tisdag, maj 22

Att vara mer än bara förälder

Jag är hos pappa med barnen. Andreas har heldagskonferens med övernattning i Stockholm och Ellens förskola vattkoppsvarnar och efter sex månaders back-to-back-sjukdomar orkar jag (vi) inte med en omgång vattkoppor också -> ensam med två barn i tre dagar i sjuk sommarvärme -> åkte till pappa. För att ha det överstökat: det är ljuvligt här. Vi har allt vi kan behöva (förutom en till förälder) och Ellen har väl aldrig varit så lycklig som när hon kan springa nakenfis hela dagarna, bada när hon vill och allmänt härja runt utomhus utan att nån direkt behöver vakta henne (ja alltså vaktar ju vattnet, men springer fan inte efter henne på gräsmattan).

Men jag. Jag är 145% förälder just nu. Det ryms inget annat än det ständigt ambulerande moderskapsskeppet här just nu. Mellan en aktiv tvååring och en sjumånaders bebis som inte kan, men väldigt gärna vill, krypa finns det cirka 1 timma av dygnets 24 för mig. Och då ska det ändå diskas flaskor och plockas leksaker och tvättas och och och. Sjumånaders bebisar är ju för övrigt världens bästa preventivmedel om dom inte har lärt sig krypa. HEL-VE-TE vilket gnäll det är hela tiden om han inte får vara 1) i famnen (superglad) eller 2) se på babblarna (superglad). Gud nåde den som sätter ner honom med en hög leksaker och ställer sig en meter bort för att ta kaffe. Sover gör dom i och för sig men vaknar för att käka båda två (ja vi borde ta det med Ellen jag vet). Inatt vaknade dom praktiskt nog samtidigt så då låg jag på mage i sängen med en flaska i varje hand tills bägge hade somnat om, men jag gissar att jag kommer åka på varannan timma-vaket inatt bara för det.

Det. Är. Utmattande.

Det är jättemysigt också. Jag älskar mina barn men jävlar vad jag kommer lämna dom till Andreas när han kommer imorgon kväll. Hejdå ungar, mamma ska bara gå i ide ett par dygn. Nä, skoja såklart. Som om det skulle funka så. Borde kanske öva på att det ska funka så, men just nu funkar det så här i mitt huvud:

FAN VAD JOBBIGA DOM ÄR JAG VILL BARA VARA IFRED HÅLL KÄFTEN OCH TA BORT DINA KLADDIGA FINGRAR OCH SLUTA RIVA MIG I ANSIKTET JAG BLIR TOOOOOOOOKIG HUR LÅNG TID ÄR DET KVAR PÅ DEN HÄR TORTYREN?

När möjlighet ges att vara ensam:

MEN DOM ÄR JU SÅ GULLIGA BÄST JAG TAR MED MIG EN OCH GÖR NÅT MYSIGT TITTA DEN SOVER SÅ FINT JAG KAN SITTA HÄR BREDVID BARA OJ VAD ANDREAS HAR HAFT DOM LÄNGE NU JAG MÅSTE NOG HJÄLPA TILL INTE SKA JAG VARA BORTA GUD JAG ÄR EN KASS MAMMA

Fiffigt naturen, fiffigt.

lördag, maj 12

För om jag inte skriver här kommer jag inte ihåg (Ellen 2 år)

Ellen är så jävla rolig med språket nu. Hon suger åt sig ord som en himla svamp och pratar i princip obehindrat förutom att hon fortfarande byter ut konsonanter. Det börjar hon iofs också korrigera nu och det är nog bara g och riktigt rullande r som hon inte säger så ofta. Häromdagen stoppade hon mig på gatan och ba vänta mamma! Titta hjujen är punpade föjståj du. Nu äj dom pejfekta. Det är mycket som är pejfekt och jättejättefint just nu. För att inte tala om hennes förhandlingsskills när hon vill ha nånting. Jag måste ha nappen tje minutej till faktiss Hon förstår givetvis inte tid på det sättet men hon kan räkna till tio och kan alla siffror separat, svara på frågor om vilken siffra som kommer före eller efter och räkna objekt korrekt så det händer att jag säger att vi ska göra nåt om fem minuter och hon förhandlar om ett högre eller lägre nummer beroende på om hon gillar det som ska göras eller inte.

Hon har också väldigt många olika personligheter och vi vet aldrig riktigt om det är Ellen (Ide), Tåget Troy, Bärgarbilen Tom, Racerbilen Rory eller Thomas (O’Malley från Aristocats eller Thomas the tank engine, det varierar) som vaknar på morgonen. Ja, hon gillar fordon väldigt mycket heh. Föredrar att stå på Ica och ropa på Rory framför Thomas men men.

Det är en bestämd liten person som bor här och hon har såklart börjat med dom härliga utbrotten för oftast random grejer som gaffeln låg på fel håll eller vattnet var ljummet och inte iskallt när hon skulle tvätta händerna. Ni vet, logiken som ingen förstår i små hjärnor. Jag föredrar ju ligga på golvet och skrika-infallen framför den plötsligt selektiva dövheten eller avsaknaden av samtliga skelettdelar i kroppen som hon tar fram när hon inte vill något. Det första är ju ändå lite underhållande i sin dramaturgi medan de två sista mest är extremt tålamodsprövande och tar fram mina absolut sämsta sidor. LÄGG AV NU ELLEN! FÖR HELVETE! kan jag ha väst ett par gånger (ehm) mellan ihopbitna käkar i omklädningsrummet på förskolan samtidigt som jag har lett lite urskuldrande mot pedagogerna som klär på tusen barn medan jag inte får på ett av mina ens en mössa. På tal om förskolan så gillar hon fortfarande att gå dit (phew). Vi har nog haft gråtiga lämningar färre än handens fingrar. Inte för att jag drabbas direkt för jag lämnar inte men ändå.

Ellen är förutom ovan ett väldigt glatt barn och framförallt väldigt snäll, omtänksam och inkännande. Hon har världens fantasi och leker jättebra på egen hand, men hon är också känd för att berätta sagor vid läggdags Det vaj en dång en bil, MEN en dag kom det en... och häromdagen i bilen iscensatte hon en samling på förskolan. Vi hade varit på Siggesta gård och precis hoppat in i bilen när hon ba Nu äj det samling! Föj pappa äj häj å mamma äj häj åhej åhej föj Nissi äj häj.. Okej, nu äj det sångpåsen. Jag böjaj. *låtsas plocka upp ett kort ur sin imaginära påse* En katt! Lijje katt lijje katt, lijje söte ka-atten vet du att vet du att det blij mött på na-atten? Okej, nu äj det mammas tuj att välja kort. Höll på att köra av vägen för jag skrattade så mycket. Vi roade oss med låtsaspåsen i princip hela vägen tills vi var förbi Nacka.

