fredag, oktober 30

Ett litet hallon (7+0)

17,5% av graviditeten är genomförd. Woop woop! Jag har börjat tänka att det faktiskt kanske kan bli ett barn av det här lilla fröet ändå och inte bara utgå ifrån att allt kommer gå åt helvete. Andreas kom med ett namnförslag häromdagen som först fick mig att titta upp från soffan väl-dig-t plötsligt och frustfnissa, men som sen ba eh fast det är rätt gulligt ändå och nu har jag gått så långt så jag liksom tänker att det är det namnet som ungen ska heta (om allt går bra no jinx). Det är rätt knasigt och jag hade förmodligen tyckt att det var urskumt om nån av mina kompisar hade valt det och det är framförallt jävligt långt ifrån Pelle Astrid Kalle Märta Bosse Greta-aktiga namnen som vi har skrivit upp i övrigt, men det har gjort att jag ändå börjar känna att jag ska få en unge och att det inte bara är en cellklump som får mig att må dåligt hela tiden. När mamma och pappa väntade mig så diskuterade dom aldrig namn för mamma bestämde sig när hon var nio-tio år och såg att Liv Ullman hade döpt sitt barn till Linn att det skulle minsann hennes barn heta också. Så mamma bestämde att barnet skulle heta Linn och ut kom det som tur var en tjej. Funderar på att försöka med samma sak.



Edit så här åtta veckor senare: Barnet ska absolut INTE hela det namnet. Det låter som en seriefigur på det dåliga sättet. Back to Pelle Astrid Kalle Märta Bosse Greta.

onsdag, oktober 28

Som att vara konstant bakfull (6+5)

Så känns det. En konstant jävla baksmälla där ingenting är gott trots känslan av att ha mask i magen och där illamåendet ligger strax under svalget, men aldrig rör sig därifrån. HUR STÅR FOLK UT?! Helt seriöst alltså, jag mår ändå rätt bra. Jag varken kräks eller somnar mitt i maten och sover gott på nätterna och funkar okej i huvudet och ändå tycker jag att det är är helt värdelöst. Hela grejen med att ha noll kontroll på sin kropp och bara behöva finna sig i dess nycker? Jag gillar det inte. Och det triggar ett sånt jävla dåligt samvete samtidigt. Jag VILL ju ha barn egentligen. Jag vill ju att fostret ska fortsätta leva och bli en bebis som kommer ut till oss och för varje jag hatar det här! jag känner känns det som att jag önskar olycka över det lilla växande pyret. Och jag har dåligt samvete för att jag bara inte är en sån person som njuuuuuuuter av livets miraaaaakel och går omkring och hennafärgar håret och gör mammayoga varje morgon och bara accepterar att aaaallt är okeeeej. Samt den sköna bonusgrejen att jag har dåligt samvete över att jag inte liksom känner nånting. Jag känner inte nån kärlek eller lycka eller nåt annat. Jag känner mig bakfull fast jag vet att det är för att jag är gravid. No more, no less.

tisdag, oktober 27

Tiden tiden tiden (5+4)

Ibland när jag tänker på tiden så blir jag helt svindlig. För nästan exakt två år sen flyttade Andreas in hos mig i min lilla tvåa och vi målade väggar och byggde hyllor och slängde skräp och nu sitter jag här och är preggers. Och gift. Jag vill nästan skratta rakt ut när jag skriver det för det är så himla overkligt. För två år och nio månader sen var jag singel och nyårsönskade att jag kunde få träffa nån och nu, ja nu kollar jag på (ännu) större lägenhet/hus/radhus med snubben som är allt jag nånsin kunde ha önskat och förhoppningsvis snart även pappa till mitt barn. Eller han är ju pappa till embryot i magen ofc, men ni fattar. Om ett år har vi *fingers crossed* en liten bebis. En bebis! OMGOMGOMGOMGOMG! Tiden går så snabbt?

