söndag, september 24

En helg

Bra saker:

1) Pappa kom hit. Älskar pappa. Ellen älskar också pappa/morfar och sprang direkt in i hans famn på förskolan när dom hämtade. Mig och Andreas vinkar hon på sin höjd åt.

2) Ellen har levlat upp genialiteten. Alltså det är så tydligt att hon för det första älskar förskolan men också älskar att lära sig nya saker. Typ att somna själv. Igår gav jag henne sovkitet (napp snutte kudde katt), satte på nån barnavslappningsjoxmusik som liknar den dom har på förskolan och bang så somnade hon på mindre än två minuter. Idag var hon ute och lekte i parken med pappa när hon först visade att hon var hungrig (peka på munnen och tugga i handen) så hon fick en smoothie och sen dra med honom hemåt för att sekunden hon kom in genom dörren göra napptecknet (handen mot munnen som en gäspning). Jag tog av henne ytterkläderna och gav henne nappen och då gick hon till sängen och pekade så jag lyfte upp henne och gav henne sovkitet och så somnade hon på trettio sekunder. Hon har också under dagen visat att hon vill ha en ny blöja, banan och vatten. Such geni va?

3) Pappas närvaro som tog vuxenration till 3:1 och gjorde att jag och Andreas kunde ta sovmorgon TILLSAMMANS imorse och sitta ifred och prata under flera timmar i helgen. Gawd, önskar att han bodde lite närmre än 37 mil alltså.

4) Vi var ute och åt igår och Ellen var så lycklig hela middagen (vi var på barnvänlig resto, hade med hennes babblargubbar och tog ett bord med utsikt över gatan så hon kunde kolla på folk/bilar/bussar), maten var god och sen gick jag och pappa på Ola Salos Jesus Christ Superstar på Göta Lejon.

Dåliga saker:

1) Har ångest och är deppig och ledsen idag. Det var jobbigt att/när pappa åkte hem. Vi släppte av honom på Centralen och vi sa hejdå och jag satte mig i bilen och så tittade jag upp och såg hans välbekanta ryggtavla gå ensam mot tåget och alltså det var inte så det skulle bli? Han skulle ju vara med mamma. Mamma skulle ha varit här, med oss, och dom skulle ha njutit av det här tillsammans. Istället en pappa på väg till ett stort, mörkt, tomt hus. *gråt*

2) Har haft nån form av mensvärk light och lite typ sammandragningar idag. Är LIVRÄDD för att det ska sätta igång för tidigt och övertolkar allting och känner mig ensam i det. Inte för att Andreas inte bryr sig utan för att det är min kropp och det går ju inte att livekommentera minsta lilla känsla så då går jag och liksom känner en massa smågrejer och blir rädd och så vill jag inte typ whinea och ropa varg och hålla på så jag typ säger ingenting och sen blir jag typ ledsen för att jag är rädd och ensam i det. Ja, nej, det är inte helt logiskt men känslor är ju sällan det.

3) Jesus Christ Superstar-konserten var typ nåt heeeeelt annat än vad jag hade väntat mig. Det var jättekul att göra nåt med pappa, att komma hemifrån och se nåt annat men alltså det var så dåligt? Dåligt ljud (för högt och onyanserat). Dålig regi (typ hela musikalen i prat medelst medleysång fast utan liksom skådespeleri?) och kanske 20% Ola Salo? Nä gud vad dåligt det var.



måndag, september 18

I helgen var det möhippa för min bästis vars bröllop jag inte kommer kunna vara med på för det är nio dagar innan beräknad födsel (och typ kanske tre innan faktisk ankomst) och 37 mil härifrån. Inget, INGET, har gett mig större sorg senaste året än just det faktum att jag inte får vara där med henne på hennes bröllopsdag. Det dödar mig lite inombords varje gång jag tänker på det om jag ska vara ärlig. Jag har planer på att ha en öppen skype/facetimelänk under iallafall vigseln men det är en klen tröst. Jallefall, det var möhippa i lördags och den var så himla himla lyckad och Stina känner uteslutande personer som är helt magiska så det var nästan som att hänga med ett gäng av mina kompisar fast dom är hennes som jag har träffat några gånger bara. Vi har liksom känt varandra i tjugo år så det var typ en person på möhippan som jag inte hade träffat förut och henne har jag hört så mycket om så det kändes som att vi kände varandra också. Var dock tvungen att ge efter till gravidman när dom andra drog till Lemon Bar vid halv tolv. Igår låg jag i soffan precis exakt hela dagen och försökte vila och avlasta kroppen som strejkade både genom att kännas som att bäckenet skulle släppa från svanskotan och som att ungen skulle ploppa ut genom snippan plus var skitsvullen i allmänhet. Dem här sista månaden av graviditeten är verkligen inte min favorit. Det är så begränsande att vara fånge i sin egen kropp. Allting som hamnar på golvet blir kvar där, det gör ont och behövs typ lyftkran för att vända mig i sängen på nätterna (vilket jag måste för min höft somnar med jämna mellanrum) och att ha nåt annat än min Hugh Heffner-outfit bestående av trosor, linne och kaftan/morgonrock inom hemmets väggar är otänkbart. Vecka 36 idag enligt appen förresten.

Jag känner mig också rätt nervös för att det 1) ska dra igång för tidigt och 2) gå så fort så vi inte hinner hindra ett vaginalt förlopp. När jag var hos läkaren för beslut, och vid flera tillfällen med min barnmorska förresten, sa jag att jag är okej med att föda vaginalt om jag måste men att jag vill slippa inden mån vi kan undvika det men nu känner jag bara att NEJ HELVETE HELLER. Jag är inte ett dugg redo och vill typ inte bli det heller. Jag vill inte samla kraft och visualisera och hitta nåt inre himla lugn/fokus och vara tvungen att vara helt utlämnad till slumpen igen. Jag vet inte om jag kommer kunna göra det ens om jag måste eller om det kommer låsa sig helt så jag fastnar i panik istället. Förra gången gjorde jag inte det för jag hade liksom känslan av oundviklighet och därmed bara fanns ett alternativ och det var att bita ihop och bara göra det, men jag vet inte om jag känner mig lika trygg i att hitta den bestämdheten igen. För då var den delvis uppbackad av en tillit (naivitet) att vårdapparaten fungerar; att personalen vet vad dom gör, att det är deras jobb och dom gör det hela tiden och jag måste lita på att dom kan mitt och barnets bästa och därför fattar beslut efter det. Nu ba HAHAHAHAHAHAHA nej. Litar noll på det? Litar inte på att dom kan eller hinner eller vet. Om det sätter igång av sig själv och förloppet blir för snabbt så vet jag att jag är utlämnad till mig själv och min förmåga och jag litar inte på den heller. Är således jättestressad och jätteledsen och funderar på att ringa kuratorskontakten för att få hjälp att ta mig ur det. Ska till barnmorskan på onsdag iallafall. Får se vad hon säger då.

Och barnet utanför magen fortsätter vara världens lättaste inskolning. Personalen vill att en liksom säger hejdå ordentligt med ögonkontakt osv men det är typ svårt att få hennes uppmärksamhet länge nog för att göra det för hon rusar in och börjar leka och är sen i lekmode. När Andreas hämtade idag tittade hon inte ens upp när han kom och sprang och gömde sig när dom skulle gå. Lilla stora barnet.

fredag, september 15

"Ellen har lekt med bollar och duplo på gården och nu är vi inne och leker"

Alltså mitt barn? Sånt himla geni va. Imorse när Andreas lämnade henne så tittade hon inte ens när han gick. Hon ba sprang rakt in och började leka och sket i om han var där eller inte pga har så roligt. För några minuter sen fick jag sms från förskolan (älskar personalen) med en bild på Skrällen och Ellen har lekt med bollar och duplo på gården och nu är vi inne och leker. Ellen pysslar i lägenheten. Ja, dom har alltså olika rum eller avdelade rum som är inredda på olika sätt, typ en lägenhet med köksgrejer och kapprum och utklädningskläder i det här fallet. Började gråta lite här vid datorn och smsar nu med barnets far om vilket ljuvligt litet barn vi har.

Det är hennes första heldag på förskolan idag. Igår gick hon till efter lunch men sov hemma, idag ska hon även sova där och vara med på lekstunden efter sovet. Det är ingen som nånsin har lagt Ellen förutom jag och Andreas så vi håller tummarna för att hon är astrött i kombination med att hon känner sig trygg och sen masspsykosen i vilorummet som grädde på moset. Skulle SÅ GÄRNA vilja vara med och typ stå och betrakta hela dagen från nåt gömt hörn.

onsdag, september 13

Ganska mycket gravid- och födelserelarerat babbel

Det går i ett. Ellen har gjort sin tredje dag på förskolan. Hon ÄLSKAR det. När hon vaknade imorse och vi låg och mornade oss (Andreas går upp kvart över sex och har nån himla eremitstund och jag och Skrällen sover tills hon vaknar, ofta 7-7.30, och sen myser vi i sängen tills hon tröttnar) och jag sa idag ska ju du till förskolan och leka med dina kompisar så ålade hon ur sängen på två röda under glada tjut och sprang till hallen och hämtade skorna. Alla barn kanske inte är redo eller sugna på förskolan när dom är 16 månader men vårt exemplar verkar so far vara det. Imorgon är första ensamdagen (ska lämna 9.15-9.30 och hämta efter lunch/innan vila 11.30-ish) och vi får väl se hur det går men håll gärna en tumme för att det funkar.

Meanwhile har jag drunkningsmycket att göra på jobbet och en kollega har slutat och jag har upplärning/överlämning till min vikarie och vi har haft säljdeadline och ska in med produktionsordrar och jag måste göra cashflow och planera scheman för resten av hösten och och och. Så mycket för att bara stänga in mig med min familj va och ta det lugnt pga jetegravid va.

Är i vecka 35 nu. Skrev jag det igår kanske? Fick skitont i "fogarna" vi svanskotan igår efter att ha suttit på golvet eller på pyttemöbler i sex timmar så imorse kunde jag knappt ta mig ur sängen. I övrigt har jag cirka noll krämpor. Jag är knappt ens svullen än. Lär väl få äta upp dom orden och hoppas absolut på att slippa den roliga konversationen jag hade på BB efter Ellens 72-timmarshistoria när jag hade haft typ tusen dropp och två olika ryggbedövningar och var så jävla vattenfylld så jag knappt kunde sitta med annat än spikraka ben och där jag skämtade med en barnmorska/sjuksköterska och ba alltså jag är så svullen så det kändes som att benet skulle spricka förut när jag satte mig med benet vikt under mig och hon helt gravallvarlig ba det kan faktiskt hända. Alltså förlåt men SAY FKN WHUT?! Hade kunnat få ett ben som sprack likt kokkorv? Uääääh.

Kom på nu när jag tänkte på ovan att jag också hade sånt JÄVLA kli efteråt. Det kan ju ha varit ryggbedövningen dom lade för att sy och det är väl samma som används vid kejsarsnitt va? Isf ser jag INTE fram emot efter-tiden. Fick typ äta svinstarka antihistamintabletter sist för att inte klia sönder hela mig. Aja, tur att jag inte ska amma så jag med gött samvete kan trycka i mig lite vad fan dom erbjuder i form av piller efteråt. På tal om det, är det nån här som 1) födde medelst snitt OCH 2) hade valt innan att inte amma? Isåfall, hur funkar det? Gav ni napp direkt för snuttbehovet? Flaskmatade ni direkt eller gav ni kopp lite först eller hur gjorde ni? Med Ellen har jag ingen aning eftersom jag träffade henne typ 30 minuter första dygnet och neopersonalen/Andreas var med henne och dagen efter så hade hon sond så då matade vi med sondspruta 20 ml varannan timma, 1 ml per minut och sen hade hon nån NICU-napp från dom i käften resten av tiden. Så vi ba liksom fortsatte med nappen och bytte sonden mot flaska när jag frågade om vi inte skulle prova det eftersom hon verkade suga nåt så ini på nappen och det funkade så då tog dom sonden och så ba fortsatte vi med flaska istället. Alltså rekommenderar ju givetvis inte någon att behöva ha en sjuk spädis men hade ju rätt bra stödhjul där våra första fyra dagar som föräldrar ändå. Ba så här byter ni blöja, så här matar ni, mata så här mycket, klappa så här på magen, håll'na så här osv. Det var ju rätt fint faktiskt.

Nu har Skrällen visst somnat för Andreas kom precis ut ur sovrummet så då gissar jag att det är dags för ett avsnitt eller två av Last Chance U så hejrå rå.


tisdag, september 12

Förskolan in my heart

Älskar förskolan. Älskar mitt lilla ljuvliga barn som verkar gilla att vara där och som äter helt okej och somnar på två sekunder och bara är en allmänt avslappnad prick. Hon har varit på strålande humör hela dagen och avslutade dagen med att äta som en häst och somna med ett nöjd ma-ma på tre röda. Själv fick jag ju sova mellan 17-19 för att orka med kvällen medan barnet körde nån show för sin arma fader under tiden. Nu ligger jag på spikmattan bredvid lillsnarkarn och försöker ta in att vi har ett förskolebarn. Älskade lilla gullebebin är helt stor och tuff och rolig nu.

måndag, september 11

Några korta

Idag var Ellens andra-första dag på förskolan. Andreas smsade när dom var på väg hem. Det har varit fantastiskt idag. Hon älskar det! Imorgon är det min tur att vara inskolningsförälder och jag är typ nervös?

