söndag, oktober 8

Ingen bebis i sikte, hoppas vi

Ytterligare tio dagar närmre dagen vi blir tvåbarnsföräldrar. Jag har fortfarande jättesvårt att ta in det, men visst kommer det små, korta snippets av minnet av en liten, fjunig och orimligt mjuk hjässa mot mina läppar. En lätt och varm kropp på mitt bröst. En pysande vulkan av känslor. Vi ska alltså dit, igen?

Hade sammanfattningsmötet med barnmorskan på MVC i torsdags. Hon är så himla bra för mig. Så sjukt pepp, men inte alls på ett mjukt och yogalikt sätt, utan mer rättframt och effektivt. Sammanfattade väl graviditeten på typ två meningar. Frisk och hälsosam andraföderska med okomplicerad graviditet. Och om födelseln Förväntansfull med respekt för operationen som sådan. Och well, ja jo alltså så kan man väl säga? Berättade om mitt nojande lately; rädslan att nåt ska hända bebisen, att förlossningen ska dra igång och gå för fort, att jag inte ska fatta förrän det är för sent. Då tog hon av sig sina glasögon och tittade mig stint i ögonen och sa att hon tycker att det är ett himla normalt nojande och att det glädjer henne att höra att det oroas lite lagom för det tyder på en väl fungerande anknytning och ett brett känsloregister. Sen sa hon att allt kommer gå bra och att det oavsett om det startar spontant eller inte kommer bli kejsarsnitt helt garanterat så den bollen kan jag släppa nu. Och jag tror henne. För hon inger mig det förtroendet. Det är fint. Och skönt för igår var jag rätt säker på att nåt höll på att dra igång för jag hade så mycket (i mina mått mätt) sammandragningar även när jag vilade och dom kom mer eller mindre regelbundet, om än glest, i ett par timmar. Att jag nån timma tidigare gick på stan med Ellen och Andreas i två timmar och vankade så det kändes som att ungen skulle ploppa ut direkt hade jag ingen större tanke på. Nåväl, det kom inget barn och jag sov som en sten i elva timmar efteråt och har inte känt ett jota idag.

Jag är redo för att föda nu rent mentalt men jag är inte redo att släppa allt i panik och lämna Ellen. Igår funderade jag mest på huruvida jag, om nåt skulle sätta igång, kanske skulle ta och åka in själv så Andreas kunde stanna här tills pappa hann upp. Det är givetvis en helt orimlig plan på många sätt, men jag är inte alls förberedd på att både deala med förlossning OCH att lämna Ellen till kompisar som hon väl visserligen känner men som aldrig har direkt varit med henne nån längre tid. Lekte också med tanken på att ta med henne? Haha, ja ni hör ju.

I förrgår grät jag av lycka för Ellen hade nån ljuvlighetspeak och Andreas satt på golvet mellan mig och henne och lekte och jag ba UHUHUHHH MIN FAMIHIHILJ! Jag är helt vansinnigt kär i dom bägge. Låt oss hoppas att det får fortsätta även in i tvåbarnskaoset.

Inga kommentarer: