måndag, november 20

Jag hatar egentligen när folk som bloggar ursäktar sig för att dom inte bloggar eller säger hur gärna dom vill blogga men..., men alltså jag tänker blogg typ tusen gånger om dagen men det är så mycket svårare att få ner nåt vettigt i mobilen när jag bär en unge på den andra armen eller jagar nån eller diskar eller plockar eller alla andra vardagssaker. Jag vet ju att ni är ett gäng som fortfarande håller koll här och jag gillar ju verkligen mediet och att få skriva av mig men det känns som att det är mest jaha hejhej det här gör jag/har jag gjort hejdå nuförtiden och det är ju rätt tråkigt, is it not? Med risk för ett helt tomt kommentarsfält, vad VILL ni läsa? Fem gånger om dagen korta små tankar-blogg? Fler inlägg om föräldraskap? Mer om jobb? Om relationer? Bara as is? Har ni några önskemål får ni gärna vädra dom här.

In the meanwhile: Det har varit helg, igen. Det känns som att det är helg jämt. En del av mig älskar att vara hela familjen och en annan älskar när det är måndag och Ellen återigen kan bli underhållen på förskolan och inte springer runt här hemma och fejkgråter av oklara anledningar. Eller hon har väl nån anledning typ vill sätta på sig skon, skon trillar omkull eller vill ha en flaska mjölk, får bara smoothie eller vill gå naken, måste ha pyjamas eller nåt annat vettigt. Jag vet att man inte ska skratta åt barn när dom gråter, men alltså hon går och ställer sig framför spegeln och tittar på när hon skriker och provar olika skrik och miner så det är lite omöjligt att ta henne på allvar. Hon har börjat prata också och testar att sätta ihop ord och härmas hela tiden. Det är svinroligt. Och hon har lärt sig att räkna till fyra eee tåå tee hura så nu vill hon att vi ska räkna ALLT. Det funkar som avledning när hon fejkgråter också så det är lite av en win.

Barnet det yngre verkar på väg in i sitt första utvecklingssprång för han äter som en galen och vill bara bara bara bara bara vara i famnen. Igår sov han i tiominutersintervaller typ hela dagen och på kvällen var jag så trött (på honom) att jag typ kastade honom i famnen på Andreas när han kom ut efter att ha nattat Ellen och gick och lade mig halv tio. Sen vaknade jag inte förrän barnet vaknade SVINHUNGRIG vid tretiden, ja alltså Andreas lade honom i sängen (har sån där bedside crib) när han gick och lade sig, och nästa gång kvart i sju. Gillar ju den uppsidan på det här dagvakandet, men gillar inte dagvakandet så mycket när det pågår. 

Jaha, nu vaknar han och är hungrig igen. Vi hörs!

lördag, november 11

Balansen

Idag skulle jag hugga av en arm för att vara singel och bo i min gamla lägenhet och ch ha ingen att ta hänsyn till. Ungjävlarna var vakna hela natten, den ene tog vid där den andre slutade. Andreas har snarkar och går omkring och har början av en man cold. Seriöst, vad är det med män och det här konstanta känna efter:andet? Om jag sväljer hårt har jag nog lite ont längst bak i halsen. Ba ok, men svälj inte hårt då eller ba suck it the fuck up. Gud, det finns inget INGET som tar fram min sämsta sida som när Andreas är sjuk. Jag är på allvar världens sämsta partner i förkylningstider. Går mest och är svinförbannad över hostande, nysande och snorande och tycker skitsynd om mig som måste stå ut. När jag själv är sjuk vill jag dock bli ompysslad och omstoppad och få allting serverat. Så vidrigt beteende. Jahapp, nu vaknade Monstret Den Yngre.

fredag, november 10

När jag stod och vek tvätt för en stund sen, en fredagkväll cirka halv åtta på kvällen, så kom det över mig hur tacksam jag är för att jag fick barn just nu i livet och inte när jag hade tänkt/trott/planerat (26 år, min trodda "vuxenålder" sen tidiga tonåren). Så mycket ångest jag har haft över det här med barn, så mycket längtan. Tänk om det blir för sent? Tänk om det inte blir? och det är lätt att romantisera bakåt när en vet hur det blev men OJ vilken annorlunda mamma jag hade varit om jag hade blivit förälder för åtta år sen istället för för ett och ett halvt. Vad jag hade varit mer kategorisk, mer stressad och trängt bort mig själv som person till förmån för den här rollen eller tanken på rollen som mamma. Istället zenlikt lugn framför tvättstället en fredag. Ett glas champagne i fåtöljen i hallen med Nils i knät och Ellens fredagsdiskolista från telefonhögtalaren. En man i skjorta och skitfula vita stadiumshorts. Kräksfläckar på axeln och för stora gravidtrosor, nya tvågraviditetstuttar och levererad mat. Manana manana det löser sig vem bryr sig? Hela min värld ryms på en virkad matta från Ikea.
Idag var hela familjen på BVC. Den stora för att få MPR-vaccin och 1,5-årskontroll och den lilla för att vägas och mätas och inspekteras. Bägge två ligger perfekt på sina kurvor, himla A-barn hehe. Ellen imponerade sköterskan med sitt skillset och avslutade med att själv blåsa såpbubblor (vi hade ingen aning om att hon kunde det för hon typ började blåsa på maten i förrgår) och sen fånga bubblorna en efter en och lämnade sköterskan stammandes eh ja haha, vi har aldrig sett entt barn blåsa bubblor själv på ettochetthalvtårskontrollen vilket givetvis fick föräldraparet att känna stark STARK winning. Och ja, jag skulle givetvis älska min unge även om hon inte var briljant men det är roligt att hon är så vetgirig och gillar att show off. Nu sover bägge ungarna, jag slösurfar och Andreas förbereder raggmunk vi ska käka till lunch så fort Skrällen vaknar. Livet ger och livet ger här just nu.

lördag, november 4

Hej från tvåbarnslandet

Jaha, 17 dagar som tvåbarnsmorsa då. Vi är hos pappa. Jag sitter i den gigantiska röda hörnsoffan på nedervåningen med en sovande bebis på en kudde mellan mina korslagda ben. Jag lyssnar på playlisten vi gjorde till förlossningen och tittar ut i trädgården. Gräsmattan är grön och full av löv och mitt på springer en blond unge, sådär pingvinigt som små påbylsade barn gör. Hennes pappa står och pekar på nåt och hon skrattar. Jag spökhör det nästan in hit för ingen ser så lycklig ut som vad hon gör när hon skrattar. Jag vaknade imorse av att Ellen klappade mig på kinden och sjöng Imse vimse spindel och på min andra sida låg Nils invirad i sina älskade filtar och sov ljudlöst. På måndag fyller jag 34. Andreas frågade vad jag önskar mig i födelsedagspresent och det enda jag kände var inget. Jag önskar mig ingenting. Jag har allt jag någonsin drömt om.

fredag, oktober 20

Han är här nu!

Han är här nu, vår son. Han kom vid tvåtiden i onsdags till tonerna av Morning had broken (operationsteamet utsåg oss till Dagens DJ pga bäst playlist. Den torra narkosläkaren dansade till och med lite där han stod på sin övervakarposition *winning*) och sitt eget illvrål och han är givetvis alldeles ljuvlig. Nä, men på riktigt så är han faktiskt så sjukt fin och igår var han vaken och låg och plirade större delen av dagen och nu har han sovit sen niotiden igårkväll med femminuterspauser för att svepa en flaska och somna om. Det är sån skillnad den här gången så det går nästan inte att beskriva. Dels i själva förlossningen som var magisk fantastisk härlig och helt seriöst varför förlöser man inte alla barn medelst snitt?! Och dels för att vi inte är förstagångsoroliga utan mer jaja, såja kom här vännen så fixar mamma/pappa. Vi har rätt bra koll på hur en matar med flaska och hur en gör med napp och hur en byter blöja (ah, well Andreas har koll. Jag har bytt två blöjor och han dom andra...tjugo? Gawd vad den här ungen bajsar!) och har ju inget som helst trauma att bearbeta den här gången så allt ba flyter på och är lyckliga lugna gatan. Vi fick vår revansch eller upprättelse eller belöning.

Jag mår också bra. Är förvånad över hur o-ont det gör jämfört med vad jag hade förväntat mig i och med alla "återhämtningstiden/smärtan är värre vid snitt"-faktarutor och så är det liksom more or less samma som vid Ellens förlossning som ändå var rätt mild mot mig rent fysiskt. Alltså det är ju inte direkt skönt och att sätta mig upp/ställa mig upp känns ju definitivt men det är ju mer som andra dagen efter att ha gjort ett vidrigt corepass för första gången på fem år typ. Vi är nog good to go om vi vill åka hem i eftermiddag/kväll men jag vill känna mig trygg i att det 1) känns bättre än igår 2) stabilare att gå i/ur säng eller soffa och 3) att magen kommer igång först.

