måndag, juli 24

Vaknade till moln och arton-ish grader, lite skönt som omväxling. Alla här på schlätta pratar bara om regnet som frälsningen. När kommer det? Kan det inte komma än? Idag kommer nog regnet?! Att det har varit en sommar liknande drömsommaren -94 spelar ingen som helst roll här där alla har nån koppling till skörden, eller Skörden kanske jag borde skriva i andakt?

Vi packade iallafall en picknick och drog till stadsträdgården och picknickade med Lotta och Victor och Stina och Lars. Det är fint med hemvändandet på somrarna så en hinner träffa en massa gosiga människor utan att flänga runt alls. Stina och Lars bor i och för sig på andra sidan bron från oss i Stockholm, men vardagen och tiden och så där har gjort att vi knappt har setts alls den här våren. Det var iallafall himla mysigt.

Nu är klockan snart halv sju och dagen försvann och jag ska ställa mig och göra en lasagne till middag så vi kan fortsätta vår kontinentala middagstid och fucka upp vårt barns dagsrytm. Borde kanske gå efter förskoleschemat men eh orkar inte? Det är gött att hon sover till åtta och hon somnar som en stock strax innan nio såatteh nä men vi kör väl på

söndag, juli 23

Eller är det det lite pretentiösa som stör mig? Självuppoffrandet, att vara eller ge allt för kärleken? Kärlek som uppoffringarnas ultimata slutmål? Inget är väl kärlek på riktigt utan lidande? Kärlek som är större än all i jämförelse petitessig vardag. Min egen absoluta anti-tes. Kärlek är väl för fan vardagens smådelar? Att lyssna när den andra vågar säga när nåt skaver? Att förstå att kärlek är handling och som Lotta Lundgren skriver i Tio lektioner i matlagning (saxat ur minnet): kärlek är inte en flyktig gas som på ett magiskt sätt passerar från mig till dig. Den kärlek jag känner för dig stannar i mig. Den kärlek du har för mig stannar i dig. Kärlek är att i handling visa känsla så gott det går och att vilja den andras glädje och lycka.

Att leva sitt liv i skuggan av nån annans behov skaver så himla mycket i mig så jag kanske inte kan ta in resten av personporträtten? Kanske är det det.
Pappa kom hem från sin tur till Värmland. Han har väl en smula moloket accepterat det faktum att altanen har en ny möblering. Det är för varmt för nåt annat. Däremot satte han igång vattenspridaren till faktiskt mest min mans stora förtjusning så nu springer han omkring och kastar bollar för att locka in barnet och piper förtjust när han träffas av kalla droppar på vägen.

Barnet i magen verkar ha roterar på nåt sätt för plötsligt är magen iallafall 30% mindre än tidigare. Den bökar och grejar så det verkar ju som att den har det bra även om jag var lite orolig där inatt när jag låg vaken mina vanliga två timmar och var helt ensam i min vakenhet. Inget av mina barn rörde så mycket som ett finger. Jag sov till kvart i tio sen så ni behöver inte oroa er för att jag inte får min sömnkvot fylld.

Började läsa Lina Wolffs De polyglotta älskarna förut. Alltså jag förstår inte? Antingen så har jag varit ute ur litteratursvängen för länge eller så har jag blivit småbarnsdum men herregud vad jag inte alls gillar det nya självutplånande eller halvgråa i den här eller Lena Anderssons Ett egenmäktigt förfarande eller Kristina Sandbergs Maj-serie. Jag blir bara irriterad och känner oerhört lite sympatier vilket väl kanske säger mer om mig som person än författarens personporträtt? Det kanske är min inre liberalist som irriterar sig på det lakoniska? Tål att funderas på medan jag irriterar mig vidare bland sidorna.

lördag, juli 22

Måste kolla almanackan för att veta vilken dag det är. Vill aldrig mer jobba. Känner det så starkt just nu. Jag vill bara leva semesterlajf med min familj för alltid. Har skytt tanken på föräldraledighet lite som pesten men nu börjar jag nästan se fram emot det igen. Att vara ledig, att ha en liten bebis. Ellen sover på en kudde här bredvid mig i utesoffan och jag gick tillbaka i bildarkivet och tittade på när hon gjorde detsamma för prick ett år sen, lelle bebin. Tänk att vi ska få en till sån liten plutt? Jag oroar mig såklart för hur det kommer gå, grinar lite i Andreas tröja om hur jag vill ge bägge barnen mitt allt och hur det inte kommer gåå-hå-hå-hå. Han stryker min rygg och försäkrar att det går väl visst det. En soffa rymmer väl både ett och två barn bredvid? Vi köpte ju en enorm version för att alla skulle få plats och kärleken är ju inte begränsad, det förstår jag väl?

Jag oroar mig för vaknätter och han svarar att om en ändå är uppe med den ena får en väl ta den andra också, på köpet. Jag tassar kring sömnbrist och brist på egentid och tillsammanstid och han säger att baby, vi klarar allt du och jag. Gör vi inte föräldraskapet rätt bra ihop redan?

Vad än jag har gjort för att fånga förtrolla behålla denna man, tack för det.

TACK.

FÖR.

DET.

torsdag, juli 20

Fortsätter väl sommardrömmen

Pappa åkte till Värmland igår. Han är borta tills på söndag och det första jag gjorde när bilen rullade ut från grusuppfarten var att möblera om på verandan. Nu står det en soffa under markisen med utsikt över trädgården och träden och det lekande barnet. Idag vaknade jag strax innan tio och gick ner till ett tjattrigt och naket barn och en man med en kopp kaffe i näven och ansiktet mot solen. Jag och Ellen tog ett morgondopp och läste sagor och lekte med katten och kaninen och alla tusen bollarna. Hon är klart bolltokig den ungen. Bollar och bilar. Det finns inget annat som kan dra igång en glad svada och vevande armar som en full parkeringsplats DÄ Å DÄ Å DÄ Å BABADÄ Å DÄÄÄÄ BBBBABA DÄÄÄÄÄÄÄSCHHAJJJJ Å DÄÄH *lyckligt leende* Vad mer? Hängde i skuggan, badade i poolen, åt rester till lunch. Läste en bok när Ellen sov middag. Sandra Beijers Allt som blir kvar. Den var exakt som hennes blogg? Till och med mörker och sorg blir utstuderat, nåt spännande, ett ALLTING. Gissar att livet kanske är så när en är över trettio och kallar killar snubbar män för pojkar och förförs av tråniga blickar och saker som är som i film. Tog en kort sväng till Rörstrands för att köpa lite blommor och rasta barnet, kom hem och fixade mer på altanen och sen grillade vi hamburgare medan kvällssolen målade talltopparna lysorange. Nu kollar jag på Ernst med ett barn som inte vill sova i famnen och vad gör väl det? Det är sommar och en lintott i blommig pyjamas som kryddar kvällen med kvitter kan ju aldrig vara dåligt?

tisdag, juli 18

Sommar

Det är sol och varmt mest hela tiden. Lagom varmt, typ tjugotre grader. Ellen leker i plastpoolen vi köpte och jag sitter på olika kuddar i skuggan och är en loj påhejare av skvätt och plask. Hon pratar oavbrutet i tungor och kommer och drar oss bestämt i handen eller knuffar på benen när hon vill att vi ska följa med/hämta nåt/busa. Jag visste inte att det gick att älska så här djupt.

Vi har med en resesäng, men den står fortfarande ouppackad i förrådet, trots sängens 140 centimeter. Vi säger hela tiden att idag, idag är dagen när vi packar upp den, men det kommer alltid nåt i vägen. Den saknar madrass. Vi har inget bebistäcke. Vi glömde sängkläder. Sånt. Egentligen är det för att vi bägge två älskar att känna hennes andedräkt i ansiktet och hennes lilla hand på armen när hon sover. Det är lite som en drog, närheten till det allra käraste vi har. Närheten oss vuxna emellan är väl sisådär och jag kanske borde oroa mig men jag orkar inte. Sex med långa mellanrum blir liksom ett sånt projekt att ta tag i? Jaha, ska vi ligga ikväll eller? Ska vi lägga barnet i andra rummet då eller ska vi försöka passa på innan pappa kommer hem? Ingen orkar ta tag i det så vi går väl här och o-ligger istället. Typiskt om det går över precis när magen blir så stor så all form av sexuell aktivitet är lite av en cirkuskonst. Vi har väl resten av livet på oss att ligga antar jag.

Det är grönt överallt ute. Träden är så oerhört höga. Dom måste ha stått här i hundra år allra minst och bildar en mur mot omvärlden. Gräset är mjukt och björkarnas och päronträdets blad prasslar i vinden. Jag badade innan frukost imorse och torkade i solen på verandan.

Barnet sover sin siesta nu. Hon har själv dragit ner från två till en längre sovstund per dag och somnar på två röda mellan 11.30-11.45 och sover en och en halv timma. Vi vet inte vad vi ska göra med så mycket tid över så vi sitter väl bredvid och glor och väntar på belöningen i form av tusenwattssmilet när hon vaknar.

Jag har läst fem böcker på den här semestern. Det är cirka fyra fler än vad jag läst sammanlagt senaste året. Tre Läckberg-deckare (som har blivit bra plötsligt?), Geir Gulliksens Berättelse om ett äktenskap och Malin Wollins Till min dotter. Sex böcker har jag läst förresten, för jag började med Malin Persson Giolitos Störst av allt. Jag blev besviken över alla utom Läckbergs deckare, precis tvärtom mina förväntningar eller kanske på grund av desamma? Gulliksen förstod jag verkligen inte vare sig idén, berättelsen eller det torra vemodet med. Giolito hade jag glömt av vad den handlade om och längtade efter en deckare och inte en självklar storyline med rättegångsfokus. Språket gillade jag i och för sig. Och verklighetskänslan. Bara inte grejen att utfallet var så givet redan på sidan ett. Wollin var väl som Wollin är på nåt sätt. Jag önskar att delarna direkt till dottern had en större del av boken och minnesdelen mindre. Den var dock extremt lättläst och mest som att läsa hennes krönikor på en rad efter varandra, inte nödvändigtvis en dålig grej.

Vi ska äta carbonara till lunch. Jag ska ställa mig och hacka lök nu så allt är klart när Skrällen vaknar så vi kan käka lunch och lämna henne i morfars vård ett par timmar. Vi ska provköra lite bilar för vi har fått nåt infall att vi kanske ska byta, men ingen av oss kan egentligen motivera det speciellt bra. Jag hoppas att vi inte kommer gilla nån av dom för det är ett jävligt dyrt infall om vi genomför det och vi går alldeles för mycket på feeling i våra beslut.

Vad har ni för er?


lördag, juli 8

Sommar-/frukosthack

Här kommer sommarens bästa frukosttips för larmaskar: Coops egna bake-off-frallor i åttapack. Ugn på 200 grader, baka 8 minuter och voilá! perfekta hembakta frallor till frullen. Äts helst med avokado till jordgubbar och yoghurt samt starkt kaffe men each to your own där. Ba göre!

tisdag, juli 4

Insikt: är alldeles för lat för att bli nåt/vara entreprenör/ha karriär. Har pratat om detta med flera kompisar och det kanske är livet eller (bristen på) drivet eller medelklasslivet men efter en lön på runt fyrtiotusen så kliver plötsligt andra grejer in på banan. Typ ledighet frihet och jamen lathet. Orkar jag verkligen jobba mer för att få lite mer pengar? Vill jag ens jobba mer? Ett jobbyte för mig givet att jag isåfall går uppåt eller till större bolag skulle definitivt innebära fler arbetstimmar och koncentration och det är inte värt det? Har jag hamnat i förnöjdhetens fälla? Eller är det bara småbarnslivets enklast=bäst som spökar? Kommer hjärnan takta upp om ett par år, söka nya utmaningar, kräva den där Planen? För just nu är den småbarnsmos som inte kommer ihåg knappt mitt eget barns namn och jag känner mig väldigt lycklig över att gå till ett jobb (ha semester från hehe) där jag skrattar och gör ändå inte helt tråkiga saker men som kanske inte är mitt livs största utmaning för nu har jag ork och lust att leka med mitt barn när jag kommer hem från jobbet. Jag somnar gott på kvällarna och ligger inte och tänker på jobbet på nätterna. Jag gråter inget, har ingen ångest (eventuellt tackar vi gravidhormonerna för det) och känner mig generellt rätt avslappnad. Det känns som att det är värt minst tjugotusen extra i lön för att ens tänka tanken att byta bort det. Och i andra bloggar läser jag om nätverkande och motivationsböcker och lean och 5am-livsstilen och min hjärna blir en gröt. Hur ORKAR dom? Vad driver dom? Varför saknar jag den genen? Eller har jag den, fast gömd bakom jävligt mycket lathet och bekvämlighet?

