torsdag, oktober 11

Vuxen på riktigt?

Jahaja, här tuffar livet framåt dag efter dag vecka efter vecka månad..nä men okej, ni fattar. Livet med två småungar är "rätt" intensivt från att en (tvingas) slår upp ögonen på morgonen till cirka 20.00 när barnen har gått och lagt sig. Däremellan ska det jobbas också och därefter kämpar en med att inte somna och ger upp cirka 21.30. Fucking PHEW. JAg känner att det är en jävla tur att jag är ledig på fredagar för även om även dom dagarna är fulla med aktivitet så tar det lite stress bort från att ha Den Perfekta Helgen och Maxa Myset osv. För även om intentionen är att gå uuuuuut med barnen och leka i roliga lekplatser (seriöst värsta jag vet btw) och vara en närvarande morsa och läsa böcker och kramas och laga mat tillsammans och whatnot så måste ju förråd fortfarande rensas, garderober sorteras, tvätt tvättas osv. Okej, det var inte det jag tänkte skriva om när jag öppnade appen...

....

Jag tänkte skriva att det är rätt roligt att jobba igen. Att det är rätt roligt att jobba igen och att jag faktiskt nog kan ganska mycket om ganska mycket. Nu är bokslutet preciiiiiis påskrivet av revisorerna och jag har skickat in en rättelse på en inkomstdeklaration från förra året till Skatteverket. Alltså läs den meningen igen. Visst känns det som om en vuxen person gör såna saker? Nån törr ekonomigubbe med kavaj som är för stor över axlarna och lite over-comb? Har även fixat en budget, gjort en kassaflödesprognos för nästkommande år och pillat med prissättningen för vår nästa kollektion. <- gasp="" p="" vuxenpersonsjobb="">
Ser ju mig själv lite som en glidare som bara råkade hamna lite här och sen lite där och så ojsan jaha lyssnar folk på mig? Ni vet när man sitter i möten och hör sig själv prata Smarta Saker och tänker för sig själv haha, det där lät ju skitsmart! för att sen gå hem och fundera lite på om folk vet att dom lyssnar på nån som bara har lite feeling? Jag menar inte att förminska mig själv här för jag vet att jag har pluggat och jobbat och blablabla och att min feeling säkert är baserad på erfarenhet och jada jada, men ni vet känslan? Varför lyssnar nån på mig? På MIG?! Känner samma sak ganska ofta när jag tänker på mitt liv utifrån. Rent objektivt så har jag ju en man och två barn och en volvo och snart ett radhus. Jag jobbar 80% pga småbarnsliv och den senaste restaurangen jag var på var typ McDonalds. Jag har så stabil inkomst att jag i princip skulle kunna förutspå varje månadsekonomi ner på kronan för närmsta året. Alltså jag VET allt det, men jag KÄNNER det inte. I min känsla är jag singel och oansvarig och har typ ingen koll och skarvar lite och bloggar på jobbet och är skitbra på att dricka shots. Jorå.

Om det mot förmodan är nån ungdom som läser här: ingen vuxen är vuxen i sitt eget huvud. Vi tror alla att vi är i vår ungdoms prime fortfarande. Det är inte en dålig grej för övrigt, men om ni tror att man passerar en ålder och plötsligt känner sig vuxen PÅ RIKTIGT, om ni går och väntar på den dagen: ni kommer få vänta ett tag. Eller är det nån annan här som går omkring och identifierar sig som vuxen på riktigt?

tisdag, september 18

My reason of being

Jag längtar så mycket efter mina barn på eftermiddagarna. Nu är klockan kvart över tre och jag sitter och hittar på anledningar i huvudet att gå tidigare från jobbet så jag kan åka hem och pussa på mjuka kinder. Hur kan barnkinder vara så orimligt mjuka btw? Inatt sov bägge barnen i sina sängar hela natten så imorse när dom vaknade och kröp över till/på mig så låg jag och njöt så ini. Herregud, mjuka gulliga sovvarma småbarn som bara vill pussas och kramas, är inte det livet så vet jag inte vad som skulle vara. Bonusen med att ha två är ju när dom vill pussas och kramas MED VARANDRA. Be still my beating heart liksom. Åh, och den här: Ellens pedagog på förskolan hade frågat Andreas igår ifall Ellen pratar mycket om att Nils ska börja förskolan hemma, för hon gör det hela tiden på förskolan. Min Nissibus ska åsså böja på föjskolan i min gjupp med mig faktiss.

Ni beskriver mig, min kompis beskriver mig plus lite Gdansk

Jaha, det var ju SUPERJÄTTEKUL att få ord på hur jag uppfattas. Tusen tack hörrni! Jag är enligt er

klok
omtänksam
härlig
strukturerad
driven
trygg
rättvis
rak på sak
rolig
genuin
stark
mera rolig
ännu mera rolig
bestämd
stark
genuin
ännu roligare
ärlig

Hallå, vad är det här för superperson? Ni vet att jag också är ett litet knytt ibland va? Som fräser åt min man och ibland mina kollegor och definitivt åt mina barn. Som får SÄG ATT DU ÄLSKAR MIG-ångest och kräver bekräftelse och som cirka en gång i månaden (så märkligt va..not) tvivlar på cirka alltings existens. Okej, bra.

Min bästis Stina (som jag för övrigt var i Gdansk med i helgen) beskrev mig som kreativ, driven och varm. Jag blev så glad. Mitt livsmål är att uppfattas som en varm person. En trevlig, inbjudande, mottaglig varm person. Hon sa att ingen kan låta bli att skratta om jag skrattar för det är så smittande. Fan, det var fint. Vi var lite fulla och jag började nästan gråta.

Gdansk förresten, vilken stad hörrni! Det tar en timma att flyga (jaja, flyg är dåligt men om vi nu ska friskriva oss så har jag inte flugit på 2 år och det var pyttekort), det är så jävla rent och TYST. Jag var helt chockad typ hela första dagen för att det var så tyst. Och vackert. Och det är rätt tydligt att det inte direkt går dåligt för Polen rent ekonomiskt. Här gick jag och fördomstänkte att Polen fortfarande var öststatsöst och att all arbetskraftsinvandring därifrån är pga tvång och så är det mer som när svenskar åker till Norge för att lönen är så mycket bättre. Jag kan i och för sig ingenting om polsk landsbygd men vi var i en av Gdansk största förorter och det var jättetrevligt, rent och familjärt även där. Vi var på WW2-muséet som är en fantastisk men såklart också jättehemsk upplevelse. Alla borde tvingas gå på en liknande utställning vart femte år eller så för att vi inte ska glömma. Det är så lätt att tänka på hur hemskt det var men känslorna dämpas ju av tid. Att stå bredvid en av vagnarna som användes för att forsla människor till koncentrationslägren tar tillbaka dom känslorna rätt så effektivt kan jag säga. Fy fan. Dock: gå absolut dit om ni åker till Gdansk pga så jävla bra att bli påmind samt välgjord utställning. Obs det tar typ nästan 3 timmar så kanske inget för barnfamiljer.

Vi var också på Solidary Centre som har utställningar om Polen under Sovjets ockupation samt om Polens väg till demokrati. Den var också intressant såklart, men fokuserade extremt mycket på namn och datum, vilket kanske inte är min favoritgrej historiskt sett. Jag vill veta vad som hände och framförallt varför och hur det påverkar livet och världen men är helt ointresserad av vem som sa vad när. Det är en snygg utställning i en cool byggnad iallafall.

Vi hann också som sagt med ett besök i förorten, Zaspa, för att kolla in stora muralmålningar på husknutarna. Värt ett besök både för street arten och för en sväng borta från bärnstensbutiker och turiststråk.

