söndag, augusti 12

Äntligen!

Nils knäckte precis krypkoden efter att ha stått och gungat i vad som känns som tre månader. Från snurrande sittande klump till direkt på alla fyra med fart bara sådär tänkte jag skriva men det var verkligen inte speciellt plötsligt. Ser nu fram emot att gnällnivån kommer minimeras med ca 75%. Heja älskling, din lilla snigel!

fredag, augusti 10

”Jag är fantastisk”

Alltså livet som tvååring, så ljuvligt livsbejakande det är ändå. Varenda känsla måste ut och undersökas och vändas på och självförtroendet är ju grandiost at least. Ellen är så fruktansvärt rolig att vara med just nu och jag bävar så mycket inför tanken att vara ifrån henne (och Nils) på jobbheltid så vi bestämde häromveckan att jag bara ska jobba 80% med lediga fredagar hela familjen. Så oerhört lyxigt och unnigt att ha möjlighet att fatta ett sånt beslut. Tack svenska staten och våra karriärer för det. Iallafall, Ellen och tvååringslivet: jag borde verkligen skriva ner hennes knaserier på en daglig basis för hon säger och gör så mycket så jag glömmer av det. Idag har hon bland annat gått omkring och sagt jag är fantastisk! samt berättat en saga om babblar-Bobbo som var på semester på vintern ( det vet man föj det vaj snö ute på vittejn ) och rabblat allt hon kan på engelska (min syrras kille är britt och vi har hängt i sommar) och såklart även berättat om alla som älskar henne; mamma, pappa, nissi, mojfaj, Anna och Martin föjståss

Hon har också börjat förhandla om saker, vilket är oerhört underhållande. Snälla mamma kan jag inte få appa på appen? Baja en liten liten liten timma? (Hon slänger sig med minut/timma/igår/imorgon hela tiden men har ingen uppfattning om tid förutom att igår är nåt som har hänt och imorgon nåt som ska hända).

Älskar att ha en tvååring. Tvååringar är så jävla härliga. Älskar inte så mycket att ha en niomånaders bebis som inte kryper längre än ett par meter (”kryper”) och som bara bara bara bara bara vill gå medelst handhållning. Får han inte det skriker han. Det är tur att han är så jävla gullig samt har lärt sig pussas så jag hinner glömma Den Stora Irritationen som infinner sig ca var 15:e minut pga frustrerad vrålapa.

Ok. Kul inlägg för ingen annan än mig. Hejhej iallafall! Börjar jobba 22:a så då kanske jag kan ta tag i det här igen.

fredag, juli 13

Förlåt!

Men gawd! Läste Johannas inlägg om att blogger inte längre skickar notifikationer vid kommentarer och så var det ju här också. Här har jag gått och tänkt att jag visserligen är så trökig så jag förtjänar det nuförtin men ändå varit lite depp över brist på kommentarer OCH SÅ HADE NI VISST DET KOMMENTERAT *gråtemoji*. Förlåt you guys, ska svara och framförallt vill jag säga att jag verkligen uppskattar era kommentarer!

När jag ändå skriver kan jag väl uppdatera lite på livet. Vi är hos pappa i Lidköping. Jag ligger för närvarande i sängen, det är Andreas barnmorgon. 2-1-grejen funkar bra, tackar som frågar. Eller ja, han tar fler mornar än så men vi går också upp tillsammans ibland pga barn som vaknar och är så jävla gulliga så det är omöjligt att ligga kvar. Ellen är inne i en oerhört kärleksfull fas och när en minst anar det kommer det en liten (kladdig) hand och ett mamma, jag älstaj dej. Du äj det bästa jag vet! och varje kväll ska vi gå igenom vilka hon älskar: mamma, pappa, nissibus, vavava (morfar) och nanna (min syrra Anna) och sen beror det lite på. Det kan vara hennes kompisar byggänget eller babblarna eller som häromdagen Sandra, Jens och Jack eller som hon blygt sa hon som öppnade kylskåpet nu och dom två som sitter däj. Det var mycket gulligt.

Nils är fortfarande högljudd men mest bara glad (och hostig). Okej nu är det tydligen nån där nere som längtar efter mamma väldigt nycket faktiskt så jag får nog gå upp nu.

lördag, juni 23

Bokade pga inställd midsommar nu plåster-på-såret-hotell för ikväll. Här är ett tips från prisexperten: om lyx behövs, boka alltid konstiga tider för bästa pris. Nu ska vi bo i en svit till ett pris lägre än vad vi tidigare har betalt för ett vanligt dubbelrum med rabatt på samma ställe. Jag tänker att barn kan bada badkar (under övervakning) medan jag sover och sen kör vi fotboll, försenat fredagsmys (chips och dip) och woltlevererad mat. Jag ska kanske också bada nu när jag tänker efter. Utan barn, med vin. Sen ska jag hångla med min man i vardagsrummet medan ungarna sover i sovrummet. Så gör vi.

Glad bråksommar

Här har det varit allt annat än midsommarstämning. Pga sjukdom hos 75% av familjemedlemmarna blev våra planer inställda och istället körde vi följande: Nils snorar och dregglar och sitter som en tjock liten härskare och pekar och avgrundsvrålar for the fun of it. Ellen har väl varit den största humörhållaren men är två och skriker också helt random och jag och Andreas ägnade dagen åt att först bråka så fönstren skallrade (nej, vi skrek inte men) och sen hantera varandra i iskyla resten av dagen. Jag var så ledsen så jag inte kunde ha mina linser för dom fick nån himla beläggning efter ett par minuter hur mycket jag än sköljde och gick omkring i pyjamas, inomhus, hemma hela dagen. Vi åt visserligen både nån midsommarliknande lunch (i tystnad) och en jordgubbstårta men i övrigt inte så midsomrigt alls. Vi blev sams efter nattningen igår men jag är känner mig fortfarande helt dränerad. Eller så är det att klockan är typ sex och jag är uppe med barnen.

torsdag, juni 14

Min föräldrastil

Jag har länge tänkt skriva mer om föräldraskapet i form av hur jag (vi) tänker kring det men det är ju så stort och omfattande så ja nä men det blir väl inte riktigt av. Så jag gör så här istället (med en bebis sovande på min mage får se hur långt jag hinner).

