lördag, december 31

Tacksamhet

Det finns så mycket jag är tacksam för nuförtiden, rent privat alltså. När det gäller världen har vi ju mycket att kämpa med men nu fokuserar vi på det positiva:

Nummer ett, alltid alltid nummer ett: Andreas. Min man. MIN MAN! Han gör alla dagar lättare och dom roliga ännu bättre. Han är som en bottenlös källa av omtänksamhet och jag tror på riktigt aldrig att jag har hört honom nämna ordet uppoffring för han ser det inte så. Han ser sin familj som han älskar och som han vill ska må bra. Äeh nu gråter jag lite för han är så himla fin. Tack livet för att jag fick honom.

Nummer två är såklart Skrällen. Älskade knasiga bestämda motiverade vilda unge. Hon får hela känsloregistret att darra, men mest glädjen och kärleken. Jag är beroende av hennes lyckoskrik och förväntansfulla ögon och lämgtar efter att få möta framtidens versioner av min lilla bebis. Jag är så så så kär.

Nummer alla andra är min familj och mina kompisar och livet rent generellt.

Gott nytt år på er hörrni! Jag önskar er ett nytt år fullt av skratt, kramar och härliga känslor!

torsdag, december 29

Here comes the waterworks

På hyllan ovanför micron i köket hos pappa står ett foto på mamma när hon ler. Det har vit tunn ram och är egentligen en uppförstoring på ansiktet från en bild på henne tagen på min systers student, tror jag. Hennes leende nådde alltid ögonen och det skiner igenom även på bilden. Ett par dagar in i vårt julbesök satt jag på köksgolvet med Ellen i famnen och försökte väl leka eller underhålla eller så och plötsligt började Ellen klättra upp på min axel. Hon gör det ibland så jag lät henne fortsätta men det var nåt mer. Hon vägrade komma ner och tjöt och log och drog så jag vred på huvudet och såg fotot på mamma. Ellen hade upptäckt fotot och var väldigt tydlig med att hon skulle dit, så jag ställde mig upp med henne i famnen och gick fram och ställde mig vid fotot. Min vilda bebis blev helt stilla och log med allt som är hon och sträckte ut handen mot fotot och klappade försiktigt försiktigt på mammas kind. Sen stod vi där i säkert fem minuter medan Ellen log och klappade och mina tårar rann tätt nedför kinderna.

Jag nattade Ellen precis nyss. Andreas försökte men hon var övertrött och skrek tills hon nästan kräktes så jag tog över och plötsligt blev hon helt tyst igen. Hon fick syn på fotot jag har som står på vår bokhylla och samma sak igen; ett strålande leende och totalt lugn.

Det är så himla fint. Och så himla himla himla sorgligt. Om mamma kan påverka Ellen bara genom fotografier, tänk hur det hade varit om hon hade fått leva?

Året som gått 2016

Ja, jag fortsätter precis som så många andra med årssummerandet. Här går det att läsa om förra året och här kan man läsa om förra året och ännu tidigare finns här (2013) och här (2012) och här (2011) och här (2010).

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

Födde ett barn genom the vajayjay. Var förälder till tidigare nämnda barn med allt det innebär. I övrigt var det ganska händelsefattigt faktiskt.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
"Ska försöka vara en så bra förälder jag bara kan." Jamen ja? Det höll jag väl. Gillar min svångrem och hängslen-approach med ...jag bara kan. Hahaha. Men jag är rätt nöjd med mitt föräldraskap faktiskt och bebin verkar godkänna det.


3. Kommer du ha några nya för nästa år?
Jag ska börja gilla min kropp. Inte acceptera, inte tänka förändring utan bara gilla den. Den är ju urfräsig som kan göra att jag lever varje dag och till och med skapa en ny människa och Andreas gillar den skitmycket och well, det borde fan jag också göra. Så there, come december 2017 ska jag titta mig i spegeln och automatiskt ba SHIT VAD SNYGG WOOP WOOP!

4. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Japp! Bland annat en av mina allra närmsta typ två månader efter oss vilket har varit så jävla gött iom taket för bebisgnäll/hyllningar är ungefär lika högt hos bägge pga bebispsykos. 

5. Dog någon som stod dig nära?
Nej. GUD VAD SKÖNT. Ingen får dö.


6. Vilka länder besökte du?
Vi klämde in London där i sista sekunden men annars har vi varit i Sverige. Eller vi var ju en dagstur till Köpenhamn i somras också så Danmark också dårå.

7. Är det något du saknar år 2016 som du vill ha år 2017?

E N S A M T I D. Närå, men lite mer tid med Andreas sans bebis och en redig fylla. 

8. Vilket datum från år 2016 kommer du alltid minnas, och varför?
28 april pga vattnet gick. 1 maj pga Skrällens födelsedag. 


9. Vad var din största framgång 2016?
Med risk för tjat, att jag fkn födde ett barn ur min kropp.


10. Vad är du mest nöjd med?
Se ovan. Samt att jag och Andypantz är ett så himla bra föräldrateam. Och att Ellen är så himla himla rolig att vara med.


11. Största misstaget?

Nej, men inget? Alltså jag tycker det är rätt dumt att prata om misstag för det känns (jag känner) som att en ska hålla på att ha dåligt samvete för att en gjorde fel och alla gör ju fel liksom. Men okej, jag har inte bestämt frågorna så. Jag önskar att jag hade varit lite bättre på att höra av mig till folk jag gillar.

12. Har du varit sjuk eller skadat dig?
NEJ, thank god! Hoppas det fortsätter så.


13. Bästa köpet?

Vår nya soffa hands down. 

14. Vad spenderade du mest pengar på?
Vi pratar inte om räkningar och sånt va? Isåfall är det boendet, men annars är det väl Skrällen. Eller enstaka grej så är det soffan.


15. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Ellen. Ellen Ellen Ellen Ellen Ellen. Andreas. Ellen och Andreas ihop. Min familj och mina kompisar. The usual stuff.


16. Vilka sånger/band kommer alltid att påminna dig om år 2015?
First Aid Kit och framförallt deras Dance to another tune eftersom Ellen somnar till den låten fem gånger per dag.


17. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Så jävla mycket gladare. Det är inte en konstant dans på rosor att ha barn och ibland är det fanimig svinjobbigt och en funderar lite på hur det ens ska gå, men sen gör dom nåt kul typ rynkar näsan roligt och så är allt värt det igen. Nu skrattar jag högt varje dag. VARJE DAG. Så sjukt koncept det här med kids ass.


18. Vad önskar du att du gjort mer?
Nämen inget? Jag tycker jag har försökt göra så gott jag har kunnat med bebis.

19. Vad önskar du att du gjort mindre?
Inget?

20. Hur tillbringade du julen?
Med Andreas och Skrällen och syrran och hennes kille hos pappa. Min morfar och moster kom och käkade julmiddag och vi öppnade paket i flera timmar pga syrran hade gått totalt BANANAS med paket till Ellen.

21. Hur många one night stands?
Alltså har knappt haft any night stands alls faktiskt, men dom jag har haft har def-o varit med han jag är gift med.

22. Hur många har du nobbat?
Åh, alla mina tusen uppvaktare bara. Ingen? Barnvagn, vigselring och djupa mörka hål istället för ögon har tydligen nån form av avskräckande effekt.

23. Favoritprogram på TV?
Vi menar serier va? Designated survivor på Netflix. Masterchef (original) är ju annars alltid en höjdare men programmet jag har sett flest avsnitt av MÅSTE vara Escape to the country eftersom vi typ alltid är i vardagsrummet den tiden på dygnet.
24. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Nope. Hatar ingen person.


25. Bästa boken du läste i år?
Ja, det var väl relativt enkelt eftersom jag bara har läst typ två. Varav jag kommer ihåg en pga läste på julafton. Så Kvinnan på tåget då, men den var ju egentligen inte speciellt bra. Den var mer irriterande och stötig men ändå en pageturner måste jag säga.


Så det var det för den här gången. Nu ska jag återgå till att säga AJAJ Ellen INTE sladden/telefonen/glaset/uttaget/dörren/fönstret/sängkanten och titta på hennes nya skojface när hon ler med underbett och skrynklar ihop näsan och flåsar. 

Gott nytt år till er allihop! Jag är så himla glad att ni fortfarande läser här för även om jag inte skriver så ofta så gillar jag det jättemycket och jag ÄLSKAR att ni är här och hänger hos mig. KRAM!

lördag, december 17

Barnet vaknade 6.20 för att käka och somnade om under tiden hon åt. Nu är klockan 7.34 och här ligger jag i ett mörkt sovrum med två snarkare bredvid mig. Den ena snarkar så gulligt så att man (jag) bara vill dö och den andra vill jag döda pga detsamma. Det är ju oavsett rätt jävla onödigt att ligga här och vara vaken när jag hade kunnat sova. Jag kommer ju liksom vara skittrött vid nio och framåt. På morgonen alltså.

onsdag, december 14

Älskar min man

Eftersom det var sista arbetsdagen för året för mig idag så var jag tvungen att jobba över. Jag smsade Andreas för att berätta det och fick tillbaka No probs. Jag ska göra Ernst-kyckling, säg till när du kommer så har jag maten klar. (Ernst-kyckling är alltså min favoritmat och typ kyckling i ugn med citron, honung, mynta, oliver och vårlök.) När jag kom hem tio i sju satt Ellen i en kartongbåt i hallen och studsade av lycka och maten var klar sånär som ett par minuter. Nu sitter jag i soffan och kollar klart Instagram(!) medan han nattar börnet. Nu kommer han visst, hon sover redan. Yey!

måndag, december 12

Måndag. Numera även kallad jobbdag eftersom jag från och med idag jobbar måndagar och onsdagar resten av december aka den här veckan eftersom vi sen har semester/är föräldralediga HAHA WINNING AT LIFE! Från och med januari jobbar jag måndag - onsdag - varannan fredag. Det ska bli 50/50 gött/buhuhu. Jag förstår nu vad alla andra föräldrar har sagt om att jobba är lite som att ha semester och då är vårt vilddjur ändå bara typ 7 månader. PUST! Igår sa jag till Andreas att det enda jag vill är att sätta mig ner och läsa ett magasin pärm till pärm med en kopp kaffe i handen utan att bli störd och utan att ha dåligt samvete över att jag egentligen borde plocka/beställa mat/betala räkningar/laga mat/diska/whatever. Vi pratar alltså om 45 minuter or so. Helt freaking omöjligt med bebis som vill lära sig klättra och ställa sig upp. Vi försöker anamma nån form av aja slår hon sig så lär hon sig-attityd men alltså det är fan svårt EFTERSOM HON ÄR SJÄLVMORDSBENÄGEN. Imorse tittade jag bort tiden det tar att sätta på sig trosor och när jag kollade i sängen igen så satt hon med lampsladden i ett fast grepp på väg till munnen och fnittrade. FNITTRADE! Som att hon vet att hon inte får men gör det ändå för att det är kul. Mitt NEJ ELLEN AJAJ! hjälper ungefär 0,002%.

London förresten, vi har ju inte pratat om London. Det var helt jävla amazeballs. Genblandningen grät noll sekunder på hela resan och älskade ungefär allt. Förutom när folk envisades med att peta på henne/ta hennes händer. Alltså VARFÖR gör folk så? Håll dina äckliga labbar för dig själv liksom. Är mycket nöjd med att bebin har integritet och skriker när nån främling försöker "leka" med henne och ber verkligen inte om ursäkt när folket blir förnärmade. Vi bodde på ett svinhärligt hotell (ja, vi unnade oss kan vi säga) i South Kensington och flög till Gatwick med Norwegian. Vill ni att jag ska skriva lite om hur vi gjorde för att resa med spädis? Hojta till isåfall och fråga om det är nåt speciellt ni undrar över. Jag kan iallafall säga att efter det här kommer jag vara noll nervös för att resa med barn. Men så har vi ju också haft tur i bebislotteriet.

Oj, nu är det lunch. Vad trist (hahahhaahhahha nej). Nu ska jag gå och köpa julklappar och handla lunch, so long!

onsdag, november 30

Tankar i korthet

Det är onsdag. Onsdag är jobbdag. Jag önskar att vi kunde ha den här uppdelningen FÖR ALL FRAMTID STJÄRNSTOPP för att jobba onsdagar är fanimig det bästa som har hänt mig och min inställning till föräldraledigheten (vi kan säga att den var något...trött innan, det kan vi säga). För: på måndagen har det precis varit helg och vi har varit allihop så vilda bebin är nöjd och jag har massa energi. Tisdagen är ju dagen innan jobbdagen så då gäller det att carpa, kanske skita i att tömma diskmaskinen och vika tvätt och beställa mat och bara låta vilda bebin vila samtliga dagsvilor i famnen och djupandas in bebislugn. Onsdag är parrrrrty parrrrrty, duscha IFRED, äta frukost IFRED, träffa vuxna människor IFRED, komma hem till bebis som blir minst lika överlycklig som en själv pga saknad. Torsdag är återföreningsdagen med hur mycket tid som helst till att göra det vilda bebin vill pga missade ju att leka dagen innan. Till sist fredagen som är starten på helgen när alla återigen är samlade och alla mår som bäst. Per-fucking-fekt. Tyvärr börjar jag jobba två dagar i veckan i december och sen måndag-onsdag-varannan fredag i januari *sad face*. Men men, Andreas vill också vara hemma och jag kan ju inte direkt ivra om jämställdhet i alla andra aspekter i livet där det gynnar mig och sen vägra lämna över när det är den typ enda grejen som kvinnor faktiskt har dominerat i. Plus tror såklart att det kommer vara svinbra för samtliga inblandade och Ellen totalt avgudar sin pappa (förutom kvällstid SNYFT.)

På tal om kvällstiden så blev jag vansinnig igår. Alltså jag GÖR ju ingenting när jag är vansinnig på vårt barn eftersom jag inte är dumihuvet, men inombords var jag vansinnig. Hon vaknade efter en timma och var svintrött och tjurig men v ä g r a d e somna om. Hon stångades och revs och slog med handen som en sån där kinesisk guldkatt med pendelarm ni vet? På riktigt så googlade jag bebis + adhd häromdagen för jag tänkte att det inte kan vara normalt att slå sådär med armen (bara när hon inte vill sova obs) men tydligen är det en child thang. Otack för det evolutionen. Jallefall, igår. Jag får liksom panik när hon rivs? Det gör ju fan svinont. Det plus att jag hade sjukt ont i ryggen och hon bara ville bli buren (klänga runt) upprätt så ryggen blir helt fkd gjorde att jag tillslut gav upp och tog av mig kläderna och gick och lade mig och lät henne skrika på BAAAABAAAA så Andreas kom bara för att hon skulle kunna vara i hans famn i en halv sekund innan hon vrålade och kastade sig tillbaka till mig. För att, såklart, återigen ropa på BAAAAABAAAAA. Tjugo över elva somnade hon. Vi nattade henne strax efter åtta. Inatt har hon sovit klistrad på mig och när Andreas skulle mata henne vid fyra så åt hon typ en minut och sen vrålade hon och fräste tills jag satte mig upp och tog henne. Alltså jag vet ju att hon är snart sju månader och inte kan vara beräknande, men jag SVÄR i såna lägen så tystnar hon direkt, klänger på min axel och sen vrider hon sig mot Andreas och liksom ler lite spydigt. Skitunge. Så att han ska vara hemma mer kommer inte vara en dålig sak så att säga.

Jaha, annars då? Ikväll ska jag käka på Tennstopet med Stina. Älskar Stina, älskar förmodligen Tennstopet också men det vet jag inte för jag har inte varit där. Ellen kan antingen acceptera Andreas som stand-in-nattare eftersom dom då kommer ha hängt hela dagen eller så kommer hon köra en vrålapatimma och sen somna av utmattning. Jag väljer att tänka att det är det förstnämna och i andra hand att hon är skittrygg och glad med Andreas och inte kommer ihåg att hon har varit förbannad och att en bebis inte kan få låsa in mig hemma for ever. Men ja, det gör ju rätt ont i hjärtat att tänka på att hon eventuellt kommer vara ledsen och snyfta mah-mah i en timma. Så jag väljer att tänka på hur jobbig hon var igårkväll och att jag faktiskt också måste få röra mig utanför hemmets väggar även kvällstid.

Imorgon kommer pappa och stannar en eller två nätter. Det ska bli mysigt.

På måndag drar vi till London i fyra dagar. Det ska bli WOOP WOOP WOOP, men också lite dåligt samvete för att vi släpar runt på Ellen i en storstad i fyra dagar för att VI tycker att det är kul. Men men, både jag och Andy kommer ju vara där och det är ju hennes bästa sak i livet så det kommer nog gå bra. Plus min syrra ska hänga med oss ett par dagar och jag har ju en plan om att Ellen ska bli kär i Anna så hon kommer ihåg henne om några veckor när vi ska spendera tio dagar ihop över jul så vi kan få lite barnvakt för första gången. Iiiiiih. *hoppas* Ok, gots to jobba nu va. Hejrå.

tisdag, november 22

Just det, vi har bytt tre blöjor och barnet har spytt en gång på hallgolvet också.

"Vad har ni gjort idag då?"

Jag tror att den största vinsten med att dela på föräldraledigheten är förståelsen på att svaret på den frågan alltid kommer kännas otillräckligt ur produktionssamhållessynpunkt. Här får ni ett exempelreferat i realtid:

Ja Ellen vaknade vid halv nio och då låg vi och gosade och mornade oss i sängen ett tag och sen blev hon hungrig så hon fick mjölk och sen blev hon trött så då sov hon i min famn. Idag var hon nog extratrött för hon sov nästan en timma och då satt jag i soffan med telefonen och läste slut internet för jag nådde inte fjärrkontrollen och jag tänkte att hon skulle få sova tills hon vaknade eftersom hon var vaken igårkväll. Hon vaknade väl vid kvart över tio och då var jag så jävla hungrig och kände att livet höll på att försvinna av kaffebrist så då gjorde vi frukost och jag plockade ur och i diskmaskinen och diskade nappflaskor och plockade upp ölkorven som mathem skickade med som varuprov från golvet hundratolv gånger eftersom barnet tycker livets lek är att få nåt och sen kasta det på golvet. Efter frukosten tvättade jag henne i handfatet i badrummet och så fick hon kläder istället för pyjamas och sen låg hon på golvet i badrummet och glodde medan jag var på toaletten och då passade jag också på att sortera upp tvätten när hon ändå låg där så fint. Sen slängde jag i en maskin och så fick hon sitta i babysittern medan jag duschade. Hon skrattade när jag borstade tänderna så då öppnade jag den nya tandborsten och borstade hennes riskorn också och hon ÄLSKADE det. Hon var ganska glad och satt i sängen och lekte med en hudkrämstub när jag klädde på mig trosor och linne. Efter det fick hon leka i gåstolen medan jag sminkade mig. Jag kom till halva ögonbrynen innan hon fick nog och skrek det där ilskevrålet som gör sönder öronen, du vet? Hon var trött men ville inte ligga ner så jag tog på mig selen och dansade lite tryckare i hallen tills hon somnade. Nu sitter jag i soffan igen, klockan är 12.43 och barnet vaknade p r e c i s. Jag har halvmålade ögonbryn, trosor och linne. Sängen är obäddad, första tvätten är klar enligt tvättmaskinspipet och barnet ska förmodligen ha en flaska mjölk igen.

måndag, november 21

Ellen ligger och sover i selen på mitt bröst nu och luktar så gott så mitt hjärta håller på att sprängas av kärlek. Herregud att det ens går att älska så här? Hon är trött idag för hon har haft en händelserik helg. I fredags började hon helt plötsligt (ok inte så plötsligt pga har kört sälen j ä v l i g t länge men) att krypkrälåla och kan nu ta sig fram ett par meter samt leka med sig själv genom att kräla fram till leksaken och sen kasta iväg den så hon kan åla efter. Smart bebis det där. Hon har också bränt till och börjat snacka och babblar gibberish större delen av tiden men säger också ma-ma, p-ha-p-ha eller baba, mmmmpa (lampa), nen (mjölk) och nam (mat) och man bara ser hur hon processar olika ljud och tungan är ständigt i nån form av rörelse för att testa nya grejer. Oj nu vaknar hon. Hejhej.

onsdag, november 16

Jobb, nattningar, att gräva sin egen grav och liggandets icke-vara

Idag är det jobb-dag, likt varje onsdag framöver. Jag började den med att gå till naprapaten som konstaterade ojoj eh hur mår du nu bokar vi en ny tid direkt! och well, hon har rätt. Jag har så himla ont i ryggen just nu. Dels för att min astma gör sig påmind i det här skräpvädret och dels för att Ellen har varit så himla himla mammig och jag därmed har fått kånka runt på hennes åtta kilo i typ en månad nu. Jag har gått till naprapat sen Ellen föddes och jag vet helt ärligt inte hur jag hade fungerat om jag inte hade gjort det. Förmodligen inte alls eftersom ont i kroppen gör att jag tycker hemskt synd om mig själv vilket gör att jag blir sur och missunnsam och tar ut allt på Andreas. Så tur att jag har henne. Hon är förövrigt svinbra och väldigt o-pekpinnig och kan göra individuella bedömningar och och och! Vill ni gå till henne så bokar ni med Jenny på Backbone, okej? Okej.

Efter naprapaten kom jag på att jag inte har nycklar till kontoret och skickade sms till mina kollegor för att kolla om dom var på ingång och sen dog min telefon. Vi brukar alltid ha en laddare i bilen, men inte idag. Så jag åkte hem efter att ha vankat runt ett tag och väntat i förhoppning att nån skulle dyka upp och jobbar just exakt nu från bordet i vardagsrummet. Andreas och Ellen har precis kommit hem från en promenad och det är faktiskt ganska mysigt att jobba med deras röster i bakgrunden. Andreas är kanske tusen gånger bättre på att småprata med Ellen än vad jag är. Efter hans dagar är hon mycket babbligare än efter mina. Det är också typ tusen gånger svårare att inte ba springa dit och gulla.

Idag har hon förresten valt Andreas framför mig ett par gånger så PEPPAR PEPPAR kanske han kan lägga henne ikväll. Tänk vilken frihet om jag bara skulle behöva natta henne varannan kväll istället för varje? Inte för att det är speciellt jobbigt just nu, men ändå. Vi införde nattningsrutin förra veckan för att det har varit så jävla härjigt på kvällarna och det är ju såklart vårt fel som har käkat middag lite när det har passat oss och därmed ibland låtit barnet käka i pyjamas och sen försökt natta henne direkt och andra gånger typ låtit henne varit vaken skitlänge i ren lättja eller typ busat med henne för att sekunden senare ba okej nuäre sov. Haha, världens längsta (sämsta) mening. Nu är det iallafall andra bullar. Nu käkar vi middag vid sju och sen byter vi till pyjamas, busar lite (hon är så van vid det nu så hon ligger och fnittrar i ren förväntan av bus så vi har inte hjärta att sluta) och sen läser vi tre böcker, ger en flaska som hon typ snuttar lite på och sen somnar hon i min famn till First Aid Kits Dance to another tune innan låten är slut. Sen, och här kommer det som är mest banbrytande, lägger vi (jag) henne i sin egen säng och så får hon ligga där tills hon blir svinjobbig och kryper omkring mitt i natten nån gång när vi flyttar över henne till vår säng. Tidigare fick hon ligga i sitt babynest i soffan eller på mig. Plus då somnade hon absolut tidigast klockan nio. Nu (med lite hjälp av vintertiden) somnar hon senast halv nio och då är hon dödens trött och somnar nästan sittandes när vi läser. Så det finns ju redan en stor vinst men även room for improvement. Hon vaknar till exempel och typ gastar till ett par tre gånger per kväll men även där har vi gått från vakna i panik-skrik till gasta till och från vagga till sömns i en kvart till att ropa mamma är här! och sen lugnt gå till sovrummet, stoppa i nappen och hålla handen på henne i nån minut tills hon somnar om igen.