Lilla Ellen. Så liten egentligen, men ändå så stor. Så hjälpsam (när hon vill), så stark och så beslutsam. Så himla underfundig och rolig och älsklig. Jag trodde aldrig jag skulle älska så här.

måndag, april 30

Saker jag önskar att jag visste/fattade med första ungen

Att få saker egentligen är farliga.

Att alvedon och nässpray visst funkar på småbarn (alvedon till yngre än 5 kilo kanske ska okejas av iaf BVC men i övrigt KÖR!). Att alvedon är toppen vid sprutor, vid tandlossning och vid nattetid vid allmänt jobbigt gnäll. Om inget annat hjälper (pratar inte varje dag här men när ungen är out of ordinary jobbig) och barnet är ålar som en mask och är gråtigt, kliigt, snorigt och dant: alvedon. Inte i femtioelva dagar och inte jämt men som utväg när allt verkar fel. Och nässpray om dom är svintäppta och inte kan sova. Sömn läker allt osv.

Att väldigt många barn gillar att sova med en filt över ögonen. Bägge våra somnar direkt om en slänger över en snutte.

Att det inte är så jävla bråttom med allt. Skitsamma om en vill sitta hemma i soffan i tre månader i ensamhet. Skitsamma om en inte vill att nån annan ska hålla ungen. Skitsamma om allt förutom 1) bebin mår bra och 2) en själv känner sig som en människa. Det är okej att duscha färdigt om barnet börjar skrika mid-schamponering. Den dör inte och en mår bättre färdigduschad än med kliigt schampoo i hårbotten och en halvtvålig kropp.

Att en vet mer än vad en tror om barnet.

Och framförallt: att det inte dör varannan sekund. Dom är tåliga små jävlar, bebisar. Tuffa, tåliga, livsglada smånjutare som mest bara vill hänga med familjen och bli sedda.

onsdag, april 18

Sex månader!

Nils, din rakt igenom ljuvliga lilla varelse, grattis på halvårsdagen! Tänk att du har funnits hos oss i sex månader? Tänk att det var du som kom? Eller självklart var det du. Det har alltid varit du, min lilla lyckliga golden retriever-valp. Du är glad jämt eller nästan jämt iallafall. Inte så mycket när vi lämnar dig ensam i ett rum eller om vi missar att du är hungrig för lord have mercy vad du kan skrika då. Sen nån vecka tillbaka skriker du MA MA MA MAAAAA MA MA MAAAAA om du känner dig förbisedd och jollrar glatt pa pa ba pa pa pa när du är nöjd. En inte helt rättvis fördelning kan jag känna men eftersom jag är den enda som kan få dig att pärlskratta så förlåter jag dig.

Du kan sitta nu. Eller du kan sitta nu när du inte blir för ivrig och kastar dig fram och tillbaka eller ser nåt kul som du bara måste slänga dig mot. Du fattar mamma, pappa och Ellen och kollar rätt när vi frågar var vi är.

Förra veckan (typ) kom vi på hur gammal du är och började ge dig mat mer än bara nån sked här och där och jävlar vad du äter. Jag tror vi kommer få sluta med mjölk snart för du visar med tydlighet att du inte vill ha medan du kan käka en hel tallrik gröt sekunden senare. Det är kul att ha en unge som äter. Din syster var och är fortfarande väldigt kär i sin mjölk förstår du.

Du är kanske 75 cm lång och väger runt 8 kilo. Vi ska till BVC på fredag så jag vet inte exakt. Du har iallafall kläder som Ellen hade när hon var närmare året och vi rensar ut i en rasande takt här hemma.

Du sover med ett uppvak mellan 19.30-06.10 och sen fyra småstunder på dagen. Jag har försökt göra ett sovschema på dagen och det funkar väl typ 75% av dagarna, resten är ärligt talat mitt fel.

Nu vaknade du. Du är alltid glad när du vaknar, idag inget undantag. Min älskade unge. Min sista pusselbit. Älskade vän, du är det bästa som kunde hänt och jag kommer älska dig i evighet.

fredag, april 6

Tänk att det kan kännas så motsatsigt på så kort tid? Eller tänk att jag kan känna så motsatsigt ska det väl stå om vi ska vara ärliga och här är vi ju aldrig nåt annat än ärliga, no? Idag har jag haft en perfekt dag. En supermysig förmiddag med glädjespridaren Den Yngre som precis har lärt sig att sitta (HALLELUJA!) och fatta grejer och bara är mjuk och tjock och glad hela tiden. Plus, åh det här är det bästa, han har börjat gosa med flit. Pussas och dunkar in huvudet i axeln eller bröstet eller var han kommer åt och gnussar runt huvudet och mmm:ar och fnittrar. Alltså fem månaders bebisae är fan perfektion i sin renaste form. Sen hämtade vi en skitglad Ellen på förskolan, hoppsade ut i bilen och åkte till Liljeholmen för att shoppa lite. Ellen fick bestämma om hon ville åka hem och leka med babblarna eller åka och köpa nya kläder och då valde hon att köpa nya kläder hörst nya tädej mamma. Hen leta babababa henna. Släppte lös henne på Polarn o Pyret där hon bestämt pekade på ett hörn och deklarerade tanna däj mamma. Ida välja hälv. och sen plockade en tisha till henne själv och sekunden senare en till likadan en töja till Ida å en töja till Nissibus mamma. Likadana töjor till Ida å Nissibus. Tom, nu betajaj vi. Så well, ja men det gjorde vi. Sen gick hon med påsen i ena handen och mig i den andra och småsjöng lite och var allmänt världens ljuvligaste barn innan vi åkte hem och hade fredagsmys. Hon har stenkoll på fredagsmys. Det ska vara chips, dip och firardricka (svartvinbärssaft) och så ska vi sitta i vardagsrummet och skåla och dubbeldippa (duddelditta) och skratta. Hon har livsnjutandet down to a T. Inte så konstigt när hon brås på mig och Andreas som ju inte är kända för att ducka livets goda så att säga. Sen åt vi middag, bägge barnen slängde i sig och var superglada, lekte nakenfis i sängen (sätta på pyjamas) och tog varsin unge (jag fick Nils pga pappa hova mig idag ) som somnade på fem minuter blankt. Älskar mina barn. Älskar älskar älskar mina barn. Och min man. Mmm..min familj.