Jag längtar ihjäl mig efter Skrällen, men bebisbubblan här på 73:an är rätt gosig den med. Nä, nu ska jag väcka Andreas och se om vi ska ge barnet mat. Eller barnet och barnet, Nils heter han ju. Vår fina ljuvliga rara gulliga starka härliga unge.

tisdag, oktober 17

Kejsarsnittade tipsare: se hit!

Jaha, idag skrivs vi in på SöS för bebisleverans på torsdag (får åka hem emellan). Det kommer alltså bli ett planerat kejsarsnitt trots mina domedagstankar och mentala förberedelser för motsatsen. Eh, såatteh hur tänker jag nu? Lider fortfarande av overklighetskänslor kring det här tvåbarnslivet, som att jag inte förstår att det kommer ett barn till eller typ inte vill förstå vad vet jag? Gnydde lite till Andreas igår om att jag är rädd att jag inte kommer gilla Nya Bebin och bara vilja lämna den och åka hem till Ellen skrällen istället. Är också rädd för att den inte ska vara frisk, att jag ska spy av narkosen (eller vad man nu kallar det när man är vaken), att jag inte ska fatta och kunna ta in trots att jag får vara med den här gången och typ att livet ska gå från fantastiskt till bajsmacka. Ja, jag försöker pepptänka istället men alltså VI FÅR ETT BARN TYP INOM 36 TIMMAR, IT'S SCARY STUFF YO.

BB-väskan är typ färdigpackad (ca 2 miljoner färre grejer den här gången), den bärbara högtalaren är laddad, playlisten iordning och champagnen är på kylning. Tar f ö med både med och utan alkohol, har viss gissning att champagne och morfin kanske inte är en toppenkombo, men DAMN IT om jag inte får mitt bubbel den här gången. Vad behöver jag (vi) mer? Ni som har fått planerade snitt, vad var era absolut bästa grejer/upplevelser/pepp? Allting som är positivt är så himla himla välkommet just nu!

Tack på förhand!

fredag, oktober 13

Är för övrigt så svullen nu så jag fucking snarkar även när jag är vaken. SNARKAR?! Alltså fattar ni? Stod i en butik och betalade och pratade med expediten häromdagen och plötsligt hör jag mig själv snarka till. Gjorde det alldeles nyss också och sen gjorde jag det igen strax efter. Är _så redo_ att få tillbaka (nåväl) min kropp igen. Få på mig fler än ett par skor. Sluta missbruka nässpray. Sova på mage (!!!!!). Mmm...inte gravid mer within reach.
Ikväll kommer min syster. Eller inatt kanske hon kommer. Jag kommer inte veta för jag kommer sova, men imorgon när jag vaknar så kommer hon ligga där i extrasängen i hallrummet och snusa och sen får jag ha henne här till NÄSTA SÖNDAG! Woho! Hon är live-in nanny ihop med pappa som ansluter på tisdag ifall nåt skulle dra igång samt även ifall saker och ting går som planerat. För nästa vecka vid den här tidpunkten kommer vi ha en bebis på utsidan magen. GAAAAAAAH! Vi var på sista kontrollen hos barnmorskan idag och hjärtljuden var PERFEKTA! och mitt blodtryck likaså och hon trodde absolut inte det kommer en bebis under helgen. Jag hoppas hon har rätt för det vore lite gött att få några lediga dagar innan småbarnskaoset. Inte för att jag kan göra så himla mycket för jag får så jävla mycket sammandragningar när jag rör mig och är typ helt öm eller whatever i musklerna/livmodern/nåt snipprelaterat men ligga på soffan och vagga till köket är ju också att vara ledig, no? Gjorde min sista officiella dag på jobbet igår, stressade hem för att fixa lite annat akut och satte mig skitsur i soffan vid typ tio på kvällen. Avslutade med att skälla på Andreas och använda väldigt förminskande men sluta vara ett offer och skärp dig till exempel. Tycker typ liiiiite att jag hade rätt och att han bara borde ha tuggat i sig det med ett javisst älskling, förlåt! men eh jag var rätt svinig så jag har förståelse för att han tillslut tröttnade och gick och lade sig medan jag satt uppe och surade och kollade på fyra avsnitt Nashville till mittinatten. Aja, efter att han lämnade Ellen på förskolan imorse blev vi sams, drog till barnmorskan och sen shoppade vi finkläder till ungarna (PLURAL! WAAAAH!) för att jag var på unnhumör och seriöst det går inte att unna sig typ nåt fint till sig själv när man är tusen veckor preggers och ska ägna kommande vinter i mysbrallor och mjuka kläder och soffhörn. Vi avslutade med en lunch på Primo ciao ciao och pratade om livet och sen hämtade vi världens gladaste unge på förskolan klockan två. Nu gör dom pastasallad i köket och jag halvkollar på engelska antikrundan i soffhörnet jag har abonnerat sen fyrasnåret. Det blir bra det här.

tisdag, oktober 10

Jag har en massa saker jag vill skriva om men det är svårt att börja på nåt sätt. Jag vill skriva om det här med att ha barn och hur vi gör och så där. Inte för att det är det bästa eller enda sättet men för att jag tycker det är intressant hur andra gör och varför så då kan jag väl bjussa lite på hur vi gör tänker jag? Jag vill skriva om min man och vår relation och mitt jobb och föräldraledighet och en hel massa andra grejer men...nåt har fastnat. Det enda som kommer upp nu är mitt hat mot all things "mamma"-relaterat. Mammagrupper, mammayoga, mammahjärtat, mammaallt. Uäääh, även om det säkert är supergivande för vissa så får bara mamma-epitetet mig att slå bakut. Mammahjärtat? Alltså really? VAD ÄR DET SOM GÖR ATT JUST MAMMOR HAR EN ANNAN SORTS EMPATI? Lägg av ba. Åh gud, nu när jag ändå är igång så kan vi ta upp mitt andra absoluta hatord sötnöt. Söt. Nöt. Blir provocerat på nåt sätt men kan inte riktigt förklara varför. Sötnöt? Huööh.

Jaha, vad stör ni er på då? Vad triggar era taggar?

söndag, oktober 8

Ingen bebis i sikte, hoppas vi

Ytterligare tio dagar närmre dagen vi blir tvåbarnsföräldrar. Jag har fortfarande jättesvårt att ta in det, men visst kommer det små, korta snippets av minnet av en liten, fjunig och orimligt mjuk hjässa mot mina läppar. En lätt och varm kropp på mitt bröst. En pysande vulkan av känslor. Vi ska alltså dit, igen?

Hade sammanfattningsmötet med barnmorskan på MVC i torsdags. Hon är så himla bra för mig. Så sjukt pepp, men inte alls på ett mjukt och yogalikt sätt, utan mer rättframt och effektivt. Sammanfattade väl graviditeten på typ två meningar. Frisk och hälsosam andraföderska med okomplicerad graviditet. Och om födelseln Förväntansfull med respekt för operationen som sådan. Och well, ja jo alltså så kan man väl säga? Berättade om mitt nojande lately; rädslan att nåt ska hända bebisen, att förlossningen ska dra igång och gå för fort, att jag inte ska fatta förrän det är för sent. Då tog hon av sig sina glasögon och tittade mig stint i ögonen och sa att hon tycker att det är ett himla normalt nojande och att det glädjer henne att höra att det oroas lite lagom för det tyder på en väl fungerande anknytning och ett brett känsloregister. Sen sa hon att allt kommer gå bra och att det oavsett om det startar spontant eller inte kommer bli kejsarsnitt helt garanterat så den bollen kan jag släppa nu. Och jag tror henne. För hon inger mig det förtroendet. Det är fint. Och skönt för igår var jag rätt säker på att nåt höll på att dra igång för jag hade så mycket (i mina mått mätt) sammandragningar även när jag vilade och dom kom mer eller mindre regelbundet, om än glest, i ett par timmar. Att jag nån timma tidigare gick på stan med Ellen och Andreas i två timmar och vankade så det kändes som att ungen skulle ploppa ut direkt hade jag ingen större tanke på. Nåväl, det kom inget barn och jag sov som en sten i elva timmar efteråt och har inte känt ett jota idag.

Jag är redo för att föda nu rent mentalt men jag är inte redo att släppa allt i panik och lämna Ellen. Igår funderade jag mest på huruvida jag, om nåt skulle sätta igång, kanske skulle ta och åka in själv så Andreas kunde stanna här tills pappa hann upp. Det är givetvis en helt orimlig plan på många sätt, men jag är inte alls förberedd på att både deala med förlossning OCH att lämna Ellen till kompisar som hon väl visserligen känner men som aldrig har direkt varit med henne nån längre tid. Lekte också med tanken på att ta med henne? Haha, ja ni hör ju.