Min grundinställning är att barn är jävligt kapabla och att alla barn vill väl. Och att det inte är så himla stor skillnad mellan barn och hundar eller barn och vuxna egentligen. Alla är vi flockdjur. Alla vill vi vara del av en gemenskap och alla vill vi ha förhållningsregler, gärna satta av nån annan för att vi inte ska gå sönder i beslutsångest. Det innebär att jag tror att det är min roll som förälder (eller vuxen i allmänhet kring barn) att se till att barn känner sig sedda, kan lita på att jag fixar och att det jag säger stämmer. Nu menar jag inte att en ska kunna fixa precis allt eller veta allt eller aldrig dra en liten lögn för föräldrar är inte superhjältar (eller?) men att det ska stämma generellt. Jag tror också att barn är experter på stämningar och har ett inneboende behov av att göra rätt och att anledningen till majoriteten av trots (”trots”) och liknande utbrott egentligen är vuxnas fel pga vi är stressade, försöker pressa in tusen saker och förväntar oss att barnen ska fatta outtalade grejer och så blir det syntax error i deras huvuden när dom får mixade signaler. Och ja, det här baserar jag 100% på egna erfarenheter no blame på andra föräldrar. Jag skriker åt mina barn. Jag stressar dom och blir irriterad när saker inte går som i mitt huvud och hotar (värdelös förälder) med diverse grejer (eh obs inget soc-farligt men typ du får ingen glass/vi går inte till parken/nu stannar vi hemma) vilket ju 100%-igt resulterar i ungar i olika stadier av kaos. Senast igår hade jag en idiotisk dag planerad (ur undvika kaos-synpunkt) där jag och Nils först var hos ett par kompisar varifrån vi skulle åka direkt till förskolan, hämta Ellen och sen åka hem och hämta ut ett paket och gå hem och göra iordning ett care pack till en kompis barn som ska opereras idag. För att sen såklart gå ut och packa in oss i bilen igen, åka och lämna paketet och hinna hem innan kvällskaoset samt undvika köer. Nils sov givetvis inte hos våra kompisar pga 1) spännande och 2) dum mamma som lämnade hans sovplats Vagnen i bilen ”för att slippa krångla” så han var svintrött och skitsur. Ellen var på jättebra humör men ja, hon är två och Nils hade bajsat i bilen så vi fick byta blöja på förskolan och då skulle hon prompt tvätta händerna = avgrundsvrål när jag råkade torka hennes händer efteråt och sen fick hon inte sitta på förarsätet i bilen och sen råkade jag skruva på korken på smoothien när hon visst inte hade ätit färdigt och sen skrek Nils hysteriskt och jag kan ha vässkrikit MEN VAR TYST NILS så Ellen satte sig på golvet och grät att hon ville vara med pappa. Var det Ellens fel att det var dålig stämning? Eller Nils? Nej. Såklart inte. Det var mitt. Jag skulle ha tagit ett djupt andetag och sett till barnens behov före min tidsstress. Jag kunde ha lämnat paketet efter läggning. Jag hade kunnat ta en kvart extra hemma och kramat Nils och pratat med Ellen. Ni fattar.

Vad tror jag funkar då? Att prata med barn. Berätta vad som ska hända och varför och vad som händer efter. Att lita på att dom förstår och att be dom hjälpa till inom rimliga nivåer. Att prata om känslor och hur dom känns och att dom är okej och att det ibland faktiskt är nödvändigt att skrika lite för att det ska kännas bättre (ja, dom alltså). Att fråga om dom vill ha en kram när det verkar lite kämpigt. Att ha vilodagar när det har varit mycket runtikring eller dom verkar ha en period när det är mycket nytt eller mycket intryck. Att komma ihåg att vi allihop gärna kryper in i nåns famn när det är jobbigt. Eller när vi är glada. Eller när vi behöver tröst. Att vara den famnen. Att ge dom en utmaning och låta dom prova själva först men att alltid finnas där med en hjälpande hand om det behövs. Att låta dom upptäcka att dom är kapabla. (Minen hos ett barn som precis har klarat nåt nytt är det absolut bästa jag vet f ö.) Men också att låta dom veta att dom inte alltid måste vara duktiga eller prestera och att det är okej att göra fel. Att ibland, som igår, gör mamma fel. Att äga sina fel och prata om dom.

Och kanske framförallt: att inse att livet med barn tar 250% längre tid än livet utan och därför planera utifrån det och inte utifrån vad som borde hinnas med på en dag.

Att ha dagar som igår betyder inte att jag är en dålig förälder. Det är okej att vilja skänka bort sina barn ibland eller räkna ner timmarna till läggdags. Det är kanske inte helt kosher att skrika åt sina barn men samtidigt tänker jag att det inte heller är helt dåligt att visa att föräldrar bara är människor också så länge som det inte förträngs eller ignoreras. Jag tror tystnad och rädsla för konflikter är farligt för barns självkänsla och trygghetskänsla.

Det är inte lätt att ha barn. Det går inte att planera eller vara superkonsekvent eller skydda dom från allt. Det finns inget rätt sätt, men ovan är vad jag utgår ifrån i valen jag gör och hur jag beter mig.

söndag, juni 10

Är ensam hemma. Kommer typ inte ihåg vad man gör när man är ensam hemma. Började iallafall med att kissa när jag var kissnödig istället för att vänta tills avkommorna tillät. Har även ätit en glass, druckit en espresso och satt på andra säsongen av Marcella.

fredag, juni 8

Sommarönskelista

Igår pratade vi om vad vi vill ha ut av sommaren. Jag pratar inte om vart vi ska åka eller vad vi ska göra utan om sommarvardagen. Det vore så jävla tråkigt om hela sommaren försvann i nåt jävla pick-plock-stress-sömnbrist-härj för nu finnas alla möjligheter till annat. Det här önskade jag mig:

* Att få sova utan dåligt samvete (mest mitt problem med samvetet men måste likt förbannat lösas)

Plan:
Vi kör 2 dagar-1 dag där Andreas alltså tar 2/3 av alla mornar. Klockan åtta käkar vi gemensam frukost. Skrattade för övrigt lite åt att åtta innan barn var typ mitt i natten och nu är nästan lunch om man är föräldern som har morgonvakt. Det går såklart att få riktig sovmorgon också men med tanke på att vi ofta lägger oss elva så är åtta ändå nio timmars sömn (om än avbruten av HÄMTA MÖLK PAPPA! eller WAAAAAOOO!)

* Försöka minska startsträckan för aktivitet

Plan:
Att alltid ha väskan packad och klar (tack för tips Hanna !) samt klä på/smörja in barn direkt vid första blöjbytet när dom ändå är följsamma. Unlike alla andra mornar när dom likt blodhundar vittrar upp minsta föräldravilja och går från änglar till HAHAHA DU KAN INTE TA MIG NEEEEEEEJ INTE SMÖRJA MIG JAG VILL INTE INTE TA MIG SLUUUUUUUUTA

* Tid att slappa utan att samtidigt behöva vara klättervägg/baywatch/matlåda

Plan: Det löser vi. Kan ta barnen i skift lite.

* Prioritera tid för oss som par. Så lätt att vara Familjen AB och bara sköta maskineriet och efter läggning/vid dagvila slänga sig i närmsta soffa med telefonen i högsta hugg

Plan: Stora plockrundan på morgonen. Alltså en småbarnsfamilj likt min kan lätt göra atombomb med ett hushåll på mindre än 24 timmar. Sen ska vi bägge försöka fixa en grej per dag (haha så ambitiöst) för oss. Obs att det kan vara en promenad med barn i vagn för att få prata lite. Måste inte vara barnfritt, bara vuxenfokuserat.

