tisdag, september 17

Våga vara obekväm

Här sitter väl jag på en barnpall i badrummet (barnen duschar pga fisk till lunch och allergisk moder) och försöker kuva ångesten jag känner över att barnens huvudpedagog tillika personalansvarig på förskolan är så att säga liiiite sur på mig. Hon skulle givetvis aldrig säga det rakt ut, men kommenterade att hon visste att jag ringt och om vad samt att hon inte håller med när jag hämtade barnen för en stund sen. Det var ju full barngrupp och hålligång och inte direkt forum för diskussion, men jag sa att hon kunde ringa om hon vill prata mera och upprepade att jag inte tycker att vikariens bemötande mot barnen är ok. Alls. Och jag står för det. Och jag tycker det är/var rätt att säga till för jag tycker inte barn ska mötas av avståndstagande och tystnad och jag tycker det är skitviktigt att som både blir och känner sig sedda. Och om inte jag som vuxen kan eller vågar stå upp för det, vem ska? Givetvis känner jag även åh nej, vad jobbig jag var. Vad jobbigt att dom tycker jag är jobbig. Lägger jag mig i deras arbete? Jag vet ju att dom gör allt med barnpersoektiv och borde jag lita på deras omdöme och och och. Plus obekväm pga vill ju vara omtyckt. Får stark ångest av känslan att nån inte gillar mig. Men istället för att låta den ångesten diktera mitt beteende tänker jag rida ut det och försöka tänka att den moraliska kompassen är starkare än socialt konstruerade krav på att alltid vara till lags.

Bästa blogglistan, ärligt snodd

Jag har absolut ingenting att göra på jobbet så här kommer en ärligt snodd frågelista från Elsa Billgren:


Vad har du inte ångrat i ditt liv?
Alltså, att jag har lärt mig att det inte är någon idé att ångra nånting tror jag. Att jag har lärt mig att tro att vi alltid fattar det bästa beslutet vi kan, med den informationen som finns tillgänglig just då. Att det känns fel eller konstigt i efterhand är för att saker förändras, vi får annan eller mer information osv. Plus att om vi hade valt annorlunda där första gången så vet vi ju inte hur den sliding doors-effekten hade varit. Kanske hade nåt annat hänt då som inte hänt nu som hade gjort att DET beslutet hade känts fel. Nu menar jag inte att man inte kan ångra att man har sagt nåt dumt till nån, eller att man önskar att nåt inte hade hänt, men generellt så är det bättre att vara snäll med sig själv och tänka att det som hände var rätt just då. Mer specifikt ångrar jag inte att jag flyttade till eller från Australien, att jag sa upp mig från mitt förra jobb när jag tyckte att jag blev illa behandlad eller att jag bestämde mig för att sluta skämta om precis allt, precis hela tiden.


Vilka är de tre bästa pizzaingredienserna? 
Förutom tomatsås och ost så burrata, körsbärstomater och en god salami.

Vilken är den vackraste färgen? 
Jag är väldigt väldigt förtjust i en bränd, smutsig roströdrosa.

Vilket är det vackraste materialet? 
Alla sorters terrazzo.

Vilket är det vackraste ljudet? 
Skratt.

Vilken är den godaste smaken?
Syrligt, t ex ugnsrostade körsbärstomater, rödkål med sumak och lite citron, färska vildhallon. Ni fattar.

Hur ser en favoritdag ut i ditt liv när du är 80?
Det här var så svårt när jag gick FridayLab i våras så jag inte kunde svara. Jag kan inte se så långt fram i tiden. 

Vad är din mest återkommande dröm när du sover och hur tolkar du den?
Min mest återkommande dröm är en mardröm där någon bryter sig in i vårt hem och jag och barnen måste fly eller gömma oss. Jag tolkar inte den alls mer än att jag är rädd för det och ptja, ibland drömmer jag det. Jag tror inte på drömtydningar, däremot tror jag att man kommer ihåg sina drömmar oftare när man är stressad osv pga att man sover sämre och därför oftare vaknar efter en dröm.

Skulle du någon gång vilja starta ett eget klädmärke? 
Haha, ja den här var ju till Elsa. Men nej. Efter nästan 10 år i branschen känner jag bara att nej. Det är dyrt och jobbigt och kämpigt och få märken överlever i längden.

Har du sytt/stickat något plagg du använder? 
Hahaha, nej.

Vilka dofter gör dig trygg?
Ny bil och bilhall (pappa jobbade på Toyota när jag var liten) och nystädat, typ såpa. Och min mans doft.

Linn och Andreas största likheter och Linn och Andreas största olikheter. (Personlighet, favorit, smak, dröm, intresse)
Jag tror våra största likheter ligger i sättet vi ser på världen. Att vi ser på barn (och våra barn) på samma sätt. Att vi har samma syn på barnuppfostran och kärlek. Att vi har samma syn på att vilja varandra väl och att vi inte ser det som en uppoffring att ändra egna vanor för att göra den andra glad, typ vi bråkar aldrig om tandkrämstuber eller toarullar eller disk pga vi har ändrat beteendet så den andra ska bli glad. Jag AVSKYR t ex disk på diskbänken, medan Andreas absolut hade haft diskberg om vi inte var ihop. Har aldrig nånsin hört ett pip från honom om att det är jobbigt att plocka undar/plocka ur diskmaskinen/diska. Det gör mig väldigt glad i vardagen. Vi har också ungefär samma grundtempo och gillar att ha det rätt lugnt och skönt. Våra största olikheter ligger absolut i personlighet och i uppväxt/inlärda mönster. Jag är en just do it!-person, vare sig det handlar om att vika tvätten eller möblera om eller ta tag i jobbiga grejer och kan absolut inte drömma om grejer för då vill jag ha det NU. Andreas ser drömmandet som lite av njutningen. För honom behöver allt inte alls bli av för att han ska ha njutning av det. Han är också ot-e-ro-ligt segstartad och tar väldigt sällan initiativ, men följer glatt med på allt. Jag har tusen idéer, men kontrollbehov. Sen är det ju det där med att han är man och jag är kvinna och vi har vuxit upp i ett patriarkalt samhälle där jag har fostrats in i projektledar/relationsunderhållar-rollerna och han...inte har det. Och att jag är noll rädd för konflikt och han gör precis allt han kan (tror han) för att undvika det. Och att jag pratar om ALLA känslor, HELA TIDEN, och har alla känslor, hela tiden medan han inte pratar om dom så ofta, men heller inte känner lika starkt eller mycket eller ofta.


Den Jobbiga Föräldern

Idag har jag varit Den Jobbiga Föräldern på barnens förskola. Vi älskar förskolan och all personal är helt fantastisk, men det finns en person som vikarierar om än väldigt sällan som jag tycker är helt olämplig att ha i närheten av barn. Vi har påtalat det tidigare i samband med utvecklingssamtal och sagt att hen inte får vara ensam med våra barn för att vi inte litar på den personens förmåga att ha koll eller för den delen vara närvarande med barnen. Alltså närvarande som mentalt med, inte som i fysiskt där. Hen hälsar inte på vare sig barn eller föräldrar och jag vet efter två år fortfarande inte vad hen heter för hen svarar inte ens på direkt tilltal. Iallafall, imorse var hen där igen. Nu har det blivit så att barnkullen på vår förskola är rätt ung med mycket nyinskolade barn och lämningarna kräver därför väldigt mycket hands on i mottagandet från förskolan och det är många barn som är ledsna en liten stund och behöver närhet och uppmärksamhet. Så när det är två (fantastiska) ordinarie som sitter med typ fem barn i knät så behöver den tredje personen vara den som har koll på hela gården (vi lämnar utomhus). Det har inte den här vikarien. Hen satt helt still i ett hörn och tittade knappt på barnen. Det som var droppen idag var när en av barnens avdelningskompisar var lite ensam och sen sökte upp vikarien för att prata lite och hen inte svarade. Jag satt två meter därifrån så jag såg exakt vad som hände och barnet är väldigt bubbligt och pratigt och roligt i vanliga fall, men gick bara därifrån med ögonen i marken. (Ja, givetvis ropade jag på barnet så hen kunde vara med och leka med oss.) Så nu har jag ringt till förskolechefen och berättat om morgonen och sagt att jag tycker att vikarien är olämplig. Hon trodde att hon visste vem jag pratade om, men att upplevelsen mer är att hen är blyg och försiktig och för att vara extra tydlig så tycker jag att det är jättebra att det finns olika sorters människor runt mina barn. Det är viktigt att även blyga och försiktiga får plats, men det är skillnad på att vara blyg och försiktig och att ha ett beteende som gränsar väldigt starkt mot obrydd och obekväm. Och om jag ska vara helt ärlig så kan alla få vara blyga och försiktiga, men om man är så blyg så man inte vågar prata med barnen som man är anställd för att ta hand om så är man inte lämplig att jobba med just barn i en sån miljö.

måndag, september 16

Sista veckan

Jag sitter på kontoret med en kaffe från fulfiket på hörnet i handen och några kartonger prover bakom mig och funderar på det här med att det här är min sista vecka här. Det är sex år och nån månad sen jag började och det här har varit så mycket mer än ett jobb. Eller så kanske det är den nya sortens jobb, vad vet jag? Det jag vet är att jag inte kunde ha varit på nåt bättre ställe under de senaste relativt turbulenta åren i mitt privatliv. När mamma dog och perioden före när jag var borta mycket hade jag full lön hela tiden och jobbade när jag orkade/kunde/ville. Så när många andra behöver gå till jobbet eller ansöka om anhörigstöd och känna sig inträngda i ett hörn, fick jag luft och lugn och ro att läka och distrahera mig i min takt. Det var här jag jobbade när jag gifte mig. Det var här jag berättade att jag var gravid, och var gravid med allt vad det innebär. Aldrig ett ord om att "göra mina timmar" när jag behövde åka hem och sova klockan tre. Aldrig ett ord om vab eller flextider för att hämta/lämna barn. Bara en himla massa omtanke för mig, och för min familj. Jag hoppas (och tror) att det egentligen har lönat sig för jobbet har blivit gjort och mer därtill. Att sluta här känns lite som att lämna min familj och flytta hemifrån och bli vuxen på riktigt. Det nya jobbet ska bli så himla roligt och jag är både exalterad och nervös för jag kan inte det. Det jag gör här, att driva småskaligt bolag, kan jag i sömnen, men att jobba på bolag som omsätter åtta miljarder är nåt helt annat. Här är jag spindeln i nätet och där blir jag en av tusen. Det ska bli roligt att få många kollegor. Det ska bli roligt att bli mer en liten del av en helhet, men det är också himla läskigt. Nu är det en liten vecka kvar av det här och min to do-lista är exakt åtta punkter lång för hela veckan. Dags att jobba.

fredag, augusti 30

Det är vanligt jävla vansinne, bara

Vi har revision på jobbet. Jag förstår vitsen med revision, jag är vanligtvis för revision, men just nu beter sig våra revisorer som nittiotalister som har svårt att hålla två saker i huvudet samtidigt. Dom granskar saker dom redan har granskat, inklusive sin egen faktura (?) och jag har nu suttit hela den här arbetsveckan och skickat en jävla massa kopior på skitgrejer för att dom "har börjat med digital revision", men utan att för den delen tillhandahålla ett forum för leverans av dessa filer. Och dom vet inte hur man använder dropbox eller google drive. Vi skriver 2019 nu. Ja, jag ska väl inte ranta om nåt som är så tråkigt så JAG somnar, ert intresse i det hela torde således vara minimalt om inte obefintligt. Det jag väl ville komma till är att min irritation över detta spiller över. Och jag verkar i största allmänhet vara rätt irriterad på rätt mycket just nu. Kan vara nån form av dold PMS (vet ej pga äter p-piller som ej ger mens), kan vara att jag ska sluta på jobbet och är "ganska" omotiverad att jobba alls, kan vara att ett av barnen är inne i en ny "utvecklingsfas" och kräver en föräldrastil som låt oss säga så här: inte kommer naturligt för mig.