Jaha, nu måste jag jobba. Hej hej!

torsdag, september 13

Beskriv mig med tre ord

Den senaste tiden har jag av olika anledningar anti-definierat mig själv genom andra. En gång pratade jag med mina kollegor om kärlekstyper och om att Andreas väl är raka motsatsen till cirka alla killar innan honom men kanske mest hur jag är precis ingenting av hans tidigare typ. Han trodde att han skulle vara ihop med en svår, sval, mörk och fin-kreativ typ. And along came jag. Och precis nyss tittade jag på ett instagramkonto med jättefina stillsamma naturbilder tagna av en kvinna jag närmast skulle beskriva som älvlik, eterisk, ljuv. Hon bor mitt ute i skogen och har renoverat sitt torp själv och är ett med naturen och finner hur hela hon bara MÅSTE vara essensen av kreativitet. Hon sjunger och målar och fotar och filmar och gör smycken och och och. Så jag skojade med Andreas hur det nästan provocerar mig för att det är mig så oförståeligt. Jag är en räknenisse. En statistiker. En analyserande scenariospecialist som lägger alldeles för mycket tid på att oroa mig för saker som skulle kunna hända om... Jag skrattar högt och tycker massor om allt och hittar kreativitet i fyrkanter. Alltså missförstå mig inte; jag gillar design och matlagning och ord och känslor men mest när jag har förhållningsramar. Men iallafall så fick ovan grejer (och annat) mig att fråga Andreas vilka tre ord han skulle använda för att beskriva mig och han sa passionerad, lojal och rolig. Jag kan leva med det. Jag tycker det var fina ord. Hur skulle ni beskriva mig/ert intryck av mig med tre ord? Och hur skulle ni beskriva er själva? Klara färdiga kör!

Fnissis Nissibus älskade unge

Vi fick platserbjudande till Nils igår (!!!) så det löste sig precis som vi ville. Det känns som en sten har lättat från mina axlar och huvudet har slutat snurra. Nu vet vi var och när och hur vi skolar in och vilka trygga famnar som kommer hjälpa honom när det är lite jobbigt. Vi pratade om hur vi skulle göra med gruppindelning (det finns två småbarnsavdelningar på förskolan) och bestämde oss igår för att Nils skulle börja i den andra gruppen med motiveringen att det kan vara skönt för dom att slippa att hela tiden förhålla sig till varandra och vara någons syskon med allt vad det innebär. Sen berättade jag det för Ellen igår och hon blev jätteledsen och sa hela kvällen jag vill att Nissibus ska gå i min grupp på förskolan. Snälla kan han inte få det? och fast hon är typ två år och tre månader och ungefär lika pålitlig som en myrstack så kändes det som att hon väl har rätt att vara med och tycka. Och vi älskar pedagogerna på hennes avdelning och den har mycket mindre (ingen) personalomsättning och det är väl mysigt för dom att få vara med varandra och ja men nä, vi ångrade oss. Plus dom är så små nu så det kanske bara är en trygghet och vi kan dela på dom senare ändå. Så imorse bad vi om att få placering i Ellens grupp istället och det fick vi också. Yey!

Sen åkte vi till BVC på tiomånaderskontroll (ett par veckor sent) och Nils imponerade genom att själv traska in i mottagningsrummet och sen demonstrera sina skills på ett utomordentligt sätt. Han gjorde det han skulle (ta klossar och härmas och plocka upp ett gem med bägge händerna) och vägde precis som han skulle och var så lång som han skulle. Inte för att vi var oroliga men det är ju alltid skönt att få det bekräftat. Nu väger han 10,5 kilo och är 78 cm lång (ifall jag vill veta i framtiden). Han säger mamamama och baba och Ennen och tatt tatt och ä dä? och förstår enklare instruktioner som kan du hämta bollen? Får mamma en puss? Kan du lägga bollen i hinken? och svara på om han är hungrig eller vill sova genom att fejkskratta eller skaka på huvudet. Fast jag har gjort det här förut så tycker jag att den här perioden när dom går från bebis till "barn" och plötsligt kan saker är så himla knasig. Man ba var är snutten? Ska du inte hämta den? och så bara gör dom det. Eller typ går eller busar eller dricker själva (nej det kan han inte) eller vad det nu kan vara. Som om dom lär sig nya grejer typ över natten och ba mäh den här gamla grejen har jag ju kunnat FOR EVER duh.

onsdag, september 12

Om att ändra sig och bli lite hetsig

Saker jag borde ha gjort idag: jobbat. Saker jag har gjort idag: jagat förskoleintendent, pratat med densamma och suttit och uppdaterat "min barnomsorg"-sidan och väntat på ett förskoleerbjudande till Nils. Ahmen vadan denna stress kanske ni undrar? Han är ju inte ens ett år blablabla. Jo, men serrni så här: Vi flyttar ju till Sköndal i december och hade tänkt att bägge barnen skulle börja förskola där i januari 2019 dvs flytta Ellen och skola in Nils. Det har byggts en stor ny förskola typ fyrtio meter från vår ytterdörr och obviously har vi haft ögonen på den och ställt barnen i kö. Men nånting har lite skavt. Den är helt ny. Den är superstor (140 platser). Barnen är fortfarande väldigt små för en så stor miljö. Det är jättelång kö eftersom det har byggts ca 200 bostäder i området där den ligger bebodda av 99,8% småbarnsfamiljer. Ellen har haft en hyfsad köplats men ingen garantiplats (annan story) medan Nils har garantiplats (i området dock) men typ bajsplats i kön. Eftersom förskolan öppnade nu i augusti har vi inte riktigt förstått hur kösystemet fungerar; om plats 16 som Ellen har haft är inom de 140 barn som ska skolas in eller om det är plats 16 för de barn som har startmånad januari 2019. Så jag ringde till förskolechefen igår och medan han visst var tillmötesgående och trevlig så lät det ungefär noll procent hoppfullt att få plats för bägge barnen nu i januari, oavsett syskonförtur. Och vi är inte så jävla sugna på att skola in den ena på en förskola och den andra på en annan, let alone några vi inte ens vill ha barnen på. Och som grädde på moset så får jag ångest av osäkerhet. Dom senaste månaderna har jag därför tänkt på det här kanske 10 gånger om dagen (minst) och tänkt att jag ska ringa förskolechefen och tänkt att vi ska försöka planera och tänkt att, ja ni fattar. Så igår så åt jag lunch med Lisa som också har flyttat till andra sidan vägen från oss och som skolade in sitt barn 5 månader för tidigt bara för att få en plats (dvs åkte ut för att lämna barn, åkte tillbaka till stan och jobbade och åkte ut för att hämta igen) och mitt när vi pratade om det så kände jag nämen, varför kan dom inte bara gå kvar där Ellen går nu under vårterminen?! Jag förstår att det låter helt kokobananas att bo i Sköndal och ha barn i förskola vid Zinkensdamm men
1) Vi ÄLSKAR Ellens förskola och känner oss supertrygga med all personal osv så att skola in Nils till dom hade bara känts som att lämna honom till en familjemedlem
2) Jag jobbar typ 1,5 km ifrån förskolan och kommer ändå åka nästan dit varje dag
3) Zinken är på väg till/från Andreas jobb
4) Ellen kommer ha superlång kötid samt vara äldre om vi väljer intag augusti 2019 istället för januari + ca 20% av platserna omsätts i augustiintaget = större chans att dom får plats på förskolan vi vill att dom ska gå på.

Så igår, efter att jag hade pratat i ultrarapid och rantat lite (med en medhållande co-parent) bestämde vi oss för att försöka få in Nils på Ellens nuvarande förskola och skjuta upp önskat startdatum i Sköndal till augusti 2019 och se hur det känns i vår. Att hämta/lämna på söder feb-maj känns inte speciellt jobbigt. Jag ska ändå jobba 80% och dom får egentligen kortare tid på förskolan om vi lämnar vid jobbet istället för hemma. Det enda lilla problemet i den här planen var att Nils inte ens stod i kö till Ellens förskola. Hehe...he. Men jag ställde iallafall Nils i kö igår och imorse när jag lämnade Ellen sa jag till vår huvudansvariga pedagog att vi har ångrat oss och vill att Ellen ska gå kvar plus Nils och då rekommenderade hon en tidigare startmånad (obs han kommer ej skolas in förrän slutet av januari ändå) och att jaga intendenten för tillsättningsprocessen var PRECIS på gång att bli klar. Så jag jagade henne och fick tag på henne och fick reda på att hon redan hade skickat iväg Nils ansökan till koordinatorn på Stockholms stad och att hon hoppades att dom skulle kunna skicka ut ett erbjudande idag. PHEW! (Det är inte jättelång kö till Nils förskola, vi valde oktober som startmånad och bumpades därför upp högt i kön plus han har syskonförtur pga Ellen så jag har inte klättrat olovligt i nån kö här FYI). Så nu sitter jag och uppdaterar min barnomsorg och skriver ett långt inlägg om nåt som kanske är helt irrelevant för ca alla andra och utför noll arbete på betald arbetstid.

