Det är vanligt jävla vansinne, bara

Vi har revision på jobbet. Jag förstår vitsen med revision, jag är vanligtvis för revision, men just nu beter sig våra revisorer som nittiotalister som har svårt att hålla två saker i huvudet samtidigt. Dom granskar saker dom redan har granskat, inklusive sin egen faktura (?) och jag har nu suttit hela den här arbetsveckan och skickat en jävla massa kopior på skitgrejer för att dom "har börjat med digital revision", men utan att för den delen tillhandahålla ett forum för leverans av dessa filer. Och dom vet inte hur man använder dropbox eller google drive. Vi skriver 2019 nu. Ja, jag ska väl inte ranta om nåt som är så tråkigt så JAG somnar, ert intresse i det hela torde således vara minimalt om inte obefintligt. Det jag väl ville komma till är att min irritation över detta spiller över. Och jag verkar i största allmänhet vara rätt irriterad på rätt mycket just nu. Kan vara nån form av dold PMS (vet ej pga äter p-piller som ej ger mens), kan vara att jag ska sluta på jobbet och är "ganska" omotiverad att jobba alls, kan vara att ett av barnen är inne i en ny "utvecklingsfas" och kräver en föräldrastil som låt oss säga så här: inte kommer naturligt för mig.

DET ÄR SÅ UTMANANDE FÖR PSYKET ATT VARA FÖRÄLDER IBLAND.

Jag blir liksom trött i själen av att vara mamma. Ja, jag blir glad och lycklig och blablablabla också, men nu fokuserar vi på att jag är sur. Jag har en lång sms-tråd med en kompis om saker jag egentligen vill skälla på min man om, men inte orkar pga världsligt i livet egentligen och jag vill ännu mindre ha dålig stämning än att tjafsa om till exempel svårigheten att lägga ner en tom mjölkförpackning i soporna ca 40 cm från diskbänken där dom alltid hamnar istället. Det är ju ett större ämne, det här med jämställdhet i relationer, än att bara snuddas vid i förbifarten i en liten grin-rant, men låt oss konstatera att en del av problemet med att leva med en man som vill vara jämställd är att välviljan ibland sätter krokben för att se verkligheten. Som att viljan att vara jämställd liksom per automatik lyfter det män gör liiiiite mer än om en kvinna hade gjort samma sak. Och att det är lätt att det fastnar i "men jag gjorde x igår" eller en fördelning av olika sysslor på olika personer när det mer handlar om att göra lite mer av allt, lite större del av tiden.

Jag känner att jag också har svårt att skriva om det utan att också brasklappa att Andreas faktiskt gör mycket hemma och att han faktiskt har alla intentioner att vi ska dela på allt blablabla. Det handlar om oss, visst,  men det handlar också om strukturen. Om strukturen som har gjort att jag och nästan alla kvinnor jag känner får/tar projektledarrollen. Om hur förmågan att helikoptertitta och förutspå/förebygga/planera gör att mycket går så mycket fortare när t ex jag gör det, än när Andreas gör det. Och att jag därför gör mer på samma tid och om vi då jämför hur mycket tid vi lägger ner på olika saker hemma så är den kanske jämlik, men om vi jämför outputen av samma tid skiljer det sig markant. Vad är rättvist då? Och sett från andra sidan så gör jag ju saker som kanske inte är "nödvändiga" i för god tid och därmed i onödan. Ska det räknas ändå? Och hur i allt det här blir det rättvist att jag förmodligen är den enda här hemma som funderar på det?

Annat jag stör mig på just nu utan inbördes ordning och utan någon speciell händelse in mind:

- Alla som postar videos på insta från konserter. Gawd, lägg av. Du är tuff, du var där. Ingen hör nånting av skrapet i ljudet i filmen, ingen ser nåt annat än lite ljuskäglor, bakhuvuden och kanske lite rök.

- Folk som inte tar ansvar. Möter dom dagligen. "Men.." "Fast.." "Någon annan..." Gör mig fullständigt vansinnig.