I förrgår grät jag av lycka för Ellen hade nån ljuvlighetspeak och Andreas satt på golvet mellan mig och henne och lekte och jag ba UHUHUHHH MIN FAMIHIHILJ! Jag är helt vansinnigt kär i dom bägge. Låt oss hoppas att det får fortsätta även in i tvåbarnskaoset.

onsdag, september 27

Vi har förmodligen (pga ringde och kollade och fick ett "det är planerat till x datum om inget annat oförutsett inträffar") ett datum för first sight of baby. Det är så himla konstigt att vi ens ska få en bebis till men jag lär väl få vänja mig för nu äre mindre än en månad till leverans. Min syrra har bokat biljetter hit helgen innan och över planerad vecka så vi har live-in nanny och pappa kommer upp dagen innan så dom kan ha 2:1 vuxen-barn-ratio. Det kommer bli toppen! Mitt domedagshuvud gläntar ibland faktiskt till tanken men tänk om att går som planerat? och då blir jag helt killrig inombords. Alltså det kan det ju göra? Det är ju till och med mest troligt att det gör det? Då får jag min bebis i famnen och så får jag pussas med pappan och vara med och liksom gulla med mitt barn? Kanske till och med vara med och sätta namnet den här gången? (Har väl berättat om när Andreas på eget bevåg hade berättat för hela sjukhuset att hon hette Ellen innan jag typ ens hållt i henne? Alla ba GRATTIS TILL ELLEN VILKET FINT NAMN och jag ba eh? Va? Tack?)

Jaha mer då? Sista fullveckan på jobbet. Nästa vecka börjar min vikarie och då tänker jag kanske att jag ska jobba 3,5 dag och veckan efter helst inte mer än 2,5 och sen nada. Ska livnjuta nåt så INI av att vara ledig med Andreas utan barn. UTAN BARN! Iallafall 6 timmar om dagen. Tänker lyxluncher på stan, mani-pedi och eventuellt lyxa till med en klippning och/eller brynfärg. Samt sova. Mmm...sova.

Idag ska vi äta kantarellpizza. Den består av färdigköpt deg, färdiggjord sås, riven ost och stekta kantareller. Arbetstid 3 minuter, tillagningstid 15 minuter. Så jävla skönt! Ska också göra en sallad med ruccola, rädisor och sockerärter. Längtar!


söndag, september 24

En helg

Bra saker:

1) Pappa kom hit. Älskar pappa. Ellen älskar också pappa/morfar och sprang direkt in i hans famn på förskolan när dom hämtade. Mig och Andreas vinkar hon på sin höjd åt.

2) Ellen har levlat upp genialiteten. Alltså det är så tydligt att hon för det första älskar förskolan men också älskar att lära sig nya saker. Typ att somna själv. Igår gav jag henne sovkitet (napp snutte kudde katt), satte på nån barnavslappningsjoxmusik som liknar den dom har på förskolan och bang så somnade hon på mindre än två minuter. Idag var hon ute och lekte i parken med pappa när hon först visade att hon var hungrig (peka på munnen och tugga i handen) så hon fick en smoothie och sen dra med honom hemåt för att sekunden hon kom in genom dörren göra napptecknet (handen mot munnen som en gäspning). Jag tog av henne ytterkläderna och gav henne nappen och då gick hon till sängen och pekade så jag lyfte upp henne och gav henne sovkitet och så somnade hon på trettio sekunder. Hon har också under dagen visat att hon vill ha en ny blöja, banan och vatten. Such geni va?

3) Pappas närvaro som tog vuxenration till 3:1 och gjorde att jag och Andreas kunde ta sovmorgon TILLSAMMANS imorse och sitta ifred och prata under flera timmar i helgen. Gawd, önskar att han bodde lite närmre än 37 mil alltså.

4) Vi var ute och åt igår och Ellen var så lycklig hela middagen (vi var på barnvänlig resto, hade med hennes babblargubbar och tog ett bord med utsikt över gatan så hon kunde kolla på folk/bilar/bussar), maten var god och sen gick jag och pappa på Ola Salos Jesus Christ Superstar på Göta Lejon.

Dåliga saker:

1) Har ångest och är deppig och ledsen idag. Det var jobbigt att/när pappa åkte hem. Vi släppte av honom på Centralen och vi sa hejdå och jag satte mig i bilen och så tittade jag upp och såg hans välbekanta ryggtavla gå ensam mot tåget och alltså det var inte så det skulle bli? Han skulle ju vara med mamma. Mamma skulle ha varit här, med oss, och dom skulle ha njutit av det här tillsammans. Istället en pappa på väg till ett stort, mörkt, tomt hus. *gråt*

2) Har haft nån form av mensvärk light och lite typ sammandragningar idag. Är LIVRÄDD för att det ska sätta igång för tidigt och övertolkar allting och känner mig ensam i det. Inte för att Andreas inte bryr sig utan för att det är min kropp och det går ju inte att livekommentera minsta lilla känsla så då går jag och liksom känner en massa smågrejer och blir rädd och så vill jag inte typ whinea och ropa varg och hålla på så jag typ säger ingenting och sen blir jag typ ledsen för att jag är rädd och ensam i det. Ja, nej, det är inte helt logiskt men känslor är ju sällan det.

3) Jesus Christ Superstar-konserten var typ nåt heeeeelt annat än vad jag hade väntat mig. Det var jättekul att göra nåt med pappa, att komma hemifrån och se nåt annat men alltså det var så dåligt? Dåligt ljud (för högt och onyanserat). Dålig regi (typ hela musikalen i prat medelst medleysång fast utan liksom skådespeleri?) och kanske 20% Ola Salo? Nä gud vad dåligt det var.



måndag, september 18

I helgen var det möhippa för min bästis vars bröllop jag inte kommer kunna vara med på för det är nio dagar innan beräknad födsel (och typ kanske tre innan faktisk ankomst) och 37 mil härifrån. Inget, INGET, har gett mig större sorg senaste året än just det faktum att jag inte får vara där med henne på hennes bröllopsdag. Det dödar mig lite inombords varje gång jag tänker på det om jag ska vara ärlig. Jag har planer på att ha en öppen skype/facetimelänk under iallafall vigseln men det är en klen tröst. Jallefall, det var möhippa i lördags och den var så himla himla lyckad och Stina känner uteslutande personer som är helt magiska så det var nästan som att hänga med ett gäng av mina kompisar fast dom är hennes som jag har träffat några gånger bara. Vi har liksom känt varandra i tjugo år så det var typ en person på möhippan som jag inte hade träffat förut och henne har jag hört så mycket om så det kändes som att vi kände varandra också. Var dock tvungen att ge efter till gravidman när dom andra drog till Lemon Bar vid halv tolv. Igår låg jag i soffan precis exakt hela dagen och försökte vila och avlasta kroppen som strejkade både genom att kännas som att bäckenet skulle släppa från svanskotan och som att ungen skulle ploppa ut genom snippan plus var skitsvullen i allmänhet. Dem här sista månaden av graviditeten är verkligen inte min favorit. Det är så begränsande att vara fånge i sin egen kropp. Allting som hamnar på golvet blir kvar där, det gör ont och behövs typ lyftkran för att vända mig i sängen på nätterna (vilket jag måste för min höft somnar med jämna mellanrum) och att ha nåt annat än min Hugh Heffner-outfit bestående av trosor, linne och kaftan/morgonrock inom hemmets väggar är otänkbart. Vecka 36 idag enligt appen förresten.

Jag känner mig också rätt nervös för att det 1) ska dra igång för tidigt och 2) gå så fort så vi inte hinner hindra ett vaginalt förlopp. När jag var hos läkaren för beslut, och vid flera tillfällen med min barnmorska förresten, sa jag att jag är okej med att föda vaginalt om jag måste men att jag vill slippa inden mån vi kan undvika det men nu känner jag bara att NEJ HELVETE HELLER. Jag är inte ett dugg redo och vill typ inte bli det heller. Jag vill inte samla kraft och visualisera och hitta nåt inre himla lugn/fokus och vara tvungen att vara helt utlämnad till slumpen igen. Jag vet inte om jag kommer kunna göra det ens om jag måste eller om det kommer låsa sig helt så jag fastnar i panik istället. Förra gången gjorde jag inte det för jag hade liksom känslan av oundviklighet och därmed bara fanns ett alternativ och det var att bita ihop och bara göra det, men jag vet inte om jag känner mig lika trygg i att hitta den bestämdheten igen. För då var den delvis uppbackad av en tillit (naivitet) att vårdapparaten fungerar; att personalen vet vad dom gör, att det är deras jobb och dom gör det hela tiden och jag måste lita på att dom kan mitt och barnets bästa och därför fattar beslut efter det. Nu ba HAHAHAHAHAHAHA nej. Litar noll på det? Litar inte på att dom kan eller hinner eller vet. Om det sätter igång av sig själv och förloppet blir för snabbt så vet jag att jag är utlämnad till mig själv och min förmåga och jag litar inte på den heller. Är således jättestressad och jätteledsen och funderar på att ringa kuratorskontakten för att få hjälp att ta mig ur det. Ska till barnmorskan på onsdag iallafall. Får se vad hon säger då.