Första dagen på semestern. Hjärnan jobbar med ovan. Nu ska jag klä på mig, packa in familjen i bilen och dra in till stan och käka en alldeles för overdue lunch med Vmhih-Maria plus familj. Hej hej.

söndag, juli 2

Skulle ha gått på semester i fredags men efter att ha ägnat halva dagen åt mindblowingly irriterande leverantörsidioti och inte åt det jag borde gjort satt jag 17.15 och ba nä, jag ORKAR fan inte. Så jag ska jobba förmiddag imorgon men sen så. Vi ska till barnmorskan klockan ett och det är lite skönt att ha en tid att förhålla sig till. Det blir lätt att stanna en stund till bla bla bla. Så 12.30 imorgon är det hejdå jöbbe och hejhej familjelivet. GUD VAD JAG LÄNGTAR! Att få vara med Ellen (och Andreas) hela tiden ska bli bliss!

lördag, juli 1

Säg den lycka som varar

Ja, det var ju en peppig rubrik av mig tycker jag. Skulle såklart aldrig ha andats det minsta unset glädje över barnets förmågor igår eftersom hon följde upp det hela med att lära sig klättra upp på vardagsrumsbordet igårkväll. Istället för att sova, I might add. Först upp ner upp ner upp ner på/från vardagsrumsbordet och sen detsamma med fåtöljen. Snabb som en vessla blev hon dessutom såatteh det var den friden det. *krossögaemoji*

fredag, juni 30

Ett stort barn

Så kommer morgonen när barnet vaknar, klappar på sin mamma, pussar på sin pappa och sen helt sonika klättrar ur sängen och går och leker, viskandes för sig själv. Jag hör henne stöka runt med sin gå-vagn i vardagsrummet. Hon har varit inne en snabbis och klappat mig på armen, men gick härifrån igen efter det. Känner stark win på det här.

torsdag, juni 29

Saker som provocerar mig

Utan inbördes ordning:

* Män i grupp

* Cyklister som inte fattar att bilar väger nåt ton och därmed inte KAN tvärnita bara för att dom vill knöla sig fram utanför cykelbanan

* Cyklister som inte fattar att ljus/lampor är en bra idé alla dygnets timmar alla årets dagar. Vet ni hur jävla svårt det är att upptäcka en mörkklädd cyklist i spöregn? Eller en cyklist i direkt solljus? ANVÄND LAMPOR.

* Folk som inte stänger luckor efter sig (eh, t ex mitt gravida jag...hehe..he)

* FOLK SOM INTE KAN PARKERA. Herregud. Ställ er så tätt intill nästa bil som möjligt. Försök tänk ett steg till och tänk på andra. Finns inget som gör mig så vansinnig som att leta parkering och se hela gator fulla av bilar parkerade över 1 1/2 plats. Oftast BMW/Mercor/Audis vars ägare vill "skydda lacken". Köp en parkeringsplats och fuck off.

* Folk med lösa hundar utanför koppelfria områden. Ba nej.

* Folk som måste MÅSTE tycka/tipsa om saker även när dom helt seriöst har noll koll. Tänker specifikt på vissa fb-grupper där nånba hej jag har problem hjälp mig och folk svarar grejer som är helt uppåt väggarna. Alltså ej tyck-råd utan typ ekonomiska råd eller juridiska råd. Om man inte vet och är utbildad inom det, håll käften?

Ja, det är väl mer grejer men phu det var skönt att häva ur mig.

tisdag, juni 27

Calling on föräldraakuten (igen) (obe ej akut)

Kom precis på två saker på väg till lunchköp.

Ett: vårt barn dricker fortfarande bebismjölk dagtid, typ kanske 4 gånger per dag? Fem? En gång på morgonen, en gång vid lunch, en gång på eftermiddagen och när hon går och lägger sig. Kanske fler gånger eller färre, vad vet jag, det är inte jag som är med henne. Hon börjar på förskolan i augusti, dom lär ju inte ge henne nån himla flaskmjölk på dagarna liksom? Måste sluta flaskmata barnet dagtid pga lathet. Obs alltså hon käkar matfrukost, matlunch, matmellis och matkvällsmat OCKSÅ. Verkar ha två separata magar för detta. Hur gör förskolor? Ger dom flaska? Ifall vi misslyckas alltså.

Två:
Vi måste köpa en massa klädsaker till förskolestart också. Vad behöver vi? Obs vårt barn har typ sandaler och en tunn vindjacka och en vindoverall och that's it i ytterplaggsväg. Så ytterkläder? Vilket märke är bäst? Skalkläder eller tjock jacka? Separata regnkläder eller ytterplagg som tål vatten? Stövlar obv, vilket märke? Tretorn? Hur många uppsättningar behövs av allt? Extra kudde, snutte och napp antar jag? Mössor, vantar, halsdukar och märklappan också va? Och kängor, vilka är bra?

Obs att jag inte köper några märkesgrejer till Ellen vanligtvis pga förstör allting genom att vara ett barn, men ytterkläder känns rätt viktigt att dom är bra. Obs igen att bra inte nödvändigtvis behöver betyda dyr, jag vill bara veta vilka märken som är bra oavsett pris.

Okej, tusen tack på förhand för input!

måndag, juni 26

Jag har ångest som fladdrar runt i bröstkorgen och går ut som myror i benen. En känsla som är svår att skaka av även om jag kan gissa mig till vad den handlar om. Det är tiden. Tiden tiden tiden. Jag har fyra arbetsdagar kvar till semester och jag kan inte vänta tills jag får vara med knasfian dygnet runt men det stressar mig för efter dom fyra dagarna och fem veckorna ledigt är det typ två månadera arbete och sen kommer det ett barn. Jag är inte riktigt med i huvudet när det kommer till det här med att det ska komma ett till barn, en liten liten knubbig och mjuk bebis. Jag har ju min bebis? En till? Typ snart? Va? Det gick rätt snabbt från känslan av att vilja ha en till till prat om detsamma till befruktat ägg i livmodern och hur tacksam jag än är för vår fertilitetskompabilitet så gick det jävligt snabbt och med en ettåring i hemmet så försvinner tiden och nu ser jag jävligt preggers ut och Nya Bebin sparkar ofta och mycket och visar sin existens i allra högsta grad men i huvudet har jag inte fattat helt. Och det stressar mig att jag bara ska jobba två månader till, som sagt. Jag tänker mer på jobbet än på bebin. Mer på barnet jag har än på bebin. Hell, jag tänker mer på kaffe än på bebin. Och Andreas har inget jobb och även om jag inte är orolig för att det inte kommer lösa sig så ver jag ju inte hur det kommer påverka min tid. Hur länge ska jag vara föräldraledig? När kommer han börja nytt jobb? Kan vi göra som vi har planerat? Ska jag vara hemma längre? Ska han ta första delen istället för andra? Inte för att nån av oss vill det, men blir det kanske bättre e g e n t l i g e n? Och Andreas, hur länge kan han vara hemma innan han dör av tristess? Kommer jag vara nybliven deppig hormonmorsa och han deppig uttråkad hemmafarsa? HALLÅ VÄRLDEN GE MIG NÅT SVAR?!

tisdag, juni 20

Jag är ensam med Ellen ikväll och har för första gången "tagit kampen" med mitt barn. Hon har börjat vägra somna på kvällarna och vi har väl tänkt att ja, men var uppe då i nåt försök att liksom inte göra sovandet till nån lek men det har ju så att säga INTE funkat. Senaste veckan har hon somnat efter mig tre gånger och då lägger jag mig aldrig före halv elva. Visst, hon är på strå-lan-de humör när hon tultar runt och gnolar men det är så inihelvete jobbigt att inte få en enda sekund för sig själv och hon är ju astrött egentligen. Så idag (efter lite pepp från min kollega) ba gjorde jag det. Vi hade en urmysig kväll och har skrattat och busat och myst och fnittrat och sen gjorde vi kvällsrutinen (pyjamas, borsta tänderna, släcka lamporna, hämta napp och snutte, dricka mjölk) och hon somnade TADA! inte. Men idag låg jag bara bredvid och lade ner henne igen när hon satte sig upp och ignorerade hennes kränkta ilskevrål om DÄÄÄÄÄÄÄ pekandes mot vardagsrummet (för lek) och försökte bara vara mjuk och lugn och trygg men ändå visa att nej, men här bestämmer jag och 30 minuter efter vi påbörjade nattningen sov hon lugnt i min famn. Hon skrek sig visserligen hes av raseri över att inte få bestämma i typ tjugo minuter av dom trettio men jag väljer att tro att hon mest var upprörd över att hon inte fick som hon ville och inte kände sig otrygg eller oälskad eller så. Hon somnade ändå med ansiktet pressat mot min hals och händerna innanför min behå (favvostället) med ett nöjt snusande. Och jag som förut har fått sån ångest av mitt barns gråt kände bara medlidande och att det jag gjorde var/är rätt. Det var nog ännu mer en vinst faktiskt. Jag tror ju att barn (vårt barn) mår bra av regler/gränser och hon är verkligen inne i en fas när hon testar vad hon får igenom och hur mycket hon kan ignorera vad vi säger. Hon gör så himla mycket nu som hon vet att hon inte får, och tittar på oss innan hon gör det för att demonstrera att hon vet men skiter i det. Och hon vet vad nej betyder och vilket nej som är ett näemengörinteajaskitsammagördetdå och vilket som är nej på riktigt för hon har fattat det i ett halvår typ men hon skiter i det. Och vrålar om hon inte får som hon vill. Det sista roar mig tyvärr lite pga har ni sett en svinsur ettåring? Urgulligt. Och hon ger sig ju på typ femton sekunder till en minut när hon inser att det är kört men sovdemonstrationen hon visade upp idag alltså GAWD, att det ens ryms så mycket vilja i en så liten kropp?

Nu är klockan 22.20 och jag har gjort noll vettigt med min lediga tid och nu ska jag hänga tvätt och tömma diskmaskinen men i teorin var det jävligt skönt att få en kväll för mig själv.

lördag, juni 17

Har haft en så himla härlig dag. Käkade långfrukost med pappa och öppnade sedan dubbeldörrarna till innergården och släppte ut barnet. Släpade ut en ihoprullad matta som stått i köket sen vi bytte för tusen år sen och en bytta leksaker, fällde upp parasollet och skickade Andreas att köpa jordgubbar, vattenmelon, citron, is och lunchmat* dvs all a girl needs. Har sedan dess suttit på stol, på matta, på kuddar med iskallt citronvatten och frukt inom armlängs avstånd och en överlycklig unge nånstans omkring mig. Tog ut hennes badbalja så hon fick plaska av sig jordgubbskladdet en sväng, grannen har besök med en tioveckors valp och från balkongerna ljuder det skratt och musik. Just nu vilar jag lite i sängen och sen ska vi käka pizza framför teven och se en film. Kanske det perfekta livet?

* färskpotatis, gräddfil, dill och gräslök, rödlök och sill eller kassler plus st agür på finncrisp som eventuellt är min enda craving so far. Mmm...st agür.
Det är varmt. Klockan är halv fem och jag är vaken för jag var tvungen att gå upp och kissa. Kanske är jag lite hungrig också om jag känner efter? Ellen och Andreas ligger ihopklistrade på ca 40 cm sängyta och andas exakt likadant. Vi har spjälsängen stående med långsidan tryckt mot vår och jag undrar om inte Andreas skulle trilla ur om den inte var där? Det är varmt och jag börjar få vattensvullna fötter och Nya Bebin sparkar så jag såg det utanpå magen igår. Skrek rakt ut ANDREAS JAG SER ATT DEN SPARKAR! och precis när jag gick och lade mig och den var at it again kände jag puffandet med fingertopparna, små små tappningar. Så fort Andreas kollar eller känner så händer ingenting. Det känns som att den känner att vi väntar förväntar och ba NEJ JAG VÄGRAR. Undra vem det är där inne? Jag tycker den är mer aktiv än Ellen, snabbare på nåt sätt. Ellen var mer seg och pushig och stark. Den här är bam bam bam bam bam fast lätt och på tusen ställen samtidigt. Ibland känner jag igen Ellens rörelsemönster från när hon låg i magen. Fan vad fantastiskt det är ändå.

Pappa är här. Det är mysigt. Han åker visserligen imorgon men vi ska ju ses hela sommaren så det gör inte så mycket. Lite trist pga var helt slut när jag kom hem igår och det var fotboll på teve under middagen och sen var jag tvungen att sitta i soffan och glo av tröttma. Vi brukar inte ha teven på när vi äter, men fotboll är fotboll och landskamp är landskamp så den var på.

Blir för övrigt bara mer och mer feminist. Det är helt sjukt hur mycket plats män tillåts ta i vårt samhälle och hur grisiga så många är utan att ens förstå det själva, eller förmodligen i nån form av vresig vägran att se hur det egna beteendet påverkar andra. Blir så för-e-bannad på föräldrar som inte fattar att just det beteendet sätts så jävla tidigt. Som inte fattar att "killar är killar och tjejer är tjejer" är fucking förödande för alla inblandade. Deras döttrar växer in i ett minskat levnadsutrymme medan deras söner grisar runt med bristande empati. Nä, okej, jag tänker faktiskt på alla fina pojkar killar män som inte är så. Som inte passar in i den bröliga mansrollen som kissar på väggar, skriker på andra och har stängda öron. Som min man, min chef, min kollega, min kompis, min kusin och alla andra i mitt liv och andras som inte alls blev såna utan jättefina människor.

För. Att. Dom. Fostrades. Till. Det.

Som också lider av den patriarkala strukturen, om än betydligt mindre än alla andra. Men som fortfarande är såpass drabbade av den att dom inte alltid ser vilket privilegie dom lever i för deras värld har aldrig öppnats helt för hur inarbetat det är att dom är värda mer. Vet ni till exempel att kvinnor och män inte har samma tecken på hjärtinfarkt? Nä, inte jag heller förut. Domningar i armen, kramp i bröstet osv är manliga tecken. Kvinnor är mer troliga att kräkas och få ont i ryggen eller käkarna och tro att det är nåt annat så kvinnor dör i större utsträckning än män om dom får en hjärtinfarkt*. Så mansinriktat är samhället så inte ens 1177 informerar om att symptomen kan vara olika vid ett livshotande tillstånd. Varför? För att en övervägande majoritet av forskning inom området begås på (av?) just män trots att kvinnor drabbas i nästan lika hög utsträckning (60/40). OCH INGEN TYCKER DET ÄR VIKTIGT ATT INFORMERA OM.

Gud, kvinnohälsa är min nya käpphäst. Kan väl glömma att somna nu när jag rantade upp mig själv så här mycket. Måste ändå försöka. Kanske ska smörja mina fötter och massera lite först? Ja, jo, så blir det.

