allting jag svarar nu är hur JAG tycker och hur JAG tänker. Det kommer finnas folk som inte håller med och dom har också rätt för det beror på hur en värderar olika saker och hur duktig en är på olika grejer.  Jag är långt ifrån proffs på det här, men som sagt, jag har en ganska bra grundförståelse och kan bara förklara hur jag tänker och varför. Okej, då har vi det sagt.

Sparande vs amortering alltså, denna ständiga käpphäst. Jag vet flera personer som tycker att amortera är cirka det sämsta som finns och flera personer, typ min direktörsgubbepappa, som tycker att man är dumihuvet om man inte amorterar. Jag känner lite att det beror på situation och framtida situation och vad pengarna behöver gå till och när och hur en sparar och så.

Men så här, rent matematiskt så är det bättre att amortera än att ha pengarna på ett konto som genererar noll ränta (minskar i värde pga inflationen, remember?). Varför? För att amortering = minskat lån = minskad ränta = mer pengar i plånboken. Amortering blir ju på det sättet ett sparande genom undvikande av kostnad plus har fördelen att din andel lån minskar och det i sin tur kan ju påverka hur mycket du MÅSTE amortera och det påverkar verkligen din räntekostnad om räntan skulle gå upp (vilket den kommer göra nån gång). Säg att du har en ränta på 2% och en amortering på 3000 kronor i månaden sänker ditt lån med 36 000 kronor per år. Det betyder en ränteminskning på 720 kronor på ett helt år (36000*0,02). I just ditt fall gör det som du ser kanske inte nån större skillnad, men det är mer pengar än du får på allkontot till 0% ränta.

Alternativet är ju såklart att spara pengar på nåt sätt som ger mer än 2% avkastning per år och därmed ökar dina pengar snabbare än bara sparandet. För det, se tidigare inlägg.

Om vi skiter i fjantmatten lite och fokuserar på livet istället då, använder du dina sparade pengar eller låter du dom bara ligga där på allkontot och deppa? För om du omsätter pengarna ett par gånger om året genom resor eller annat unn så tycker jag personligen inte att du ska amortera. Götta dig istället isåfall. Ha en liten buffert för grejer. Gör nåt kul. Livet går inte bara ut på att spara pengar till sen.

Summa summarum, om du inte tänker att du ska röra pengarna på några år och du inte orkar sätta dig in i ett sparande som genererar mer än 2% ränta så amortera. På tre år har du ju amorterat 100 000 kronor och när räntan är 4% istället för 2% så blir det ändå 4 000 kronor på ett år och det är ju en resa eller en jävligt dyr unnväska eller två och en halv lyxmiddag eller nåt annat gött. Och om du behöver pengarna så är det ju bara att låna upp dom igen?

Ekonomitanten svarar och förklarar - fråga 5.

Här kan ni ställa frågor om ni vill.

thesonj undrar:
Vi som bor i hyresrätt och liksom inte är tokavlönade men har helt okej lön, hur fan gör man för att få ihop en kontantinsats i Stockholm och närförorter? Vi har bil som kostar pengar och hund som kostar pengar, så liksom, hur? går det ens?

Alltså jag önskar att jag hade ett bra svar och/eller kunde trolla. Det är klart att det går, folk gör ju det, men jag har inget bra svar på exakt hur. Och jag kan inte svara på vilka uppoffringar ni är villiga att göra i er ekonomi eller hur mycket luft som finns där just nu. Men jag kan visa på räkneexempel.

Ett:
Vi har 150 000 kronor i sparkapital idag. Vi kan spara 3000 kronor i månaden. Om vi räknar på en avkastning på i snitt 8% och ränta på ränta-effekten så är kapitalet efter 10 år cirka 890 000 kronor. Om vi tänker att vi lägger 15% i handpenning och lånar resten så kan vi köpa boende för 5,9 miljoner. Men se tidigare inlägg om hur banken tänker och amorteringskrav påverkar storleken på lånet.

Två:
Vi har inget sparkapital idag, men kan spara 5000 kronor i månaden till med 8% avkastning i 10 år. Efter 10 år är kapitalet uppe i cirka 940 000 kronor.

Tre:
Vi har 150 000 i sparkapital och kan spara 5000 kronor i månaden och vill köpa om 5 år. Då har vi cirka 600 000 kronor att röra oss med.

Om jag tänker att en helt okej lön ligger på 32 000 kronor i månaden och, som i ert fall, ni är två stycken som lever tillsammans så killgissar jag lite på att ni kanske får ut 45 000 kronor i månaden efter skatt totalt. Att tänka att det borde gå att spara 5000 kronor av dem även med hund och bil och ett rätt okej liv är väl inte speciellt orimligt? Isåfall, se ovan. Eller räkna och pilla själv med olika alternativ på https://rikatillsammans.se/verktyg/kalkylator-rakna-pa-ranta-pa-ranta/#result och kolla in avanza eller nordnet eller prata med er bankperson för lite olika tricks för att få en genomsnittlig avkastning på det totala kapitalet på 8%.

Ekonomitanten svarar och förklarar - fråga 3 och 4

Här kan du ställa frågor.

Matilda säger:
Ja tack! Undrar typ över allt det där, men om jag ska välja en sak så undrar jag över sparande. Vilken typ av sparande tycker du att man ska ha om man drömmer om hus? Tänker typ fem-tio-årsperspektiv. Och vilken typ av sparande tycker du att man ska ha inför pension, typ 40-årsperspektiv?

Den där Jenny säger:
Undrar också över sparande. Både kortsiktigt (till resa på vår 40-årsdag om tre år (IHHH!)) samt typ sparande till renoveringar av huset, kanske någon liten charter. Sen även långsiktigt (pension, till barnen osv). Sen undrar jag hur en kommer igång med sparande i fonder/aktier. Hur gör jag? Kan INGENTING!

Ja, Matilda och Jenny, för det första hoppas jag att det är okej att jag klumpar ihop era frågor och för det andra HELVETE NI FRÅGAR OM MIN AKILLESHÄL. För att jobba med vad jag jobbar med och hävda att jag kan det jag hävdar att jag kan är jag verkligen skomakarens barn när det kommer till sparande.

Det. Är. Ju. Så. Tråkigt.

Men okej *rullar upp ärmarna och slickar på pennspetsen* here goes:

Jag tror det finns en generell regel som säger att det är bra att ha tre månadslöner (netto gissar jag) på ett vanligt sparkonto för oförutsedda utgifter, typ föräldraledighet, sjukdom, arbetslöshet eller biljäveln gick sönder samtidigt som kylskåpet och ungarna behöver vinterkläder. Jag har ingen aning om ifall det gäller per person eller per familj, men vi gissar per familj och jag tror att det är två månadslöner om man inte har barn förresten. Vi har inte det. Vi är som sagt skitdåliga på att spara pengar trots att vi verkligen borde ha utrymme för det. *blundar och lever life* Skämt åsido så kan inte jag bestämma vad er krissumma är men jag tycker att det är viktigt att ha en krissumma på ett vanligt sparkonto som man kommer åt direkt när det behövs. Detta är viktigare än allt annat. Resterande tips är BARA när krissumman är klar.