Vi äter typ bara mat som går svinsnabbt och/eller kräver minimal effort nuförtiden. Förra veckan t ex morotssoppa och sån där italiensk olivilja/vitlökchilispagetti. I helgen grönsaker och dipp och chips, morotssoppan omgjord till pastasås (så smart tips från Onekligens Mera Vego!) och halloumiburgare. Seriöst mat på bordet från allt i kylskåpet på mindre än tio minuter. Bara att skiva en avokado, en rödlök, riva lite salladsblad, skiva en tomat och gegga ihop creme fraishe med lite kerchup, senap och örtsalt samt steka såna där färdiga max-halloumiburgare. Plus URGOTT. Och vego! Idag blev det kantarelltoast i ugn. Imorgon blir det pasta med grönsaker i ugn och på omsdag potatis- och purjolökssoppa. Tror total hack-tid på det hela understiger 10 minuter för alltihop.

Nya Bebin är stark som fan. Han sträcker på sig så det känns som att min ryggrad ska fucking gå av ibland. Är för övrigt i vecka 35 nu. HOW DID THAT HAPPEN?! Mår ändå förvånansvärt bra även om humöret är (ehum) en smula hormonellt. Vill stänga in mig och bara vara med familjen hela hela tiden, helst sitta plåstrad på nån av dom, och känner en väldigt stor obryddhet kring cirka allt annat. Får liksom tvinga mig själv att ta tag i saker, både jobbmässiga och personliga, även om dom kräver typ noll ansträngning egentligen. Också helt avstängd kring typ världsläget, orkaner, kärnvapenhets och allmän idioti. Det är lite surrealistiskt att vara så här blasé. Typ jag kan kolla på nyheterna och ba mnäh *axelryckning*. Det är inte helt olikt mitt känsloläge efter mamma dog och The Dark Months tog över mitt liv. Kan man vara liksom lite pre-förlossningsdepressiv? Fast samtidigt urlycklig så länge det rör Skrällen eller Andreas? Takers på den?

onsdag, september 6

Är eventuellt den enda föräldern ansvarig för vab-frånvaro från förskolan under inskolningen

GAAAH det här livet. Slutade förra veckan med att vara svintrött och gå hem från jobbet vid två i fredags pga orkade helt enkelt inte längre än så. I lördags tog vi det lugnt hemma på dagen och sen var jag på Le Nom med Stina på kvällen och det var så himla himla roligt och härligt och gott. Gå dit om du är i Stockholm. Vill ju carpa "sista tiden" så här innan tvåbarnschocken men har insett att jag fan inte orkar carpa speciellt mycket. Energin går åt till att simply överleva känns det som ibland. Nya Bebin är vild, Ellen är...Ellen och jobbet är jobbet. Så även när det är roliga grejer så blir jag mest bara stressad och vill inte. Vi får väl se om det går över i nån sista minuten-energikick eller om jag kommer bli mer och mer av en eremit ju närmre vi kommer due date.

I söndags började jag känna av en förkylning, vilket verkligen inte var på min önskelista för jag var redan lite gråtfärdig över hur mycket jag har att göra den här veckan (revision med jobbet, inskolning av Ellen på förskola, MVC-besök för att dubbelkolla blodtrycket, heldagsworkshop för ”Patientupplevd kvalitet i samband med barnafödande”, förberedelse av överlämning till vikarie samt säljdeadline för SS18 på jobbet. Häpp.) Vaknade måndag morgon och ba näe, men jag får fan vara hemma idag. Gjorde således ingenting av ovan. Låg i sängen typ hela dagen. Jobbade mitt i blommande förkylning igår för att revisorerna inte ska få spel och hade svindåligt samvete över smittorisken för mina kollegor. Mitt största pet peeve är liksom folk som går till jobbet när dom är sjuka (seriöst, GÅ FUCKING HEM) och så var jag en av dom. Plus lämnade Andreas och Ellen på förskolan för första gången igår morse och ville bara gråta när jag gick därifrån. Förskolelärarna verkade superfina med barnen och det var fin stämning och bla bla bla, men inskolningsritualen på vår förskola är fan under all kritik. Inget förberedande möte, bara ett mail med typ inställ er här kl 9 x datum, ta med blablabla och så fick vi sonika gå in på gården mitt i lämningshysterin och ba eh hej, det här är Ellen. Hon ska börja här idag. Hur gör vi nu? och så var hennes förskolelärare på nåt avdelningsmöte till klockan 9.15 och det var barn från 2 avdelningar överallt på gården och typ vad som kändes som tusen småbarn och så vårt lilla barn i sina överdragsbrallor och vindjacka som stapplade runt med två innebandybollar STENHÅRT hållna i händerna och försökte kolla läget. Alltså egentligen var hon väl typ fine för hon drog från oss sekunden vi gick in genom porten och ba Åh, lastbil! Boll! Kloss! och gick omkring och kikade, men vad fan ettochetthalvtåringar som bara går omkring planlöst på en gård med diverse leksaker i händerna och är tysta gör ju fan sönder hjärtat på en? Lärarna kom väl och hälsade så småningom och sen gick jag och Andreas sa att det blev bättre och att det var superfin stämning bland barnen och alla var glada och hjälpsamma och fina och bla bla bla men jag känner bara NEEEEEEEEEJ JAG VILL INTE! Dom hade gått hem innan vilan pga Ellen var skittrött och det var lite röjigt, men när hon plötsligt visade förkylningssymptom igårkväll blev e v e n t u e l l t både jag och Andreas typ lite glada nästan? Eller såklart vill vi inte att hon ska vara sjuk men vi ba hon är hemma imorgon va? Mhm, ja jo det är ju bäst för alla. Nu är hon visserligen helt snorig och kladdar runt och ska inte vara på förskolan och smittas, men hon är glad och pigg och lallar omkring hemma med sitt nya pingvin/undulatspråk och jiddrar och vi kan skjuta på inskolningshelvetet en vecka till. Heh. Och ja, vi kan väl skita i att skola in henne om vi vill eftersom Andreas är hemma och jag jobbar typ en månad till innan jag blir föräldraledig men vi tror ju att förskolan kommer vara jättebra FÖR HENNE. Det är jag och Andreas som inte vill släppa taget, hon är hur redo som helst. Vi ska bara komma fram till hur mycket hon ska vara där. Just nu är hon anmäld till 40h/vecka vilket det absolut inte kommer bli. Vi tänker typ inskolningstider (9-14) och eventuellt helt ledig på fredagar. Det beror lite på hur hon reagerar och om hon är helt slut eller om hon blir glad av att vara där. Fy fan vilken lyx det är att kunna låta det styra hennes tider. Hur HON mår, inte hur mycket vi behöver jobba.

Idag är jag på jobbet igen. Har gjort typ det sista revisionskrafset och ska eventuellt dra hem till lunch och kurera mig helt. Har avbokat seminariet imorgon trots att jag JÄTTEGÄRNA vill vara med pga kan inte smitta en massa viktiga personer bara för att jag gillar att tycka saker. Har också bokat om MVC-tiden till nästa vecka pga igen kan ej smitta en massa andra preggos. Stressveckan är därmed typ helt avbokad och alltså fan vad skönt det är.

Känner ett behov av att liksom brasklappa här att jag är medveten och svintacksam över hur lyxigt jag/vi har det på typ tusen plan. Att jag kan styra och hoppa och greja med jobbet som jag vill. Att vi har råd att ta sjukdagar och vabdagar och välja själva om/hur mycket vårt barn ska få barnomsorg. Att vi har så mycket tid tillsammans. Att äehmen att vi kan välja vårt liv i största allmänhet. Jag tar det verkligen inte för givet.

onsdag, augusti 30

Ellen pratar oavbrutet nuförtiden. Ibland låter det som att hon säger riktiga ord och dom är kusligt träffsäkra för situationen men sen följer hon upp med duduwamababawaulaubaba och man ba eller näe? Svinkopporna är borta nu iallafall. Eller man ser fortfarande var dom befann sig för det är torra, ljusröda hudytor men dom verkar läkta så vi har slutat med saneringsåtgärderna. Om nån vet om/när en får börja smörja huden med hudkräm efter duscha två gånger om dagen med antibakteriell tvål-tiden så tipsa gärna! Hon är skittorr i huden men jag vill inte gärna göra nåt värre igen.

Pappa har varit här också. Den här gången var han barnvakt typ hela tiden? I måndags eftermiddag var vi hos barnmorskan och passade givetvis på att bråka i bilen på väg dit (skjut mig) så jag var helt upprörd när vi skulle ta blodtrycket. Det är på gränsen till högt undertryck så vi ska hålla lite koll men inga tecken på nån havandeskapsförgiftning eller så, thank god. Jobbar "heltid" fortfarande, men kommer kanske typ tjugo över nio och går inte efter fyra, trots revision och överlämning och whatnot. Alltså jag ORKAR inte mer än så och hellre lite kortare dagar och jobba närmre ze birthzday än att maxa ur redan. I tisdags var vi på ultraljud, tillväxt den här gången. Kanske enda fördelen med att ha BMI över nåt gränsvärde det här med automatiskt tillväxtultraljud trots att inget annat visar på nåt knas. Vi fick världens underbaraste barnmorska som var så pepp och pratade så mycket och verkligen gjorde allt i sin makt för att visa om det är en kille eller tjej därinne. Så nu vet vi. Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid tanken för jag var så säker på att det skulle vara tvärtom, men det ligger en liten pojke i min mage och knuffas. Vi ska få en son? Så konstigt. Han verkar iallafall väldigt frisk och har så mycket hår (redan) så det svajar i fostervattnet och syns som en spretig gloria på bilderna. Lelle vännen.

Vi har köpt matbord och matta nu också förresten. Det kommer bli så himla bra. Lite fix och trix kvar men grunden blir lugn och ljus och bra.

Nu ska jag vila en sväng.

söndag, augusti 27

Jaha, det var den helgen. I fredags köpte jag Allt Som Är Gott på Cajsa Warg och hade lite dåligt samvete över att det gick på typ lika mycket som att äta trerätters på restaurang men så här söndagkväll kan jag säga att den maten har varit vår middag-frukost-lunch-middag-frukost-lunch fredag lördag söndag med nåt tillägg av typ pasta från skafferiet och basfrukostgrejer från kylskåpet. Varenda grej är uppäten och njuten av och helt plötsligt känns det inte alls speciellt dyrt. Förmodligen till och med billigare än när vi köper grejer till en sak i taget varje vanlig helg och sen har en massa halvätna grejer kvar i kylen come söndag. Läste att Lotta Lundgren sa i en intervju att det finns undersökningar som visar att småhandlande är mer ekonomiskt än storhandlande pga att en tenderar att köpa det som behövs och äta upp det en köpt vid småhandling och slänga onödigt mycket vid storhandling. Har ingen källa eller aning om ifall det är sant men kan skriva under på att riktigt goda råvaror iallafall triggar min kreativitet för att minska svinn/få äta upp varenda smula.

Jag har ingen aning om vad vi gjorde igår för mitt minne är SÅ JÄVLA DÅLIGT just nu. Ihop med funktionaliteten i övriga hjärnan I might add. Jo, vi var ute i Sköndal och kollade vad som hade hänt med huset ("huset"). Det är en gjuten platta nu men det är ju över ett år tills vi får flytta in såatteh ja det lär väl inte hända så mycket mer på ett tag. Sen köpte vi blöjor på Hemköp där för att känna på hoodsen (samt behövde blöjor obv) och åkte hem. Jag hängde upp tyg med klädnypor och lade ut ett överkast på golvet i hallen för att se lite rumsligheten i planen jag (vi) har där och ba vad tror du? Visst blir det bra? till Andreas och möttes av tystnad och sen ett det ligger ett överkast på golvet.... Hur den mannen kan vara kreativ chef och ha noll procent inlevelseförmåga är ett jävligt stort mysterium. Ba det är EXAKT samma färg som mattan vi har valt och det är vikt EXAKT lika stort som mattan och gardinerna sitter EXAKT där dom ska. HUR KAN HAN INTE SE?! Trodde verkligen att han skojade men nä. Han ba Det. Är. Ett. Överkast. På. Golvet. som en himla robot. Tycker det hade varit en rimligare reaktion när jag idag ställde upp vårt tvättställ som matbord i vardagsrummet för att kolla om vi kan vrida det nya bordet (Andypants hade skruvat isär det gamla medan jag sov) och ba KOLLANURÅ DET BLIR TOPPEN! Men det var tydligen enklare att förstå. *förvånad smiley*

Ellens svinkoppor är nu bara röda fläckar typ som ärr och jag är SVINTRÖTT och har ont i huvudet och vill typ bara sova sova sova sova. Kul att veckan då bjuder på bokslut, revisionsuppstart, förberedelse av nya webben, barnmorskebesök och ultraljud. Det sista ska bli kul men gawd alltså resten. Pappa kommer iofs imorgon så då får vi ju lite hjälp där men.

måndag, augusti 21

Måndagslistan / inredningslistan

Vad är bättre att starta måndagar med än listor? To do's, matlistor, frågelistor. They. All. Work. Som tur för mig så hittade jag en lista hos Jenny som hade hittat den hos Djävulskvinnorna.