Och på tal om föräldraskap (handlar den här bloggen om nåt annat numer?) så pratade jag med två andra mammor vid två olika tillfällen om det här med att gräva sin egen grav samt det här med sexliv och föräldraskap och HERREGUD vad o-originella vi är allihop. Gräva sin egen grav var väl appropå sömngrejen ovan när jag har tagit alla kvällar för det går snabbare och lättare i stunden (och vad är väl föräldraskap om inte ett hustlande för att sno åt sig lite mer tid utan barn?) men i längden helt värdelöst = Andreas har inte kunnat komma i närheten av henne kvällstid utan att hon har blivit hysterisk = jag måste ta alla kvällar = jag blir sur och ledsen och bitter av att aldrig få vara ifred = allt är bajs. Min kompis ba japp, så är det här också. Och hon hade i sin tur pratat med en annan kompis om EXAKT samma sak typ dagen innan. Och det här med sex, alltså herregud. Jag trodde att det var typ en överdrift att sexlivet var ickeexisterande i spädbarnsåldern för liksom ligga? Det är ju gött? HA HA HA HA. Ja, det kanske det är om en kommer ihåg hur det känns? Den lilla tid som jag har fått ha min kropp för min själv (från börnet) senaste månaden har gått till att: gå på toaletten ifred, kanske till och med duscha utan att nån kollar på, sova eller bara ligga och stirra in i väggen. Och den här wife of the year-grejen: om jag nån gång skulle vara sugen och Andreas inte fattar mina (outtalade, otydliga) hintar eller är med på noterna på en nanosekund så blir jag förbannad och vänder mig bort i vredesmod. Och grejen är att jag verkligen har tänkt att vi är Dom Enda Som Inte Lyckas och därmed Dömda Att Leva I Celibat Resten Av Livet. Så himla skönt att veta att vi är precis som alla andra. Nu är kommentarsfältet fritt att hålla med i. Jag vill INTE veta av nån kommentar om hur mycket det liggs pga kommer förmodligen dö av avundsjuka över att nån annan har ork/tid/lust/fest.




måndag, november 14

Hur är det ens möjligt att nåt luktar så gott som det gör i min bebis panna, precis där så mina läppar hamnar i näskurvan? Jag tror det är så trygghet luktar. Konstigt va? Jag är föräldern och borde vara tryggheten, men hon är min.

tisdag, november 8

#imwithher

Har sån ångest över valet just nu. Vita kränkta män (och kvinnor) med låg intelligens och en stark faktaresistens är fan livsfarliga. Jag följer fivethirtyeight som är en amerikansk statistikkanal med tunga genomgångar och scenarior och dom säger att chansen att det sitter nån med hjärna på maktpositionen imorgon bitti är 71,3%. Det borde ju kännas okej, men bara att så jävla många röstar på den orangea idioten med tupé gör mig livrädd.

Föräldralifehacks - pryledition

Ahmen vad roligt att ni gillar tipsandet! Det finns ju liksom ingenting jag egentligen gillar mer än att tycka och tipsa men eftersom jag inte vill vara en vidrig now-it-all som kommenterar allt så brukar jag ju få bita mig i tungan (det går väl bra ungefär 50% av gångerna, dom andra kan jag tydligen inte låta bli, felåt världen). Men här i bloggen får jag ju tycka precis vad jag vill ju! Hurra! Nåväl, fortsätter här föräldrahackslistan men prylar som har räddat oss.

- Babynest. Babynest babynest babynest. Vi tog med vårt till BB och sen har hon aldrig lämnat det. Eller well, nu är hon för stor så nu sover hon i sängen (buhuuuuuu min bääääääbis) men hon vilar i det på dagarna. Så jävla bra pga 1) det han kanter en kan lägga ungen nära så hen tror hen är i famnen (*lurad*) och 2) ungen tar bara så mycket plats i sängen som nestet tar och 3) en slipper oroa sig för att rulla på/över ungen och 4) det är bra att ta med när man reser så blir det samma sovmiljö för bebin och alla vet ju att bebisar gillar att känna igen sig.

- Bärsele/sjal. Alltså I cannot stress this enough, köp en/låna en! Av nån anledning provade jag inte vår förrän Ellen var typ 6 veckor men det var rena himmelriket att plötsligt ha två armar och liksom få saker gjorda trots klängig bebis. Också bra när dom är gnälly mcgnällface pga närheten och skumpandet söver rätt snabbt. Dom två första månaderna proppade vi ner Skrällen i selen varje gång hon blev övertrött eller överstimulerad eller bara varallmän gnällig. Så jävla gött. Vi har en babybjörn och en ergobaby (llånat bägge av snälla kompisar) men jag använder bara babybjörnen pga gillar inte grodpositionen i ergon. Men, each to their own. Sjal är säkert också bra men med tanke på min fäbless att bli vansinnig på döda ting som inte gör som jag vill så kändes saker med knäppning säkrare för oss.

- Babysitter! Att använda t ex när man vill duscha eller typ klä på sig eller käka eller egentligen närsomhelst. Vi har en babybjörn med sån där leksaksbygel och en beemoo (tror jag den heter, fick av Mirijam i somras). Babybjörnen var svinbra när Ellen var pyttis, men när hon blev typ ett par månader så ville hon inte ligga ner så mycket och så fick vi beemoo som är ställbar i både sits och rygg som hon bara ÄLSKADE. Den kan hon fortfarande använda och sitta i när vi soffhänger och inte orkar ha koll på henne.

- Babygym eller mobilbåge. Alltså allting som roar dom små liven och ger en fem tio femton minuters andningspaus är bra grejer.

- Filtar. Se tidigare inlägg, men också för att linda om när dom är spädisar. Alltså jag pratar inte om USA-mumielindning, men att vika runt en filt runt bebin när den ska ligga själv kan ge trygghet. Vi virade runt innan vi lade henne i famnen för när vi sen lade ner henne i babynestet när hon hade somnat så fick hon inte mororeflexen (veva med armarna) och väckte sig själv plus kunde behålla lite värme och inte gå från varm famn till kallt nest. Rent generellt gillar många barn att ha det lite trångt, vilket ju är rätt logiskt om en tänker efter. Det är ju inte direkt eoner av plats i magen liksom.

- Napp. Ta med till BB och försök. Jag säger inte att livet blir tusen procent lättare men eh livet blir tusen procent enklare när deras sugreflextröstmekanismgrej funkar även utan käk.

- Speldosa. Vi spelade varje gång vi skulle byta blöja i början och sen varje gång hon var ledsen som nån form av distraktion. Det kan fortfarande typ funka fast hon är stor.

Okej, det var nog allt tror jag. Igen, tipsa gärna ni också!

måndag, november 7

Mina föräldralifehacks

- Andreas sätter på extra mycket kaffe på morgonen så jag bara kan sätta på kaffebryggaren och värma det som är kvar. Tidsbesparing oklar, men jag slipper juggla morgontrött bebis som bara vill bli buren med att plocka fram kaffe och filter och mäta och greja och hälla.

- mathem.se. Okej, vi började redan när jag var preggers, men nu är det gött på riktigt. En veckomatsedel för att slippa vad ska vi äta? jag vet inte, vad vill du ha? jag vet inte, bestäm du varje dag och hemleverans för att slippa packa in barn i bil, packa ur barn ur bil, handla, ojoj barnet är visst förbannad eh om jag går iväg med henne en sväng så kanske du kan ta korven och osten och...

- Prägla musik på ungen. Jag lyssnade jättemycket på First Aid Kit när jag var gravid och när Ellen var några veckor och typ otröstlig så satte vi på lite musik mest för att få nåt annat att fokusera hörseln på och hör och häpna, ungen tystnade och somnade. Sen började vi använda First Aid Kit varje gång hon skulle somna i förebyggande syfte och nu har vi henne så satt på First Aid Kit och en speciell låt att hon somnar innan låten är slut V A R J E kväll.

- Prova att lägga en filt över pannan/ögonen på barnet när det ska sova. Nu var det visserligen vårt barn som självmant visade att hon ville ha facet täckt genom att dra en scarf över huvudet och VÄSA åt oss om vi försökte ta bort den innan hon somnade och sov typ huuuur länge som helst.

- PYJAMAS MED DRAGKEDJA! Helst en sån där fancy version som har dragkedja åt två håll, men så länge som den har en dragkedja så är det okej. Senast igårkväll blev jag vansinnig på Ellens knappyjamas för vet ni hur jävla svårt det är att byta blöja och sen hitta RÄTT jävla knapp och till och med hitta rätt jävla ben att knäppa ihop utan att ungen vaknar? För svårt visade det sig. Ungen sov med pingvincape istället för pyjamas med ben.

- Lär barnet att dricka ersättning kall. Nu har ju vi helmatat Ellen på ersättning så det är klart att det här hacket spelar störst roll för oss och folk som oss, men även om man ger ersättning lite då och då så är det en fördel om barnet inte måste ha allt kroppstempererat. Vårt barn är iofs helt obrydd och dricker allt, även kylskåpskall mjölk, så vi gör iordning en flaska innan vi går och lägger oss så det bara är att gå upp och hämta i kylskåpet när hon vaknar och är hungrig.

- Ge barnet ersättning. För oss/mig har det förmodligen varit life saving att vi kan mata henne bägge två och dela på nätter och dagar och whatever. Jag har absolut ingenting emot amning och det här är inte nåt amningshat, men om det finns nån som vill ha lite pepp på ersättning så kommer den här: DET ÄR FANTASTISKT. Hur en väljer att mata sitt barn har ingenting med anknytning att göra, om något så har väl pappan/partnern isåfall en större möjlighet att umgås mer med sitt barn pga kan mata. I övrigt kan man göra det precis lika mysigt, mata i samma position, mata med bar överkropp (eller inte) och framförallt: man kan få sova lite. Och träffa en kompis på kaffe och inte vara bara mamma. Vill och gillar en att amma, gött för er, kör på! Om en känner njae alltså jag vet inte, det går lika bra att skita i det! Det blir människor av barn uppfödda på ersättning också.

- Förstör inte det som funkar! Skit i vad "vänliga" människor med tips säger och bara kör på. Om ert barn vill käka upp och ned med en filt över huvudet, låt hen. Om barnet vill somna i famnen, låt hen. Om barnet vill sova själv, låt hen. Gillar hen en specifik napp, köp tio till. Ahmed ni fattar, så länge det funkar för er och ger er mer frihet och tid, kör fucking på! Det inkluderar att lyssna på grejer jag säger också såklart.

Okej, nu sitter hon och försöker bita i skärmen här så hejdå. Tipsa gärna själva också!




söndag, oktober 30

So this is how jämställdhet i praktiken ser ut när man är på sidan som måste avsäga sig makt

Har ren och skär panik nu. JAG VILL INTE VARA BORTA FRÅN MITT BARN! Hur tänkte jag? (Att jämställt är bäst ofc) Hon sover i min famn nu och trots att jag, barnet och pappan har delat en 160-säng i två dagar och jag imorse SVOR på att aldrig mer låta barnet sova mellan oss (om hon inte är sjuk eller i en fas eller annat behov bla bla) så är jag så jävla ledsen för att jag ska börja jobba nu så jag gärna är hennes nattliga slagpåse/kudde/värmedyna/avsparksyta och funderar på att kuppa och ha henne på mig iallafall. Andreas säger att jag inte får för jag behöver sova (han har rätt) och att hon sover bättre i sin säng (också korrekt SNYFT) MEN JAG VILL! Alltså logiken och rationalisten i mig tycker att vi har fattat helt rätt beslut och jag vet ju att Andreas och Ellen kommer ha det kanon hemma men det djuriska i mig går fucking sönder. JAG är menad att vara med barnet. JAAAAAAAG!
Idag är min sista dag som 100% föräldraledig. Känsla på det: v-tecknet, lilleskuttårar, brustet hjärta, partyhatt. I veckan blir Ellen sex månader och det är dags för Andreas att entra level 2 i föräldraskapet. Barnet verkar ha valt den här helgen som en passande tidpunkt att sluta upp med den extrema mammigheten och accepterar även Andreas efter klockan nio så det tackar vi för eftersom han förutom dagtid även kommer få medföljande nätter och då är det ju en fördel att barnet i fråga inte panikskriker efter mig. Vi rivstartar med att jag jobbar måndag till onsdag men sen är det bara onsdagar i november och måndagar och onsdagar i december och sen ärvi lediga tre veckor och sen börjar vi köra 50/50 fram till och med april. Jag ska jobba måndag/onsdag/varannan fredag.

En del av mig dör inombords just nu. MIN LILLA BEBIS SKA ALLTID VARA MED MIG liksom. Jag längtar ju ibland efter henne fast hon sover i mitt knä, hur ska det gå att vara borta 8 timmar? Usch. USCH! En annan del av mig jublar. Tänk att inte ha en annan kropp fastlimmad på min? Att få avsluta eller ens påbörja en konversation utan att bli avbruten? Att gå på toaletten utan publik? Att sova en hel natt utan dåligt samvete? Att få använda hjärnan lite? GUD VAD SKÖNT GE MIG NU!

Men först ska alla inblandade överleva en 37 mils bilresa. Det ser ingen fram emot.

tisdag, oktober 25

Andreas kom hem tidigare från jobbet idag bara för att ge mig ensamtid. Jag älskar honom bland annat för det. Sen 15.45 har Skrällen varit helt utom mitt ansvar och istället för att bära fixa serva vika tvätt laga mat vagga vysscha mata har jag druckit kaffe, ätit kaka och choklad, läst senaste Rum Hemma i soffan och, här kommer det bästa, den senaste halvtimman har jag legat på en spikmatta i ett nedsläckt sovrum med stängda dörrar och slumrat. Andreas är i köket med Ellen och gör middag och slamrar och pratar och leker. Åh, nu skrattar hon. Hjärtemoji.