Mvh,
Årets Anställd 2018

lördag, september 8

Idag har jag ont i magen och ångesten väller runt i maggropen som om den hör hemma där. Jag tänker på valet och resultatet av det, men mest tänker jag på det samhälle vi lever i varje dag. Det samhälle som existerar lite oavsett vilket datum det är och vem som är stadsminister. Det samhälle som nu börjar tillåta mer och mer oacceptabla beteenden som rasism, kvinnofientlighet, hot mot yttrande- och pressfriheten. Det samhälle som inte är välkomnande om man inte är vit och helst man. Jag tänker på alla som röstar på SD och tänker att inte kan väl alla dom vilja mig och min dotter och våra likar så illa så dom vill ta ifrån oss rätten till vår egen kropp, rätten till ekonomiska förutsättningar att existera orelaterat till män? Inte kan väl alla dom vara för en inskränkning i rösträtten, i vår demokrati? Alla dom kan bara inte rösta på SD och samtidigt veta allt det. Jag tänker att det är ett stort misslyckande i valrörelsen att inte visa alla dom som inte vet att det finns andra alternativ att rösta på som inte samtidigt kränker människors levnadsvillkor. Jag är rädd för klimatet vi har här i Sverige där privilegiade vita vuxna inte förstår att dom bara hade tur i livslotteriet som hamnade i ett land som Sverige från början. Att dom lika lite kan styra över sitt ursprung som någon från Irak eller Afghanistan eller Syrien. Att det är så många som inte ser att vi har det så här bra för att Sverige är byggt på ett system där vi hjälper varandra och utan det systemet skulle många av dom inte heller ha det speciellt bra. Jag är rädd för alla dom som vill ha förändring eller röstar på ”nåt nytt för att skaka om”. Vill du skaka om livet tipsar jag om att byta jobb eller testa en ny söndagspizza eller byta frisör. Demokrati är fan ingenting att leka med. Jag är rädd för missnöjet utan ansvar. Jag är rädd för fingerpekandet och skulden och hatet. Vart kommer det ifrån? Hur har vi hamnat i en situation där drygt en miljon människor tycker att ett rasistiskt, homofobiskt, kvinnofientligt, odemokratiskt parti är ett bättre alternativ än något av dom som har byggt upp vårt samhälle? Det med gratis utbildning, extremt subventionerad sjukvård, föräldraledighet och barnomsorg för att inte tala om rätterna att få tänka, tycka och tro på vad man vill. Hur kan misstroendet för journalistiken göra att flera hundra tusen människor hellre hämtar sin sanning från förvrängda högerextrema sidor än medier etablerade sen hundra år tillbaka?

Vi behöver se efter varandra hörrni. Vi behöver visa varandra att vi andra är många fler och att vi har rätt. Alla vinner på en framtid där medmänsklighet är ledordet. Kan vi inte tillsammans se till att visa det imorgon?

torsdag, september 6

Brasklapp

Fan, ibland översköljs jag av dåligt samvete över att jag bara gnäller över mina barn. Åh dom är så jobbiga och åh fan vad dom förstör och åh tänk ett liv som det var Före Barn. Alltså jag vet att ni vet, men jag älskar älskar älskar mina ungar. Jag kan tycker det är så jobbigt att vara ifrån dom så jag inte ens sover på soffan när dom är svinjobbiga och jag ska upp och jobba (trots att Andreas erbjuder sig att ta bägge) för jag vill inte vara ifrån dom ens en liten minut. Jag gnäller över att jag ligger vaken på nätterna i nån klibbig barnhög men sanningen är också att alla mina övriga sömnproblem har försvunnit sen dom kom. Att krypa ner i sängen och höra deras små andetag söver mig till djupsömn på mindre än en minut om kvällarna. Det är hemskt att vakna tidigt men det är också ljuvligt att bli klappad på kinden och åh mamma, jag ÄJSKAJ dig så mycke så mycke och känna en knubbig fot peta mig i magen och ett litet fniss i örat. Barn vaknar orimligt tidigt men dom vaknar också med ett fantastiskt ÅH LÅT OSS TA OSS AN VÄRLDEN-humör som smittar. Idag på väg till förskolan ville Ellen (eller Pocoyo som hon tydligen heter den här veckan) springa i gräset och leka kurragömma och jag blev helt fylld av bubbel inombords när jag såg henne springa där. Nils såg mig och Andreas pussas hejdå (Andreas hade honom i famnen) och vände upp sitt huvud och pussade spontant Andreas på munnen innan jag gick och be still my beating heart då va. Min lilla tjocka björnunge vill också pussas liksom. Gluggen mellan Nils framtänder. Lockarna som studsar på Ellens rygg när hon springer. Mina älskade älskade älskade ungar, tänk vilken tur att jag fick dom.

Blessed be the fruit

Jag började jobba igen förrförra torsdagen också ju. Mitt i bokslutsdeadline. Bokslutet var inte påbörjat jaha nähe jahapp *kavlar upp ärmarna* Det ihop med tidigare nämnd bostadskaos OCH förskolestart för Ellen OCH Nils 1000 nya förmågor gör att vår familj (3/4 av den iallafall) sover som himla krattor. DET ÄR SÅ JOBBIGT. Jag hatar när barnen sover oroligt för då sover jag oroligt och nu sover jag oroligt ändå och drömmer om siffror och försäljningar och procent och ångest ungefär all tid jag faktiskt sover. Barnen har varsin säng och sover normalt där men i och med kaoset har Ellens säng stått i barnrummet så hon har sovit mellan oss och vill nu därför komma upp varje natt. Och med komma upp menar jag lägga sig på nån, helst MAMMA JAG VILL VARA HOS MAMMA MAMMA MAMMA MAMMA MAMMA MAMMA! och sen ligga klistrad som ett plåster. Jag avskyr ju som bekant att sova klistrad vid nåt överhuvudtaget och gör mitt bästa för att knuffa bort henne till Andreas som älskar detsamma men tvååringar kan vara väldigt bestämda även i sömnen. Sen har vi Nils då, som i tio och en halv månad bara har sovit blickstill i sin egen säng. Long gone are those days so att säga. Nu krånglar han och ligger och vräker sig fram och tillbaka och kastar nappen åt helvete och blir vansinnig en sekund senare för att den är borta samt den nya kryper till mig. Grejen är ju att han sover skitbra hos mig. Han lägger sig ner, blir stilla, somnar och sover djupt till iallafall halv sju (vilket är ett önskvärt beteende i övrigt). Så nu sover jag med ett barn klistrat på varje sida och drömmer om siffror och procent och ligger vaken mitt i natten med klaustrofobi. Nu är klockan halv två och jag vill helst bara gå och köpa godis och krypa upp i en soffa och sova i sjuttiotvå timmar men så funkar inte livet med barn nej. Eller med jobb för den delen. Sätter mig väl och stämmer av ett skattekonto istället. Åh, vad roligt jag har det.<-- andreas="" att="" avtal="" bara="" barn.="" barn="" best="" beteende="" bli="" bokslut="" dda="" den="" det="" dr="" dricka="" ellen="" en="" ett="" fucking="" funkar="" godis="" gon.="" h="" haft="" halv="" har="" helvete="" i="" ikv="" inte="" ja="" jag="" ju="" k="" klistrade="" klockan="" kommer="" krypa="" livet="" lk="" ll="" man="" men="" mer.="" mig="" mj="" mt="" n="" natten="" nbsp="" nskv="" nu="" och="" om="" p="" pa="" r="" rt="" s="" samt="" sida.="" siffror="" sjuttiotv="" ska="" sluta="" soffa="" sova="" timmar="" torsdag="" tv="" tyar="" upp="" varsin="" veckan="" vill="" vrigt.="">