* Få tid för matlagningslust

Plan: ja, varsågod Linn. Matlista, veckomenyer och tid för prepp.

Ser ni hur spontana vi (inte) är? Så kul och go with the flow att ha barn. Ändrar nästan inte livet nåt det här med avkommor, känns inte som ett heltidsjobb osv. Nä, men seriöst så är det sånt här som gör att det frigörs tid till just slappa och kunna få infall i vår familj. Annars är vi bara en lat hög som borde en massa saker och så går dagarna där ingen nånsin är riktigt ledig. Hoppas det kommer funka även i praktiken.

torsdag, juni 7

Jag är så kär i mina barn just nu. Ligger bredvid Nils i sängen när han sover för att jag vill vara nära honom när jag egentligen skulle kunna duscha/se på tv/whatever. Igår lade jag Ellen vid dagvilan ch hon rullade ihop sig till en liten boll på min arm, med ryggen hårt tryckt mot min mage och domnade på tio sekunder. Sen låg jag och tittade på henne i en halvtimma och kände kärleken bokstavligt talat pulsera i kroppen. Nu är hon på förskolan och jag längtar ihjäl mig. Det är bara idag och imorgon, nästa vecka samt mån-ons veckan efter kvar till sommarlov som tur är. Jag och Andreas kör det klassiska semester/föräldraledighetsbytet i sommar så när han går på semester onsdagen innan midsommar så ska vi vara lediga ihop tills jag börjar jobba igen 1 september. Prisa Sverige och vårt fantastiska system. Nu har vi ju haft skjuts i tur i egna omständigheter (avgångsvederlag) men med Nils kommer vi ha varit lediga tillsammans nästan 6 månader. Först tre månader när han föddes och nu 2,5 i sommar plus lite strödagar. Det är ju helt sjukt länge när man (jag) tänker på det.

Har trots ovan drömläge iallafall ångest över att börja jobba. Inte jobbet i sig men att vara borta från barnen (trots att jag ganska ofta längtar efter att vara just borta från barnen). Det är mina sista skälvande (nej) månader som föräldraledig liksom. Känner ett behov att maxa det. Söva dom i famnen så ofta jag kan. Snusa extra mycket i deras nackar. Pussa deras mjuka runda kinder. Skratta leka fixa mysa läsa vagga natta gosa. Nils är som tur är en riktig myshög som tar varenda möjlighet han får att knöla in huvudet i brösten eller trycka sitt lilla huvud mot ens kind eller pussa där han kommer åt. De senaste dagarna har han börjat ropa MA-MA eller oftare BA-BAA för att sen kasta sig i famnen när vi plockar upp honom. Åh, lille Nils. Mitt minsta barn. Min pusselbit och hjärtas fröjd.

tisdag, juni 5

Saker jag är sugen på

1. En stor djup jävla kopp svart kaffe. Orkar ej gå och göra/kan ej gå och göra pga bebis i sovposition i knät.

2. Köpenhamn. Kanske tivoli, kanske bara strosa runt lite.

3. Berlin. Åh, mitt älskade Berlin. Kommer aldrig inte längta dit.

4. SEMESTER. Har varit lediga så mycket det senaste plus sommarmaj så det känns helt orimligt att det måste vara vardag. Att Ellen ska gå på förskolan och Andreas jobba? Näe. Ropen skalla, semester till alla!

5. Men kanske en Skånetur i sommar ändå? Positivt: ca allt. Negativt: orka packa släpa bära fixa flytta åka med småbarn.

måndag, juni 4

Några korta

1) är orimligt sugen på att flytta till hus. Inte radhuset vi har köpt med en kvadrats gräsmatta utan ett riktigt hus. Ett hus med trädgård och stor altan och rymd. Det har vi inte råd med i Stockholm med i övrigt bibehållen livskvalitet så det är Projekt Framtid (med med mitt tålamod vill jag ju flytta igår helst)

2) min son är sjuk. Igen. Den här gången är det vattkoppor och precis när vi trodde det var en lindrig variant som snart är över ploppar det upp prick efter prick efter prick. Jag. Orkar. Inte. Ja, plus sjukt synd om honom såklart.

3) blir barn som bärs mycket i sjal senare i sin motoriska utveckling? Har googlat men hittade bara att ergonomiska barnvagnar typ bugaboo är skitdåliga för densamma. Hatar ju bugaboo så är ej förvånad men. (Har en bugaboo dubbelvagn som vi köpte (ja begagnad) innan Nils föddes som fortfarande är oihopsatt på vinden pga hatar den så mycket samt Ellen har ben och kan gå. Förlåt Hanna för noll barnvagnslove!)

4) hur giftigt är myggift egentligen? Får liksom samma reaktion i huden som jag får i pricktest mot t ex jordnötter som jag är dödligt allergisk mot. Inte heller här har google varit speciellt hjälpsamma.

5) är det rimligt att dricka 1,5 glas rosé dagligen sommartid? Har blivit lite besatt nämligen.

Ok nu vaknar barnet igen. Hej hej

tisdag, maj 22

Att vara mer än bara förälder

Jag är hos pappa med barnen. Andreas har heldagskonferens med övernattning i Stockholm och Ellens förskola vattkoppsvarnar och efter sex månaders back-to-back-sjukdomar orkar jag (vi) inte med en omgång vattkoppor också -> ensam med två barn i tre dagar i sjuk sommarvärme -> åkte till pappa. För att ha det överstökat: det är ljuvligt här. Vi har allt vi kan behöva (förutom en till förälder) och Ellen har väl aldrig varit så lycklig som när hon kan springa nakenfis hela dagarna, bada när hon vill och allmänt härja runt utomhus utan att nån direkt behöver vakta henne (ja alltså vaktar ju vattnet, men springer fan inte efter henne på gräsmattan).

Men jag. Jag är 145% förälder just nu. Det ryms inget annat än det ständigt ambulerande moderskapsskeppet här just nu. Mellan en aktiv tvååring och en sjumånaders bebis som inte kan, men väldigt gärna vill, krypa finns det cirka 1 timma av dygnets 24 för mig. Och då ska det ändå diskas flaskor och plockas leksaker och tvättas och och och. Sjumånaders bebisar är ju för övrigt världens bästa preventivmedel om dom inte har lärt sig krypa. HEL-VE-TE vilket gnäll det är hela tiden om han inte får vara 1) i famnen (superglad) eller 2) se på babblarna (superglad). Gud nåde den som sätter ner honom med en hög leksaker och ställer sig en meter bort för att ta kaffe. Sover gör dom i och för sig men vaknar för att käka båda två (ja vi borde ta det med Ellen jag vet). Inatt vaknade dom praktiskt nog samtidigt så då låg jag på mage i sängen med en flaska i varje hand tills bägge hade somnat om, men jag gissar att jag kommer åka på varannan timma-vaket inatt bara för det.

Det. Är. Utmattande.

