onsdag, september 27

Vi har förmodligen (pga ringde och kollade och fick ett "det är planerat till x datum om inget annat oförutsett inträffar") ett datum för first sight of baby. Det är så himla konstigt att vi ens ska få en bebis till men jag lär väl få vänja mig för nu äre mindre än en månad till leverans. Min syrra har bokat biljetter hit helgen innan och över planerad vecka så vi har live-in nanny och pappa kommer upp dagen innan så dom kan ha 2:1 vuxen-barn-ratio. Det kommer bli toppen! Mitt domedagshuvud gläntar ibland faktiskt till tanken men tänk om att går som planerat? och då blir jag helt killrig inombords. Alltså det kan det ju göra? Det är ju till och med mest troligt att det gör det? Då får jag min bebis i famnen och så får jag pussas med pappan och vara med och liksom gulla med mitt barn? Kanske till och med vara med och sätta namnet den här gången? (Har väl berättat om när Andreas på eget bevåg hade berättat för hela sjukhuset att hon hette Ellen innan jag typ ens hållt i henne? Alla ba GRATTIS TILL ELLEN VILKET FINT NAMN och jag ba eh? Va? Tack?)

Jaha mer då? Sista fullveckan på jobbet. Nästa vecka börjar min vikarie och då tänker jag kanske att jag ska jobba 3,5 dag och veckan efter helst inte mer än 2,5 och sen nada. Ska livnjuta nåt så INI av att vara ledig med Andreas utan barn. UTAN BARN! Iallafall 6 timmar om dagen. Tänker lyxluncher på stan, mani-pedi och eventuellt lyxa till med en klippning och/eller brynfärg. Samt sova. Mmm...sova.

Idag ska vi äta kantarellpizza. Den består av färdigköpt deg, färdiggjord sås, riven ost och stekta kantareller. Arbetstid 3 minuter, tillagningstid 15 minuter. Så jävla skönt! Ska också göra en sallad med ruccola, rädisor och sockerärter. Längtar!


söndag, september 24

En helg

Bra saker:

1) Pappa kom hit. Älskar pappa. Ellen älskar också pappa/morfar och sprang direkt in i hans famn på förskolan när dom hämtade. Mig och Andreas vinkar hon på sin höjd åt.

2) Ellen har levlat upp genialiteten. Alltså det är så tydligt att hon för det första älskar förskolan men också älskar att lära sig nya saker. Typ att somna själv. Igår gav jag henne sovkitet (napp snutte kudde katt), satte på nån barnavslappningsjoxmusik som liknar den dom har på förskolan och bang så somnade hon på mindre än två minuter. Idag var hon ute och lekte i parken med pappa när hon först visade att hon var hungrig (peka på munnen och tugga i handen) så hon fick en smoothie och sen dra med honom hemåt för att sekunden hon kom in genom dörren göra napptecknet (handen mot munnen som en gäspning). Jag tog av henne ytterkläderna och gav henne nappen och då gick hon till sängen och pekade så jag lyfte upp henne och gav henne sovkitet och så somnade hon på trettio sekunder. Hon har också under dagen visat att hon vill ha en ny blöja, banan och vatten. Such geni va?

3) Pappas närvaro som tog vuxenration till 3:1 och gjorde att jag och Andreas kunde ta sovmorgon TILLSAMMANS imorse och sitta ifred och prata under flera timmar i helgen. Gawd, önskar att han bodde lite närmre än 37 mil alltså.

4) Vi var ute och åt igår och Ellen var så lycklig hela middagen (vi var på barnvänlig resto, hade med hennes babblargubbar och tog ett bord med utsikt över gatan så hon kunde kolla på folk/bilar/bussar), maten var god och sen gick jag och pappa på Ola Salos Jesus Christ Superstar på Göta Lejon.