tisdag, september 4

Slutmattning och insikter

Så. Lägenheten är såld. Det var visning i söndags och vi fick ett tyst bud direkt på visningen som vi accepterade. Sen, en halvtimma innan vi skulle skriva, fick vi ett bud till och det var redan uppe på drömsummor för oss så vi ville bara ha det påskrivet så fort som möjligt så vi skrev kontrakt i söndagskväll. Känslan efteråt var inte eufori, som kanske hade varit en normal reaktion, utan mer lättnad och slutmattning som min kollegas åttaåring säger. Lättnad över att den blev såld alls. Lättnad över att det är över och vi kan se framåt och veta vad vi har att röra oss med rent ekonomiskt. Slutmattning pga har varit två jävligt köriga veckor. Jag kan inte rekommendera att få för sig att sälja tisdag eftermiddag, fota torsdag morgon och publicera annons fredag och sen visa helgen efter. Och ha två barn under två år. Phew. Vi bodde iallafall på hotell fredag-söndag för att inte förstöra visningsstädningen. Sen kom vi hem söndag kväll och det tog max MAX 15 minuter innan det var det vanliga kaoset. Fy fan för att ha barn ibland alltså. Vi öppnade en flaska firar-champagne strax efter nio i söndagskväll. Barnen hade precis somnat. På köksbordet stod byttor med hämtmat och halvurdruckna glas och i mattan satt det halvtuggade smörgåsrån. Nils hade vält ut halva bokhyllan och Ellen firade faktum att hon fick tillbaka sina leksaker från förvaring med att plocka upp lådan och vända den upp och ned över huvudet. Så där satt vi, svettiga och trötta med glasartad blick, och ba grattis till oss? Jag älskar mina ungar till oändligheten men dom har en förmåga att suga ur precis all ork som finns i en och lämna en förvirrad skärva varje kväll.

Nu har det gått två dagar och det har sjunkit in att vi sålde lägenheten till ett fantastiskt pris och mer eller mindre byter 72 mot 143 kvadrat rakt av. Och att vi bara genom att bo har tjänat motsvarande 4 års månadslöner på 35 000 kronor i månaden. Det är så jävla sjukt egentligen. Vi har liksom fått helt sinnessjukt mycket pengar genom att göra ingenting annat än att existera bara för att jag en gång hade 200 000 kr till en lägenhetsinsats. Idag ska jag gå och rösta. Jag kan inte förstå att jag en gång röstade på Moderaterna och tyckte att alla kan bara man vill. Idag tänker jag rösta för att alla som inte har mina möjligheter och medel ska få det bättre. Det är fan det minsta jag kan göra.

söndag, augusti 26

Den stora utrensningen

Innan fotograferingen städade vi ju järnet för att få till den där här är det möblerat och de som bor här tassar alltid omkring i silkesstrumpor och dricker kaffe ur muggar med möbeltassar under så det inte låter när nån ställer ner den-känslan. Vilket innebar att vi knökade ner diverse grejer och ställde på diverse ställen. Ett mycket effektivt göra snyggt snabbt sätt men ohållbart i det långa loppet och med det långa loppet menar jag inför visning när vi faktiskt måste få bort möblerna och inte bara gömma dom i andra rum. För att inte tala om att vi gärna slipper olycksfall vid visningen när nån spekulant glad i hågen öppnar en garderob och får en trave diversegrejer i huvudet. Det som i torsdags var så till synes rent och fint ser därför ut som en tornado har dragit fram. Mmm, det är verkligen min bästa syn. Jag blir så tillfreds och harmonisk. Så harmonisk.

Men. Nu är vi iallafall i nedförsbacke för bägge våra förrådsgarderober är tömda och luftiga och vindsförrådet är under kontroll och källarförrådet likaså. Det har bara krävt fem vändor till tippen (finns frälsningsarméns mottagar-center där så vi slänger inte sånt som går att skänka), ett par give-aways av gamla bebisgrejer och ett jävla tålamod. Nu är jag på upploppet och fy fan, jag HATAR att göra det sista. Jag är så trött på att sortera nu så jag nästan tar fram en sån där jävla diversekartong och vräker ner skiten där i. Andreas har gått till parken med barnen och jag skriver det här som prokrastinering. Nu ska jag göra en dubbel espresso och tvinga mig själv att jobba en timma till. Heja mig?

fredag, augusti 24

KOM OCH KÖP!

Eller smygtitta lite på hur vi har det. Det är alltid så här välstädat och undanplockat och vi har inte alls två spjälsängar i sovrummet i vanliga fall eller leksaker över hela golvet eller diskade nappflaskor på hela diskbänken. Det ser alltid ut så här. KLICKETI KLICK!


onsdag, augusti 22

Vi hann?

Ja fy fan, det gick den här gången också. Jag må skälla på min man av diverse (rättvisa och orättvisa) orsaker rätt ofta men när vi väl ska göra nåt är vi ett bra team. Framförallt när jag är den som utses (alltid jag) att gå och köpa fluffet och jag får springa in på HM home tjugo minuter innan förskolehämtning, halvt ropa till (mina nya bästis) en anställd efter bärhjälp och köpa upp cirka hela sortimentet för jättemassa pengar. Aja, vi hoppas ju på att få cirka 1500x det jag shoppade för så i jämförelse är det ju en världslig summa men ÄNDÅ. Alltså hörrni, en fråga: behöver jag brasklappa mitt privilegium här? Alltså jag VET att vi har pengar många andra saknar. Jag är så jävla tacksam över turen jag har haft och stolt över jobbet jag har gjort men jag är ju inte dumihuvet och tror att ”alla kan bara dom vill”. Jag känner att jag vill förklara att jag vet det när jag skriver saker om pengar eller resor eller ahmen vad fan mitt liv i allmänhet men ni som läser här vet kanske ändå? Att jag vet menar jag.

Okej, nu sitter jag iallafall i soffan och jag har provbäddat ca 40 kombinationer och petat ner kuddar och plockat bort sladdar och hängt tavlor och va fan, HUR KAN VI HA GÅTT I ALL SKIT I FLERA ÅR?! Det är väl åt helvete att det ska till en kniv mot strupen och en flytt för att ta tag i grejer som t ex slänga färgburkarna från vi flyttade in eller byta lampor i köket eller ja, sånt. Det är stort här. Stort och fint och fan vad jag hoppas att några vill bo här och betala en massa pengar till mig så jag och min pengaångest (jo, det har jag visst det pga lån är dyrt och vi har redan köpt matsäcken att rätta oss efter så att säga).

Oj, nu kommer Andreas och jag som smygvilar lite. Hej.

Så trött

Nils kröp första gången 12 augusti. Nu är han precis överallt hela tiden. Det var som en propp som bara släppte allt annat också för plötsligt ställer han sig upp, går längs med möbler eller ben eller vad det nu är han får grepp om och har till och med tagit ett steg oassisterat här och där. Han sover därmed som en kratta och vaknar två-tre gånger per natt, har svårt att somna om, vaknar tidigt på morgonen (idag kl 5 SKJUT MIG).

Ellen började förskolan igen i måndags och det går toppen men hon sover också asdåligt och ligger vaken och pratar och drömmer massor och skriker och GAAAAAAH JAG BLIR TOKIG.

Åh, och detta: har ju köpt ett nyproducerat radhus (som vi signade i oktober 2016 så ni är förlåtna om ni har glömt) som vi nu ÄNTLIGEN ska få flytta in i i december. Vi behöver ju därför sälja vår lägenhet och har pratat med vår mäklare blabla och kom överens om att höras i mitten/slutet av augusti för action. Jag ringde henne igår och insåg att vi HELT har förträngt att det är val 9 september. Vi vill inte sälja precis i efterdyningarna av valet där oavsett resultat minst 50% av väljarkåren kommer känna stort missnöje, eventuellt även hopplöshet och djup mänsklig ångest. Vi måste alltså ha visning helgen innan och hoppas på att det blir klart snabbt. Det betyder ATT VI SKA FOTA IMORGON (insert panikartad smiley här). Vi är en barnfamilj i en för liten lägenhet, you do the math när det gäller hur mycket vi måste städa idag. Stylisten kommer vid tolv och hon har varit här förut så vi vet ju att det inte är några stora rockader som måste genomföras men ÄNDÅ.