Fast också: tiden går så långsamt? Herregud vad det här med att vara preggers ställer till det i huvudet. För det första så går det fan inte att låta bli att hela tiden brasklappa det här. OM allt går bra. FÖRHOPPNINGSVIS har vi en bebis i slutet av april. Det är fortfarande väldigt TIDIGT och VI VET INTE HUR DET KOMMER ATT GÅ. Och alltså, jag är ju asglad över att vi lyckades med själva befruktningen, men sprudlande lycklig? Nej, men jag är inte det? Jag är helt ärligt mest ja, jag är gravid och det är skitkonstigt *axelryck inombords* och jag fast jag inte vill så skäms jag för hur jag känner. Andreas blev helt överlycklig och sprallig och jag känner mest mmmmmm..okej. Plus det här med att kroppen håller på och liksom håller på. Helt jävla omöjligt att veta hur man egentligen mår. Ena sekunden så stramar det i typ ljumskarna, andra känner man Absolut Ingenting och tredje så kollar man maniskt på pappret när man har kissat. Jag är inte trött, jag har inte mått illa och mina bröst är bara lite ömma, men jag har varit så jävla svullen i magen så det ser ut som att jag är i minst sjunde månaden och så blir jag andfådd och får hjärtklappning för fkn minska lilla. Man ba ska det vara så här eller är det nåt FEL PÅ MIG *googlar*? Dessutom har jag antingen fått nån form av mild förkylning eller så har jag redan fått täppt näsa på grund av slemhinnorna och what's worse även astmabesvär. Det är "kul". I fredags tog jag snabbverkande astmamedicin (har ringt min läkare som har kollat upp mina mediciner och garanterat att det inte är några som helst problem, ytterligare en grej att oroa sig för), vilket jag aldrig gör annars och fick sån jävla hjärtklappning. Vid ett tillfälle var min puls uppe i 110 slag per minut och då låg jag i soffan sen två timmar tillbaka. Den dödsångesten och känslan av okej ska det vara så här i nio månader/kommer jag ens klara av att vara gravid/SKA JAG DÖ NU? var ju inte jätterolig direkt. Jag ringde till 1177 som sa direkt att det var ofarligt för barnet och för mig och sen skakgrät jag hysteriskt i 30 minuter tills jag somnade mitt i. Alltså jag är hypokondriker sen innan och det här är fan inte bra. Andreas ba men är det verkligen bra att du oroar dig så här mycket? Ba eh nej, det är det säkert inte MEN VAD FAN VILL DU ATT JAG SKA GÖRA DÅ FÖRMINSKA INTE MINA KÄNSLOR BUHUHUUUUUU.

Resten av helgen struntade jag i medicinen och hade således ingen hjärtklappning när jag var still men jag blir likförbannat svintrött av att vara uppe och röra på mig och då blir jag rädd att jag inte får tillräckligt med syre och dödar vårt barn och vill ta medicin men av den tror jag att jag ska dö så ja. Det är inte kul att vara preggers va. (Obs NO JINX, stay in the womb little Cellen)

Plus: är gravid. Mår som att jag är gravid. Det syns inte att jag är gravid. = värdelöst. Längtar efter att vara i sjunde månaden och iallafall få gnälla ohejdat med förståelse från omgivningen. Just nu känns det som att jag borde bete mig precis som vanligt och må precis som vanligt och orka precis som vanligt eftersom jag ser ut precis som vanligt. Känsla: inget är som fkn vanligt för jag håller på att göra en bebis. Av saker jag äter. Och saker jag dricker. Och av mitt blod. Häromdagen till exempel så började hjärtat slå. Idag börjar den få ögonpluppar på huvudet. I förrgår fick den små knölar till armar. Inget. Är. Som. Vanligt.

måndag, oktober 26

Är du utsatt för våld? (5+0)

Jaha, här går jag och är gravid och känner ingenting mer än en jävla nästäppa och att jag är astmatät, vilket kan vara en helt normal jävla förkylning eller gravidsymptom. Mina bröstvårtor (sorry for graphics) har i och för sig blivit lite större och det är möjligt att tuttarna har blivit lite fastare, men i övrigt? Nada. I övrigt berättade jag för pappa igår genom att gömma ett gravtest, ett sånt därnt digitalt där det står gravid, i en iWatchlåda och ge till honom som present. Han blev så himla ställd och baGravid? GRA-VID? GRAAAAVID? Gravid? Linn, det står gravid här? Gravid? och det hjälpte knappt att jag sa eh jo alltså JAG är ju gravid för han satt fortfarande som ett frågetecken. Sen blev han lite rörd och glad, men gulligast var imorse när han skulle åka hem och kom in och kramade mig hejdå (jag låg och sov) och ba nu när det har sjunkit in lite så är det ju jätteroligt och fint och nåt att se fram emot. Insert NAAAAAW-emoji.