Rum Hemma förresten hörrni, så jävla bra tidning. Varje gång flikmarkerar jag grejer som jag vill ha eller tycker är snyggt och till skillnad från Elle Decorations småvaser för tiotusen är massor av saker i Rum Hemma helt affordable. Förra numret, till exempel, hade en assnygg svart vägglampa vilket vi har letat efter till hallen/gästrummet och så kollade jag inköpsstället OCH SÅ VAR DET CLAS OHLSON. Okej, unna er den bara. Gör det. Obs såklart ej sponsrad. Den här lilla skitbloggen får ej sponserbjudanden.

torsdag, oktober 20

Mitt barn pendlar som sagt mellan ljuvlighet och banka huvudet i väggen-irritation just nu. En av hennes sämre grejer är den nyfunna kvälls-/nattmammigheten som innebär att så snart sömntröttman har inträtt så skriker tills hon inte får nån luft om jag inte är i samma rum och oftast också om jag inte håller henne i famnen. Så att Andreas skulle natta är ett skämt. Hon tolererar att han dansar lite (vi har det i nattningsritualen, att mysdansa till First Aid Kit, så jävla trött på deras Gold-skiva nu va) men sen ba BAAAAAAAARGH! och så tystnar hon så fort jag kommer dit och sen blänger hon på Andreas tills jag håller i henne. Då ler hon. Ungjävel. Jallefall, ovan har därför lett till att jag har vårt barn typ dygnet runt OCH DET ÄR SÅ JÄVLA JOBBIGT. Eller nä, det är rätt roligt och mysigt och så också, men kombon att hon inte somnar före nio på kvällarna och att jag är den enda som får natta/vagga/klappa gör att jag har noll tid att göra ahmen saker man vill göra på kvällen. Och jag känner att jag blir tröttare och tröttare och tröttare. Andreas säger såklart att han kan ta nätter, men oftast vaknar hon bara en gång och jag vaknar oavsett och mitt kontrollbehov tycker att jag är bättre och ja, ni fattar. Igårkväll så kände jag att jag inte orkade mer och ba nä, kan du ta natten? Och det gjorde han (såklart) och hon har varit ett jävla monster. Vaknat typ varannan timma och skrikit så han har varit uppe och vaggat och vyssjat och viskat och gullat vad som känns som tusen gånger. Vid sex imorse gav han upp och gick upp och lämnade henne till mig och då somnade hon givetvis som en sten och låg blickstilla tills hon vaknade vid nio. Alltså jag är glad för att jag fick sova hela natten, men VARFÖR MÅSTE HON VARA EN SÅN PEST MOT ANDREAS? På mina nätter (alla nätter) vaknar hon vid fyra-fem-ish, äter i typ 10-15 minuter och sover när jag lägger ner henne igen. Sen vaknar hon vid typ åtta. That is all. Och ja, jag vet att det är skitlyxigt och jag är jättetacksam för att hon sover på nätterna och jämfört med många andra så sover jag svinmycket. Men ändå. Jag är trött ändå.

On another note så undrar jag också exakt hur ljuvligt en bebis kan lukta mellan ögonbrynen?! Blir helt typ hög när jag snusar där på Ellen. Det och att andedräkten typ luktar sött och gulligt. Mmm..bebis ändå.

onsdag, oktober 19

Glömde nog den lilla detaljen att det är inflytt Q3 2018. Alltså om typ två år. Så himla...sjukt att veta framtiden så långt fram. Har aldrig hänt förut tror jag. Bonusen av detta är att vi kan bo kvar i stan under föräldraledighet, spara pengar under året bägge jobbar innan flytt och att vi inte ska fota lägenheten på fredag så jag slipper städa.

Snabba beslut, plågsamt långsam process

Okej, förlåt för det här TJATET om boende men well vi ska skriva kontrakt på ett nybyggt (obyggt) radhus imorgon klockan fyra. Det gick...jävligt fort. Vi har haft lite span på nybyggen länge men dom kommer nästan aldrig ut i vår prisrange utan har en tendens att vara så jävla dyra men för ett tag sen så såg vi en hemnetannons för ett radhus i den nya området Lilla Sköndal som förutom att vara inom vår budget också hade tre våningar varav en inredningsbar vind med öppet till nock. Vi har ju varit på lite visningar och har insett att sovrum uppdelade på flera våningar samt vardagsrum på fler våningar ju är ett jävla lyckokast med tiden. Tänk att ha en tonåring som liksom kan vara för sig själv? Lyx. Jallefall, annonsen har ju legat ute typ i hur många månader som helst och som av en händelse kollade vi igen för typ två veckor sen och insåg att det var säljstart kommande söndag. I nybyggen verkar det vara nån form av kösystem och först till kvarn bokstavligt talat och eftersom vi inte alls hade fattat det så mailade vi bara mäklaren på måndagen och ba finns det nåt ledigt? Hon skulle gå igenom anmälningarna dom fick vid säljstart och återkomma och imorse fick vi ett mail att det fanns ett, ETT, radhus kvar och att vårt mail var först inkommet efter säljstart så att om vi vill ha det så får vi skriva den här veckan. Enter Den Stora Beslutsångesten. Efter att ha insett att hjärtdrömmen om ett sextiotalsradhus i typ Stureby/Enskede-ish förmodligen inte kommer vara görbar på grund av budgettak och förmodligen även då ha renoveringsbehov vi inte kommer kunna betala för så kickade hjärndrömmen in. Vi har råd. Det kostar lika mycket som vår lägenhet är värderad till idag så vi skulle inte behöva ta mer lån (god knows att vi har tillräckligt mycket av den varan redan idag). Det är nästan samma avgift som vi betalar idag. Det är en bostadsrätt = ingen lagfart, pantbrevsavgift eller nåt jävla takbyte framöver. Det ligger typ 15-20 min från stan med bil och detsamma med kollektivtrafiken. Det är bara barnfamiljer som har köpt och alla kommer ju vara nya i området så förhoppningsvis finns det några vi kan hänga med. Vi kommer kunna göra tillval/välja inredningsgrejer eftersom huset inte ens är påbörjat än. Ja, men ni hör ju. Det låter ju rätt bra va? Så vi ba gjordere! Vi ringde och sa att HALLÅ DET ÄR VÅRT SÄLJ INTE! Att jag sen ringde vår vikarierande bankperson och blev så förbannad på hen så jag hade hjärtklappning efteråt kanske vi ska prata lite tystare om? Eller nej, låt oss prata om hur jävla orimligt det är att jobba på bank när en vare sig kan tänka eller räkna. Vi har alltså ett lånelöfte idag. Det är på lån på 1 miljon mer än vad vi har idag. Jag ringde för att aktivera 100 000 kronor tillfälligt för att betala bokningsavgift och nån annan avgift som kommer inom ett par månader och som sen kommer räknas av mot handpenningen. Hen ba jag måste räkna på det för det kan inte jag godkänna samt en massa andra totalt idiotiska grejer som i princip var en kopia på vad jag precis hade sagt fast fel. Det slutade iallafall med att jag (ganska bestämt...heh) sa åt hen att hen kunde strunta i att räkna på nåt alls och att vi löser det här själva samt också sen tror jag att det är bra om vi får en annan kontaktperson hos er eftersom du och jag inte förstår varandra alls. Är typ fortfarande förbannad på hens idioti. Om vi har lånelöfte på en miljon men bara vill använda en tiondel av det så kan en ju tycka att det inte borde vara nåt som behöver räknas på, right? Jaha, vill ni låna så mycket mindre? Nej, det kanske vi inte kan godkänna. Okej, skit i det nu. Nu ska jag laga fejkindisk mat och försöka undvika mitt barn som har börjat gnälla nåt så INNI och ba nhöö nhöö nhöö höö fin oavbrutet.

Update radhus

Näe, det blir inget. Radonhalten är jättehög och den finns inga garantier att det går att fixa plus kostar jättemycket att ens försöka och dom som bor där tror att dom kan få lika mycket för sitt hus som grannarna som har sålt nyss trots att dom inte har underhållt det alls på 40 år. Det tror inte vi. Min kompis man är byggherre (så lolig titel) och han uppskattade att det skulle kosta en miljon att fixa allt inklusive radonet. Stockholm må vara en sjuk SJUK bostadsmarknad men ingen med huvudet på rätt ställe betalar fullpris för ett hus med så stort renoveringsbehov och framförallt inte med radonrisken. Så vi sa nej. Jag har därför lite av en bostadsdepp. Vi kommer aldrig ha råd. Vi kommer aldrig hitta nåt. JAG HATAR STOCKHOLM NU FLYTTAR VI TILL FLEN! (Nej, brukar säga Malmö men Flen lät roligare.) Eller Gnesta. I Gnesta har vi råd med EXAKT ett sånt hus vi vill ha. Tyvärr har vi då 1,5h pendling enkel väg varje dag såatteh nej. Bor hellre trångt och har dom 3 timmarna med Skrällen varje dag. Plus kommer bli så fint här nu när vi ska fota så vi kan likagärna bo kvar.

tisdag, oktober 18

Jaha vi är inne i en bostadsjakt helt plötsligt

Så Det Perfekta Radhuset blev inte vårt. Men HERREJÄVLAR om det inte satte igång min annars något sengångarliknande mans hemnetknarkande. Han är helt galen. Det går nästan inte att få kontakt med honom på kvällarna för hemnets gröna färg speglas i hans ansikte där han sitter framför nån form av skärm och ba MEN VI KAN FLYTTA TILL TYRESÖ KOLLA KOLLA! så jag för en gångs skull får vara den vuxna och ba nej älskling. Obs inget fel på Tyresö men det ligger på fel ställe för Andreas jobb plus har ej tunnelbana/pendeltåg/tvärbana utan bara buss. Jallefall, nu har han hittat ett radhus till. Det är byggt 1964 av dom som bor där nu och well, det syns? Vi skulle behöva radonsanera (heter det ens så?), byta el och göra om kök och badrum och ingen av oss har ens tapetserat själva förut men eh vi har ringt om att få lägga ett förhandsbud trots att det inte ens finns på marknaden än. Såatteh... Ska bara ringa Boverket och kolla vad man (vi) gör med radongrejen och försöka få se huset live och sen kommer vi ba görare. För visst vi kan fan ingenting om vare sig hus eller renovering, men P O T E N T I A L E N peoples, potentialen! Kan bli precis hur fint som helst. Det vet jag för jag har precis ritat upp och bestämt hur det nya badrummet ska se ut och vilket kakel och klinkers och kommod och dusch och badkar och jamen ni hör ju. Bananas.

Samtidigt i lägenheten vi faktiskt äger (ihop med banken eh he): ska fota på fredag. Stylisten var här idag och hon var svintrevlig och vi klickade (winning!) och jag får göra om matdelen av köket till barnrum i veckan och köpa fina blommor och yey! Litet minus för att vi måste städa förrådet för att få plats med grejerna som ska bort, storatäda så det glänser, hantera le bebe OCH laga mat till 30 pers för Andreas 40-årsfest är på lördag. JAG ÄR INTE STRESSAD SA JAG!

onsdag, oktober 12

Inget radhus för oss *lilleskuttårar*

Det blev för dyrt. Jag grät lite men vi kan verkligen inte gå högre och nån annan har mer pengar. Snyft.

tisdag, oktober 11

Håll tummarna snälla!

Vi som hade bestämt att vi inte ska flytta råkade ("råkade") se ett radhus precis där vi vill bo som ligger inom vår budget iallafall än så länge och som behöver viss tender love and attention men inte nåt akut mer än några färgbyttor och lite lister. Så nu är vi mitt i en budgivning och jag dör av hur mycket jag vill bo där. Det kommer förmodligen gå över vårt tak pga stockholm är galet men tänk om? Tänk om! Snälla håll era tummar och tår för vår skull. Lovar att börja inredningsblogga om vi får det. Puss!

söndag, oktober 9

5 månader

Ellen. Skrällen. Snuttis. Nuttis. Röjar-Ralf. Gnällen. Älskling. Mammas lilla terrorist. Donald Trump. Punkemo. Världens allra finaste.