Sen känner jag att jag inte kan eller vill ge tips om vad en ska spara i exakt för jag är helt enkelt inte tillräckligt insatt. Gå till banken och prata med någon där om mer exakta tips på vilka fonder och på vilket sätt och vilken risk och så vidare. Istället kan jag prata lite om det här med risk och lång- och kort sikt och hur sparande kanske kan bli lite roligare (testar hemma just nu så kan ev även utvärdera om det verkligen är kul att spara sen nångång hehe).

Generellt gäller att ju mer snart du vill ha dina pengar desto lägre risk. Och risk är alltså hur mycket av dina pengar du kan tänka dig att förlora. På ett sparkonto finns ju pengarna alltid kvar så risken med det är ju noll men sen är det ju det här med inflationen. Om räntan är lägre än 1,4 % (inflationen idag) så förlorar en köpkraft. Pengarna blir alltså värda mindre än tidigare så egentligen är det väl en risk i sig. Försök isåfall hitta ett konto som iallafall ger nån form av ränta. Det finns ju också nåt så härligt som ränta på ränta som tråkiga gubbar i grå kostymer pratar om. Det betyder att för varje år du får ränta/avkastning insatt på kontot så ökar ju totalsumman och nästa år får du ränta på den ökade summan osv. Effekten av ränta på ränta är fan ENORM på sikt, vilket också är anledningen till att ett långsiktigt sparande kanske är värt att spara på ett ställe där räntan är högre. Jag återkommer med exempel.

På tal om ränta och risk förresten. Dom går oftast hand i hand. Hög ränta (avkastning) = högre risk och tvärtom såklart. Anledningen till att välja hög risk på lång sikt och låg risk på kort sikt är att börsen generellt går uppåt på sikt men kan dippa i närtid/under perioder och behöver en pengarna då kan det bli lite tråkigt.

Olika sätt att spara:
Sparkonto = låg (obefintlig ränta), låg risk

Fonder = finns i tusen exemplar men om du inte är så himla intresserad så finns alltid nån form av blandfond eller indexfonder som följer börsens utveckling (snitt 13,68% de senaste åren). En fond är alltså nån person som sitter och köper en massa olika sorters aktier och så köper du en del alla dom aktierna. Ganska mycket mindre risk än att satsa alla sina kort på ett företag alltså. Det finns allt från räntefonder (låg avkastning, rätt låg risk) till nischfonder inom speficika områden (typ läkemedel eller olja) och allt däremellan. Bankerna brukar vara ganska bra på att riskmärka sina fonder.

Aktier = du satsar på huruvida ett företag kommer gå bra eller inte. Det finns en massa parametrar för hur en bedömer/gissar på det och varför en aktie är lönsam men dom tänker jag inte gå in på för jag satt och drack vin i en park när jag borde ha gjort den tentan och har mot min pappas stora ilska fortfarande inte gjort den så här femton år senare. Plus finns tusen andra som kan förklara bättre än jag.

Fonder kan man köpa antingen direkt i sin internetbank eller genom att starta ett investeringssparkonto och köpa fonder i det. Skillnaden är att i det första alternativet så skattar du på vinsten när du säljer fonderna (cashar ut) och i det andra betalar du en schablonavgift på nån procent av totalbeloppet varje år oavsett om du cashar ut eller inte men som motgåva skattar du inget när du tar ut pengarna. Det senare är mer lönsamt om du sparar på lång sikt och tror att du kommer ha en rätt hög avkastning, t ex till pension eller till barn.

Aktier köper man genom en depå som du får hos banken. Jag äger noll aktier så igen, kan ej relatera här. EDIT: Aktier kan man tydligen också köpa i en ISK. Skaffa ingen depå peoples, skaffa ett ISK oavsett sparform.

Så Matilda, för din del är det väl ganska superviktigt att pengarna inte försvinner i nån börskris eller hur? Samtidigt behövs det ju rätt mycket pengar till en insats för boende och det är klart att det är dumt att pengarna inte jobbar åt dig (ränta på ränta remember?) under tiden. Jag skulle gå till banken och kolla med dom om lite olika alternativ. Kanske kan du ha en grund i nån lågriskfond som ändå genererar mer än inflationern och sen välja en summa du kan satsa lite mer med men som i sin tur ändå ger en 8-10 % i avkastning varje år? 8 % på 100 000 kronor blir cirka 215 000 kronor på 10 år med ränta på ränta ( https://rikatillsammans.se/verktyg/kalkylator-rakna-pa-ranta-pa-ranta/ ) så det kanske kan vara värt att låta en del av pengarna jobba?

Jenny: Alltså kortsiktigt tänker jag att det är bra att bara komma igång och få in pengar på konton som inte är era vanliga spenderarkonton. (Så gör vi för EXAKT samma saker iallafall.) Det är här min nya "roliga" strategi ska komma in. Både jag och Andreas tycker det är så jävla tråkigt att spara till liksom ingenting/allting så nu har vi öppnat en jävla massa nya konton och döpt dom till typ MALLIS 2017 och FINA LAMPAN FTW och TRÖKBILEN och sånt. Vi har kollat lite på ungefär när saker ska ge (mallis 2017 duh), fina lampan när vi flyttar till huset 2018 och trökbilen tyvärr lite närsomhelst och sen ungefär vad dom kostar. Mallis 2017= 20 000, fina lampan 7 500 och trökbilen 5000 kronor/år. Därefter räknade vi ut vad det blir i månaden på tiden som vi måste spara och sen gjorde vi automatiska överföringar på respektive summa till respektive konto varje månad. Även om totalsumman kanske är densamma så känns det liksom roligare att spara 416 kronor i månaden när vi vet att det är till drömlampan än en klump på säg 2000 kronor då och då. Tipset är alltså: gör en jävla massa konton och gör småöverföringar. Om ni får 13,72 kronor över på kontot nån månad, för över dom också. Många bäckar små osv.

Pension och barnspar, här är det mer att liksom spara lite varje månad som kommer göra skillnad. 100 kronor i månaden i 18 år (barn hemma säger vi) ger 48 500 kronor med 8% avkastning om du sparar varje månad. 100 kronor i månaden på ett sparkonto blir 21 600. Ränta på ränta mer än dubblar pengarna, just sayin'. Öppna ett ISK (investeringssparkonto) och ta hjälp av banken (boka möte, be om hjälp) för att välja fonder (man kan ALLTID byta) och ba kör. Ju högre summan du sparar är, desto större effekt av ränta på ränta men som du ser ovan så är 100 kronor också pengar! https://rikatillsammans.se/verktyg/kalkylator-rakna-pa-ranta-pa-ranta

Hjälpte det nåt eller? Blev ni nåt klokare?



Ekonomitanten svarar och förklarar - fråga 2

Här kan ni ställa frågor om ni vill.

Hanna undrar:
Hur mycket behöver vi tjäna för att kunna bo i Lilla Sköndal? Alltså köpa nåt nytt. Jag är besatt av detta område nu.

Vi kommer max kunna lägga 1,5 miljon i kontantinsats då vi ju inte gjort bostadskarriär här. Övriga lån är på en bil, typ 2000 kr/månad.