Balansen balansen balansen

Hur ska man förresten få ihop ekvationen att inte vilja ha fler barn pga himla nöjd med dom jag har men samtidigt få panik över att aldrig mer ha en bebis? Hur får man ihop att vilja vara med sina barn alltid alltid ALLTID med att också behöva, verkligen behöva, vara utan dom också? Att aldrig mer vilja jobba med att inte egentligen vilja vänta en dag till med att börja jobba?

Det finns inget i livet som ger mig mer ren lycka än Ellen och Nils men jag är inte byggd för att bara vara deras mamma. Jag är supermegaspricklycklig med dom men också lite tom och mörk och dämpad i bakgrunden när jag inte har nåt annat.

torsdag, april 5

Hävde väl ur mig all skit till Andreas igårkväll och ibland önskar jag att mina känslor inte vore så EXTREMT domedagsstyrda för när jag väl börjar känna att nåt är fel så blir det liksom SÅ HIMLA FEL OCH UNDERGÅNG OCH SKILSMÄSSA OCH ja ni fattar. Och det ligger ju något i att det inte är skitlätt att ha två barn under två år och samtidigt ha ett fantastiskt, hett och givande förhållande och helt ärligt det är inte direkt som att jag orkar göra nåt åt det men GAWD ibland vore det ju trevligt att vara nåt annat än bara co-parents. Och när jag väl börjat tänka på det så ba NÄE DET FINNS INGEN UTGÅNG HÄR och så gör jag en dramatisk scen här hemma med en rätt elak (om vi ska vara ärliga) domedagsprofetia och så pratar vi och så tar det tre timmar och så POFF undergångskänslorna borta. Vadå inte kär? Klart jag är. Han är ju fantastisk och vi har det super och yada yada. För egentligen har vi ju det jättebra. Jag älskar ju vårt liv. Våra barn. Oss. Honom. Han är ju min person for life. Men fan, jag behöver påminna mig själv om det ibland. Vi behöver ta tag i att skaffa barnvakt och göra nåt ensamma. Fan livet alltså, inte så jävla självklart alla dagar.

onsdag, april 4

Snälla säg att det inte bara är jag

Jaha, nä men det här med att vara hemma gör mig ju inte till en speciellt härlig person, det gör det inte. Visst, det är mysigt med bebis och visst, jag älskar mina barn blablabla men det här med att bara vara hemma och bära runt på en klump, tvätta städa hänga torka mata byta blöja bädda hämta barn? Jag blir en sur, grinig och missunnsam människa och framförallt så blir jag väldigt hatig på min man. Vi pratar nä men skilsmässa kanske ändå är en bra idé?-hatig. Allt han gör stör mig. Allt han inte gör stör mig. Hela hans uppenbarelse stör mig så långe den inte handlar om att han har barnen eller typ utför hushållsarbete när han ändå känns praktisk att ha. Jaha, okej nu regnar det också. Och jag är astmatät pga vårjäveln och tar en jävla massa kortisontabletter och nä men fy fan, ska livet vara så här verkligen?

söndag, mars 18

Jaha, en helg till till räkningen. Pappa och min syster har varit här. Vi skulle egentligen ha åkt till Lidköping men Skrällens feberskit ställde in det men då ringde pappa och sa om inte Mohammed kan komma till berget får berget komma till Mohammed och så var det med det. Ellen vaknade feberfri efter en hel natts sömn igår morse SUPERPEPP på att Vavava (morfar) och Nanna (Anna) skulle komma på fjedasmys. Alltså hon kan säga både morfar och Anna och även sitt eget riktiga namn men envisas med att använda orden hon först började säga när hon pratar. Ja, hon kallar ju sig själv för Ida om nån har missat det. Vi gissar att det är för att en av hennes första böcker var en sångbok med Lille Katt i Astrid Lindgren-tappning där vi förklarade att mor är mamma, far är pappa och sen att det lilla barnet i slutet var Ellen. Lille ja, lille ja, lille söte Ida ni vet? Det verlar iallafall ha fastnat så till den grad att hon vägrar byta namn när hon pratar om sig själv. Skitsamma. Helgen var fantastisk förutom att Ellen grät i 20 minuter när pappa och Anna åkte härifrån pga IDA ÅSSO HÖLJA MÄ!.

Veckan som gick hade sina ups and lows i övrigt också. Ellen hade över 39 graders feber när jag hämtade henne på förskolan i tisdags och har varit sjuk. Igen. Nils fick vaccin i måndags och har sen dess liveat djävulens avkomma med nån form av avgrundvrål som låter som en blandning av en arg tupp och en flygödla från Jurassic Park vilket han har demonstrerat missnöjt cirka all vaken tid den här veckan. I torsdags fick jag en respit på några timmar när jag käkade middag med Jenny, typisk UP på många sätt faktiskt. I fredags gav däremot ungjävlarna igen nåt så ini. Vid ett tillfälle gick jag ut i köket och grät av frustration medan dom hade nån form av skriktävling i vardagsrummet och sen fick jag bita jävligt hårt i en napp för att inte bara låsa ut dom på innergården. Jag älskar mina barn väldigt mycket men HELVETE ALLTSÅ vad vidriga dom har varit i veckan. Jag brukar ha förvånansvärt bra tålamod med Ellens fejkgnällgråttrams och Nils gnäll men nästan två veckor instängd i lägenheten gör mig inte till en bra person. Ja, vid flertalet tillfällen skrek jag åt mina barn, 5 månader och snart 2 år. MEN NU FÅR NI VÄL FÖR I HELVETE VARA TYSTA! skrek jag. Det var så himla effektivt av mig eftersom små barn verkligen förstår sånt. Så väldigt bra och givande var det. Verkar dock inte ha gett dom några större men för den stora klappade mig på kinden och sa höjåt mamma. Inte meninen mamma. Baja koja lite baja. och den andra försökte äta upp min nästipp med sin slemmiga käft.

Imorgon ska Ellen till förskolan HALLELUJA! och Nils har under dagen varit en himla ängel och sitt vanliga jag så förhoppningsvis är han det imorgon och jag kan få ägna första delen av dagen till att pussa på knubbiga bebiskinder, snusa svettig bebisnacke och kolla på några avsnitt Scandal i tystnad.