Det är jättemysigt också. Jag älskar mina barn men jävlar vad jag kommer lämna dom till Andreas när han kommer imorgon kväll. Hejdå ungar, mamma ska bara gå i ide ett par dygn. Nä, skoja såklart. Som om det skulle funka så. Borde kanske öva på att det ska funka så, men just nu funkar det så här i mitt huvud:

FAN VAD JOBBIGA DOM ÄR JAG VILL BARA VARA IFRED HÅLL KÄFTEN OCH TA BORT DINA KLADDIGA FINGRAR OCH SLUTA RIVA MIG I ANSIKTET JAG BLIR TOOOOOOOOKIG HUR LÅNG TID ÄR DET KVAR PÅ DEN HÄR TORTYREN?

När möjlighet ges att vara ensam:

MEN DOM ÄR JU SÅ GULLIGA BÄST JAG TAR MED MIG EN OCH GÖR NÅT MYSIGT TITTA DEN SOVER SÅ FINT JAG KAN SITTA HÄR BREDVID BARA OJ VAD ANDREAS HAR HAFT DOM LÄNGE NU JAG MÅSTE NOG HJÄLPA TILL INTE SKA JAG VARA BORTA GUD JAG ÄR EN KASS MAMMA

Fiffigt naturen, fiffigt.

lördag, maj 12

För om jag inte skriver här kommer jag inte ihåg (Ellen 2 år)

Ellen är så jävla rolig med språket nu. Hon suger åt sig ord som en himla svamp och pratar i princip obehindrat förutom att hon fortfarande byter ut konsonanter. Det börjar hon iofs också korrigera nu och det är nog bara g och riktigt rullande r som hon inte säger så ofta. Häromdagen stoppade hon mig på gatan och ba vänta mamma! Titta hjujen är punpade föjståj du. Nu äj dom pejfekta. Det är mycket som är pejfekt och jättejättefint just nu. För att inte tala om hennes förhandlingsskills när hon vill ha nånting. Jag måste ha nappen tje minutej till faktiss Hon förstår givetvis inte tid på det sättet men hon kan räkna till tio och kan alla siffror separat, svara på frågor om vilken siffra som kommer före eller efter och räkna objekt korrekt så det händer att jag säger att vi ska göra nåt om fem minuter och hon förhandlar om ett högre eller lägre nummer beroende på om hon gillar det som ska göras eller inte.

Hon har också väldigt många olika personligheter och vi vet aldrig riktigt om det är Ellen (Ide), Tåget Troy, Bärgarbilen Tom, Racerbilen Rory eller Thomas (O’Malley från Aristocats eller Thomas the tank engine, det varierar) som vaknar på morgonen. Ja, hon gillar fordon väldigt mycket heh. Föredrar att stå på Ica och ropa på Rory framför Thomas men men.

Det är en bestämd liten person som bor här och hon har såklart börjat med dom härliga utbrotten för oftast random grejer som gaffeln låg på fel håll eller vattnet var ljummet och inte iskallt när hon skulle tvätta händerna. Ni vet, logiken som ingen förstår i små hjärnor. Jag föredrar ju ligga på golvet och skrika-infallen framför den plötsligt selektiva dövheten eller avsaknaden av samtliga skelettdelar i kroppen som hon tar fram när hon inte vill något. Det första är ju ändå lite underhållande i sin dramaturgi medan de två sista mest är extremt tålamodsprövande och tar fram mina absolut sämsta sidor. LÄGG AV NU ELLEN! FÖR HELVETE! kan jag ha väst ett par gånger (ehm) mellan ihopbitna käkar i omklädningsrummet på förskolan samtidigt som jag har lett lite urskuldrande mot pedagogerna som klär på tusen barn medan jag inte får på ett av mina ens en mössa. På tal om förskolan så gillar hon fortfarande att gå dit (phew). Vi har nog haft gråtiga lämningar färre än handens fingrar. Inte för att jag drabbas direkt för jag lämnar inte men ändå.

Ellen är förutom ovan ett väldigt glatt barn och framförallt väldigt snäll, omtänksam och inkännande. Hon har världens fantasi och leker jättebra på egen hand, men hon är också känd för att berätta sagor vid läggdags Det vaj en dång en bil, MEN en dag kom det en... och häromdagen i bilen iscensatte hon en samling på förskolan. Vi hade varit på Siggesta gård och precis hoppat in i bilen när hon ba Nu äj det samling! Föj pappa äj häj å mamma äj häj åhej åhej föj Nissi äj häj.. Okej, nu äj det sångpåsen. Jag böjaj. *låtsas plocka upp ett kort ur sin imaginära påse* En katt! Lijje katt lijje katt, lijje söte ka-atten vet du att vet du att det blij mött på na-atten? Okej, nu äj det mammas tuj att välja kort. Höll på att köra av vägen för jag skrattade så mycket. Vi roade oss med låtsaspåsen i princip hela vägen tills vi var förbi Nacka.

Lilla Ellen. Så liten egentligen, men ändå så stor. Så hjälpsam (när hon vill), så stark och så beslutsam. Så himla underfundig och rolig och älsklig. Jag trodde aldrig jag skulle älska så här.

måndag, april 30

Saker jag önskar att jag visste/fattade med första ungen

Att få saker egentligen är farliga.

Att alvedon och nässpray visst funkar på småbarn (alvedon till yngre än 5 kilo kanske ska okejas av iaf BVC men i övrigt KÖR!). Att alvedon är toppen vid sprutor, vid tandlossning och vid nattetid vid allmänt jobbigt gnäll. Om inget annat hjälper (pratar inte varje dag här men när ungen är out of ordinary jobbig) och barnet är ålar som en mask och är gråtigt, kliigt, snorigt och dant: alvedon. Inte i femtioelva dagar och inte jämt men som utväg när allt verkar fel. Och nässpray om dom är svintäppta och inte kan sova. Sömn läker allt osv.

Att väldigt många barn gillar att sova med en filt över ögonen. Bägge våra somnar direkt om en slänger över en snutte.

Att det inte är så jävla bråttom med allt. Skitsamma om en vill sitta hemma i soffan i tre månader i ensamhet. Skitsamma om en inte vill att nån annan ska hålla ungen. Skitsamma om allt förutom 1) bebin mår bra och 2) en själv känner sig som en människa. Det är okej att duscha färdigt om barnet börjar skrika mid-schamponering. Den dör inte och en mår bättre färdigduschad än med kliigt schampoo i hårbotten och en halvtvålig kropp.

Att en vet mer än vad en tror om barnet.

Och framförallt: att det inte dör varannan sekund. Dom är tåliga små jävlar, bebisar. Tuffa, tåliga, livsglada smånjutare som mest bara vill hänga med familjen och bli sedda.

onsdag, april 18

Sex månader!