Favoritpryl i hemmet just nu:
Detalj jag gillar är tvål från L:a Bruket pga dom enda som funkar för mina händer utan att torka ut dom to-talt plus har snygg förpackning. Åh, och Andreas Byredoparfym, också pga förpackningen. Är inte så förtjust i doften, men det säger vi inte till honom. Är också himla förtjust i en tavla som Andreas vann i nån konstutlottning på jobbet som jag först ba eh gick den sönder på vägen hem? och nu älskar.

Här får jag bäst inredningsinspiration:
Instagram. Jag gillar Trendenser också men måste väga upp med att också kolla på roliga grejer i färg för att inte bli helt beige-grå-linnevit-knäpp. Prenumererar på Rum Hemma och varje nummer så viker jag hundöron på var och varannan sida, framförallt deras plocksidor för det är affordable. Alltså vi pratar om att dom tipsar om grejer från typ Clas Ohlson blandat med senaste trenderna från små up and coming-ställen.

Min favoritmöbel:
Är det inte alltid sängen? Vi har en från Ikea som jag tror heter Sultan Skaun som är nån naturmaterialsäng som andas extra bra och jag älskar älskar älskar den. Köp en sån vettja.

När väcktes mitt intresse för inredning?
När jag var i tonåren tror jag. Har dock (tycker jag själv) förfinat min smak något över åren. Gud, när jag och Andreas hade flyttat ihop och vi på nån middag eller fest eller nåt kom att prata på inredningsstil och han ba alltså jag har ju bättre smak än Linn så höll jag på att krevera av vansinne. SÄGER MANNEN MED FLÄCKIGA SOFFOR OCH TVÄTT OCH DISK ÖVERALLT OCH EN JÄVLA MASSA SKRÄP liksom. Kan fortfarande bli förbannad när jag tänker på det, men han har bra smak faktiskt och håller mig liksom på en bättre sida av inredningshetsen. Han tänker långsiktigt och i behöver vi det här?-termer och saker vi har köpt tillsammans har så jävla mycket längre hållbarhet än sånt som jag och min JAG VILL HA DET HÄR NU-hjärna tänker. Dock att jag är tusen gånger bättre på att se en helhet, att vara påhittig och att komma med förslag så egentligen är han väl bra på att göra val från ett färdigt urval. Jag är alltså den bättre av oss, så var det bestämt.

Drömköp:
Jag vill ha en Okto 4240 taklampa från Sekto Design i valnöt, vilket jag har velat de senaste typ fem åren. Just nu har jag inte så många andra drömköp faktiskt. Ganska mycket just nu är ju liksom på maintenance level hemma eftersom vi ska flytta till radhus nästa år och inte vill köpa nåt stort och dyrt och fint nu som sen inte passar där.

Mitt senaste köp i inredningsväg: 
Vi var på Ikea i helgen och köpte eh vad köpte vi? Barnkuddar, några växter och plastbackar för att städa upp typ. Vi ska dock köpa ett matsalsbord (från Ikea, den här skivan och det här underredet  för det vi har nu är för stort samt fykantigt och barn springer in i kanterna hela tiden samt en matta till lekhallen, också Ikea, som är mjuk och gosig att hänga på men också fin samt användbar även i nya huset.

Bästa inredningsbutik:
Jag köper utan tvekan mest på Ikea. Jag har skitsvårt att motivera dyra köp när det finns så fina grejer som det ändå gör på Ikea. Men jag gillar Bolia och Habitat och Room. Och Länna Möbler. Och Dusty Deco och Brandstationen och miniroom.se och Nordic Design Collective till exempel.

Något jag behöver?
Behöver och behöver, alltså det är väl få grejer jag behöver-behöver, men ett nytt matsalsbord känns faktiskt ganska nödvändigt för att undvika hjärnskakning hos barn.

Vilken möbel skulle aldrig få stå i mitt hem?
En sån där stor skinnfåtölj som är stor och fluffig och är fällbar och som det känns som att MTV Cribs-folk har i sina biorum.

The big no no enligt mig: 
Alltså stilmässigt får folk väl ha som dom tycker är fint? Vem är jag att säga vad som är fint för alla liksom? Men lortiga toaletter och smutsiga kök kanske? Spisar med fasttorkade matrester och en diskho med flera dagars torkad disk. Gud får panik vid tanken. Tackar min lyckliga stjärna för att vi flyttade ihop i min pyttetvåa med noll millimeter diskbänk där diska direkt var det enda alternativet för Andreas delar inte alls min aversion mot disk på diskbänken/i diskhon från början. Nu är han så van och jag har väl liksom tvingat in honom på det så nu tycker han också att det är bäst att ta tag i allt direkt, men när han bodde själv? Well, se svar ovan.

Bästa inredningstips:
Ha burkar eller lådor eller korgar för småpryttlar så avlastningsytor slipper bli täckta av diverse vardagsskräp. Våga ha stora möbler även på små ytor. Ha hellre inga gardiner alls än små tarmar som täcker ljusinsläppet. Ha det som DU tycker är fint för det är faktiskt du som bor där och ingen annan.

Vilken blomma gillar jag mest:
Jag är väldigt förtjust i stockrosor, framförallt dom där typ svartaktiga? Och pioner. Och en sån där växt med stora gröna blad som har hängande rosa blommor vadhetteren rosenskärm.

Om jag fick köpa precis vad jag ville skulle jag köpa? 
Nytt kök och nytt badrum så dom passar ihop med lägenheten. Och en originaltavla från Lars Lerin till Andreas.

Hur ser det ut hemma hos mig?
Men som hos alla andra? Vi bor i ett tjugotalshus så vi har ju bonusen av trätiljegolv och djupa fönsternischer men i övrigt är det väl en blandning av Ikea, loppisfynd och arvegods plus tusen jävla plastiga, pipande, grälla barnleksaker.

Vad skulle jag helst vilja rusta upp?
Köket för det är ett fuskbygge.

Höstens måsten enligt mig?
Näe, alltså jag må inte vara världens flitigaste miljövän men att MÅSTE köpa saker bara för att det är en ny säsong känns nä. Men fler växter till folket tänker jag.

söndag, augusti 20

Mom of the year

Så Ellen har svinkoppor och sen vi pratade med läkaren igår och fick antibiotikakräm utskrivet så har allt blivit kanske tre gånger värre och det är både mycket större och många fler utslag. Självfallet går mitt hjärta sönder varje gång vi måste tvätta desinficera såren och det gör ont på henne och jag tycker ju givetvis sjukt synd om henne, men alltså jag tycker det är så jävla äckligt? Jag får panik av allt hon rör vid här hemma, vilket typ är allt för försök få en ett och ett halvt-åring att vara still mer än tre sekunder. Tidigare var det under höger arm och lite på bålen, men nu börjar det sprida sig ner på magen, ut på armarna och upp i nacken så nu går blåsorna inte att täcka med kläder längre vilket gör att jag är vääääääldigt nära panikångest av äckel. Smitta öht är en av mina akilleshälar (Andreas får typ sova i soffan när han är förkyld, jag spritar och tvättar och diskar ALLT ALLT ALLT vid minsta tecken t o m) och nu kan jag nästan inte hantera det. Vi kan ju inte tvätta sofforna liksom? Och snutten som hon drar runt på hela tiden (byts till en ny efter varje dusch/desinficeringsrunda) måste ju lämna spår av bakterier? För att inte tala om grejen att hon är sjuk och har lite ont och vill sitta i knät och jag torkar och baddar och kletar salva och allt en gör som förälder. Har bokat ny tid med läkare nu klockan åtta för att se om det verkligen ska speidas så här snabbt och om det hjälper med salvan eller om hon har fått nån aggressiv form som måste ha antibiotika innan det sprider sig till nåt farligt pga så utbrett. Obs är generellt emot antibiotika och vill absolut inte missbruka det men vill inte heller ha ett barn med brännskadeliknande utslag på 50% av kroppen som blir inflammerade och ger henne nåt allvarligare.

lördag, augusti 19

Igår var jag hemma från jobbet för jag hade sån himla huvudvärk och var så himla trött och egentligen funderar jag på om jag kanske ska gå ner lite i tid på jobbet för det här med att vara preggers och bolla en ett och ett halvt-åring är liksom ingen barnlek. Imorse när jag vaknade mådde jag i och för sig alldeles prima, men Andreas började med att säga kolla på Ellens utslag. Hon hade en röd prick under armen typ i onsdags morse men dom hade varit på stranden på dagen så vi trodde det var ett insektsbett av nåt slag men imorse så var det typ tre gånger så stort och det var prickar runtomkring också plus såg infekterat ut. Nu vill jag säga att det här INTE är sponsrat om nån nu skulle få för sig att tro att den här bloggen gör sånt, men jag loggade in i KRY-appen och fem minuter senare pratade vi med en läkare som kollade i närbild på utslagen, tog några foton och konstaterade att barnet har svinkoppor (så äckligt namn?) och skrev ut ett recept på nån salva och sa att vi skulle köpa nån antibakteriell tvål att tvätta med. Ellen verkar väl inte vara speciellt påverkad förutom när vi tvättar, decinfiserar och smörjer med salvan när hon ba AJAJAJAJAJAJ och gråter en masse. Alltså det måste ju göra skitont att få sån där äcklig sårsprit rakt i typ varande utslag så jag förstår henne och mitt hjärta SPRICKER men det måste ju liksom göras? Uh, stackars stackars stackars barn. Får hoppas att den där salvan hjälper snabbt som fan. I övrigt har det varit en dag i hemmets tecken. Ellen har fått se obegränsat på barnteve på ipaden och jag och Andreas har ömsom tvättat typ allt vi äger (svinkoppor for ya) och ömsom fortsatt Projekt Rensning. Nu är sovrummet iallafall färdigrensat; alla garderober, lådor, byråer, mattor, tavlor, växter, sängkläder och allt är K L A R T. Det är typ ändå lite av en fröjd att gå in där nu. Ser ut som att nån liksom bor där och inte bara använder det till dumping ground för skräp. Skräphörnan i köket är väl fortfarande nån form av skräphörna men det är iallafall kontrollerat skräp och hallens omvandling till lekrum är påbörjad. Phew.

torsdag, augusti 17

Jag vaknade vid halv fem imorse av en liten hand som låg och klappade mig på ryggen och viskmumlade mammmma mmmmammmma mmaa maa. Blixtar och känslodunder och enhörningskonfetti då va. När jag försökte vända på mig för att hålla om henne och stoppa i nappen för att hon skulle somna om knuffade hon bestämt tillbaks mig och fortsatte sitt klappande. Och imorse när jag skulle gå till jobbet och som vanligt ropade Ellen, nu ska mamma gå. Kom och säg hejdå! flög hon ner från soffan och sprang under glädjetjut rakt in i min famn. Om jag nånsin undrar varför jag vill ha barn: right those moments.

onsdag, augusti 16

En bättre dag

Imorse klockan nio var jag på samtalsmottagningen på SöS på läkarbesök för förlossningsplanering aka kejsarsnittsbeslut. Jag fick träffa en helt briljant överläkare som ba jag kommer planera in ett kejsarsnitt för dig och om du ångrar dig så hör du bara av dig. Hon var så himla inkännande och tydlig och bra och jag kände mig så himla sedd och lyssnad på och respekterad och jamen allting som alla skräckhistorier säger tvärtemot. Vi kommer få ett snitt, det är bokat och även om jag har "vetat"-vetat att det skulle gå bra så är det så himla skönt att det inte bara gick bra som i blev som vi vill men gick bra som i att mötet i sig var fint och bra. Nu kan jag fokusera på att eh ställa in mig på snitt typ? Läsa på lite hur det går till. Kolla nån film på SöS hemsida (läkarrekommendation). Längta efter att få pussa mjuka bebisläppar. Jag grät bara pyttepyttelite under mötet och nästan bara pyttelite när jag pratade med Andreas efteråt (han var hemma med Skrällen).

Andra bra saker: köpte lunch enligt Allt Som Är Gott-principen (mozzarella, honungstomater, avokado, nybakt bröd, hallon, bigaråer och plommon) samt göttefika tills ikväll. Andreas tyckte jag skulle gå och köpa nåt jävligt dyrt för att belöna mig, men jag nöjde mig med en jävligt dyr lunch.

Och! OCH OCH OCH! Vi intervjuade en person för mitt vikariat i torsdags och hen kändes som en så himla bra fit för oss och idag sa hen ja till tjänsten. Jag är så himla glad!

tisdag, augusti 15

Senaste dygnet har verkligen inte varit speciellt kul alltså. Igår var Nya Bebin vaken typ exakt precis hela dagen och sträckte på sig och sparkades och knölade och ihop med att sitta ihopkrupen vid ett skrivbord hela dagen kände jag vid tretiden en begynnande huvudvärk, lite typ blodtrycksaktigt för er som vet. Gick hem och lade mig på soffan en timma och då försvann huvudvärken men känslan av att inte kunna sitta, stå eller ligga utan att bli attackerad inifrån bestod resten av kvällen och tillslut blev jag typ klaustrofobisk i min egen kropp och tvingade Andreas att komma och klappa på magen och prata med den så jag kunde låtsas om att den inte var min en stund.