DET ÄR SÅ UTMANANDE FÖR PSYKET ATT VARA FÖRÄLDER IBLAND.

Jag blir liksom trött i själen av att vara mamma. Ja, jag blir glad och lycklig och blablablabla också, men nu fokuserar vi på att jag är sur. Jag har en lång sms-tråd med en kompis om saker jag egentligen vill skälla på min man om, men inte orkar pga världsligt i livet egentligen och jag vill ännu mindre ha dålig stämning än att tjafsa om till exempel svårigheten att lägga ner en tom mjölkförpackning i soporna ca 40 cm från diskbänken där dom alltid hamnar istället. Det är ju ett större ämne, det här med jämställdhet i relationer, än att bara snuddas vid i förbifarten i en liten grin-rant, men låt oss konstatera att en del av problemet med att leva med en man som vill vara jämställd är att välviljan ibland sätter krokben för att se verkligheten. Som att viljan att vara jämställd liksom per automatik lyfter det män gör liiiiite mer än om en kvinna hade gjort samma sak. Och att det är lätt att det fastnar i "men jag gjorde x igår" eller en fördelning av olika sysslor på olika personer när det mer handlar om att göra lite mer av allt, lite större del av tiden.

Jag känner att jag också har svårt att skriva om det utan att också brasklappa att Andreas faktiskt gör mycket hemma och att han faktiskt har alla intentioner att vi ska dela på allt blablabla. Det handlar om oss, visst,  men det handlar också om strukturen. Om strukturen som har gjort att jag och nästan alla kvinnor jag känner får/tar projektledarrollen. Om hur förmågan att helikoptertitta och förutspå/förebygga/planera gör att mycket går så mycket fortare när t ex jag gör det, än när Andreas gör det. Och att jag därför gör mer på samma tid och om vi då jämför hur mycket tid vi lägger ner på olika saker hemma så är den kanske jämlik, men om vi jämför outputen av samma tid skiljer det sig markant. Vad är rättvist då? Och sett från andra sidan så gör jag ju saker som kanske inte är "nödvändiga" i för god tid och därmed i onödan. Ska det räknas ändå? Och hur i allt det här blir det rättvist att jag förmodligen är den enda här hemma som funderar på det?

Annat jag stör mig på just nu utan inbördes ordning och utan någon speciell händelse in mind:

- Alla som postar videos på insta från konserter. Gawd, lägg av. Du är tuff, du var där. Ingen hör nånting av skrapet i ljudet i filmen, ingen ser nåt annat än lite ljuskäglor, bakhuvuden och kanske lite rök.

- Folk som inte tar ansvar. Möter dom dagligen. "Men.." "Fast.." "Någon annan..." Gör mig fullständigt vansinnig.

- Bilder på djur i sociala medier. Det. Är. Det. Tråkigaste. Som. Finns. (medveten om att folk tycker detsamma om barnbilder, hejhej välkomna till min tråkinsta!)

- Folk som inte stannar hemma eller håller barnen hemma när dom är sjuka.

Nej, nu fick jag ett sms från Johanna om att våra gardiner är levererade till vårt ombud så nu blev jag istället helt glad. Vi slutar med att säga att det är så himla roligt med alla som vågar ta sina hobbies och göra nåt med dom. Som Johanna som syr så himla fina grejer och nu har handtryckt och sytt gardiner till oss på en skitkonstigt specad grundidé jag fick när jag kollade på hennes instakonto @johannasyrgrejer.


tisdag, augusti 13

Barnen börjar förskolan imorgon. Ellen vill inte gå pga rädd för nån hängande korg (?) och Nils vill det Ellen vill så ja, men nej det blir nog en rolig morgon imorgon. Dom kommer ha svinkul sekunden dom kommer dit, men tyvärr har Ellen nästan passerat gömma saker i lek-stadiet och kommer eventuellt inte gå att locka med ens om vi gör vårt bästa för att leka minimonsyer (det senaste hon kollade på på Netflix). Det får dock Andreas lösa för det är han som lämnar. Jag? Nämen jag ska ha en enda samt sista semesterdag i min ensamhet. Åh, ljuvliga ensamhet. Kommer väl oroa mig för barnen 50% och ha 50% dåligt samvete för att jag inte jobbar men aja.

Vi har haft en bra sommar. Det har varit lugnt och jävligt mycket familj och jag är både dödskär i mina barn och redo att lämna bort dom, iallafall dagtid, för det är inte så avkopplande med två småungar. Ska väl rakt in i inleveranser och revision och komma ikapp året och summera allt jag kan till den som tar över, men det känns ändå som en kvällsbris i jämförelse med galningarna jag hanterar här hemma.

Nils är FÖRJÄVLA gullig just nu alltså. Förutom när han rymmer. Han pratar nåt så ini och det är så fint att se glädjen i att göra sig förstådd. Vissa ramsor är ju helt oförståbara om man inte har spenderat hela sommaren med att försöka fatta vad fan no mo nanni juppi on da bed betyder. Men han kan säga treordsmeningar (roligaste: flytta på dig! Finaste: äcka dig mamma! most heartbreaking: vetta på mäj!) och härmar precis allt med rätt bra precision. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: ettochetthalvtåringar är livets guldkant.

Treåringar är ju också en gåva om ån en något mer tålamodsprövande sådan. Jag äslakr min dotter till svindlande höjder men HELVETE HON TAR KNÄCKEN PÅ MIG. Och på sig själv hälften av gångerna. För liten för att kontrollera allt, tillräckligt stor för att identifiera känslor. Hon kan inte låta bli att göra hyss men blir förtvivlad på sig själv när vi blir arga. Och förtvivlad när hennes självbild där hon är bäst på allt raseras bredvid en kompis som är 2,5 år äldre och som cyklar ifrån henne när hon stolt kör sitt fortaste på sin cykel. Och så detta gulliga: grannarna är hemma efter semestern, åtta och fem år gamla. Ellen var i trädgården när dom för första gången kom ut sen i juni och började prata med henne där hon och Nils lekte. Jag kom ut precis i tid för att se ögonen lysa upp och kinderna bli röda av exaltering. Som grädde på moset frågade dom om hon ville vara med och bygga hinderbana i trädgården och hoppa med käpphäst. Så hon hoppade och grejade och jag pratade med grannarna och så kom hon till mig och ville prova käpphösten varpå jag sa att hon skulle fråga om hon fick det. Så stod hon framför mig och skruvade på sig och ba ”mamma, jag är lite nervös”. Mamma, jag är lite nervös. Jag DÖR av hjärtsnörp liksom. Ja, klart vi höll handen och frågade tillsammans och klart grannungen gick direkt fram och tog Ellens hand och tog med henne till hästen och visade hur man gjorde. Den lyckan, den kommer inte så ofta i livet. Så jävla ljuvliga grannar har vi fått förresten. Ska käka middag med just dom här på lördag, äkta radhusstyle.

Oj, nu är klockan snart midnatt. Jag ska gå och borsta tänderna och sen krypa ner bredvid mina varma familjemedlemmar. Kanske hålla handen lätt mot Nils sida och lyssna på deras susningar och somna på en sekund.

fredag, juli 5

Hur jobbigt har det varit?

Med det senaste inläggets innehåll i färskt minne känns det liiiiite som att mina tankar kring Emmas uppmaning i kommentarerna till förrförra inlägget är moot, men ah well osv. Emma säger:

Känner att jag kräver massa inlägg hela tiden men nu måste du tyvärr ägna lite tid åt att skriva om att ha barn ganska tätt. Velar kring vad som är "bäst". Hur jobbigt har det varit?

Åh, Emma. Bara gör det! Jag borde väl börja med att säga att allas erfarenheter och möjligheter är olika och att det finns en massa människor som inte vill eller kan göra som vi gjorde vilket jag såklart respekterar till 100%, men nu frågar du ju mig så: bara gör det! Att få barn tätt är det BÄSTA jag har gjort (kunnat göra). Som jag skrev i förra inlägget är jag en sprinter och inte en långdistansare och att förkorta skräptiden genom att göra det samtidigt är definitivt min grej. Hade vi väntat tills vi var uppe ur grottperioden hade det kanske inte blivit nåt mer barn? Jo, det hade det väl men jag vet inte hur min och Andreas relation hade mått. Eller vad vet jag? Jag har ju inte direkt nåt att jämföra med, eller hur? Det jag vet är det här: jag hade aldrig pallat det om vi inte hade haft ett jämställt föräldraskap. Jag hade förmodligen inte pallat om jag hade ammat barnen och varit deras enda go to-ställe. Första tiden hade varit fett jobbig att deala med själv så jag rekommenderar MINST en månad tillsammans i början om man nu väljer den här vägen. Sen hjälper det såklart att Nils var en väldigt ojobbig bebis förutom att han var sjuk mellan typ 3-7 månaders ålder och hostade och kräktes slem och kliade och höll på. Men även det gick rätt bra om jag får säga det själv.