Nils, din rakt igenom ljuvliga lilla varelse, grattis på halvårsdagen! Tänk att du har funnits hos oss i sex månader? Tänk att det var du som kom? Eller självklart var det du. Det har alltid varit du, min lilla lyckliga golden retriever-valp. Du är glad jämt eller nästan jämt iallafall. Inte så mycket när vi lämnar dig ensam i ett rum eller om vi missar att du är hungrig för lord have mercy vad du kan skrika då. Sen nån vecka tillbaka skriker du MA MA MA MAAAAA MA MA MAAAAA om du känner dig förbisedd och jollrar glatt pa pa ba pa pa pa när du är nöjd. En inte helt rättvis fördelning kan jag känna men eftersom jag är den enda som kan få dig att pärlskratta så förlåter jag dig.

Du kan sitta nu. Eller du kan sitta nu när du inte blir för ivrig och kastar dig fram och tillbaka eller ser nåt kul som du bara måste slänga dig mot. Du fattar mamma, pappa och Ellen och kollar rätt när vi frågar var vi är.

Förra veckan (typ) kom vi på hur gammal du är och började ge dig mat mer än bara nån sked här och där och jävlar vad du äter. Jag tror vi kommer få sluta med mjölk snart för du visar med tydlighet att du inte vill ha medan du kan käka en hel tallrik gröt sekunden senare. Det är kul att ha en unge som äter. Din syster var och är fortfarande väldigt kär i sin mjölk förstår du.

Du är kanske 75 cm lång och väger runt 8 kilo. Vi ska till BVC på fredag så jag vet inte exakt. Du har iallafall kläder som Ellen hade när hon var närmare året och vi rensar ut i en rasande takt här hemma.

Du sover med ett uppvak mellan 19.30-06.10 och sen fyra småstunder på dagen. Jag har försökt göra ett sovschema på dagen och det funkar väl typ 75% av dagarna, resten är ärligt talat mitt fel.

Nu vaknade du. Du är alltid glad när du vaknar, idag inget undantag. Min älskade unge. Min sista pusselbit. Älskade vän, du är det bästa som kunde hänt och jag kommer älska dig i evighet.

fredag, april 6

Tänk att det kan kännas så motsatsigt på så kort tid? Eller tänk att jag kan känna så motsatsigt ska det väl stå om vi ska vara ärliga och här är vi ju aldrig nåt annat än ärliga, no? Idag har jag haft en perfekt dag. En supermysig förmiddag med glädjespridaren Den Yngre som precis har lärt sig att sitta (HALLELUJA!) och fatta grejer och bara är mjuk och tjock och glad hela tiden. Plus, åh det här är det bästa, han har börjat gosa med flit. Pussas och dunkar in huvudet i axeln eller bröstet eller var han kommer åt och gnussar runt huvudet och mmm:ar och fnittrar. Alltså fem månaders bebisae är fan perfektion i sin renaste form. Sen hämtade vi en skitglad Ellen på förskolan, hoppsade ut i bilen och åkte till Liljeholmen för att shoppa lite. Ellen fick bestämma om hon ville åka hem och leka med babblarna eller åka och köpa nya kläder och då valde hon att köpa nya kläder hörst nya tädej mamma. Hen leta babababa henna. Släppte lös henne på Polarn o Pyret där hon bestämt pekade på ett hörn och deklarerade tanna däj mamma. Ida välja hälv. och sen plockade en tisha till henne själv och sekunden senare en till likadan en töja till Ida å en töja till Nissibus mamma. Likadana töjor till Ida å Nissibus. Tom, nu betajaj vi. Så well, ja men det gjorde vi. Sen gick hon med påsen i ena handen och mig i den andra och småsjöng lite och var allmänt världens ljuvligaste barn innan vi åkte hem och hade fredagsmys. Hon har stenkoll på fredagsmys. Det ska vara chips, dip och firardricka (svartvinbärssaft) och så ska vi sitta i vardagsrummet och skåla och dubbeldippa (duddelditta) och skratta. Hon har livsnjutandet down to a T. Inte så konstigt när hon brås på mig och Andreas som ju inte är kända för att ducka livets goda så att säga. Sen åt vi middag, bägge barnen slängde i sig och var superglada, lekte nakenfis i sängen (sätta på pyjamas) och tog varsin unge (jag fick Nils pga pappa hova mig idag ) som somnade på fem minuter blankt. Älskar mina barn. Älskar älskar älskar mina barn. Och min man. Mmm..min familj.

Balansen balansen balansen

Hur ska man förresten få ihop ekvationen att inte vilja ha fler barn pga himla nöjd med dom jag har men samtidigt få panik över att aldrig mer ha en bebis? Hur får man ihop att vilja vara med sina barn alltid alltid ALLTID med att också behöva, verkligen behöva, vara utan dom också? Att aldrig mer vilja jobba med att inte egentligen vilja vänta en dag till med att börja jobba?

Det finns inget i livet som ger mig mer ren lycka än Ellen och Nils men jag är inte byggd för att bara vara deras mamma. Jag är supermegaspricklycklig med dom men också lite tom och mörk och dämpad i bakgrunden när jag inte har nåt annat.

torsdag, april 5

Hävde väl ur mig all skit till Andreas igårkväll och ibland önskar jag att mina känslor inte vore så EXTREMT domedagsstyrda för när jag väl börjar känna att nåt är fel så blir det liksom SÅ HIMLA FEL OCH UNDERGÅNG OCH SKILSMÄSSA OCH ja ni fattar. Och det ligger ju något i att det inte är skitlätt att ha två barn under två år och samtidigt ha ett fantastiskt, hett och givande förhållande och helt ärligt det är inte direkt som att jag orkar göra nåt åt det men GAWD ibland vore det ju trevligt att vara nåt annat än bara co-parents. Och när jag väl börjat tänka på det så ba NÄE DET FINNS INGEN UTGÅNG HÄR och så gör jag en dramatisk scen här hemma med en rätt elak (om vi ska vara ärliga) domedagsprofetia och så pratar vi och så tar det tre timmar och så POFF undergångskänslorna borta. Vadå inte kär? Klart jag är. Han är ju fantastisk och vi har det super och yada yada. För egentligen har vi ju det jättebra. Jag älskar ju vårt liv. Våra barn. Oss. Honom. Han är ju min person for life. Men fan, jag behöver påminna mig själv om det ibland. Vi behöver ta tag i att skaffa barnvakt och göra nåt ensamma. Fan livet alltså, inte så jävla självklart alla dagar.

onsdag, april 4

Snälla säg att det inte bara är jag

Jaha, nä men det här med att vara hemma gör mig ju inte till en speciellt härlig person, det gör det inte. Visst, det är mysigt med bebis och visst, jag älskar mina barn blablabla men det här med att bara vara hemma och bära runt på en klump, tvätta städa hänga torka mata byta blöja bädda hämta barn? Jag blir en sur, grinig och missunnsam människa och framförallt så blir jag väldigt hatig på min man. Vi pratar nä men skilsmässa kanske ändå är en bra idé?-hatig. Allt han gör stör mig. Allt han inte gör stör mig. Hela hans uppenbarelse stör mig så långe den inte handlar om att han har barnen eller typ utför hushållsarbete när han ändå känns praktisk att ha. Jaha, okej nu regnar det också. Och jag är astmatät pga vårjäveln och tar en jävla massa kortisontabletter och nä men fy fan, ska livet vara så här verkligen?