Ellen firade det hela genom att sova som en jävla kratta och plöja runt i sängen mellan två och halv fem när Andreas gav upp och gick upp med henne så jag fick sova. Vaknade således svintrött och med känslan av att vilja sjukskriva mig och ligga hemma i sängen hela dagen. Tog en halvtimma extra på mig imorse men nu har jag jobbat bort det värsta dåliga samvetet/dom stora puckarna på listan så nu känner jag att jag kan gå hem här om nån timma eller så och vila lite till.

måndag, augusti 14

Den jämställda semestern

Matilda skriver om att dela lika på föräldraledigheten och det är ju ett ämne som är mig varmt om hjärtat och jag har dryftat det med flera olika personer dom senaste veckorna, bland annat han jag lever med. Vi började prata om det när den lilla checklistan för en jämställd semester dök upp och om nån inte skulle ha sett den kommer den (och mina svar) här:

1. Vem packar väskorna?
Jag packade min väska, Andreas sin och vi packade gemensamt inför sommaren, men Andreas packade nog skötväskan och Ellens grejer 98% av dagarna under semestern. Han är ju föräldraledig just nu och det lite följde med in i semestern.

2. Vem packar upp väskorna?
Vi packade upp våra egna väskor och sen packade vi nog inte upp Ellens förrän vi använde grejerna.

3. Vem har koll på var allting finns?
Haha, ingen? Jag tror den vanligaste meningen i somras var har du sett...? Men Andreas hade mest koll på om det fanns blöjor, smoothies, mat, d-droppar och annat barnrelaterat. Jag hade koll på "fluffet", typ extra filtar och gosedjur och kuddar och favoritboken och sånt. Ingen hade koll på vuxenprylar typ.

4. Vem vet var solkrämen är?
Faller inte under kategorin allting? Alltså typ ingen. Den som såg den packade ner den och Ellen bar runt den om hon hittade den så den var typ alltid föremål för letande.

5. Vem håller koll på att barnen inte drunknar?
Den som var i närheten? Om jag var ute och Ellen badade och jag ville gå in så gick Andreas ut och tvärtom. Om vi bägge var ute så hade vi koll bägge två.

6. Vem planerar gemensamma aktiviteter?
Mest jag. Eller från dag till dag kanske bägge föreslog grejer men jag var den som kom upp med "listan" av alternativ in the first place. Kanske berättigat eftersom vi var 5 veckor i min gamla hemstad men ändå.

7. Vem handlar, planerar och lagar middag?
Vi handlade gemensamt, jag planerade och jag kanske lagade 70% av maten. Å andra sidan bytte Andreas alla bajsblöjor (ok, inte när han var bortrest men), nattade henne flest kvällar och lekte med henne fler timmar per dag.

8. Vem vet om något saknas i barnens sommargarderob?
Bägge. Jag köpte höstgarderoben i ett shoppingsug men det var mest för att jag tycker det är så himla roligt. Jag har i och för sig kanske lite bättre koll på vad vi behöver inför förskola och sånt, men om jag inte hade varit så lättstressad så hade Andreas ju fixat det till förskolestart utan mina listor också.

9. Vem får sovmorgon?
Eh, jag. Jag KANSKE tog Ellen en dag per vecka och sen tog Andreas resten och jag fick sova tills jag vaknade. Det är delvis för att han är mer morgonpigg än vad jag är och ibland var uppe redan innan Ellen och då är det väl rätt naturligt men också pga jag är preggers. Hade jag inte varit det hade vi nog delat lite mer lika, men han hade fortfarande tagit majoriteten av mornarna.

10. Vem tar ansvar för att barnen smörjs in och får på sig solhatt?
Jag skulle säga att vi smorde in henne lika ofta (baserat på typ vem som hittade krämen hehe) och samma sak med keps/solhatt.

11. Vem fixar lunch?
Se punkt 7.

12. Vem får mest egentid?
Andreas var på kompisresa tre dagar (två nätter) men sett över hela sommaren så var han mer med Ellen och jag fick vila i soffor och sängar och diverse fåtöljer. Jag tror dock att det jämnade ut sig lite i att jag har hand om vår ekonomi och såg till att alla räkningar var betalda och posten vidarebefordrad och tidningen likaså och och och.

Slutsatsen är väl att vi nog är så jämställda vi kan komma i mångt och mycket där fysiska grejer är tyngre åt Andreas håll (typ byta blöjor/leka/packa väskor/fixa vagnen/greja) och det planeriga är mer på mig. När jag gjorde den här checklistan och insåg att frågorna just i den här listan nog faller till min nackdel så funderade jag lite kring den och vårt förhållande och vad för andra grejer jag gör (förutom bygger en fkn bebis till) och att vi nog är rätt jämställda. Sen pratade jag med Andreas om det och vi kom fram till att listan hade sett HELT annorlunda ut om han inte hade varit föräldraledig och vi inte hade delat lika på grejer från första stund. För ganska många saker som hör till den dagliga skötseln av barn är liksom saker som kommer med att en gör det varje dag. Det är klart att solskydd väl borde vara en del av varje persons tankebana, men om det alltid är en förälder som matar och badar och byter om från pyjamas och byter blöja så är det nog rätt lätt att glömma av att tänka på det. Samma sak med huruvida det finns blöjor i skötväskan eller rena nappflaskor eller extrakläder eller om kläderna är för små. Det märker en ju inte förrän en faktiskt använder dom sakerna på en daglig basis.

När jag var hemma med Ellen vet jag att jag tänkte på allt det här ovan och ba NÄE ANDREAS FÅR FAN SKÄRPA SIG! VARFÖR ÄR DET BARA JAG SOM HAR KOLL PÅ OM BLÖJORNA HÅLLER PÅ ATT TA SLUT ELLER MJÖLKEN ÄR SLUT ELLER... och nu så här på jobbsidan så ba hehe jag har ingen aning? Jag vet inte om vi har blöjor hemma eller hur många mjölkförpackningar vi har eller vilka kläder som behöver bytas eller ligger i tvätten eller när hon sov eller vad hon åt till lunch eller... Jag kommer hem och byter på sin höjd en blöja och kanske gör en flaska mjölk när hon ska sova, men då finns det ju alltid hemma eftersom Andreas under dagen har fyllt på om det har tagit slut. Alltså jag VET ju att vi behöver ha koll på det här, men det är ju han som av förklarliga skäl kollar flera gånger per dag och då vet per automatik.

Nu vet han ju att sånt är viktigt att ha koll på. Det är han som klär på henne på morgonen och därför han som smörjer in henne om det ska bli soligt. Han vet om tröjorna börjar bli för små eller om dom har för många fläckar (hans eget intresse, jag bryr mig inte om fläckar) eller om hon får blåsor på fötterna av skorna. Han vet hur mycket tid det tar att ta hand om ett barn och vad en vinner på att ha lite framförhållning.

Inget av det hade varit möjligt utan antingen nån form av föräldralektion(-er) från min sida eller delad föräldraledighet. Trots INTENTIONER att dela lika bör jag kanske tillägga. För det räcker inte med att tänka att en är jämställd eller vilja vara det eller tänka att en är det. Att dela på föräldraledigheten/ägna ungefär lika mycket tid åt barn/-en handlar om så himla mycket mer än bara att ge barn tillgång till bägge föräldrarna. Det handlar i mina ögon också om en investering i sitt förhållande. Ett sätt att bry sig om varandra och faktiskt dela på både upplevelsen och all vardag som barn för med sig.


Sura listan

Ahmen om "alla" andra gör den så tänker väl jag också lägga min lunch på att tjura och sura.

Obehagligaste jag vet: 
Att möta högljudda män i grupp kvällstid. HATAR högljudda män i grupp. Annars när Andreas äter choklad bredvid mig i soffan för han tar en svinstor bit och liksom smack-suger på den UÄÄÄÄHH. Gillar inte heller spindlar eller andra snabba småkryp.

Absolut inte min killtyp: 
Hippies. Rent utseendemässiga attribut dreads, fiskarbyxor och långt skägg. Långt skägg generellt uuuuuääh. Jag tycker ju att det har ungefär samma konsistens som könshår så jag kan liksom inte komma över det. Säljarmän.

Äckligaste mat jag vet: 
Gult pulver-curry. Kan inte ens smaka på mat med sån curry. Banan i mat.

Blir arg på: 
Oftast män. Näst oftast ojämställdheten inom vården. Bubblare: att folk inte FÖRSTÅR att bilar är tyngre än människor och cyklar lite all over the place utan lysen och/eller går rätt ut i gatan.

Sämsta bok jag läst: 
Åh, måste ju vara dött lopp mellan nån Mons Kallentoft-bok som jag på riktigt inte ens tror hade en redaktör pga bristerna i story och tidslinje och allt eller Åsa Anderberg Strollos Hoppas. Eller det finns säkert värre, men dom kommer jag ihåg att jag har varit förbannad på i efterhand och jag skulle aldrig få för mig att plocka upp deras böcker igen. Mons Kallentoft verkar ju i och för sig också vara kanske världens mest osympatiska person vilket jag vet genom bekanta inte alls är fallet med Anderberg Strollo, tvärtom, så han får förstaplatsen därför.

Något som får mig att byta radiokanal: 
Experimentiell jazz eller hårdrock. Får fan panik av ljud utan melodi.

Sist jag ville ta till knytnävarna:
Nej, men slåss gör jag faktiskt inte. Eller JO! Jag ville slå läkaren som förlöste Ellen på käften eller iallafall knuffa in henne jävligt hårt i en vägg efter förlossningen. Vill typ det fortfarande.

Sämsta serien jag nyligen sett:
Jag har inte sett nån dålig serie nyligen för jag har alldeles för lite tid att titta på serier för att orka med nåt som inte är bra, men vi försökte kolla på Westworld och jag dog av tråk och innan dess kollade jag 3,5 säsong av Breaking Bad i förhoppning att det skulle ta sig men nej. Usch.

Fulaste plagg jag vet: 
Alltså egentligen vill jag inte bidra till en utseendemall som gör att nån kan känna sig ful eller fel eller whatever för jag tycker att en ska ha på sig vad en vill om det får en att känna sig snygg, men för MIG och MIN STIL: hade aldrig satt på mig ballerinas eller trekvartstajts med spetsavslut.

Äckligaste drycken: 
Allt med hälso-nånting. Typ juicer med konstiga pulver, kombucha eller macha, energidrycker eller proteinpulver. URK. Eller hallonsoda som Andreas ÄLSKAR. Fy fan vad sliskigt.

Sämsta karaktär i film eller TV-serie: 
Lite dött lopp mellan Johnny Chase i Entourage och George Costanza i Seinfeld. Urtypen av män jag aldrig skulle dejta heller utöver ovan btw.

Det skriker jag när jag blir arg: 
Men KUUUUUUK! eller HELVETE! Är inte så påhittig på den fronten.

lördag, augusti 12

Cheese

Han har åkt nu. Jag var tvungen att berätta att jag lyssnade på våra vigsellåtar i bilen häromdagen och fick svälja ner tårarna och då började jag eventuellt gråta lite också. Jag är så glad att vi gifte oss före barn och att det vi lovade där och då var för oss två. Och det kanske är cheesy men den här låten spelades precis innan våra löften och den är så perfekt, för oss, för då, för nu.

The 6ths You You You You You alltså. Hjärta dig som tipsade om den här i kommentarerna när jag bad om låtförslag.

Even though I met you only recently
I find myself falling in love with you
I don't know quite how to put this decently
But what's the chance that you could love me too?

Who who who who who
Has made my dreams come true?
And turned my gray sky blue
Why it's you you you you you

Woo woo woo woo woo
Like amorous lovebirds do
Who made my world seem new
Tis tis you you you you you

You make me feel like I'm seventeen again
You make everything beautiful seem true
I can't wait to go to sleep and dream again
Cause every dream I dream's a dream of dreamy little you

Who who who who who
Has made my dreams come true
And turned my gray sky blue
Why it's you you you you you

Woo woo woo woo woo
Like amorous lovebirds do
You make my world seem new
Tis tis you you you you you

You make the world go round
The sun go up and down
The flowers bloom in may
The children laugh and play

Shall we choose the day?

Who who who who who
Has made my dreams come true?
And turned my gray sky blue
Why it's you you you you

Woo woo woo woo woo
Like amorous lovebirds do
Who made my world seem new
Tis tis you you you you you

Jag har sovmorgon och ska enligt uppgift få sova preciiiis hur länge jag vill. Tack kroppen och Nya Bebin för att det blev till 8.57. Nu ligger jag i sängen och smygsurfar och hör att det regnar ute. Det är helt HELT okej med mig att det regnar men det vore bra om det blir uppehåll mellan 14-18 när jag ska röra mig utanför lägenheten med Skrällen för att undvika uttråkningspaniken som uppstår när hon måate vara hemma och inne en hel dag. Varken jag eller barnet äger regnkläder (än) så vi kommer inte vara riktig barnfamilj och gå ut ändå. Andreas åker vid lunch och fast jag vet att jag är fullt kapabel att ta hand om mitt barn på egen hand är jag typ nervös? Obs att det handlar om ork och trötthet för egen del mer än nåt som kan hända henne. Typ att hon vägrar sova så jag måste vagga henne eller bära henne eller vara uppe hela natten. Vilket händer cirka aldrig så varför skulle det bli så idag?

torsdag, augusti 10

Det är cirka tusen grader varmt på jobbet och jag har märkt att jag blir mycket mer svullen av att sitta ner hela dagarna (FML). Får inte ens på mig hälften av mina vanliga skor, men borde väl vara glad så länge jag slipper gå i typ uppklippta converse eller crocs som jag vet att mina kompisar har haft som last resort.