Hmm, alltså det här är rätt svårt att svara på eftersom banker gör individuella bedömningar på personer när de ger lånelöfte och pris för boende är lite liksom flytande? Det fanns ju en generell typ bankregel förut om att en inte fick låna mer än 85% av bostadens värde. Nu gäller ju (tyvärr) dom nya amorteringskraven och i och med att de framförallt kanske på en så dyr marknad som Stockholm påverkar den månatliga utbetalningen (låt oss inte vara så himla petiga framöver, låt oss kalla det boendekostnad även om amortering per se egentligen är en typ av sparande) så gör ju banken istället/också en bedömning av hur mycket hushållet klarar av att betala varje månad. Jag försöker gå igenom step by step nedan hur banken då tänker. Nu blire siffror här så ni som dör av tråk kan sluta läsa.

Om vi för enkelhetens skull ändå börjar med att du inte FÅR låna mer än 85% av bostadens värde så kan du med en insats på 1 500 000 max köpa ett boende för 10 000 000 (insats/100-85% = 1 500 000 / 0,15) och därmed låna 8 500 000. HAHAHAHHA känner jag för det om hushållet inte tjänar mer än 150 000 kronor i månaden och till och med då tror jag att det kan bli tajt. Att utgå ifrån den regeln är alltså inte relevant. Era 1 500 000 kronor (som är MASSOR med pengar ju) kommer alltså täcka mer än 15% av huspriset för er gemensamma inkomst kommer sätta ett maxtak på lånet som är lägre än 8 500 000.

Då har vi nummer två i störordning: amorteringsreglerna, som är följande: Lån över 70% av husets värde måste amorteras med 2% av lånets TOTALSUMMA per år. (alltså ej summan över 70% som jag trodde *blev besviken som fan när vi räknade på samma grej*), lån mellan 50-70% av värdet amorteras med 1% av TOTALSUMMAN per år.

Säg att värdet är 6 000 000 och du lägger 1 500 000, då har du lån på 4 500 000 dvs 75%. Din årliga amortering blir då 2% av 4 500 000 dvs 90 000 kronor eller 7 500 kronor i månaden.

Steg tre är räntan: Just nu är listräntan typ 2% men eftersom banken gillar hängslen och livrem så räknar dom på om ni klarar en ränta på 7,5%. Ett lån på 4 500 000 * 7,5% = 337 500 kronor per år eller 28 125 kronor per månad.

Del fyra är sen antingen avgiften till föreningen eller driftskostnaden för hus. Låt oss för enkelhets skull sätta den till 5000 kronor (för att det är den den är för oss som har köpt i Lilla Sköndal).

Låtom oss räkna på vad banken säger att ni måste klara av att betala:
Amortering: 7500 kronor
Ränta: 28 125 kronor (obs ej det sanna värdet, men bankens worst case scenario)
Driftskostnad: 5000 kronor
TOTALT: 40 625 kronor

Sen lägger dom på nån allmän kostnad för leverne osv och det går säkert att googla på typ konsumentverket eller nåt, men jag TROR att det är typ 15 000 kronor för en familj med två barn och en bil.

Era gemensamma inkomster NETTO behöver alltså vara 40 625+15 000 kronor i månaden = 55 625 kronor. Brutto blir det väl typ 80 000 kronor (55625/0,7). Så det GENERELLA OBS! svaret är väl att ni behöver dra in typ 80 000 brutto i månaden om ni köper ett hus för 6 miljoner med en insats på 1,5. Det känns dock rätt högt och banker gillar ju att låna ut pengar så ett tips är att gå till sbab.se och fylla i deras "Räkna på bolån" och dra lite här och där och pilla tills ni får fram en summa som känns trolig för er. Sen kan ni alltid be banken om ett lånelöfte och kolla vad dom säger.

OBS ATT DEN VERKLIGA KOSTNADEN INTE ALLS ÄR 40 625 KRONOR I MÅNADEN EFTERSOM RÄNTAN NUFÖRTIDEN ÄR UNDER 2%. Men ändå.

Lycka till!


Ekonomitanten svarar och förklarar - fråga 1

Här kan ni ställa frågor om ekonomi och sånt.

Christel säger:
Kopierar frågeställningen och svarar ja tack - Vad är bra att tänka på när man planerar lönesamtal?

KUL! Okej, först tycker jag att man ska fundera på vad en vill/behöver ha mer av, tid eller pengar? Är en småbarnsförälder så kanske extra semesterdagar är värt mer både i tid och pengar och en kortsiktig planering är bättre än en långsiktig. Planerar en föräldraledighet så kanske ett kontrakt med föräldralön upp till 90% av bruttolön under x månader är värt mer (i stunden) än en månatlig löneökning och då kanske en kan föreslå det istället. Om det är pengar så är det ju mer hard bargaining som gäller.

Jag tycker följande är bra att förbereda oavsett vilket av ovan som känns viktigast:

1) Googla skiten ur statistiken. Kolla med ditt fackförbund, på allastudier.se och gärna med kollegor om ni är såna som pratar om lön. Vad tjänar andra som gör samma jobb som du?

2) Gör en lista på allting du gör på jobbet och jämför sedan den med din arbetsbeskrivning. Gör du det som är överenskommet eller mer? Hur många timmar i veckan jobbar du vs hur många timmar är du anställd för att jobba? Om du gör färre grejer och färre timmar kan jag tyvärr inte tipsa så mycket, men det är ju rätt sällsynt. Gör du mer eller fler timmar så är det absolut ett underlag för att höja lönen. Du producerar ju mer/bättre än överenskommet eller hur? Genom att göra en lista på det du faktiskt gör på jobbet är det också lätt att se om du är effektiv eller inte? Om du upptäcker att du hinner göra ditt vanliga jobb på kortare tid än förväntat så kanske det kan vara ett argument för mer ledighet? Du hinner ändå göra jobbet liksom.

3) Fundera kortsiktigt och långsiktigt. Vill du ha upp lönen mycket nu för att du ligger lågt jämfört med liknande positioner/kollegor eller vill du tjäna mer på sikt? Är du ny på jobbet och vill visa att du kan eller har du jobbat länge på samma ställe? Tänk längre än bara till det här lönesamtalet. Kan du tänka dig att acceptera en sämre deal nu mot en (nedskriven obs!) överenskommelse om en större ökning på sikt? Jag har som exempel vid tre tillfällen accepterat en nyanställningslön som var lägre än vad jag hade velat mot överenskommelse till en ny lönerevision efter 6 månader när jag har visat vad jag går för samt då även varit tydlig med vart jag förväntade mig att isåfall landa givet att de var nöjda med mig. Jag har höjt lönen 3-5000 kronor varje gång på så sätt.

4) Kolla hur det går för ditt företag. Gör ni vinst? Gör din avdelning vinst? Håller ni budget? Om du inte har nån att fråga så kan du söka på allabolag.se. Om du är nyanställd, kolla hur löneökningen har varit historiskt. Kolla också vad inflationen är http://www.riksbank.se/sv/Penningpolitik/Inflation/Inflationen-just-nu/ och kom ihåg att alla löneökningar som är mindre än den procentsatsen är en sänkning av din lön pga inflation = prisökning i samhället (typ hyra, mat, allt du köper). (Nutidsexempel, per idag är inflationen 1,4%. Om du tjänar 30 000 i månaden (brutto) är allting under 420 kronor i ökning en reell minskning (30 000 * 0,014). Acceptera INTE "din del i lönepotten" eller "jag har bara budget för" som svar av din chef. Det är INTE ditt ansvar vad andra får i lön eller varifrån eller hur företaget allokerar sina pengar. Det finns alltid pengar, det handlar bara om prioriteringar.