söndag, mars 18

Jaha, en helg till till räkningen. Pappa och min syster har varit här. Vi skulle egentligen ha åkt till Lidköping men Skrällens feberskit ställde in det men då ringde pappa och sa om inte Mohammed kan komma till berget får berget komma till Mohammed och så var det med det. Ellen vaknade feberfri efter en hel natts sömn igår morse SUPERPEPP på att Vavava (morfar) och Nanna (Anna) skulle komma på fjedasmys. Alltså hon kan säga både morfar och Anna och även sitt eget riktiga namn men envisas med att använda orden hon först började säga när hon pratar. Ja, hon kallar ju sig själv för Ida om nån har missat det. Vi gissar att det är för att en av hennes första böcker var en sångbok med Lille Katt i Astrid Lindgren-tappning där vi förklarade att mor är mamma, far är pappa och sen att det lilla barnet i slutet var Ellen. Lille ja, lille ja, lille söte Ida ni vet? Det verlar iallafall ha fastnat så till den grad att hon vägrar byta namn när hon pratar om sig själv. Skitsamma. Helgen var fantastisk förutom att Ellen grät i 20 minuter när pappa och Anna åkte härifrån pga IDA ÅSSO HÖLJA MÄ!.

Veckan som gick hade sina ups and lows i övrigt också. Ellen hade över 39 graders feber när jag hämtade henne på förskolan i tisdags och har varit sjuk. Igen. Nils fick vaccin i måndags och har sen dess liveat djävulens avkomma med nån form av avgrundvrål som låter som en blandning av en arg tupp och en flygödla från Jurassic Park vilket han har demonstrerat missnöjt cirka all vaken tid den här veckan. I torsdags fick jag en respit på några timmar när jag käkade middag med Jenny, typisk UP på många sätt faktiskt. I fredags gav däremot ungjävlarna igen nåt så ini. Vid ett tillfälle gick jag ut i köket och grät av frustration medan dom hade nån form av skriktävling i vardagsrummet och sen fick jag bita jävligt hårt i en napp för att inte bara låsa ut dom på innergården. Jag älskar mina barn väldigt mycket men HELVETE ALLTSÅ vad vidriga dom har varit i veckan. Jag brukar ha förvånansvärt bra tålamod med Ellens fejkgnällgråttrams och Nils gnäll men nästan två veckor instängd i lägenheten gör mig inte till en bra person. Ja, vid flertalet tillfällen skrek jag åt mina barn, 5 månader och snart 2 år. MEN NU FÅR NI VÄL FÖR I HELVETE VARA TYSTA! skrek jag. Det var så himla effektivt av mig eftersom små barn verkligen förstår sånt. Så väldigt bra och givande var det. Verkar dock inte ha gett dom några större men för den stora klappade mig på kinden och sa höjåt mamma. Inte meninen mamma. Baja koja lite baja. och den andra försökte äta upp min nästipp med sin slemmiga käft.

Imorgon ska Ellen till förskolan HALLELUJA! och Nils har under dagen varit en himla ängel och sitt vanliga jag så förhoppningsvis är han det imorgon och jag kan få ägna första delen av dagen till att pussa på knubbiga bebiskinder, snusa svettig bebisnacke och kolla på några avsnitt Scandal i tystnad.

Och ja, varsågoda att tyck att jag är en olämplig förälder. Det är helt okej. Det tycker jag också emellanåt innan dom somnar och allt är förlåtet pga älsktsunamin kommer. Åh, på tal om älsk! Ellen har sagt äska dej mamma helt oprovocerat innan hon skulle gå och lägga sig. Dog rätt hårt då.

fredag, mars 9

Saker jag inte förstod när jag var yngre

Baksmällor.

Myskläder.

Alltså jag har så så SÅ många gånger sagt baksmälla är bara en mental inställning. Hahahaha. Hahaha. Haha. Jaha ok. Sist jag var ute och drack 4 öl kräktes jag i 24 timmar. Hade gärna haft en annan mental inställning.

Och myskläder ja alltså jag menar att byta om när en kommer hem från jobbet/skolan. Gjorde ALDRIG det förr. Gör iofs inte det nu heller om vi ska vara petiga. Nu klär jag bara av mig fast utan att sätta på mig nåt annat. Min vanligaste hemmaklädsel: trosor, linne, eventuellt en tröja. Eventuellt.

Ja, jag förstod inte feminism heller men alltså det var bara för att jag var ung, dum och obildad. Och ignorant samt priviligerad. Jag har aldrig märkt... *facepalm*
Skrällen är sjuk och ett ynkligt litet vaja hos mamma!-paket. Hon har inte mer feber än typ 38 grader och är lite snorig så hon borde inte vara så dålig men jag vet inte om det är för att hon måste dela med sig av knätiden eller om hon är nåt annat sjuk, men hon är så liten och ledsen. Hon piggnar till emellanåt och är på strålande humör så hon är ju inte döende men när hon är liten och ledsen och trött? Herregud mitt hjärta då. Idag har hon typ velat sova sen halv tio (hon vilar halv tolv) och jag förhalade till elva när vi lade oss i sängen och hon somnade på mindre än en minut på min arm. Nils somnade strax innan när jag matade honom så nu ligger som i varsin säng och sover och jag borde väl carpa tiden men sitter istället emellan och vakar. Vi ska egentligen åka till Örebro ikväll för Andreas ska på 40-årsfest imorgon och istället för att vara ensam med bägge tänkte vi köra hotellkväll och sen hänga med hans familj under helgen, men det känns lite som att det blir inställt. Jag hade ändå sett fram emot lite miljöombyte. Det känns som att jag är inlåst i vår lägenhet nuförtiden.

tisdag, mars 6

Idag var det min tur att natta Ellen. Vi kör generellt varannan dag så det är ju egentligen kanske givet men varje kväll frågar vi vem ska sova Ellen ikväll? och varje kväll svarar hon rätt. Hon somnade i min famn mitt i en mening och nu ligger jag i mörkret bredvid henne och bara lyssnar på dom där små andetagen och typ försöker hålla tillbaka fjärilarna nej elefanthjorden i bröstkorgen. Det är väldigt mycket som är klyschigt med att ha barn men alltså jag trodde inte det gick att älska så här? Eller gick och gick, jag visste inte att den här dimensionen fanns. Och att två barn inte blir dubbelt så mycket utan en exponentiell explosionsökning av ren kärlek. Att vi skaffade (kunde få) två barn och så här tätt är det absolut bästa som har hänt mig. Jag älskar att ha två barn. Jag älskar att jag inte behöver sörja Ellens pyttighet för den platsen fyller Nils och jag älskar att få följa bägges väg framåt.