Du är fem månader nu. Hur hände det? NÄR hände det? Du ska ju vara min lilla bebis, men du är inte min lilla bebis längre. Hon finns där inne också, som en grov skiss av den du har blivit nu, men du är så mycket mer. Du är så himla rolig. Och envis. Och bestämd. Och glad. Du är fortfarande nästan alltid glad och du skrattar högt flera gånger om dagen, främst åt din pappa. Din älskade älskade pappa, som du är kär i honom. Varje dag när han kommer hem från jobbet släpper du allt du håller på med och strålar mot honom och sträcker ut armarna så han ska ta dig. Ibland skrattar du högt bara han kommer in i rummet, så mycket gillar du honom. Du gillar mig med, men mer som en beständig trygghet. Det är mig du vill vara hos när du är trött eller ledsen. Det är mig du vill vara i närheten av på kvällen. Jag har varit borta några kvällar och då har du skrikit i princip tills jag har kommit hem igen. Så gör du inte mot din pappa. Ditt allra bästa är dock om jag OCH Andreas är med. Då är du en solstråle.

Du är stark, dotra mi. Du kan sitta själv nu och pilla med grejer och sträcka dig efter saker och till och med titta dig omkring utan att välta. Du välter efter ett tag men det taget blir längre och längre. Jag vill inte säga att det har revolutionerat vårt liv men eh det har typ det lite grann. Så sjukt mycket enklare att deala med en som kan sitta än en pöl av frustrerade bebisdelar. Du vänder dig fram och tillbaka till mage, fortfarande mest Zoolander (only right turns FTW!) style men du kan åt alla håll om du vill. Fort går det också förresten. Det räcker med att lägga ner dig så vips ligger du på mage och gör sälen dvs håller upp armar och ben och huvet i luften och sprattlar. Sen ler du och är svinnöjd över att du tror att du kan krypa. Ibland gräver du ner huvudet och plöjer dig framåt med rumpan i vädret och precis just förut så stod du en kortis på armar och knän men oftast är det bara sälen. Du kan också stå mot stöd och hoppa i hoppgunga.

Du har typ ingen finmotorik. Förmodligen för att du är Röjar-Ralf. Du griper tag i saker utan att missa men sen slänger du bara iväg det. Helst ska det slängas på golvet från en höjd men även kast på golvet/i sängen funkar.

Ditt prat går i perioder. Det är ganska tydligt när det händer nåt motoriskt för då blir du mycket tystare. Häromdagen började du pluta med munnen och bububuubrrrruu:a. Det är så jävla gölligt. Hoppas du aldrig slutar.

Du har två små tänder och en emopunk/småstadsfrissafrisyr med typ snaggat på ena sidan och långt på andra. Förmodligen pga Zoolandermovet och din fäbless för att ha huvudet vänt åt ett håll. Ibland, när det blåser, delar du frilla med Donald Trump. Du är 66 cm lång och väger 7,4 kilo och ligger perfekt på din kurva.

Du sover typ nio till åtta med en matpaus på tio minuter runt 4-5-snåret. Sen sover du 45 minuter vid tio och sen 30 minuter vid halv ett, halv tre och halv sex. Dagtid är du alltså helst vaken. Du gillar när det händer grejer och kan följa med på fest och restaurang och på stan. Vi bytte ju till sittdel i din vagn i början av augusti och vilket lyckokast det har varit. Nu älskar du att åka vagn.

Till sist måste jag nog också berätta att du gosar nu och det får mitt hjärta att sprängas av älsk. Jag älskar dig. Du är bäst. Du är det finaste jag har.

torsdag, september 29

Dåligt samvete

Eh alltså det sista var ett skämt. Älskar min bebis blablabla. Vill inte alls ge bort henne. Bara lite.
Hon vaknade såklart. Med ett brett jävla leende som gör det omöjligt att bara ignorera henne. Men nu vägrar hon somna om och jag är svintrött och vill gå och lägga mig och HERREJÄVLAR VAD BILLIG HON ÄR JUST NU. Jag är villig att betala för att bli av med henne.

Så här halvvägs in i konfadagarna

Ni dör väl av nyfikenhet nu. Hur har vi det? Har jag skrikit på mitt barn? Har hon skrikit på mig? Har jag ringt hem Andreas? Jag är glad att kunna svara nej på all of the above. Vi har (TA I TRÄ) haft en skitmysig dag som började med sovmorgon där jag vaknade av att Ellen hade bökat sig till stora skeden och låg med bägge sina små tassar på min rygg och pannan tryckt i min nacke. Alltså ÄLSKET! Sen kunde jag inte somna om men Skrällen sov till halv tio och sen låg vi och kramades en stund bara för att MITT BARN HAR BÖRJAT KRAMAS MED FLIT och ja ni läste ju om vad som hände igår så här är det seize the day som gäller. Efter en snabb frukost för oss bägge (macka för mig, turkisk yoghurt och katrinplommonpuré och ersättning för Skrällen) sov hon en sväng i selen medan jag plockade, tvättade och sminkade mig och sen när hon vaknade var det bara att slänga ner'na i vagnen och rusa mot bussen för lunch med Lisa på Clarion sign. Mmm...Lisa och mmm...mexikansk mat! Det var en alldeles för kort lunch, men så är tydligen livet som arbetande vuxen. Snyft. Jag och Skrällen hänge runt lite i Skanstull och köpte två par tajts och en halsduksgrej till Ellen och doftpinnar och duscholja till mig (I <3 Rituals) och sen gick vi till bokhandeln och köpte Ellens första åldersanpassade böcker. Det var så poppis så hon ville inte släppa dom när vi skulle betala. Yey för det!

Egentligen skulle vi gått på föräldragrupp efter det men alltså...det är verkligen inte för mig. Eller det kanske det hade kunnat vara om det hade funnits nån jag hafe klickat med men nu känns det mest ba näe. Alltså jag vill inte alla bara omge mig med yeysayers, men jag och Andypants har en ganska olik syn på föräldraskapet än dom andra och jag är så himla ointresserad av att sitta och lyssna på andras oro för saker jag mest ba känner ???? när jag inte känner dom och om två gånger till aldrig kommer träffa dom igen. Ja men precis så osympatisk är jag. Jag tror verkligen inte att alla föräldrar (läs mammor) har nåt gemensamt bara för att man råkat yngla av sig samtidigt. Hade dock gärna (!!) hängt med andra föräldralediga främlingar egentligen. Bara inte just dom här. Flåt.

Så vi tog bussen hem och lekte NAKENPIS!-leken i sängen istället. Den går ut på att Ellen är naken och ligger i vår säng och luftar sig och jag pipskriker NAKENPIS tills hon kiknar av skratt. Vi gillar den väldigt mycket bägge två. Idag firade dock Ellen med att först kissa på kisskyddet hon låg på så jag ba yes, nu äre safe nu kan hon kräla runt lite och ringde Alltfinnsredan varpå Ellen smygbajsade värsta blaffan mitt på våra vita linnelakan. Alltså jag skrattade så himla mycket och hon var rätt nöjd också faktiskt. Fick duscha'na i handfatet på toaletten och tvätta både påslakan och täcket hon låg på. Sen har hon sovit två gånger, jag har packat upp vår mathemsbeställning och så har vi käkat och nu ligger hon i mitt knä och sover. Hoppas det håller i sig. Jag vill nämligen gärna fortsätta läsa min Carry on av Rainbow Rowell. Okej hejrå.

onsdag, september 28

Tiden

Jag ligger i soffan och gråter. Det är tårar av tiden som vi aldrig får tillbaka. Jag har precis matat mitt barn och till alla som säger att det inte går att få närhet om man inte ammar vill jag bara säga HAHAHAHAHA fan vad ni har fel. Hon låg på en kudde med huvudet på min arm cirka noll centimeter från mitt ansikte. Vi varierade att titta varandra i ögonen och att hålla handen medan jag snusade henne i håret i nacken på kinderna. Jag började gråta för att älsket steg som en tsunami till helt ohållbara nivåer. Jag började gråta för snart är den här tiden förbi. Snart ligger hon inte på min arm och äter och klappar mig i ansiktet (hon har lärt sig "klappa fint" och vill därför göra det hela tiden). Snart är hon inte beroende av att vi bär henne. Snart kopplas hennes lilla kropp bort från min för att hon vill uppåt framåt bortåt. Okej, nu hulkgråter jag av sorgsamhet. Varje dag blir roligare och roligare och jag är så så så nyfiken på att se vem hon blir och jag kommer älska henne mer och mer och mer, men nu kommer ändå inte tillbaka. Vi kanske får fler barn. Det kanske kommer en bebis till som jag kommer älska, men det kommer ju inte vara hon. Det kommer ju vara en annan person. Den här, min första lilla bebis, kommer inte igen. Snyft.

måndag, september 26

Det är som att kasta in en limpa på Ullevi (obs varning sexdeets)

Okej, nu gör jag det. Jag pratar om sex efter förlossning eftersom jag well, jag hade velat veta typ. Det (typ) enda alla ("alla" dvs folk jag inte känner och/eller pratat om sånt med) har sagt/skämtat om angående sex efter en vaginal förlossning är den gamla "roliga" det är som att kasta in en limpa på Ullevi vilket såklart syftar på att shamea kvinnokönet att det inte är tajt nog. Så himla härligt med ytterligare en grej att ha ångest för med sin kvinnokropp. Nej. Skitsamma, om vi bortser från just det och liknande skämt ("skämt") så var jag jätteorolig innan vi blev med barn/umder graviditeten/efter förlossningen hur det skulle kännas att ligga. Jag har alltid haft lätt att komma och vet att det inte direkt är megavanligt och var såklart därför skiträdd att det skulle ändras och att sex skulle bli nåt trist och jobbigt och inte kännas istället för gött och avslappnande. Och alltså det är ju annorlunda. Det är samma och det är annorlunda. Jag blev t ex sydd några centimeter in och det området är stramt och liksom stumt och in all känns det verkligen inte som nån limpa på ullevi, snarare som att ligga för första gången. Det är stramare och det känns som att livmodern sitter längre ner/grundare om ni förstår och jag är liksom nästan som lite nervös för att det ska göra ont/kännas konstigt varje gång fortfarande. Själva ärrvävnaden känns liksom hård där allt annat är mjukt? Ni som har gjort den här resan innan mig, och känner igen er, blir det annorlunda igen? Slutar det strama? Flyttad livmodertappen upp igen? Obs har ej framfall enligt kontrollen. Är det nån som känner igen sig? Hur tycker ni det är?

söndag, september 25

Var på Ikea en lönesöndag *skjut mig*. Vi köote nya ledlampor att ha under köksskåpen samt en bäddmadrass. Herrejävlar vad tråkiga saker att lägga pengar på plus dyrt med belysning ju *sad emoji*. Dom vi har nu brönde aönder mitt finger, luktar rök och pajar hela tiden plus är installerade av nån jävla Martin Timell-wannabe så allt är säkert fel och måste bytas oavsett vad vi vill eller inte vill. På tisdag kommer iallafall elektrikern hot och fixar det och sätter upp en lampa i sovrummet som man var tvungen att dra el i väggen till (the fuck?!) vilket vi såklart inte märkte förrän den redan var inhandlad. Dom ska få fixa belysningen i badrummet, sätta upp lampor i taket i sovrummet och hänga upp ananaslampan i mässing som jag fyndade på köpochsälj förra sommaren.

Nu ligger Skrällen och sover i mitt knä och Andreas ligger bredvid i sängen och har en arm över mig och snarkar och det är så mysigt! Jag råkade köpa en body med axelvingar och enhörningar till Ellen när mitt finger var lite triggerhappy nån onlinerunda och hon fick ha på sig den idag och alltså hon är Unicorn Uniteds Commander in Chief. Så jävla göllig/bossig. Ska bara köpa kläder med axelvingar från och med nu. Oj nu vaknar hon hejrå.

fredag, september 23

Svartsjukan

Nån gång i somras fick jag ju feeling och slängde ut lite grejer jag vill blogga om och på nåt sätt var det ju lite synd att jag inte gjorde det då eftersom jag nu inte har en jävla aning om vad jag tänkte att jag skulle skriva när jag gjorde listan, men lovat är lovat så jag får ge det ett försök iallafall. Jag vet att jag funderade skitmycket på svartsjuka när jag läste nån kommentar nånstans.....eh..*tänker*. Jo! Det var en kommentar på nåns instagram om syskonkärlek/rivalitet/svartsjuka som typ löd nåt sånt här Jag var så svartsjuk på mitt lillasyskon när jag var liten så jag låtsades inte om att hen fanns förrän jag var ungefär sju och sen nåt med att svartsjukan fortfarande håller i sig i hennes förhållanden och så nåt skämtsamt haha sån är jag-grej. Now, det finns säkert svinmycket att analysera i barndelen också, men låt oss lämna barns känslospektrum utanför den här diskussionen eftersom well, barn är barn är barn och deras känslor ska fan få existera och inte förtryckas. Som vuxen är det en annan thang tycker jag.