*mind blowing-fakta från min moster sjuksköterskan från början, men google it om du vill bli förbannad

torsdag, juni 15

Jag längtar så mycket efter ledigt nu. Att jobba heltid och sen komma hem till ett barn som är still och tyst cirka när hon sover vilket hon dessutom verkar ha slutat göra är...utmattande. Igår kvart över tio när Ellen ÄNT-LI-GEN hade somnat tittade jag och Andreas på varandra från varsin soffa och det var inte långt ifrån att börja jämföra trötthet då kan jag villigt erkänna. Hon vill inte sova på kvällarna. Inte för att hon inte är trött för hon går och hämtar sin snuttefilt och vill ha nappen och sträcker upp armarna för att gosa , men precis sekunden när hon ska somna så blir hon magiskt SUPERPIGG FAKTISKT! och ska hålla på att kasta kuddar och ställa sig upp och fnittra och efter fyrtiofem minuter av Vi ska sova nu Ellen! Lägg dig ner! Mamma kan klappa Ellen. LIGG NER SA JAG! Men Ellen sluuuuuuuutaaaaaa. Eller andra härliga liknande kombinationer är det bara att ge upp och ner från sängen skuttar Världens Piggaste Barn (TM) som fnittrar åt allt och leker själv och pussas och håller på. Men det är väl inte så jobbigt? tänker nu vän av ordning och alltså nej, det är rätt så himla gulligt själva grejen och när hon väl har fått vara vaken till typ tio så somnar hon på cirka tre sekunder när vi nattar rond två, men jag får ingen tid för nedvarvning? Vi får ingen tid att bara vara vuxna? Vi kan inte se ett enda program på teve i sin helhet för även om hon är rätt självgående kvällstid så ska det ändå bekräftas och ses och kramas och klappa händer och sjungas och och och. LÅT MAMMA VARA IFRED!

Plus inne i en period på jobbet där semestern stressar pga typ ingen arbetstid kvar och tusen miljarder saker att göra och oj, nu måste jag rusa till ett möte med min chef som vi ska klämma in på den härliga tiden 10.10-11.00. Påminn mig om att nästa jobb ska vara statligt eller nåt.

onsdag, juni 14

Sommarlistan!

CinderalleyHanna och S har gjort sommarlista, bland andra. Jag har ju redan skrivit om våra planer, men jag ÄLSKAR listor so sue me.

Mina planer för sommaren: 
Först ska vi fira midsommar i Dalarna hos Robert och Julia och bada i champagne (ja, vissa av oss får väl dricka bebisbubbel men) för att dom har köpt ett hus i Sköndal cirka femtio meter från vårt. Vi åker onsdag kväll och tillbaka på söndag eftermiddag gissar jag. Älskar att fira midsommar i liten dalarnaby där alla känner alla och det är så pittoreskt så hjärtat nästan spricker.

Sen ska jag jobba en vecka och SEN börjar semestern med vår lilla Örebro-Karlstad-Sunne-Lidköping-Fiskebäckskil-Lidköping-Örebro-tour. Kommer vara mest i Lidköping med lite småutflykter eller dagar på dom andra ställena. DET SKA BLI SÅ SKÖNT!

Hur länge ska du vara ledig?
Fem veckor, more or less. Första veckan i juli till och med första veckan i augusti. Måste jobba lite emellanåt och hålla koll på mailen och göra löner och så där, men tänker att jag ska vara ledig större delen av tiden. Och alltså jag om nån vurmar för "är man ledig ska man vara ledig"-grejen, men jag har det så sjukt bra på jobbet med så mycket frihet och så mycket härligheter så jag tycker inte det känns det minsta jobbigt att hålla lite lite koll på jobbet även under semestern. Det kommer inte kräva många timmar av mig faktiskt.

Vad ser du mest fram emot? 
Att se Ellen springa runt på gräsmattan hemma hos pappa. Hon är så lycklig där. Att käka finmiddag med Andreas utan barn, PÅ RESTAURANG! Att njuta av utsikten i Värmland och vidderna på slätten och att krama en massa folk jag tycker om.

Vad kommer du att köpa inför semestern? 
Ingenting tror jag? Vi ska ju vara i Sverige och solskydd och badkläder och whatnot är ju redan inhandlat. Kanske en ny baddräkt förresten. Jag är inte säker på hur länge till jag får plats i den jag har. I övrigt är det enda vi köper boende i Värmland och på kusten.

Kommer du att bli brun? 
Jag kommer nog inte ligga och sola så jättemycket, främst för att vi har en rymling till unge men också för att jag HATAR varmt. Men vi kommer ju vara utomhus en del så ja, lite brun iallafall.

Vad kommer du att äta? 
Färskpotatis. Kokt, grillad, i sallad. Med smör, med sås, med kryddor. Grillade grejer. Jordgubbar. Hallon. Rabarber.

Vad kommer du att dricka? 
Tvåtusenfemhundra liter kolsyrat vatten och en och annan kaffe.

Vad kommer du att ha på dig? 
Så lite som möjligt och så löst och ledigt som möjligt om jag måste ha på mig kläder. Mammas gamla smutsiga foppatofflor inom trädgårdens gränser.

Det här lyssnar jag på i sommar:
Sommar i P1, min spotifylista Hemester som är nån svennenostalgi perfekt att ha på när vi åker på slingriga skogsvägar med fönstren nervevade för den rätta sommardoften.

Vad oroar du dig för?
Inget direkt. Bilresorna med Skrällen möjligtvis, men vi har försökt dela upp dem i max 15 mils etapper så det borde gå bra. I stort att Andreas ska hitta ett jobb antar jag. Han tog en deal på jobbet som var lite för bra för att avstå och som tillsammans med föräldraledigheter egentligen inte gör att han MÅSTE ha ett jobb förrän typ början av 2019, men han vill ju jobba så jag hoppas att han hittar nåt tills/när hans föräldraledighet är över efter sommaren. Hade ju varit "rätt" härligt med dubbla löner under avtalsmånaderna så att säga.

söndag, juni 11

Sommarplaner

Det blev semester planerad. Vi startar en fem veckor lång turné med Örebro (Andreas familj) följt av ett pitstop i Karlstad för Lerinmuséet och Inger och Lasse Sandbergs sagovärld på väg upp till huset vi har hyrt några dagar i Stöpafors utanför Sunne. Pappa och min syster sluter upp i Värmland och jag tänker att vi ska hälsa på min farmor, min farbror med familj och glo på Fryken och kanske köpa nån linneprodukt på Klässbols linneväveri. Efter Värmland blir det Lidköping i ett par veckor innan vi kör en minitrip till Fiskebäckskil för havsmuséet och Gullmarstrand Hotell och sen eventuellt en sväng förbi några kompisars sommarställe i Grundsund. Kanske förlänger vi trippen och åker till Kosteröarna eller till Göteborg eller vem vet, luften är friiii. Också tillbaka till Lidköoing och Örebro igen på uppvägen. Det var den semestern det!

lördag, juni 10

Sommar

Idag åkte vi till Rosenhill ute på Ekerö och min spontana känsla är VARFÖR HAR INGEN SAGT ATT DET FINNS NORMALT LANTLIGT LANDSKAP TYP TJUGO MINUTER HEMIFRÅN?! Der var EXAKT vad jag behövde. Lite kullar och hästar och kossor som betade och vatten. Och ett skitmysigt kafé där hela stället var up for grabs så det var bara att sätta sig lite varsom och låta ungen springa fritt. Och det fanns kaniner och hönor och ankor och getter och hederlig svensk sommar. Om ni vill ha en fin utflykt typ 45 minuter från Stockholm, åk dit! När vi kom hem gick vi och handlade grillmat och sen släppte vi ut barnet på innergården och dukade fram förrättsostar (hade sånt jävla sug efter st agür) och marmelad, tände grillen och småpratade med grannarna och deras barn. Så himla idylliskt så det är inte sant. Om nån blir avundsjuk kan jag ju säga direkt att den här lägenheten kommer vara köpbar om ett år och grannarna är supertrevliga och innergården har till och med syrener och träd och grillar och utemöbler och leksaker och en lekstuga. KOM OCH KÖP! Hehe. Nu sitter jag i soffan helt slut och väntar på att Andreas ska natta färdigt Ellen. Sen ska vi eh jag vet inte? Dumglo på teve? Planera semestern? Stirra planlöst in i väggen?

fredag, juni 9

En återerövring

På vägen hem från jobbet idag lyssnade jag på min bosslista med bara powertjejer som jag gjorde som pepp och fokus inför förlossningen förra gången. Det är första gången jag har kunnat lyssna färdigt på en låt från den listan sen Ellen kom och det är absolut första gången som jag istället för djup ångest har känt ja men typ pepp? Fokus? Power? En känsla av en sån jävla stolthet och mark under fötterna och stöd tamigfan. Jag lyssnade, höjde volymen och lät känslan av att stå och dansa i förlossningsrummet skölja över mig. Känslan av styrka och djup samhörighet med min bebis. Ingen ångest, inga panikkänslor, ingen hjärtklappning. Bara lugnet, trygg andning och ett jävlaranamma.

Vi var hos barnmorskan i onsdags och för npgra veckor sen var jag ganska uppriven kring typ allt, men mest en oro över att vara tvungen att förklara mig och övertyga och en ilska över detsamma. Varför ska JAG behöva rättfärdiga en adekvat vårdplan? Varför ligger inte ansvaret på att visa mig en lugn och trygg lösning på vården? Egentligen helt obefogade känslor eftersom jag hitills har blivit bemött med 1000% förståelse och bekräftelse, men jag antar att kombinationen skräckhistorier om folk som fått nekade snitt och psykisk ohälsa på kuppen och det faktum att det finns absolut NOLL officiell litteratur eller vårdinformation om positiva upplevelser eller anledningar till snitt inte direkt ger nån större tilltro eller trygghet. Anyhow, mötet med barnmorskan då, jag sa att jag ville boka in en tid asap med specialistmödravården så jag kan få det på papper och slappna av och att jag nog vill ha en ny remiss till samtalsenheten för att prata lite mer om den förra förlossningen och hon sa självklart! Jag skriver dom direkt. Men du Ska veta att du kommer få precis som du vill ha det Linn. Om du vill föda med snitt så kommer ingen hindra det eller säga emot. Det var längesen kvinnor behövde gå omkring och oroa sig för att bli tvingade in i någonting! Och det var ju såklart jättehärligt att höra och kanske hjälper nån mer än mig därute (därav infon här), men det är ju inte helt sant sett till hur det ser ut ute i landet. I Stockholm kanske, eller på vår MVC och några till kanske, men jag har kompisar som har gått igenom helveten för att få en förlossningsplan och det är inte alls längesen. Jag önskar och hoppas däremot att hon har rätt och att det gäller överallt nu.

Och ja, barnet mår utmärkt! Hjärtljudens kloppetikloppetiklopp gav mig tårar i ögonen och ett leende som aldrig ville släppa och nu börjar jag känna att det kommer bli bra det här.

tisdag, juni 6

Satt precis med fingret bokstavligen över boka-knappen till vårt älsklingshotell i Berlin några nätter i sommar när jag kom på att jag kommer vara gravid i vecka 28 just exakt precis då. HELVETE! Vi som precis bestämt oss för att unna oss nåt göttigt i sommar så här sista gången innan vi är tvåbarnsföräldrar och livet fortfarande är enkelt. Glömde lite av den lilla detaljen att Nya Bebin visst är ganska stor då och att försäkringarna slutar att gälla och well, jag har två kompisar som har fått barn innan vecka 28 och jag är inte så sugen på att ha den upplevelsen i ett annat land än ett där jag kan språket och som vi bor i. Så nu sitter jag här och är ledsen och opepp istället. Ja, vi skulle kunna åka veckan innan vilket ju tar hand om försäkringsbiten, men bebis i vecka 27 eller 28 känns ju ändå som potato potato när det gäller oron för att nåt ska hända. Satan också.

lördag, juni 3

Calling on flerbarnsföräldrar

Alltså jag vet inte om jag borde vara orolig för det här att jag inte riktigt kan förstå att det kommer ett barn till? Borde jag det? Jag pratar ju om graviditeten och Nya Barnet och vi funderar på hur vi ska sova med två småttingar och häromveckan köpte jag både ett par minibrallor och en snuttefilt men det känns ändå typ overkligt. Med Ellen så handlade ju allting om barnet som skulle komma. Köpa kläder, tvätta desamma, anpassa sovrummet, läsa böcker om födslar och första tiden och från mammors perspektiv och pappors perspektiv och plötsliga och planerade graviditeter. Jag pratade med magen och sjöng för den och funderade massor på hur det skulle bli och vem som skulle komma och och och. Nu ba ingenting? Jag har så svårt att se bortom det fantastiska barnet jag redan har. Jag är så kär så kär så kär i henne så jag kan liksom inte föreställa mig hur ett till ska få plats, även om jag logiskt fattar att det ju kommer göra det. Jag tänker inte så mycket på vad som händer barnet i magen just den här dagen eller veckan för jag är upptagen med att förundras över vad Ellen har lärt sig det senaste dygnet. Pre-barn var jag helt jag vill inte att barnet sover i sängen och nu kan jag inte tänka mig att sova utan den lilla varma snurran som lägger sig som ett andra täcke på mig varje natt. Hur ska en till få plats? Kan Andreas ta hen så jag kan vara med Ellen? Fast jag ju vet att när Nya Bebin väl är här så kommer jag ju inte vilja släppa nån av dom typ nånsin men just exakt prick nu kan jag inte känna nåt annat än den vilda forsen som är min kärlek till det barnet som ligger här bredvid mig och sover. Den som ryter högre och högre och högre och HÖGRE för varje dag. Att det växer en till sån i min kropp går liksom inte att förstå?