Hur jobbigt har det varit? Alltså inte så jobbigt? Förutom det som kommer med att ha barn överhuvudtaget då menar jag. Alla hittar ju "sitt" sätt och vi tycker att vårt sätt har funkat himla fint. Vi är fortfarande kära i varandra, jag och Andreas. Vi har det rätt mysigt och skrattar ofta och hjälps åt med grejer och framförallt är vi ett jävla bra team. Vi är också rätt mycket innekatter och gillar att vara hemma och med varandra och barnen, och ska man ha barn så tätt som vi (1 år och 5 månader) så är det nog ändå en fördel tror jag. Ens sociala liv och egentid i allmänhet minskar automatiskt redan vid första barnet, men vid andra och framförallt två täta går det ner på rejäl sparlåga för att orka. Vi har hela tiden tänkt att det här är vårt prio nu; att få det att funka och ha en härlig vardag är topp ett för oss och vi har delat väldigt mycket och varit hemma tillsammans väldigt mycket och det funkar för oss. Jag har hellre mindre ensamtid men en göttigare all annan tid än att lägga tid på andra grejer men då istället vara ensam mer åt andra hållet också. Det är klart att vi är ute och käkar med kompisar och drar iväg på nån resa då och då och tar tid till oss själva också, men vi har inte tre aktiviteter var i veckan. Vi har också städhjälp varje måndag och jag storhandlar på mathem varje vecka för att slippa tiden det tar att handla. Vi har skaffat två bilar för att underlätta vardagen och vi har kanske en miljard leksaker i olika backar så ungarna kan roa sig varsomhelst och närsomhelst. Vi har också en stabil ekonomi som har tillåtit extra ledigt och typ städhjälp.

Bebistiden minns jag som rätt enkel. Vi tog varsitt barn på nätterna för Ellen vaknade fortfarande typ 2 gånger per natt och käkade när Nils kom. Han vaknade ungefär lika ofta så det var hugget som stucket vem som var den önskvärda. Ellen började förskolan ungefär en månad innan Nils kom och vi tyckte att det bästa var om hennes vardag fick vara "som vanligt" så hon gick på förskolan (9-14) och vi var hemma med Nils. Nu var ju Andreas ledig dom första tre månaderna (jobb-deal) så vi hade Ellen på förskola (dom var 100% ok med det) och var två vuxna på en sjukt enkel bebis så jag kommer bara ihåg den tiden som lugn och mysig och härlig. Andreas lämnade Ellen på förskolan och sen turades vi om att hämta. När någon har jobbat och den andra varit hemma har alltid den som jobbat lämnat på förskolan och den lediga hämtat. Tiden med småbarn går så himla fort så vips hade vi sommarledigt i två månader tillsammans och sen började jag jobba igen fast jag var ledig på fredagar så vi hade långhelger varje helg allihop. Sen har jag jobbat 80%.

När det gäller svartsjuka så har vi aldrig nånsin upplevt det. När dom är så små som Ellen var när Nils kom så har dom ju inget begrepp om hur saker och ting "är". Bara föräldrarna/föräldern finns så skiter ju en och ett halvt-åring i var/hur man bor eller om det plötsligt finns en bebis med i bilden. Ellen var i det stora hela rätt obrydd om Nils fram tills han typ började gå. Alltså hon älskade ju honom och han var absolut del i hennes familj, men han var mest där ungefär som en matta är där eller ett gosedjur är där. Nils å andra sidan har ju avgudat Ellen sen han kunde fixera blicken. Där hon är, är han. Det hon gör, gör han. Och sen han började prata är dom bästa tompisar i hela världen. Gud vad dom har roligt ihop. Och just exakt DET var ju vår huvudsakliga anledning till barn tätt. Jag har säkert skrivet allt det här tidigare på ett eller annat sätt, men se det här som en summering då. Det är nästan fyra år mellan mig och min syrra och fyra år mellan Andreas och hans syster och ytterligare åtta år till nästa. Vi har aldrig upplevt det här att ha en kompis i våra syskon under uppväxten. Att ha ett syskon, absolut! Men inte en bästis. Det har varit för stor ålderskillnad och vi har varit för olika helt enkelt. Min syster är typ den bästa personen jag vet nu i vuxen ålder men vår relation har utvecklats över tid. Jag ville ge mina barn en lekkompis i sitt syskon. Och om vi nu ändå pratar om hur gärna jag inte aktivt är med mina barn så ja, jag ville också att hela grejen med att ha en inneboende kompis skulle göra att vi fick mer egentid hemma. So far så funkar det like a glove!

Nu sitter jag och verkligen försöker komma på vad det jobbigaste har varit och det är ärligt talat rätt blankt. Men okej, vårt sexliv har väl inte varit överdrivet aktivt kanske, även om det också ljusnat det senaste. Det hjälps inte heller av att alla sover i samma rum (alla sover bra och sömn har varit prio), inte heller av den totala bristen på barnvakter. Nu är Nils ett och ett halvt, drygt och vaknar kanske en gång på natten och Ellen sover hela nätter. Dom flesta mornar vaknar jag relativt utvilad och dom flesta kvällar (efter nattning) sitter vi tillsammans i soffan och har det rätt mysigt. Hur dålig är jag på att komma på nåt dåligt med det? Herregud. Det har varit jobbigt att... nä, jag vet inte. Ibland är det jobbigt när man är och typ handlar med bägge och dom sticker åt varsitt håll, samtidigt. Men det är ju inte åldersrelaterat? Och sen är det jobbigt att ha barn. Men det är inte heller relaterat till att vi har två, tätt. Det är mer ett konstaterande.

Ytterligare en bonus är ju att man får ha en 1-2 åring hemma i hur många år som helst i rad och alla vet ju att ett och ett halvt-åringar är meningen med livet. Kom igen alla andra, hur har ni gjort och varför är det bäst (om det är det)?

torsdag, juli 4

Lev med barn

Det regnar ute. Regn ute, regn inne, regn i hjärtat, regn i sinne. Närå, men HELVETE vad frustrerande det är att vara förälder vissa dagar. Satt alldeles nyss i soffan och glodde ut på när vattendropparna träffade trätrallen på altanen och ba ska det vara så här, livet? Jag blir ju lätt "ganska" melodramatisk och inatt sov jag typ ingenting pga sov på hotell, mellan barnen och bägge typ klättrade på mig hela natten. Plus Nils vaknade två gånger OCH vaknade för morgonen 05.27. Okej att jag gav honom iPaden och typ slumrade bredvid men det är inte samma sorts sömn när någon med ojämna mellanrum sätter ett pekfinger på ens ögonlock och gastar VATNA MAMMA! även om mitt deltagande verkligen inte krävdes för att han skulle kunna fortsätta glo på youtube. Så jag är lite trött. Och tröttheten efter anställningsintervjuer och tester och nervositet och jobb och barn och sjukdom kommer väl så här fyra-fem dagar in i semestern? Oavsett så kände jag förut hur det här med att vara förälder är så inihelvete jävla energikrävande och hur jag just exakt nu inte alls har den energin att ge tillbaka. Jag och Andreas har pratat om det förut, men knowing what I know now så är jag verkligen inte gjord för att vara förälder på egen hand. Jävla tur att jag slapp fatta det beslutet  (och NO JINX framåt) och jävla tur att det är Andreas som är den andra föräldern för jag visste inte hur jävla själurkramande det är att vara förälder 24 timmar om dygnet, veckans alla dagar, alla veckor per år. Jag ångrar absolut inte mina barn och vill inte ens vara utan dom i typ fyra timmar i vanliga fall, men det som räddar mig såna här dagar är att det finns en annan förälder som tar över när jag inte orkar. Ellen är inne i nån treårstrots och just hennes sätt att tackla det är ofta att bara totalt ignorera det man säger och just det trycker på alla mina knappar. Nu var vi själva ett par timmar för Andreas tog med Nils till Ikea för att köpa nåt och när dom kom hem hade Ellen skrikit i ptja, fyrtio minuter? Min reaktion när hon är helt orimlig är mycket moget att bara ignorera henne och låta henne hålla på och gorma om vad det nu är hon vill som hon inte får och den här gången ville hon ha nappen som hon bara får ha när hon ska sova. Och den fick hon inte. Andreas kom hem, gick upp och lockade med nån lek och vips så blev hon glad som en lärka och glömde helt av nappandet. Jag vet att jag också har såna dagar och att han har såna jag har idag och att vi alltid kan turas om att vara Den Bättre Föräldern, men fan vad jag känner ibland att jag verkligen inte är 100% Mamma. Och det är helt okej för jag är också en fantastisk mamma och jag älskar våra barn och skulle gå genom eld för dom, men det ÄR skitjobbigt att alltid sätta andras behov framför ens egna eller iallafall komma ihåg perspektivet att jag har ett val och dom inte har det pga är i total beroendeställning till mig och deras pappa. Och jag är vuxen och borde kunna hålla inne min irritation och INTE skrika MEN SLUTA GORMA JAG ORKAR INTE LYSSNA PÅ DET DÄR OLJUDET MER medan min motpart är tre år och förmodligen inte alls det kan hålla tillbaka sin oförätt.

Det är ett jävla långlopp att vara förälder. Det går i ett från att man blir väckt vid sex tills att dom somnar sisådär 14-18 timmar senare. Frukost. Kläder, Borsta tänderna. Förklara varför vi inte kan bygga en trädkoja i vardagsrummet. Plocka undan. Avvärja kaos vid lämning. Jobba. Hämta barn. Få på barn kläder. Ge barn extra mat för att unvika totalt meltdown. Plocka undan. Laga mat. Plocka undan. Nattningsrutin. Natta. Klockan är kanske halv nio och mat ska handlas och saker ska planeras och relationer ska underhållas. Och så ska man sova på det. Repeat varje dag, alltid.

Jag är en sprinter, både fysiskt (har tävlat i 100m (haha)) och psykiskt. Jag river av grejer och får saker gjorda och är engagerad och ... sen vill jag vila. Det är inte alltid en fantastisk kombination med ovan. Där är obevekligheten i just föräldraskapet ändå lite jag vet inte, skön att falla in i. Jag menar, barn måste ha mat. Dom måste sova. Dom behöver röra på sig och få fundera och fnula på grejer och testa nya saker och pratas med och läsas för och kramas och älskas och känna sig viktiga. Det går liksom inte att skita i bara för att man är lite trött. Alltså missförstå mig inte, man kan absolut genväga sig igenom en hel del men inte varje dag eller alltihop. Det är bara att resa på sig och fortsätta.