Dåliga saker:

1) Har ångest och är deppig och ledsen idag. Det var jobbigt att/när pappa åkte hem. Vi släppte av honom på Centralen och vi sa hejdå och jag satte mig i bilen och så tittade jag upp och såg hans välbekanta ryggtavla gå ensam mot tåget och alltså det var inte så det skulle bli? Han skulle ju vara med mamma. Mamma skulle ha varit här, med oss, och dom skulle ha njutit av det här tillsammans. Istället en pappa på väg till ett stort, mörkt, tomt hus. *gråt*

2) Har haft nån form av mensvärk light och lite typ sammandragningar idag. Är LIVRÄDD för att det ska sätta igång för tidigt och övertolkar allting och känner mig ensam i det. Inte för att Andreas inte bryr sig utan för att det är min kropp och det går ju inte att livekommentera minsta lilla känsla så då går jag och liksom känner en massa smågrejer och blir rädd och så vill jag inte typ whinea och ropa varg och hålla på så jag typ säger ingenting och sen blir jag typ ledsen för att jag är rädd och ensam i det. Ja, nej, det är inte helt logiskt men känslor är ju sällan det.

3) Jesus Christ Superstar-konserten var typ nåt heeeeelt annat än vad jag hade väntat mig. Det var jättekul att göra nåt med pappa, att komma hemifrån och se nåt annat men alltså det var så dåligt? Dåligt ljud (för högt och onyanserat). Dålig regi (typ hela musikalen i prat medelst medleysång fast utan liksom skådespeleri?) och kanske 20% Ola Salo? Nä gud vad dåligt det var.



måndag, september 18

I helgen var det möhippa för min bästis vars bröllop jag inte kommer kunna vara med på för det är nio dagar innan beräknad födsel (och typ kanske tre innan faktisk ankomst) och 37 mil härifrån. Inget, INGET, har gett mig större sorg senaste året än just det faktum att jag inte får vara där med henne på hennes bröllopsdag. Det dödar mig lite inombords varje gång jag tänker på det om jag ska vara ärlig. Jag har planer på att ha en öppen skype/facetimelänk under iallafall vigseln men det är en klen tröst. Jallefall, det var möhippa i lördags och den var så himla himla lyckad och Stina känner uteslutande personer som är helt magiska så det var nästan som att hänga med ett gäng av mina kompisar fast dom är hennes som jag har träffat några gånger bara. Vi har liksom känt varandra i tjugo år så det var typ en person på möhippan som jag inte hade träffat förut och henne har jag hört så mycket om så det kändes som att vi kände varandra också. Var dock tvungen att ge efter till gravidman när dom andra drog till Lemon Bar vid halv tolv. Igår låg jag i soffan precis exakt hela dagen och försökte vila och avlasta kroppen som strejkade både genom att kännas som att bäckenet skulle släppa från svanskotan och som att ungen skulle ploppa ut genom snippan plus var skitsvullen i allmänhet. Dem här sista månaden av graviditeten är verkligen inte min favorit. Det är så begränsande att vara fånge i sin egen kropp. Allting som hamnar på golvet blir kvar där, det gör ont och behövs typ lyftkran för att vända mig i sängen på nätterna (vilket jag måste för min höft somnar med jämna mellanrum) och att ha nåt annat än min Hugh Heffner-outfit bestående av trosor, linne och kaftan/morgonrock inom hemmets väggar är otänkbart. Vecka 36 idag enligt appen förresten.