Är det nån annan som känner igen sig eller borde jag gå och prata med nån om anknytningsproblematik? Är det bara normalt att känna med en vild ettåring att en liksom inte hinner med att komma ihåg barn 2 innan hen finns på utsidan eller är jag svinkonstig? Varsågoda att diskutera i smågrupper.

torsdag, juni 1

Rutinultraljudet

Vi har varit på rutinultraljud nu. Jag hade sett fram emot det jättemycket för herregud det är inte så många gånger en får möjlighet att glutta på sitt barn innan den föds liksom. Vi fick Världens Tystaste Barnmorska. Det var hemskt! På de andra fyra ultraljuden vi har varit på har dom alltid varit här är hjärtat och här är ryggraden och här är... men den här bara kladdade runt i tysthet, tittade på huvudet i tjugo minuter medan vi blev mer och mer övertygade om att barnet var svårt sjukt innan hon öppnade munnen och sa att hon skulle vilja att den rörde lite på huvudet för hon såg inte nacken så om jag kunde röra lite på mig kanske? Sen var hon tyst i ett par minuter till innan hon gav mig en handduk och sa ja, här kan du torka dig innan hon gick och började knappa in grejer i datorn. Vi ba eh ok ska vi sätta oss här eller? Är det nu kristeamet kommer in och allting går åt helvete? Men nej, så var det inte.

Jaha, 25:e oktober blir det då. Moderkakan i bakkant, normalt hjärtljud, väldigt rörlig bebis och normalt med fostervatten. Var det nåt mer? *menande blick mot dörren*

Vi som faktiskt ville veta om det är en kille eller tjej den här gången frågade lite försynt om hon hade sett vad det var kansle? Nej, jag tittade inte. Så det var bara att gå därifrån. Både jag och Andreas var ganska chockade över hur konstigt det kändes att inte ha fått vara liksom med under undersökningen och ännu mer chockade över att bebin därinne tydligen mår alldeles prima. Har fortfarande ganska svårt att förstå att vi ska få ett barn till om jag ska vara ärlig, men det är klart att jag är jättejätteglad för att allt verkar vara so far so good.


onsdag, maj 31

Idag, ett år och trettio dagar efter förlossningen, blev jag uppringd av förlossningen för att prata om förlossningen (eftersom den inte gick speciellt bra och eftersom vår skattade upplevelse är 1 av 10 och vi därmed är på "krislistan"). Som jag har väntat och skällt om det här samtalet. Nu när det väl är gjort känner jag mig som en urpyst ballong ungefär. Nu har jag gjort allt jag kan för att den upplevelsen, som inte går att göra ogjort, ändå ska få så lite utrymme i mitt liv som bara går. Jag har gått i terapi. Vi har gått i terapi. Jag har pratat med barnmorskor och specialläkare och ännu fler barnmorskor. Och nu har jag pratat med en förlossningschef. Nu har jag gjort mitt. Nu har jag öst ut min besvikelse, vädrat min ångest och förklarat (och fått bekräftat) att jag är värd bättre än det vi fick uppleva. Att vi är värda bättre, såklart. Och chefen jag pratade med idag sa samma sak som alla andra har sagt jag måste säga att jag är väldigt imponerad av dig. Att göra det du gjorde och ha kommit dit du har kommit nu kräver en enorm styrka både psykiskt och fysiskt. Och jag svarade att det känns har känts tungt i perioder att min styrka blev mitt (vårt) fall men att jag är så inihelvete jävla stolt över mig själv och min prestation. Nu pratade vi i femtio minuter så obviously sa jag ju mer än så, men det är det jag tar med mig, förutom det självklara att jag har en helt ljuvlig liten lintott som springer omkring och fnittrar i mitt hem. Jag är också så himla stolt över att jag är stolt och att jag kan låta den känslan få ta sin rättmätiga plats utan att downplaya eller ursäkta eller förminska. Inte för att min självkänsla kanske har varit speciellt låg tidigare heller, men nån form av jante/kvinnofällotrams med självifrågasättande ständigt närvarande har det ju varit iallafall. Jag är så himla trött på det. Jag tänker inte vara med på det längre. Jag tänker vältra mig i självgodhet när det känns bra framöver. För om inte jag står upp för mig tror på mig backar mig hur ska någon annan kunna det? Jag är ju den enda som vet vad som krävs/krävdes av just mig just där just då. När vi slutligen lade på kände jag, äntligen, att bekräftelsen jag sökt under det senaste året visserligen var skön att få men till syvende och sist faktiskt inte behövs egentligen. Jag vill bara att alla kvinnor och familjer som kommer efter oss går därifrån med en helt annan känsla än vad vi gjorde. Jag vill att dom upplever att dom blev lyssnade på. Att dom blev sedda. Att dom blev respekterade och involverade och framförallt lyckliga.

torsdag, maj 25

Alltså igår! Gillar ju min chef massor vanligtvis men gillar inte speciellt mycket att få ett samtal tisdag 17.18 med du, jag behöver en massa siffror senast imorgon kväll helt oannonserat när onsdag är dagen innan långhelg och tisdag måndag har varit fulla med att reda ut andras bajsmackor och fredag torsdag var gravidsjuka och onsdagen ägnades åt samme chefs andra mindre planerade behov på ännu kortare deadline. Och eftersom jag inte visste att ovan skulle behövas hade jag bokat in ett möte med vår nya bankkontakt 10.00 för att gå igenom våra lån som måste bindas om senast på tisdag om vi inte vill vänta ytterligare tre månader (nej) och klockan 12 hade jag lunchdate med Egon som jag ABSOLUT INTE tänkte boka av pga var alldeles för längesen. Eh och nu kom jag på att jag ju skulle bjuda på födelsedagslunch och att hon fick betala själv. Förlåt! Re-bjud, Egon? Så halva dagen var liksom redan bortbokad åt annat plus en timmaish till sånt som bara måstemåste göras innan långhelg och ja, jag blev klar 18.47 ("klar", sa direkt i tisdags att jag skulle göra mitt bästa men att xyz inte skulle kunna vara 100% pga tiden). Hetsade hem i bilen, packade för helgen och lämnade Stockholm 19.43 med förhoppningen om att barnet skulle somna inom en timma. Det gjorde det inte. Hon somnade i Källby, cirka 15 minuter till destinationen eller 32,5 mil in på vår 34 mil långa resa. Klockan var 00.25. Själv somnade jag 01.30, sov till 03.24 och var vaken till 05.40 innan jag sov ett par timmar till. För tredje fucking dagen (natten) i rad. Fy fan vad jag hatar hosta och medicinerna som gör mig speedy gonzales.

Inatt, när jag låg i min syrras säng i rummet vägg i vägg från resten av familjen för att "sova ostört", roade jag mig iallafall med att läsa om mitt liv från maj 2012-mars 2013 aka tiden när jag hetsjobbade och intalade mig själv om att jag hade koll samt multidejtade i jakt på en kille. Jag är så glad att jag har skrivit ner dom 8 senaste åren och deras känslor och tankar och grejer för när jag läste inatt om när jag träffade Andreas så minns jag ju exakt hur det kändes och hur han var vi var jag var där i början när allt var nytt samtidigt som jag så här fyra och ett halvt år ett giftemål och ett och ett halvt barn senare ju vet hur det blev. Att det faktiskt VAR han. Att det går att läsa i dået hur nuet fanns där. Hur han tittade på mig tog i mig såg mig såg mig såg mig. Och såhär i vardagsvortexens snorkladd och ständiga plockande så påminns jag om det som är vi bortom allt annat. Det vi:et som skapades där i rödvinsångorna och söndagstrasslade ben och sena nätter. Det som var innan sorg och mörker och trötthet och graviditeter och bebisdagar, och nätter. Det uppsluppna. Det tramsiga. Det försiktiga tassandet kring vad vem hur som ändå var så starkt hos oss bägge. Och jag tittade genom väggen på min snarkande familj och såg utan att vara i rummet deras positioner i sängen. Det avslappnade minspelet och dom halvöppna munnarna. Jag såg det som var dåförtiden i den totala tryggheten självklarheten som är nuförtiden. Hur mannen som jag känner rakt igenom hundratusenprocent, som en förlängd del av mig, faktiskt är det där andra också. Inte bara pappa medförälder vardagspartner utan killen som får mig att kikna av skratt och vars kyssar fortfarande gör mig yr.

tisdag, maj 23

MEN GIVE ME A BREAK!

Okej, illamåendet gick över i helgen, tack för det! Visserligen efter att jag först var tvungen att kaskadkräkas av äckel för att jag skulle slänga kissblöjor, men ändå. Att lägga till den långa listan av saker jag inte gör i vårt hushåll: byta blöja på barnet. I lördags började jag istället att hosta och nu går jag omkring och hostar och hostar och sover inte pga hostar och är astmatät fucking IGEN. Sen jag blev preggers i januari-ish har jag varit förkyld/tät->mått illa->varit förkyld/tät OCH mått illa->haft ont i ryggen->mått illa->hosta/tät. FÖR I HELVETE, jag är så trött på att aldrig må bra. Att bara gå omkring och gnälla hemma över kroppens uppenbara förfall istället för att ha gravidglow och njuuuuuuuta (hahaha, vem njuter av en graviditet? Upp med en hand!). Den enda positiva grejen skulle väl möjligtvis vara respiten från PMS:en och dess månatliga domedagskänslor/känsla av att vilja skilja mig från Andreas är en rimlig känsla. Skulle gärna ligga på exakt den här hormonbalansen for ever and ever för den anledningen, men i övrigt nej.

fredag, maj 19

Å andra sidan gick jg från spökveckor i graviditeten till världens huvudvärk och illamående igår så jag fick gå hem från jobbet och sova i fem timmar. Idag är jag hemma pga mår illa men mest för att jag vanligtvis inte jobbar fredagar men hade tänkt att göra det idag för jag har så mycket att göra men inte på bekostnad av hälsa. Gissar att vi nu är inne i den delen där jag kan äta typ ett halv äpple åt gången utan att må illa av mättnad. Och! Precis som förra gången är jag så JÄVLA slemmig i halsen och det gör mig också kväljningsbenägen av äckel dagligen.
Jag är så kär i mitt barn just nu. Det är säkert hormonellt men det enda jag vill är att hon ska gå omkring i blöja vara gullig och att kramas hud mot hud. Jag drabbas av cute aggression flera gånger per dag och kommer snart behöva bettskena. Jag vill ju respektera hennes integritet och bara gosa när hon vill osv MEN DET ÄR SÅ SVÅRT NÄR HON ÄR SÅ GÖLLIG!

måndag, maj 15

På andra sidan bebischartern

Vi åkte ju på en all inclusive-baby-extra-allt-semester på Mallis en vecka med ett par kompisar och deras barn. Det var ju ljuvligt att vara i 25 graders värme och bara få hänga med familjen helt utan alla vardagliga måsten och hotellet var väl fräscht och rummet bra och så, men lelle barnet blev matförgiftad av äckelbuffén. Snyft. Det var så så så synd om henne när hon torrhulkade och grät och tittade på oss som men varför gör ni ingenting? Vad händer? Vid ett tillfälle blev hon så matt så det var som att hålla i en nyfödd igen, albeit en jävligt stor nyfödd. Hon var helt slapp och bara lutade huvudet mot mitt bröst med halvöppna ögon och flämtade. Då blev jag faktiskt orolig på riktigt. Men vi gjorde som 1177 rekommenderade och gav henne 5 ml vätskeersättning var 5:e minut i några timmar och vips så piggnade hon till så mycket så hon kunde slå bort skeden och spotta och fräsa. Det borde ju vara irriterande men vi blev så himla glada över att hennes humör var tillbaka så hon hade kunnat göra vad som helst just då. Och några dagar efteråt skulle det visa sig. Vill barnet ha glass? JAJEMÄN! Varsågod. Bli buren överallt? INGA PROBLEM! Peka på precis allt med sitt uppfordrande DÄ?! och gå själv hem från restaurangen så det tog en timma istället för fem minuter? NEMAS PROBLEMAS, allt för dig min älskling.

Ving har betett sig riktigt rövigt och personalen på hotellet var under all rimlig kritik och flygresan var schemalagd till 23.55, gick en timma sent och vi var hemma 06.10 på morgonen, men det har ändå in all varit en jävligt härlig och välbehövlig semester.

Jag och Andreas har det ju inte dåligt, vi har en rätt härlig vardag till och med, men den senaste månaden har det liksom skavt lite att vi är Familjelogistik AB och ungefär 0% par i kärleksrelation. Det är himla svårt att sätta tummen på exakt vad det är när allting flyter på och vi skrattar åt barnet och aldrig bråkar eller typ ens tjafsar, men jag har haft en känsla av typ men jag då? JAG-jag? Var är min bekräftelse? Var får JAG plats i den här relationen när jag inte bara är mamma? Finns jag ens? Finns vi ens? Fan det är skitsvårt att vara allting; närvarande mamma, närvarande fru, prestera bra på jobbet, vara en bra kompis, dotter, syster. Det är svårt att prioritera för hur en än gör känns det lite som att en inte räcker till riktigt. Och i allt det, när vardagen funkar och allt är liksom trevligt hemma så blir det lätt att relationen kommer typ sist. För det är ju ändå småbarnsår och vad kan en förvänta sig egentligen? Vi har ju det trevligt? Ni vet? Men så kan det ju inte vara? För sen då? När småbarnsåren är över? Ska en titta upp och ba NÄMEN DU? VEM ÄR DU? VILKA ÄR VI? 