Och ja, varsågoda att tyck att jag är en olämplig förälder. Det är helt okej. Det tycker jag också emellanåt innan dom somnar och allt är förlåtet pga älsktsunamin kommer. Åh, på tal om älsk! Ellen har sagt äska dej mamma helt oprovocerat innan hon skulle gå och lägga sig. Dog rätt hårt då.

fredag, mars 9

Saker jag inte förstod när jag var yngre

Baksmällor.

Myskläder.

Alltså jag har så så SÅ många gånger sagt baksmälla är bara en mental inställning. Hahahaha. Hahaha. Haha. Jaha ok. Sist jag var ute och drack 4 öl kräktes jag i 24 timmar. Hade gärna haft en annan mental inställning.

Och myskläder ja alltså jag menar att byta om när en kommer hem från jobbet/skolan. Gjorde ALDRIG det förr. Gör iofs inte det nu heller om vi ska vara petiga. Nu klär jag bara av mig fast utan att sätta på mig nåt annat. Min vanligaste hemmaklädsel: trosor, linne, eventuellt en tröja. Eventuellt.

Ja, jag förstod inte feminism heller men alltså det var bara för att jag var ung, dum och obildad. Och ignorant samt priviligerad. Jag har aldrig märkt... *facepalm*
Skrällen är sjuk och ett ynkligt litet vaja hos mamma!-paket. Hon har inte mer feber än typ 38 grader och är lite snorig så hon borde inte vara så dålig men jag vet inte om det är för att hon måste dela med sig av knätiden eller om hon är nåt annat sjuk, men hon är så liten och ledsen. Hon piggnar till emellanåt och är på strålande humör så hon är ju inte döende men när hon är liten och ledsen och trött? Herregud mitt hjärta då. Idag har hon typ velat sova sen halv tio (hon vilar halv tolv) och jag förhalade till elva när vi lade oss i sängen och hon somnade på mindre än en minut på min arm. Nils somnade strax innan när jag matade honom så nu ligger som i varsin säng och sover och jag borde väl carpa tiden men sitter istället emellan och vakar. Vi ska egentligen åka till Örebro ikväll för Andreas ska på 40-årsfest imorgon och istället för att vara ensam med bägge tänkte vi köra hotellkväll och sen hänga med hans familj under helgen, men det känns lite som att det blir inställt. Jag hade ändå sett fram emot lite miljöombyte. Det känns som att jag är inlåst i vår lägenhet nuförtiden.

tisdag, mars 6

Idag var det min tur att natta Ellen. Vi kör generellt varannan dag så det är ju egentligen kanske givet men varje kväll frågar vi vem ska sova Ellen ikväll? och varje kväll svarar hon rätt. Hon somnade i min famn mitt i en mening och nu ligger jag i mörkret bredvid henne och bara lyssnar på dom där små andetagen och typ försöker hålla tillbaka fjärilarna nej elefanthjorden i bröstkorgen. Det är väldigt mycket som är klyschigt med att ha barn men alltså jag trodde inte det gick att älska så här? Eller gick och gick, jag visste inte att den här dimensionen fanns. Och att två barn inte blir dubbelt så mycket utan en exponentiell explosionsökning av ren kärlek. Att vi skaffade (kunde få) två barn och så här tätt är det absolut bästa som har hänt mig. Jag älskar att ha två barn. Jag älskar att jag inte behöver sörja Ellens pyttighet för den platsen fyller Nils och jag älskar att få följa bägges väg framåt.

lördag, mars 3

Sak jag känner när nån berättar att de ska ha barn (förutom grattis)

1) Åh välj kejsarsnitt

2) Åh flaskmata ungen

Jag säger givetvis inte det eftersom MEN HERREGUD håll käften om andras val, men jag typ biter mig i tungan för att inte börja ”tipsa”. Jag är typ sugen på fler barn bara för att få föda igen. Tänk om jag hade vetat det innan Nils? Tänk att jag hade sluppit ha ångest i 35 veckor då. Eller tänk om jag hade vetat innan Ellen? Då hade jag stått på mig istället för att vika ner mig i ”naturlighet”-sträsket och fått se fram emot Nils förlossning. Also kanske hade känt mig som en mindre kass mamma som inte ville bröstmata Skrällen. Känsla första barnet vid ingen amning: skam skuld fast samtidigt oväljbart alternativ pga omständigheterna. Känsla andra barnet: men herrejävlar sluta tjata om dom där brösten mina ungar är fiiiiiiiine!

Så, ifall nån är på kanten av vågskålen och känner att ni behöver lite pepp för att våga välja det som känns bäst för er och det råkar vara ett av ovan bespottade alternativ: dom är fkn awesome. Bästa jag gjort och bästa jag gjort. Vi är många i er ringhörna också. Gör det som känns bäst för er!

fredag, mars 2

Jag var med på Ellens förskola idag fram till vilan när jag inte kände för att sitta i ett nedsläckt rum i 1 1/2 timma så jag tog min unge i handen och drog hem för FJEDASMOS. Hemma väntade Världens Gladaste Bebis och en jävla massa choklad som jag kan ha hetsköpt på mathem när jag lade ordern 23.05 i förrgår. Hehe. Heee. Men seriöst tho, Noblesse apelsin?! Ja, den är slut nu ja. Nu sitter jag med Nils i famnen och har sett På Spåret. Andreas har (förmodligen) somnat under nattningen, som han gör 9/10 gånger. Herregud han är en sån ROOKIE! En får ju absolut inte under några villkor lägga sig ner men well ja nä han ba men hon ville ligga på mitt bröst och sen lade hon sin hand på min arzzzzzzzzznark. Funderar på att ta med mig bebin och joina resten av gänget för det är så sjukt mysigt att ligga inklämd mellan mina familjemedlemmar. Alltså jag kanske verkar tuff och så ibland och raljerar över barn och få vara ifred och blabla men det finns inget INGET jag gillar mer än helger när vi får vara tillsammans hela familjen. Mmm...min familj. Men på tal om ensamtid så har jag också precis bokat en miniweekend i Gdansk med min bästis. En liten trettiofemårspresent till oss från oss för samma kostnad som vår vanliga present till varandra: finrestaurangbesök. Alltså flyg plus boende på femstjärnigt hotell två nätter för mindre än 1500 kr per person. Känner eventuellt att vi är lite genier faktiskt.