Och det sjuka i allt är ju att jag absolut inte skulle vilja ha det på nåt annat sätt. Och precis nu vid matbordet sa Nils ja äcka dig mamma för första gången och ja, nej men det raderar ju allt dåligt som nånsin har hänt. Och Ellen kom och kramade mig och bad om ursäkt för att hon skrek på mig förut. Och Andreas lagade mat som bägge åt massor av och nu har jag fått en espresso och han städar köket och barnen leker på övervåningen och jag hör deras fnitter och prat. Och den obarmhärtiga tiden med barn har än en gång passerat en cykel och jag kommer knappt ihåg att jag kände som jag kände när jag började skriva.

fredag, juni 28

Sista dagen. Kom nu sommar, jag är redo för dig!

Nils vaknade fem imorse. Såklart att han vaknar fem när det är min natt. Det är ärligt talat väldigt sällan min natt för Andreas tar kanske 90% av nätterna (obs frivilligt) och det är inte ens speciellt jobbigt att ta nätterna. Nils vaknar, säger MÖN! och så öppnar man en förpackning mjölk och häller i en flaska och sen kan man somna om. Men om man har natten har man även morgonen och ibland vaknar han som sagt klockan fem och det är fan inte en rimlig tid att vakna. Ellen vaknade nån gång vid sex och kom upp och var på strålande humör. Vid sju deklarerade hon att det är min födelsedag idag och sjöng ja må hon leva tre gånger och sen fick jag öppna presenter. Dom höll på att duka fram tårtkalaset när deras fun police-pappa kom och sa att dom skulle åka till förskolan. Alltså mitt hjärta håller på att sprängas varje gång dom leker tillsammans. Kom Nils, vi måste gå och lägga oss här och vänta på att skatten ska bli till guldmynt. Fniss fniss fniss. Det är väldigt mycket lekar hemma just nu. Lekar och kojor och byggandet av fordon och massor av fnissande när dom gör gemensamma bus. Vi hoppades ju på exakt det här när vi valde att försöka få två barn tätt, men just nu reapar vi rewarden på ett utomordentligt sätt. Jag kan knappt bärga mig tills jag får åka och hämta dom idag och påbörja sex veckors familjeliv. Dom är redo också. Ellen var trött på förskolan igår. Nils går självmant och lägger sig strax efter sju. Bägge vill vara hemma och leka och bara vara ett tag. Det här bara varandet kommer ju innebära en militärdisciplin för oss vuxna eftersom barn ska ha mat cirka fem tusen gånger om dagen. Frukost, frukt, lunch, mellanmål, snacks, middag, kanske påfyllning innan läggdags. Plus smörja in solkräm och se till att dom dricker och att vi aktiverar oss och ja, men vi får väl göra ett schema eller nåt. Vi får rätt ofta känslan att det är gött att "bara vara hemma", men varje gång vi provar det glömmer vi hur KAOSIGA ungarna blir vid halv fyra. Det gnälls och bråkas och grinas och joxas. Dom behöver röra sig utanför hemmet minst en gång om dagen och det är bara att acceptera. Vi har i och för sig gjort en lista med grejer man kan göra så vi enkelt kan planera in nåt kvällen innan och slippa men vad ska vi göra? Jag vet inte, säg du! Jamen ska vi.... Nej, det vill inte jag. Nåt annat!-tjafset. Jag har köpt semesterböcker också, men jag har redan läst ut tre av dom (say WHAT?!) så jag måste eventuellt gå förbi pocketshop på väg till förskolan och fylla på lite. Mina barn leker så jag kan läsa böcker igen. Livsuppgradering om nåt va.

På tal om nåt helt annat så åt Nils både falafel och broccoli igår. Plötsligt händer det. Jag och Andreas pratade typ förra veckan om hur fjantigt det är med kräsenhet i vuxen ålder och Ellen hörde det och har plötsligt börjat smaka på ALLT. Just den dagen hade jag gjort broccoli med lite smält smör och för att demonstrera så åt hon och ba MEN DET ÄR JU JÄTTEGOTT MAMMA! Ja, mitt barn. Det är jättegott. Vi fick lite bråttom med maten igår så vi stekte lite pyttipanna till barnen och så tänkte jag att jag kokar lite broccoli så kanske hon får i sig nåt grönt och jajamensan, hon åt och plötsligt sa Nils Nim ha den! och pekade med sin lilla knubbiga finger på broccolin. Som han sen åt flera tuggor av innan jag fick tillbaka den härliga halvtuggade restdelen. Jag och Andreas käkade vår go to-mat när det ska gå fort: falafel. Lyssna här nu för mat på 10 minuter som är SVINGOD:
- hyvlad blomkål blandat med en burk blandade bönor, lite chilipulver och rätt mycket balsamvinäger.
- skivad avokado
- kikärter stekta i några minuter i olja, paprikapulver, lökpulver, vitlökspulver och salt. (Dutta över kryddorna så allt är täckt och kladda runt några minuter. Man kan steka falafeln i samma stekpanna efteråt.)
- creme fraiche med en pressad vitlöksklyfta och srirachasås
- Findus libanesiska falafel
- bröd

Vi hade också en burk go to-sås i kylen som är perfekt till säg falafel eller som krämbas i en potatissallad eller bara som en go sås till en sallad. The sky is the limit. Arbetsinsats 3-4 minuter, räcker flera veckor i kylen. Lägg följande i en ugnsform och kör på 225 grader i typ 20 minuter:
- 2 gula lökar, skalade och klyftade
- 3-4 vitlöksklyftor, skalade
- 1 frp körsbärstomater eller typ 3-4 vanliga tomater i klyftor
- 2 spetspaprikor eller 1 vanlig
- lite rapsolja
- en stor nypa flingsalt
- två tre klunkar balsamvinäger
- en skvätt saft eller söt dryck, helst fläder men jag har kört med svartvinbär nån gång och det funkar också. 

När löken är lite svedd och tomaterna bubblar tar du ut det och mixar det hela med en kruka färsk koriander (eller basilika för typ en tomatsoppa). Obs! Det smakar inte koriander. Alla jag har bjudit på denna (det är många) har älskat den, även uttalade korianderhatare. Det koriandern gör är att ge en syrlighet och stickighet som är svår att få till med nåt annat. Prova!

När jag ändå håller på med dom här fjantiga improvrecepten så kan ni lika gärna få två tips till:

Strimla rödkål, strö över en tesked sumak (mellanösternkrydda som smakar typ citron, svinkonstig) och en nypa flingsalt och lite rapsolja och banka lite på det hela med nåt hårt så kålen mjuknar lite. Finhacka lite (några blad) mynta och blanda i. Perfekt i wraps eller som sidogrej till grillat eller i en sallad.

Finhacka gurka och en liten röd chili. Blanda med lite flingsalt och lika delar finhackad dill och hackad koriander.

Ät med till exempel hummus, rivna morötter med olivolja och rostade kikärter i pitabröd. Eller inte till exempel, ät det för det är helt magiskt gott.

Oj, måste jobba. Hej!

torsdag, juni 27

Nu vet vår VD också att jag ska sluta. Han tog det med ett Det är så himla roligt Linn! Det blir perfekt för dig! Och även om jag visste att dom skulle var glada för min skull är det alltid extra roligt när någon blir genuint glad när det hade kunnat vara iallafall lite irriterande. Så nu är jag BARA glad och helt pepp. Och köpsugen.

Jag. Vill. Bara. Köpa. Saker.

Nåt dyrt vill jag köpa. Nåt dyrt som gör mig glad. Och så bara för att jag tycker att jag får unna mig det så hittar jag inte en enda jävla grej. Gick till Aplace igår och hoppades få syn på nåt, men dom har byggt om butiken så den känns som en lagerrensning och jag är most-def inte intresserad av att spendera en massa pengar utan den medföljande lyxkänslan. Om barnen är någotsånär rena efter förskolan tänkte jag åka till Sickla för att muta dom med muffins, köpa avslutningspresenter till deras älskade pedagoger (eller mina vuxna på förskolan som Ellen kallar dom, bless vår HBTQ-certifierade genusförskola alltså) och ev-en-tu-ellt hitta nåt som jag kan få köpa till mig själv. Vi kommer väl börja bråka i bilen och det kommer sluta med att jag är helt svettig och knappt har med mig barnen tillbaka till bilen men let a girl dream va.


onsdag, juni 26

2019

Det skulle ju inte hända nåt 2019. Det skulle ju vara ett år av förvaltande, bara vara-ande, tid att landa efter de senaste sex årens livsändrande händelser. Det gick...sådär.  Vi har köpt två bilar, Andreas har precis bytt jobb och jag byter som sagt i oktober. Ska fan cementera mina fötter i trädgården den här semestern och vägra all annan förändring eller förflyttning. Nu är jag helt slut. Bjöd precis hit nästan grannen med familj på pizza och vin på fredag. Det är vår första officiella nya grannar-middag och jag har höga förhoppningar om en rolig kväll för jag gillar verkligen henne (och hennes kille men har inte pratat så mycket med honom) Trots vissa milda protester om val av dag från mannen jag lever med känner jag att vi nog behöver sällskap i att fira in semestern för att inte hamna med varsin skärm i soffan efter nattning. Så vin och pizza it is. Och nu är det visst läggdags. Hejhej.

NEWSFLASH! NEWSFLASH! NEWSFLASH!

Jag har fått ett nytt jobb! Woho! Jag ska byta bransch och byta roll till nåt som är helt nytt för mig och det är lika delar superscary och spännande. Skrev på igår och sen åkte jag och drack massor med öl och vin med Jonas och firade. Vaknade av att Ellen var vansinnig på strumporna hon envisas med att sova i vid femtiden imorse med "ganska" tungt huvud och ett nervöst fladder i maggropen inför Snacket Med Chefen. Men no need för hon (chefen) blev jätteglad för min skull och så kramades vi och var helt sentimentala och så sa hon att jag lämnar med dom bästa vitsorden som finns och så grät vi lite. Sen skärpte vi oss och nu sitter jag och bockar av min milslånga to-do inför sommarledigheten. För även om jag har tre månaders uppsägningstid så kommer halva tiden att bestå av semester så nu blire till att jobba jobba jo-oobba in i det sista.

Två och en halv dag kvar till semester.

måndag, juni 24

Stood up

Jag hade en lunchdate inplanerad. Fick sms om försenat möte och ytterligare en stund senare om att det var kört. Beställde ändå och har suttit i min ensamhet och lyssnat på musiken och käkat god lunch och till och med druckit en espresso efteråt. Inte direkt min plan för dagen och jag var liiiiiite irriterad över att den här sortens försening mest är standard på det företaget men sen släppte jag det och ja, här är jag nu. Mätt som en plätt med en timma att slå ihjäl innan jag ska hämta på förskolan. What to do?