Det har tagit upp mycket tankeplats och känsloplats lately. Så jag försökte förklara det för Andreas för några veckor sen och det är fan inte heller det lättaste för det finns ju liksom inget som är fel-fel. Det är ju "bara" en känsla av att det inte är helt rätt? Jallefall, jag tror att det gick igenom (eller så var det mina niagra falls-tårar) i kombination att vi tänker på det bägge två för det började kännas lite bättre innan vi åkte redan, men efter en vecka tillsammans? HERREGUD JAG ÄLSKAR MIN MAN! Det är klart att det är honom jag ska leva med forever and ever. Vi är ju svinbra och go team! och vi är ju kära i varandra bortanför föräldraskapet också. Det var det bästa med resan, att bli påmind om det.

onsdag, maj 3

Är gift med Jessica Simpson

Vi sitter i varsin soffa i vardagsrummet. Jag slökollar internet och Andreas kollar på det där konstiga matprogrammet med en skrikig amerikan med blonderade toppar och solglasögon i nacken (SANT!) åker runt på ställen som serverar tusen kilo kött i sås (typ). Jag kollar också med ett kvarts öga ungefär. Plötsligt zoomar dom in vad som ser ut som råa kuber kött i nån pokébowl-grej varpå jag lite äcklat frågar Andreas om det verkligen är kött? Ja! Det är kött! Jag frågar igen för seriöst stora kuber rött kött? Njäe va? varpå mitt geni till man ba alltså tonfiskkött.

Igår mat jag inte tålde, idag chicken of the sea-brainz. Vädrar följetång på föräldraledighetshjärnan.

tisdag, maj 2

Välkommen till klubben älskling

En månad in i föräldraledighetslivet slog min man till med en hej jag har en bebis jag ska ha koll på jag sover inte på nätterna det är så mycket att hs koll på-dag. Han har på en dag lyckats:

* Gå ut och gå inklusive handla på hemköp i t-shirt som förutom är fläckig och har hål i även var vänd ut och in.

* köpa lightost (uäck, VEM äter ens det?)

* laga mat med ägg i vilket upptäcktes vid dukat bord framför middagsgäst. Jag är jätteallergisk mot ägg. Vi har varit ihop fyra och ett halvt år.

* duscha och ÅTERIGEN sätta på sig en (annan) t-shirt ut och in samt återigen gå och handla i den.

Jag älskar honom.

måndag, maj 1

Ett år

Det är ett år sen du kom till oss Ellen. Jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna skriva om det för det är så konstigt hur nån kan ge ett helt nytt liv och samtidigt kännas som att det har varit så för alltid. Allt jag vill skriva känns som klyschor för så många före mig har sagt samma sak och ändå känns det som att jag upplever det för första gången nånsin. Du är det mest självklara som finns. Det är klart att det var du som låg där inne i magen. Det är klart att det är du som har saknats mig hela mitt liv. Det är klart att det är du som gör min kärlek till något lika automatiskt som att andas. Det är klart att det alltid kommer vara du.

Min lilla älskade tramsfia! Min smarta, roliga, härliga, knäppa person. Du är så många saker redan. Du har humor (och humör). Du är stark och envis och uppfinningsrik. Du är uppmärksam, nyfiken och snabblärd. Du vaknar varje morgon med ett glädjetjut och fortsätter dina dagar ständigt tjattrande, ständigt fnittrande. Du verkar ha en livslust som driver dig till allt som är gott och härligt och mysigt och skojigt här i livet. Du älskar ÄLSKAR att mysa och kommer med jämna mellanrum med din snutte eller ett gosedjur och kryper upp hos oss och mmm:ar. Du älskar att duscha och bli insmord och att äta mat så länge den smakar nånting. All barnmat spottar du ut med ett fräs. Allt smaklöst kastar du på golvet. Allt jag eller din pappa lagar älskar du.

På kvällarna somnar du hos mig eller sin pappa och sen sover du mellan oss. Oftast närmast din pappa för det är han som matar dig på nätterna men om du är orolig vill du sova nära nära nära mig, klistrad vid min sida med din lilla hand under min kind. Jag är din stora trygghet, men vet du? Du är min också. Du är min stora tröst när jag är ledsen, min trygghet när jag är orolig och bara att ha dig nära gör att jag glömmer allt som är jobbigt och bara blir lycklig och tacksam över att vi får ha dig. Att vi får vara dina föräldrar och se dig bli den du kommer att bli.

Ellen Isabelle, du är den finaste personen jag känner. Jag älskar dig mer än du nånsin kan ana.

lördag, april 29

Vi ska ha gäster om 18 minuter (alltså ingen förutom typ jag kommer väl nånsin prexis i tid men) och Andreas skulle för 1 1/2h sen bara gå och handla (ca 500m till hemköp) och ta en liten promenad men är hemma innan kvart över fyra! och nu är klockan kvart i fem och var är han? Ingen vet. Alltså det gör ingenting. Han kommer väl när han kommer. Det är bara så himla typiskt tecken på hans VAHNsinnigt dåliga tidsuppfattning. Alltså på riktigt, han kan inte bedöma hur lång tid nånting tar även om han gör det varje dag. Typ åka hem från jobbet. Ringer och ba går nu älskling, ses om tjugo! när det aldrig nånsin har tagit mindre än fyrtiofem minuter, oftast längre. Min chef, bless him, är exakt likadan. Äre nån form av manligt drag eller?

onsdag, april 26

Är ensam hemma för Andypants har tagit med barnet till sin pappa i Örebro över dagen/natten. Grät imorse när jag skulle gå till jobbet pga HERREGUD VARA UTAN MITT BARN I MER ÄN ETT DYGN??!! Men skärpte till mig och har sen haft en av mina bästa (arbets-)dagar på typ forever. Hade i princip back-to-back-möten och ni vet känslan när man ace:ar? Jag var så himla rolig charmig och lät så insatt och smart så jag nästan förvånade mig själv och sen kom jag tillbaka till jobbet emellanåt med tusen nya idéer och helt inspirerad och pepp PLUS med en jättemöjlighet för oss att öppna upp i USA framöver. Och! Vår nya person vi kommer anställa ska rapportera till mig. Älskar att chefa och vara med och utveckla unga förmågor.

Det bästa med mötena var ändå det sista där jag och en typ branchkonkurrents (fast ändå inte konkurrent) ekonomichef tog en kaffe för att byta lite insights om gemensamma konkurrenter och det slutade upp med att vi satt i nästan tre timmar och diskuterade min nya arbetsworldview om att vi måste sluta se konkurrens och börja hjälpas åt och trade:a erfarenheter istället. Hon gav mig kontakter rakt upp och ned och vi ska strax tvinga/sätta press på två leverantörer i ett utvecklingsprojekt genom ett grupptryck som inte går att få till på egen hand. Det här är det nya arbetssättet, jag är 1000% övertygad. Vill vi framåt måste vi hjälpa varandra.

Unt! Unt! Unt! Avslutade dagen med en fyratimmars middag med Lisa på Bistro Bon. Åh, Lisa hjärta hjärta hjärta.

Nu ska jag försöka förlika mig med att lägenheten är tyst, mörk och tom och sen somna utan att nån sparkar mig i ansiktet.

tisdag, april 25

Vansinnet

Barnet är inne i nån fas igen som gör henne sjukt mammig/klängig. Eventuellt för att jag är borta hela dagarna, men låt oss låtsas att det är en fas. Förutom att jag inte kan stå upp utan att hon bokstavligen hänger mig i kjolarna så får inte Andreas natta henne utan att hon gråter som om livet var på väg att ta slut. Så jag nattar. Och det är ju urmysigt, men jag blir så jävla irriterad när det drar ut på tiden och hon somnar men vaknar igen och knölar runt så jag måste ta upp henne igen. Och igen. Och igen. Och... Nu lämnade jag precis över monstret till hennes pappa med orden hon gör mig vansinnig! Så känner jag inte struliga kvällar när vi delar på nattningarna. Då kan jag minsann andas och slappna av och tänka att det ju är rätt mysigt osv. Men nu? NEJJE. Vill bara att hon ska somna så jag får ha lite vuxenkväll innan jag måste gravidsova svintidigt.

Vecka femton

Den här graviditeten bara fortsätter att tuffa på alltså. Har fortfarande inte riktigt fattat att det kommer komma en till människa som ska bo hos oss trots att det var typ igår jag satt i samma situation. Till exempel förra året det här datumet då jag OCKSÅ var gravid. När jag promenerade till jobbet imorse tänkte jag på hur det kommer kännas när det här barnet också är på utsidan. Inte så mycket på hur själva barnet kommer vara eller hur jag kommer känna/vara/uppleva det utan mer kroppsligt. Att veta att den kroppen bara kan bli starkare och inte ska brytas ner en gång till. Att den kroppen bara kommer vara min i framtiden. Det är en himla konstig och göttig tanke faktiskt, även om jag inte på nåt sätt har nåt emot att vara preggers. En av anledningarna till att vi ville försöka få ett till barn så här snabbt var för att jag kände att jag kanske kanske kanske vill ha ett till längre fram (om det går bla bla bla) och jag fyller trettiofyra i år och vill inte ha tre småttingar samtidigt (om jag kan styra själv) men nu känner jag bara, BARA, nu är det nog. Inte en graviditet till. But then again, fråga mig när nästa unge börjar växa ur bebisstadiet och bli en person och mina hormoner skriker efter en ny bebis.

Hur mår jag då? Jo, men tack bra. Ungefär som jag gjorde pre-graviditet förutom ett visst illamående om jag slarvar med att äta och en tendens att somna när jag nattar barnet vid halv nio. Samt: en stor irritation kring kroppens uppenbara förfall. Att bära två barn inom loppet av ett år gör inte direkt under för core-muskulaturen kan vi väl säga. Ser mer gravid ut nu än jag gjorde i vecka tjugofem med Skrällen, fast utan den där fina rundade magen. Ser mest lite putigt tjock ut och jag vill ju inte att det ska störa mig men det stör mig. Och nästa lördag åker vi till Mallis på bebischarter med ett par kompisar och jag vill verkligen inte gå runt i badkläder just nu. Ska KBT:a mig själv med det gör inget att vara tjock och det spelar ingen roll vad andra kanske tycker om hur jag ser ut. Jag har lika stor rätt att vara där som alla andra. Mitt livskall är inte att pleasa andras preferenser. Det låter ju rätt okrångligt men H E L V E T E vad det inte är det. Jag försöker pysa ut ångesten hos Andreas men han tittar bara oförstående på mig och men du är ju jättesnygg?!:ar och bless him for it, men ibland önskar jag att han delade preferensramar och uppväxt med mig och inte som en slimmad perfekt medium-man som inte sticker ut på nåt sätt.

måndag, april 24

Det är så konstigt att ha liksom ett vanligt liv igen. Vakna, gå upp, gå till jobbet. Det är ju en jävligt konstig grej att gå och jobba när det finns en sovvarm och gosig pyjamasklädd klump att sitta i soffan med. Ba hejhej nu går mamma till jobbet. Och appropå det här med att kalla sig själv för mamma/vara en mamma? GUD vad det är konstigt att se så här i skrift eller prata med andra (främlingar) om det samtidigt som det känns ungefär tusen procent naturligt att både vara och kalla mig själv mamma i närheten av Ellen. Det känns fortfarande lite som att liksom vanliga Linn, jobb-Linn, är precis exakt som vanligt och då är det ju jättekonstigt att jag också är någons mamma eftersom den personen är cirka sjutton i huvudet. Jag kan fortfarande bli nervös över att bli leggad på Systemet och varje gång (!) jag öppnar en flaska vin så känner jag mig typ lite som att jag gör nåt bus. För att inte tala om hur förvånad jag känner ibland när jag hör mig själv prata "officiellt" och fatta beslut om grejer eller hjälpa andra att göra svåra grejer. Jag? Jag kan ju inte nånting egentligen. Jag sitter ju mest och hittar på lite för stunden vad jag tror. Och så lyssnar folk på det?! Näe, gud det är ju så konstigt.

Sett från sidan är det väl inte alls speciellt konstigt att vare sig handla på systemet, vara någons mamma eller bli lyssnad på i jobbet när man är trettiotre år going on trettiofyra och har jobbat de senaste femton åren. Men inombords? Så konstigt. Jag vill ju bara ligga i soffan och äta godis till middag och aldrig göra tråkiga grejer som att städa eller så.

torsdag, april 20

Jag intervjuade en tjej förut som var liksom jag själv, fast några år yngre. Alltså inte exakt såklart, men så himla många drag och grejer var lika. Jag vill på allvar typ bli hennes mentor och ba kom här så ska jag lära dig allt jag kan. Älskar ju mig själv va.

onsdag, april 19

Jag älskar Sverige och jag ÄLSKAR att betala skatt. Ellen har hostat i några dagar och igår på eftermiddagen kulminerade det i nån form av andfåddhet och pipande andning som gjorde att jag, rutinerad astmatiker som jag är, fick pa-nik och ba NÄE NU ÅKER VI IN! Klockan var halv fem och vårdcentralen stängde fem och 1177 hade 25 minuters väntetid så jag kollade in närmsta närakut/jourcentral och insåg att vårdcentralen också var/är jourcentral så vi åkte dit. Cirka en minut efter att vi gick in genom dörrarna och jag sa jag tycker att hon andas lite jobbigt stod vi framför en sjuksköterska som kollade lite och pratade med Ellen och konstaterade att vi nog kunde vänta tio minuter tills jouren öppnade men om det är nåt så är det bara att knacka här på dörren, vi är precis här! Vi fick första tiden på jouren, blev inskrivna, fick ett rum och en läkare två minuter senare som mätte syresättningen och lyssnade på oss och på Ellen och skickade hem oss med ett betryggande allting ser jättebra ut, men vad bra att ni kom in! Vi var hemma igen halv sex. 