onsdag, februari 28

Tvåbarnsmamma the reality

Ja, ingen har väl missat att det är SNÖKAOS EXTREMKYLA RYSSVINTER va? Definitivt inte den här familjen iallafall. Alltså det är ju så vackert och hade jag haft noll barn hade jag älskat det men nu HATAR jag det för det innebär att jag är hemma med bägge barnen och gawd, det tar på humöret alltså. Jag tror förskolan är lika delar för mig som för Ellen. Imorse när jag ba du får vara hemma med mamma och Nils idag också så skrek hon NÄÄÄÄÄJ MAMMA GÅ TILL FÖKOLAN! I get that feeling, child. Som jag förstår den. Men jag orkar inte modda runt två småungar i fucking snöstorm på oplogade gator så här är ipaden, go to town. Närå, vi ska också bada, dega, rita och läsa så det går ingen nöd på henne men jag får liksom dåligt samvete över att hon missar förskolan. Sekundär FOMO å min tvåårings vägnar, härrrrrligt. Och ja, jag vet att andra ungar i samma ålder är hemma all day erry day men det hade verkligen varit vansinnigt i den här familjen. Vi gillar varandra bäst när vi inte umgås ALLTID. Men ja, när jag är borta så längtar jag ihjäl mig istället. Ska till Göteborg mån-ons nästa vecka och tar med Nils och jag har redan dåligt samvete för att jag ”överger” Ellen. En kan inte vinna när en har barn va? Det är kört. Jaha nu är det tydligen väääääldigt viktigt att vi byter till ANNAN BABBLARNA MAMMA TITTA ANNAN BABBLARNA MAMMA ANNAN BABBLARNA MAMMA TITTA ANNAN BABBLARNA

Kröppen å kommentarera

Hej hej, jag igen. Sitter här vaken i natten och funderar lite på det här med att allting ska värderas. Eller mer specifikt så funderar jag mest på det här att allt kroppsligt ska värderas. Hur kroppen ser ut. Vad den får i sig. Vad den gör av med. Det är ett jävla tjat om att hålla igång och träna bra och rätt och tänka på allt som stoppas in och sen värdera outcomen på ett eller annat sätt. Jag är ganska säker på att jag inte tror att det är så himla bra. Nu vill jag fortsätta på typ tre spår samtidigt men jag är för trött för att orka formulera mig ordentligt så här ba kommere.

Min unges förskola har en intern blogg där pedagogerna lägger upp bilder och filmer från barnens vardag. I måndags var dom i Tanto och pulsade i snön och hade fruktstund utomhus och knatade runt med sina små ben i backarna. Det ser jättehärligt ut. Då tycker en förälder att den bästa kommentaren är ”Bra träning för dom små”. Are you fucking kidding me? Ska vi värdera barns TRÄNING?! Dom är två år gamla. Det enda dom gör på dagarna är att härja. En vuxen hade inte pallat att göra en timma av deras vanliga vardag identiskt om vi pratar kroppsligt arbete utan att få träningsvärk. Fan, crossfit är ju typ exakt vad barn sysslar med fast dom gör det inte i åttaminutersintervaller. Vi behöver inte prata om att/hur barn som knappt pratar TRÄNAR. Äeh fy fan vad irriterad jag blir.

Två. Glömde kanske skriva ett förut men här är iallafall nummer två på min tankelista: kroppspositivismen. Alltså den är skitviktig som motfunktion till vårt hjärntvättade prestationssamhälle och den har förändrat min syn på mig själv och andra och öppnat mina ögon för att utseende verkligen diskriminerar, men jag kan inte lite lite lite låta bli att tänka på att den fortfarande sätter kroppen i fokus. Den vill bara utöka den positiva värderingsskalan. Obs fattar att den kan vara livräddande för individer, jag tänker alltså stort här. Hade det EGENTLIGEN inte varot bäst om alla bara slutade kommentera kroppar altogether? Jag tycker det. Jag har slutat och det är fan befriande men också beklämmande att bli varse om hur ofta kroppar kommenteras, egna och andras. Ba lägg av med det. Ja, det är en omprogrammering men seriöst inget nån kommer sakna eller må sämre av. Om jag måste läsa eller höra ett ord till om hur nån är ful eller tjock eller tränad eller stark eller whatever så kanske jag spricker av tröttma. Alltså känn det för all del, bara berätta det inte för nån. Håll det inombords och känn hur oviktigt det är för samhället att få veta hur du upplever ditt eller andras utseende. Jag menar vi ser ut som vi gör och det är väl föränderligt till viss mån men inte idag? Inte den här minuten? Kanske inte alls pga orsaker? Tänk på det lite till: varför skulle nån vara intresserad av ens utseende, egentligen? Gör det oss smartare? Gladare? Snällare? Nej. Gör det gott alls? Nej, inte egentligen.

Tre. All. Detta. Tjat. Om. Att. Röra. På. Sig. Och. Äta. Rätt. Svenska spel har en svinkonstig reklam ute nu om att 2/3 barn rör sig för lite (enligt oklar bakgrund). Reklamen spelas t ex upp när min snart tvååring kollar på barnsånger på Youtube och typ runt middagstid på teven. Vi kan alltså dra slutsatsen att dom som informeras om detta är en del av de 2/3-delarna direkt. Är det lämpligt? Är det lämpligt att det också går nån jävla yoghurtreklam för såna där småförpackningar bara barn äter med att dom innehåller mindre socker och är ”lätta”? Jag menar det är inte upp till barnen att röra på sig och få barn lagar sin egen mat så kan dom inte istället bara få äta det som ställs fram helt okommenterat och kan inte deras rörelse få vara nåt som bara finns i vardagen? Ta upp den här informationen på föräldramöten. På BVC utan barn närvarande. Skicka allmän information till föräldrar i omärkta kuvert. Om det nu är så illa så 2/3 inte rör sig tillräckligt (enligt vilken måttstock?) gå på föräldrarna.

Hörrni, kan inte vår generation bli den som låter våra barn växa upp och bara få ha en kropp? Som kan skratta och springa och kramas och gråta och busa och sova. Som får äta mat för att det är gott med mat och för att det är trevligt att äta.