5) Gå igenom ditt senaste år och ta fram dina bästa prestationer. Om du kan mäta det i pengar på nåt sätt, gör det. Berätta vad ditt företag tjänar på att ha dig som anställd.

För att det är kul kommer även mina no-nos:

 Det här kanske är självklart, men hota aldrig om du inte tänker fullfölja. Om du känner att du är dåligt behandlad och underbetald osv så är det oavsett en sjukt dålig strategi att hota med att säga upp sig men OM du ändå gör det så måste du follow through om ditt krav inte går igenom. Om du hotar och sen ändå är kvar har du förutom pajat din relation med chefen/företaget även minerat alla framtida förhandlingar med att bete dig som en bebis. Och för guds skull, ta inte upp nån privat anledning till varför du ska få mer pengar av din arbetsgivare. På samma sätt som det är helt ovidkommande hur företaget fixar fram pengar till din lön är det orelevant för dom att du har köpt en för dyr lägenhet/vill resa mer/ska få barn. Håll dig till arbetsinsats och försök att vara opersonlig.

Lycka till!

Ekonomitanten svarar - ett försök/förslag

Jag jobbar ju med ekonomi och är utbildad i ekonomi och juridik och statistik och sånt samt har ett visst kontrollbehov/pengaskräck som gör att jag kan en del även om privatekonomiska frågor. Jag vet att vi har pratat lite om såna grejer som banker och räntor och grejer förut men jag tänkte att om ni vill så kan jag vara ekonomitant fur alle och liksom ha en liten frågelåda. Vill ni det? Har ni några grejer om ekonomi som ni undrar över? Hur gör man en budget? Finns det inget roligare sätt än excel? Varför måste man göra samboavtal och sånt TRÅK? Vadå ränta? Spara, amortera eller spendera? Vad kostar ett barn? Vad är bra att tänka på när man planerar lönesamtal? Hur funkar föräldraledigheten och pengar i praktiken? Kanske såna saker. Vill ni läsa om sånt? Hit med frågorna isåfall så kör vi!

onsdag, februari 15

Vi firade allahjärtansdag över grönsaker i ugn vid köksbordet igår och försökte väl vara romantiska och prata om livet och tacksamheten och framtiden i flerordsmeningar, men det tar på uppmärksamheten att ha en nioochenhalvmånaders runt fötterna hela tiden. Det fick väl vara på plussidan; vårt egentillverkade barn. Att ha en familj. Att vi är en familj. Att vi får dela det här med varandra. Att vi är ett så himla himla bra team. Att det är så självklart att vi ska dela på saker. Jag träffade en bekant häromdagen som beklagade sig över arbetsbördan hemma med en bebis och en fyraåring och ja min man är bra på många saker men hushållsarbete är inte en av dom och jag kände mest okej, fast vad avvikt är han bra på då? Hushållsarbete är väl ingenting man är bra eller dålig på känner jag? Det är ju ingenting man liksom väljer att göra, det är ju bara nåt man gör och jag menar livet och vardagen består ju fan av bädda plocka bära städa diska tvätta handla laga mat repeat. Jag kan faktiskt inte förstå hur nån kan acceptera att den andra personen bara inte gör saker för att hen "inte vill". Alltså det finns tusen saker som jag gör hellre än att plocka städa damma diska fixa MEN DET MÅSTE JU GÖRAS. Hur kan då bördan av det hamna på en person? Eller alltså jag fattar hur det händer, men jag kan inte relatera till det för jag hade aldrig accepterat det? Jag tycker på allvar att bristande jämställdhet hemma är samma sak som bristande respekt för sin partner. Att ställa JAG vill inte framför ett välmående för bägge. Jag tycker inte på nåt sätt att det är okej att ens tjafsa tillbaka när det gäller hushållsarbetets delande. Bara. Fucking. Gör. Det. Jag är tacksam för att jag och min andra teammember håller det som så himla självklart. Jag har fan aldrig hört Andreas gnälla om vardagsbestyr. Eller jo, kanske att han är den enda som går ut med soporna och well, han har rätt och jag eh försöker knappt bättra mig. Shame on me. Jaha vad mer pratade vi om? Vårt barn säkert. Det är svårt att låta bli att prata om vårt barn eftersom hon är så jävla göllig och rolig och härligt och äeh men fan det är så jävla fantastiskt att ha barn ändå? Trots att jag var nära på att ge bort henne på Bolia i måndags strax innan jag även var nära på att ge bort min man också. Det gillar jag också med vårt förhållande; att det är okej att faktiskt vara lite jävla svinsur en stund och ändå veta att det är for life. Att allt som är jag ryms i allt som är vi för det finns inget alternativ. Det är ju vi och vår familj nu och för all framtid amen.

onsdag, februari 8

Saker jag tänker på

Alltså jag borde väl förmodligen inte fråga det här eftersom hela anledningen till att jag frågar förmodligen är svaret men: vad räknar du som sova hela natten/bra nattsömn för bebis/barn? Vi har äntligen kommit ner på en gång mellan 00-07 efter att ha varit i två-fyra gångersgänget några månader plus några mikrogånger pga ynk/nappen/jävligt oklart och visst är det skönt att en ny fas inträtt (NO JINX) men så himla jobbigt har jag inte upplevt avbrotten ändå? Vårt barn vaknar iofs och somnar om nästan direkt antingen av mat eller bara vara i famnen så det är ju inga långa vakenstunder, men jag har ju likförbannat inte sovit mer än kanske tre hela nätter sen Ellen kom. Och ändå är jag en människa som oftast inte är alltför trött. Jag snittar nog ändå 8-9 timmar i sängen varav kanske 20-30 minuter i vaket tillstånd. Hon somnar typ åtta för natten och vaknar typ åtta för dagen. Skulle ni säga att det är ett barn som sover bra eller inte?

Min andra grej är: hur kan nån vara emot samtyckeslag? Alltså vad är argumentet? Om en ligger med folk som vill ligga med en tillbaka (eh som det ska vara) så är det väl varken till eller från att det finns en lag som säger att det är rätt eftersom det inte spelar nån som helst roll för en själv. Således borde ju alla som är emot antingen personligen ta åt sig (och verkligen skärpa till sig) eller vara emot samtyckessex hence för tvångssex? Eller?

tisdag, februari 7

Vi har sjukstuga. Jag har astma och barnet, well barnet är väl typ friskt nu, men Andreas säger att han känner sig lite risig. I förrgår tog vi inte av Ellen pyjamasen, igår drog hon med mig till vagnen i hallen och propsade på att gå ut och idag har hon fått kolla på BABABABABAA! (babblarna) 3 gånger. Alltså 20 minutersversionen. Precis exakt just nu är en av gångerna. Andreas lagar mat (vegetarisk lasagne) och jag orkar fan inte vara mera pedagogisk sångledare personligt gåstöd sagläsare magkittlare nåt mer så hejhej youtube på teven. Plus hon brukar smygbajsa framför teven och hon skulle behöva göra det nu såatteh.