OCH DET KOSTADE INGENTING! 

Så himla himla himla himla himla tacksam för att vi gemensamt hjälps åt att se till att det här är vår vardag.

tisdag, april 18

Som en död

Igår somnade jag när jag (i vredesmod) lade Barnet Som Aldrig Ville Somna och som gjorde allt i sin makt för att vara vaken. Till slut blev jag så irriterad så jag bara lade ner henne i sängen och lade mig bredvid och så somnade jag väl tydligen och nån gång borde väl barnet ha gjort detsamma med tanke på att hon låg kvar och sov när jag vaknade fullt påklädd med linser i och allt vid halv ett. Då låg Andreas bredvid och snarkade och herregud vad jag hatar honom på nätterna när han snarkar och jag vill sova. Fördelen hos pappa är att det finns ett sovrum till precis bredvid så där har jag sovit fyra av sex nätter nu. Kommer eventuellt aldrig mer vilja sova i samma rum igen. Jallefall, jag har sovit minst åtta timmar plus en eller två på förmiddagen sen vi kom hit i onsdags och jag blir bara tröttare och tröttare och tröttare. Känns ju lite som att det borde vara tvärtom, men jag gissar att Nya Bebins växtspurt måste få sin energi nånstans ifrån.

Tack förresten för alla grattis!! Vi är jätteglada och jag mår, förutom tröttheten, jättebra nu. Mår bara illa när jag måste byta blöja eller annat äckligt och är täppt i näsan, men i övrigt är allt bra. Måste säga att tiden den här graviditeten går så jävla mycket snabbare än förra gången. Det kändes ju som en eeeeeeevighet varje vecka förra gången och nu ba eh oj, är redan i vecka fjorton!

måndag, april 17

Att ÄNTLIGEN få berätta

Vi ska få barn igen. Jag är gravid. Igen. Det är så himla himla roligt! Och anledningen till att jag har skrivit cirka noll saker här senaste veckorna. Mellan att vara förälder till barnet vi redan har, jobba och försöka överleva illamåendet har det inte funnits så mycket tankar på annat värt att dela. Men nu är första ultraljudet gjort och so far so good. Jag andades ut tolv veckors luft när barnmorskan ba och lilla hjärtat pickar så fint så. Men ja, det var planerat eller med flit eller vad man ska säga och det blir nästan precis 1 1\2 år mellan barnen om allt går som det ska. Jag är i vecka fjorton nu så en tredjedel down, woop woop!

söndag, april 16

Ej smart

Vi är hos pappa på påskledigt. Med tre vuxna på ett barn tänkte jag väl att jag ändå kunde få tid att ligga i soffan och läsa en bok eller ligga i sängen och se en serie eller VADSOMHELST UTAN BARNANSVAR. So far är den enda egentiden den när jag låtsas att jag fortfarande sover på morgonen fast jag ligger i sängen och kollar sociala medier eller igårkväll när jag gick och lade mig vid tio och bad Andreas sova i andra rummet pga snarkar så förbannat och sen tittade på ett halvt avsnitt Suits på volym 2 bredvid en sovande unge. HUR KAN DET BLI SÅ?! Varför är jag så dålig på att få tid bara för mig? Varför dyker det alltid upp ett barn eller en mat eller besök? Förut gick jag ut med Ellen i vagnen för att hon skulle somna, gick runt kvarteret och kollade andra halvan av Suits när jag skyndade mig in för att passa på att få en lugn stund medan hon sov. Åh, och och och, pappa kan vara barnvakt och vill vara barnvakt och vi har inte utnyttjat det för vi vet inte vad vi ska göra med fria timmar? HUR DUMMA I HUVET ÄR VI?!

torsdag, april 13

Körde 34 mil igårkväll efter en arbetsdag. Somnade efter midnatt. Vaknade vid tre och gick och lade mig i eget rum pga snark. Och sen vaknar jag 06.30 HELT UTAN ANLEDNING! Gick tillbaka till min familj som låg/ligger och sover i en liten klump, Ellen med huvudet i Andreas armhåla och kroppen klistrad tätt tätt intill, och snarkar ikapp. Och bredvid ligger jag och är vaken. Alltså sån waste.

måndag, april 10

Som en flock kajor

När jag var liten och inte kunde sova för jag var rädd, för spöken, för att nån skulle komma och kidnappa mig, för att nån skulle komma och döda mig, för jamen allt, så hade jag en skyddstanke. Den gick ut på att det stod riddare tätt tätt tätt runt min säng och skyddade mig från allt som var ont. Jag gillade väl Törnrosa och andra medeltidssagor antar jag, men att låtsas att det stod en mur med riddare runt min säng hjälpte mig somna kväll efter kväll efter kväll. Jag tycker fortfarande det är lugnande att titta på filmscener med marcherande soldater i raka led där det täcks upp för varandra på alla kanter, innan själva slagsmålsscenerna börjar alltså. Jag tror att det är nånting med det välorkestrerade som slår an säkerhetssträngen i mig. Att alla har sin plats och gör sitt jobb. Lite som i en flock kajor, ni vet de som böljar över hösthimlarna, tätt tätt ihop, följsamma men alltid samlade. Näst efter medkänslan för alla drabbade är det den känslan jag sitter med så här måndagen efter fredagens vidriga illdåd. En trygghet, en värme, en enighet. Det känns som att Sverige och Stockholm och alla människor jobbade lika organiserat som den där flocken kajor över trädtopparna utanför mitt fönster. Polisen var på plats inom minuter, läkarhjälp på mindre tid än så. Främlingar bar varandra, kramade varandra och öppnade sina hem och affärer och fordon och hjärtan för varandra. Med varandra. En galning begick ett vansinnigt dåd med en önskan om att sprida ondska och kaos och vi slöt upp med solidaritet, vänskap och en mur av kärlek. Det gör mig trygg. Det gör oss alla trygga.

fredag, april 7

Jag vaknade imorse, åt en väldigt provisorisk frukost bestående av knäckebröd, ett gammelt pitabröd och vatten (samt tjurade lite inombords samtidigt pga när jag var föräldraledig så var kylskåpet aldrig tomt...) och sen gick jag och lade mig igen och vaknade nyss. Så jävla jävla jävla skönt. Nu har jag duschat och borde göra mig i ordning när Skrällen sover, men det är så mysigt att ligga bredvid och gosa så jag tror jag sätter på ett avsnitt s-town och ligger kvar.

torsdag, april 6

Den andra sidan

Jag lunchade precis med min man och mitt barn. Vi åt på La Neta (yey!) och Ellen sov sig igenom hela måltiden så vi var helt handfallna vuxna som försökte konversera utan att bli avbrutna. Sen vaknade barnet och ville sitta i mitt knä och kramas och pussas i tio minuter. Det var ljuvligt. Nu har jag precis promenerat tillbaka till jobbet i solen och känner att livet fan är jävligt bra ändå.

onsdag, april 5

Jag känner ganska ofta att jag inte räcker till. Att jag vill vara nåt annat, på ett annat sätt. Att jag inte är en speciellt härlig person att vara med. Att jag var det en gång i tiden men nu är jag typ gift och morsa och är hemma och har noll att komma med till världen. Jag säger inte att det är så himla konstigt egentligen och på några sätt har det ju varit nödvändigt i och med allt som har hänt dom senaste åren, men jag är liksom inte samma person som jag var förut. Och jag vill på nåt sätt inte heller ursäkta det för livet händer ju och det förändrar en, men det är bara att mitt liv då och mitt liv nu är så himla olika. Jag brukade ju liksom ha tusen bollar i luften. Vara ute med olika människor hela tiden. Ha telefonen full av sms och messengerkonversationer. Jag brukade ha en massa kompisar som jag brydde mig om och som brydde sig om mig och alltså JAG VET att jag är i en tid i livet när alla andras liv ändras också, precis som mitt, och att typ allas fokus har gått från kompisfamiljen till egna barn och partner-familjen och att barn typ äter upp all ens tid och ork. Men vissa dagar känns de ändå lite...ensamt. Som att jag liksom inte är viktig för nån annan än typ Andreas och Ellen och kanske min originalfamilj. Och fast jag vet att det förmodligen inte är sant för jag känner ju inte så för mina kompisar på mitt håll så är det inte alltid så himla lätt att skilja på känsla och sanning.

måndag, april 3

Åh tiden, vart är vi påväg?

Min lilla bebis blev elva månader i lördags. Jag började jobba heltid imorse, eller jag ska väl ha semester på fredagar ett tag, men ändå. HUR GICK DET TILL? Jag har helt plötsligt gjort föräldraledigheten och ska in i nån form av vardagsrutiner i evigheten amen. Den där långa långa långa långa långa perioden av ledighet man typ får en eller några gånger i livet om en får barn är borta? Försvunnen för evigt i ett plockande av leksaker, nej Ellen, bit inte i sladden/kasta inte glaset/slicka inte på kontakten/vill du pussa mamma? och kanske fyrtiotusenmiljarder minuter av First Aid Kit och bebisvaggande. JAG VILL INTE JAG ÄR INTE REDO!

Jag tycker ju (duh) att det är en självklarhet att dela på föräldraledigheten och ser inte några alternativ i verkligheten, men rent mentalt är jag ungefär lika mogen som en kristdemokrat på kyrkläger. GE MIG MIN BEBIS MIN MIN MIN MIN MIN! Jag vill typ aldrig mer jobba? Jo, det vill jag, men jag vill ju vara med mitt barn också. Är lite sur för att jag var hemma när hon var en närsomhelst briserande liten hög av skinn och ben och Andreas får det roliga när hon kan gå och skämta och liksom fucking fattar det man säger till henne? Ba Ellen, nu ska vi gå ut. Kan du hämta din jacka och halsduken? och så gör hon det?! Eller alltså över min döda kropp att jag inte skulle vara hemma med nästa pyttebebis (och gnälla över det för det) och gå och vänta på min tur i ett halvår, men jag vill ha allt? All tid, alltid. Okej, Andreas kan få vara hemma också. Samtidigt. Bara jag får vara hemma och jaga en fnittrande blondin genom lägenheten. *tittar längtansfullt på teapartyrörelsen*

Jag läste på nån blogg imorse (hade länkat om jag inte hade varit så trött när jag läste så jag redan glömt av vilken) nån som skrev en för- och nackdelslista med barn. Och även om jag tycker att det är svårt och jobbigt och tråkigt (och vet att vi ändå har det sjukt enkelt) och att det ändrar hela ens (*min) varelse så kommer fördelen här: kärleken. (Obs. Det går APPSELUT att ha ett helt fulfilling liv utan den kärleken. Livet kommer vara lika bra för det.) Men den kärleken är liksom beyond allting? Den går djupare än min existens. Det är som att jag har fått ett nytt solsystem där jag alltid kommer kretsa i en annan bana. Det pirrar ut i fingerspetsarna när jag tänker på mitt barn. Det susar i huvudet och kittlas i ögonen och HERREJÄVLAR vad jag är kär. DET är fördelen.

onsdag, mars 22

En sömnrapport

Jag gick hör och häpna och lade mig klockan tio igår. Tog med mig det sovande barnet och kröp ner och sen måste jag ha somnat på typ noll sekunder för jag har inget mer minne av det hela än just precis det. Sov visst som en död också för när Andreas gick och lade sig låg Ellen med huvudet mot spjälsängens nedre del dvs cirka tjugo centimeter från att trilla ur sängen. Usch. Vaknade iallafall imorse och ba men nu måste jsg ju ha försovit mig?! Och så var klockan sju? Det är alltså så här det känns att vara smart?

tisdag, mars 21

Äta sova jobba dö

Alltså jag är så trött. Den kommer alltid på våren med ljuset, tröttman. Nu sover ju Ellen som en gud jämfört med många andra barn men hon vaknar fortfarande en till två gånger per natt och trots att uppvaken sällan är längre än fem minuter och sällan kräver att jag lämnar sängen om jag ens behöver engagera mig så börjar det kännas nu. Jag skulle ge vadsomhelst för en hel natts ostörd sömn med barn i egen säng. Men ta in på hotell då gnällspik? Ja, jo, jag tänker det ganska (ha...ha) ofta men utan Andreas och förmodligen Ellen så kommer jag ändå inte kunna somna och säkert heller inte sova djupt. Jag sover inte ens på soffan av samma anledning så jag får väl skylla mig själv I guess? Idag har jag iallafall varit hemma med Ellen och det är ju "ganska" intensivt nu så när Andreas kom hem somnade jag på soffan i en timma och sen var jag helt desorienterad när jag var tvungen att vakna och laga mat. Har också sagt i typ tre veckor att jag ska gå och lägga mig vid tio men likt förbannat sitter vi där framför ett-avsnitt-till-Blacklist hålögda till eftertexterna vid halv tolv. Fy fan vad jag önskar att jag var en morgonmänniska istället för en kvällsmänniska just nu.

fredag, mars 17

Jag har haft utvecklingssamtal på jobbet. Ellen var med för min chef  "har ju inte träffat henne på jättelänge, ta med henne!" Älskar att jobba på ett ställe där det här med familj liksom får existera och ta plats. Hon sov större delen av mötet (ja, det var planerat) så vi hann prata både sammanhängande och bra innan den stora charmoffensiven vaknade. Ska ta med barn på alla seriösa möten framöver. Hehe. Vi var iallafall himla överens omungefär allt så det var skönt. Om två veckor börjar jag jobba fyra dagar i veckan istället. Den femte och sista arbetsveckodagen ska jag vara ledig TILLSAMMANS med Andreas. Vi ska alltså lyxunna oss tredagarshelger i april, maj och eventuellt även fram till semestern börjar. Mmm..tredagarshelger. Jag tänker ungefär varje dag på hur glad jag är över att vi delar på föräldraledigheten. Dels för att jag tycker det är roligt att jobba och vill jobba men också för att det är så himla tydligt att Ellen mår så bra av det och har i princip samma relation till mig och Andreas sen vi började vara lediga halvtid. Det återstår väl att se om pappaperioden tar vid nu när han går hem på heltid. Har en känsla av att det kommer göra lite ont i hjärtat att bli bortvald, men han är ju cirka världens bästa förälder så jag förstår ju henne isåfall.