Och barnet utanför magen fortsätter vara världens lättaste inskolning. Personalen vill att en liksom säger hejdå ordentligt med ögonkontakt osv men det är typ svårt att få hennes uppmärksamhet länge nog för att göra det för hon rusar in och börjar leka och är sen i lekmode. När Andreas hämtade idag tittade hon inte ens upp när han kom och sprang och gömde sig när dom skulle gå. Lilla stora barnet.

fredag, september 15

"Ellen har lekt med bollar och duplo på gården och nu är vi inne och leker"

Alltså mitt barn? Sånt himla geni va. Imorse när Andreas lämnade henne så tittade hon inte ens när han gick. Hon ba sprang rakt in och började leka och sket i om han var där eller inte pga har så roligt. För några minuter sen fick jag sms från förskolan (älskar personalen) med en bild på Skrällen och Ellen har lekt med bollar och duplo på gården och nu är vi inne och leker. Ellen pysslar i lägenheten. Ja, dom har alltså olika rum eller avdelade rum som är inredda på olika sätt, typ en lägenhet med köksgrejer och kapprum och utklädningskläder i det här fallet. Började gråta lite här vid datorn och smsar nu med barnets far om vilket ljuvligt litet barn vi har.

Det är hennes första heldag på förskolan idag. Igår gick hon till efter lunch men sov hemma, idag ska hon även sova där och vara med på lekstunden efter sovet. Det är ingen som nånsin har lagt Ellen förutom jag och Andreas så vi håller tummarna för att hon är astrött i kombination med att hon känner sig trygg och sen masspsykosen i vilorummet som grädde på moset. Skulle SÅ GÄRNA vilja vara med och typ stå och betrakta hela dagen från nåt gömt hörn.

onsdag, september 13

Ganska mycket gravid- och födelserelarerat babbel

Det går i ett. Ellen har gjort sin tredje dag på förskolan. Hon ÄLSKAR det. När hon vaknade imorse och vi låg och mornade oss (Andreas går upp kvart över sex och har nån himla eremitstund och jag och Skrällen sover tills hon vaknar, ofta 7-7.30, och sen myser vi i sängen tills hon tröttnar) och jag sa idag ska ju du till förskolan och leka med dina kompisar så ålade hon ur sängen på två röda under glada tjut och sprang till hallen och hämtade skorna. Alla barn kanske inte är redo eller sugna på förskolan när dom är 16 månader men vårt exemplar verkar so far vara det. Imorgon är första ensamdagen (ska lämna 9.15-9.30 och hämta efter lunch/innan vila 11.30-ish) och vi får väl se hur det går men håll gärna en tumme för att det funkar.

Meanwhile har jag drunkningsmycket att göra på jobbet och en kollega har slutat och jag har upplärning/överlämning till min vikarie och vi har haft säljdeadline och ska in med produktionsordrar och jag måste göra cashflow och planera scheman för resten av hösten och och och. Så mycket för att bara stänga in mig med min familj va och ta det lugnt pga jetegravid va.

Är i vecka 35 nu. Skrev jag det igår kanske? Fick skitont i "fogarna" vi svanskotan igår efter att ha suttit på golvet eller på pyttemöbler i sex timmar så imorse kunde jag knappt ta mig ur sängen. I övrigt har jag cirka noll krämpor. Jag är knappt ens svullen än. Lär väl få äta upp dom orden och hoppas absolut på att slippa den roliga konversationen jag hade på BB efter Ellens 72-timmarshistoria när jag hade haft typ tusen dropp och två olika ryggbedövningar och var så jävla vattenfylld så jag knappt kunde sitta med annat än spikraka ben och där jag skämtade med en barnmorska/sjuksköterska och ba alltså jag är så svullen så det kändes som att benet skulle spricka förut när jag satte mig med benet vikt under mig och hon helt gravallvarlig ba det kan faktiskt hända. Alltså förlåt men SAY FKN WHUT?! Hade kunnat få ett ben som sprack likt kokkorv? Uääääh.

Kom på nu när jag tänkte på ovan att jag också hade sånt JÄVLA kli efteråt. Det kan ju ha varit ryggbedövningen dom lade för att sy och det är väl samma som används vid kejsarsnitt va? Isf ser jag INTE fram emot efter-tiden. Fick typ äta svinstarka antihistamintabletter sist för att inte klia sönder hela mig. Aja, tur att jag inte ska amma så jag med gött samvete kan trycka i mig lite vad fan dom erbjuder i form av piller efteråt. På tal om det, är det nån här som 1) födde medelst snitt OCH 2) hade valt innan att inte amma? Isåfall, hur funkar det? Gav ni napp direkt för snuttbehovet? Flaskmatade ni direkt eller gav ni kopp lite först eller hur gjorde ni? Med Ellen har jag ingen aning eftersom jag träffade henne typ 30 minuter första dygnet och neopersonalen/Andreas var med henne och dagen efter så hade hon sond så då matade vi med sondspruta 20 ml varannan timma, 1 ml per minut och sen hade hon nån NICU-napp från dom i käften resten av tiden. Så vi ba liksom fortsatte med nappen och bytte sonden mot flaska när jag frågade om vi inte skulle prova det eftersom hon verkade suga nåt så ini på nappen och det funkade så då tog dom sonden och så ba fortsatte vi med flaska istället. Alltså rekommenderar ju givetvis inte någon att behöva ha en sjuk spädis men hade ju rätt bra stödhjul där våra första fyra dagar som föräldrar ändå. Ba så här byter ni blöja, så här matar ni, mata så här mycket, klappa så här på magen, håll'na så här osv. Det var ju rätt fint faktiskt.

Nu har Skrällen visst somnat för Andreas kom precis ut ur sovrummet så då gissar jag att det är dags för ett avsnitt eller två av Last Chance U så hejrå rå.


tisdag, september 12

Förskolan in my heart

Älskar förskolan. Älskar mitt lilla ljuvliga barn som verkar gilla att vara där och som äter helt okej och somnar på två sekunder och bara är en allmänt avslappnad prick. Hon har varit på strålande humör hela dagen och avslutade dagen med att äta som en häst och somna med ett nöjd ma-ma på tre röda. Själv fick jag ju sova mellan 17-19 för att orka med kvällen medan barnet körde nån show för sin arma fader under tiden. Nu ligger jag på spikmattan bredvid lillsnarkarn och försöker ta in att vi har ett förskolebarn. Älskade lilla gullebebin är helt stor och tuff och rolig nu.

måndag, september 11

Några korta

Idag var Ellens andra-första dag på förskolan. Andreas smsade när dom var på väg hem. Det har varit fantastiskt idag. Hon älskar det! Imorgon är det min tur att vara inskolningsförälder och jag är typ nervös?

Vi äter typ bara mat som går svinsnabbt och/eller kräver minimal effort nuförtiden. Förra veckan t ex morotssoppa och sån där italiensk olivilja/vitlökchilispagetti. I helgen grönsaker och dipp och chips, morotssoppan omgjord till pastasås (så smart tips från Onekligens Mera Vego!) och halloumiburgare. Seriöst mat på bordet från allt i kylskåpet på mindre än tio minuter. Bara att skiva en avokado, en rödlök, riva lite salladsblad, skiva en tomat och gegga ihop creme fraishe med lite kerchup, senap och örtsalt samt steka såna där färdiga max-halloumiburgare. Plus URGOTT. Och vego! Idag blev det kantarelltoast i ugn. Imorgon blir det pasta med grönsaker i ugn och på omsdag potatis- och purjolökssoppa. Tror total hack-tid på det hela understiger 10 minuter för alltihop.

Nya Bebin är stark som fan. Han sträcker på sig så det känns som att min ryggrad ska fucking gå av ibland. Är för övrigt i vecka 35 nu. HOW DID THAT HAPPEN?! Mår ändå förvånansvärt bra även om humöret är (ehum) en smula hormonellt. Vill stänga in mig och bara vara med familjen hela hela tiden, helst sitta plåstrad på nån av dom, och känner en väldigt stor obryddhet kring cirka allt annat. Får liksom tvinga mig själv att ta tag i saker, både jobbmässiga och personliga, även om dom kräver typ noll ansträngning egentligen. Också helt avstängd kring typ världsläget, orkaner, kärnvapenhets och allmän idioti. Det är lite surrealistiskt att vara så här blasé. Typ jag kan kolla på nyheterna och ba mnäh *axelryckning*. Det är inte helt olikt mitt känsloläge efter mamma dog och The Dark Months tog över mitt liv. Kan man vara liksom lite pre-förlossningsdepressiv? Fast samtidigt urlycklig så länge det rör Skrällen eller Andreas? Takers på den?

onsdag, september 6

Är eventuellt den enda föräldern ansvarig för vab-frånvaro från förskolan under inskolningen

GAAAH det här livet. Slutade förra veckan med att vara svintrött och gå hem från jobbet vid två i fredags pga orkade helt enkelt inte längre än så. I lördags tog vi det lugnt hemma på dagen och sen var jag på Le Nom med Stina på kvällen och det var så himla himla roligt och härligt och gott. Gå dit om du är i Stockholm. Vill ju carpa "sista tiden" så här innan tvåbarnschocken men har insett att jag fan inte orkar carpa speciellt mycket. Energin går åt till att simply överleva känns det som ibland. Nya Bebin är vild, Ellen är...Ellen och jobbet är jobbet. Så även när det är roliga grejer så blir jag mest bara stressad och vill inte. Vi får väl se om det går över i nån sista minuten-energikick eller om jag kommer bli mer och mer av en eremit ju närmre vi kommer due date.