Annars då? Nämen jag försöker väl övertala alla jag gillar att köpa hus i Sköndal så vi kan bo grannar och grilla och hjälpas åt med hämta/lämnacirkusen. Fan vad fint det skulle vara.

HA! Jag kan min bebis, nu bajsade hon!

lördag, februari 4

Rövhatt

Är förkyld. Hatar som ni vet att vara förkyld. Har smittat mitt barn. Hatar om möjligt förkylningar ännu mer för AJJE MITT HJÄRTA när ungen vaknar upp och vrålar pga ont nånstans, halsen gissningsvis för det hade jag. Är så himla himla glad för att hon till och med i det läget liksom är glad i grunden. Att det går att distrahera henne med nåt hon gillar (bild på mormor, Morbergs kokbok (alltså don't ask men hon kan peka på frågan "var är morberg") eller vilken lysknapp som är närmst) och när hon har lugnat ner sig så tar hon flytande alvedon och hjälper till fast det är äckligt. Så himla stark och tuff mitt barn. Gillar INTE snorsugen men tycker det är helt okej efteråt och hatar saltlösningen. Det var liksom lättare när hon var två månader och inte kunde göra motstånd men det är också lättare nu för det går att kommunicera och hon har utvecklat förmågan att andas genom munnen. Nu ska hon få gå på alvedon i ett dygn och sen kollar vi om det onda är borta och ja, jag är en sån som hellre pillar i lite alvedon i onödan för att hon ska slippa ont än som håller på det tills det krisar. Det är jobbigt nog att vara nio månader och sjövild men inte orka nånting. Lelle lelle bebin.

onsdag, februari 1

Jämställdheten - så tänker vi 2.0

Kommer ni ihåg jämställdhetslistan som jag fyllde i innan Skrällen föddes? Jag blev då påmanad om att återkomma typ ett år senare och well, nu gör jag det. Det blir lite för rörigt om jag ska klippa in vad jag svarade då jag föreslår att ni först klickar på länken ovan och sen läser här, mkej?

BEBISNÄTTER:
Ja, alltså det är väl ganska lika om vi också räknar in mornar i det här. När Ellen var nyfödd så delade vi upp nätterna i innan fyra-fem och efter fyra-fem där jag tog första delen och min morgonpigga man den senare. Det innebar att alla fick sova minst 5 timmar ostört i sträck. Jag matade Ellen som alltid somnade typ samtidigt som hon åt och Andreas sov glatt vidare utan en tanke på att vakna (tror på allvar att den manliga hörseln är lite outvecklad) och när hon vaknade för att käka vid fyra-fem-snåret så gick Andreas helt sonika upp med henne så fick hon sova vidare i soffan efter maten och jag fick sova tills jag vaknade/bebin vaknade för dagen. När han jobbade lade han tillbaka det sovande barnet bredvid mig i sängen innan han gick. Sen hon slutade vakna för att käka hela tiden men innan delad föräldraledighet så tog jag dom flesta vardagar och han alla helger så jag fick ordentliga sovmornar. Han har kanske fått två? sovmornar sen Ellen föddes. *wife of the year* Nuförtiden är det den som ska vara föräldraledig på dagen sen som tar natten och sen tar vi varannan helgdag fast Andreas brukar låta mig sova ut varje morgon iallafall.
Jämställdhetsbedömning: 10/10

NATTNINGAR:
Ah, nattningarna. När hon var en spädis så delade vi på det. Jag vet inte om det var exakt 50/50 men typ den som behövde vara ifred fick det och den som ville gulla fick det. Om hon var ledsen så var det typ mest jag för då blev hon tyst. Sen kom bara mamma-perioden när Andreas inte fick röra Ellen efter typ sju utan att hon skrek hysteriskt och kastade sig mot mig. Då nattade jag varje kväll in i evigheten amen. Det var hemskt. Det var kanske 2 månader? Nu vill jag skriva att den som har varit hemma på dagen nattar på kvällen men det är fan inte sant. Jag nattar kanske 5 dagar av 7 och mest för att det är så himla mysigt men också för att det går på MAX tio minuter varav minst nio av dom är att hon äter och mmm:ar i min famn. En dålig kväll kanske jag måste dansa med henne nån minut innan hon slocknar.
Jämställdhetsbedömning: 6/10

FÖRSKOLA:
Ja, där är vi ju inte riktigt än så jag säger väl det jag sa sist: jag tänker att vi kommer lämna/hämta 50/50. Vi vill väl ha Ellen på förskolan så korta dagar som möjligt så en lär väl lämna och den andra hämta. Eller alltså det kommer bli så. Jag skulle aldrig acceptera nåt annat och det är lika självklart för Andreas.
Jämställdhetsbedömning: N/A

VAB:
Samma här, tar för givet att vi delar. Jag och Andreas är ofta rätt schyssta med varandra och räknar inte timmar så om nån har nåt viktigt så är väl den andra hemma även om det råkar bli två dagar i rad eller två gånger i rad. Så länge som det inte blir att det ALLTID råkar vara en persons jobb som är viktigare så jämnar det ut sig.
Jämställdhetsbedömning: N/A

STÄD:
Vi har städhjälp varannan vecka. Jag prioriterar gladeligen bort andra grejer för den lyxen. Emellan där plockas det ju till förbannelse och Andreas brukar dammsuga nån gång medan jag brukar torka av lite luckor och sånt i köket. Andreas går ut med soporna i 97% av fallen. Jag rensar mer, typ kylskåpet, gamla påsar, tandkrämstuber som är tomma och sånt. Vi bäddar sängen när vi är hemma. Vi plockar fanimig jämt bägge två. Andreas sa häromdagen alltså nuförtiden tycker jag aldrig att jag lämnar ett rum utan att ha nåt med mig och ÄNDÅ är det grejer överallt. Livet med en bebis osv. Jämställdhetsbedömning: 10/10

MAT & DISK:
Här är det nog ungefär samma som sist. Jag lagar nog kanske 60% av maten och mest för att jag tycker att det är roligt samt pga kontrollbehov. Vi, nä jag, gör en matlista på söndagar med veckans rätter och sen beställer jag mathem med leverans på måndagen. Nu så här aprés bebé så är det ju inte direkt så att den andra personen liksom ligger på soffan och pillar sig i naveln när den andra lagar mat. Är en inte på bebisvakt så städas det liksom. Disken tar antingen den som inte har lagat mat eller den som inte lägger Ellen. Eftersom jag lägger Ellen 5 dagar av 7 så tar Andreas hand om disken 5 dagar av 7 även om han har lagat den.
Jämställdhetsbedömning: 8/10 (mest pga att planeringen hamnar på mig)