lördag, mars 3

Sak jag känner när nån berättar att de ska ha barn (förutom grattis)

1) Åh välj kejsarsnitt

2) Åh flaskmata ungen

Jag säger givetvis inte det eftersom MEN HERREGUD håll käften om andras val, men jag typ biter mig i tungan för att inte börja ”tipsa”. Jag är typ sugen på fler barn bara för att få föda igen. Tänk om jag hade vetat det innan Nils? Tänk att jag hade sluppit ha ångest i 35 veckor då. Eller tänk om jag hade vetat innan Ellen? Då hade jag stått på mig istället för att vika ner mig i ”naturlighet”-sträsket och fått se fram emot Nils förlossning. Also kanske hade känt mig som en mindre kass mamma som inte ville bröstmata Skrällen. Känsla första barnet vid ingen amning: skam skuld fast samtidigt oväljbart alternativ pga omständigheterna. Känsla andra barnet: men herrejävlar sluta tjata om dom där brösten mina ungar är fiiiiiiiine!

Så, ifall nån är på kanten av vågskålen och känner att ni behöver lite pepp för att våga välja det som känns bäst för er och det råkar vara ett av ovan bespottade alternativ: dom är fkn awesome. Bästa jag gjort och bästa jag gjort. Vi är många i er ringhörna också. Gör det som känns bäst för er!

fredag, mars 2

Jag var med på Ellens förskola idag fram till vilan när jag inte kände för att sitta i ett nedsläckt rum i 1 1/2 timma så jag tog min unge i handen och drog hem för FJEDASMOS. Hemma väntade Världens Gladaste Bebis och en jävla massa choklad som jag kan ha hetsköpt på mathem när jag lade ordern 23.05 i förrgår. Hehe. Heee. Men seriöst tho, Noblesse apelsin?! Ja, den är slut nu ja. Nu sitter jag med Nils i famnen och har sett På Spåret. Andreas har (förmodligen) somnat under nattningen, som han gör 9/10 gånger. Herregud han är en sån ROOKIE! En får ju absolut inte under några villkor lägga sig ner men well ja nä han ba men hon ville ligga på mitt bröst och sen lade hon sin hand på min arzzzzzzzzznark. Funderar på att ta med mig bebin och joina resten av gänget för det är så sjukt mysigt att ligga inklämd mellan mina familjemedlemmar. Alltså jag kanske verkar tuff och så ibland och raljerar över barn och få vara ifred och blabla men det finns inget INGET jag gillar mer än helger när vi får vara tillsammans hela familjen. Mmm...min familj. Men på tal om ensamtid så har jag också precis bokat en miniweekend i Gdansk med min bästis. En liten trettiofemårspresent till oss från oss för samma kostnad som vår vanliga present till varandra: finrestaurangbesök. Alltså flyg plus boende på femstjärnigt hotell två nätter för mindre än 1500 kr per person. Känner eventuellt att vi är lite genier faktiskt.



onsdag, februari 28

Tvåbarnsmamma the reality

Ja, ingen har väl missat att det är SNÖKAOS EXTREMKYLA RYSSVINTER va? Definitivt inte den här familjen iallafall. Alltså det är ju så vackert och hade jag haft noll barn hade jag älskat det men nu HATAR jag det för det innebär att jag är hemma med bägge barnen och gawd, det tar på humöret alltså. Jag tror förskolan är lika delar för mig som för Ellen. Imorse när jag ba du får vara hemma med mamma och Nils idag också så skrek hon NÄÄÄÄÄJ MAMMA GÅ TILL FÖKOLAN! I get that feeling, child. Som jag förstår den. Men jag orkar inte modda runt två småungar i fucking snöstorm på oplogade gator så här är ipaden, go to town. Närå, vi ska också bada, dega, rita och läsa så det går ingen nöd på henne men jag får liksom dåligt samvete över att hon missar förskolan. Sekundär FOMO å min tvåårings vägnar, härrrrrligt. Och ja, jag vet att andra ungar i samma ålder är hemma all day erry day men det hade verkligen varit vansinnigt i den här familjen. Vi gillar varandra bäst när vi inte umgås ALLTID. Men ja, när jag är borta så längtar jag ihjäl mig istället. Ska till Göteborg mån-ons nästa vecka och tar med Nils och jag har redan dåligt samvete för att jag ”överger” Ellen. En kan inte vinna när en har barn va? Det är kört. Jaha nu är det tydligen väääääldigt viktigt att vi byter till ANNAN BABBLARNA MAMMA TITTA ANNAN BABBLARNA MAMMA ANNAN BABBLARNA MAMMA TITTA ANNAN BABBLARNA

Kröppen å kommentarera

Hej hej, jag igen. Sitter här vaken i natten och funderar lite på det här med att allting ska värderas. Eller mer specifikt så funderar jag mest på det här att allt kroppsligt ska värderas. Hur kroppen ser ut. Vad den får i sig. Vad den gör av med. Det är ett jävla tjat om att hålla igång och träna bra och rätt och tänka på allt som stoppas in och sen värdera outcomen på ett eller annat sätt. Jag är ganska säker på att jag inte tror att det är så himla bra. Nu vill jag fortsätta på typ tre spår samtidigt men jag är för trött för att orka formulera mig ordentligt så här ba kommere.

Min unges förskola har en intern blogg där pedagogerna lägger upp bilder och filmer från barnens vardag. I måndags var dom i Tanto och pulsade i snön och hade fruktstund utomhus och knatade runt med sina små ben i backarna. Det ser jättehärligt ut. Då tycker en förälder att den bästa kommentaren är ”Bra träning för dom små”. Are you fucking kidding me? Ska vi värdera barns TRÄNING?! Dom är två år gamla. Det enda dom gör på dagarna är att härja. En vuxen hade inte pallat att göra en timma av deras vanliga vardag identiskt om vi pratar kroppsligt arbete utan att få träningsvärk. Fan, crossfit är ju typ exakt vad barn sysslar med fast dom gör det inte i åttaminutersintervaller. Vi behöver inte prata om att/hur barn som knappt pratar TRÄNAR. Äeh fy fan vad irriterad jag blir.