Aha, annars då? Andreas åker till Örebro i helgen för att gå på 40-årskalas så jag och Skrällen ska vara ensamma hemma. Jag har (med förra inlägget in mind) bokat in dejter med tre av mina finisar så jag räknar med att trötta ut Ellen så hon somnar på en sekund. Det har i och för sig blivit så himla mycket bättre med läggningarna sen hon (självmant) gick över till att sova en gång per dag istället för två. Nu är hon svintrött vid åtta och går typ och hämtar snutten och nappen (om hon når den) och kommer och kryper upp i famnen för att gosa. Åh, låt oss prata lite om det här med att vi har fått ett gosigt barn. Det är så himla himla himla härligt att hon gillar att kramas och gosa och pussas och att vi börjar varje morgon med att hon rullar mellan mig och Andreas och liksom trycker sin lilla kropp emot och MMMMMM:ar och vill att vi ska klappa och pussa på henne i typ en kvart. Och! Hon har helt fattat det här med hejdå under den här veckan. Varje morgon säger jag nu ska mamma gå, kom och säg hejdå Ellen och då kommer hon springandes och slänger sig i min famn och vänder upp ansiktet så vi kan pussas lite. Sen sträcker hon ut armarna mot Andreas, gör några slängpussar från hans famn och vinkar frenetiskt. Det är så gulligt så gulligt så gulligt. Det är också himla gulligt att hon blir helt lycklig när jag kommer hem på eftermiddagarna också och springer omkring och kramas och fnittrar och tjattrar och sjunger. ÅH MITT BARN JAG ÄLSKAR DIG.

onsdag, augusti 9

Det som skaver

Det går ju runt en vänlista på en massa bloggar just nu. Hur en är som vän, hur ens vänner är och så och det är ju jättekul att skriva om och för några år sedan hade jag hoppat jämfota över en möjlighet att få haussa både mig själv och mina vänner, men nu är det så himla skavigt. Det är min stora sorg och svarta hål och Det Förbjudna att tänka på när jag ska somna. En gång i tiden, typ den här bloggens glansdagar och before, hade jag så många kompisar. Jag kunde ha ångest över att inte veta hur framtiden skulle se ut eller ensamheten eller osäkerhet när det gäller utseende eller jobb eller killar, ffa killar snubbar män, hade jag aldrig ångest över mig själv som vän eller mina vänskapsrelationer. Nu är det exakt precis tvärtom. Det typ enda jag på riktigt mår dåligt över och känner mig osäker kring är just mina vänskapsrelationer.

Jag kan rada upp en hel massa anledningar till att det är så och alla är väl legitima på sitt sätt; brist på ork, fokus och intresse gpa sorgen innan under efter mammas död, hetsjobbandet och nästan gå in i väggen-smällen på mitt förra jobb, att jag är i en relation, att jag har varit gravid - nybliven morsa - gravid i två år. Att jag är över trettio nu med kompisar som också är över trettio där tid är en bristvara pga relationer och jobb och barn och och och.

Men ändå.

Jag har aldrig känt mig så här osäker i relation till dom som har varit mig närmst om hjärtat så länge. Konstigt nog känner jag det samtidigt som jag i mitt vardagsliv upplever att jag ÄNTLIGEN har fått tillbaka min sociala kompetens. Att jag kan vara rolig och få folk att skratta och bubbla kring småsaker bara för att. Att jag bryr mig och vill veta och har ork att engagera mig och kasta mig in i konversationer. Att jag börjar få lite koll på kringlivet utanför mitt eget huvud och kan haka på en diskussion om samtiden. Men när det gäller dom jag ser som mina bästa kompisar, som är urviktiga för mig ju, känner jag mig mest jag vet inte? I vägen? Ett onödigt ont? Onödig? Att dom hänger med mig på gamla meriter och när det måstes? Och det är klart att en del av det här ligger i mitt huvud men det finns sanning i att jag försvann och dom såklart har fyllt det hålet och den tiden med andra och då är det väl kanske lite konstigt att komma nu och ba OKEJ MEN NU ÄR JAG PÅ BANAN IGEN SÅ ATTEH NU KÖR VI! För om jag ska vara ärlig så är det ju inte riktigt så heller? Jag har en man och ett barn och ett till på väg och är 30 veckor preggers och vill helst bara somna i soffan klockan åtta varje kväll. Jag är ju inte hon som orkar göra mig iordning i en timma och sen gå ut och käka middag och vara ute och klubba till tre på natten. Jag är knappt hon som en tar en promenad med pga får foglossning och blir trött och sur. Vad är det jag har och bring to the table då egentligen?

Jag tänker jättemycket på det och det gör ont även om jag också känner att det kanske är så här livet är litegrann? Nu är det familjefasen som är igång. Nu är fokus hemma. Det är naturligt att relationer ändras blablabla.

Men ändå.
Vi fortsatte rensningen igår. Helt plötsligt har två fulla byråer och överfulla lådor blivit halvtomma byråer och en garderob med halvtomma hyllor. Det blev en Sellpypåse som hämtas idag, fyra kassar med noppiga, trasiga eller bara allmänt oskänkbara grejer till soprummet och en hög som når till fönsterblecket med fina och tvättade sängkläder, handdukar, dukar och kuddöverdrag som jag tänkte att vi skulle skänka bort. För det måste det väl finnas behov av tänker jag? Om nån har tips på nån organisation som är i behov så hojta gärna!

Passade också på att packa upp fem veckors sommarpackning och när jag var klar och allt var inhängt i garderoberna så gick jag till Andreas och ba alltså nästa gång jag säger att jag behöver nåt klädesplagg så kan du väl bara leda mig till min garderob och öppna dörren? HerreGEUD, jag behöver INTE köpa nånting mer på typ flera år. Har till och med lämnat in tre klänningar hos skräddaren för att laga några sömmar.

Idag är det dags för De Onämnbara Boxarna i garderoben och skräphörnan i köket. Det är ju förjävla tråkigt att städa och jag är så trött vid åtta så jag typ vill gå direkt till säng utan att passera gå, men vad skönt det kommer bli när vi har gått igenom allting och kan börja göra iordning det vi har planerat att göra utan att först behöva leka tetris med resten av lägenheten.

måndag, augusti 7

Ah just det, vecka 30

Är ju trettio veckor gravid idag. Firade genom att besöka vår fantastiska barnmorska. Lyssnade på kloppeti-kloppeti-kloppet och fick a-ok-stämpel på alla prover. Har möte med doktor på samtalsenheten nästa onsdag (kombo prata om Ellens förlossning och påbörja förlossningsplanen (som går ut på att dom ska boka snitt) gissar jag och sen har vi ett tillväxtultraljud två veckor efter det tror jag. Det är klockan nio fjärde dagen av Ellens inskolning och alltså jag borde nog kanske boka om tiden för jag gissar att lämna tidigt kanske inte direkt står på agendan redan dag 4 för nån inblandad och vi vill såklart se Nya Bebin bägge två.

Annars mår jag bra. Bebin är sprattlig och reagerar precis som Ellen gjorde på Andreas röst och flyttar sig i magen för att kunna buffa på hans mun. Magen är en kurva över normalläge sen här gången och barnmorskan spår en något större bebis än Skrällen. För mig spelar det ingen roll alls så länge som den mår bra där inne.
Har påbörjat Projekt Utrensning här hemma. När vi kom hem igår kände både jag och Andreas för det första "fan vad litet det känns" och för det andra, och jobbigaste, "fan vad grejer vi har". Jag ville spontant bara slänga ut hälften på innergården och bränna upp det, men det hade väl varken varit speciellt konstruktivt eller praktiskt så nu blir det lite varje dag tills det går att stänga garderober och lådor utan att behöva bruka våld och hallen går att ta sig igenom utan djungelskillz. Igår gick jag ner med tidningar och sopor och idag har jag fyllt en Sellpy-påse och två stora kassar med gamla noppiga grejer som inte går att vare sig sälja eller skänka. Alltså vi pratar trosor jag köpte i Los Angeles 2010 som är så små så små så små så jag inte kan FÖRSTÅ hur dom har överlevt rensningarna dom senaste tio åren et al. Har också städat en av Ellens lekstationer och vikt lite tvätt. Nu går det att stänga två garderober och en tredje är numera halvtom. Imorgon blir det sängkläder och handdukar och barnkläder (igen) som ska rensas.

söndag, augusti 6

Testing testing

mirijam tipsade om en ny bloggapp som ska kunna hantera bilder så är kommer ett test på berg-och-dalbanepreggot jag är nuförtiden. 


lördag, augusti 5

Mjölkar ur det sista

Barnet vaknade på st-rå-lan-de humör imorse kvart i åtta och jag har sovit hela natten som en död. Vi har morgonmyst i soffan med en kopp blecksvart kaffe och nyhetsmorgon/barnprogram och ätit frukost. En frukost där alla inblandade åt massor och ingen skrek. Det får väl ses som höjden av lycka på nåt sätt. Tänk att ens avkommas matlust har så stor påverkan på ens välbefinnande? Älskar när hon äter. ÄLSKAR! Nåväl, öppnade altandörren efter frukosten och nu springer barnet omkring på gräsmattan och sorterar sina bollar och sjunger och jag och Andreas sitter skavfötters i soffan med varsin telefon. Det är lite molnig himmel och blåser lite, men solen skiner och gräsmattan luktar sommarregnad.

Imorgon åker vi tillbaka till Stockholm och på måndag börjar jag jobba igen. Det är med visst vemod måste jag säga, för att vara ledig med Ellen och Andreas i fem veckor har varit inget annat än ljuvligt. Jag har verkligen valt en fantastisk person att leva med och ju mer tid jag är med honom desto mer inser jag det. Alltså jag vill ju fortfarande mörda honom ibland på nätterna när han snarkar eller har sitt personlighetsförändrade natthumör och är en fullblodsidiot, men 99% av tiden blir jag bara mer och mer kär. Vi låg och kollade på Game of Thrones i soffan igår. Ellen sov och Nya Barnet körde sin sedvanliga kvällsgympa och jag kollade på honom i profil och nästan svindlades av hur livet blev. Min familj liksom, min egna snart fyra personers-familj. Jag tror aldrig jag har varit så lycklig som nu.

måndag, juli 31

Supermegasnabb göttelunch

Förresten, måste nästan dela med mig av det här "receptet" på lunch som tog mindre än 10 minuter men var typ restauranggott. Det är nån version av typ pasta aglio olio (vitlök och olja), men för mig är det egentligen min mammas potatissalladsdressing i pastakostym så.

Du behöver:
Spaghetti för 4 personer
4 vitlöksklyftor
1 dryg dl olja
1 liten chili (går att strunta i)
1 kruka kruspersilja

250g (1 pkt) körsbärstomater på kvist eller andra goda småtomater
1/2 rödlök
1 msk balsamvinäger

Salt och peppar

Gör så här:
Koka upp pastavatten och salta ORDENTLIGT. Alltså mer än vad du tror att du ska salta och sen lite till. Lägg i pastan.

Grovhacka tomaterna och finhacka rödlöken så fint du bara kan. Blanda i en skål med balsamvinäger och en nypa salt och nymalen svartpeppar.

Finhacka vitlök och chili. Värm oljan i en stekpanna på låg värme och lägg i vitlöken och chilin och låt det simma runt där tills pastan är klar. Hacka persiljan och lägg i oljan och salta och peppra lite.

När pastan är färdig lägger du i den i vitlöksoljan och geggar runt tills allt verkar ha lite olja och götte på sig. Är det för lite vätska kan du ta lite kokvatten från pastan och spä med.

Servera med tomatsalladen och njut.

Var. Så. Goda.

Nu ska jag gå ner och pussa på mjuka bebisläppar och kittla henne tills hon tjuter av lycka

Jag har precis jobbat lite. Vaknade som vanligt inatt vid halv fyra och var egentligen trött men barnet hade lagt sig med huvudet vid min röv och fötterna i mitt ansikte och höll på och ploga i täcket och så fort hon slutade började Andreas hosta och/eller snarka om vartannat så det var stört omöjligt att somna om. Jag gav upp vid halv fem och gick och lade mig i syrrans rum vägg i vägg och skulle precis till att somna när en flyktig tanke om jobbet råkade ta sig igenom mitt i övrigt omsorgsfullt uppbyggda INGET JOBB-försvar. Helvete. Det finns ingenting som är så stressande som att börja tänka på jobb mitt i natten när en 1) inte kan göra nåt åt det samt 2) egentligen inte ens borde göra nåt åt det dagen efter pga semester. Det ledde såklart till att jag radade upp alla grejer som behöver göras i huvudet och blev skitstressad över att det bara är en vecka kvar på semestern och sen ska jag hinna allting jag måste göra som är TOP PRIORITY när jag är tillbaka på dödliga 8 arbetstimmar per dag. 8 arbetstimmar som jag just nu känner mig lite tveksam till om jag kommer orka eftersom jag typ DÖR av trötthet vid tretiden på eftermiddagen när dagens aktiviteter har bestått av: äta frukost, sitta på verandan, värma rester till lunch, göra en utflykt till nån och sitta och dricka kaffe, sitta i soffan. Är glad för fem veckors semester med Skrällen när jag kan vara närvarande lekmorsan som jagas på gräsmattan och kastar barn i luften och pussar henne på halsen tills hon kiknar av skratt. Kommer orka vara nej Ellen, låt mamma vara/ligga i soffan-mamman så fort jag börjar jobba. Nya Bebin bökar och stökar och suger ur all ork ur mig. Börjar nog ändå längta lite efter Nya Bebin nu. Vem är det som ligger där inne liksom? Hur kommer hen vara? Börjar känna mig lite kär i hen tror jag.

söndag, juli 30

Efter semestern ska jag ta tag i att göra om det här gamla härket till blogg så den blir lite snyggare och dessutom fatta hur fan jag ska kunna mobilblogga bilder. Nån som vet hur det funkar på blogspot nu när bloggerappen har slutat med såna petitesser?