I söndags började jag känna av en förkylning, vilket verkligen inte var på min önskelista för jag var redan lite gråtfärdig över hur mycket jag har att göra den här veckan (revision med jobbet, inskolning av Ellen på förskola, MVC-besök för att dubbelkolla blodtrycket, heldagsworkshop för ”Patientupplevd kvalitet i samband med barnafödande”, förberedelse av överlämning till vikarie samt säljdeadline för SS18 på jobbet. Häpp.) Vaknade måndag morgon och ba näe, men jag får fan vara hemma idag. Gjorde således ingenting av ovan. Låg i sängen typ hela dagen. Jobbade mitt i blommande förkylning igår för att revisorerna inte ska få spel och hade svindåligt samvete över smittorisken för mina kollegor. Mitt största pet peeve är liksom folk som går till jobbet när dom är sjuka (seriöst, GÅ FUCKING HEM) och så var jag en av dom. Plus lämnade Andreas och Ellen på förskolan för första gången igår morse och ville bara gråta när jag gick därifrån. Förskolelärarna verkade superfina med barnen och det var fin stämning och bla bla bla, men inskolningsritualen på vår förskola är fan under all kritik. Inget förberedande möte, bara ett mail med typ inställ er här kl 9 x datum, ta med blablabla och så fick vi sonika gå in på gården mitt i lämningshysterin och ba eh hej, det här är Ellen. Hon ska börja här idag. Hur gör vi nu? och så var hennes förskolelärare på nåt avdelningsmöte till klockan 9.15 och det var barn från 2 avdelningar överallt på gården och typ vad som kändes som tusen småbarn och så vårt lilla barn i sina överdragsbrallor och vindjacka som stapplade runt med två innebandybollar STENHÅRT hållna i händerna och försökte kolla läget. Alltså egentligen var hon väl typ fine för hon drog från oss sekunden vi gick in genom porten och ba Åh, lastbil! Boll! Kloss! och gick omkring och kikade, men vad fan ettochetthalvtåringar som bara går omkring planlöst på en gård med diverse leksaker i händerna och är tysta gör ju fan sönder hjärtat på en? Lärarna kom väl och hälsade så småningom och sen gick jag och Andreas sa att det blev bättre och att det var superfin stämning bland barnen och alla var glada och hjälpsamma och fina och bla bla bla men jag känner bara NEEEEEEEEEJ JAG VILL INTE! Dom hade gått hem innan vilan pga Ellen var skittrött och det var lite röjigt, men när hon plötsligt visade förkylningssymptom igårkväll blev e v e n t u e l l t både jag och Andreas typ lite glada nästan? Eller såklart vill vi inte att hon ska vara sjuk men vi ba hon är hemma imorgon va? Mhm, ja jo det är ju bäst för alla. Nu är hon visserligen helt snorig och kladdar runt och ska inte vara på förskolan och smittas, men hon är glad och pigg och lallar omkring hemma med sitt nya pingvin/undulatspråk och jiddrar och vi kan skjuta på inskolningshelvetet en vecka till. Heh. Och ja, vi kan väl skita i att skola in henne om vi vill eftersom Andreas är hemma och jag jobbar typ en månad till innan jag blir föräldraledig men vi tror ju att förskolan kommer vara jättebra FÖR HENNE. Det är jag och Andreas som inte vill släppa taget, hon är hur redo som helst. Vi ska bara komma fram till hur mycket hon ska vara där. Just nu är hon anmäld till 40h/vecka vilket det absolut inte kommer bli. Vi tänker typ inskolningstider (9-14) och eventuellt helt ledig på fredagar. Det beror lite på hur hon reagerar och om hon är helt slut eller om hon blir glad av att vara där. Fy fan vilken lyx det är att kunna låta det styra hennes tider. Hur HON mår, inte hur mycket vi behöver jobba.

Idag är jag på jobbet igen. Har gjort typ det sista revisionskrafset och ska eventuellt dra hem till lunch och kurera mig helt. Har avbokat seminariet imorgon trots att jag JÄTTEGÄRNA vill vara med pga kan inte smitta en massa viktiga personer bara för att jag gillar att tycka saker. Har också bokat om MVC-tiden till nästa vecka pga igen kan ej smitta en massa andra preggos. Stressveckan är därmed typ helt avbokad och alltså fan vad skönt det är.

Känner ett behov av att liksom brasklappa här att jag är medveten och svintacksam över hur lyxigt jag/vi har det på typ tusen plan. Att jag kan styra och hoppa och greja med jobbet som jag vill. Att vi har råd att ta sjukdagar och vabdagar och välja själva om/hur mycket vårt barn ska få barnomsorg. Att vi har så mycket tid tillsammans. Att äehmen att vi kan välja vårt liv i största allmänhet. Jag tar det verkligen inte för givet.

onsdag, augusti 30

Ellen pratar oavbrutet nuförtiden. Ibland låter det som att hon säger riktiga ord och dom är kusligt träffsäkra för situationen men sen följer hon upp med duduwamababawaulaubaba och man ba eller näe? Svinkopporna är borta nu iallafall. Eller man ser fortfarande var dom befann sig för det är torra, ljusröda hudytor men dom verkar läkta så vi har slutat med saneringsåtgärderna. Om nån vet om/när en får börja smörja huden med hudkräm efter duscha två gånger om dagen med antibakteriell tvål-tiden så tipsa gärna! Hon är skittorr i huden men jag vill inte gärna göra nåt värre igen.

Pappa har varit här också. Den här gången var han barnvakt typ hela tiden? I måndags eftermiddag var vi hos barnmorskan och passade givetvis på att bråka i bilen på väg dit (skjut mig) så jag var helt upprörd när vi skulle ta blodtrycket. Det är på gränsen till högt undertryck så vi ska hålla lite koll men inga tecken på nån havandeskapsförgiftning eller så, thank god. Jobbar "heltid" fortfarande, men kommer kanske typ tjugo över nio och går inte efter fyra, trots revision och överlämning och whatnot. Alltså jag ORKAR inte mer än så och hellre lite kortare dagar och jobba närmre ze birthzday än att maxa ur redan. I tisdags var vi på ultraljud, tillväxt den här gången. Kanske enda fördelen med att ha BMI över nåt gränsvärde det här med automatiskt tillväxtultraljud trots att inget annat visar på nåt knas. Vi fick världens underbaraste barnmorska som var så pepp och pratade så mycket och verkligen gjorde allt i sin makt för att visa om det är en kille eller tjej därinne. Så nu vet vi. Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid tanken för jag var så säker på att det skulle vara tvärtom, men det ligger en liten pojke i min mage och knuffas. Vi ska få en son? Så konstigt. Han verkar iallafall väldigt frisk och har så mycket hår (redan) så det svajar i fostervattnet och syns som en spretig gloria på bilderna. Lelle vännen.

Vi har köpt matbord och matta nu också förresten. Det kommer bli så himla bra. Lite fix och trix kvar men grunden blir lugn och ljus och bra.

Nu ska jag vila en sväng.

söndag, augusti 27

Jaha, det var den helgen. I fredags köpte jag Allt Som Är Gott på Cajsa Warg och hade lite dåligt samvete över att det gick på typ lika mycket som att äta trerätters på restaurang men så här söndagkväll kan jag säga att den maten har varit vår middag-frukost-lunch-middag-frukost-lunch fredag lördag söndag med nåt tillägg av typ pasta från skafferiet och basfrukostgrejer från kylskåpet. Varenda grej är uppäten och njuten av och helt plötsligt känns det inte alls speciellt dyrt. Förmodligen till och med billigare än när vi köper grejer till en sak i taget varje vanlig helg och sen har en massa halvätna grejer kvar i kylen come söndag. Läste att Lotta Lundgren sa i en intervju att det finns undersökningar som visar att småhandlande är mer ekonomiskt än storhandlande pga att en tenderar att köpa det som behövs och äta upp det en köpt vid småhandling och slänga onödigt mycket vid storhandling. Har ingen källa eller aning om ifall det är sant men kan skriva under på att riktigt goda råvaror iallafall triggar min kreativitet för att minska svinn/få äta upp varenda smula.

