Helt partiska bröllopstips II (bröllop, är inte det bara en massa måsten?)

Jaha, jag kanske skulle ha börjat med det här men det är lite mer färgat av mitt tyckande än det förra bröllopstipset som ju mest handlade om vigsel och konstiga papper så well, det kanske är rätt ändå.

Vi måste prata om måsten nämligen. Det är få gånger i livet (graviditet undantaget) då folk tycker att dom har allmän tyckrätt som vid bröllop, framförallt personer som känner sig delaktiga av olika anledningar (mammor pappor släkt). Det finns dessutom etikett-"regler" att förhålla sig till och jag skriver "regler" och inte regler för att jag tycker att vi lever på tvåtusentalet och lite kan välja hur vi vill förhålla oss till överklassregler från sekelskiftet. Givetvis är vissa (många?) av dessa tips och regler både välkomna och lite sköna att stötta sig mot men, och här är min poäng, DET ÄR NI SOM VÄLJER VILKA. Det är ert bröllop, era regler, er dag, era minnen och förmodligen iallafall i rätt stor del era pengar och ni har all rätt i världen att känna efter med era maggropar vad som känns bra och sen får folk rätta sig. I motsats till vad vissa tycker är det nämligen inte en mänsklig rättighet att bli bjuden/få gå/få allt man vill ha på nån annans bröllop. Det tror jag till och med att Magdalena Ribbing ställer sig bakom.

Försök att ha det i tankarna när nån gäst (händer alla, ni kommer inte vara undantaget) vill ha egenskjutet kött, när svärmor vill bjuda sina närmsta vänner, när nån inte vill sitta bredvid nån annan än sin partner eller vägrar följa dresscoden eller andra anvisningar i inbjudan. Eller vad ni nu kommer råka ut för, nåt kommer det nämligen att vara. Det är ert bröllop och era regler, vad andra tycker är faktiskt irrelevant även fast det känns jobbigt att stå på sig.

Det är också ni som väljer hur hårt etikettreglerna ska hållas. Vill ni följa standarden så kan ni gå till bröllopsguiden.se och läsa där hur man "ska" göra, annars kan ni stanna kvar och höra hur vi gjorde/tänkte.

Tips nummer ett: Var tydliga i er kommunikation och öppna inte för frågor/tyck från andra än dom personer ni själva vill ha tips från.

Tips nummer två: Vad vill ni? Hur många vill ni bjuda? Vill ni ha med släkten? Har ni en plats in mind så kanske ni ska kolla med dom rätt så snart vad deras maxkapacitet är så får ni ett tak på antal gäster. Tycker ni att det är okej att det är barn med eller vill ni ha ett barnfritt bröllop? Även här vill jag understryka att eftersom det är ert bröllop så kan ni ha med era egna barn eller barn från nära släkt men ändå säga att ni vill ha ett barnfritt bröllop. Det enda som är lite svårt är väl att vara inkonsekvent inom samma "grupp", alltså syskon eller kompiskretsen. Det är lite som att öppna pandoras box tror jag.

Tips nummer tre: Vilken stämning vill ni ha? Formellt eller avslappnat? Hur kan ni kommunicera det till era gäster? Jag fick ett skitbra råd inför vårt bröllop om att säga till alla jag pratade med (som skulle komma) att jag verkligen såg fram emot ett mysigt, avslappnat och glatt bröllop (eftersom det var så vi ville ha det). Är ni mer av den formella modellen så kanske ni istället kan säga att ni ser fram emot att se alla finklädda och att dela er dag med dom?

Eftersom det är jag som skriver och tycker så kommer här en liten så här gjorde vi:

Vi var från början väldigt inne på att vi ville ha ett mysigt, varmt och fint bröllop med en lite högtidlig vigsel. Vi har ju inte barn själva, vilket säkert påverkar, men vi kände att vi var rätt osugna på att lyssna på barnskrik, se föräldrar jaga små pinnande ben och i största allmänhet ta uppmärksamhet från övriga gäster. Det är inte så himla roligt att sitta i närheten av barn på en middag då vanliga samtal tenderar att bli rätt så haltande och eftersom vi hade makten så bad vi om ett barnfritt bröllop. Andreas har syskonbarn som är från åtta och upp till 18 och dom ville komma och det var viktigt för Andreas att dom var där så dom fyra var undantagna regeln. Med tanke på vad jag precis skrev om barn och konversationer så gjorde vi ett släktbord där barnen och deras föräldrar satt. Självklart var små pyttebebisar välkomna, riktigt så inhumana är inte ens vi.