Jag känner mig också rätt nervös för att det 1) ska dra igång för tidigt och 2) gå så fort så vi inte hinner hindra ett vaginalt förlopp. När jag var hos läkaren för beslut, och vid flera tillfällen med min barnmorska förresten, sa jag att jag är okej med att föda vaginalt om jag måste men att jag vill slippa inden mån vi kan undvika det men nu känner jag bara att NEJ HELVETE HELLER. Jag är inte ett dugg redo och vill typ inte bli det heller. Jag vill inte samla kraft och visualisera och hitta nåt inre himla lugn/fokus och vara tvungen att vara helt utlämnad till slumpen igen. Jag vet inte om jag kommer kunna göra det ens om jag måste eller om det kommer låsa sig helt så jag fastnar i panik istället. Förra gången gjorde jag inte det för jag hade liksom känslan av oundviklighet och därmed bara fanns ett alternativ och det var att bita ihop och bara göra det, men jag vet inte om jag känner mig lika trygg i att hitta den bestämdheten igen. För då var den delvis uppbackad av en tillit (naivitet) att vårdapparaten fungerar; att personalen vet vad dom gör, att det är deras jobb och dom gör det hela tiden och jag måste lita på att dom kan mitt och barnets bästa och därför fattar beslut efter det. Nu ba HAHAHAHAHAHAHA nej. Litar noll på det? Litar inte på att dom kan eller hinner eller vet. Om det sätter igång av sig själv och förloppet blir för snabbt så vet jag att jag är utlämnad till mig själv och min förmåga och jag litar inte på den heller. Är således jättestressad och jätteledsen och funderar på att ringa kuratorskontakten för att få hjälp att ta mig ur det. Ska till barnmorskan på onsdag iallafall. Får se vad hon säger då.

Och barnet utanför magen fortsätter vara världens lättaste inskolning. Personalen vill att en liksom säger hejdå ordentligt med ögonkontakt osv men det är typ svårt att få hennes uppmärksamhet länge nog för att göra det för hon rusar in och börjar leka och är sen i lekmode. När Andreas hämtade idag tittade hon inte ens upp när han kom och sprang och gömde sig när dom skulle gå. Lilla stora barnet.

fredag, september 15

"Ellen har lekt med bollar och duplo på gården och nu är vi inne och leker"

Alltså mitt barn? Sånt himla geni va. Imorse när Andreas lämnade henne så tittade hon inte ens när han gick. Hon ba sprang rakt in och började leka och sket i om han var där eller inte pga har så roligt. För några minuter sen fick jag sms från förskolan (älskar personalen) med en bild på Skrällen och Ellen har lekt med bollar och duplo på gården och nu är vi inne och leker. Ellen pysslar i lägenheten. Ja, dom har alltså olika rum eller avdelade rum som är inredda på olika sätt, typ en lägenhet med köksgrejer och kapprum och utklädningskläder i det här fallet. Började gråta lite här vid datorn och smsar nu med barnets far om vilket ljuvligt litet barn vi har.

Det är hennes första heldag på förskolan idag. Igår gick hon till efter lunch men sov hemma, idag ska hon även sova där och vara med på lekstunden efter sovet. Det är ingen som nånsin har lagt Ellen förutom jag och Andreas så vi håller tummarna för att hon är astrött i kombination med att hon känner sig trygg och sen masspsykosen i vilorummet som grädde på moset. Skulle SÅ GÄRNA vilja vara med och typ stå och betrakta hela dagen från nåt gömt hörn.

onsdag, september 13

Ganska mycket gravid- och födelserelarerat babbel

Det går i ett. Ellen har gjort sin tredje dag på förskolan. Hon ÄLSKAR det. När hon vaknade imorse och vi låg och mornade oss (Andreas går upp kvart över sex och har nån himla eremitstund och jag och Skrällen sover tills hon vaknar, ofta 7-7.30, och sen myser vi i sängen tills hon tröttnar) och jag sa idag ska ju du till förskolan och leka med dina kompisar så ålade hon ur sängen på två röda under glada tjut och sprang till hallen och hämtade skorna. Alla barn kanske inte är redo eller sugna på förskolan när dom är 16 månader men vårt exemplar verkar so far vara det. Imorgon är första ensamdagen (ska lämna 9.15-9.30 och hämta efter lunch/innan vila 11.30-ish) och vi får väl se hur det går men håll gärna en tumme för att det funkar.