Jag har ingen aning om vad vi gjorde igår för mitt minne är SÅ JÄVLA DÅLIGT just nu. Ihop med funktionaliteten i övriga hjärnan I might add. Jo, vi var ute i Sköndal och kollade vad som hade hänt med huset ("huset"). Det är en gjuten platta nu men det är ju över ett år tills vi får flytta in såatteh ja det lär väl inte hända så mycket mer på ett tag. Sen köpte vi blöjor på Hemköp där för att känna på hoodsen (samt behövde blöjor obv) och åkte hem. Jag hängde upp tyg med klädnypor och lade ut ett överkast på golvet i hallen för att se lite rumsligheten i planen jag (vi) har där och ba vad tror du? Visst blir det bra? till Andreas och möttes av tystnad och sen ett det ligger ett överkast på golvet.... Hur den mannen kan vara kreativ chef och ha noll procent inlevelseförmåga är ett jävligt stort mysterium. Ba det är EXAKT samma färg som mattan vi har valt och det är vikt EXAKT lika stort som mattan och gardinerna sitter EXAKT där dom ska. HUR KAN HAN INTE SE?! Trodde verkligen att han skojade men nä. Han ba Det. Är. Ett. Överkast. På. Golvet. som en himla robot. Tycker det hade varit en rimligare reaktion när jag idag ställde upp vårt tvättställ som matbord i vardagsrummet för att kolla om vi kan vrida det nya bordet (Andypants hade skruvat isär det gamla medan jag sov) och ba KOLLANURÅ DET BLIR TOPPEN! Men det var tydligen enklare att förstå. *förvånad smiley*

Ellens svinkoppor är nu bara röda fläckar typ som ärr och jag är SVINTRÖTT och har ont i huvudet och vill typ bara sova sova sova sova. Kul att veckan då bjuder på bokslut, revisionsuppstart, förberedelse av nya webben, barnmorskebesök och ultraljud. Det sista ska bli kul men gawd alltså resten. Pappa kommer iofs imorgon så då får vi ju lite hjälp där men.

måndag, augusti 21

Måndagslistan / inredningslistan

Vad är bättre att starta måndagar med än listor? To do's, matlistor, frågelistor. They. All. Work. Som tur för mig så hittade jag en lista hos Jenny som hade hittat den hos Djävulskvinnorna.

Favoritpryl i hemmet just nu:
Detalj jag gillar är tvål från L:a Bruket pga dom enda som funkar för mina händer utan att torka ut dom to-talt plus har snygg förpackning. Åh, och Andreas Byredoparfym, också pga förpackningen. Är inte så förtjust i doften, men det säger vi inte till honom. Är också himla förtjust i en tavla som Andreas vann i nån konstutlottning på jobbet som jag först ba eh gick den sönder på vägen hem? och nu älskar.

Här får jag bäst inredningsinspiration:
Instagram. Jag gillar Trendenser också men måste väga upp med att också kolla på roliga grejer i färg för att inte bli helt beige-grå-linnevit-knäpp. Prenumererar på Rum Hemma och varje nummer så viker jag hundöron på var och varannan sida, framförallt deras plocksidor för det är affordable. Alltså vi pratar om att dom tipsar om grejer från typ Clas Ohlson blandat med senaste trenderna från små up and coming-ställen.

Min favoritmöbel:
Är det inte alltid sängen? Vi har en från Ikea som jag tror heter Sultan Skaun som är nån naturmaterialsäng som andas extra bra och jag älskar älskar älskar den. Köp en sån vettja.

När väcktes mitt intresse för inredning?
När jag var i tonåren tror jag. Har dock (tycker jag själv) förfinat min smak något över åren. Gud, när jag och Andreas hade flyttat ihop och vi på nån middag eller fest eller nåt kom att prata på inredningsstil och han ba alltså jag har ju bättre smak än Linn så höll jag på att krevera av vansinne. SÄGER MANNEN MED FLÄCKIGA SOFFOR OCH TVÄTT OCH DISK ÖVERALLT OCH EN JÄVLA MASSA SKRÄP liksom. Kan fortfarande bli förbannad när jag tänker på det, men han har bra smak faktiskt och håller mig liksom på en bättre sida av inredningshetsen. Han tänker långsiktigt och i behöver vi det här?-termer och saker vi har köpt tillsammans har så jävla mycket längre hållbarhet än sånt som jag och min JAG VILL HA DET HÄR NU-hjärna tänker. Dock att jag är tusen gånger bättre på att se en helhet, att vara påhittig och att komma med förslag så egentligen är han väl bra på att göra val från ett färdigt urval. Jag är alltså den bättre av oss, så var det bestämt.

Drömköp:
Jag vill ha en Okto 4240 taklampa från Sekto Design i valnöt, vilket jag har velat de senaste typ fem åren. Just nu har jag inte så många andra drömköp faktiskt. Ganska mycket just nu är ju liksom på maintenance level hemma eftersom vi ska flytta till radhus nästa år och inte vill köpa nåt stort och dyrt och fint nu som sen inte passar där.

Mitt senaste köp i inredningsväg: 
Vi var på Ikea i helgen och köpte eh vad köpte vi? Barnkuddar, några växter och plastbackar för att städa upp typ. Vi ska dock köpa ett matsalsbord (från Ikea, den här skivan och det här underredet  för det vi har nu är för stort samt fykantigt och barn springer in i kanterna hela tiden samt en matta till lekhallen, också Ikea, som är mjuk och gosig att hänga på men också fin samt användbar även i nya huset.

Bästa inredningsbutik:
Jag köper utan tvekan mest på Ikea. Jag har skitsvårt att motivera dyra köp när det finns så fina grejer som det ändå gör på Ikea. Men jag gillar Bolia och Habitat och Room. Och Länna Möbler. Och Dusty Deco och Brandstationen och miniroom.se och Nordic Design Collective till exempel.

Något jag behöver?
Behöver och behöver, alltså det är väl få grejer jag behöver-behöver, men ett nytt matsalsbord känns faktiskt ganska nödvändigt för att undvika hjärnskakning hos barn.

Vilken möbel skulle aldrig få stå i mitt hem?
En sån där stor skinnfåtölj som är stor och fluffig och är fällbar och som det känns som att MTV Cribs-folk har i sina biorum.

The big no no enligt mig: 
Alltså stilmässigt får folk väl ha som dom tycker är fint? Vem är jag att säga vad som är fint för alla liksom? Men lortiga toaletter och smutsiga kök kanske? Spisar med fasttorkade matrester och en diskho med flera dagars torkad disk. Gud får panik vid tanken. Tackar min lyckliga stjärna för att vi flyttade ihop i min pyttetvåa med noll millimeter diskbänk där diska direkt var det enda alternativet för Andreas delar inte alls min aversion mot disk på diskbänken/i diskhon från början. Nu är han så van och jag har väl liksom tvingat in honom på det så nu tycker han också att det är bäst att ta tag i allt direkt, men när han bodde själv? Well, se svar ovan.

Bästa inredningstips:
Ha burkar eller lådor eller korgar för småpryttlar så avlastningsytor slipper bli täckta av diverse vardagsskräp. Våga ha stora möbler även på små ytor. Ha hellre inga gardiner alls än små tarmar som täcker ljusinsläppet. Ha det som DU tycker är fint för det är faktiskt du som bor där och ingen annan.

Vilken blomma gillar jag mest:
Jag är väldigt förtjust i stockrosor, framförallt dom där typ svartaktiga? Och pioner. Och en sån där växt med stora gröna blad som har hängande rosa blommor vadhetteren rosenskärm.

Om jag fick köpa precis vad jag ville skulle jag köpa? 
Nytt kök och nytt badrum så dom passar ihop med lägenheten. Och en originaltavla från Lars Lerin till Andreas.

Hur ser det ut hemma hos mig?
Men som hos alla andra? Vi bor i ett tjugotalshus så vi har ju bonusen av trätiljegolv och djupa fönsternischer men i övrigt är det väl en blandning av Ikea, loppisfynd och arvegods plus tusen jävla plastiga, pipande, grälla barnleksaker.

Vad skulle jag helst vilja rusta upp?
Köket för det är ett fuskbygge.

Höstens måsten enligt mig?
Näe, alltså jag må inte vara världens flitigaste miljövän men att MÅSTE köpa saker bara för att det är en ny säsong känns nä. Men fler växter till folket tänker jag.

söndag, augusti 20

Mom of the year

Så Ellen har svinkoppor och sen vi pratade med läkaren igår och fick antibiotikakräm utskrivet så har allt blivit kanske tre gånger värre och det är både mycket större och många fler utslag. Självfallet går mitt hjärta sönder varje gång vi måste tvätta desinficera såren och det gör ont på henne och jag tycker ju givetvis sjukt synd om henne, men alltså jag tycker det är så jävla äckligt? Jag får panik av allt hon rör vid här hemma, vilket typ är allt för försök få en ett och ett halvt-åring att vara still mer än tre sekunder. Tidigare var det under höger arm och lite på bålen, men nu börjar det sprida sig ner på magen, ut på armarna och upp i nacken så nu går blåsorna inte att täcka med kläder längre vilket gör att jag är vääääääldigt nära panikångest av äckel. Smitta öht är en av mina akilleshälar (Andreas får typ sova i soffan när han är förkyld, jag spritar och tvättar och diskar ALLT ALLT ALLT vid minsta tecken t o m) och nu kan jag nästan inte hantera det. Vi kan ju inte tvätta sofforna liksom? Och snutten som hon drar runt på hela tiden (byts till en ny efter varje dusch/desinficeringsrunda) måste ju lämna spår av bakterier? För att inte tala om grejen att hon är sjuk och har lite ont och vill sitta i knät och jag torkar och baddar och kletar salva och allt en gör som förälder. Har bokat ny tid med läkare nu klockan åtta för att se om det verkligen ska speidas så här snabbt och om det hjälper med salvan eller om hon har fått nån aggressiv form som måste ha antibiotika innan det sprider sig till nåt farligt pga så utbrett. Obs är generellt emot antibiotika och vill absolut inte missbruka det men vill inte heller ha ett barn med brännskadeliknande utslag på 50% av kroppen som blir inflammerade och ger henne nåt allvarligare.