Har i övrigt kakpsykos. Har bakat kolakakor, chokladkyssar och skånska havrekakor och sitter här och funderar på om inte även chokladbollar och en äppelpaj inte vore på sin plats? Kommer ju spruta kakor ur örona på oss om det här är nån långvarig företeelse. Hittills har jag bara ätit kantsnuttarna på kolakakorna och jag mår typ redan illa. Kan eventuellt ha varit mer sug efter att ha kakor än att faktiskt äta dom. Alltså inte som i att dom inte kommer bli uppätna men ändå.

Ska alldeles strax dessutom ställa mig och göra kvällens Biff Stroganoff efter Jamie Olivers recept och efter det känner jag att jag har gjort mitt hushållsarbete för dagen och får ligga i soffan.

måndag, juli 24

Vaknade till moln och arton-ish grader, lite skönt som omväxling. Alla här på schlätta pratar bara om regnet som frälsningen. När kommer det? Kan det inte komma än? Idag kommer nog regnet?! Att det har varit en sommar liknande drömsommaren -94 spelar ingen som helst roll här där alla har nån koppling till skörden, eller Skörden kanske jag borde skriva i andakt?

Vi packade iallafall en picknick och drog till stadsträdgården och picknickade med Lotta och Victor och Stina och Lars. Det är fint med hemvändandet på somrarna så en hinner träffa en massa gosiga människor utan att flänga runt alls. Stina och Lars bor i och för sig på andra sidan bron från oss i Stockholm, men vardagen och tiden och så där har gjort att vi knappt har setts alls den här våren. Det var iallafall himla mysigt.

Nu är klockan snart halv sju och dagen försvann och jag ska ställa mig och göra en lasagne till middag så vi kan fortsätta vår kontinentala middagstid och fucka upp vårt barns dagsrytm. Borde kanske gå efter förskoleschemat men eh orkar inte? Det är gött att hon sover till åtta och hon somnar som en stock strax innan nio såatteh nä men vi kör väl på

söndag, juli 23

Eller är det det lite pretentiösa som stör mig? Självuppoffrandet, att vara eller ge allt för kärleken? Kärlek som uppoffringarnas ultimata slutmål? Inget är väl kärlek på riktigt utan lidande? Kärlek som är större än all i jämförelse petitessig vardag. Min egen absoluta anti-tes. Kärlek är väl för fan vardagens smådelar? Att lyssna när den andra vågar säga när nåt skaver? Att förstå att kärlek är handling och som Lotta Lundgren skriver i Tio lektioner i matlagning (saxat ur minnet): kärlek är inte en flyktig gas som på ett magiskt sätt passerar från mig till dig. Den kärlek jag känner för dig stannar i mig. Den kärlek du har för mig stannar i dig. Kärlek är att i handling visa känsla så gott det går och att vilja den andras glädje och lycka.

Att leva sitt liv i skuggan av nån annans behov skaver så himla mycket i mig så jag kanske inte kan ta in resten av personporträtten? Kanske är det det.
Pappa kom hem från sin tur till Värmland. Han har väl en smula moloket accepterat det faktum att altanen har en ny möblering. Det är för varmt för nåt annat. Däremot satte han igång vattenspridaren till faktiskt mest min mans stora förtjusning så nu springer han omkring och kastar bollar för att locka in barnet och piper förtjust när han träffas av kalla droppar på vägen.

Barnet i magen verkar ha roterar på nåt sätt för plötsligt är magen iallafall 30% mindre än tidigare. Den bökar och grejar så det verkar ju som att den har det bra även om jag var lite orolig där inatt när jag låg vaken mina vanliga två timmar och var helt ensam i min vakenhet. Inget av mina barn rörde så mycket som ett finger. Jag sov till kvart i tio sen så ni behöver inte oroa er för att jag inte får min sömnkvot fylld.

Började läsa Lina Wolffs De polyglotta älskarna förut. Alltså jag förstår inte? Antingen så har jag varit ute ur litteratursvängen för länge eller så har jag blivit småbarnsdum men herregud vad jag inte alls gillar det nya självutplånande eller halvgråa i den här eller Lena Anderssons Ett egenmäktigt förfarande eller Kristina Sandbergs Maj-serie. Jag blir bara irriterad och känner oerhört lite sympatier vilket väl kanske säger mer om mig som person än författarens personporträtt? Det kanske är min inre liberalist som irriterar sig på det lakoniska? Tål att funderas på medan jag irriterar mig vidare bland sidorna.

lördag, juli 22

Måste kolla almanackan för att veta vilken dag det är. Vill aldrig mer jobba. Känner det så starkt just nu. Jag vill bara leva semesterlajf med min familj för alltid. Har skytt tanken på föräldraledighet lite som pesten men nu börjar jag nästan se fram emot det igen. Att vara ledig, att ha en liten bebis. Ellen sover på en kudde här bredvid mig i utesoffan och jag gick tillbaka i bildarkivet och tittade på när hon gjorde detsamma för prick ett år sen, lelle bebin. Tänk att vi ska få en till sån liten plutt? Jag oroar mig såklart för hur det kommer gå, grinar lite i Andreas tröja om hur jag vill ge bägge barnen mitt allt och hur det inte kommer gåå-hå-hå-hå. Han stryker min rygg och försäkrar att det går väl visst det. En soffa rymmer väl både ett och två barn bredvid? Vi köpte ju en enorm version för att alla skulle få plats och kärleken är ju inte begränsad, det förstår jag väl?

Jag oroar mig för vaknätter och han svarar att om en ändå är uppe med den ena får en väl ta den andra också, på köpet. Jag tassar kring sömnbrist och brist på egentid och tillsammanstid och han säger att baby, vi klarar allt du och jag. Gör vi inte föräldraskapet rätt bra ihop redan?

Vad än jag har gjort för att fånga förtrolla behålla denna man, tack för det.

TACK.

FÖR.

DET.

torsdag, juli 20

Fortsätter väl sommardrömmen

Pappa åkte till Värmland igår. Han är borta tills på söndag och det första jag gjorde när bilen rullade ut från grusuppfarten var att möblera om på verandan. Nu står det en soffa under markisen med utsikt över trädgården och träden och det lekande barnet. Idag vaknade jag strax innan tio och gick ner till ett tjattrigt och naket barn och en man med en kopp kaffe i näven och ansiktet mot solen. Jag och Ellen tog ett morgondopp och läste sagor och lekte med katten och kaninen och alla tusen bollarna. Hon är klart bolltokig den ungen. Bollar och bilar. Det finns inget annat som kan dra igång en glad svada och vevande armar som en full parkeringsplats DÄ Å DÄ Å DÄ Å BABADÄ Å DÄÄÄÄ BBBBABA DÄÄÄÄÄÄÄSCHHAJJJJ Å DÄÄH *lyckligt leende* Vad mer? Hängde i skuggan, badade i poolen, åt rester till lunch. Läste en bok när Ellen sov middag. Sandra Beijers Allt som blir kvar. Den var exakt som hennes blogg? Till och med mörker och sorg blir utstuderat, nåt spännande, ett ALLTING. Gissar att livet kanske är så när en är över trettio och kallar killar snubbar män för pojkar och förförs av tråniga blickar och saker som är som i film. Tog en kort sväng till Rörstrands för att köpa lite blommor och rasta barnet, kom hem och fixade mer på altanen och sen grillade vi hamburgare medan kvällssolen målade talltopparna lysorange. Nu kollar jag på Ernst med ett barn som inte vill sova i famnen och vad gör väl det? Det är sommar och en lintott i blommig pyjamas som kryddar kvällen med kvitter kan ju aldrig vara dåligt?

tisdag, juli 18

Sommar

Det är sol och varmt mest hela tiden. Lagom varmt, typ tjugotre grader. Ellen leker i plastpoolen vi köpte och jag sitter på olika kuddar i skuggan och är en loj påhejare av skvätt och plask. Hon pratar oavbrutet i tungor och kommer och drar oss bestämt i handen eller knuffar på benen när hon vill att vi ska följa med/hämta nåt/busa. Jag visste inte att det gick att älska så här djupt.

Vi har med en resesäng, men den står fortfarande ouppackad i förrådet, trots sängens 140 centimeter. Vi säger hela tiden att idag, idag är dagen när vi packar upp den, men det kommer alltid nåt i vägen. Den saknar madrass. Vi har inget bebistäcke. Vi glömde sängkläder. Sånt. Egentligen är det för att vi bägge två älskar att känna hennes andedräkt i ansiktet och hennes lilla hand på armen när hon sover. Det är lite som en drog, närheten till det allra käraste vi har. Närheten oss vuxna emellan är väl sisådär och jag kanske borde oroa mig men jag orkar inte. Sex med långa mellanrum blir liksom ett sånt projekt att ta tag i? Jaha, ska vi ligga ikväll eller? Ska vi lägga barnet i andra rummet då eller ska vi försöka passa på innan pappa kommer hem? Ingen orkar ta tag i det så vi går väl här och o-ligger istället. Typiskt om det går över precis när magen blir så stor så all form av sexuell aktivitet är lite av en cirkuskonst. Vi har väl resten av livet på oss att ligga antar jag.

Det är grönt överallt ute. Träden är så oerhört höga. Dom måste ha stått här i hundra år allra minst och bildar en mur mot omvärlden. Gräset är mjukt och björkarnas och päronträdets blad prasslar i vinden. Jag badade innan frukost imorse och torkade i solen på verandan.

Barnet sover sin siesta nu. Hon har själv dragit ner från två till en längre sovstund per dag och somnar på två röda mellan 11.30-11.45 och sover en och en halv timma. Vi vet inte vad vi ska göra med så mycket tid över så vi sitter väl bredvid och glor och väntar på belöningen i form av tusenwattssmilet när hon vaknar.

Jag har läst fem böcker på den här semestern. Det är cirka fyra fler än vad jag läst sammanlagt senaste året. Tre Läckberg-deckare (som har blivit bra plötsligt?), Geir Gulliksens Berättelse om ett äktenskap och Malin Wollins Till min dotter. Sex böcker har jag läst förresten, för jag började med Malin Persson Giolitos Störst av allt. Jag blev besviken över alla utom Läckbergs deckare, precis tvärtom mina förväntningar eller kanske på grund av desamma? Gulliksen förstod jag verkligen inte vare sig idén, berättelsen eller det torra vemodet med. Giolito hade jag glömt av vad den handlade om och längtade efter en deckare och inte en självklar storyline med rättegångsfokus. Språket gillade jag i och för sig. Och verklighetskänslan. Bara inte grejen att utfallet var så givet redan på sidan ett. Wollin var väl som Wollin är på nåt sätt. Jag önskar att delarna direkt till dottern had en större del av boken och minnesdelen mindre. Den var dock extremt lättläst och mest som att läsa hennes krönikor på en rad efter varandra, inte nödvändigtvis en dålig grej.

Vi ska äta carbonara till lunch. Jag ska ställa mig och hacka lök nu så allt är klart när Skrällen vaknar så vi kan käka lunch och lämna henne i morfars vård ett par timmar. Vi ska provköra lite bilar för vi har fått nåt infall att vi kanske ska byta, men ingen av oss kan egentligen motivera det speciellt bra. Jag hoppas att vi inte kommer gilla nån av dom för det är ett jävligt dyrt infall om vi genomför det och vi går alldeles för mycket på feeling i våra beslut.

Vad har ni för er?


lördag, juli 8

Sommar-/frukosthack

Här kommer sommarens bästa frukosttips för larmaskar: Coops egna bake-off-frallor i åttapack. Ugn på 200 grader, baka 8 minuter och voilá! perfekta hembakta frallor till frullen. Äts helst med avokado till jordgubbar och yoghurt samt starkt kaffe men each to your own där. Ba göre!

tisdag, juli 4

Insikt: är alldeles för lat för att bli nåt/vara entreprenör/ha karriär. Har pratat om detta med flera kompisar och det kanske är livet eller (bristen på) drivet eller medelklasslivet men efter en lön på runt fyrtiotusen så kliver plötsligt andra grejer in på banan. Typ ledighet frihet och jamen lathet. Orkar jag verkligen jobba mer för att få lite mer pengar? Vill jag ens jobba mer? Ett jobbyte för mig givet att jag isåfall går uppåt eller till större bolag skulle definitivt innebära fler arbetstimmar och koncentration och det är inte värt det? Har jag hamnat i förnöjdhetens fälla? Eller är det bara småbarnslivets enklast=bäst som spökar? Kommer hjärnan takta upp om ett par år, söka nya utmaningar, kräva den där Planen? För just nu är den småbarnsmos som inte kommer ihåg knappt mitt eget barns namn och jag känner mig väldigt lycklig över att gå till ett jobb (ha semester från hehe) där jag skrattar och gör ändå inte helt tråkiga saker men som kanske inte är mitt livs största utmaning för nu har jag ork och lust att leka med mitt barn när jag kommer hem från jobbet. Jag somnar gott på kvällarna och ligger inte och tänker på jobbet på nätterna. Jag gråter inget, har ingen ångest (eventuellt tackar vi gravidhormonerna för det) och känner mig generellt rätt avslappnad. Det känns som att det är värt minst tjugotusen extra i lön för att ens tänka tanken att byta bort det. Och i andra bloggar läser jag om nätverkande och motivationsböcker och lean och 5am-livsstilen och min hjärna blir en gröt. Hur ORKAR dom? Vad driver dom? Varför saknar jag den genen? Eller har jag den, fast gömd bakom jävligt mycket lathet och bekvämlighet?