Jenny hade lite önskemål om inlägg nedan och jag ÄLSKAR ju önskeinlägg så är det nån mer som har nåt så shoot!

Sommarlistan!

Jag börjar bli frisk-are. Är iallafall på jobbet där jag redan har städat köket, satt på kaffe och plockat iordning så jag unner mig en liten lista som "alla" andra också har gjort pga KUL!

10 saker jag tycker om:
- starkt, svart kaffe
- när mina barn leker med varandra
- när det är så mycket sommar så kvällsbrisen är ljummen mot huden
- att promenera långsamt längs med vatten
- vida vidder, hav eller land spelar ingen roll
- att känna mig kreativ
- när någon skrattar och tycker jag är rolig
- att skratta när någon annan är rolig
- min man
- en riktigt bra bok

9 saker jag tycker mindre om:
- när det blåser
- vuxna som är kräsna
- när Ellen vägrar lyssna
- tät, tät skog
- säljartyper
- när det står disk på köksbänken eller worse: i diskhon
- när min man är sur "i fred"
- att komma för sent
- "fri uppfostran"

8 bloggar jag läser:
Jag har drygt 70 bloggar i min feedly så här är ett urval som uppdaterar relativt frekvent:
- niotillfem
- den där jenny
- Peppe Öhman
- känslor, och annat skit
- bitter och cynisk
- kom ut ikväll
- när du inte orkar ringa en vän
- egoistiska egon

7 saker jag vill göra i framtiden:
- äta jordgubbar och glass
- sitta på en filt i skuggan och läsa för mina barn
- jobba med något annat
- åka till Berlin med Andreas
- renovera vinden
- börja träna

6 saker jag är rädd för:
- fästingar!
- cancer
- att någon i min familj ska bli sjuk
- att råka ut för en olycka och bli helt förlamad och fången i min egen kropp
- gå ensam från tunnelbanan på kvällen
- att vara en hemsk mamma

5 platser jag tycker om att vara på:
- på vår veranda
- i Lidköping
- Berlin!
- i bilen på en liten skogsväg i blandad terräng
- på en klippa med utsikt över vatten

4 ord som beskriver mig:
- driftig
- lat
- stark
- varm

3 saker jag ser fram emot:
(det känns lite som att den upprepar sig den här listan, men det kanske bara är jag som är enkelspårig?)
- S E M E S T E R !!!
- middag med Jonas imorgon
- att träffa Stinas bebis

2 bra filmer:
- Tammy
- Finding Forrester

1 bra låt:
Les Champs-Elysées med Joe Dassin

tisdag, juni 18

Fortfarande sjuk. Så där dumihuvet-sjuk som gör att jag knappt orkar hålla en tanke i huvudet och fast jag har försökt sätta mig och jobba av lite smågrejer så bara GÅR det inte. Jag kan inte koncentrera mig ens på de enklaste av grejer och i förmiddags somnade jag och sov i tre timmar rätt upp och ner i soffan. Jag är inte så jättepåverkad av min astma vanligtvis och min pollenallergi har faktiskt hållt sig i schack de senaste åren också, men den här gången är jag helt sänkt. Jag har videosamtal med Kry om en timma för att kolla om vi kan göra nåt åt medicineringen här hemma eller om jag måste göra det förhatliga och åka in till sjukhuset för en bedömning (och mer medicin). Jag både tror och hoppas på det första. Jag grät när jag pratade med Andreas i telefon förut och han frågade hur jag mår FÖR DET ÄR SÅ JÄVLA JOBBIGT ATT INTE KUNNA ANDAS! Både fysiskt pga obehagligt och jobbigt att bli andfådd av bokstavligen ingenting men också psykiskt pga KAN INTE ANDAS OMG KAN JAG VERKLIGEN INTE ANDAS JAG KAN INTE ANDAS NU DÖR JAG. Ok, det sista kanske är en lätt överdrift, men ni som slipper det här - ta ett djupt andetag och njut av att ni alltid kan göra det för det kan inte jag. Kul också att prognoserna för gräspollen, som är mitt värsta pollen enligt alla tester, är sex av sex just nu och det inte går att ha stängda fönster och dörrar hemma för då blir det terrarievarmt. Tar alltså förebyggande astmamedicin (höjd dos), snabbverkande astmamedicin (ger hjärtklappning), kortisontabletter (svettas som en gris) samt antihistamin både som nässpray och i tablettform. OCH DET RÄCKER INTE. Fan, blir tokig på det här. Har läst tre böcker iallafall. Alltid nåt. Och shoppat nåt så tråkigt som nya trosor för min troslåda är det sorgligaste som finns och då har jag ändå rensat ut gravidtrosorna (alldeles för sent) och spetstrosor med hål i. Varför går det alltid hål i spetsen på mina trosor? Jag beter mig ju liksom inte som ett träsktroll när jag klär på mig och det är sällan trosor fastnar i grejer. Vill ju helst shoppa hela världen för det är det jag vill när jag tycker synd om mig själv, men det får räcka med tråkiga trosor och några smågrejer jag slängde med till barnen som dom faktiskt också (nästan) behöver.

När jag åt lunch förut kom jag av oklar anledning att tänka på kollon och om det finns längre och vem som skickar sina barn dit och ja, nu har jag googlat en stund och det verkar ju finnas i allra högsta grad fortfarande. Jag, som är uppvuxen i två mindre städer vid vatten, har inget minne av att kollo ens fanns på min tid. Visst, nåt typ scoutläger här och kanske ett fotbollsläger eller friidrottsläger med redan kända grupper, men inte kollo med övernattning. Jag får lite panik vid tanken även som vuxen pga ej ett fan av att umgås i grupp med främmande människor på främmande ställe, men det är klart det måste passa jättemånga familjer och kanske vara en fantastisk respit från vardagen för många barn. Om nån som läser här har varit på kollo så tar jag GÄRNA emot en detaljerad redogörelse samt pros/cons.


måndag, juni 17

Tyfus, allra minst

Jag är sjuk. Barnens baciller har hoppat över till mig (inte helt oväntat med tanke på att Nils bland annat slickade mig I munnen häromdagen. Ja, alltså, han passade på när jag skrattade. Det är inte så att jag brukar öppna munnen och låta dom go wild.) och jag är förmodligen döende. Death by sweat åtminstone. Jag är astmatät och tryckte i mig kortisontabletter till frukost och förutom att jag är JÄTTEPIGG så svettas jag nåt så kopiöst, plus det är cirka fyrtiotusenmiljarder grader varmt ute (och inne). Hela huvudet känns som att det är instoppat i nåt och att jag har kanske en halv sekunds fördröjning på alla intryck och tankarna är mer som trögflytande gröt än nåt annat. Gick från soffan till barnens rum (ca 3 meter) förut och satte mig på golvet för att städa upp nåt himla memoryspel (min treåring slår mig i memory btw, även när jag spelar på riktigt) dvs lägga brickor i en kartong framför mig och jag blev så svettig så det rann om mig. Lade i en tvätt också och gjorde en kanna isvatten och nu är jag helt slut. Sitter i arbetsrummet på ovanvåningen och gömmer mig från vår städerska som är där nere och städar köket. Ja, givetvis gjorde jag isvatten (och kaffe) till henne också. Jag är inte dumihuvet.

Det är sommar ute. Jag vill bara ha semester och mina nio arbetsdagar tills dess blir färre och färre. Hoppas väl kunna klämma in onsdag-torsdag och så hel vecka nästa vecka och avsluta grejer. Men sen, sen är det jag och barnen och Andypants i typ sex veckor. Fy fan vad fint det ska bli. Har till och med lagt en order på Amazon på nya böcker, vilket är första gången på...tre år? Det här ska bli sommaren när jag reclaimar läsandet banne mig!

Nu har jag hjärtklappning så so long, tills vi hörs igen osv.

torsdag, juni 13

Calling on föräldrar angående matvanor för 1,5-åringar

Jag borde verkligen jobba. Det är 11 dagar kvar till semester, om vi räknar med idag. Listan på grejer att göra är i det närmaste oändlig och min motivation att göra dom exakt precis tvärtom. Jag vet ju att det bara är att böja ner huvudet och köra, men prokrastineringen pågår på grund av det här inlägget en liiiiiten stund till.

Funderar just exakt nu på varför alla räkningar kommer så himla sent varje månad? Typ tre dagar innan förfallodatum i slutet av månaden. För nån som mig som gillar att förbereda så betalningarna bara flyter på är det irriterande. Jag vill inte sitta med räkningar på lönedagen och hetsa liksom.

Sitter också och funderar på att jag egentligen behöver uppdatera halva min garderob samt att jag inte har pengar att uppdatera densamma. Dessutom känner jag mig lite lost i vad min stil ens är. Jeans, skjorta och sneakers är ju inte fel, men det är ju rätt tråkigt när det är så varje dag. Plus att jag måste byta om sekunden jag kommer hem för barnen har nån tävling i hur snabbt dom kan kladda ner mig. Obs bara mig, Andreas kan minsann ha nån jävla Filippa K-skjorta till efter nattningen medan mina kläder sällan klarar sig förbi hallen utan fläckar.

Ja, sen undrar jag också till er med barn: hur äter/åt era barn vid 1,5-års ålder? Nils är "ganska" selektiv med sitt ätande men tillhör maten hans godkända lista så kan han äta precis hur mycket som helst med glädje och lycka. Han äter: (kakor, chips, choklad glass) bröd, pannkakor, köttbullar, korv, kycklingpinnar och nuggets samt pommes frites. En gång åt han pasta och älskade det, men han har vägrat röra det sen dess så ja nä. På förskolan äter han även panerad och opanerad fisk, potatis, ärter och couscous men det har vi inte fått i honom hemma. Han äter banan och alla sorters melon men ingen annan frukt eller bär. Hans diet blir ju en smula ensidig, framförallt på frukt- och grönsaksfronten och han får berikade smoothies och dricker fortfarande ersättning på kvällen så han lär väl inte få skörbjugg men ja, nä. All mat som inte är nämnt ovan VÄGRAR han röra. Det får inte ens ligga på tallriken för då äter han inte av sin vanliga mat heller förrän vi har tagit bort det han inte vill ha. Generellt får det bara vara en sak på tallriken i taget, även om han får en buffé av godkänd mat så ska dom vara på separata tallrikar. Guys, vad gör man?! På förskolan kör vi med utmattningsmetoden dvs vi gör ingenting och hoppas att hunger och grupptryck ska lösa det hela. Han har ett reservförråd med klämmisar för dagar när han verkligen vägrar där också, men han erbjuds vanlig mat först. Där verkar det ju dessutom gå mycket bättre än hemma där han bara konsekvent vägrar allt som är nytt, förutom onyttigheter där han snarare verkar älska att testa nya grejer. Hur gör era barn? Eller gjorde vid samma ålder? Vad levde dom på?