I helgen kommer mina barndomsbästisar hit. Vi ska gänghänga och spela minigolf inomhus och shoppa lite och käka god mat. På söndag ska vi göra brunch hemma hos oss och jag lade precis en beställning på mathem på nästan bara frukostmat för skitmycket pengar. Mmm...brunch. Om  ni har nån grej som ni ba ÄLSKAR med frukost/brunchmat så får ni gärna hojta till. En vill ju liksom imponera på söndag va.

Hepp, måste jobba lite nu. Trevlig helg!

måndag, mars 13

Livsuppdatering i punktform

Jaha sen sist då?

. Barnet har börjat gå (stolt skrikemoji) och stapplar omkring här hemma mellan olika möbler, längre och längre för varje dag. Gud jag skulle kunna skriva spaltmeter om ljuvligheten som är mitt barn men vi kan väl nöja oss med att jag aldrig nånsin trodde att det gick att älska så här stormande.

. Vi har haft möte med inredningsarkitekten för nya huset och gjort alla våra inredningsval. Det kommer bli helt mjukt och gosigt där tror jag. Synd bara att det inte är förrän OM FREAKING ETT ÅR vi får flytta in. Kommer väl så och hoppa på trappen så fort den är byggd med tanke på mitt extremt dåliga tålamod. Det är ett under att jag klarade av att vänta en hel graviditet alltså.

. I onsdags fick jag nog av hemmalivet och bokade ett rum på Scandic Haymarket lördag till söndag för götteunnshelg med lelle familjen. Hade tänkt shoppingdag, vila på hotellet och middag i restaurangen men fick pga bristande planering istället valla runt hungrig morsa, humörskämpande farsa och sovig unge efter matställe med god mat som accepterar vagn inomhus (seriöst Sverige skärp er!) och hamnade på Paolo Robertos italienare högst upp i Åhléns liksom bakom barnavdelningen
typ vid fyratiden. Yey för maten som var så jävla god och servicen som var ace och för femtonminuters pausen jag fick ensam vid bordet pga blöjbyte/kö när jag tog den sista klunken perfekt kaffe (bäst i Stockholm, no joke)
och pianohissmusiken lullade in mig i nåt state av totalt njut. Ney för well, Paolo. Vill helst inte stötta machomän mer än nödvändigt va. Sen hängde vi på hotellet resten av kvällen med plan att äta roomservice men HERREGUD vilken kass roomservicemeny! Andreas drog istället ner till McDonalds för en extra allt-beställning som vi käkade till tonerna av Melodifestivalen och vårt barns förnöjda fnittrande.

. Vi har bokat en all inclusive happy baby Lollo. Bernie-charterfest på Mallis andra veckan i maj. Ser så jävla mycket fram emot det.

. Så tacksam för Andreas jobbs härliga föräldraledighetsavtal som ger oss möjlighet att göra ovan. Kolla direkt om ni är med i AFA eller har kollektivavtal med föräldralön om ni är i småbarnsåren. AFA betalar ut retroaktivt också FYI.

. Har efter fem år köpt nya stolar till matbordet. Dom levereras imorgon och jag vet fortfarande inte vad vi ska göra med dom gamla. Det är min gammelmorfars och dom har varit hans och sen mormor och morfars och sen mina och nu faller dom bokstavligen ihop om man sätter sig på dom men jag har inte hjärta att kasta. Men vi har ingen plats att spara dom heller. BUHU.

fredag, mars 3

Ekonomitanten svarar och förklarar - fråga 10.

Motvalls säger:

- Bil(jäveln), hur mycket ska den få kosta?
- Om det orimliga händer, att en partner dör, och man inte är gifta, hur räknas då värdet på bostaden? Måste den värderas av mäklare och barnen köpas ut om den efterlevande vuxna ska ha kvar den själv? Kan ju bli ett väldigt godtyckligt värde eller? Eller gäller inköpsvärdet? Har googlat och frågat mkt om detta utan att få svar.
- Hur mycket är det rimligt att lägga på lampor som nyinflyttad? Jag sa 30 000. Min sambo suckade.
- Hur funkar kapitalförsäkring?

Här vare lite att sätta tänderna i. Synd bara att jag fryser så mycket så jag typ inte kan tänka, men vi gör ett försök va?

1) Biljäveln först: alltså så himla svår fråga? Det beror ju helt på vad en har för privatekonomi skulle jag säga. Men oavsett så kostar det väl minst typ 1500 Jag kan berätta hur vi tänker? Vi har en mammatraktor dvs en volvo V70 som är typ sex (?) år gammal. Vi köpte den begagnad av en kompis för jag personligen tycker att nya bilars värdeminskning de första åren känns så jävla värdelös att betala för. Men det är ju jag. Min man har ungefär samma relation till bilar som jag har till rymden, internet och faxen så han tycker vad jag tycker per automatik. Vår bil kostar oss (förutom värdeminskning som jag inte orkar räkna på) 650 kronor i försäkring (helförsäkring pga parkerar på gatan) och kanske 150 kronor i ränta och 1000 kronor i parkering och 500 kronor i diesel varje månad, totalt 2300 kronor. För oss är det en rimlig kostnad och den är nog rätt låg i jämförelse eftersom vi har gjort det här lifehacket: vårt billån ligger i lägenhetslånet. Det går ju att applicera om en köper bilen kontant eller om en bor i hyresrätt, men om ni äger ert boende och har ett separat billån, kolla om ni inte kan göra en värdering och få in billånet inom ert lägenhetslån. OBS! Kolla väldigt noga så en ökning av lånet inte knuffar upp er över nya amorteringsreglergränserna. Det borde bankpersonen verkligen ha koll på, men se till att dom ger er en jämförelse på månadsutgifterna och inte bara skillnaden i räntekostnad (MYCKET billigare att ha lån på boendet än på bilen) och amorteringsmässigt så kan ni ju välja att amortera lika mycket på den nya delen av lånet som ni hade gjort om det hade legat som billån.

(Hanna, jag tänkte på det här för er när du skrev infon till din fråga tidigare)

2) Det orimliga och väldigt ovälkomna att nån dör då, hur värderas vad? Värdet räknas ju på samma sätt oavsett om en är gift eller inte, men effekten av dödsfallet när det gäller bo kvar osv skiljer ju sig åt. Anledningen till att det är så svårt att få reda på vad som gäller är att det inte finns någon lag som reglerar exakt hur det går till. Det som är vanligast och mest rättvist är att använda marknadsvärdet minus ev reavinstskatteffekt samt mäklararvode dvs låtsas som att bostaden säljs. Det bästa är väl att använda tre olika mäklare och sen ta medelvärdet, men avtalsfrihet gäller så vad som arvtagare kommer överens om  blir giltigt. Att använda ett medelvärde minus reaskattseffekt och mäklararvode är väl så nära det exakta värdet en kan komma tycker jag. Arvslotten baseras ju på bodelningens totalvärde så en värdering till inköpspris ger ju lägre arvslott vilket ju på ett sätt kanske är rättvist eftersom det är föräldrarna som har bott i bostaden och köpt den och betalat amorteringar och räntor och renoveringar och byggt ett hem men kanske inte är korrekt i en värdering?

Det som gör den stora skillnaden i frågan ovan är förmodligen inte värderingen så mycket som: giftemål, samboavtal och testamente för det är det som reglerar om barnen måste köpas ut eller inte samt isåfall till hur stor del. Om en är gift och har gemensamma barn så har den överlevande maken fri förfoganderätt över all egenom och barn ärver först när den kvarvarande förälderna har gått bort. Hur fastigheten värderas där blir ju på sätt och vis därför irrelevant eftersom det ändå inte ska ärvas nåt direkt.

Om en är gift men har särkullebarn så har dom rätt till sin laglott direkt och kan därför behöva köpas ut. Är en sambo utan testamente så ärver en inte överhuvudtaget och då blir det ju 50% som ska köpas ut och underåriga barn behöver en god man som fattar beslut för deras bästa. Tror inte att en värdering till inköpspris accepteras då t ex.

Så, om en inte är gift så rekommenderar jag STARKT först och främst ett testamente och i andra hand även samboavtal och definitivt att se till att partnern står som förmånstagare på alla försäkringar.

Handelsbanken har någonting som kallas låneskydd som är en livförsäkring som täcker upp till 1 700 000 av bostadslån PER PERSON. Det ingår när en har lånen hos dom. Övriga banker har fristående livförsäkringar som täcker samma, men då kostar det några hundra varje månad. För oss är det självklart att ha en sån försäkring för den som blir kvar om det värsta skulle hända ska inte också behöva deala med att inte ha råd att bo kvar.

3) Lampor när en flyttar, alltså hahahahha! Jag är nog lite mer på din sambos sida. Eller jag önskar att jag också tyckte att 30 000 var en rimlig summa, men där är jag nog lite för snål. Det borde väl gå att fixa belysning i ett hem för en sjättedel av det? Men okej, har ni pengarna så absolut! Trettiotusen går ju att spendera på typ tre lampor om en vill. Det lider ju inte direkt brist på fina grejer att köpa.

4) Kapitalförsäkring är ett ISK (som vi har pratat om i tidigare inlägg) och är väl mer att jämföra med ett avgiftsbelagt konto än en försäkring. När pengar väl satts in på kontot ("kontot" = fonder/aktier i ISK) kan man ju handla med fonder och aktier utan att betala vinstskatt eller deklarera dom.


Ekonomitanten svarar och förklarar - fråga 9.

Tankar och vardagslunk undrar:
Betala av på csn eller spara?

Spara, i fonder, aktier eller något annat (spax?)

Motfrågan till sparande, hur argumenterar du för att unna dig saker? Jag kan ibland fastna i att det sparade ska sparas in absurdum. Jag borde framförallt resa mer, gå på teater etc. Men har svårt att ta från fonderna. Senast var för ett år sen då jag kör kolonin och den summan har jag sparat igen med råge sedan dess (kolonierna är inte dyra här).

Budget, roligare sätt än Excel.

Ja, hörru du, sparandet tänker jag att jag har svarat på i tidigare inlägg mer eller mindre, här eller här till exempel. Det beror på vad du ska ha pengarna till och hur stor risk du är villig att ta. Det finns en facebookgrupp som heter Ekonomista - Kvinnor som gillar aktier och privatekonomi med en massa människor som gillar sparande betydligt mer än mig. Kolla där vettja!

Jag vill nämligen fokusera lite mer på motfrågan, hur jag argumenterar för att unna mig saker? Det är lite mer av mitt favoritämne eftersom JAG ÄLSKAR ATT UNNA MIG GREJER. Är mycket mycket bättre på att spendera än vad jag är på att spara you see. Här kommer mitt första tips(/skäll): du har ett liv. Om du har en buffert så du klarar dig och ett upparbetat spar som genererar pengar genom avkastning och som redan är stort nog så du kan köpa även större inköp kontant så har du råd att unna dig lite göttigheter i livet också. Du har råd att spara OCH unna dig från vad jag förstår i din text. Det här är en väldigt personlig åsikt (om du vill läsa om nån som tycker fundamentalt olika när det gäller sparande och jobbande och sånt så kolla här http://miljonar.blogspot.se/) men livet är faktiskt mest till för att levas. När dom grundläggande grejerna som buffert och pensionsspar och lite sparande till eventuella avkommor är täckta så tycker jag att det är viktigt att sparande för sparandets skull inte står i vägen för levandet. Klart att du ska resa och gå på teater och köpa dig nåt fint som gör dig glad då och då. Ät mat du gillar, drick goda grejer. Ha på dig favoritkläderna som du känner dig finast i fast det bara är söndag. Ät choklad till middag ibland om du vill. Det är ju olika vad som triggar belöningssystemet hos olika människor men vad är livet till för om inte att försöka hitta luckor av lycka? För mig handlar det jättemycket om att jag är en lyxapa. Jag reser hellre kortare och till finare hotell än på långresa på billigare hotell. För att det är det som triggar mitt belöningssystem. Jag älskar krispiga lakan och tysta mattor och god mat och bra service. Jag gillar när det luktar gott och är rent och fint och färska blommor. Tror på riktigt att jag spenderar mer på färska blommor än på typ nåt annat efter räkningar, mat och allmänt levene varje år. Men det är ju jag. Du säger resor och teater som exempel. Det låter ju jättehärligt, gör det!

Jag tänker så här: om du tycker det känns som en spärr att sälja fonder för att göra dom här grejerna så kanske du kan göra en ny strategi framöver (liknande den vi har). Istället för att sätta över allt månadsspar till fonderna så sätter du över en mindre summa och sen skapar du vanliga konton och döper dom till det roliga du vill få in i ditt liv. Ett kulturkonto och ett resekonto kanske? För pengar du ändå ska spendera snart är kanske inte avkastningen avgörande? På så sätt sparar du ju ihop till dina roliga grejer så du slipper känna att du slösar, men tröskeln med att sälja fonder är borta. Sätt ett mål på varje konto och när du når det så MÅSTE du göra nåt. Det kanske kan trigga igång dig att bränna lite pengar och vinna livslycka?