lördag, augusti 19

Igår var jag hemma från jobbet för jag hade sån himla huvudvärk och var så himla trött och egentligen funderar jag på om jag kanske ska gå ner lite i tid på jobbet för det här med att vara preggers och bolla en ett och ett halvt-åring är liksom ingen barnlek. Imorse när jag vaknade mådde jag i och för sig alldeles prima, men Andreas började med att säga kolla på Ellens utslag. Hon hade en röd prick under armen typ i onsdags morse men dom hade varit på stranden på dagen så vi trodde det var ett insektsbett av nåt slag men imorse så var det typ tre gånger så stort och det var prickar runtomkring också plus såg infekterat ut. Nu vill jag säga att det här INTE är sponsrat om nån nu skulle få för sig att tro att den här bloggen gör sånt, men jag loggade in i KRY-appen och fem minuter senare pratade vi med en läkare som kollade i närbild på utslagen, tog några foton och konstaterade att barnet har svinkoppor (så äckligt namn?) och skrev ut ett recept på nån salva och sa att vi skulle köpa nån antibakteriell tvål att tvätta med. Ellen verkar väl inte vara speciellt påverkad förutom när vi tvättar, decinfiserar och smörjer med salvan när hon ba AJAJAJAJAJAJ och gråter en masse. Alltså det måste ju göra skitont att få sån där äcklig sårsprit rakt i typ varande utslag så jag förstår henne och mitt hjärta SPRICKER men det måste ju liksom göras? Uh, stackars stackars stackars barn. Får hoppas att den där salvan hjälper snabbt som fan. I övrigt har det varit en dag i hemmets tecken. Ellen har fått se obegränsat på barnteve på ipaden och jag och Andreas har ömsom tvättat typ allt vi äger (svinkoppor for ya) och ömsom fortsatt Projekt Rensning. Nu är sovrummet iallafall färdigrensat; alla garderober, lådor, byråer, mattor, tavlor, växter, sängkläder och allt är K L A R T. Det är typ ändå lite av en fröjd att gå in där nu. Ser ut som att nån liksom bor där och inte bara använder det till dumping ground för skräp. Skräphörnan i köket är väl fortfarande nån form av skräphörna men det är iallafall kontrollerat skräp och hallens omvandling till lekrum är påbörjad. Phew.

torsdag, augusti 17

Jag vaknade vid halv fem imorse av en liten hand som låg och klappade mig på ryggen och viskmumlade mammmma mmmmammmma mmaa maa. Blixtar och känslodunder och enhörningskonfetti då va. När jag försökte vända på mig för att hålla om henne och stoppa i nappen för att hon skulle somna om knuffade hon bestämt tillbaks mig och fortsatte sitt klappande. Och imorse när jag skulle gå till jobbet och som vanligt ropade Ellen, nu ska mamma gå. Kom och säg hejdå! flög hon ner från soffan och sprang under glädjetjut rakt in i min famn. Om jag nånsin undrar varför jag vill ha barn: right those moments.

onsdag, augusti 16

En bättre dag

Imorse klockan nio var jag på samtalsmottagningen på SöS på läkarbesök för förlossningsplanering aka kejsarsnittsbeslut. Jag fick träffa en helt briljant överläkare som ba jag kommer planera in ett kejsarsnitt för dig och om du ångrar dig så hör du bara av dig. Hon var så himla inkännande och tydlig och bra och jag kände mig så himla sedd och lyssnad på och respekterad och jamen allting som alla skräckhistorier säger tvärtemot. Vi kommer få ett snitt, det är bokat och även om jag har "vetat"-vetat att det skulle gå bra så är det så himla skönt att det inte bara gick bra som i blev som vi vill men gick bra som i att mötet i sig var fint och bra. Nu kan jag fokusera på att eh ställa in mig på snitt typ? Läsa på lite hur det går till. Kolla nån film på SöS hemsida (läkarrekommendation). Längta efter att få pussa mjuka bebisläppar. Jag grät bara pyttepyttelite under mötet och nästan bara pyttelite när jag pratade med Andreas efteråt (han var hemma med Skrällen).

Andra bra saker: köpte lunch enligt Allt Som Är Gott-principen (mozzarella, honungstomater, avokado, nybakt bröd, hallon, bigaråer och plommon) samt göttefika tills ikväll. Andreas tyckte jag skulle gå och köpa nåt jävligt dyrt för att belöna mig, men jag nöjde mig med en jävligt dyr lunch.

Och! OCH OCH OCH! Vi intervjuade en person för mitt vikariat i torsdags och hen kändes som en så himla bra fit för oss och idag sa hen ja till tjänsten. Jag är så himla glad!

tisdag, augusti 15

Senaste dygnet har verkligen inte varit speciellt kul alltså. Igår var Nya Bebin vaken typ exakt precis hela dagen och sträckte på sig och sparkades och knölade och ihop med att sitta ihopkrupen vid ett skrivbord hela dagen kände jag vid tretiden en begynnande huvudvärk, lite typ blodtrycksaktigt för er som vet. Gick hem och lade mig på soffan en timma och då försvann huvudvärken men känslan av att inte kunna sitta, stå eller ligga utan att bli attackerad inifrån bestod resten av kvällen och tillslut blev jag typ klaustrofobisk i min egen kropp och tvingade Andreas att komma och klappa på magen och prata med den så jag kunde låtsas om att den inte var min en stund.

Ellen firade det hela genom att sova som en jävla kratta och plöja runt i sängen mellan två och halv fem när Andreas gav upp och gick upp med henne så jag fick sova. Vaknade således svintrött och med känslan av att vilja sjukskriva mig och ligga hemma i sängen hela dagen. Tog en halvtimma extra på mig imorse men nu har jag jobbat bort det värsta dåliga samvetet/dom stora puckarna på listan så nu känner jag att jag kan gå hem här om nån timma eller så och vila lite till.

måndag, augusti 14

Den jämställda semestern

Matilda skriver om att dela lika på föräldraledigheten och det är ju ett ämne som är mig varmt om hjärtat och jag har dryftat det med flera olika personer dom senaste veckorna, bland annat han jag lever med. Vi började prata om det när den lilla checklistan för en jämställd semester dök upp och om nån inte skulle ha sett den kommer den (och mina svar) här:

1. Vem packar väskorna?
Jag packade min väska, Andreas sin och vi packade gemensamt inför sommaren, men Andreas packade nog skötväskan och Ellens grejer 98% av dagarna under semestern. Han är ju föräldraledig just nu och det lite följde med in i semestern.

2. Vem packar upp väskorna?
Vi packade upp våra egna väskor och sen packade vi nog inte upp Ellens förrän vi använde grejerna.

3. Vem har koll på var allting finns?
Haha, ingen? Jag tror den vanligaste meningen i somras var har du sett...? Men Andreas hade mest koll på om det fanns blöjor, smoothies, mat, d-droppar och annat barnrelaterat. Jag hade koll på "fluffet", typ extra filtar och gosedjur och kuddar och favoritboken och sånt. Ingen hade koll på vuxenprylar typ.

4. Vem vet var solkrämen är?
Faller inte under kategorin allting? Alltså typ ingen. Den som såg den packade ner den och Ellen bar runt den om hon hittade den så den var typ alltid föremål för letande.

5. Vem håller koll på att barnen inte drunknar?
Den som var i närheten? Om jag var ute och Ellen badade och jag ville gå in så gick Andreas ut och tvärtom. Om vi bägge var ute så hade vi koll bägge två.

6. Vem planerar gemensamma aktiviteter?
Mest jag. Eller från dag till dag kanske bägge föreslog grejer men jag var den som kom upp med "listan" av alternativ in the first place. Kanske berättigat eftersom vi var 5 veckor i min gamla hemstad men ändå.

7. Vem handlar, planerar och lagar middag?
Vi handlade gemensamt, jag planerade och jag kanske lagade 70% av maten. Å andra sidan bytte Andreas alla bajsblöjor (ok, inte när han var bortrest men), nattade henne flest kvällar och lekte med henne fler timmar per dag.

8. Vem vet om något saknas i barnens sommargarderob?
Bägge. Jag köpte höstgarderoben i ett shoppingsug men det var mest för att jag tycker det är så himla roligt. Jag har i och för sig kanske lite bättre koll på vad vi behöver inför förskola och sånt, men om jag inte hade varit så lättstressad så hade Andreas ju fixat det till förskolestart utan mina listor också.

9. Vem får sovmorgon?
Eh, jag. Jag KANSKE tog Ellen en dag per vecka och sen tog Andreas resten och jag fick sova tills jag vaknade. Det är delvis för att han är mer morgonpigg än vad jag är och ibland var uppe redan innan Ellen och då är det väl rätt naturligt men också pga jag är preggers. Hade jag inte varit det hade vi nog delat lite mer lika, men han hade fortfarande tagit majoriteten av mornarna.