Låt oss göra det tydligt redan här att min ståndpunkt i ämnet svartsjuka är att det är bland det värsta som finns. Så, ni som möjligtvis kan ta åt er av resten av det här inlägget kan således sluta läsa nu eller suck it up.

Jag är ju i vanliga fall ettusen procent för att känslor måste få existera, ta plats och bara vara oavsett om det är superskratt eller om det är ångest och dåligt samvete och mörker. Det finns två undantag till den inställningen, den ena är missunnsamhet och den andra är svartsjuka. Det är för att jag anser att det inte är känslor per se utan en konstruerad världsbild som förvränger och förfular och förminskar andra känslor. Jag tycker alltså att det är känslor som går att välja att ha/inte ha och att svartsjuka egentligen aldrig är en ren känsla i sig själv utan grundar sig på andra saker i botten, typ rädsla, ensamhet, litenhet, osäkerhet osv. Känslor som SÅKLART ska få ta plats men också känslor som på nåt sätt tvingar oss att erkänna att problemet i grunden ligger i ens eget huvud och inte i någon annans beteende/icke-beteende. Att vara rädd och ledsen och osäker och ensam är hemskt och tyvärr en del av livet. Att vara svartsjuk och bete sig som ett kontrollerande as är inte en del av livet och borde inte vara en del av någons liv. Därför tycker jag att glorifieringen av svartsjuka som nåt "tecken på kärlek/att man bryr sig" är så jävla dumt. Det finns ingenting i svartsjuka som har något att göra med hur mycket man älskar. Eller egentligen kanske det har det, fast inte av den anledningen isåfall utan snarare tvärtom. Att vilja kontrollera den man är ihop med är inte kärlek. Att vara rädd att den andra ska vara otrogen är inte kärlek. Att inte lita på den andra är inte kärlek. Det är mycket möjligt att det finns jättemycket kärlek bakom svartsjukan, men tänk vad fin den hade varit om inte missunnsamhet och annat jävla härj hade varit i vägen?

För att en relation ska vara sund måste det finnas tillit. Det måste få vara okej att ibland säga att man känner sig bortglömd och oälskad och liten och ensam och needy. Det måste också sägas om det är så det känns. Sen är det bara att lita på att den andra personen hjälper en att hitta ett sätt att inte känna så. Det hjälper inte att kontrollera den andra personens liv eftersom boten mot alla ens egna känslor inte är att tvinga den andra att älska en eller vara där för en. Hjälpen mot ensamhet i en relation ligger ju i att den andra personen ska vilja vara med en. Om hen inte vill det så spelar det ju ingen roll om hen fysiskt är närvarande pga tvång, känslan kommer ju ändå bestå. Fattar ni vart jag vill komma? Svartsjuka är enbart av ondo och ger ingenting till varken den som känner det eller den som blir utsatt. Ge fan i att vara svartsjuka. Och om du är i en relation där det inte går att fixa dom underliggande känslorna så är jag hemskt ledsen att säga att den relationen inte är sund och förmodligen inte går att fixa så lämna och gå vidare.

onsdag, september 21

Tjugo frågor!

Jag tar väl också och gör den där roliga listan (livsmotto: låt aldrig en lista gå oifylld) som Sandra Beijer lade upp och som jag precis såg att Dobre Futro-Maria också har gjort.

1. Om du hade fått en dotter nu, vad hade du döpt henne till?
Kan vi inte istället prata om att Andreas nästan propsade på Pixie ett tag? Först dog jag av skratt och sen ba fast det är ju gulligt?! Får vi en till tänker jag att hon ska heta Märta. Eller Iris. Men Ellen var ju aldrig riktigt på tapeten förrän det en dag av oklar anledning var vårt enda alternativ. Fortfarande väldigt oklart hur det hela gick till. Ännu mer oklart att hon ba hette Ellen när jag träffade henne på riktigt (minus typ en kvart en stund efter födseln, hon skulle till neonatal och få hjälp och jag kräfvde operationssal för att sy fiffi efter helvetet så jag opererades emellan) helt utan att jag ens hade fått "känna in" nånting. Andreas hade minsann passat på att basunera ut för samtliga han kunde nå att ELLEN HETER HON! Alltså det är ju fint and all, men ÄNDÅ.

2. Sex utan kärlek eller kärlek utan sex?
Varå, på vilket sätt ska man välja? För resten av livet? Kärlek utan sex. För en tillfällig period? Sex utan kärlek.

3. Har du bra självförtroende?
Ja, men jo, det har jag. Eller jag har jävligt bra självkänsla och tycker att jag är sjukt värd och bra och blabla, men jag drabbas såklart också av Stora Fulhetssyndromet eller Tjockhetssyndromet men jag försöker jobba så jävla jävla mycket med att istället acceptera och försöka gilla min kropp. Min so far bästa strategi har varit att börja följa folk som inte ser ut som norm i sociala medier samt att titta på min kropp naken i spegeln VARJE DAG. Jag är för gammal för att hata mig själv varje dag och ibland händer det till och med att jag ba äeh men den kanske inte är så illa? Rätt jävla stor progress från OH NO MIRROR BLUNDAAAAA! som var förut. Gud jag blir så ledsen när jag tänker på hur många fucking ÅR jag har lagt på att hata min kropp, helt utan anledning egentligen. Var fan svinsnygg när jag var yngre *sad emoji*

4. Nämn tre saker på din att-göra-lista?
Det är rätt luddiga frågor här va? Hemma har jag följande: rama in tavlor (för helvete!), ring farmor och köp en fyrtioårspressy till min man. På min att göra-lista för livet vette fan, är mer en day by day kinda gal.

5. Beskriv ditt drömutseende.

Igen, PÅ VEM?! Vem har skrivit den här jävla listan? Jag älskar att titta på folk som asgarvar så ett asgarv. I övrigt gillar jag outfits som är lite mer genomtänkta än min vanliga åh den här ser ren ut och jag hade den inte igår det blir bra-stil.

6. Någon du har kysst?
En kändis eller? Vet ej. Tror inte det. När jag gick på Handels satt jag och min kumpan JJ en natt och drack några vinare och rökte några paket cigg och listade alla vi hade hånglat med och jag har för mig att vi var uppe i ett femtiotal redan då och det var kanske 200..3? Jag träffade Andreas 2013 so you do the math.

7. Har du kvar klädesplagg från då du var liten?
Om det finns så har jag inte sett dom. Mapa har under åren varit stora fan av rensning. Snyft.

8. Är du nöjd med din profilbild på Facebook?
Eh ja? Annars hade jag väl inte valt den? Gawd, vem väljer en bild och ba den här tar jag, den är jag skitful på! utan att vara ironisk och därmed ändå nöjd med den?

9. Vad väljer du, godis eller chips?
Chirre chirre chirre! Dipp Dipp Dipp!

10. Hur uppvaktar man dig?
Man lyssnar på vad jag säger, frågar följdfrågor och skrattar åt mina skämt. Så himla svår på det sättet.

11. Har du rykten efter dig?
Haha, nej? Eller alltså det kanske finns nån jag har jobbat med nån gång som ba Vet du vad Linn.... men alltså jag tror inte att jag är tillräckligt intressant för några himla rykten. Mvh couch potato since 2013.

12. Din absolut sämsta egenskap?
Haha, har precis frågat Andreas eftersom jag inte kommer på nån. Hahaha, se självförtroende ovan. Han säger att han tänkte på nåt häromdagen som han har glömt bort nu så obviously är jag en perfekt människa. Åh! Nu kom jag på: jag har en tendens att känna mig bättre än andra. Det agerar jag iofs inte på pga är inte dumihuvet. Det och att jag blir helt sinnessjukt irriterad när jag tycker nån är korkad. Det kan jag nog visa rätt tydligt också.

13. Din bästa egenskap?
Att jag är ganska bra på att fatta bakgrunden till issues, både i jobbet och i relationer, och därför kan försöka vara konstruktiv och försöka få alla inblandade att förstå och hitta en lösning med så lite stötta kanter som möjligt. Andreas hälsar att det han uppskattar mest är att jag är nej okej han kommer inte på nåt här heller. Jag gör uppenbarligen noll intryck på mannen jag lever med. Nu säger han att det är min ärlighet som han tycker är bäst även om han inte alltid uppskattar den. Han säger nu att det även är min sämsta. Gud, borde alltid göra såna här listor. Får reda på en massa saker här.

14. Kan man vara vän med sitt ex?
Det kan man säkert. Om jag och Andreas skiljer oss så hoppas jag att vi kan vara vänner eftersom vi har Skrällen nu. Jag tror att det beror helt på varför man gör slut. Sårade egon, missunnsamhet och krossade drömmar har ju en tendens att inte göra underverk för vänskap eller relationer för den delen.

Har du kysst en kompis?
Jao. Flera stycken. Det var ju skitinne där i början av 2000-talet, ungefär samtidigt som spagettilinnen och jeans instoppade i strumpor.

16. Hade du kunnat ha distansförhållande?
Inte under lång tid och well, nej inte nu alls förresten eftersom jag inte skulle vilja vara själv med eller utan Skrällen.

17. Hur lång är du?
166 cm.

18. En vacker person?
Min ingifta, numera frånskiljda, moster. Jag vill vara henne.

19. Ett boktips?
Hahaha... tror jag läste en bok nån gång 2013 senast. Har faktiskt absolut inte nåt bra tips alls här.

20. Bäst just nu?
Att jag ska gå till AGs och käka med Stina imorgon och ha på mig kläder som är fina och rena och inte har kräks eller saliv eller kladd på sig och att jag ska få ha mina nya skor och läppstift och målade naglar och dricka vin och prata om saker som inte är barn. GUD VAD JAG LÄNGTAR!

tisdag, september 20

4,5 månad

Alltså Ellen Skrällen Snällen Gnällen (ja, retmöjlighetena i namnet är till synes oändliga, förlåt för det) Monstret Snuttis Älskling ÄLSKLING Mammas allra finaste, du är drygt 4,5 månader nu. Och du är helt ljuvlig, LJUVLIG! I förrgår försökte jag lägga dig en halvtimma tidigare än vanligt för du var trött och jag var sugen på vuxentid och du somnade, men sen vaknade du efter tjugo minuter och log så hela ansiktet skrynklade ihop sig och pratade och skrattade och spexade och gosade och lyckotjöt i säkert en timma. Du brukar vakna med ett leende, men det var something else. Jag och din pappa är så kära så kära så kära i dig.

Du är en stark unge, både fysiskt och viljemässigt, och du fullkomligt älskar att klara saker och få beröm. Du blir helt sjukt mallig när du klarar nåt och känner att du gör rätt, men om vi hejar på då så vet du nästan inte vart du ska ta vägen av glädje. Du har ju varit en klättrare sen du föddes och kastade, klängde och sparkade dig ner i min armhåla/i mitt knä/innanför mina kläder och det har gett dig en väldigt bra kroppsuppfattning så när du väl gör nåt för första gången så sitter det där sen. Igår satt du utan stöd för första gången (ja, din mammas hariga händer var precis bakom hela tiden) och sen gjorde du det igen och igen och igen. Du vill också alltid framåt och kastar dig åt det håll du vill om vi bär dig, eller well du kastar dig väl alltid oavsett utgångspunkt. Du började vända dig om i somras och nu är det det enda du gör om man lägger dig ner. Din pappa kallar dig för Zoolander för du vänder bara åt höger, men igår (vad var det med igår?!) började du rulla och sen knökade du upp röven i luften och liksom kastade dig framåt. Det gick inte snabbt och det var inte snyggt, men du tog dig dit du ville under glada skrik och allmänt pladder.

Du älskar sång och dans och jag vet på allvar inte hur många gånger om dagen jag eller din pappa sjunger Har du sett min lilla katt? eftersom du älskar den så mycket så du avbryter till och med den vildaste protest för att flina och lyssna. Du somnar fortfarande på 1 1/2 låt om vi sätter på First Aid Kit. Det har visat sig vara o-e-r-h-ö-r-t användbart. Hehe.

Vi har också börjat med smakportioner. No surprise så älskar du ju såklart även mat och gapar och smackar och mmm:ar när du vill ha/får mat. Din favorit är turkisk yoghurt med vaniljpulver, men katrinplommon är en tät tvåa. Det tycker din mamma är mycket skönt eftersom det verkar som att strategin med att alltid ge katrinplommonpuré också gör att magen funkar som vanligt.

Men vet du vad det bästa är? Du har börjat skratta. Du skrattar mest åt din pappa för åh-så-kär du är i din pappa, men i brist på honom så duger även jag. Det kittlas i min bröstkorg när du skrattar älskade unge. Att du finns är det bästa som har hänt mig. Du är det finaste jag har.

måndag, september 12

NO JINX!