Just det, idag är egentligen min första arbetsdag. Det var ”kul” att ringa chefen igår och ba eh ja hallå hej du jag kommer inte imorgon pga livet. Jag börjar på torsdag. Vilket såklart inte var ett problem pga jobbar med oviktiga skor ej samhällsdrivanse verksamhet samt har mkt bra chefisar.

Oj, nu är klockan 08.03, jag har inte duschat eller klätt mig, Ellen står utanför toaletten och vägrar äta om hon inte ska få äta i vagnen till förskolan och hon börjar om 26 minuter. Hejrå!

söndag, augusti 12

Äntligen!

Nils knäckte precis krypkoden efter att ha stått och gungat i vad som känns som tre månader. Från snurrande sittande klump till direkt på alla fyra med fart bara sådär tänkte jag skriva men det var verkligen inte speciellt plötsligt. Ser nu fram emot att gnällnivån kommer minimeras med ca 75%. Heja älskling, din lilla snigel!

fredag, augusti 10

”Jag är fantastisk”

Alltså livet som tvååring, så ljuvligt livsbejakande det är ändå. Varenda känsla måste ut och undersökas och vändas på och självförtroendet är ju grandiost at least. Ellen är så fruktansvärt rolig att vara med just nu och jag bävar så mycket inför tanken att vara ifrån henne (och Nils) på jobbheltid så vi bestämde häromveckan att jag bara ska jobba 80% med lediga fredagar hela familjen. Så oerhört lyxigt och unnigt att ha möjlighet att fatta ett sånt beslut. Tack svenska staten och våra karriärer för det. Iallafall, Ellen och tvååringslivet: jag borde verkligen skriva ner hennes knaserier på en daglig basis för hon säger och gör så mycket så jag glömmer av det. Idag har hon bland annat gått omkring och sagt jag är fantastisk! samt berättat en saga om babblar-Bobbo som var på semester på vintern ( det vet man föj det vaj snö ute på vittejn ) och rabblat allt hon kan på engelska (min syrras kille är britt och vi har hängt i sommar) och såklart även berättat om alla som älskar henne; mamma, pappa, nissi, mojfaj, Anna och Martin föjståss

Hon har också börjat förhandla om saker, vilket är oerhört underhållande. Snälla mamma kan jag inte få appa på appen? Baja en liten liten liten timma? (Hon slänger sig med minut/timma/igår/imorgon hela tiden men har ingen uppfattning om tid förutom att igår är nåt som har hänt och imorgon nåt som ska hända).

Älskar att ha en tvååring. Tvååringar är så jävla härliga. Älskar inte så mycket att ha en niomånaders bebis som inte kryper längre än ett par meter (”kryper”) och som bara bara bara bara bara vill gå medelst handhållning. Får han inte det skriker han. Det är tur att han är så jävla gullig samt har lärt sig pussas så jag hinner glömma Den Stora Irritationen som infinner sig ca var 15:e minut pga frustrerad vrålapa.

Ok. Kul inlägg för ingen annan än mig. Hejhej iallafall! Börjar jobba 22:a så då kanske jag kan ta tag i det här igen.

fredag, juli 13

Förlåt!

Men gawd! Läste Johannas inlägg om att blogger inte längre skickar notifikationer vid kommentarer och så var det ju här också. Här har jag gått och tänkt att jag visserligen är så trökig så jag förtjänar det nuförtin men ändå varit lite depp över brist på kommentarer OCH SÅ HADE NI VISST DET KOMMENTERAT *gråtemoji*. Förlåt you guys, ska svara och framförallt vill jag säga att jag verkligen uppskattar era kommentarer!

När jag ändå skriver kan jag väl uppdatera lite på livet. Vi är hos pappa i Lidköping. Jag ligger för närvarande i sängen, det är Andreas barnmorgon. 2-1-grejen funkar bra, tackar som frågar. Eller ja, han tar fler mornar än så men vi går också upp tillsammans ibland pga barn som vaknar och är så jävla gulliga så det är omöjligt att ligga kvar. Ellen är inne i en oerhört kärleksfull fas och när en minst anar det kommer det en liten (kladdig) hand och ett mamma, jag älstaj dej. Du äj det bästa jag vet! och varje kväll ska vi gå igenom vilka hon älskar: mamma, pappa, nissibus, vavava (morfar) och nanna (min syrra Anna) och sen beror det lite på. Det kan vara hennes kompisar byggänget eller babblarna eller som häromdagen Sandra, Jens och Jack eller som hon blygt sa hon som öppnade kylskåpet nu och dom två som sitter däj. Det var mycket gulligt.

Nils är fortfarande högljudd men mest bara glad (och hostig). Okej nu är det tydligen nån där nere som längtar efter mamma väldigt nycket faktiskt så jag får nog gå upp nu.

lördag, juni 23

Bokade pga inställd midsommar nu plåster-på-såret-hotell för ikväll. Här är ett tips från prisexperten: om lyx behövs, boka alltid konstiga tider för bästa pris. Nu ska vi bo i en svit till ett pris lägre än vad vi tidigare har betalt för ett vanligt dubbelrum med rabatt på samma ställe. Jag tänker att barn kan bada badkar (under övervakning) medan jag sover och sen kör vi fotboll, försenat fredagsmys (chips och dip) och woltlevererad mat. Jag ska kanske också bada nu när jag tänker efter. Utan barn, med vin. Sen ska jag hångla med min man i vardagsrummet medan ungarna sover i sovrummet. Så gör vi.

Glad bråksommar

Här har det varit allt annat än midsommarstämning. Pga sjukdom hos 75% av familjemedlemmarna blev våra planer inställda och istället körde vi följande: Nils snorar och dregglar och sitter som en tjock liten härskare och pekar och avgrundsvrålar for the fun of it. Ellen har väl varit den största humörhållaren men är två och skriker också helt random och jag och Andreas ägnade dagen åt att först bråka så fönstren skallrade (nej, vi skrek inte men) och sen hantera varandra i iskyla resten av dagen. Jag var så ledsen så jag inte kunde ha mina linser för dom fick nån himla beläggning efter ett par minuter hur mycket jag än sköljde och gick omkring i pyjamas, inomhus, hemma hela dagen. Vi åt visserligen både nån midsommarliknande lunch (i tystnad) och en jordgubbstårta men i övrigt inte så midsomrigt alls. Vi blev sams efter nattningen igår men jag är känner mig fortfarande helt dränerad. Eller så är det att klockan är typ sex och jag är uppe med barnen.

torsdag, juni 14

Min föräldrastil

Jag har länge tänkt skriva mer om föräldraskapet i form av hur jag (vi) tänker kring det men det är ju så stort och omfattande så ja nä men det blir väl inte riktigt av. Så jag gör så här istället (med en bebis sovande på min mage får se hur långt jag hinner).