Första dagen på semestern. Hjärnan jobbar med ovan. Nu ska jag klä på mig, packa in familjen i bilen och dra in till stan och käka en alldeles för overdue lunch med Vmhih-Maria plus familj. Hej hej.

söndag, juli 2

Skulle ha gått på semester i fredags men efter att ha ägnat halva dagen åt mindblowingly irriterande leverantörsidioti och inte åt det jag borde gjort satt jag 17.15 och ba nä, jag ORKAR fan inte. Så jag ska jobba förmiddag imorgon men sen så. Vi ska till barnmorskan klockan ett och det är lite skönt att ha en tid att förhålla sig till. Det blir lätt att stanna en stund till bla bla bla. Så 12.30 imorgon är det hejdå jöbbe och hejhej familjelivet. GUD VAD JAG LÄNGTAR! Att få vara med Ellen (och Andreas) hela tiden ska bli bliss!

lördag, juli 1

Säg den lycka som varar

Ja, det var ju en peppig rubrik av mig tycker jag. Skulle såklart aldrig ha andats det minsta unset glädje över barnets förmågor igår eftersom hon följde upp det hela med att lära sig klättra upp på vardagsrumsbordet igårkväll. Istället för att sova, I might add. Först upp ner upp ner upp ner på/från vardagsrumsbordet och sen detsamma med fåtöljen. Snabb som en vessla blev hon dessutom såatteh det var den friden det. *krossögaemoji*

fredag, juni 30

Ett stort barn

Så kommer morgonen när barnet vaknar, klappar på sin mamma, pussar på sin pappa och sen helt sonika klättrar ur sängen och går och leker, viskandes för sig själv. Jag hör henne stöka runt med sin gå-vagn i vardagsrummet. Hon har varit inne en snabbis och klappat mig på armen, men gick härifrån igen efter det. Känner stark win på det här.

torsdag, juni 29

Saker som provocerar mig

Utan inbördes ordning:

* Män i grupp

* Cyklister som inte fattar att bilar väger nåt ton och därmed inte KAN tvärnita bara för att dom vill knöla sig fram utanför cykelbanan

* Cyklister som inte fattar att ljus/lampor är en bra idé alla dygnets timmar alla årets dagar. Vet ni hur jävla svårt det är att upptäcka en mörkklädd cyklist i spöregn? Eller en cyklist i direkt solljus? ANVÄND LAMPOR.

* Folk som inte stänger luckor efter sig (eh, t ex mitt gravida jag...hehe..he)

* FOLK SOM INTE KAN PARKERA. Herregud. Ställ er så tätt intill nästa bil som möjligt. Försök tänk ett steg till och tänk på andra. Finns inget som gör mig så vansinnig som att leta parkering och se hela gator fulla av bilar parkerade över 1 1/2 plats. Oftast BMW/Mercor/Audis vars ägare vill "skydda lacken". Köp en parkeringsplats och fuck off.

* Folk med lösa hundar utanför koppelfria områden. Ba nej.

* Folk som måste MÅSTE tycka/tipsa om saker även när dom helt seriöst har noll koll. Tänker specifikt på vissa fb-grupper där nånba hej jag har problem hjälp mig och folk svarar grejer som är helt uppåt väggarna. Alltså ej tyck-råd utan typ ekonomiska råd eller juridiska råd. Om man inte vet och är utbildad inom det, håll käften?

Ja, det är väl mer grejer men phu det var skönt att häva ur mig.

tisdag, juni 27

Calling on föräldraakuten (igen) (obe ej akut)

Kom precis på två saker på väg till lunchköp.

Ett: vårt barn dricker fortfarande bebismjölk dagtid, typ kanske 4 gånger per dag? Fem? En gång på morgonen, en gång vid lunch, en gång på eftermiddagen och när hon går och lägger sig. Kanske fler gånger eller färre, vad vet jag, det är inte jag som är med henne. Hon börjar på förskolan i augusti, dom lär ju inte ge henne nån himla flaskmjölk på dagarna liksom? Måste sluta flaskmata barnet dagtid pga lathet. Obs alltså hon käkar matfrukost, matlunch, matmellis och matkvällsmat OCKSÅ. Verkar ha två separata magar för detta. Hur gör förskolor? Ger dom flaska? Ifall vi misslyckas alltså.

Två:
Vi måste köpa en massa klädsaker till förskolestart också. Vad behöver vi? Obs vårt barn har typ sandaler och en tunn vindjacka och en vindoverall och that's it i ytterplaggsväg. Så ytterkläder? Vilket märke är bäst? Skalkläder eller tjock jacka? Separata regnkläder eller ytterplagg som tål vatten? Stövlar obv, vilket märke? Tretorn? Hur många uppsättningar behövs av allt? Extra kudde, snutte och napp antar jag? Mössor, vantar, halsdukar och märklappan också va? Och kängor, vilka är bra?

Obs att jag inte köper några märkesgrejer till Ellen vanligtvis pga förstör allting genom att vara ett barn, men ytterkläder känns rätt viktigt att dom är bra. Obs igen att bra inte nödvändigtvis behöver betyda dyr, jag vill bara veta vilka märken som är bra oavsett pris.

Okej, tusen tack på förhand för input!

måndag, juni 26

Jag har ångest som fladdrar runt i bröstkorgen och går ut som myror i benen. En känsla som är svår att skaka av även om jag kan gissa mig till vad den handlar om. Det är tiden. Tiden tiden tiden. Jag har fyra arbetsdagar kvar till semester och jag kan inte vänta tills jag får vara med knasfian dygnet runt men det stressar mig för efter dom fyra dagarna och fem veckorna ledigt är det typ två månadera arbete och sen kommer det ett barn. Jag är inte riktigt med i huvudet när det kommer till det här med att det ska komma ett till barn, en liten liten knubbig och mjuk bebis. Jag har ju min bebis? En till? Typ snart? Va? Det gick rätt snabbt från känslan av att vilja ha en till till prat om detsamma till befruktat ägg i livmodern och hur tacksam jag än är för vår fertilitetskompabilitet så gick det jävligt snabbt och med en ettåring i hemmet så försvinner tiden och nu ser jag jävligt preggers ut och Nya Bebin sparkar ofta och mycket och visar sin existens i allra högsta grad men i huvudet har jag inte fattat helt. Och det stressar mig att jag bara ska jobba två månader till, som sagt. Jag tänker mer på jobbet än på bebin. Mer på barnet jag har än på bebin. Hell, jag tänker mer på kaffe än på bebin. Och Andreas har inget jobb och även om jag inte är orolig för att det inte kommer lösa sig så ver jag ju inte hur det kommer påverka min tid. Hur länge ska jag vara föräldraledig? När kommer han börja nytt jobb? Kan vi göra som vi har planerat? Ska jag vara hemma längre? Ska han ta första delen istället för andra? Inte för att nån av oss vill det, men blir det kanske bättre e g e n t l i g e n? Och Andreas, hur länge kan han vara hemma innan han dör av tristess? Kommer jag vara nybliven deppig hormonmorsa och han deppig uttråkad hemmafarsa? HALLÅ VÄRLDEN GE MIG NÅT SVAR?!

tisdag, juni 20

Jag är ensam med Ellen ikväll och har för första gången "tagit kampen" med mitt barn. Hon har börjat vägra somna på kvällarna och vi har väl tänkt att ja, men var uppe då i nåt försök att liksom inte göra sovandet till nån lek men det har ju så att säga INTE funkat. Senaste veckan har hon somnat efter mig tre gånger och då lägger jag mig aldrig före halv elva. Visst, hon är på strå-lan-de humör när hon tultar runt och gnolar men det är så inihelvete jobbigt att inte få en enda sekund för sig själv och hon är ju astrött egentligen. Så idag (efter lite pepp från min kollega) ba gjorde jag det. Vi hade en urmysig kväll och har skrattat och busat och myst och fnittrat och sen gjorde vi kvällsrutinen (pyjamas, borsta tänderna, släcka lamporna, hämta napp och snutte, dricka mjölk) och hon somnade TADA! inte. Men idag låg jag bara bredvid och lade ner henne igen när hon satte sig upp och ignorerade hennes kränkta ilskevrål om DÄÄÄÄÄÄÄ pekandes mot vardagsrummet (för lek) och försökte bara vara mjuk och lugn och trygg men ändå visa att nej, men här bestämmer jag och 30 minuter efter vi påbörjade nattningen sov hon lugnt i min famn. Hon skrek sig visserligen hes av raseri över att inte få bestämma i typ tjugo minuter av dom trettio men jag väljer att tro att hon mest var upprörd över att hon inte fick som hon ville och inte kände sig otrygg eller oälskad eller så. Hon somnade ändå med ansiktet pressat mot min hals och händerna innanför min behå (favvostället) med ett nöjt snusande. Och jag som förut har fått sån ångest av mitt barns gråt kände bara medlidande och att det jag gjorde var/är rätt. Det var nog ännu mer en vinst faktiskt. Jag tror ju att barn (vårt barn) mår bra av regler/gränser och hon är verkligen inne i en fas när hon testar vad hon får igenom och hur mycket hon kan ignorera vad vi säger. Hon gör så himla mycket nu som hon vet att hon inte får, och tittar på oss innan hon gör det för att demonstrera att hon vet men skiter i det. Och hon vet vad nej betyder och vilket nej som är ett näemengörinteajaskitsammagördetdå och vilket som är nej på riktigt för hon har fattat det i ett halvår typ men hon skiter i det. Och vrålar om hon inte får som hon vill. Det sista roar mig tyvärr lite pga har ni sett en svinsur ettåring? Urgulligt. Och hon ger sig ju på typ femton sekunder till en minut när hon inser att det är kört men sovdemonstrationen hon visade upp idag alltså GAWD, att det ens ryms så mycket vilja i en så liten kropp?

Nu är klockan 22.20 och jag har gjort noll vettigt med min lediga tid och nu ska jag hänga tvätt och tömma diskmaskinen men i teorin var det jävligt skönt att få en kväll för mig själv.

lördag, juni 17

Har haft en så himla härlig dag. Käkade långfrukost med pappa och öppnade sedan dubbeldörrarna till innergården och släppte ut barnet. Släpade ut en ihoprullad matta som stått i köket sen vi bytte för tusen år sen och en bytta leksaker, fällde upp parasollet och skickade Andreas att köpa jordgubbar, vattenmelon, citron, is och lunchmat* dvs all a girl needs. Har sedan dess suttit på stol, på matta, på kuddar med iskallt citronvatten och frukt inom armlängs avstånd och en överlycklig unge nånstans omkring mig. Tog ut hennes badbalja så hon fick plaska av sig jordgubbskladdet en sväng, grannen har besök med en tioveckors valp och från balkongerna ljuder det skratt och musik. Just nu vilar jag lite i sängen och sen ska vi käka pizza framför teven och se en film. Kanske det perfekta livet?

* färskpotatis, gräddfil, dill och gräslök, rödlök och sill eller kassler plus st agür på finncrisp som eventuellt är min enda craving so far. Mmm...st agür.
Det är varmt. Klockan är halv fem och jag är vaken för jag var tvungen att gå upp och kissa. Kanske är jag lite hungrig också om jag känner efter? Ellen och Andreas ligger ihopklistrade på ca 40 cm sängyta och andas exakt likadant. Vi har spjälsängen stående med långsidan tryckt mot vår och jag undrar om inte Andreas skulle trilla ur om den inte var där? Det är varmt och jag börjar få vattensvullna fötter och Nya Bebin sparkar så jag såg det utanpå magen igår. Skrek rakt ut ANDREAS JAG SER ATT DEN SPARKAR! och precis när jag gick och lade mig och den var at it again kände jag puffandet med fingertopparna, små små tappningar. Så fort Andreas kollar eller känner så händer ingenting. Det känns som att den känner att vi väntar förväntar och ba NEJ JAG VÄGRAR. Undra vem det är där inne? Jag tycker den är mer aktiv än Ellen, snabbare på nåt sätt. Ellen var mer seg och pushig och stark. Den här är bam bam bam bam bam fast lätt och på tusen ställen samtidigt. Ibland känner jag igen Ellens rörelsemönster från när hon låg i magen. Fan vad fantastiskt det är ändå.

Pappa är här. Det är mysigt. Han åker visserligen imorgon men vi ska ju ses hela sommaren så det gör inte så mycket. Lite trist pga var helt slut när jag kom hem igår och det var fotboll på teve under middagen och sen var jag tvungen att sitta i soffan och glo av tröttma. Vi brukar inte ha teven på när vi äter, men fotboll är fotboll och landskamp är landskamp så den var på.