Kanske ska tillägga att vår ambition såklart är att hela familjen ska sitta ner och äta gemensam middag bestående av samma mat, samtidigt. Ellen käkar inte speciellt mycket mat (förutom ibland) men hon äter ju ändå typ det vi äter. Hon smakar framförallt alltid på nya grejer för vi försöker uppmuntra att iallafall smaka. Och hennes range spänner sig från kaffe och oliver till pasta med ketchup. Vi tror (kommer ej ihåg pga hade en nyfödd) att Ellen käkade sjukt mycket smoothies och ersättning när hon var lika gammal som Nils, men hon åt nog iallafall det vi åt. Eller? Jag kommer inte ihåg. Hjälp här nu. Är vårt barn helt koko eller är det relativt normalt beteende?

onsdag, juni 12

V to the AB

Nils är "sjuk" dvs han var jävligt hostig igår och får vara hemma idag pga jag vet faktiskt inte. För att få en extra dag när vi ser att medicinerna biter antar jag. Ellen vaknade imorse och var pyttelite snorig men hon var så härjig imorse när dom skulle åka så hon fick vara hemma hon också. Hittills har dom byggt koja, byggt en koja till, gjort pappersflygplan, ritat och just nu tror jag att dom håller på att flytta alla leksaker från deras rum till vårt sovrum. Jag satte på Bilar på teven och satte mig i arbetsrummet för att jobba lite så jag har faktiskt rätt dålig koll. Alltså jag hör ju att dom håller på med en Brio-vagn och Ellen instruerar vad dom ska göra, men exakt hur stort kaos det är låtsas jag inte om. Så länge dom är glada och sysselsatta kör vi med Do Not Disturb-taktiken. Skitsamma då om jag får krypa under sängen för att leta fram legobitar om en stund. Nils kom förresten in för en stund sen och ba ITTE VÄTTA VAGN (inte vänta vagn) för att han tyckte att det var hans tur att leka med brio-vagnen och jag en stund tidigare hade sagt att han fick vänta på sin tur. Haha, nu hörde jag precis Ellen ba Du får inte rymma från lekplatsen utan mig, Nils. Vi ska leka tillsammans. Jag har ju sagt det förut men HELVITTE vad glad jag är för beslutet (och möjligheten) att skaffa barn med 1,5 års mellanrum. För nu kan dom liksom leka med varandra och vi behöver på sin höjd typ skrika nu är det Nils tur! ibland. Om vi ska vara lite ödmjuka kan jag säga att vi har haft tur med barn som inte bråkar och skriker (med varandra) men det är fan inte tur. Jag och Andreas har en jävligt tydlig uppfostransstrategi och är stenhårda på att turas om och att det inte finns nåt som är "min", förutom nappen och snutten. Och ta mig fan om dom aldrig nånsin har tagit nånting från nån annan eller varit speciellt beskyddande kring sina prylar. NÄ OK nu hörde jag precis Ellen igen ba Nils, du får ALLTID vara med mig. Kom! Jag har gjort iordning din vagn. Blir du glad nu? BÖÖÖÖÖÖÖL och supergull.


På tal om barn förresten, ska jag berätta vad min pet peeve är när det gäller det? Stora barn i barnvagn. Alltså jag blir helt ORIMLIGT irriterad när jag ser en typ fyra-femåring åka vagn. Dom har ben. Dom kan gå. Bonusstör: igår såg jag en hipp pappa med en sån där framåtsulky som går att fälla ihop till typ ett frimärke, vad dom nu heter, där barnet, nej bebisen, kanske var MAX åtta månader och inte ens kunde sitta upp. Hon hade också typ blöja och ett linne och okej om det är sommar nu, men det var 16 grader ute just då. Muttrade väldigt mycket i mitt huvud om olämpliga föräldrar just då. BEBISAR SKA ÅKA BAKLÄNGES OCH IALLAFALL HA EN RIMLIG MÄNGD KLÄDER PÅ SIG, basta!

Nu måste jag eventuellt kolla vad barnen gör för nu är dom tysta.

tisdag, juni 11

Är konsekvent

Kul att jag kanske trettio minuter efter nedan inlägg om att vi inte har några planer för att vi ska spara pengar men också för att vi har det härligare hemma sitter på en hotellsajt och ba SKA JAG BOKA??! Fick ett mail med 30% rabatt på hotell i sommar och råkade klicka vidare och vips bara en liten svit ett par dagar är väl ändå en bra idé? Men skjut mig va.

Fan, hörrni

Okej, det viktigaste först: finns det nån app som funkar med blogspot nu när blogger har lagt ner? Även om den här bloggen är gravt eftersatt och jag inte vet om nån läser här längre så hade jag iallafall skrivit 400% mer om jag inte var beroende av att sitta vid en dator för att göra det.

Kommer ni ihåg där 2010-2011 när alla bloggade hela tiden? Och jag skrev kanske fem inlägg per dag och det var mer som små snippets ur verkligheten än nån form av verklig substans. Eller det blev väl verklighet för att man fick så många små pusselbitar ur varandras liv men ja, ni fattar. Nu är det mest jaha eh okej det var alltså tre veckor sen senast och en månad sen innan dess och vad fan, livet liksom pågår ju hela tiden när man har barn. Det pågår hela tiden även utan barn, det är bara lite mer non stop-kötta på med barn. 

Jag lämnade Ellen imorse. Jag brukar inte lämna, det är Andreas grej. Lite för att jag jobbar 80% och hämtar barnen klockan 15 och typ inte hade fått nån arbetstid om jag också skulle lämna men också lite för att Nils är en jävla mammagris som ställer till med stora tårdrypande scener när jag lämnar och vinkar glatt av Andreas när det är han som lämnar. Så det har blivit så. Men idag fick jag lämna och jag är så himla tacksam för att Ellen alltid har varit så lättlämnad för mitt hjärta ömmar för alla dessa tårfyllda farväl. Idag klättrade vi lite i berg, sen hittade hon en pinne och skrek nu ska jag bygga en snöskoter! och så kramades vi och sen gick jag. Nils har hostat hela natten så Andreas är hemma med honom idag. Om han behöver vara hemma imorgon också är det min tur, men idag har jag lite Hemliga Saker att göra så han fick ta förstavabben den här gången. Alltså, det slår mig ibland hur glad jag är för att vi har det som vi har det. Jag tänker fan inte säga att jag är tacksam för att Andreas bär sin del för det är väl ingen som är speciellt tacksam för att alla kvinnor i alla tider har varit hemma när barnen har varit sjuka, men jag är glad för att jag är gift med en man som inte ens tänker tanken att vi inte skulle dela. Please note att han fortfarande är en man och att det är mycket jag gör som han inte gör (hello all things emotional) och GUD JAG KAN BLI VANSINNIG, men aldrig kommer dagen komma när jag säger att han inte bär sin del med barnen. 

Snart är det semester också. Vi ska vara lediga 1 juli-14 augusti allihop och jag längtar längtar längtar och jag fasar för denna långa ledighet utan förskolans ljuvliga underhållning av våra barn. Vi får väl göra nån lista på grejer vi ska göra men so far har vi typ hyrt ett hus i Lidköping en vecka och ja men nä, det är väl det. Dels för att vi har lagt SÅ JÄVLA MYCKET PENGAR på huset och flytten (varför berättade ingen hur mycket det kostar att flytta?) och dels lite för att vi vill passa på att njuta av just huset. Plus orkar inte riktigt tuffa runt med två svettiga barn i en bil tusen mil. Och, har också insett att även om det på sitt sätt är härligt att bo borta så sover alla bäst hemma. Sängen är skönast, täckena och kuddarna är perfekta och nattningarna går fort. Så även om hotellfrukosten i sig är ljuvlig och det är härligt att bara gå ut och låta nån annan fixa maten så är packa, fixa, söva, sova, greja, ordna, åka-delen faktiskt rätt sällan värt det. Vi är nog rätt mycket minsta motståndets lag, jag och Andreas. En bra dag har vi kanske tagit en sväng till nån park eller cyklat lite eller gått och tagit en fika. Vi kommer väl ge barnen noll minnen, men å andra sidan har vi det rätt lugnt och skönt och alla är glada för det mesta. Och tiden för Gröna Lund och Legoland och badland och allt annat lär ju ändå komma tänker jag. 

Nu måste jag jobba.

torsdag, maj 23

Så trött

Barnen har haft/har höstblåsor. Det verkar ha blommat upp så hela förskolan har det. Det började med att Nils var hängig förra veckan så han fick vara hemma på onsdagen och i torsdags fick han 40-graders feber och var en liten varm och ynklig klump. Ungefär lagom tills att hans feber gick över och hans äckliga utslag (ja, supersynd om barnen men UÄCK) kom fick Ellen feber och ja, ni förstår följden. Nils blåsor satt mest inne i munnen så han åt ingenting på fem dagar. Vår runda lilla knubbis har numera magrutor och hans dubbelhakor är ett minne blott. Han verkar dock äta igen det nu för igår åt han tre pannkakor och fjorton köttbullar. Ellen däremot har åkt på nitlotten men utslag i ansiktet (några få, phew!) men hela händerna fulla. Hon har sovit med lindade händer och fått en dos antihistamin mot kliet de senaste nätterna, vilket innebär att jag också har fått sova ordentligt på typ en vecka. Varför blir man tröttare av det? Jag har sovit ostört 8 timmar per natt de senaste två nätterna och jag är ett VRAK. What the flying fuck?

Vi satte upp gardiner i sovrummet i helgen förresten. Jag gillar gardiner i tanken men har liksom aldrig praktiserat detta i verkligheten men Nils har börjat vakna HALV FEM (jävulsbarn) och tror att det är morgon pga ljust i sovrummet (trots rullgardin) så nu ba gjorde vi det och VARFÖR HAR VI INTE GJORT DET TIDIGARE? Plötsligt är det för det första mörkt när vi sover och för det andra är det ju som att kliva in i ett hotellrum fast med ens egna sköna täcken och kuddar (och tusen sängar). Går runt hemma och ba där kan vi ha gardiner och där kan vi ha gardiner och där... Frågade bästa Johanna om inte vi kan få beställa gardiner av henne och hon sa ja! Så nu kommer vi också få fina, skrynkliga, knasiga, prickiga gardiner i vardagsrummet. Det kommer bli precis hur fint som helst faktiskt.