Jo, just det, idag var jag hos barnmorskan för första gången. Det var tvåtusen människor i väntrummet och mitt inre lyxlejon fick lite panik över att trängas bland en massa folk, men sen fick jag en barnmorska som var precis rätt på gränsen mellan auktoritär och kulturtant för att jag ska gilla henne massor så nu ska jag gå kvar där iallafall. Andreas fick inte följa med och sist kom den, Frågan: Hur är det med våld och så? och även fast tanken på att han ska slå mig är helt skrattretande (som han sa förut är det nån som skulle slå nån i vårt förhållande är det nog du och well, that's true.) så tycker jag att det är jättebra att dom frågar. Nu ska jag maila livsmedelsverket och fråga om jag får äta Omega 3 i nån form av algform och sen ska jag go on with my life (ha möte i brf-styrelsen som jag inte vill nåt hellre än att gå ur pga får ilskesvallningar varje gång boss lady gör nån form av kommunikation).

fredag, oktober 23

Det ÄR inte okej

Jag kan inte gilla världen just nu. Alltså jag kan inte det. Det är krig och hot och våld och kaos och så sitter det folk här uppe i förskonade, trygga norden och hatar. Dom hatar på nätet. Dom hatar öppet på gatan. Dom bränner ner egendom dom förmodligen inte ens använder till nåt annat bara för att folk med en annan hudfärg inte ska få sova på golvet där inne. Dom sitter i riksdagen och låtsas att dom är nånting finare och slutligen, dom skapar människor som går in på en skola med barn och hugger ihjäl människor bara för att just dom människorna hade en annan jävla hudfärg.

Det är inte okej. Det är fkn INTE okej.

Jag är vit och medelklass och kan inte sätta mig in i obehaget och rädslan och en vanlig jävla vardag som andra, mindre tursamma i färg- och födelselandslotteriet, har varje dag. Det lilla som läcker igenom till min sfär är nog för att få mig att må illa och jag känner mig så himla maktlös. Jag vill inte vara en del av ett samhälle som är exkluderande. Det är så jävla äckligt att det finns folk som vill det och det är så himla sorgligt att det är dom som på nåt sätt sätter tonen.

onsdag, oktober 21

Tårta! Chokladtårta! Smörgåstårta! VAD SOM HELST FÖR TÅRTA!

Jahapp, då kan vi skriva upp i tidens böcker att den första cravingen har uppstått. Jag pratar om det o-er-hör-da suger efter tårta. Ett sug som i sig är relativt spännande med tanke på att jag är ägg- och nötallergiker och i princip aldrig har ätit nån form av tårta i hela mitt liv. Eller okej, så sorgligt är det inte, men förutom pannkakstårta, bröllopstårta, marängtårta på midsommar och en chokladtårta Andreas gjorde på min födelsedag för två år sen så är jag ganska oerfaren på all things bakelser/tårtor. Until nu, för helvete vad jag är sugen på konsistensen av tårta. Att äta annat sött funkar inte, det måste vara tårta. I nåt försök att blidka mig bakade Andreas (det lilla gullot) kladdkaka idag efter vi hade varit på Ikea och jag DOG av gott, men har i och med det tyvärr också fått blodad tand. Ligger och googlar smörgåstårtor och sväljer saliv trots att varenda tårta borde verka svinäcklig ingredienserna att döma. Jag menar skinka, ost, majonäs, grädde, ananas, leverpastej, apelsin och kiwi? Kom igen, det MÅSTE vara äckligt?! *dregglar*

Det krävs så lite att få mig glad





Team Ikea Foevah

Första outingen (4+0)

Jag ringde till min syster och berättade igår. Det lät ungefär så här:

Jag: Ja, alltså jag mår bra men jag har lite ont i huvudet och mår lite illa för att eh jo men vi eller jag gjorde ett gravidite....
Syster: AHAHAHAHIIHIHIHI HIHIH IIIIIIIIIIIIIIII PIIIIP PIIIIP PIIIIIP ÄR DET HIHIHI SANT IIIIH PIIP PIIIIP PIIP ÄR DET SANT IIIIIH ÅÅÅÅÅÅH IIIIIIIH ÄR DET SANT? HAHAHAH OOOOHHOHOHO IHIHIHIH.

Så det gick väl ändå bra tycker jag.