Okej så förutom "gästrummet" så tog vi även tag i oss själva och flyttade på spjälsängen och tog bort en sida så den står långsida mot långsida på vår säng istället för kortsida mot långsida och så ba la vi ungen där när vi gick och lade oss OCH SÅ SOV HON HELA NATTEN! Vaknade 06.36 och kollade i spjälsängen och då låg hon på mage och pillade med sin filt och grejade. Nu är hon visserrligen fortfarande vaken en halvtimma senare men hon ligger och flinar åt precis allting så hon verkar ju vara rätt nöjd.

söndag, september 11

Vi testar: oredigerade vardagsbilder pt 2

Jaha, så här är då hallen med lite random möbler placerade.


Och här har vi den något spartanska varianten av gästrum. Till höger ligger korridoren som leder till vardagsrummet och till vänster om fåtöljen är ingången till sovrummet. Där jag står och tar fotot är det en dörröppning till vår hall-hall och en till vårt kök. Och ja, det ska upp lampa och tavlor och förmodligen nån form av bokhylla. Eventuellt pythagoras från Maze interiör.


Är ni nöjda? Bilder tummen upp?


Vi testar: oredigerade vardagsbilder at your pleasure






Projekt utnyttja kvadratmeter aka världens dyraste hall

Vår lägenhet är en genomgångslägenhet med vardagsrum i ena ändan och kök och sovrum i andra ändan. Däremellan är det med stockholmspriser mätt ungefär två miljoner worth of stor hall och korridor. En jävla stor yta att inte göra nåt med med andra ord. Korridoren har vi satt upp bokhyllor i så den är numera använd, men hallen har varit ett sånt där äh vi har en fåtölj/lampa/bänk över vi ställer den där-ställe. Det vi saknar mest i den här lägenheten är inte ett barnrum pga hahahahaha barnet verkar ha noll intentioner att sova nån annanstans än på fotlängds avstånd till oss. Det vi saknar är ett gästrum/extrarum där en vuxen kan sova när hen är på besök eller när hen vill sova en natt utan bebisfot i ansiktet. Enter: konstiga hallsaksutrymmet och Ikeas nya Vallentunaserie med bäddfåtölj som faktiskt är skön. Vi köpte bäddfåtöljen igår och nu står den i hallen och väntar på att bli uppackad, men sen tänker jag att vi även ska sätta upp hyllor och tavlor och fixa en ny matta och kanske en sån där lampa som hänger på en arm från väggen. Aja, hade varit bättre med bilder va? Eftersom den hår skräpiga appen vägrar att publicera bilder så blir det rätt dåligt med såna här, men är ni intresserade av bilder? Ska jag skärpa mig och datablogga lite bilder?

Saker vi (jag) längtar efter

När det slutar vara varmt och en promenad är en promenad och inte en svettävling och jag inte behöver gå upp och dricka vatten på nätterna av ren överlevnadsinstinkt.

När barnet slutar äta på nätterna.

När barnet börjar göra sova hela natten-grejen till en erry day thang.

När barnet sover i sin säng utan att försöka ta livet av sig genom att hitta diverse möjliga och omöjliga sätt att faceplanta grejer.

Det vill säga: när jag får sova en hel natt utan att svettas -> mata ännu svettigare bebis -> svettas ännu mer -> bli arg pga ovan -> vakna till ordentligt -> bli törstig/kissnödig/övervarm -> behöva dricka/kissa/duscha kallt -> vara ännu mer pigg -> inte sova ordentligt -> vakna trött -> och svettig -> ha avgå allt!-inställning hela dagarna.

söndag, september 4

Saker som händer:

Imorgon åker Andreas på nån VIP-chefgrej med jobbet i två dagar = jag ska vara ensam med Gnällen som just this morning fick sin första sylvassa lilla tand och därmed mest är ledsen och needy och varm (med all rätt, stackars lilla hjärtat) för det kommer förmodligen en till precis bredvid och även om jag tycker att hon tar det som en baws så är det lite liiiiiite liiiiiiiiiiiiite jobbigt att veta att jag ska vara ensam med henne i nästan två dygn. Dessutom måste jag göra klart bokslutet på jobbet och jag skulle ha gjort det idag, men nycklarna till kontoret var på vift på fyra ställen så nu måste jag klämma in det mellan bebisbärande och kuratorsamtal och ensamskap. Tycker därför VÄLDIGT synd om mig själv här nu. Plus bebis somnade 19.30 och verkar ha dunat in för natten och OMG! vad jag inte klarar av att både vara ensam OCH inte få sova pga barn som vaknar miss i nassen och vill leka/skrika/gnälla. Inatt sov hos iofs 22-07 utan att vakna (aldrig hänt förut) men det var förmodligen för att vi var på släktgrej igår som var Oh So Spännande så hon sov cirka 25 minuter på hela dagen och inte för att det är nån ny vana. Yyyl och gnäll och gny.

tisdag, augusti 30

Jag jobbar idag. Vi måste göra klart bokslutet och eftersom jag har gjort 98% av resten så tänkte vi att jag likagärna kan göra klart hela skiten också. Vi var på möte med revisorerna förra veckan och Skrällen satt i mitt knä och skrattade och pratade och charmade dom i två timmar så det verkar funka att jobba även med börn. Just idag är jag dock barnfri. Det var skitjobbigt att gå hemifrån imorse (hello, varm mjuk nyvaken bebis!) men sen jag kom hit har jag tänkt på henne cirka fem minuter sammanlagd. HERREGUD VAD SKÖNT DET ÄR ATT GÖRA VUXENSAKER! Jag tror i och för sig att Andreas är ännu mer nöjd över att vara med Ellen ensam hela dagen så det är helt klart en win win det här.

måndag, augusti 29

Stanna tiden, håll mig kvar här

Det regnar ute. Fönstren är öppna och släpper in den första doften av höst - kall luft, mjuka löv och jordig asfalt. Nån autospotifylista med mjuk ackustisk indie sprider sig från hallen. Jag sitter i soffan i ett kuddhav med min sovande bebis tvärsöver mig och en varm kopp starkt kaffe på armlängds avstånd. Det här är en sån stund som liksom grundar mig tryggar mig lugnar mig. En stund där tacksamheten för livet nästan exploderar i bröstkorgen.

söndag, augusti 28

Allt gick bra. Såklart. Skrällen somnade strax innan nio och sov som en baws till halv tio imorse. Alltså hon vaknade och åt vid fyra och sju. "Vaknade". Hon börjar röja runt som en virvelvind ->jag vaknar och hämtar mat -> jag plockar upp börnet -> hon äter i sömnen. Allt är över på femton minuter. Älskar mitt barn för det. Hatade på min man en sväng imorse när han inte bara kom inswoopandes och tog barnet SEKUNDEN jag tröttnade, men eh skäms på mig för sen tog han henne, lät mig sova till tolv, gjorde frukost och gick ut på en jävligt lång promenad med ze bebe. Efter en inledande tidsdödande städa köket-grej så sitter jag nu i soffan. Och tittar på Gilmore girls. Och äter choklad. HELT ENSAM. Mmm...ensam.

lördag, augusti 27

Jag är ensam hemma med Skrällen ikväll för Andreas är på kräftskiva (jag var bjuden men vill hellre vara hemma med Ellen pga orkar inte mecket) och trots att jag egentligen unnar honom att ha en svinrolig kväll så sitter jag här och surar. För att jag är ensam. För att jag är slut som lektant efter en veckas föräldrajobb. För att jag är nervös för att nåt ska hända (?!). Vad ska hända nu som är så jävla annorlunda än dom nio timmarna per dag som jag alltid hänger med mitt kiddo? Absolut ingenting. Dessutom är han i Skarpnäck. Inte direkt på månen så skulle nåt mot förmodan hända så kan han ju vara här på typ femton minuter. Jag har dessutom sagt att jag ska ta natten och ge Andreas sovmorgon och det är jag också nervös för. Så jävla konstigt. JAG VET JU HUR JAG SKA MATA MITT BARN, right? Tror egentligen allt handlar om att jag har sovit dpligt i veckan och vårt barn är osugen på att sova dagtid och vill bli underhållen hela tiden och buren och grejad med och jag vill mest låsa in mig i sovrummet med choklad och en dator och gilmore girls. Oj, nu vaknar hon.

Sleepless in Södermalm

Jaha, här sitter jag vaken mitt i natten helt i onödan. Avkomman sover så det är inte hon som håller mig vaken DET ÄR DEN HÄR JÄVLA VÄRMEN! I typ fem dagar har jag gått omkring och varit fkn konstant klibbig. Eller nej, jag har alternerat mellan konstant klibbig som torraste nivå och helt flytande. Jag tror att jag kan ha upptäckt en ny fysiklag; flytande människa. Ska lämna in mig själv till forskningen när jag hittar orken igen. Nu kanske ni ba Men det är ju sommar?! Det är ju härligt! Nej. Nej nej nej nej nej nej nej. Det är INTE härligt. Det är verkligen inte härligt när man måste bära runt på en tusen grader varm (hello gener), svettig sjukilos mask cirka hela tiden alternativt köra runt masken i ett tiokilos ekipage. Minst tio kilo förresten, vet ni hur jävla mycket saker en fyramånaders bebis dräller runt med? FÖRJÄVLA MYCKET GREJER är det iallafall. Resultatet är iallafall att det blir varmt. Och svettigt. Och klibbigt. Jag HATAR varmt och svettigt och klibbigt. Min man försökte muntra upp mig häromdagen när jag deppade över nåt helt annat och ba men snart är det ju höst?. He knows me so well. Jag dör av längtan efter att kunna öppna fönstret och faktiskt känna att det blir svalt. Att kunna gå en promenad utan att rinna iväg. Att kunna sova utan att behöva gå upp och duscha kallt. Jo, det just happened. Nu är jag sval, men tyvärr ännu mer klarvaken. Jag kräver fanimig att universum gör kallt nu.

fredag, augusti 26

Familj

Min moster, eller min morbrors ex-fru som alltid kommer vara min moster och som också är okristlig gudmor till min dotter, var här på middag ikväll. Jag älskar henne. Hennes hem var min fristad från att jag var tio tills nä, det har inte slutat än. Hos henne lärde jag mig vad bra böcker är, vad bra musik är och hur man lagar mat som är god. Hon har alltid tid. Hon kramas dom hårdaste bästaste kramarna jag vet och hon är min stora förebild i hur jag vill att det ska kännas att komma hem till oss. Varmt. Mjukt. Tillåtande.

Hon var hos oss ikväll och gullade med mitt barn och skrattade med min man och värmde hela min själ. Jag känner mig så himla tacksam för att hon finns i mitt liv.

måndag, augusti 22

Och allt är gratis

Så jag var hos kuratorn i förmiddags. Jag hade tänkt att gå själv och ta med mig Skrällen, men igår när jag pratade med Andreas och var ledsen så erbjöd han sig att följa med och sitta utanför som moraliskt stöd (ja, han är världens bästa partner) om det skulle kännas bättre. Så jag svalde min äh jag klarar mig/kan själv-stolthet och ba ja, tack. Jag bet inte hur lång tid jag egentligen hade, men jag gick därifrån efter en timma och fyrtio minuter med torkade tårar i ansiktet och en ny tid om två veckor i kalendern. Hur känner du? Vill du ha en ny tid? När vill du ha den? OCH DET KOSTAR MIG INGENTING! Inte ens en symbolisk hundralapp i patientavgift. Jag älskar Sverige och skatten för det.

Själva kuratoriet gick bra. Jag blev sedd och bekräftad och jag gillar att få prata om MIG helt ostört. *ego girl* Nä, men skämt åsido och lång story short så är det just känslan av att vara förminskad som människa och o-mött i kommunikation som är det som jag behöver prata om (eller få upprättelse för som jag själv tydligen beskrev det idag) och ahmen fan hon är bra. Jag gillar henne. Hon hjälper mig att inte förminska mina känslor i nån form av äh men allt gick ju bra nu går vi vidare-mentalitet. För även om det är sant så har jag ju såklart rätt att få reda upp mina känslor. *light bulb!* Spårade iofs ur en sväng och pratade om hur jag tycker att förlossning/graviditet och samhällsnormerna är så jävla fuckade och hur mycket dom förstör för folk men men. Det fick hon som bonus.

Hjälp med sinnesbajs alltså, tie tummar upp.

fredag, augusti 19

Blodigt

Jaha, ett UNDERBART år utan mens och pms och huvudvärk från helvetet är tydligen till ända. Med besked. Herregud jag blöder mer nu än vad jag gjorde veckorna efter förlossningen tillsammans. SKA DET VARA SÅ HÄR?! Obs retorisk fråga eftersom det likt allt annat relaterat till kvinnokroppen enligt vården är heeeelt normaaaaalt. FML.