Hahahhahahaha. Nä okej det kommer aldrig hända pga HÄLSOHETSEN. Men a girl can wish, right?

måndag, februari 26

Nils har varit sjuk majoriteten av sin levnadstid. Det började med en förkylning i början av december och fortsatte med snorande och framförallt hostande och fick tillslut ”överansträngda luftrör”-stämpel av läkaren. Han sa att det inte lät som astma eller att det är för tidigt att avgöra men vi fick luftrörsvidgande medicin för att hjälpa honom lite på traven. Och läkaren kanske har rätt, det kanske inte är astma, men Nils har just nu rätt sopiga luftrör. Han är känslig för förändringar i luftfuktighet, för förändringar mellan kallt och varmt och såklart för förkylningar. Så här sitter jag inomhus i vår lägenhet för jag vet inte vilken dag i rad. Vi kan inte gå ut för det är nästan tio minusgrader och då blir Nils jättedålig efteråt och de senaste nätterna har jag suttit i soffan med ett barn som hostar tills han kräks och det gör sönder mig. Min lilla bebis liksom. Så husarrest it is (ja, vi hämtar ju Ellen sen förstås). Snälla rara vädermakterna, kan vi inte börja ha vår nu? Jag kräver inte ens sol, bara barmark och säg åtta plusgrader.

söndag, februari 25

Den värsta person jag vet

Tänkte skriva nåt sleazy om hur kär jag är i mina barn (as per usual) men kan vi inte istället ta en liten stund och uppmärksamma den värsta sortens människor jag vet: den som rör sig utanför hemmet trots smittsam sjukdom. Ja, jag kollar på alla som tycker att just deras jobb/liv är så mycket viktigare än alla andras så hen går till jobbet/träningen/ut iallafall. Här kommer giltiga anledningar att röra sig utanför hemmets väggar under smittotiden: om ensamboende - doktorn, apoteket, mataffären, akuta kriser. Om samboende: inget förutom akuta kriser. Stanna THE FUCK hemma. Nej, hämta/lämna inte på förskolan. Nej, gå inte bara på det där mötet. Nej, åk inte bara till farmor. Det är så fruktansvärt egoistiskt att tro att en är så oumbärlig så världen stannar om en inte jobbar/fixar/hänger. Det kanske är ekonomiskt svårt för den enskilda individen med karensdag och sjuklön, men det är klart mer fördelaktigt att ha en sjuk person i fyra dagar än tio i två och alla med nedsatt immunförsvar; sjuka gamla väldigt små kanske klarar sig bättre.

Så, till alla egoistiska assholes som sprider smitta pga inbillad oumbärlighet: lägg av. Bara. Lägg. Av. Jag hatar er med passion.

måndag, februari 19

Livet är härrrrrligt

Ellen är asförkyld. Det är ”kul”. Att vara hemma med två barn är ju alltid noll tid för återhämtning men att vara hemma med två varav ett är en tickande skrik- och vrålbomb är utmattande beyond belief. Ja, alltså jag tycker jättesynd om henne, MEN hon är svinjobbig som halvsjuk och jag känner att förkylningen börjar bita på mig också och jag HATAR som bekant förkylningar. Började iallafall dagen med en timmas massage/naprapati. Det var gött. Andreas får friskvårdbidrag via jobbet där dom kan köpa timpaket hos min naprapat så jag fick hans årspaket(!!). Jag älskar honom osv. Han var ju också hemma idag pga kräksincidenten igår natt så idag har jag inte varit ensam med bägge alls. Tbh har jag haft en timmas massage, varit hemma 1 1/2 timma och sen varit med Nils på BVC för mät- och väg (7kg/67cm FYI) samt tagit en extrasväng i bilen för att låta barnet sova klart. Men imorgon är jag ensam med bägge. SUCK OCH STÖN OCH BLÄ. Håll tummarna för mirakulöst tillfrisknande så humöret iallafall kommer tillbaka.

Läste förresten nån artikel på KIT om barn och svordomar och moralister. Nu vet jag ju inte vilket team ni tillhör men jag har verkligen svårt att förstå vad som är så dåligt med lite gamla härliga svärord? Jag älskar språkbredden förstärkningsord som fan, helvete, jävla ger. Och dom ger en möjlighet att få ur sig frustration typ när en slår i tån eller datorn krånglar eller whatnot. Jag är 100% för svärord. Orden i sig är ju inget kränkande eftersom det bara förstärker det andra en säger så debatten borde snarare handla om att inte använda ett kränkande språk än huruvida det ska finnas ord som förstorar det en säger, no? Att kalla någon nåt kränkande är 100% fel och får aldrig accepteras någonsin. Kan vi inte prata om det istället? I meningen Håll käften din jävla idiot är det inte ”jävla” som är det hemska liksom. Diskutera gärna i smågrupper.

söndag, februari 18

Lilla barnet vaket igen. Satte på babblarna på teven så nu är det temporär vapenvila och tystnad här hemma. Pappan sover fortfarande. Alltså han är sjuk, jag vet det. Och jag var magsjuk förra helgen och han hade barnen bla bla men jag kräktes majoriteten av tiden när jag var ensam med Nils. Sen tog jag Nils på natten. Och på dagen för det blir så meckigt att gå ut med bägge två när han skulle handla. Meanwhile har jag inte sovit sen tre inatt när lilla barnet vaknade följt av stora barnet följt av lilla barn ja ni fattar och har en helvetesmorgon pga vansinnigt övertrötta barn. Det är ju liiiiiiiide svårt att inte bli iallafall en smula irriterad över att han inte ens kan hålla ögonen på sitt äldsta barn vid en badbalja i fem minuter liggandes i sängen. Just sayin.

FML

Stora barnet droppar snor och skriker. Lilla barnet är övertrött men sover inte pga förstnämnda. Barnens pappa har abonnerat sovrummet. Badar lilla barnet pga luktar död och den vill ändå inte sova. Stora barnet är med och hjälper till - kodak moment osv tills lilla barnet verkligen får nog. Klär på gaphals ny blöja och kläder och hetsmatar. Stora barnet bajsar och passar på att slänga gosedjur böcker en sko snutten två omaka strumpor ett tåg två citroner i badbaljan som står på hallmattan pga världens minsta badrum. Hallmattan är i ull. Det luktar surt dött djur. Lilla barnet somnar äntligen. Stora barnet får ny blöja men kissar på mattan.