TVÄTT:
Sammalika skulle jag säga. Jag tvättar ordentligt (vill se botten på tvättkorgarna) och effektivt (lägger i ny när jag hänger upp den blöta) när jag tvättar men Andreas tvättar oftare fast färre maskiner. Typ en maskin. Det är ganska irriterande. Jag tror att vi typ viker tvätten lika ofta? Den som är hemma typ viker tvätten? Jag försöker ibland hinna först bara för att jag hatar hur Andreas viker men det tycker inte jag ska ingå i bedömningen för jag får faktiskt skylla mig själv om jag vill ha mina kläder vikta På Ett Speciellt Sätt. Han viker ju och plockar undan (på sitt sätt) liksom.
Jämställdhetsbedömning: 10/10

RÄKNINGAR/RÄNTOR/EKONOMI:
Vi slår ihop löner/försäkringskassepengar varje månad, betalar alla räkningar även typ personspecifika som mitt CSN och drar ett stort belopp till ett gemensamt kortkonto varifrån alla månadens familjeutlägg går och sen för vi över hälften var till våra egna lönekonton. Vi har alltså helt gemensam ekonomi fast får typ månadspeng på egna konton att disponera fritt över. Det känns vikigt för oss att inte allt går på det gemensamma för jag vill varken veta vad han gör med sina pengar eller ha dåligt samvete för vad jag gör med mina, vilket jag hade haft om allt hade gått på det gemensamma. Vi sparar pengar till Ellen varje månad och pensionssparar lika mycket. Det dras också från potten innan delning. Den som ser en räkning lägger in den för betalning och men det är jag som summerar allt innan löning och ser till att det förs över pengar till rätt konton osv. När det gäller räntor är det jag som har bäst koll, men vi är hos banken gemensamt och fattar besluten gemensamt. Jag får mer pengaångest än Andreas vilket är både bra och mindre bra. Vi är bägge två svindåliga på att spara och prioritera sparande och well, vi jobbar på att bli bättre.
Jämställdhetsbedömning: 8/10 (mest pga att planeringen hamnar på mig även om det är frivilligt)

ÖVRIGT:
Föräldraledigheten har jag ju skrivit om förut, men vi delar ju lika där. Inköp till Ellen gör nog jag mest av men det är mest för att jag typ drar runt på stan när jag är ledig och Andreas liksom GÖR saker med Ellen istället typ går på museum och rum för barn och leker och bygger kojor och whatnot. Jag fixar mer hemma. Jag köper nya kuddöverdrag och plockar om prydnadssaker och köper blommor (och tar bort blommor HERREGUD är han blind?) och piffar. Andreas tar Ellen oftare och med större tålamod. Han tröstar och masserar och pysslar om oss mer. Jag ser till att vi bråkar 100% av gångerna. Jag ser till att vi pratar när det behövs. Jag har ev-en-tu-ellt skrikit JAG TYCKER VERKLIGEN INTE ATT DET ÄR SPECIELLT SNÄLLT ATT DU ÖVERLÅTER HELA DEN EMOTIONELLA UTVECKLINGEN AV VÅR RELATION TILL MIG! Det kan ha varit en liiiiiten överdrift och jag glömmer där också helt att 100% av lugnet i relationen är på grund av honom och hans enorma tålamod.
Jämställdhetsbedömning: 7.5/10

Total jämställdhetsbedömning: 59.5/70 dvs 85% jämställt. Det är inte hundra procent, det är det inte, men jag upplever mig generellt som väldigt jämställd och det verkar väl som att siffrorna visar ungefär samma? Jag är ändå ganska nöjd.

onsdag, januari 25

Om sömnen och barnet

Jag är ensam hemma ikväll för Andreas är ute och blir wine and dine:ad med jobbet. Ellen somnade enligt plan kvart över åtta. Ja, vi införde ju en nattningsrutin där för några månader sen när en nattning kunde pågå i en evighet och alltid slutade med att hon sov på mig i soffan och jag typ ville amputera av mig kroppen för jag aldrig fick vara ifred. Den gick ut på att äta (hela familjen tillsammans) kl 19, tvätta, byta till pyjamas, busa i sängen, läsa tre böcker och ge en flaska ersättning och sen dansa till musik tills sömn inträdde. Den havererade lite under julen men kvällsrutin 2.0 har nu uppstått. Vi försöker äta mellan sju och halv åtta och sen kör Andreas tvätta, borsta tänder, byta till pyjamas och om det är min hemmadag så nattar jag och om det är hans så nattar han. Hon somnar alltid om klockan är efter åtta, men på tre sekunder om den är efter halv nio. Oavsett så verkar hon längta efter att sova för så fort vi har letat rätt på snuttefilten och nappen så gosar hon in sig och mmmm:ar. Sen sätter vi oss i sängen och så fort hon ser flaskan så spottar hon ut nappen och sen somnar hon så fort flaskan är tom. Tidsåtgång: tio minuter tops. Det är en micket bra rutin om jag får säga det själv. NO JINX!

Hon har nästan nästan slutat vakna på kvällarna också. Vaknar bara typ efter en timma och vill ha nappen och sen ibland en gång till men då vill hon inte bli upplockad, bara typ nej jag vet inte, glodd på. Hon vill att jag står vid sängen och tittar på henne? Då somnar hon med en gång, knasiga unge. Vi brukar ge henne en flaska när vi går och lägger oss vid halv tolv och sen är hon tyvärr lite av en gris på nätterna och vaknar och skriker och bökar och grejar och käkar två gånger. Den där krossansiktesmileyn är väldigt väldigt vähähäldigt passande för att beskriva min känsla kring detta. Nu senaste typ veckan har hon sovit till två-tre, vaknat för att käka och sen sovit till sex-sju och käkat en gång till så FINGERS CROSSED så kanske det håller på att vända. Jag orkar fan inte vakna en gång i timman nåt mer. Det känns som att mitt sömnbehov är ändlöst. Inatt t ex så var det Andreas natt (den som ska ha dagen tar natten) och då vaknar jag ju typ bara precis när bebin vrålar och somnar om (två gånger inatt) och jag somnade halv elva och sov till halv nio så en kan ju tycka att jag borde vara utvilad men nejnej, jag är JETETRÖTT. Ska väl ändå vara nöjd för att barnet verkar fatta att natt är natt och morgon också är natt och sover ofta längre än åtta men ändå. Vi bör väl kanske vänja henne av vid att käka på nätterna också typ...snart men alltså jag orkar inte med vrålandet krälandet kastandet joxandet och vaknandet fyrtiosjutusen gånger. Får hon mat blir hon tyst och somnar om och hon drar liksom i sig en flaska per gång så det verkar inte vara snuttbehov heller? Vi försöker ge henne mer mat dagtid men hon är snart nio månader och eh jag vet inte hur andra niomånaders funkar men vårt barn äter bara om hon känner för det. Vill hon inte så kniper hon ihop munnen och slår bort flaskan/skeden. Så tiden/barnet får väl utvisa vad det vill antar jag.

Jaha, vad gör ni då?

onsdag, januari 18

Jag var hos naprapaten imorse. Förra veckan sa vi att vi skulle följa upp känslan jag har av att typ bäckenet ska lossna från svanken när jag har legat på rygg på golvet och alltså buhuhu det är FORTFARANDE sviter från graviditeten. Jag är för svag i musklerna kring bäckenet och ligamenten blir tjuriga samtidigt som mina djupa ryggmuskler har kompenserat och därmed är som sten. Så hon masserade och töjde och knäckte och det var väl gött och så men nu känner jag mig lika lös och isärskruvad som veckorna efter förlossningen. Plus fryser. Plus har mens. Plus vi provade ett nytt recept (indisk aloo gobi) till middag och trots tusen kryddor så smakade det bara...varmt?