Längtar så jävla mycket efter att p-pillren ska börja work their magic och ta mig tillbaka till världen av en och en halv-dagars mens och lindrigare PMS.

Varsågoda för informationen jao.

onsdag, augusti 17

Eh älskling, vi ska nog inte boka av den där tiden ändå?

Jag var på återbesök hos barnmorskan idag. Ja, det kanske är lite sent så här 15 veckor efter förlossningen men strutsbeteende och sommarlov osv. Det var en ny barnmorska (igen) och jag började väl hulkgråta sisådär tre minuter in i ja, jag har ju läst i din journal att ni hade det rätt tufft. Hur är det med dig?. Det är som om det först nu liksom finns ork att peta med fingret i det såret och erkänna att mitt nu vill jag bara gå vidare förmodligen inte funkar så bra om jag inte går tar itu med att den bestående känslan från förlossningen, förutom vansinnig vrede för att min lilla bebis var fick tusen nålar i sig, bröt nyckelbenet och hade ont, är att jag känner mig våldförd på. Som om jag var ett kadaver, en kropp, ett djur och inte en människa. Det som hände kommer ju aldrig bli ogjort, men jag behöver få prata med ansvariga på förlossningen och jag behöver prata med en kurator själv och erkänna högt hur mycket svart mörkt hål i bröstet jag tycker att det är att tänka på min förlossning. Barnmorskan idag var jättebra och gav mig konkreta besked och mitt järnvärde hade gått upp till supernivåer trots att jag förlorade nästan två liter och blodtrycket är fortsatt lågt, men vi kom överens om att den där kuratortiden vi har inbokat som uppföljning på måndag som jag hade tänkt boka av absolut inte ska bokas av. Nu ska jag plocka upp min perfekta bebis från hennes babygym och pussa på hennes tjocka kinder tills hon skrattar sitt beavis and butthead-skratt och terapia mig.

tisdag, augusti 9

Stoppa tiden!

Min unge ligger på en kudde i mitt knä med sin filt över huvudet (alltid filt över huvudet) (obs hon får luft) och sover lite. Hon har precis spottat ut nappen och ligger och småler och rynkar på näsan om vartannat och är så jävla gullig så jag dör. Äeh nu skrattar hon i sömnen *hjärtögaemoji*. Hon är så jävla ljuvlig att ha att göra med just nu. Förut när hon vaknade så gick jag in och satte mig vid sängkanten och när hon såg mig så skrek hon rakt ut av glädje och log ett tandlöst leende som var så stort att ögonen stängdes. Sen tjattrade hon glatt i babysittern när jag åt frukost och skrattade varje gång jag svarade på hennes pladder. Känner oerhörd stark WINNING! på mitt barn just nu.

fredag, augusti 5

Tre månader

Ellen. Skrällen. Snällen. Monstret. Jox-Fia. Lilla tjockisen. Bebisen. Älskling. Din morfar kallar dig världens finaste. Jag håller med.

Gud, den här månaden har varit som en enda aldrig sinande ström av utveckling. Det här med dom där faserna verkar då inte hålla dig till så mycket utan hoppar vilt mellan nya saker du lär dig. Du är så jävla ljuvlig att ha att göra med för du är fanimig nästan alltid glad. Till och med när du har varit vaken i åtta timmar i streck och varit på stan och på restaurang och flängt runt är du glad. Det innebär att vi har vågat göra rätt mycket grejer den här sommaren. Vi har varit i Jönköping och Markaryd och Rättvik och Malmö och Köpenhamn och Göteborg och mest har vi varit hos din morfar i Lidköping. Jag tror att du tror att du bor här nu faktiskt. Din morfar är oerhört betagen av dig och kommer nog gråta av saknad när vi åker på söndag. För att riktigt toppa den här föräldrakakan av greatness så sover du dessutom like a baws. Du somnar för natten vid nio och vaknar för morgonen mellan nio och elva. Vi brukar mata dig i sömnen innan vi går och lägger oss vid tolvtiden och sen sover du oftast till halv fem-fem när du halvvaknar för att äta och sen somnar om igen. Efter det äter du typ varannan var tredje timma. Du verkar köra lite varannan dag-grej med din dagsömn där du verkar tycka att den är rätt onödig varannan dag och gillar den dagen efter. Oftast påverkar det inte alls ditt humör konstigt nog. Du har haft några kvällar när du har skrikit i panik i typ en halvtimma helt otröstlig och första gången det hände var jag och din pappa nära att ringa sos eftersom det aldrig aldrig händer att du skriker utan att vi kan trösta dig på nån minut. Lelle hjärtat, vad vi tycker synd om dig då.

Du är stark. Du vill helst bara stå och stå och stå och stå hela tiden och att ligga ner i vaket tillstånd är det tråkigaste du vet. Du drar dig utan problem upp till stående om du bara får hålla i våra fingrar och blir helt sjukt lycklig om vi berömmer dig. Såna där barnvagnspromenader som andra pratar om där deras barn bara somnar är typ tvärtom för oss. Du kanske somnar i ren uttråkning när du har gått igenom minst fem leksaker och min sjal som du har adopterat som snutte och som du drar över huvudet som en koja, men vi har börjat ta med kuddar hemifrån så vi kan pallra upp dig till sittande för då är du urnöjd hur länge som helst. När vi kommer hem ska vi byta till sittdelen för jag tycker att det vore skönt att kunna gå ut och gå utan att du blir sur. Du tar tag i leksaker och drar dom till munnen men du är helt ärligt inte svinbra på att träffa rätt med en gång. Igår hittade du dina fötter och tyckte att det var så sjukt irriterande att dom satt fast i nåt när du drog i dom. Vi kan ha skrattat åt dig då.

Du har också hittat pratet och kan hålla låda i timmar med en massa grrrr och aiiooo och nääjj och munpruttar. Gud vad du bubblar och pruttar och smackar med munnen. Och dregglar, som du dregglar. Du är nog blöt cirka jämt tror jag.

Jag är så kär i dig, Ellen. Din envishet. Ditt soliga humör. Din oerhörda nyfikenhet. Din stora lilla kropp över min när du vilar. Din hand på mitt bröst. Dina fingrar hårt runt mina. Ditt leende alltid, men framförallt när det skrynklar ihop hela ansiktet så du får ett kryss mellan ögonen. Då är du så jävla gullig så jag tror att jag ska spricka. Det har hänt att jag har börjat gråta av gull när vi har pratat med varandra och du har tittat på mig i pure bliss. Jag älskar dig med varenda atom som är jag. Tack för att du valde oss älskling. Du är det finaste jag har.

Saker jag tänker på och vill blogga om i oordning

Svartsjuka
Romantik
Närhet
Usavalet
Boende
Mammaskapet
Äktenskapet
Barnet

På måndag, när semestern är slut och vi är tillbaka i Stockholm, då ska jag ta tag i det. Nu vet jag inte om det är nån som fortfarande läser här och bryr sig men om ni gör det och undrar över nåt eller har nåt önskeinlägg eller så så är kommentarerna era. Jag lovar att svara på allt. Puss!

tisdag, juli 19

Hur mycket aktiverar man spädbarn?

Idag har jag som sagt varit ensam med Snällen hela dagen. Det var...annorlunda. Efter fem veckor tillsammans är det askonstigt att vara den enda föräldern och astråkigt (flåt barnet) aatt behöva vara den som underhåller hela tiden. Gone are the days när hon åt och sov och åt och sov (snyft). Nä, nu ska det minsann stås och balanseras och sittas och hoppas och ABSOLUT INTE LIGGA NER SA JAG LÄGGER DU MIG NER SKRIKER JAG. Satte'na i babybjörnen och went about my business (åt frukost/la i tvätt/hängde tvätt/städade i köket). Sen fick jag dåligt samvete för att jag inte liksom a k t i v e r a r henne/mig hela tiden. Alltså, ni andra föräldrar, hur stor del av dagen som föräldraledig åt bebis lägger/lade ni till ren lek/aktivitet/prat och hur mycket låg ert barn i babygym/vagnen/sitter/på golvet ensamma? Jag tycker ändå att jag leker/går/står/hoppar/pratar/grejar jävligt mycket, men ungen är ju för fan vaken mellan 10-21 med små sovpauser på typ 30 minuter varannan, var tredje timma. Det är ju vansinnigt jävla tråkigt att leka/gå/stå/hoppa/prata/greja 8 timmar om dagen liksom.

måndag, juli 18

Tittar väl in här dårå

Vi har semester. Det är härligt. Barnet uppför sig tämligen väl förutom idag när hon har haft nån form av gnällmaraton sen hon vaknade. Vet iofs inte om det är för att hon har hittat lite nya ljud eller om hon är sur på riktigt för hon låter/skäller mest och gråter inte direkt men men. Först är det gulligt att lyssna på men sen blir det bita ihop tänderna-irriterande så nu sitter jag i en soffa på verandan och läser tidning och ignorerar mitt barn och hennes pappa som kämpar på därinne. Vet inte om jag ska applådera mig själv för att jag övar på egentid eller om jag är världens sämsta (priviligerade medelklass) mamma som ba äeh jag ORKAR INTE *dramatisk suck* *lämpar unge på pappan* *kastar mig i soffa*. Aja, hon tar ju ingen direkt skada av att vara med Andreas så jag njuter väl på då. Imorgon drar han till sthlm för att kolla post/vattna blommor och då får jag öva på att vara föräldraledig ensam igen. Ser EJ fram emot detta. Ser verkligen ej fram emot när han börjar jobba igen i augusti och lämnar mig och Ellen ensamma. Kommer längta ihjäl mig ju.

fredag, juli 1

Två månader

Skrällen. Gnällen. Lillprutten (din pappas smeknamn. Jag är tyvärr storprutten.) Skräpbebin. Älskling. Grisbebin. Knölfia. Världens allra finaste.

Du ligger bredvid mig och sover just nu, i stora sängen mittemellan två kuddar. Din pappa kom och lade dig bredvid mig när han tyckte jag skulle vakna och då åmade du upp ditt lilla huvud mot mitt så min nästipp passade precis in mot svängen på din näsa med mina läppar på din nästipp och sen somnade du med en nöjd suck. Du brukar inte ligga i stora sängen utan ditt babynest. Först var det för att vi var rädda att du skulle kvävas, men nu är det delvis för att du börjar bli lite rörlig och delvis för att du faktiskt sover bra på egen hand och då vill inte vi mecka med det. Allra helst skulle du väl sova mellan mina bröst/rakt över min kropp men det går faktiskt inte på nätterna. Du får göra det dagtid istället och ska jag vara helt ärlig så älskar jag det förmodligen mer än dig.

Du är så himla stark. Du älskar att sitta upp, antingen med lite stöd under armarna eller lutad mot nånting, och kan sen sitta länge och titta och babbla. Du har börjar babbla och det är BE-DÅ-RAN-DE. Det roligaste är när du är lite lite lite upprörd över nån orättvisa (måste byta blöja/maten tog slut/du ligger ner) för då spänner du blicken i den som är närmast, rynkar ögonbrynen och drar av en salva sammanhängande ljud. Är du glad oh:ar, ah:ar och ggggrrrng:ar du mest. Du har hittat två sätt att kommunicera på riktigt på. Det första är att du smackar med tungan bestämt långt fram i munnen när du vill ha mer mat och det andra är att du klickar med tungan när du vill att vi ska prata med dig. Gör vi inte det klickar du igen och tittar noga så vi lyssnade. Jag tror att det började när vi började leka härmlekar med tungan när du var pyttebebis, för då klickade vi med tungan en hel massa för du verkade gilla det.

Du drar dig upp till stående om vi håller dig i armarna och du ÄLSKAR att stå och hoppa i knät. Du orkar inte jättelånga stunder för sen blir huvudet lite tungt, men det märks att du blir starkare för varje gång.

Du älskar fortfarande mat och suger i dig allt större portioner. Vi hade lyckats få in dig på ett tretimmars-"schema" men sen fick du ROTA-vaccin och en släng av din mammas förkylning och återgick till att käka varannan timma igen. Du verkar dock inte ha blivit så där superpåverkad av nåt av det förutom första dygnet som du i princip sov dig igenom utan har varit ditt vanliga soliga self. Ditt humör förresten, du är så glad och älskar allt och alla så nu verkar väl fas 2 av den där utvecklingsfasen också vara över. Du skrek ett gäng kvällar där till synes utan anledning, men igår skrattade du tills du somnade i min famn.

Jag älskar sig så himla mycket mer än vad jag nånsin kunde tro. Du är det finaste jag har.