Budget då, alltså har du provat appen Tink? Jag tycker att den är skitbra faktiskt. Det tar några månader och lite klickande men sen har du rätt bra överblick på vad pengarna går till och det går att sätta en budget per utgiftsgrupp (som du bestämmer själv), för sparande och en hel massa annat.

Lycka till!

onsdag, februari 22

Min familj

Nackdelen med att jobba är helt klart att resten av familjen får ligga kvar i sängen när jag måste gå upp. Ja, barnet sover fortfarande ofta till typ åtta-ish (tack högre makter om ni finns) så många mornar blir som idag när jag inte kan morgongosa utan måste gå direkt in i duschen. Alltså det värker i hjärtat av gull när jag kommer in i sovrummet och ser lillsnarkarn och storsnarkarn ligga ansikte mot ansikte på samma kudde, under samma täcke, med armarna om varandra i kors. Ellen sover med Andreas nämligen. Och med med menar jag väl egentligen typ på eftersom hon smackar upp sitt huvud så nära ens eget så kinden liksom trycks åt sidan och sen knölar hon ner resten av kroppen som en liten klisterlapp med fötterna rakt in i magen. Jag tycker det är skitmysigt i typ tre minuter och sen ba uuuuuh ta bort henne! så nu har hon lärt sig att bara rulla till pappa direkt istället. Andreas å sin sida ÄLSKAR att sova nära och vaknar typ inte av nånting så det är lite av en win-win där alla sover. Det är bara på morgonen jag är lite avis för alltså halvsvettig bebisnacke? Kanske lite som luktknark?

Ekonomitanten svarar och förklarar - fråga 8.

Här kan man ställa frågor om man vill.

Johanna säger:
JAA! Okej undrar många saker men primärt detta:

* Det jag måste sätta mig in i väldigt snart: bunden eller rörlig ränta på bolån, eller både och? 
* Vad är bästa sättet att pensionsspara?

Okej hej och tusen tack osv!

Åh, lån och räntor och sånt. Har du läst mitt inlägg om sånt här? Lite tips om saker som är bra att tänka på vid bankval och förhandlingar och sånt. Men tillbaka till din fråga: rörligt eller bundet? Historiskt har det i princip alltid lönat sig i längden att ha rörligt bolån. Det är fakta. Fakta som jag personligen inte bryr mig om ett dugg eftersom jag får kaninpuls av att känna osäkerhet i pengafrågor. Jag har haft bundna bolån sen jag köpte min första egna lägenhet 2009. Inte alltid hela bolånet och absolut inte allt med en och samma bindningstid, men majoriteten har varit bundet. För mig handlar det rätt och slätt om att jag vill veta vad jag ska betala varje månad. 2009 var det för att jag tjänade 23 000 kronor i månaden och inte hade typ några pengar över till osäkerhetsgrejer. När vi köpte lägenheten vi bor i nu var vår ekonomiska situation helt annorlunda och vi hade tjänat på att inte binda, men vi föredrar känslan av att veta att ja, men nu betalar vi X pengar varje månad kommande åren. Rörligt bolån innebär ju att räntan ändras var tredje månad och så som marknaden har sett ut de senaste säg fem åren så har ju räntan inte ändrats jättemycket från kvartal till kvartal och det finns ju ingenting som säger att du inte kan binda vid nästa tremånadersperiod så känn ingen press att liksom hetsbinda precis just när ni signar. Se däremot till att era rabatter gäller HELA TIDEN och inte bara för just det lånets bindningstid. 

Att binda lån eller inte är ju egentligen en ren spekulationshandling, kommer räntan gå upp i framtiden eller inte? Hur snart kommer den gå upp? Och till vilken nivå? Googla typ ränteprognos eller kolla din banks prognosverktyg för att se vad proffsen tror. Den andra anledningen till att vi har bundit våra lån är också att jag ihop med prognoser och vår bankperson har trott att räntan ska gå upp rätt länge nu. Det är ju en orimlig nivå vi är på nu och att den har hållt i sig så länge som den har är ju helt sjukt egentligen. En liten tyckpassus där ja. 

För er del då? Alltså det kan inte jag råda om. Men så här, ränteläget är fortfarande rätt lågt men nu börjar det stiga lite. Prognosen är att räntan kommer börja gå upp, frågan är ju bara hur snabbt och vilken nivå som är den nya normalnivån? En ränta på 5-6% är egentligen inte speciellt konstigt, men givet att vi har lån som är bundna på 1,30% idag (som exempel) så blir det ju liksom en kostnadsökning på flera hundra procent om räntan går upp till den nivån. Det är lätt att glömma av att en ränteökning på 1-1,5% för närvarande gör att ens månadskostnad i princip fördubblas. En procent är liksom inte speciellt mycket och det kan gå upp rätt snabbt. Det är också bra att tänka på att de långa räntorna (3 år och uppåt) följer prognosen på långtid och de brukar alltså gå upp snabbare än den rörliga räntan om marknaden tror att räntan kommer höjas (eftersom för varje månad som går kommer man närmre och närmre potentiell höjning och banker gillar inte att tänka att dom förlorar pengar). Den rörliga räntan rör ju sig i nutid och går därför sällan upp mycket på kort sikt eftersom dens verkningstid eller vad man kan säga är rätt hundraprocentig när man gissar (nutid är ju liksom nu so to speak). Så såhär då: om marknaden tror att räntan är på väg upp så kommer långa räntorna stiga först. Då kan en ju antingen tänka att en hoppar på det tåget nu för att en tror att en kommer tjäna på att ligga på dagens ränteerbjudande under bindningstiden eller så låter man lånet förbli rörligt och håller koll på långa räntorna och binder när de börjar stiga. Eller binder inte alls om en tänker att det historiskt sett faktiskt alltid lönar sig i längden även om det kan innebära osäkra kostnader framöver i toppar. 

För full transparency kan jag ju säga att vi har följande uppdelning på lån idag:
Bundet tom 2017-06-01 : 65% av vårt lån (band 50% på 3 år vid köp och 15% på 1 år som vi sen band om till fantastisk ränta på 2 år till)
Bundet tom 2018-06-01 : 15% (band 15% på 2 år vid köp och band sen om på 2 år till)
Bundet tom 2019-06-01 : 20% (hade rörligt, band om förra året på 3 år pga fantastisk ränta)

Det är garanterat inte det maxade sättet att hantera pengar och vi har förlorat pengar på de 50% vi band på tre år vid köp som faller ut i år, men har tjänat in nästan alla pengar på resterande och just exakt NU så ligger vi under samtliga listräntor så just exakt NU är den set up:en till dom räntor vi har bundit till bra. Vi kommer binda om en majoritet av det som löper ut nu igen. Dels för att jag tror att vi tjänar på det men också för att jag vill veta vad vi ska betala. Vi kommer med stor sannolikhet vara föräldralediga igen och då är det rätt skönt att veta vad vi måste kunna betala. 

Kom ihåg att det är ni som bestämmer uppdelningen på lånet. Ni kan binda eller inte binda hur stora eller små andelar ni vill. Lycka till!

Bästa sättet att pensionsspara? Alltså igen with the sparande! Närå, men jag känner verkligen inte att jag är i en position där jag kan ge råd om det bästa sättet eller vilka fonder eller aktier eller så. Men ATT pensionsspara kan jag väl iallafall tipsa om. Och att göra det i ett ISK är väl ingen dum idé (investeringssparkonto, man betalar en årlig schablonskatt på totalbeloppet istället för vinstskatt och slipper fondavgifter och kan byta fonder och aktier hej vilt inom sitt ISK.) Som flera andra har tipsat om så har avanza och nordnet bra fonder med låga avgifter så konton hos dom är väl ingen dum idé, men som jag har sagt tidigare så tycker jag att det är en bra grej att gå och prata med en rådgivare om inte annat för att bli guidad i avgifter och avkasningar och etiska fonder och inriktningar och risker och sånt. Är man lat och obrydd (såsom jag, kommer få skit för det här nu) så sätter man in pengar i en så kallad generationsfond där risken (fondportföljens ägande) ändras med tiden. Fonden säljer av högrisk och satsar på lägre risk ju närmre pensionen man kommer. Det är INTE det mest lönsamma sparandet, men det är ett sparande och det ger mer avkastning än sparkonto. Ett ISK går alltid att komma åt så OM det blir kris framöver innan pension så kommer du ändå åt pengarna. Det finns också kapitalförsäkringar som är låsta till perioder med utbetalning typ från du fyller 65 år eller vad du nu väljer. Det är kanske ett alternativ om en vet med sig att en är sjukt dålig på att spara och nallar pengar hela tiden?

Alla ni andra får gärna komma med era (bättre) tips i kommentarerna. 

måndag, februari 20

Ekonomitanten svarar och förklarar - fråga 7.

Felicia säger:
Då undrar jag om barn! Vad kostar det per månad? Hur mycket får man egentligen ut i föräldrapenning? Hur lite pengar kan man klara sig på i månaden?

Nuru Felicia, nu ska vi prata om pengabålet som är barn. Skoja ba, don't you worry! Ni kommer klara det galant!

Vad kostar ett barn per månad? Om vi för nu struntar i inkomstbortfallet dom orsakar under föräldraledigheten och vabbandet så tänker jag att dom väl kostar ungefär det barnbidraget är, 1050 kronor, och uppåt i månaden utslaget på ett år. Om man ammar i början och blandar lite ärvda kläder med blocket/traderafynd så behöver det inte kosta jättemycket. Säg 200 kronor i kläder i månaden och typ 400 spänn för blöjor? Och så nån leksak på det. Sen börjar dom käka lite mat och vill ha lite gröt och välling och sånt och sen behöver dom ytterkläder och skor och jackor och tusen andra grejer när dom är över ett år, men samtidigt som dom börjar på förskola och därmed behöver typ tusen extraprylar så börjar en ju ofta jobba så den kostnadsökningen kommer ändå kännas minimal i jämförelsen att slippa leva på föräldrapenning.

"Startkittet" tror jag kostade oss ungefär 10 000 kronor. Vi köpte en ny vagn (tips att passa på att handla i reaperioder och/eller erbjudanden, vi fick vår till 40% rabatt) och spjälsäng,  barnstol, skötbord och sängkläder på Ikea samt badbalja, förkylningskit och kanske fem uppsättningar kläder. Babyskydd, babysitters, babybjörn, ergobaby, hoppgunga och gåstol har vi fått låna av våra snälla kompisar. Fördelen med att vara i 30-årsåldern när man får sitt första: det finns andra som har fått barn tidigare. Babynest sydde min kompis åt oss, hjärta henne.

Okej, då går vi på inkomstbortfallet som väl är den största ekonomiboven vid barnskaffande. Alltså det är inte en briljant ekonomisk idé att skaffa barn, men det är ju temporärt för det mesta. Hur mycket man får ut i föräldrapenning beror på vad du tjänar. Du får knappt 80% av din lön (lön x 0,97 x 0,8) om du tjänar upp till 37 300 kronor i månaden. Det maximala uttaget från Försäkringskassan är  28 900 kronor brutto alltså en utbetalning på drygt 20 000 kronor om du tar ut 7 dagar i veckan. Det är viktigt att veta att det är skillnad på att vara föräldraledig och att ta ut föräldrapenning. Du kan vara ledig alla dagar i veckan, men ta ut ersättning för fritt antal dagar. Många tar ut färre dagar för att kunna vara hemma en längre period eller spara till framtida lov osv. För att räkna ut exakt vad du skulle få ut och laborera lite med dagar vs ersättning så rekommenderar jag Föräldrakollen på försäkringskassan. Nu råkar jag ju veta att din kille har eget företag (eftersom du skrev det hos Jenny)  och försäkringskassan kan hjälpa till att räkna där också om du/ni istället kollar här: SGI-guiden. Jag tror att han minst kan få 250 kronor per dag, men förmodligen mer eftersom han jobbar och har en inkomst.

Kom också ihåg att det går att dela föräldraledigheten ner på timmar på en dag och att det visst går att arbeta samtidigt, bara en inte tar ut ersättning för samma tid. Jag har till exempel jobbat 20 timmar i månaden hela tiden även om jag har haft Ellen. Jag har varit på möten och svarat på mail och fixat andra grejer. Antingen har jag gjort det på dagtid och inte tagit ut föräldrapenning för den tiden eller så har jag gjort det på kvällar och helger och inte tagit ut föräldrapenning för den tiden heller. Din kille kanske mycket väl kan vara hemma OCH jobba samtidigt? Han har ju ingen chef som bestämmer att han inte får ha en bebis bredvid sig eller att han MÅSTE jobba varje dag mellan 9-17? Han kanske kan göra en halvtid efter klockan 16 och fakturera för den tiden samtidigt som han tar ut föräldrapenning på halvtid? Då har ju du hand om bebisen när han jobbar, men du kan ändå jobba heltid? Det finns nackdelar med att ha eget företag och varierande inkomster men den stora fördelen är flexibiliteten med tiden. Glöm inte det!

Hur lite pengar man kan klara sig på i månaden tror jag är upp till var och en. Nu killgissar jag utifrån mitt medelklassperspektiv, men om vi tänker att mat/blöjor/grejer från mataffär kostar från 4000 kronor i månaden (eller 7500 som det kostar oss, men då har vi liberos touch blablabla pant-blöja och vårt barn äter färdigblandad ersättning och nån jävla ekogröt som kostar massor) och att ni utöver räkningar behöver jag vet inte, 3000 kronor var i månaden så tror jag inte ni kommer lida. Om ni kan få ihop 25 000 kronor i månaden netto så klarar ni er. Allt över det gör att ni också kan leva lite mer vanligt liv än bara att klara sig. Och ja, jag vet att många lever på betydligt mindre än så och klarar det också, men nu tolkar jag frågan väldigt generöst.

Var det till nån hjälp? Mindre skrämmande att tänka på barn?