När det gäller antal gäster så skrev vi ner alla vi ville bjuda och räknade hur många det blev. Här kommer en snabb räkneövning/sak som förvånade mig först:

Säg att ni vill ha 60 gäster ungefär, ett rätt så stort bröllop ändå. Tänk att ni har ett syskon var, 4 föräldersyskon varav nån är frånskild med ny partner och säg två från mormor-generationen, sen finns det kanske 5 kusiner som ändå har bjudit er osv. Ponera också att samtliga har en partner. Det är ungefär 20 gäster det. Kvar är alltså 40 personer som ni delar lika mellan er och är ni som vi i trettioårsåldern så har nästan alla en partner. Hur många är det då kvar för er att bjuda var? 10 personer. TIO PERSONER. Nu kanske ni fattar varför det inte alls är så jävla självklart att alla som vill bli bjudna blir bjudna?

I vårt fall handlade det om tre syskon, två föräldrar, en farmor och totalt 12 mostrar/morbröder/fastrar/farbröder exklusive partners. Jag har 12 kusiner och Andreas har kanske 20, igen exklusive partners. Om vi skulle bjuda släkt skulle vi allså börja med 70 gäster och go on from there. För oss kändes det faktiskt rätt så orimligt, inte för att inte inte ville ha dom närvarande, men för att det hade blivit Världens Dyraste Bröllop (vi pratar om budget en annan dag) och eftersom vi inte är gjorda av pengar och inte heller ville köra på du får komma men inte du, hon men inte han-grejen utan hellre vara konsekventa så bjöd vi direkt familj dvs pappor + syskon + farmor och förklarade för resten att vi hemskt gärna hade bjudit dom, men på grund av mängden släkt på bägge sidor så hade vi inte möjlighet. Här var vi rätt lyckligt lottade på föräldrafronten för jag hade både mamma och pappas blessing och Andreas hade sin pappas, men vi hade gjort det ändå.

Okej, det var väldigt mycket dravel om väldigt lite information och nu är det oläsbart långt så vi slutar här för idag.

Helt partiska bröllopstips I (hjälp vi ska gifta oss hur fan gör man?)

Min nyfunna energi räckte till 16.08 alltså. Vi säger att det är ganska bra jobbat efter tio dagars frånvaro och säkert en månads halvjobbande va? Visst gör vi? Ja, det gör vi. Jag väntar fortfarande (mycket exalterat) på bilderna så något subjektivt beskrivande av vårt bröllop blir det inte idag, men den som väntar på något gott osv.

Idag tänkte jag istället erbjuda första avsnittet i Bröllopshjälpen - hur fan gör man? Det är alltså en helt partisk tipsgrej från mig till er där jag tänkte prata lite om vad jag tycker är viktigt, vad som faktiskt måste göras och var och hur man kan tänka sig hitta grejer man vill ha. Vi kan väl börja med att säga att vi gifte oss borgligt och på lokal i Stockholm och tipsen kommer ju såklart vara lite färgade av det. Eh, ja och av att vi är icke-troende samt svennesvenska. För bröllop inom annan religion än ingen/kristendom får ni tyvärr kanske leta på annat ställe. Okej? Ahmen då kör vi med själva vigseln idag.

Eh, hen friade och vi är jätteglada och nu vill vi nog gifta oss också?

Ahmen vad kul! Grattis till er! Här kommer mitt första tips: försök njuta lite av det stora i att ni ska FREAKING GIFTA ER WOOP WOOP EEEEK! Jag tror att det var Lfthmn som kommenterade när jag announcade vår förlovning och sa typ så här att vara förlovad/gift är precis som innan fast ungefär 30% bättre. Och det är förutom rätt så himla fint också rätt så himla sant. Så försök vara glada ihop åt det och gulla så där äckligt åh baby nu är det du och jag forever and ever and ever och mmmmgullegullegull visst är vi bättre än alla andra?. När ni har hittat den känslan så kan ni börja prata om bröllop. 

Borgligt eller kyrkligt? 