Nu ligger jag i soffan och kollar på masterchef australia och lyssnar på när Andreas lägger Ellen och har dåligt samvete för att det känns som han har henne hela tiden. Vilket han ju har haft idag pga onsdag och jag har ju nattat henne cirka 90% av kvällarna i hennes liv så det här är väl mycket mer jämställt egentligen, men what to do med den här inneboende känslan av att liksom ta ansvar? Varför kan jag inte bara njuta på soffan och hålla käften?

måndag, januari 16

Confessions of a mother

Vissa dagar eller stunder eller timmar eller så längtar jag nåt så vansinnigt efter livet innan barn. Alltså LÄNGTAR. SAKNAR. DRÖMMER OM. Så att vi har det sagt: jag älskar mitt barn och önskar såklart inte att just HON ska försvinna, men jag önskar ibland att jag verkligheten var annorlunda. Jag längtar efter att inte ha ett enda bry egentligen. Ingen som är beroende av mig. Ingen som kräver konstant uppmärksamhet. Att sova från tio till lunchtid. Att sova en hel dag. Att eftermiddagssova, förmiddagssova. Att sova alltså om det är otydligt. Att kunna gå ut spontant efter jobbet. Att dricka mer än ett glas vin utan att bli packad. Att komma hem klockan tre på natten. Att äta frukost i timmar. Att käka lunch varsomhelst utan tanke på huruvida det finns plats för barnvagn eller inte. Att se en hel film utan avbrott. Att läsa slut internet. Att bingetitta på serier. Att läsa en bok. Att bläddra i ett magasin och dricka en kopp kaffe och googla fina grejer. Att ha pengar. Att resa. ATT RESA! Att välja kläder baserat på vad jag gillar och inte baserat på vad som är okej om det går sönder/blir fläckigt. Att ha högklackade skor. Att måla naglarna. Att morgonligga. Att mitt på dagen-ligga. Att ligga utan att vara beroende av bebiskarma. 

Typ sånt. Sen får jag JETEDÅLIGT samvete för att jag ens tänker tanken att Ellen inte skulle finnas. Att jag är en skitkass mamma. Att jag inte älskar henne nog mycket. Att jag inte är föräldramaterial. Och sen tänker jag att så är det faktiskt inte. Det är okej att ha ett barn men ändå längta efter frihet. Det är okej att vilja åka på semester med min man och äta middag när vi kan slutföra en hel konversation och ingen kastar mat. Det är okej att vilja vara ifred. Jag älskar inte mitt barn mindre bara för att jag vill vara en egen vuxen person ibland.

På torsdag ska jag gå ut och äta med mina kompisar. Jag ska ha läppstift och måla naglarna och ha högklackat och dricka vin och fyfan vad jag ska njuta.

tisdag, januari 10

Blame the mammor!

Det här har legat och pyrt hos mig rätt länge, men jag har inte orkat ta tag i att formulera mig ordentligt så nu skiter jag i det och säger istället NU FÅR DET VARA NOG! Så här åtta månader och tio dagar in i föräldraskapet känner jag att jag är trygg nog i min roll och i vårt barns utveckling för att kunna stå för allt det jag har tyckt innan men liksom inte vågat tycka om eftersom vad vet jag som inte har barn/har ett tillräckligt gammalt barn osv?

Jag pratar om häxjakten på mammor som sträcker sig från sekunden en skrivs in på MVC tills ja inte vet jag? Tills en dör? Den som går ut på att om en bär/har burit en annan människa i sin kropp så ska en tåla precis vad som helst och vara helt perfekt och inte hava några som helst egna behov förutom bebisen. Den som gör att allting känns jävligt läskigt och som gör att i princip alla jag känner på ett eller annat sätt har gråtit ögonen fluffiga av rädsla att inte vara en bra mamma. Den härliga.

Jag är så jävla trött på den. SÅ JÄVLA TRÖTT!

Fiat lyckades vara jävligt på pricken i ett inlägg där det kanske mer var som en bisats, men jag copy-pastear den här eftersom det är så bra beskrivet:

Vi kör ingen strikt metod, typ blw, för alla metoder (och då menar jag verkligen ALLA) som finns kring barn (oavsett vad de handlar om) blir till sekter. Oavsett om det är att sjala barnet, samsova, potträna från första veckan eller något annat som är en ”metod” så blir folk galna. Det går inte att göra lite som det passar, utan man måste göra allt precis rätt hela tiden annars får barnet anknytningsproblem.

Och alltså ja. Jag håller med. Från det jävla amningstjatet och vaginalförlossningspropagandan på MVC med sitt jävla ideal att hålla förlossningen "naturlig" (med sjukt rädda föräldrar som får noll verkligt stöd som resultat) till floden av anknytningshot som följer så fort ungen är ute.

Här är min åsikt angående anknytning: Om vi rent evolutionärt skulle vara programmerade att inte överleva / inte skapa relationer om vi inte blev behandlade EXAKT på samma sätt så skulle arten människa vara utdöd för längelängelängelängelängesen. Och ja, jag vet, världen har utvecklats blablabla, men jag är helt övertygad om att inget barn som är älskat och får mat, ren blöja, värme och närhet kommer växa upp och bli psykopat bara för att föräldrarna inte samsov/bar i sjal/ammade/var hemma tills ungen var femtio. Jag gissar att jag inte behöver förklara det, men så att det blir sagt: jag är alltså inte emot nån av ovan metoder om det funkar eftersom allt som funkar är bra skit men det som är bra skit för mig behöver ju inte nödvändigtvis vara bra skit för nån annan, eller hur?

Som gravid var jag rädd för det mesta. Jag försökte givetvis att inte vara rädd för det mesta och undvek familjeliv et al men det går inte att undkomma mammaskammen om en inte stänger in sig i en källare och aldrig kommer ut och det tror jag faktiskt inte skulle vara så där jättebra för vare sig föräldrarna eller barnet. Följaktligen var jag livrädd för att göra nåt fel med mitt barn och eftersom vår resa utanför livmodern började med att Ellen låg på neo med sladdar överallt och jag blev sydd på operation efter 72 timmars förlossning och efter det var så trött så jag bara orkade hålla henne i tjugo minuter innan jag blev upprullad på rummet där jag och Andreas sov som två döda hela natten medan hon låg ensam på en varm handduk (seriöst, SNYFT STACKARS MITT BARN) så började jag SÅKLART med känslan att vi hade fuckat upp henne fo life. Att jag inte klarade av att hitta styrkan att amma gjorde väl inte direkt saken bättre. Här måste jag göra en liten passus och säga att personalen på BB på SöS på NOLL sätt skammade oss på nåt sätt, men bara grejen att WHO's tio budord om amning satt på mjölkkylen där en hämtar ersättning säger väl sitt. Det här battlade jag med i månader tills det Andreas tröstade mig med hela tiden änt-lig-en föll på plats: Hon mår ju jättebra Linn. Du är inte en dålig mamma. Hon älskar ju dig. Och ja tamigfan, hon älskar mig.