Min grundinställning är att barn är jävligt kapabla och att alla barn vill väl. Och att det inte är så himla stor skillnad mellan barn och hundar eller barn och vuxna egentligen. Alla är vi flockdjur. Alla vill vi vara del av en gemenskap och alla vill vi ha förhållningsregler, gärna satta av nån annan för att vi inte ska gå sönder i beslutsångest. Det innebär att jag tror att det är min roll som förälder (eller vuxen i allmänhet kring barn) att se till att barn känner sig sedda, kan lita på att jag fixar och att det jag säger stämmer. Nu menar jag inte att en ska kunna fixa precis allt eller veta allt eller aldrig dra en liten lögn för föräldrar är inte superhjältar (eller?) men att det ska stämma generellt. Jag tror också att barn är experter på stämningar och har ett inneboende behov av att göra rätt och att anledningen till majoriteten av trots (”trots”) och liknande utbrott egentligen är vuxnas fel pga vi är stressade, försöker pressa in tusen saker och förväntar oss att barnen ska fatta outtalade grejer och så blir det syntax error i deras huvuden när dom får mixade signaler. Och ja, det här baserar jag 100% på egna erfarenheter no blame på andra föräldrar. Jag skriker åt mina barn. Jag stressar dom och blir irriterad när saker inte går som i mitt huvud och hotar (värdelös förälder) med diverse grejer (eh obs inget soc-farligt men typ du får ingen glass/vi går inte till parken/nu stannar vi hemma) vilket ju 100%-igt resulterar i ungar i olika stadier av kaos. Senast igår hade jag en idiotisk dag planerad (ur undvika kaos-synpunkt) där jag och Nils först var hos ett par kompisar varifrån vi skulle åka direkt till förskolan, hämta Ellen och sen åka hem och hämta ut ett paket och gå hem och göra iordning ett care pack till en kompis barn som ska opereras idag. För att sen såklart gå ut och packa in oss i bilen igen, åka och lämna paketet och hinna hem innan kvällskaoset samt undvika köer. Nils sov givetvis inte hos våra kompisar pga 1) spännande och 2) dum mamma som lämnade hans sovplats Vagnen i bilen ”för att slippa krångla” så han var svintrött och skitsur. Ellen var på jättebra humör men ja, hon är två och Nils hade bajsat i bilen så vi fick byta blöja på förskolan och då skulle hon prompt tvätta händerna = avgrundsvrål när jag råkade torka hennes händer efteråt och sen fick hon inte sitta på förarsätet i bilen och sen råkade jag skruva på korken på smoothien när hon visst inte hade ätit färdigt och sen skrek Nils hysteriskt och jag kan ha vässkrikit MEN VAR TYST NILS så Ellen satte sig på golvet och grät att hon ville vara med pappa. Var det Ellens fel att det var dålig stämning? Eller Nils? Nej. Såklart inte. Det var mitt. Jag skulle ha tagit ett djupt andetag och sett till barnens behov före min tidsstress. Jag kunde ha lämnat paketet efter läggning. Jag hade kunnat ta en kvart extra hemma och kramat Nils och pratat med Ellen. Ni fattar.

Vad tror jag funkar då? Att prata med barn. Berätta vad som ska hända och varför och vad som händer efter. Att lita på att dom förstår och att be dom hjälpa till inom rimliga nivåer. Att prata om känslor och hur dom känns och att dom är okej och att det ibland faktiskt är nödvändigt att skrika lite för att det ska kännas bättre (ja, dom alltså). Att fråga om dom vill ha en kram när det verkar lite kämpigt. Att ha vilodagar när det har varit mycket runtikring eller dom verkar ha en period när det är mycket nytt eller mycket intryck. Att komma ihåg att vi allihop gärna kryper in i nåns famn när det är jobbigt. Eller när vi är glada. Eller när vi behöver tröst. Att vara den famnen. Att ge dom en utmaning och låta dom prova själva först men att alltid finnas där med en hjälpande hand om det behövs. Att låta dom upptäcka att dom är kapabla. (Minen hos ett barn som precis har klarat nåt nytt är det absolut bästa jag vet f ö.) Men också att låta dom veta att dom inte alltid måste vara duktiga eller prestera och att det är okej att göra fel. Att ibland, som igår, gör mamma fel. Att äga sina fel och prata om dom.

Och kanske framförallt: att inse att livet med barn tar 250% längre tid än livet utan och därför planera utifrån det och inte utifrån vad som borde hinnas med på en dag.

Att ha dagar som igår betyder inte att jag är en dålig förälder. Det är okej att vilja skänka bort sina barn ibland eller räkna ner timmarna till läggdags. Det är kanske inte helt kosher att skrika åt sina barn men samtidigt tänker jag att det inte heller är helt dåligt att visa att föräldrar bara är människor också så länge som det inte förträngs eller ignoreras. Jag tror tystnad och rädsla för konflikter är farligt för barns självkänsla och trygghetskänsla.

Det är inte lätt att ha barn. Det går inte att planera eller vara superkonsekvent eller skydda dom från allt. Det finns inget rätt sätt, men ovan är vad jag utgår ifrån i valen jag gör och hur jag beter mig.

söndag, juni 10

Är ensam hemma. Kommer typ inte ihåg vad man gör när man är ensam hemma. Började iallafall med att kissa när jag var kissnödig istället för att vänta tills avkommorna tillät. Har även ätit en glass, druckit en espresso och satt på andra säsongen av Marcella.

fredag, juni 8

Sommarönskelista

Igår pratade vi om vad vi vill ha ut av sommaren. Jag pratar inte om vart vi ska åka eller vad vi ska göra utan om sommarvardagen. Det vore så jävla tråkigt om hela sommaren försvann i nåt jävla pick-plock-stress-sömnbrist-härj för nu finnas alla möjligheter till annat. Det här önskade jag mig:

* Att få sova utan dåligt samvete (mest mitt problem med samvetet men måste likt förbannat lösas)

Plan:
Vi kör 2 dagar-1 dag där Andreas alltså tar 2/3 av alla mornar. Klockan åtta käkar vi gemensam frukost. Skrattade för övrigt lite åt att åtta innan barn var typ mitt i natten och nu är nästan lunch om man är föräldern som har morgonvakt. Det går såklart att få riktig sovmorgon också men med tanke på att vi ofta lägger oss elva så är åtta ändå nio timmars sömn (om än avbruten av HÄMTA MÖLK PAPPA! eller WAAAAAOOO!)

* Försöka minska startsträckan för aktivitet

Plan:
Att alltid ha väskan packad och klar (tack för tips Hanna !) samt klä på/smörja in barn direkt vid första blöjbytet när dom ändå är följsamma. Unlike alla andra mornar när dom likt blodhundar vittrar upp minsta föräldravilja och går från änglar till HAHAHA DU KAN INTE TA MIG NEEEEEEEJ INTE SMÖRJA MIG JAG VILL INTE INTE TA MIG SLUUUUUUUUTA

* Tid att slappa utan att samtidigt behöva vara klättervägg/baywatch/matlåda

Plan: Det löser vi. Kan ta barnen i skift lite.

* Prioritera tid för oss som par. Så lätt att vara Familjen AB och bara sköta maskineriet och efter läggning/vid dagvila slänga sig i närmsta soffa med telefonen i högsta hugg

Plan: Stora plockrundan på morgonen. Alltså en småbarnsfamilj likt min kan lätt göra atombomb med ett hushåll på mindre än 24 timmar. Sen ska vi bägge försöka fixa en grej per dag (haha så ambitiöst) för oss. Obs att det kan vara en promenad med barn i vagn för att få prata lite. Måste inte vara barnfritt, bara vuxenfokuserat.

* Få tid för matlagningslust

Plan: ja, varsågod Linn. Matlista, veckomenyer och tid för prepp.

Ser ni hur spontana vi (inte) är? Så kul och go with the flow att ha barn. Ändrar nästan inte livet nåt det här med avkommor, känns inte som ett heltidsjobb osv. Nä, men seriöst så är det sånt här som gör att det frigörs tid till just slappa och kunna få infall i vår familj. Annars är vi bara en lat hög som borde en massa saker och så går dagarna där ingen nånsin är riktigt ledig. Hoppas det kommer funka även i praktiken.

torsdag, juni 7

Jag är så kär i mina barn just nu. Ligger bredvid Nils i sängen när han sover för att jag vill vara nära honom när jag egentligen skulle kunna duscha/se på tv/whatever. Igår lade jag Ellen vid dagvilan ch hon rullade ihop sig till en liten boll på min arm, med ryggen hårt tryckt mot min mage och domnade på tio sekunder. Sen låg jag och tittade på henne i en halvtimma och kände kärleken bokstavligt talat pulsera i kroppen. Nu är hon på förskolan och jag längtar ihjäl mig. Det är bara idag och imorgon, nästa vecka samt mån-ons veckan efter kvar till sommarlov som tur är. Jag och Andreas kör det klassiska semester/föräldraledighetsbytet i sommar så när han går på semester onsdagen innan midsommar så ska vi vara lediga ihop tills jag börjar jobba igen 1 september. Prisa Sverige och vårt fantastiska system. Nu har vi ju haft skjuts i tur i egna omständigheter (avgångsvederlag) men med Nils kommer vi ha varit lediga tillsammans nästan 6 månader. Först tre månader när han föddes och nu 2,5 i sommar plus lite strödagar. Det är ju helt sjukt länge när man (jag) tänker på det.