10. Vem tar ansvar för att barnen smörjs in och får på sig solhatt?
Jag skulle säga att vi smorde in henne lika ofta (baserat på typ vem som hittade krämen hehe) och samma sak med keps/solhatt.

11. Vem fixar lunch?
Se punkt 7.

12. Vem får mest egentid?
Andreas var på kompisresa tre dagar (två nätter) men sett över hela sommaren så var han mer med Ellen och jag fick vila i soffor och sängar och diverse fåtöljer. Jag tror dock att det jämnade ut sig lite i att jag har hand om vår ekonomi och såg till att alla räkningar var betalda och posten vidarebefordrad och tidningen likaså och och och.

Slutsatsen är väl att vi nog är så jämställda vi kan komma i mångt och mycket där fysiska grejer är tyngre åt Andreas håll (typ byta blöjor/leka/packa väskor/fixa vagnen/greja) och det planeriga är mer på mig. När jag gjorde den här checklistan och insåg att frågorna just i den här listan nog faller till min nackdel så funderade jag lite kring den och vårt förhållande och vad för andra grejer jag gör (förutom bygger en fkn bebis till) och att vi nog är rätt jämställda. Sen pratade jag med Andreas om det och vi kom fram till att listan hade sett HELT annorlunda ut om han inte hade varit föräldraledig och vi inte hade delat lika på grejer från första stund. För ganska många saker som hör till den dagliga skötseln av barn är liksom saker som kommer med att en gör det varje dag. Det är klart att solskydd väl borde vara en del av varje persons tankebana, men om det alltid är en förälder som matar och badar och byter om från pyjamas och byter blöja så är det nog rätt lätt att glömma av att tänka på det. Samma sak med huruvida det finns blöjor i skötväskan eller rena nappflaskor eller extrakläder eller om kläderna är för små. Det märker en ju inte förrän en faktiskt använder dom sakerna på en daglig basis.

När jag var hemma med Ellen vet jag att jag tänkte på allt det här ovan och ba NÄE ANDREAS FÅR FAN SKÄRPA SIG! VARFÖR ÄR DET BARA JAG SOM HAR KOLL PÅ OM BLÖJORNA HÅLLER PÅ ATT TA SLUT ELLER MJÖLKEN ÄR SLUT ELLER... och nu så här på jobbsidan så ba hehe jag har ingen aning? Jag vet inte om vi har blöjor hemma eller hur många mjölkförpackningar vi har eller vilka kläder som behöver bytas eller ligger i tvätten eller när hon sov eller vad hon åt till lunch eller... Jag kommer hem och byter på sin höjd en blöja och kanske gör en flaska mjölk när hon ska sova, men då finns det ju alltid hemma eftersom Andreas under dagen har fyllt på om det har tagit slut. Alltså jag VET ju att vi behöver ha koll på det här, men det är ju han som av förklarliga skäl kollar flera gånger per dag och då vet per automatik.

Nu vet han ju att sånt är viktigt att ha koll på. Det är han som klär på henne på morgonen och därför han som smörjer in henne om det ska bli soligt. Han vet om tröjorna börjar bli för små eller om dom har för många fläckar (hans eget intresse, jag bryr mig inte om fläckar) eller om hon får blåsor på fötterna av skorna. Han vet hur mycket tid det tar att ta hand om ett barn och vad en vinner på att ha lite framförhållning.

Inget av det hade varit möjligt utan antingen nån form av föräldralektion(-er) från min sida eller delad föräldraledighet. Trots INTENTIONER att dela lika bör jag kanske tillägga. För det räcker inte med att tänka att en är jämställd eller vilja vara det eller tänka att en är det. Att dela på föräldraledigheten/ägna ungefär lika mycket tid åt barn/-en handlar om så himla mycket mer än bara att ge barn tillgång till bägge föräldrarna. Det handlar i mina ögon också om en investering i sitt förhållande. Ett sätt att bry sig om varandra och faktiskt dela på både upplevelsen och all vardag som barn för med sig.


Sura listan

Ahmen om "alla" andra gör den så tänker väl jag också lägga min lunch på att tjura och sura.

Obehagligaste jag vet: 
Att möta högljudda män i grupp kvällstid. HATAR högljudda män i grupp. Annars när Andreas äter choklad bredvid mig i soffan för han tar en svinstor bit och liksom smack-suger på den UÄÄÄÄHH. Gillar inte heller spindlar eller andra snabba småkryp.

Absolut inte min killtyp: 
Hippies. Rent utseendemässiga attribut dreads, fiskarbyxor och långt skägg. Långt skägg generellt uuuuuääh. Jag tycker ju att det har ungefär samma konsistens som könshår så jag kan liksom inte komma över det. Säljarmän.

Äckligaste mat jag vet: 
Gult pulver-curry. Kan inte ens smaka på mat med sån curry. Banan i mat.

Blir arg på: 
Oftast män. Näst oftast ojämställdheten inom vården. Bubblare: att folk inte FÖRSTÅR att bilar är tyngre än människor och cyklar lite all over the place utan lysen och/eller går rätt ut i gatan.

Sämsta bok jag läst: 
Åh, måste ju vara dött lopp mellan nån Mons Kallentoft-bok som jag på riktigt inte ens tror hade en redaktör pga bristerna i story och tidslinje och allt eller Åsa Anderberg Strollos Hoppas. Eller det finns säkert värre, men dom kommer jag ihåg att jag har varit förbannad på i efterhand och jag skulle aldrig få för mig att plocka upp deras böcker igen. Mons Kallentoft verkar ju i och för sig också vara kanske världens mest osympatiska person vilket jag vet genom bekanta inte alls är fallet med Anderberg Strollo, tvärtom, så han får förstaplatsen därför.

Något som får mig att byta radiokanal: 
Experimentiell jazz eller hårdrock. Får fan panik av ljud utan melodi.

Sist jag ville ta till knytnävarna:
Nej, men slåss gör jag faktiskt inte. Eller JO! Jag ville slå läkaren som förlöste Ellen på käften eller iallafall knuffa in henne jävligt hårt i en vägg efter förlossningen. Vill typ det fortfarande.

Sämsta serien jag nyligen sett:
Jag har inte sett nån dålig serie nyligen för jag har alldeles för lite tid att titta på serier för att orka med nåt som inte är bra, men vi försökte kolla på Westworld och jag dog av tråk och innan dess kollade jag 3,5 säsong av Breaking Bad i förhoppning att det skulle ta sig men nej. Usch.

Fulaste plagg jag vet: 
Alltså egentligen vill jag inte bidra till en utseendemall som gör att nån kan känna sig ful eller fel eller whatever för jag tycker att en ska ha på sig vad en vill om det får en att känna sig snygg, men för MIG och MIN STIL: hade aldrig satt på mig ballerinas eller trekvartstajts med spetsavslut.

Äckligaste drycken: 
Allt med hälso-nånting. Typ juicer med konstiga pulver, kombucha eller macha, energidrycker eller proteinpulver. URK. Eller hallonsoda som Andreas ÄLSKAR. Fy fan vad sliskigt.

Sämsta karaktär i film eller TV-serie: 
Lite dött lopp mellan Johnny Chase i Entourage och George Costanza i Seinfeld. Urtypen av män jag aldrig skulle dejta heller utöver ovan btw.

Det skriker jag när jag blir arg: 
Men KUUUUUUK! eller HELVETE! Är inte så påhittig på den fronten.

lördag, augusti 12

Cheese

Han har åkt nu. Jag var tvungen att berätta att jag lyssnade på våra vigsellåtar i bilen häromdagen och fick svälja ner tårarna och då började jag eventuellt gråta lite också. Jag är så glad att vi gifte oss före barn och att det vi lovade där och då var för oss två. Och det kanske är cheesy men den här låten spelades precis innan våra löften och den är så perfekt, för oss, för då, för nu.

The 6ths You You You You You alltså. Hjärta dig som tipsade om den här i kommentarerna när jag bad om låtförslag.

Even though I met you only recently
I find myself falling in love with you
I don't know quite how to put this decently
But what's the chance that you could love me too?

Who who who who who
Has made my dreams come true?
And turned my gray sky blue
Why it's you you you you you

Woo woo woo woo woo
Like amorous lovebirds do
Who made my world seem new
Tis tis you you you you you

You make me feel like I'm seventeen again
You make everything beautiful seem true
I can't wait to go to sleep and dream again
Cause every dream I dream's a dream of dreamy little you

Who who who who who
Has made my dreams come true
And turned my gray sky blue
Why it's you you you you you

Woo woo woo woo woo
Like amorous lovebirds do
You make my world seem new
Tis tis you you you you you

You make the world go round
The sun go up and down
The flowers bloom in may
The children laugh and play

Shall we choose the day?

Who who who who who
Has made my dreams come true?
And turned my gray sky blue
Why it's you you you you

Woo woo woo woo woo
Like amorous lovebirds do
Who made my world seem new
Tis tis you you you you you