Hon älskar mig trots att hon aldrig har fått smaka på en droppe bröstmjölk. Hon älskar mig trots att hennes pappa har tagit hela nätter sen hon föddes och trots att jag gick tillbaka och jobbade när hon var sex månader. Hon älskar mig trots att vi aldrig har samsovit (ok. ljug nuförtiden sover hon rätt ofta i vår säng pga kryper dit själv), trots att jag aldrig har använt en bärsjal, trots att vi säger nej när hon gör saker hon inte får. Hon älskar mig så mycket att hon vaknar på natten, viskar mamma! och kryper över till mig för att borra in näsan i min kind. Jag kan också passa på att meddela att hon alltid har sovit bra, inte verkar ha några allergier trots genetiken för det, äter all mat vi lagar och inte är ett uns efter i sin utveckling. Barn som ej ammas blir alltså inte måndagsexemplar mer än andra barn.

Så istället för att blamea andra för hur dom gör/inte gör så vill jag istället att vi sprider det här: Du kommer bli en jävligt bra förälder. Den bästa föräldern ditt barn kan få, faktiskt. Så länge barnet har dig och du älskar hen och gör det som är bäst för er så kommer ditt barn må bra. YOU CAN DO IT!

lördag, januari 7

Föräldraledighet - så gör vi

Maja undrade om jag inte kunde skriva lite om hur vi har delat upp föräldraledigheten och hur det funkar so far. SÅKLART JAG KAN! Jag älskar att prata om mig. Hehhe..he..he. Här är våra utgångspunkter:

1) Vi vill dela lika. Vi tror att det är bäst för samtliga inblandade. Ingen av oss är dock på öret-lika-panikiga så om det blir EXAKT lika många dagar eller inte får väl tiden utvisa, men det är iallafall det vi satsar på.

2) Vi tjänar i princip lika mycket sånär som på ett par tusen och vi tjänar bägge två mer än taket (10 prisbasbelopp dvs mer än 448 000 per år) så vi får ut exakt lika mycket i föräldapeng per dag från Försäkringskassan. Andreas har dock mycket bättre villkor på jobbet än vad jag har och får 90% av sin vanliga lön för 6 månaders ledighet och för oss handlar det totalt om ungefär 70 000 kronor mer i plånboken.

3) Min kompis Egon och hennes kille delade lika med varannan dag-upplägg under deras föräldraledighet och det lät så himla perfekt och jag har använt dom som exempel i massor av föräldraledighetsdiskussioner så när vi väl satt där själva kände jag att vi faktiskt måste prova själva.

4) Både jag och Andreas har rätt flexibla jobb och kan jobba hemifrån och flexa och styra ganska mycket.

Okej, men hur exakt har vi delat då?

Ellen föddes 1 maj. Vi tänker att hon ska börja förskolan till hösten, dvs typ augusti beroende på vad/när/hur vi får plats. Det blir (eh..räknar) cirka 16 månaders föräldraledighet totalt. Tanken är typ 6 månader 100% och 6 månader 50% var, minus ett par semestermånader där alla är hemma. Så här har vi varit/kommer vi vara hemma/jobba:

Maj-oktober var jag föräldraledig 100% förutom en månad i somras när jag tog ut semester och Andreas föräldraledighet. Sen hade han en månad semester efter det. Det betyder alltså att vi var hemma ihop i två månader. Stark, stark WINNING på det. Jag tog ut 4 föräldradagar från F-kassan per vecka under den här perioden.

November: Jag var föräldraledig 80% och jobbade en dag i veckan, tvärtom för Andypants. Jag jobbade onsdagar vilket visade sig vara helt underbart på tusen sätt. Bra att liksom smygstarta jobbet med lite istället för att kastas in i det eftersom hela min kropp bara skrek efter min lilla bebis. Samtidigt var det sjukt gött när jag väl var på jobbet. Dels att få använda hjärnan lite och dels att få vara en vuxen människa utan bihang en hel dag. Just att det var en onsdag var fantastiskt för att varje dag plötsligt blev typ rolig, tror jag har skrivit om det tidigare. Jag tog ut tre föräldradagar från F-kassan per vecka under den här perioden.

December: Well, här skulle jag ha jobbat två dagar och Andreas tre varje vecka, men eh vi åkte till London och tog tidigt julfirande/föräldraledighet/semester så jag tror att det bara blev två veckors jobb totalt i december för oss. Jag vet inte riktigt hur många dagar av vad vi tog ut här faktiskt. Typ två dagar var per vecka kanske?

Januari-Mars: Jag jobbar måndagar, onsdagar och varannan fredag och Andreas samma fast tvärtom. Jag vet att Egon och K delade varannan dag så det blev varannan dag måndag, onsdag, fredag och nästa tisdag, torsdag. För oss funkar det bättre att ha fasta dagar för Andreas har mycket möten och då är det enklare för hans kollegor/samarbetspartners att boka in när det alltid är samma dagar han är tillgänglig. Anledningen till att vi inte kör mån-tis varannan ons tors-fre är att det blir för långt mellan dagarna vi jobbar då. Nu är inte mailboxen helt smockfull varje jobbmorgon eftersom vi bara är borta i princip en eller max två arbetsdagar i sträck.

Vi hade tänkt att vi skulle köra så här till och med april, men vi hade lite bokslut i vår relation när vi firade fyra år i måndags och kom fram till att vi älskar att hänga alla tre så istället för 50/50 i april så kör vi på ledighet tillsammans varje fredag april/maj och eventuellt juni. Jag tar två föräldradagar i veckan och Andreas samma.

April-Maj: Andreas hemma 100%, jag jobbar 80% och är ledig på fredagar. Dubbeldagar i april och obetalt i maj och juni. Eftersom Ellen fyller 1 år i maj så slutar SGI-skyddet och ligger en inte över taket (se ovan) som vi gör så kan dagsbeloppet ändras för kommande barn i och med att den årliga inkomstnivån/arbetstakten sjunker. Jag har dock ungefär 8% av årsinkomsten att spela med innan jag kommer under taket och 8 dagar av min totala arbetstid blir mindre än 8% så dagsbeloppet är därmed skyddat även framöver. Jag tar ut en föräldradag i veckan i april och Andreas fyra. Från maj tar han ut fem dagar i veckan och jag går ner i tid fast utan ersättning.

Juni-Juli: Andreas är hemma 100% och tar ut fem föräldradagar i veckan för att skydda sin SGI. Jag ska kolla lite med jobbet hur mycket jag kan vara ledig under sommaren och sen ska vi pussla med semester och föräldradagar så vi kan vara lediga så mycket vi bara kan tillsammans. Målet är väl som förra året, men jag kan inte vara borta två månader på samma sätt som Andreas men kanske en månads semester och en månads 50% jobb och 50% föräldraledig där Andreas tar ut semester?

Augusti: inskolning. Andreas är ledig, men vi får se hur det blir med inskolningen. Vi kommer ju hjälpas åt där.

Förhoppningsvis har vi kvar några månaders ledighet i föräldradagar då om vi räknar sammanlagda dagar.

Det här är alltså inte ett recept för hur alla SKA göra. Det här är bara hur vi gör, mkej?