Har trots ovan drömläge iallafall ångest över att börja jobba. Inte jobbet i sig men att vara borta från barnen (trots att jag ganska ofta längtar efter att vara just borta från barnen). Det är mina sista skälvande (nej) månader som föräldraledig liksom. Känner ett behov att maxa det. Söva dom i famnen så ofta jag kan. Snusa extra mycket i deras nackar. Pussa deras mjuka runda kinder. Skratta leka fixa mysa läsa vagga natta gosa. Nils är som tur är en riktig myshög som tar varenda möjlighet han får att knöla in huvudet i brösten eller trycka sitt lilla huvud mot ens kind eller pussa där han kommer åt. De senaste dagarna har han börjat ropa MA-MA eller oftare BA-BAA för att sen kasta sig i famnen när vi plockar upp honom. Åh, lille Nils. Mitt minsta barn. Min pusselbit och hjärtas fröjd.

tisdag, juni 5

Saker jag är sugen på

1. En stor djup jävla kopp svart kaffe. Orkar ej gå och göra/kan ej gå och göra pga bebis i sovposition i knät.

2. Köpenhamn. Kanske tivoli, kanske bara strosa runt lite.

3. Berlin. Åh, mitt älskade Berlin. Kommer aldrig inte längta dit.

4. SEMESTER. Har varit lediga så mycket det senaste plus sommarmaj så det känns helt orimligt att det måste vara vardag. Att Ellen ska gå på förskolan och Andreas jobba? Näe. Ropen skalla, semester till alla!

5. Men kanske en Skånetur i sommar ändå? Positivt: ca allt. Negativt: orka packa släpa bära fixa flytta åka med småbarn.

måndag, juni 4

Några korta

1) är orimligt sugen på att flytta till hus. Inte radhuset vi har köpt med en kvadrats gräsmatta utan ett riktigt hus. Ett hus med trädgård och stor altan och rymd. Det har vi inte råd med i Stockholm med i övrigt bibehållen livskvalitet så det är Projekt Framtid (med med mitt tålamod vill jag ju flytta igår helst)

2) min son är sjuk. Igen. Den här gången är det vattkoppor och precis när vi trodde det var en lindrig variant som snart är över ploppar det upp prick efter prick efter prick. Jag. Orkar. Inte. Ja, plus sjukt synd om honom såklart.

3) blir barn som bärs mycket i sjal senare i sin motoriska utveckling? Har googlat men hittade bara att ergonomiska barnvagnar typ bugaboo är skitdåliga för densamma. Hatar ju bugaboo så är ej förvånad men. (Har en bugaboo dubbelvagn som vi köpte (ja begagnad) innan Nils föddes som fortfarande är oihopsatt på vinden pga hatar den så mycket samt Ellen har ben och kan gå. Förlåt Hanna för noll barnvagnslove!)

4) hur giftigt är myggift egentligen? Får liksom samma reaktion i huden som jag får i pricktest mot t ex jordnötter som jag är dödligt allergisk mot. Inte heller här har google varit speciellt hjälpsamma.

5) är det rimligt att dricka 1,5 glas rosé dagligen sommartid? Har blivit lite besatt nämligen.

Ok nu vaknar barnet igen. Hej hej

tisdag, maj 22

Att vara mer än bara förälder

Jag är hos pappa med barnen. Andreas har heldagskonferens med övernattning i Stockholm och Ellens förskola vattkoppsvarnar och efter sex månaders back-to-back-sjukdomar orkar jag (vi) inte med en omgång vattkoppor också -> ensam med två barn i tre dagar i sjuk sommarvärme -> åkte till pappa. För att ha det överstökat: det är ljuvligt här. Vi har allt vi kan behöva (förutom en till förälder) och Ellen har väl aldrig varit så lycklig som när hon kan springa nakenfis hela dagarna, bada när hon vill och allmänt härja runt utomhus utan att nån direkt behöver vakta henne (ja alltså vaktar ju vattnet, men springer fan inte efter henne på gräsmattan).

Men jag. Jag är 145% förälder just nu. Det ryms inget annat än det ständigt ambulerande moderskapsskeppet här just nu. Mellan en aktiv tvååring och en sjumånaders bebis som inte kan, men väldigt gärna vill, krypa finns det cirka 1 timma av dygnets 24 för mig. Och då ska det ändå diskas flaskor och plockas leksaker och tvättas och och och. Sjumånaders bebisar är ju för övrigt världens bästa preventivmedel om dom inte har lärt sig krypa. HEL-VE-TE vilket gnäll det är hela tiden om han inte får vara 1) i famnen (superglad) eller 2) se på babblarna (superglad). Gud nåde den som sätter ner honom med en hög leksaker och ställer sig en meter bort för att ta kaffe. Sover gör dom i och för sig men vaknar för att käka båda två (ja vi borde ta det med Ellen jag vet). Inatt vaknade dom praktiskt nog samtidigt så då låg jag på mage i sängen med en flaska i varje hand tills bägge hade somnat om, men jag gissar att jag kommer åka på varannan timma-vaket inatt bara för det.

Det. Är. Utmattande.

Det är jättemysigt också. Jag älskar mina barn men jävlar vad jag kommer lämna dom till Andreas när han kommer imorgon kväll. Hejdå ungar, mamma ska bara gå i ide ett par dygn. Nä, skoja såklart. Som om det skulle funka så. Borde kanske öva på att det ska funka så, men just nu funkar det så här i mitt huvud:

FAN VAD JOBBIGA DOM ÄR JAG VILL BARA VARA IFRED HÅLL KÄFTEN OCH TA BORT DINA KLADDIGA FINGRAR OCH SLUTA RIVA MIG I ANSIKTET JAG BLIR TOOOOOOOOKIG HUR LÅNG TID ÄR DET KVAR PÅ DEN HÄR TORTYREN?

När möjlighet ges att vara ensam:

MEN DOM ÄR JU SÅ GULLIGA BÄST JAG TAR MED MIG EN OCH GÖR NÅT MYSIGT TITTA DEN SOVER SÅ FINT JAG KAN SITTA HÄR BREDVID BARA OJ VAD ANDREAS HAR HAFT DOM LÄNGE NU JAG MÅSTE NOG HJÄLPA TILL INTE SKA JAG VARA BORTA GUD JAG ÄR EN KASS MAMMA

Fiffigt naturen, fiffigt.

lördag, maj 12

För om jag inte skriver här kommer jag inte ihåg (Ellen 2 år)

Ellen är så jävla rolig med språket nu. Hon suger åt sig ord som en himla svamp och pratar i princip obehindrat förutom att hon fortfarande byter ut konsonanter. Det börjar hon iofs också korrigera nu och det är nog bara g och riktigt rullande r som hon inte säger så ofta. Häromdagen stoppade hon mig på gatan och ba vänta mamma! Titta hjujen är punpade föjståj du. Nu äj dom pejfekta. Det är mycket som är pejfekt och jättejättefint just nu. För att inte tala om hennes förhandlingsskills när hon vill ha nånting. Jag måste ha nappen tje minutej till faktiss Hon förstår givetvis inte tid på det sättet men hon kan räkna till tio och kan alla siffror separat, svara på frågor om vilken siffra som kommer före eller efter och räkna objekt korrekt så det händer att jag säger att vi ska göra nåt om fem minuter och hon förhandlar om ett högre eller lägre nummer beroende på om hon gillar det som ska göras eller inte.

Hon har också väldigt många olika personligheter och vi vet aldrig riktigt om det är Ellen (Ide), Tåget Troy, Bärgarbilen Tom, Racerbilen Rory eller Thomas (O’Malley från Aristocats eller Thomas the tank engine, det varierar) som vaknar på morgonen. Ja, hon gillar fordon väldigt mycket heh. Föredrar att stå på Ica och ropa på Rory framför Thomas men men.