Tips på strumpbyxor sökes

Ahmen okej, här kommer dagens (årets?) absolut minsta problem, men det är fortfarande ett problem. Mina strumpbyxor börjar nu bli för korta över magen och hamnar nånstans mitt på och liksom rullar ner hela tiden med nån form av väldigt oönskat och obekvämt femtonårshäng som följd. I CAN'T TAKE IT ANYMORE! Jag brukar använda Lindex ekostrumpbyxor med 80 denier eller HMs dito, eller ibland HMs sköna 100 denier men dom är 1) alltid glansiga = uerk och 2) går sönder i resåren i midjan = irro. Jag har letat på HM och Lindex efter preggogrejer men dom är alltid såna där URFULA supertunna? Förlåt, men vem använder tunna strumpbyxor 2015 förutom Silvia och möjligtvis Magdalena Ribbing? So; är det nån som vet var man kan hitta strumpbyxor som funkar för preggomagar och som är matta och minst 60 denier, helst 80? Jag lovar evig fkn tacksamhet för hjälpen.

tisdag, oktober 20

Torsdag 20 augusti (4+0)

HERREGUD JAG ÄR GRAVID! Det är inte så lätt att strukturera ett bokslut samtidigt som hjärnan på repeat drar jag är gravid jag är gravid jag är gravid jag är gravid jag är gravid. Innan imorse hade jag i princip inga tecken och nu är jag skittrött och vill bara gå hem och lägga mig samtidigt som jag har den där härliga huvudvärken jag får vid mens och är rädd för att ta alvedon. Vill mest bara att Andreas ska komma hem från jobbet, att jag ska komma hem från jobbet och att vi ska ligga i sängen och titta på varandra och försöka ta in det här. Jag var liksom inställd på att det skulle ta hur lång tid som helst, att det inte skulle gå alls och så tar det sig på andra försöket. Och nu känner jag att jag måste skriva en stor brasklapp om att jag vet att det är tidigt och att vi kan få missfall och det är rätt så stor risk ändå, men iallafall. Jag vill kunna vara lite glad i ett par dagar innan jag börjar oroa mig.

Okej, då kör vi (4+0)

Gravid 1-2 står det helt fast i den lilla displayen på testet. Jag läser en gång till - Gravid Raskaana 1-2 - och öppnar badrumsdörren och försöker höra om Andreas är kvar hemma eller om han har gått till jobbet redan. Vi blev asosams igårkväll och han sov på soffan och har smugit omkring hemma som ett tyst moln sen jag vaknade och fast han alltid pussar mig hejdå innan han går hade han lätt kunnat bara gå idag. Sen står han där i vit skjorta framför sovrumsdörren och jag darrar skakar fnittrar hickar gråter och glor på honom med en hand framför munnen lite hollywooddramatiskt sådär. Kanske att han aldrig har tagit så stort kliv så snabbt i hela sitt liv men så står jag inne i en kram och jag gråthickfnissar och han mumlar jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig ner i min nacke. Gå och titta så jag inte läste fel och han lyder och kommer ut och baby vi ska få en bebis med tårar och världens största leende.





(Jag hemligbloggade lite för min egen skull innan det var out in the open så jag tänkte posta det lite i efterhand istället för att ha en gravidblogg ingen orkar med. Här är nummer ett.)

lördag, oktober 17

Tusen tack för alla grattis! (!!!)

Ligger i en säng in Edinburgh bredvid min bästis. Lyssna nu på mig: Edinburgh är det nya svarta. Jag skojar inte ens. Vi har varit på comedy club, åkt turistbuss och gått över en mil. Vi behövde bara pausa en gång i timman för att äta och/eller kissa. Dis pregnancy thing be awesome so far förutom behovet att kissa cirka jämt och grejen att maten inte riktigt får plats så jag måste äta svinofta istället. Okej, nu dka jag sova. Puss

torsdag, oktober 15

En liten kärleksförklaring

För sex månader sen stod jag på ett berg, i en strimma sol från en annars molnig himmel, med mannen som har mitt hjärta för alltid alltid alltid. Världens bästa band Fluru spelade The 6ths You you you you you och vi hade precis lovat varandra framtiden.

Det låter så klyschigt, men det var den finaste dagen i mitt liv. Tills en dag för tre månader sen när jag klev ut ur badrummet och ropade hans namn och kanske aldrig förut har varit i en kram så fort. Jag fnittergrät ränder i hans vita skjorta och hans tårar blötte min nacke och han viskade jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig. I min hand låg en blåvit platsgrej med Gravid 1-2 i displayen.

Om sex månader kommer förmodligen nästa finhetsrekord, en bebis. Vår bebis. Och jag tänker att det var låten som spelades den där fina dagen i april som hen dansade till idag i min mage när vi för första gången fick se det livliga, ljuvliga livet som bor där inne.