Andreas vaknade av maginfluensa i natt. Ellen vaknade 05.27 på svindåligt humör, supersnorig. Jag har spänningshuvudvärk. Det blir en kul dag det här.

torsdag, februari 8

En kväll av mitt gamla jag

Idag har jag varit ute och ätit middag och druckit öl med mitt gamla högskolegäng, lite decimerat. Fyra långa, jävligt skarpa män som likt femton år sen framkallar skratt som ger tårar i ögonen och kärlek i bröstkorgen. Så olika alla andra jag umgås med nuförtiden. Så olika varandra allihop, men tre års dagliga umgänge, resor och oändligt med öl gör saker med folk. Det binder och det håller ihop och trots att vi ses max en gång om året i den konstellationen känns det som om vi sågs igår. Fast ändå med plats för femton års livs förändringar. Jag har ont i kinderna av skratt. Mina bästa bästa. Mina killar som är män.

tisdag, februari 6

Saker jag och Isabella Löwengrip ser olika på

Livet. Ganska mycket livet. Där hon vill maximera och effektivisera och utvecklas och sprida ut sina vingar vill jag mest stanna tiden, njuta av stunden, stagnera och bli eremit. Nej, men skämt åsido, hennes vansinniga syn på livet är för mig ett mysterium. Alltså jag är väldigt imponerad över hennes växande imperium, hennes affärsmannaskap och driv på typ samma sätt som jag imponeras av alla ambitiösa idioter som sover 5 timmar per natt för att inte ”slösa med tiden” och som också tjänar miljoner. Jag har insett att jag aldrig kommer bli en sån person. Jag är alldeles ALLDELES för grundlat för att offra allt som måste offras på vägen alternativ leva livet i ultrarapid. Isabella kanske har en poäng i sin hets, för en lunchdejt med en kompis på 33 minuter är ju kanske bättre än mina 0 minuter men samtidigt nej? Hon reser mer på en vecka än jag gör på ett år, läser fler böcker, träffar fler människor, tjänar jävligt mycket mer pengar. Men handlar det (livet) om det? Att se så många ställen som möjligt? Att vara i New York i 36 timmar? Flyga till Maldiverna i 4 dagar? Plöja bok efter bok efter bok? I sitt senaste inlägg skrev hon (inte ordagrant pga orkar inte byta fönster i telefonen) att hon hushåller på sin energi på en nivå där hon avbryter andra i deras samtal för att hon löst citerat inte vill slösa tid på skvaller eller senaste paradise hotel-avsnittet utan vill maximera sin tid till saker som får henne att växa. Och jag känner bara åh vännen, kom här. För vad blir bestående i ett liv där allt far fram i tusen kilometer i timman. Om tiden går fort för mig vars enda dagsuppgift är att hålla liv i ett barn och hämta ett annat på förskolan, vad gör det inte för henne? Jag får nästan lite svindel å hennea vägnar när jag tänker på att till och med hennes nedvarvningstid är schemalagd utifrån maximeringsprincipen. Att allting hela tiden måste ha ett syfte. Tänk om syftet med livet är att försöka uppskatta nuet så mycket som möjligt istället för att satsa allt på framtiden? Om lyckan ligger i det lilla? Nä, alltså hon är säkert lycklig på sitt sätt bara att jag har så svårt att relatera. Men seriöst, hade ni orkat var vän med någon där du är ett syfte? Där all tid måste vara kvalitetssäkrad? Där soffa och ostbågar och lite halvkallt bryggkaffe är djupt förbjudet? Hur många miljoner jag förlorar på min lathet vette katten, men jag är ändå rätt nöjd här framför min bästa tevekanal (TLC hands uuuuup!) med en sovande bebis på bröstet och en ”bappusino” på gång i köket (cappuccino, vi har köpt ny kaffemaskin).
Ibland tittar jag och Andreas på varandra över soffbordet och ba kommer du ihåg hur det var när vi inte hade några barn? Vissa gånger mer drömmande i tonen än andra. Och det gör jag ju. Typ. Nästan. Jag tror eventuellt det är lite av en försvarsmekanism att det inte riktigt går att dra sig till minnes en tid utan barn. Både för att livet nu ibland skulle kännas outhärdligt men kanske mer för att det innebär ju att Ellen och Nils inte skulle finnas. Och DET är en helt orimlig tanke.

Nånting hände i mig när Nils kom. Jag blev hel. Jag kanske har skrivit om det tidigare? Det var iallafall precis så klyschigt som det låter: allt bara föll på plats. All min oro, min sorg, min rastlöshet, min strävan till nästa, oförmågan att vara helt nu. Allt (nåja) försvann med mitt yngsta barn. Jag vet inte om det är för att han har visat sig vara den ljuvligaste bebis som nånsin funnits eller om det är hans lugn eller om det bara handlar om att allt jag nånsin drömt om är precis här precis nu. Jag är så kär i mina barn. Det är fan nästan som när ångest försöker spränga bröstkorgen fast tvärtom. Det är som att luften aldrig riktigt räcker till, att andetagen är så fulla av pirr att luften inte får plats. Bara tanken att dom inte skulle finnas är så outhärdlig så jag får en klump i halsen när jag tänker på det. Så även fast jag inte har sovit en hel natt på snart två år och vi inte har haft en hel konversation vid middagsbordet på flera månader och jag har ryggskott som skickar brinnande smärta genom kroppen så kan jag inte helt fullfölja tanken att ha ett liv som det var innan.

tisdag, januari 30

Givetvis, GIVETVIS, får Ellen kräksjukan precis samtidigt som jag sov första natten utan hjärtat i halsgropen för det lilla barnet. Det är världens konstigaste kräksjuka, men det måste vara det för det går (tydligen) på förskolan (utbrott i helgen) och hon har ju kräkts och hon är dålig i magen. Hon kräktes i söndags kväll precis vid läggning, men då trodde jag det var att hon hade käkat mjölk för snabbt. Hon var iallafall hemma från förskolan igår, men var pigg som en mört och både sov och åt som en vilde. Samtidigt var jag hos doktorn med Nils där det konstaterades ”överansträngda luftrör” och en vanlig jävla segdragen förkylning. Han skickade hem oss med Airomir för att hjälpa till lite på traven och nu mår Nils typ 90% bra. Men aldrig får en vara nöjd va för TADA vem spydde 5.08 imorse? Skrällen såklart. Och ingenting sen dess. Hon är dålig i magen men alltså vi har bytt tre bajsblöjor på hela dagen aå inte direkt akut och hon käkade 1,5 raggmunk till lunch och en hel banan och en massa gröt. Så världens lurigaste magsjuka? Kommer det en till spya? Inte? Är det triggat av nåt? (Hon har fått en flaska mjölk precis innan bägge gångerna) Kommer vi andra bli sjuka? HUR DKA JAG ORKA VARA HEMMA MED BÄGGE HELA VECKAN?! Alltså på allvar, fucking medalj till dom som är det på heltid. Jag är absolut noll procent reso/sugen på att vara med bägge mina barn 100% av min tid. Jag vill inte ens vara med ett av mina barn 100% av min tid men ja well så funkar ju inte föräldraskapet riktigt.