Blir för övrigt bara mer och mer feminist. Det är helt sjukt hur mycket plats män tillåts ta i vårt samhälle och hur grisiga så många är utan att ens förstå det själva, eller förmodligen i nån form av vresig vägran att se hur det egna beteendet påverkar andra. Blir så för-e-bannad på föräldrar som inte fattar att just det beteendet sätts så jävla tidigt. Som inte fattar att "killar är killar och tjejer är tjejer" är fucking förödande för alla inblandade. Deras döttrar växer in i ett minskat levnadsutrymme medan deras söner grisar runt med bristande empati. Nä, okej, jag tänker faktiskt på alla fina pojkar killar män som inte är så. Som inte passar in i den bröliga mansrollen som kissar på väggar, skriker på andra och har stängda öron. Som min man, min chef, min kollega, min kompis, min kusin och alla andra i mitt liv och andras som inte alls blev såna utan jättefina människor.

För. Att. Dom. Fostrades. Till. Det.

Som också lider av den patriarkala strukturen, om än betydligt mindre än alla andra. Men som fortfarande är såpass drabbade av den att dom inte alltid ser vilket privilegie dom lever i för deras värld har aldrig öppnats helt för hur inarbetat det är att dom är värda mer. Vet ni till exempel att kvinnor och män inte har samma tecken på hjärtinfarkt? Nä, inte jag heller förut. Domningar i armen, kramp i bröstet osv är manliga tecken. Kvinnor är mer troliga att kräkas och få ont i ryggen eller käkarna och tro att det är nåt annat så kvinnor dör i större utsträckning än män om dom får en hjärtinfarkt*. Så mansinriktat är samhället så inte ens 1177 informerar om att symptomen kan vara olika vid ett livshotande tillstånd. Varför? För att en övervägande majoritet av forskning inom området begås på (av?) just män trots att kvinnor drabbas i nästan lika hög utsträckning (60/40). OCH INGEN TYCKER DET ÄR VIKTIGT ATT INFORMERA OM.

Gud, kvinnohälsa är min nya käpphäst. Kan väl glömma att somna nu när jag rantade upp mig själv så här mycket. Måste ändå försöka. Kanske ska smörja mina fötter och massera lite först? Ja, jo, så blir det.

*mind blowing-fakta från min moster sjuksköterskan från början, men google it om du vill bli förbannad

torsdag, juni 15

Jag längtar så mycket efter ledigt nu. Att jobba heltid och sen komma hem till ett barn som är still och tyst cirka när hon sover vilket hon dessutom verkar ha slutat göra är...utmattande. Igår kvart över tio när Ellen ÄNT-LI-GEN hade somnat tittade jag och Andreas på varandra från varsin soffa och det var inte långt ifrån att börja jämföra trötthet då kan jag villigt erkänna. Hon vill inte sova på kvällarna. Inte för att hon inte är trött för hon går och hämtar sin snuttefilt och vill ha nappen och sträcker upp armarna för att gosa , men precis sekunden när hon ska somna så blir hon magiskt SUPERPIGG FAKTISKT! och ska hålla på att kasta kuddar och ställa sig upp och fnittra och efter fyrtiofem minuter av Vi ska sova nu Ellen! Lägg dig ner! Mamma kan klappa Ellen. LIGG NER SA JAG! Men Ellen sluuuuuuuutaaaaaa. Eller andra härliga liknande kombinationer är det bara att ge upp och ner från sängen skuttar Världens Piggaste Barn (TM) som fnittrar åt allt och leker själv och pussas och håller på. Men det är väl inte så jobbigt? tänker nu vän av ordning och alltså nej, det är rätt så himla gulligt själva grejen och när hon väl har fått vara vaken till typ tio så somnar hon på cirka tre sekunder när vi nattar rond två, men jag får ingen tid för nedvarvning? Vi får ingen tid att bara vara vuxna? Vi kan inte se ett enda program på teve i sin helhet för även om hon är rätt självgående kvällstid så ska det ändå bekräftas och ses och kramas och klappa händer och sjungas och och och. LÅT MAMMA VARA IFRED!

Plus inne i en period på jobbet där semestern stressar pga typ ingen arbetstid kvar och tusen miljarder saker att göra och oj, nu måste jag rusa till ett möte med min chef som vi ska klämma in på den härliga tiden 10.10-11.00. Påminn mig om att nästa jobb ska vara statligt eller nåt.

onsdag, juni 14

Sommarlistan!

CinderalleyHanna och S har gjort sommarlista, bland andra. Jag har ju redan skrivit om våra planer, men jag ÄLSKAR listor so sue me.

Mina planer för sommaren: 
Först ska vi fira midsommar i Dalarna hos Robert och Julia och bada i champagne (ja, vissa av oss får väl dricka bebisbubbel men) för att dom har köpt ett hus i Sköndal cirka femtio meter från vårt. Vi åker onsdag kväll och tillbaka på söndag eftermiddag gissar jag. Älskar att fira midsommar i liten dalarnaby där alla känner alla och det är så pittoreskt så hjärtat nästan spricker.

Sen ska jag jobba en vecka och SEN börjar semestern med vår lilla Örebro-Karlstad-Sunne-Lidköping-Fiskebäckskil-Lidköping-Örebro-tour. Kommer vara mest i Lidköping med lite småutflykter eller dagar på dom andra ställena. DET SKA BLI SÅ SKÖNT!

Hur länge ska du vara ledig?
Fem veckor, more or less. Första veckan i juli till och med första veckan i augusti. Måste jobba lite emellanåt och hålla koll på mailen och göra löner och så där, men tänker att jag ska vara ledig större delen av tiden. Och alltså jag om nån vurmar för "är man ledig ska man vara ledig"-grejen, men jag har det så sjukt bra på jobbet med så mycket frihet och så mycket härligheter så jag tycker inte det känns det minsta jobbigt att hålla lite lite koll på jobbet även under semestern. Det kommer inte kräva många timmar av mig faktiskt.

Vad ser du mest fram emot? 
Att se Ellen springa runt på gräsmattan hemma hos pappa. Hon är så lycklig där. Att käka finmiddag med Andreas utan barn, PÅ RESTAURANG! Att njuta av utsikten i Värmland och vidderna på slätten och att krama en massa folk jag tycker om.

Vad kommer du att köpa inför semestern? 
Ingenting tror jag? Vi ska ju vara i Sverige och solskydd och badkläder och whatnot är ju redan inhandlat. Kanske en ny baddräkt förresten. Jag är inte säker på hur länge till jag får plats i den jag har. I övrigt är det enda vi köper boende i Värmland och på kusten.

Kommer du att bli brun? 
Jag kommer nog inte ligga och sola så jättemycket, främst för att vi har en rymling till unge men också för att jag HATAR varmt. Men vi kommer ju vara utomhus en del så ja, lite brun iallafall.

Vad kommer du att äta? 
Färskpotatis. Kokt, grillad, i sallad. Med smör, med sås, med kryddor. Grillade grejer. Jordgubbar. Hallon. Rabarber.

Vad kommer du att dricka? 
Tvåtusenfemhundra liter kolsyrat vatten och en och annan kaffe.

Vad kommer du att ha på dig? 
Så lite som möjligt och så löst och ledigt som möjligt om jag måste ha på mig kläder. Mammas gamla smutsiga foppatofflor inom trädgårdens gränser.

Det här lyssnar jag på i sommar:
Sommar i P1, min spotifylista Hemester som är nån svennenostalgi perfekt att ha på när vi åker på slingriga skogsvägar med fönstren nervevade för den rätta sommardoften.

Vad oroar du dig för?
Inget direkt. Bilresorna med Skrällen möjligtvis, men vi har försökt dela upp dem i max 15 mils etapper så det borde gå bra. I stort att Andreas ska hitta ett jobb antar jag. Han tog en deal på jobbet som var lite för bra för att avstå och som tillsammans med föräldraledigheter egentligen inte gör att han MÅSTE ha ett jobb förrän typ början av 2019, men han vill ju jobba så jag hoppas att han hittar nåt tills/när hans föräldraledighet är över efter sommaren. Hade ju varit "rätt" härligt med dubbla löner under avtalsmånaderna så att säga.

söndag, juni 11

Sommarplaner

Det blev semester planerad. Vi startar en fem veckor lång turné med Örebro (Andreas familj) följt av ett pitstop i Karlstad för Lerinmuséet och Inger och Lasse Sandbergs sagovärld på väg upp till huset vi har hyrt några dagar i Stöpafors utanför Sunne. Pappa och min syster sluter upp i Värmland och jag tänker att vi ska hälsa på min farmor, min farbror med familj och glo på Fryken och kanske köpa nån linneprodukt på Klässbols linneväveri. Efter Värmland blir det Lidköping i ett par veckor innan vi kör en minitrip till Fiskebäckskil för havsmuséet och Gullmarstrand Hotell och sen eventuellt en sväng förbi några kompisars sommarställe i Grundsund. Kanske förlänger vi trippen och åker till Kosteröarna eller till Göteborg eller vem vet, luften är friiii. Också tillbaka till Lidköoing och Örebro igen på uppvägen. Det var den semestern det!

lördag, juni 10

Sommar

Idag åkte vi till Rosenhill ute på Ekerö och min spontana känsla är VARFÖR HAR INGEN SAGT ATT DET FINNS NORMALT LANTLIGT LANDSKAP TYP TJUGO MINUTER HEMIFRÅN?! Der var EXAKT vad jag behövde. Lite kullar och hästar och kossor som betade och vatten. Och ett skitmysigt kafé där hela stället var up for grabs så det var bara att sätta sig lite varsom och låta ungen springa fritt. Och det fanns kaniner och hönor och ankor och getter och hederlig svensk sommar. Om ni vill ha en fin utflykt typ 45 minuter från Stockholm, åk dit! När vi kom hem gick vi och handlade grillmat och sen släppte vi ut barnet på innergården och dukade fram förrättsostar (hade sånt jävla sug efter st agür) och marmelad, tände grillen och småpratade med grannarna och deras barn. Så himla idylliskt så det är inte sant. Om nån blir avundsjuk kan jag ju säga direkt att den här lägenheten kommer vara köpbar om ett år och grannarna är supertrevliga och innergården har till och med syrener och träd och grillar och utemöbler och leksaker och en lekstuga. KOM OCH KÖP! Hehe. Nu sitter jag i soffan helt slut och väntar på att Andreas ska natta färdigt Ellen. Sen ska vi eh jag vet inte? Dumglo på teve? Planera semestern? Stirra planlöst in i väggen?

fredag, juni 9

En återerövring

På vägen hem från jobbet idag lyssnade jag på min bosslista med bara powertjejer som jag gjorde som pepp och fokus inför förlossningen förra gången. Det är första gången jag har kunnat lyssna färdigt på en låt från den listan sen Ellen kom och det är absolut första gången som jag istället för djup ångest har känt ja men typ pepp? Fokus? Power? En känsla av en sån jävla stolthet och mark under fötterna och stöd tamigfan. Jag lyssnade, höjde volymen och lät känslan av att stå och dansa i förlossningsrummet skölja över mig. Känslan av styrka och djup samhörighet med min bebis. Ingen ångest, inga panikkänslor, ingen hjärtklappning. Bara lugnet, trygg andning och ett jävlaranamma.

Vi var hos barnmorskan i onsdags och för npgra veckor sen var jag ganska uppriven kring typ allt, men mest en oro över att vara tvungen att förklara mig och övertyga och en ilska över detsamma. Varför ska JAG behöva rättfärdiga en adekvat vårdplan? Varför ligger inte ansvaret på att visa mig en lugn och trygg lösning på vården? Egentligen helt obefogade känslor eftersom jag hitills har blivit bemött med 1000% förståelse och bekräftelse, men jag antar att kombinationen skräckhistorier om folk som fått nekade snitt och psykisk ohälsa på kuppen och det faktum att det finns absolut NOLL officiell litteratur eller vårdinformation om positiva upplevelser eller anledningar till snitt inte direkt ger nån större tilltro eller trygghet. Anyhow, mötet med barnmorskan då, jag sa att jag ville boka in en tid asap med specialistmödravården så jag kan få det på papper och slappna av och att jag nog vill ha en ny remiss till samtalsenheten för att prata lite mer om den förra förlossningen och hon sa självklart! Jag skriver dom direkt. Men du Ska veta att du kommer få precis som du vill ha det Linn. Om du vill föda med snitt så kommer ingen hindra det eller säga emot. Det var längesen kvinnor behövde gå omkring och oroa sig för att bli tvingade in i någonting! Och det var ju såklart jättehärligt att höra och kanske hjälper nån mer än mig därute (därav infon här), men det är ju inte helt sant sett till hur det ser ut ute i landet. I Stockholm kanske, eller på vår MVC och några till kanske, men jag har kompisar som har gått igenom helveten för att få en förlossningsplan och det är inte alls längesen. Jag önskar och hoppas däremot att hon har rätt och att det gäller överallt nu.

Och ja, barnet mår utmärkt! Hjärtljudens kloppetikloppetiklopp gav mig tårar i ögonen och ett leende som aldrig ville släppa och nu börjar jag känna att det kommer bli bra det här.