Det är en bestämd liten person som bor här och hon har såklart börjat med dom härliga utbrotten för oftast random grejer som gaffeln låg på fel håll eller vattnet var ljummet och inte iskallt när hon skulle tvätta händerna. Ni vet, logiken som ingen förstår i små hjärnor. Jag föredrar ju ligga på golvet och skrika-infallen framför den plötsligt selektiva dövheten eller avsaknaden av samtliga skelettdelar i kroppen som hon tar fram när hon inte vill något. Det första är ju ändå lite underhållande i sin dramaturgi medan de två sista mest är extremt tålamodsprövande och tar fram mina absolut sämsta sidor. LÄGG AV NU ELLEN! FÖR HELVETE! kan jag ha väst ett par gånger (ehm) mellan ihopbitna käkar i omklädningsrummet på förskolan samtidigt som jag har lett lite urskuldrande mot pedagogerna som klär på tusen barn medan jag inte får på ett av mina ens en mössa. På tal om förskolan så gillar hon fortfarande att gå dit (phew). Vi har nog haft gråtiga lämningar färre än handens fingrar. Inte för att jag drabbas direkt för jag lämnar inte men ändå.

Ellen är förutom ovan ett väldigt glatt barn och framförallt väldigt snäll, omtänksam och inkännande. Hon har världens fantasi och leker jättebra på egen hand, men hon är också känd för att berätta sagor vid läggdags Det vaj en dång en bil, MEN en dag kom det en... och häromdagen i bilen iscensatte hon en samling på förskolan. Vi hade varit på Siggesta gård och precis hoppat in i bilen när hon ba Nu äj det samling! Föj pappa äj häj å mamma äj häj åhej åhej föj Nissi äj häj.. Okej, nu äj det sångpåsen. Jag böjaj. *låtsas plocka upp ett kort ur sin imaginära påse* En katt! Lijje katt lijje katt, lijje söte ka-atten vet du att vet du att det blij mött på na-atten? Okej, nu äj det mammas tuj att välja kort. Höll på att köra av vägen för jag skrattade så mycket. Vi roade oss med låtsaspåsen i princip hela vägen tills vi var förbi Nacka.

Lilla Ellen. Så liten egentligen, men ändå så stor. Så hjälpsam (när hon vill), så stark och så beslutsam. Så himla underfundig och rolig och älsklig. Jag trodde aldrig jag skulle älska så här.

måndag, april 30

Saker jag önskar att jag visste/fattade med första ungen

Att få saker egentligen är farliga.

Att alvedon och nässpray visst funkar på småbarn (alvedon till yngre än 5 kilo kanske ska okejas av iaf BVC men i övrigt KÖR!). Att alvedon är toppen vid sprutor, vid tandlossning och vid nattetid vid allmänt jobbigt gnäll. Om inget annat hjälper (pratar inte varje dag här men när ungen är out of ordinary jobbig) och barnet är ålar som en mask och är gråtigt, kliigt, snorigt och dant: alvedon. Inte i femtioelva dagar och inte jämt men som utväg när allt verkar fel. Och nässpray om dom är svintäppta och inte kan sova. Sömn läker allt osv.

Att väldigt många barn gillar att sova med en filt över ögonen. Bägge våra somnar direkt om en slänger över en snutte.

Att det inte är så jävla bråttom med allt. Skitsamma om en vill sitta hemma i soffan i tre månader i ensamhet. Skitsamma om en inte vill att nån annan ska hålla ungen. Skitsamma om allt förutom 1) bebin mår bra och 2) en själv känner sig som en människa. Det är okej att duscha färdigt om barnet börjar skrika mid-schamponering. Den dör inte och en mår bättre färdigduschad än med kliigt schampoo i hårbotten och en halvtvålig kropp.

Att en vet mer än vad en tror om barnet.

Och framförallt: att det inte dör varannan sekund. Dom är tåliga små jävlar, bebisar. Tuffa, tåliga, livsglada smånjutare som mest bara vill hänga med familjen och bli sedda.

onsdag, april 18

Sex månader!

Nils, din rakt igenom ljuvliga lilla varelse, grattis på halvårsdagen! Tänk att du har funnits hos oss i sex månader? Tänk att det var du som kom? Eller självklart var det du. Det har alltid varit du, min lilla lyckliga golden retriever-valp. Du är glad jämt eller nästan jämt iallafall. Inte så mycket när vi lämnar dig ensam i ett rum eller om vi missar att du är hungrig för lord have mercy vad du kan skrika då. Sen nån vecka tillbaka skriker du MA MA MA MAAAAA MA MA MAAAAA om du känner dig förbisedd och jollrar glatt pa pa ba pa pa pa när du är nöjd. En inte helt rättvis fördelning kan jag känna men eftersom jag är den enda som kan få dig att pärlskratta så förlåter jag dig.

Du kan sitta nu. Eller du kan sitta nu när du inte blir för ivrig och kastar dig fram och tillbaka eller ser nåt kul som du bara måste slänga dig mot. Du fattar mamma, pappa och Ellen och kollar rätt när vi frågar var vi är.

Förra veckan (typ) kom vi på hur gammal du är och började ge dig mat mer än bara nån sked här och där och jävlar vad du äter. Jag tror vi kommer få sluta med mjölk snart för du visar med tydlighet att du inte vill ha medan du kan käka en hel tallrik gröt sekunden senare. Det är kul att ha en unge som äter. Din syster var och är fortfarande väldigt kär i sin mjölk förstår du.

Du är kanske 75 cm lång och väger runt 8 kilo. Vi ska till BVC på fredag så jag vet inte exakt. Du har iallafall kläder som Ellen hade när hon var närmare året och vi rensar ut i en rasande takt här hemma.

Du sover med ett uppvak mellan 19.30-06.10 och sen fyra småstunder på dagen. Jag har försökt göra ett sovschema på dagen och det funkar väl typ 75% av dagarna, resten är ärligt talat mitt fel.

Nu vaknade du. Du är alltid glad när du vaknar, idag inget undantag. Min älskade unge. Min sista pusselbit. Älskade vän, du är det bästa som kunde hänt och jag kommer älska dig i evighet.

fredag, april 6

Tänk att det kan kännas så motsatsigt på så kort tid? Eller tänk att jag kan känna så motsatsigt ska det väl stå om vi ska vara ärliga och här är vi ju aldrig nåt annat än ärliga, no? Idag har jag haft en perfekt dag. En supermysig förmiddag med glädjespridaren Den Yngre som precis har lärt sig att sitta (HALLELUJA!) och fatta grejer och bara är mjuk och tjock och glad hela tiden. Plus, åh det här är det bästa, han har börjat gosa med flit. Pussas och dunkar in huvudet i axeln eller bröstet eller var han kommer åt och gnussar runt huvudet och mmm:ar och fnittrar. Alltså fem månaders bebisae är fan perfektion i sin renaste form. Sen hämtade vi en skitglad Ellen på förskolan, hoppsade ut i bilen och åkte till Liljeholmen för att shoppa lite. Ellen fick bestämma om hon ville åka hem och leka med babblarna eller åka och köpa nya kläder och då valde hon att köpa nya kläder hörst nya tädej mamma. Hen leta babababa henna. Släppte lös henne på Polarn o Pyret där hon bestämt pekade på ett hörn och deklarerade tanna däj mamma. Ida välja hälv. och sen plockade en tisha till henne själv och sekunden senare en till likadan en töja till Ida å en töja till Nissibus mamma. Likadana töjor till Ida å Nissibus. Tom, nu betajaj vi. Så well, ja men det gjorde vi. Sen gick hon med påsen i ena handen och mig i den andra och småsjöng lite och var allmänt världens ljuvligaste barn innan vi åkte hem och hade fredagsmys. Hon har stenkoll på fredagsmys. Det ska vara chips, dip och firardricka (svartvinbärssaft) och så ska vi sitta i vardagsrummet och skåla och dubbeldippa (duddelditta) och skratta. Hon har livsnjutandet down to a T. Inte så konstigt när hon brås på mig och Andreas som ju inte är kända för att ducka livets goda så att säga. Sen åt vi middag, bägge barnen slängde i sig och var superglada, lekte nakenfis i sängen (sätta på pyjamas) och tog varsin unge (jag fick Nils pga pappa hova mig idag ) som somnade på fem minuter blankt. Älskar mina barn. Älskar älskar älskar mina barn. Och min man. Mmm..min familj.