fredag, januari 26

Sjukångest deluxe

Så vi har ju varit förkylda/sjuka sen början av december. Jag, Andreas och Ellen är äntligen friska men Nils hostar fortfarande och även om han har blivit bättre i övrigt (inget snorig, ingen feber, pigg och glad) så hostar han. På nätterna, när han har ätit, hostar han så han kräks (ev pga så jävla hungrig så han sveper flaskan och sen hostar + har svalt luft) och sen igår så piper det ibland när han andas. Förutom det är han rätt obrydd av hostandet och är precis lika pigg och glad som vanligt. Vi har pratat med en Kry-doktor som också har tittat på Nils och vi har pratat med vår BVC-sköterska som var med när han fick en hostattack och bägge försäkrar att det inte är nån fara. Han andas regelbundet. Han har inga indrag. Han är inte hängig osv. Men nu sitter jag här för andra natten i rad och vakar över min bebis andning (ja, alltså han sover ju som vanligt) och oroar mig för att han ska dö. 1177, doktorn på Kry och BVC-sköterskan är alla överens om att det inte är akut och att åka in till en akutmottagning med honom nu inte är att rekommendera pga lång väntetid i väntrum med andra smittsamma barn. Men likt förbannat ligger jag här och har ångest över att vi tar för lätt på det här. Att vi väntar på att det ska bli akut och farligt istället för att göra nånting nu. Han har liksom hostat i sex veckor och det blir inte bättre? Tänk om han har lunginflammation och så vet vi inte det och så får han andningsproblem och dör? Jag skulle aldrig förlåta mig själv. Eller Andreas Aldrig Orolig™️. Men åk in då! kanske ni tänker nu. Och ja, fast tänk om han blir nån ny sjuk ovanpå den här sjukan och den här sjukan kanske är ofarlig? JAG HATAR ATT VARA FÖRÄLDER TILL SJUKA BARN JAG GÅR SÖNDER AV ORO!

tisdag, januari 23

Sparbruari

I senaste numret av Icas Buffé var det en sida med en tjej som specialiserat sig på billiga, men bra, måltider och som driver Portionen Under Tian. Nu ska väl sägas här att jag väldigt gärna VILL vara ekonomisk men att jag också har en ett väldigt använt betalkort pga håller mig sällan till planen så att säga. Jag gör dock matlistor för veckan och där tänker jag ju på vad som finns hemma och vad som går att kombinera så vi inte står där med typ slattar av grejer det inte går att göra nånting med. Problemet ligger väl i att vi ofta blir lite lata och beställer hämtmat och att vi har varit lite kassa på att käka upp rester innan dom blir för gamla. Därför blev jag rätt positivt triggad av den där artikeln och har sen dess både börjat följa instagramkontot (portionenundertian) och lagt till bloggen i min RSS-feed OCH! Jag (och Andreas) bestämde imorse att det blir vegetariskt i februari. Vi har lite kött och sånt i frysen och den ska tömmas så det är okej att äta men inget inköp av kött under februari månad. Det ska bli himla spännande att se vad som händer med vårt matkonto när köttet försvinner och det ska bli kul att flytta upp dom vegetariska rätterna och planera bara med dom. Vi äter absolut inte kött varje dag, men jag skulle nog säga att 50% är kötträtter, vilket ju är för mycket egentligen. Nu vill inte jag bli vegetarian, men jag vill äta mindre kött och jag tycker vi kan bli bättre på att variera vår meny och handla smartare så förhoppningsvis är det det jag kan återrapportera när februari är över.

torsdag, januari 18

Duktighetslistan

Jamen nånstans måste en väl få skryta lite? Försökte med Andreas men han är M.I.A (ev pga dåligt samvete i jämställdhetsland). Idag har jag, förutom tagit sovmorgon, duschat och gjor mig själv iordning, gjort följande:

Lekt med Nils
Vattnat blommorna
Städat* Ellens rum
Städat* sovrummet
Städat* vardagsrummet
Städat köket inkl torkat alla skåp utvändigt
Vikt/hängt tvätt
Startat 2 nya maskiner tvätt
Sorterat bort för små kläder för barnen
Kokat flaskor
Tagit ut sopor och blöjor
Städat ur duschen
Handtvättat Nils tjocktröja
Gjort rent diskmaskinen, alltså INUTI AVLOPPSGREJEN
Diskat vaser
Plockat in/ur diskmaskinen
Ätit lunch

* alltså plockat och torkat, ej dammsugit. Nån måtta osv

Hade tänkt att åka in till stan och byta pappas julklappsskjorta men bestämde mig för att stanna hemma så nu ska jag se ett avsnitt New Girl när Nils sover och sen ska jag förbereda maten tills ikväll så jag slipper det mitt i barnkaoset.

Ja, sen ska jag ta ovanstående lista plus lite annat jag gjort under veckan (planerat/handlat/packat upp veckans mat, slängt gamla blommor, bytt lakan bla) till jämställdhetsrådet som ”diskussionsunderlag”. Haha, som om vi har ett sånt? Nej, men vi måste prata lite om hur vi ska dela på grejer när den ena är hemma med barn för just nu äre fan jag som gör typ 80% av allt och sen får jag typ dåligt samvete för att Andreas är ensam med barnen typ tre timmar. Seriöst VEM ÄR JAG?! Så dumt. Ska i år jobba på att sluta få dåligt samvete över att vara borta hemifrån. Det är hans ungar också och jag är fan själv med dom minst tre timmar varje dag så varför bryr jag mig ens från början?

onsdag, januari 17

Sjukstugan

Igår, när jag inte kunde somna, låg jag och lyssnade på mina barns andetag. En på min högra sida och en på min vänstra. Jag ville så gärna dra en av dom, eller helst bägge, intill mig och begrava mig under deras varma små kroppar men dom sov så gott så det kunde jag inte. Istället trånade jag och önskade en dag med Nils där vi bara kan skrota runt i pyjamas hela dagen utan att behöva ta oss ut och hämta Ellen och härja. Man ska vara försiktig med sina önskningar för nu ser det ut som att det blir en sån dag, men på grund av att den lille stackarn har feber och är svinsnorig. Ja, jag är en sån som kallar hem deras pappa för förskolehämt när den ena har feber och är ett ynk. Kallar hem och kallar hem, Andreas erbjöd sig till och med att komma hem från jobbet direkt när jag messade om att Nils är sjuk. Okej att jag inte vill dra med Nils ut i snöstorm till en förskola med fyrtioelva baciller men att sitta hemma i soffan med en sovig bebis klarar jag ändå av på egen hand.