Jag ska lansera en ny sajt på måndag. Hittills funkar typ ingenting och egentligen ska jag vara ledig imorgon för barnens förskola har stängt och Andreas har nåt möte inbokat sen länge (och jag vill inte jobba) men jag gissar att plikten kanske borde sätta in så jag får nåt gjort. Oj, nu kommer min kollega. Hejdå!


onsdag, maj 15

Jag var hos naprapaten imorse pga nackspärr. På vägen dit upptäckte jag att det visst var en miljard andra bilar i kö överallt och fick nästan panik av att inte kunna ta mig nånstans, men jag skulle också lämna Ellen på förskolan så jag fick sansa mig. Insåg på väg från naprapaten att köerna in till jobbet skulle ta så mycket längre tid än att bara åka hem och jobba så jag styrde om och åkte hem. Andreas vabbar en halvsjuk Nils och vad konstigt det är att vara hemma med bara en unge samt också att vara hemma två vuxna med bara ett barn. Aja, nu skulle dom på promenad och jag ska väl ta tag i mitt jobb. Jag älskar vårt hemmakontor fast konceptet är fruktansvärt underutvecklat och mest består av ett skrivbord, en stol och en printer. Vi hade storslagna planer om hyllor och gardiner och bokhörna till ungarna och fina tavlor och blabla men ork och pengar har lite sinat. Ok, nu lider inte vi ekonomiskt men HELVETE vad pengar vi har gjort av med i och med den här flytten och då räknar jag inte in själva husköpet. Det fullkomligt flödar ut från sparkontot och jag har sån där tevereklamsångest över att öppna bankappen just nu. Försöker ignorera situationen och har infört nån form av köpstopp men ja nä, vi är verkligen skitdåliga på att hålla i pengar. Vi är inte i närheten av lyxfällankonsumtion, men att ha varit föräldralediga i 3 år märks så att säga på sparkontot eftersom vi förutom faktiska saker till huset även lever en smula över vår faktiska inkomst varje månad. Jag längtar inte till att börja jobba heltid igen, men vår ekonomi längtar efter att vi har två fulla inkomster varje månad kan man säga. 

Jaha, annars då? Lever väl radhuslife. Fann mig i söndags ståendes i vår trädgård med hela längans samlade barnaskara runt fötterna, en granne bredvid och en tvärsöver staketet. En halvtimma tidigare tittade Julia förbi med barnen för dom var ute på en liten cykeltur. Det är faktiskt helt ljuvligt, det här livet. Det är lugnt och skönt och alla är trevliga och fan vilken livskvalitetshöjning det är att bo så här jämfört med lägenhet. Barnen är lyckliga. Ellen frågade efter maten häromdagen om vi inte kunde gå på en kvällspromenad så då satte vi på oss skor och traskade en minut bort till en liten skogsstig och gick en tur där och mellan kolonilotterna. Det luktade vår och solen värmde min nacke och barnen sprang sig alldeles svettiga. Åh, jobbiga fantastiska härliga knasiga ungar, fy fan vilken tur att allt blev som det blev. Nu börjar dom liksom leka med varandra på riktigt. Ger plats åt varandra, bjuder varandra på grejer, turas om att åka rutchkana eller hoppa i puffen eller gunga. Nils är så stor nu? Jag kommer inte ihåg att Ellen var så här stor, men det var hon väl gissningsvis. Det är väl nackdelen då kanske? Att jag inte riktigt har nåt minne av Ellen i samma ålder för då hade vi precis fått Nils. Han pratar nu iallafall. Det kommer nya ord och sammansatta grejer varje dag. Han kan berätta att han har dansat på förskolan och att han lekte med Henry. Han kan säga att han är hungrig och vad han vill ha för mat och vad han vill se på teve och att han är trött eller att han vill gå ut eller att han slog sig på benet eller ja men typ det mesta? Alltså ANDRA kanske inte förstår allt det där för gudarna ska veta att alla ord inte är helt tydliga, men vi som lever med honom vet ju att monam betyder smoothie och Badoo betyder Paw Patrol. Ellen kör fortfarande med sina rollekar och the flavour of the month verkar vara just Paw Patrol och där hon byter karaktär dagligen är Nils alltid Skye. Om vi frågar vem Ellen är och hon svarar så kan man ge sig på att Nils står precis bredvid och säger Nim ä KYYE. Nils är Skye. Sen springer han iväg och gormar KYYYYEEEE VROOM VROOM FLYGA! (Skye kör helikopter och älskar att flyga). 

Jag hoppas jag kan se tillbaka på den här tiden och komma ihåg alla små detaljer. Hur deras pussar känns. Hur dom kryper upp och vill kramas lite. Hur dom får mig att skratta från magen. 

tisdag, maj 7

Vad är väl ett bättre livstecken än en störig lista?

Så min blogapp på telefonen har tydligen blivit för gammal och slutat funka. Så om steget att faktiskt skriva något här var lite stort förut är det gigantiskt nu. För hur ofta sitter jag vid en dator när jag får feeling? Aja, hittade störiga listan hos Sandra Beijer och Hanna Rosell så det blir kul.

Vad är det absolut störigaste du vet?
Folk som spoilar serier. Avföljer DIRRRRREKT insta/fb/bloggar som en nuddar vid spoilerområdet, vare sig det är en gammal bästis eller min chef. FÖR I HELVETE JÄVLA TÖNTJÄVLAR, det GÅR att se en serie, läsa en bok eller se en film utan att berätta vad det handlar om. Tycker egentligen typ 1 år efter sista avsnittet sänts är minimigräns för att yppa sig i forum där folk inte kan värja sig mot informationen. Den här superfjantiga åh jag har faktiskt sett Game of Thrones före dig, pilutta! ger mig på riktigt blodtrycksökning av ilska.

Vad tror du andra personer stör sig på med dig?
Att jag är en know-it-all och att jag är för självcentrerad. (Obs försöker jobba på det men...)

Störigaste personlighetstypen på fest?
Den som bestämmer sig för att "äga" musiken och gör nån urtöntig Spotifylista som ingen annan får röra. Och alla som nånsin tar fram en gitarr och ska spela nån jävla Hellström-låt. Ryser vid tanken.

Någonting du stör dig på i kommunaltrafiken?
Allt? Jag hatar kollektivtrafiken och alla som åker och/eller kör den. Men främst: manspreading-män, illaluktande människor och folk som inte släpper av andra innan dom knör sig på.

Störigaste personen på kontoret?
Den som kliver över lik. Och den som sprider rykten.

Internet?
Alla som måste säga sin åsikt eller sin historia oavsett relevans till huvudämnet. Ingen vill veta var du köpt din tröja osv. Nej, men seriöst, folk borde VERKLIGEN lära sig läsa vad det handlar om, fundera på om dom faktiskt har något vettigt att komma med och inse att det INTE är konversationsskills att berätta om den gången ens mosters brors hunds syster....

Det mest irriterande ljudet?
Smaskande. Min man när han äter choklad in particular (HUR kan nåt låta så äckligt?) Ljud på ljud är en annan favorit att avsky, t ex radio plus nån spelar musik på datorn.

En grej du stör dig på med dig själv?
Att jag blir så jävla irriterad.

Det störigaste en person kan göra på dejt?
Bete sig som en gris dvs egocentrisk, rasistisk/antifeministisk/homofobisk etc samt ej ha normalt bordsskick.

Det störigaste en person kan göra i ett förhållande?
Vara oförmögen att faktiskt lyssna på den andra personen utan att ta allting som en stor personlig skymf. Vara en snålis.

Någonting du stör dig på men som du vet är löjligt och du borde sluta bry dig?
Att folk säger back in the dayS (det ska vara utan -s på slutet) och GAWD alla som skriver de/dem fel. Det finns ett fullt accepterat dom som ser betydligt mer seriöst ut än ett felaktigt placerat dem.

Är det störigt att störa sig på grejer?
Nej, det är roligt. Är på mycket bättre humör nu.

måndag, april 1

Sakers tillstånd

Jag har bandage på min hand. Under bandaget sitter tre stygn mellan lill- och ringfingrarna för det var där den avslagna kanten på glaskaraffen jag reflexfångade igår hamnade. Det kom förvånansvärt mycket blod och tog tre timmar på akuten varav kanske 15 minuters faktiskt vård. Det sitter oerhört mycket människor på närakuten som kanske inte har så värst akuta åkommor. En säljarsnubbe (har garanterat båt samt spelar tennis på medelklasselitnivå) mittemot mig i väntrummet och tog upp tre platser i den annars överfulla salen; en sittplats, en pall till datorn (mac ofc) och en till hans jacka. Han pratade i telefon med sin dotter (Sofia) och verkade sådär i allmänhet mest vara där för att hans tajta schema inte tillät en normal vårdcentralstid under arbetstid och han behövde ju faktiskt att nån tittade lite på hans knä. En annan halvknasig tant var nog mest där för sällskapet. Och så jag då med en kökshanduk virad kring handen. Det var 100% vidrigt att få två lokalbedövningssprutor men sen sydde dom tre snabba stygn och så fick jag ligga kvar i säkert 7 minuter efteråt innan nästa patient skulle in. Sen ringde jag Andreas som kom och hämtade mig och så åkte vi hem så jag kunde gråta lite av anspänningssläpp innan livet med sjuka barn rullade vidare.

Idag jobbar jag hemifrån. Dels pga att jag inte visste hur det skulle kännas i handen, dels pga hatar vårt kontor och dels pga att jag hade sjukt ont i halsen imorse. Barnen är också hemma, Andreas vabbar eftersom jag är ungefär till noll hjälp just nu (plus hans tur tbh). Jag kan inte bära, tvätta eller byta blöja. Helst inte heller torka den oändliga ström snor våra barns näsor genererar. Eller alltså jag skulle väl kunna det mesta om jag hade varit tvungen, men det är jag ju inte så då avstår jag gärna.

Fick ta en liten paus där för jobbet kallade och nu kommer jag inte ihåg vad det var mer jag ville skriva om. Vi har köpt nya utemöbler till altanen. Dom kommer imorgon så vi lär väl ha satt ihop dom lagom till påsk eller så. Vi håller på att göra iordning vårt gästrum/kontor och det kommer bli så mysigt när det är klart. Nu är det mest praktiskt och min fula skrivare står mitt på skrivbordet för vi har inte borrat hål i garderoben den ska stå i (för sladden) och allt är helt ihoptryckt av alla mina papper och bokväggen är nowhere to be seen osv men det går att jobba här. Det är tyst och ljus och ja, men det räcker för mig.