Meanwhile har jag drunkningsmycket att göra på jobbet och en kollega har slutat och jag har upplärning/överlämning till min vikarie och vi har haft säljdeadline och ska in med produktionsordrar och jag måste göra cashflow och planera scheman för resten av hösten och och och. Så mycket för att bara stänga in mig med min familj va och ta det lugnt pga jetegravid va.

Är i vecka 35 nu. Skrev jag det igår kanske? Fick skitont i "fogarna" vi svanskotan igår efter att ha suttit på golvet eller på pyttemöbler i sex timmar så imorse kunde jag knappt ta mig ur sängen. I övrigt har jag cirka noll krämpor. Jag är knappt ens svullen än. Lär väl få äta upp dom orden och hoppas absolut på att slippa den roliga konversationen jag hade på BB efter Ellens 72-timmarshistoria när jag hade haft typ tusen dropp och två olika ryggbedövningar och var så jävla vattenfylld så jag knappt kunde sitta med annat än spikraka ben och där jag skämtade med en barnmorska/sjuksköterska och ba alltså jag är så svullen så det kändes som att benet skulle spricka förut när jag satte mig med benet vikt under mig och hon helt gravallvarlig ba det kan faktiskt hända. Alltså förlåt men SAY FKN WHUT?! Hade kunnat få ett ben som sprack likt kokkorv? Uääääh.

Kom på nu när jag tänkte på ovan att jag också hade sånt JÄVLA kli efteråt. Det kan ju ha varit ryggbedövningen dom lade för att sy och det är väl samma som används vid kejsarsnitt va? Isf ser jag INTE fram emot efter-tiden. Fick typ äta svinstarka antihistamintabletter sist för att inte klia sönder hela mig. Aja, tur att jag inte ska amma så jag med gött samvete kan trycka i mig lite vad fan dom erbjuder i form av piller efteråt. På tal om det, är det nån här som 1) födde medelst snitt OCH 2) hade valt innan att inte amma? Isåfall, hur funkar det? Gav ni napp direkt för snuttbehovet? Flaskmatade ni direkt eller gav ni kopp lite först eller hur gjorde ni? Med Ellen har jag ingen aning eftersom jag träffade henne typ 30 minuter första dygnet och neopersonalen/Andreas var med henne och dagen efter så hade hon sond så då matade vi med sondspruta 20 ml varannan timma, 1 ml per minut och sen hade hon nån NICU-napp från dom i käften resten av tiden. Så vi ba liksom fortsatte med nappen och bytte sonden mot flaska när jag frågade om vi inte skulle prova det eftersom hon verkade suga nåt så ini på nappen och det funkade så då tog dom sonden och så ba fortsatte vi med flaska istället. Alltså rekommenderar ju givetvis inte någon att behöva ha en sjuk spädis men hade ju rätt bra stödhjul där våra första fyra dagar som föräldrar ändå. Ba så här byter ni blöja, så här matar ni, mata så här mycket, klappa så här på magen, håll'na så här osv. Det var ju rätt fint faktiskt.

Nu har Skrällen visst somnat för Andreas kom precis ut ur sovrummet så då gissar jag att det är dags för ett avsnitt eller två av Last Chance U så hejrå rå.


tisdag, september 12

Förskolan in my heart

Älskar förskolan. Älskar mitt lilla ljuvliga barn som verkar gilla att vara där och som äter helt okej och somnar på två sekunder och bara är en allmänt avslappnad prick. Hon har varit på strålande humör hela dagen och avslutade dagen med att äta som en häst och somna med ett nöjd ma-ma på tre röda. Själv fick jag ju sova mellan 17-19 för att orka med kvällen medan barnet körde nån show för sin arma fader under tiden. Nu ligger jag på spikmattan bredvid lillsnarkarn och försöker ta in att vi har ett förskolebarn. Älskade lilla gullebebin är helt stor och tuff och rolig nu.

måndag, september 11

Några korta

Idag var Ellens andra-första dag på förskolan. Andreas smsade när dom var på väg hem. Det har varit fantastiskt idag. Hon älskar det! Imorgon är det min tur att vara inskolningsförälder och jag är typ nervös?