Två. Glömde kanske skriva ett förut men här är iallafall nummer två på min tankelista: kroppspositivismen. Alltså den är skitviktig som motfunktion till vårt hjärntvättade prestationssamhälle och den har förändrat min syn på mig själv och andra och öppnat mina ögon för att utseende verkligen diskriminerar, men jag kan inte lite lite lite låta bli att tänka på att den fortfarande sätter kroppen i fokus. Den vill bara utöka den positiva värderingsskalan. Obs fattar att den kan vara livräddande för individer, jag tänker alltså stort här. Hade det EGENTLIGEN inte varot bäst om alla bara slutade kommentera kroppar altogether? Jag tycker det. Jag har slutat och det är fan befriande men också beklämmande att bli varse om hur ofta kroppar kommenteras, egna och andras. Ba lägg av med det. Ja, det är en omprogrammering men seriöst inget nån kommer sakna eller må sämre av. Om jag måste läsa eller höra ett ord till om hur nån är ful eller tjock eller tränad eller stark eller whatever så kanske jag spricker av tröttma. Alltså känn det för all del, bara berätta det inte för nån. Håll det inombords och känn hur oviktigt det är för samhället att få veta hur du upplever ditt eller andras utseende. Jag menar vi ser ut som vi gör och det är väl föränderligt till viss mån men inte idag? Inte den här minuten? Kanske inte alls pga orsaker? Tänk på det lite till: varför skulle nån vara intresserad av ens utseende, egentligen? Gör det oss smartare? Gladare? Snällare? Nej. Gör det gott alls? Nej, inte egentligen.

Tre. All. Detta. Tjat. Om. Att. Röra. På. Sig. Och. Äta. Rätt. Svenska spel har en svinkonstig reklam ute nu om att 2/3 barn rör sig för lite (enligt oklar bakgrund). Reklamen spelas t ex upp när min snart tvååring kollar på barnsånger på Youtube och typ runt middagstid på teven. Vi kan alltså dra slutsatsen att dom som informeras om detta är en del av de 2/3-delarna direkt. Är det lämpligt? Är det lämpligt att det också går nån jävla yoghurtreklam för såna där småförpackningar bara barn äter med att dom innehåller mindre socker och är ”lätta”? Jag menar det är inte upp till barnen att röra på sig och få barn lagar sin egen mat så kan dom inte istället bara få äta det som ställs fram helt okommenterat och kan inte deras rörelse få vara nåt som bara finns i vardagen? Ta upp den här informationen på föräldramöten. På BVC utan barn närvarande. Skicka allmän information till föräldrar i omärkta kuvert. Om det nu är så illa så 2/3 inte rör sig tillräckligt (enligt vilken måttstock?) gå på föräldrarna.

Hörrni, kan inte vår generation bli den som låter våra barn växa upp och bara få ha en kropp? Som kan skratta och springa och kramas och gråta och busa och sova. Som får äta mat för att det är gott med mat och för att det är trevligt att äta.

Hahahhahahaha. Nä okej det kommer aldrig hända pga HÄLSOHETSEN. Men a girl can wish, right?

måndag, februari 26

Nils har varit sjuk majoriteten av sin levnadstid. Det började med en förkylning i början av december och fortsatte med snorande och framförallt hostande och fick tillslut ”överansträngda luftrör”-stämpel av läkaren. Han sa att det inte lät som astma eller att det är för tidigt att avgöra men vi fick luftrörsvidgande medicin för att hjälpa honom lite på traven. Och läkaren kanske har rätt, det kanske inte är astma, men Nils har just nu rätt sopiga luftrör. Han är känslig för förändringar i luftfuktighet, för förändringar mellan kallt och varmt och såklart för förkylningar. Så här sitter jag inomhus i vår lägenhet för jag vet inte vilken dag i rad. Vi kan inte gå ut för det är nästan tio minusgrader och då blir Nils jättedålig efteråt och de senaste nätterna har jag suttit i soffan med ett barn som hostar tills han kräks och det gör sönder mig. Min lilla bebis liksom. Så husarrest it is (ja, vi hämtar ju Ellen sen förstås). Snälla rara vädermakterna, kan vi inte börja ha vår nu? Jag kräver inte ens sol, bara barmark och säg åtta plusgrader.

söndag, februari 25

Den värsta person jag vet

Tänkte skriva nåt sleazy om hur kär jag är i mina barn (as per usual) men kan vi inte istället ta en liten stund och uppmärksamma den värsta sortens människor jag vet: den som rör sig utanför hemmet trots smittsam sjukdom. Ja, jag kollar på alla som tycker att just deras jobb/liv är så mycket viktigare än alla andras så hen går till jobbet/träningen/ut iallafall. Här kommer giltiga anledningar att röra sig utanför hemmets väggar under smittotiden: om ensamboende - doktorn, apoteket, mataffären, akuta kriser. Om samboende: inget förutom akuta kriser. Stanna THE FUCK hemma. Nej, hämta/lämna inte på förskolan. Nej, gå inte bara på det där mötet. Nej, åk inte bara till farmor. Det är så fruktansvärt egoistiskt att tro att en är så oumbärlig så världen stannar om en inte jobbar/fixar/hänger. Det kanske är ekonomiskt svårt för den enskilda individen med karensdag och sjuklön, men det är klart mer fördelaktigt att ha en sjuk person i fyra dagar än tio i två och alla med nedsatt immunförsvar; sjuka gamla väldigt små kanske klarar sig bättre.

Så, till alla egoistiska assholes som sprider smitta pga inbillad oumbärlighet: lägg av. Bara. Lägg. Av. Jag hatar er med passion.

måndag, februari 19

Livet är härrrrrligt

Ellen är asförkyld. Det är ”kul”. Att vara hemma med två barn är ju alltid noll tid för återhämtning men att vara hemma med två varav ett är en tickande skrik- och vrålbomb är utmattande beyond belief. Ja, alltså jag tycker jättesynd om henne, MEN hon är svinjobbig som halvsjuk och jag känner att förkylningen börjar bita på mig också och jag HATAR som bekant förkylningar. Började iallafall dagen med en timmas massage/naprapati. Det var gött. Andreas får friskvårdbidrag via jobbet där dom kan köpa timpaket hos min naprapat så jag fick hans årspaket(!!). Jag älskar honom osv. Han var ju också hemma idag pga kräksincidenten igår natt så idag har jag inte varit ensam med bägge alls. Tbh har jag haft en timmas massage, varit hemma 1 1/2 timma och sen varit med Nils på BVC för mät- och väg (7kg/67cm FYI) samt tagit en extrasväng i bilen för att låta barnet sova klart. Men imorgon är jag ensam med bägge. SUCK OCH STÖN OCH BLÄ. Håll tummarna för mirakulöst tillfrisknande så humöret iallafall kommer tillbaka.

Läste förresten nån artikel på KIT om barn och svordomar och moralister. Nu vet jag ju inte vilket team ni tillhör men jag har verkligen svårt att förstå vad som är så dåligt med lite gamla härliga svärord? Jag älskar språkbredden förstärkningsord som fan, helvete, jävla ger. Och dom ger en möjlighet att få ur sig frustration typ när en slår i tån eller datorn krånglar eller whatnot. Jag är 100% för svärord. Orden i sig är ju inget kränkande eftersom det bara förstärker det andra en säger så debatten borde snarare handla om att inte använda ett kränkande språk än huruvida det ska finnas ord som förstorar det en säger, no? Att kalla någon nåt kränkande är 100% fel och får aldrig accepteras någonsin. Kan vi inte prata om det istället? I meningen Håll käften din jävla idiot är det inte ”jävla” som är det hemska liksom. Diskutera gärna i smågrupper.