Jaha, tack för idag då.

fredag, mars 22

Igår firade jag och Andreas att det var 5 år sen vi förlovade oss. Vi firade, liksom då, med pizza och coca cola och sen somnade han när han nattade Ellen och lagom tills han vaknade igen så gick jag och lade mig. Innan klockan tio. Så när jag vaknade imorse halv sex, (TITTA MAMMA, DET ÄR LJUST UTE NU GÅR VI UPP!) så kände jag mig till och med utvilad. Åkte för att laga stenskott, väntade 45 minuter och sen kom en kille och berättade att det inte gick för lagningen sprack precis i slutet. Jahapp. Ny ruta nästa vecka och nya vänteminuter då. Så oerhört TRÅKIGT att lägga pengar på en bil som vi ska byta ut just för att den kostar en massa dumma pengar. Sen kom jag iallafall till jobbet, MED NYCKLAR, gjorde jättegott (starkt) kaffe och sen kom min kollega och härmade en säljarsnubbe från Trosa i Percy Nilegård-anda och då skrattade jag tills jag tappade luften. Och sen slog det mig att jag nu har jobbat sju år på företag där Den Manliga Kulturen lyser med sin frånvaro. Först på mini rodini, feministfästet med typ 90% kvinnlig personal, och sen där jag jobbar nu där vi är 100% kvinnor som driver bolaget. Vi har en manlig VD iofs, men hans roll i det operativa arbetet är ytterst begränsat plus han är noll procent mansgrisig. Alltså, you guys, det är så gött?! Inga jävla opassande skämt. Inga kill/tjej-grejer. Inget drama, inget flirtande, inget "din mamma jobbar inte här". Inget glastak. Bara omhändertagande, peppigt och let's do this!-attityd. Vi har såklart frilansare som är män och andra vi jobbar med som är män och det är inte ett strategiskt beslut att bara vara kvinnor, men just nu ser det ut så och jag skulle verkligen ljuga om jag sa att det är nåt annat än rätt härligt. Plus mina kollegor är ytterst kompetenta, smarta och jävligt roliga helt o-relaterat till deras könstillhörighet. Men ändå.

Helgen som kommer har vi noll planer? Eller vi behöver rensa förrådet så vi kan rulla in vinterdäcken (som väl ändå ska bytas typ nästa vecka) så vi kan sätta in barnstolar i dom nya bilarna så vi kan sälja Volvon. Nya bilARNA ja. Vi råkade väl köpa en till, på samma ställe, av samma säljare för ett par helger sen så nu har vi tre bilar hemma. Det är väldigt opraktiskt och så opraktiskt att vi har fått parkera en hos våra kompisar som numera också är våra nästan-grannar, men nästa vecka är det förhoppningsvis bara två kvar. Så nu har vi en Opel Insignia och en Opel Astra. Vi är tydligen Opel-människor. Häromdagen fick vi Biltema-katalogen (vem skickar ens ut kataloger längre?!) och Andreas blev helt exalterad när han bläddrade i den så tydligen är vi också biltema-människor nu. I radhus i förort. Tänk om dansar på bordet på strippklubb-Linn* hade vetat det?

* väldigt medveten om det problematiska i stripp-industrin så här 2019, inte lika medveten 2007.

onsdag, mars 20

En sån dag

Kollade vädret i förrgår, för veckan. Kollar aldrig vädret pga bara konstiga människor kollar vädret i nån himla app när det nästan aldrig stämmer iallafall. Här är min strategi: kolla ut genom fönstret, eventuellt öppna dörren för att känna temperatur, klä sig därefter - > gå ut. Men nu kollade jag iallafall av oklar anledning vädret i förrgår och ba åh ok tur att det ska bli tio grader och sol på onsdag när jag ska lämna barnen. (Vill ha så få motgångar som möjligt pga Nils s a s EJ NÖJD med att bli lämnad samt även extremt, och platsbaserat, mammig. Förra onsdagen åkte jag ju som bekant hem med barnet pga gick ej att lämna panikskrikigt barn. Ja, jag är DEN mamman.) Jallefall, DÖM OM MITT MISSNÖJE när det var en plusgrad och regnade stora blaffor slask imorse istället. Sen började Ellen skrikgråta i bilen i backen upp till förskolan pga "ville sova i bilen". Det hjälpte jättemycket att jag väste MEN NU FÅR DU SLUTA ELLEN! DU SKRÄMMER NILS!. Jättemycket hjälpte det. Årets mamma osv. Kom iallafall in på gården med barnen utan gråt. Då började det ösa ner slaskregn och Nils släppte mig inte alls. Till slut fick jag smita iväg i smyg (som jag hatar) och höra .MAAAAMMMMMMAAAA!! så det ekade runt husknuten så hjärtat gick i tusen bitar. Bara att sätta sig i bilen med stålskalet uppe och åka till jobbet. Hade jag nyckel idag? Nej. Var det nån där? Nej. Fick jaga upp kollega och gå och hämta nyckeln. Samtidigt fick jag börja dagen med att ordna en jävla transport med FedEx i Kina i två timmar för att kineser är idioter att göra affärer med. Och vi har musik på på jobbet och det stressar mig skitmycket och jag har inte hunnit köpa noisecancellinglurar än och nu har jag ont i huvudet och stresshjärna. HATAR den här dagen. Åh, och på onsdag måste jag åka till Borås av alla ställen, tur och retur över dagen. Och! Jag har hunnit typ tre av trettiofem grejer på min att göra-lista den här veckan so far pga att ingen gör som jag säger. Så JÄVLA trött på att ingen bara gör som jag säger. Jag vet bäst så bara gör som jag säger.

fredag, mars 15

Smsade kollegor igår och frågade när dom skulle vara på jobbet. 8.15. Åkte till jobbet till 8.15. Kollega fast i bilkö. Sitter IGEN på kafét bredvid och surar. Vi måste skaffa fler nycklar eller byta dörr för JAG TYAR ICKE FLER SÅNA HÄR MORNAR. Nils verkar ha utvecklar skräck för förskolegården pga skrikiga andra barn. Hatar därför alla föräldrar som lämnar skrikiga barn, vädret som gör att dom börjar skrika oavsett samt ungjäveln som knuffade grinden rakt på Ellen i nåt affektutbrott i onsdags. Nej, jag hatar inte barnet. Jag förstår att hen har det tufft och behöver hjälp nä ok jag hatar det barnet. Jag ville ta tag i hen och slänga hen rakt över gården när Ellen knuffades bakåt och ramlade och blev utelåst och skriken på. Oh lord, lejonmammeinstinken att DÖDA är ej att leka med. Mumlade istället passivt aggressivt till en pedagog att ni får punktmarkera det barnet i fortsättningen.. Aja idag och igår och i förrgår är dom ändå hemma från förskolan pga aldrig i livet att jag lämnar ett panikslaget barn under inskolning + fick reda på att barn och vuxna hade kräkts inne på förskolan på morgonen i onsdags så vi vände och åkte hem. Hellre tre extra föräldradagar än magsjuka va. Nu kommer min kollega!

tisdag, mars 12

Went about my day och passade på att färga håret och ögonbrynen när jag ändå inte har några ungar som drar i mig eller nån annan som också vill duscha varmt efteråt. Nu luktar jag gott och är lite fräschare. Sen gjorde jag en sallad med matvete (på burk jao), blandade bönor, färsk blomkål i skivor, några cornichons, olja och balsamvinäger. Den åt jag med Findus libanesiska falafel (sjukt goda faktiskt) och en sås på creme fraiche, pressad vitlök och srirachasås. Det var så sjukt gott. Sen drack jag en espresso i solen i soffan och nu har jag precis bytt till tv-soffan, släpat ut ett täcke och tänkte sova lite. Gillar det här varva ner-livet alltså. Åh, bokade precis massage imorgon också. Yey!
Jag är hemma för Vård Av Mig igen. Jag vet inte om jag har åkt på nåt konstigt virus eller om det är tre års samlade sömnbrist som kommer ikapp samtidigt som jag försöker bolla hektiskt jobb med att vara småbarnsförälder OCH skola in på förskolan, men jag är helt slut och har eventuellt lite stresshöjt blodtryck. Det undre trycket ligger på 70 men det övre peakade tydligen på nästan 140 igår? Vad sker liksom? Livet sker och jag är så känslig så känslig så känslig efter nästan-väggen-väggen där 2012. Det är som att min stresstålighet är precis noll. Jag får liksom samma reaktioner på en stressig dag som jag tidigare kunde känna efter tre superstressiga månader. Och vad som stressar har också multiplicerats från typ..inget till typ allt. Så jag är hemma. Igår sov jag två timmar mitt på dagen. Nu är klockan snart tio och jag har iofs tvättat tre maskiner, vikt två och plockat ur diskmaskinen samt klätt på barn kläder men jag tror jag måste sova en sväng till. Sen ska jag ta en lång promenad i skogen, ner till vattnet och försöka ignorera att det är minus trettiofem grader kallt.

söndag, mars 10

Min kanske ocharmigaste egenskap

Jag blir aktivt aggressiv av ljudet min man gör när han äter godis/choklad. Eller ljudet som blir. Han gör ju inget speciellt ljud. Då hade jag förmodligen aldrig gift mig med honom. Men det liksom smackar och han måste producera saliv nåt så inni för det låter typ som att han sköljer runt godiset? Har försökt påtala att han kanske inte behöver äta HELA hallonskallen i en tugga (tugg-sköljet pågår i en EVIGHET) men han tyckte jag var dumihuvet och att jag skulle låta honom äta godis i fucking fred. Nej, han sa inte fucking. Han skulle al-d-rig säga fucking. Eller typ nånting annat otrevligt för den delen. Nejnej, han är SÅ förstående och o-aggro OCH DET GÖR MIG TOKIG! Tar hellre ett ”men sluta var en jävla idiot” än en passivt aggressiv tystnad ANY DAY. Fan, ibland är det så himla jobbigt att vara ihop och vara tvungen att bete sig istället för att ba gorma lite, smälla nån dörr och känna att det är berättigat att skrika MEN SLUTA TUGGA JAG FÅR PANIK I ALLA MINA NERVER och/eller känna plötslig vansinnesvrede där man sitter i soffan i godan ro. Så nu sitter jag här och biter ihop och bloggar om det istället.