Vi äter typ bara mat som går svinsnabbt och/eller kräver minimal effort nuförtiden. Förra veckan t ex morotssoppa och sån där italiensk olivilja/vitlökchilispagetti. I helgen grönsaker och dipp och chips, morotssoppan omgjord till pastasås (så smart tips från Onekligens Mera Vego!) och halloumiburgare. Seriöst mat på bordet från allt i kylskåpet på mindre än tio minuter. Bara att skiva en avokado, en rödlök, riva lite salladsblad, skiva en tomat och gegga ihop creme fraishe med lite kerchup, senap och örtsalt samt steka såna där färdiga max-halloumiburgare. Plus URGOTT. Och vego! Idag blev det kantarelltoast i ugn. Imorgon blir det pasta med grönsaker i ugn och på omsdag potatis- och purjolökssoppa. Tror total hack-tid på det hela understiger 10 minuter för alltihop.

Nya Bebin är stark som fan. Han sträcker på sig så det känns som att min ryggrad ska fucking gå av ibland. Är för övrigt i vecka 35 nu. HOW DID THAT HAPPEN?! Mår ändå förvånansvärt bra även om humöret är (ehum) en smula hormonellt. Vill stänga in mig och bara vara med familjen hela hela tiden, helst sitta plåstrad på nån av dom, och känner en väldigt stor obryddhet kring cirka allt annat. Får liksom tvinga mig själv att ta tag i saker, både jobbmässiga och personliga, även om dom kräver typ noll ansträngning egentligen. Också helt avstängd kring typ världsläget, orkaner, kärnvapenhets och allmän idioti. Det är lite surrealistiskt att vara så här blasé. Typ jag kan kolla på nyheterna och ba mnäh *axelryckning*. Det är inte helt olikt mitt känsloläge efter mamma dog och The Dark Months tog över mitt liv. Kan man vara liksom lite pre-förlossningsdepressiv? Fast samtidigt urlycklig så länge det rör Skrällen eller Andreas? Takers på den?

onsdag, september 6

Är eventuellt den enda föräldern ansvarig för vab-frånvaro från förskolan under inskolningen

GAAAH det här livet. Slutade förra veckan med att vara svintrött och gå hem från jobbet vid två i fredags pga orkade helt enkelt inte längre än så. I lördags tog vi det lugnt hemma på dagen och sen var jag på Le Nom med Stina på kvällen och det var så himla himla roligt och härligt och gott. Gå dit om du är i Stockholm. Vill ju carpa "sista tiden" så här innan tvåbarnschocken men har insett att jag fan inte orkar carpa speciellt mycket. Energin går åt till att simply överleva känns det som ibland. Nya Bebin är vild, Ellen är...Ellen och jobbet är jobbet. Så även när det är roliga grejer så blir jag mest bara stressad och vill inte. Vi får väl se om det går över i nån sista minuten-energikick eller om jag kommer bli mer och mer av en eremit ju närmre vi kommer due date.