Det tråkiga med att prata om bröllop är att man kanske inte riktigt är hundra procent överens i startfasen. I vårt fall ville Andreas gifta sig i kyrkan och det ville APPSELUT inte jag. Alltså jag kunde verkligen inte tänka mig att stå framför en präst och lova grejer på nåt jag inte tror finns. Så är det inte för alla och om man gillar kyrkan av whatever reason så har ni ju en sak som plötsligt är rätt enkelt. Ni behöver bara hitta ett ställe ni gillar och sen bokar ni det och så kommer det en präst och en vigselordning och en lokal och musikmöjligheter på köpet. Grattis till er. Men tillbaka till oss som känner oss maskiga inombords när vi tänker på kyrkan. När vi hade pratat lite om vad det var Andreas egentligen ville åt så kom vi fram till att det ju var en mysig vigsel han ville ha, inte nödvändigtvis gudsbudskapet och så lovade jag på heder och samvete att vi skulle kunna få det borgligt också och lyssna här nu: det går att få en mysig, högtidlig och borglig vigsel. 

Borglig vigselceremoni säger du? Berätta lite mer.

Ja, det finns ju flera sätt. Ett sätt är att googla din stad+borglig vigsel så kommer du med ganska stor sannolikhet få träff på kommunhus eller stadshuset eller annat ställe där din kommun viger människor. Vid en sån vigsel finns det två ceremonier, en kort och en lång version (som också är kort). Exempel på hur det går till kan ni läsa här. Kanske känner ni att jamen det låter bra! Och då bokar ni det. Kanske känner ni som vi gjorde att det måste ju finnas nåt annat? Något lite mer fluffigt och fint? Och det gör det. Hela fiffigheten med en borglig vigsel är nämligen att man får göra lite hur fan man vill. Det enda man behöver göra är att boka en vigselförrättare och dubbelkolla så att hen kan det tänkta datumet samt om hen är villig att resa till vigselplatsen. Resten är lite upp till en själv. Vi googlade sjukt mycket och fattade typ ingenting, men till slut hittade jag den här ateistiska vigselordningen. Den utgick vi sen ifrån när vi träffade vigselförrättaren första gången, när vi planerade vigseln och när vi lade upp själva ceremonin. Nu hade vi en HELT FANTASTISK VIGSELFÖRRÄTTARE (ja, värd versaler) så hon freestylade lite, men om hon inte är ett alternativ så finns det ändå en grund för förrättaren att prata från. Bra att veta är att det är helt okej att ha en vigselförrättare som inte är från ens hemkommun eller kommunen bröllopet är i. Vi hade turen att få Monica Englund och hon är tillsatt av Tyresö kommun och vi gifte oss ju i Stockholms kommun. Det enda som hände var att Tyresös kommun tog ut en avgift på 900 kronor för hanteringen av alla handlingar eftersom vi inte betalar kommunskatt där. 

Det låter ändå lite krångligare än kyrklig vigsel?

Ja. Det är krångligare för att ni får bestämma helt själva och det är skitjobbigt att bestämma själv. Resultatet kan dock bli helt jävla magiskt och när ni väl har bokat en förrättare så är det inte så himla mycket jobb som inte också finns i en kyrklig vigsel (välja musik) kvar förutom lite pappersarbete som jag antar även kommer om man väljer gudvägen till löftena. 

Pappersarbete? Räcker det inte bara med att säga ja?

Först tycker man det och sen tycker man FÖR HELVETE SKA VÄRLDEN LÅTA MIG BESTÄMMA DET HÄR SJÄLV SKA JAG INTE SKRIVA PÅ NÅT GE ETT FINGERAVTRYCK RISTA NÅT I BLOD?! Men ja, det är vad det är. Här är vad ni behöver göra för att officiellt bli gifta:

Hindersprövning (giltig 4 månader, skicka inte in för tidigt (!) )

Eventuell namnbytesblankett (om nya efternamn ska gälla i samband med vigseln). Det jävla krånglet kan ni läsa mer om här, här och här (sista länken är mest relevant).

Sen skickar man intyget man får från skatteverket till kommunen där man ska gifta sig eller så tar man med det till vigseln (kolla med vigselförrättaren vad som gäller för just er).

Okej, nu är min arbetstid snart slut så nu måste jag jobba lite. Vi tar resten en annan dag.