I söndags började jag känna av en förkylning, vilket verkligen inte var på min önskelista för jag var redan lite gråtfärdig över hur mycket jag har att göra den här veckan (revision med jobbet, inskolning av Ellen på förskola, MVC-besök för att dubbelkolla blodtrycket, heldagsworkshop för ”Patientupplevd kvalitet i samband med barnafödande”, förberedelse av överlämning till vikarie samt säljdeadline för SS18 på jobbet. Häpp.) Vaknade måndag morgon och ba näe, men jag får fan vara hemma idag. Gjorde således ingenting av ovan. Låg i sängen typ hela dagen. Jobbade mitt i blommande förkylning igår för att revisorerna inte ska få spel och hade svindåligt samvete över smittorisken för mina kollegor. Mitt största pet peeve är liksom folk som går till jobbet när dom är sjuka (seriöst, GÅ FUCKING HEM) och så var jag en av dom. Plus lämnade Andreas och Ellen på förskolan för första gången igår morse och ville bara gråta när jag gick därifrån. Förskolelärarna verkade superfina med barnen och det var fin stämning och bla bla bla, men inskolningsritualen på vår förskola är fan under all kritik. Inget förberedande möte, bara ett mail med typ inställ er här kl 9 x datum, ta med blablabla och så fick vi sonika gå in på gården mitt i lämningshysterin och ba eh hej, det här är Ellen. Hon ska börja här idag. Hur gör vi nu? och så var hennes förskolelärare på nåt avdelningsmöte till klockan 9.15 och det var barn från 2 avdelningar överallt på gården och typ vad som kändes som tusen småbarn och så vårt lilla barn i sina överdragsbrallor och vindjacka som stapplade runt med två innebandybollar STENHÅRT hållna i händerna och försökte kolla läget. Alltså egentligen var hon väl typ fine för hon drog från oss sekunden vi gick in genom porten och ba Åh, lastbil! Boll! Kloss! och gick omkring och kikade, men vad fan ettochetthalvtåringar som bara går omkring planlöst på en gård med diverse leksaker i händerna och är tysta gör ju fan sönder hjärtat på en? Lärarna kom väl och hälsade så småningom och sen gick jag och Andreas sa att det blev bättre och att det var superfin stämning bland barnen och alla var glada och hjälpsamma och fina och bla bla bla men jag känner bara NEEEEEEEEEJ JAG VILL INTE! Dom hade gått hem innan vilan pga Ellen var skittrött och det var lite röjigt, men när hon plötsligt visade förkylningssymptom igårkväll blev e v e n t u e l l t både jag och Andreas typ lite glada nästan? Eller såklart vill vi inte att hon ska vara sjuk men vi ba hon är hemma imorgon va? Mhm, ja jo det är ju bäst för alla. Nu är hon visserligen helt snorig och kladdar runt och ska inte vara på förskolan och smittas, men hon är glad och pigg och lallar omkring hemma med sitt nya pingvin/undulatspråk och jiddrar och vi kan skjuta på inskolningshelvetet en vecka till. Heh. Och ja, vi kan väl skita i att skola in henne om vi vill eftersom Andreas är hemma och jag jobbar typ en månad till innan jag blir föräldraledig men vi tror ju att förskolan kommer vara jättebra FÖR HENNE. Det är jag och Andreas som inte vill släppa taget, hon är hur redo som helst. Vi ska bara komma fram till hur mycket hon ska vara där. Just nu är hon anmäld till 40h/vecka vilket det absolut inte kommer bli. Vi tänker typ inskolningstider (9-14) och eventuellt helt ledig på fredagar. Det beror lite på hur hon reagerar och om hon är helt slut eller om hon blir glad av att vara där. Fy fan vilken lyx det är att kunna låta det styra hennes tider. Hur HON mår, inte hur mycket vi behöver jobba.

Idag är jag på jobbet igen. Har gjort typ det sista revisionskrafset och ska eventuellt dra hem till lunch och kurera mig helt. Har avbokat seminariet imorgon trots att jag JÄTTEGÄRNA vill vara med pga kan inte smitta en massa viktiga personer bara för att jag gillar att tycka saker. Har också bokat om MVC-tiden till nästa vecka pga igen kan ej smitta en massa andra preggos. Stressveckan är därmed typ helt avbokad och alltså fan vad skönt det är.

Känner ett behov av att liksom brasklappa här att jag är medveten och svintacksam över hur lyxigt jag/vi har det på typ tusen plan. Att jag kan styra och hoppa och greja med jobbet som jag vill. Att vi har råd att ta sjukdagar och vabdagar och välja själva om/hur mycket vårt barn ska få barnomsorg. Att vi har så mycket tid tillsammans. Att äehmen att vi kan välja vårt liv i största allmänhet. Jag tar det verkligen inte för givet.