- Bilder på djur i sociala medier. Det. Är. Det. Tråkigaste. Som. Finns. (medveten om att folk tycker detsamma om barnbilder, hejhej välkomna till min tråkinsta!)

- Folk som inte stannar hemma eller håller barnen hemma när dom är sjuka.

Nej, nu fick jag ett sms från Johanna om att våra gardiner är levererade till vårt ombud så nu blev jag istället helt glad. Vi slutar med att säga att det är så himla roligt med alla som vågar ta sina hobbies och göra nåt med dom. Som Johanna som syr så himla fina grejer och nu har handtryckt och sytt gardiner till oss på en skitkonstigt specad grundidé jag fick när jag kollade på hennes instakonto @johannasyrgrejer.

Barnen börjar förskolan imorgon. Ellen vill inte gå pga rädd för nån hängande korg (?) och Nils vill det Ellen vill så ja, men nej det blir nog en rolig morgon imorgon. Dom kommer ha svinkul sekunden dom kommer dit, men tyvärr har Ellen nästan passerat gömma saker i lek-stadiet och kommer eventuellt inte gå att locka med ens om vi gör vårt bästa för att leka minimonsyer (det senaste hon kollade på på Netflix). Det får dock Andreas lösa för det är han som lämnar. Jag? Nämen jag ska ha en enda samt sista semesterdag i min ensamhet. Åh, ljuvliga ensamhet. Kommer väl oroa mig för barnen 50% och ha 50% dåligt samvete för att jag inte jobbar men aja.

Vi har haft en bra sommar. Det har varit lugnt och jävligt mycket familj och jag är både dödskär i mina barn och redo att lämna bort dom, iallafall dagtid, för det är inte så avkopplande med två småungar. Ska väl rakt in i inleveranser och revision och komma ikapp året och summera allt jag kan till den som tar över, men det känns ändå som en kvällsbris i jämförelse med galningarna jag hanterar här hemma.

Nils är FÖRJÄVLA gullig just nu alltså. Förutom när han rymmer. Han pratar nåt så ini och det är så fint att se glädjen i att göra sig förstådd. Vissa ramsor är ju helt oförståbara om man inte har spenderat hela sommaren med att försöka fatta vad fan no mo nanni juppi on da bed betyder. Men han kan säga treordsmeningar (roligaste: flytta på dig! Finaste: äcka dig mamma! most heartbreaking: vetta på mäj!) och härmar precis allt med rätt bra precision. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: ettochetthalvtåringar är livets guldkant.

Treåringar är ju också en gåva om ån en något mer tålamodsprövande sådan. Jag äslakr min dotter till svindlande höjder men HELVETE HON TAR KNÄCKEN PÅ MIG. Och på sig själv hälften av gångerna. För liten för att kontrollera allt, tillräckligt stor för att identifiera känslor. Hon kan inte låta bli att göra hyss men blir förtvivlad på sig själv när vi blir arga. Och förtvivlad när hennes självbild där hon är bäst på allt raseras bredvid en kompis som är 2,5 år äldre och som cyklar ifrån henne när hon stolt kör sitt fortaste på sin cykel. Och så detta gulliga: grannarna är hemma efter semestern, åtta och fem år gamla. Ellen var i trädgården när dom för första gången kom ut sen i juni och började prata med henne där hon och Nils lekte. Jag kom ut precis i tid för att se ögonen lysa upp och kinderna bli röda av exaltering. Som grädde på moset frågade dom om hon ville vara med och bygga hinderbana i trädgården och hoppa med käpphäst. Så hon hoppade och grejade och jag pratade med grannarna och så kom hon till mig och ville prova käpphösten varpå jag sa att hon skulle fråga om hon fick det. Så stod hon framför mig och skruvade på sig och ba ”mamma, jag är lite nervös”. Mamma, jag är lite nervös. Jag DÖR av hjärtsnörp liksom. Ja, klart vi höll handen och frågade tillsammans och klart grannungen gick direkt fram och tog Ellens hand och tog med henne till hästen och visade hur man gjorde. Den lyckan, den kommer inte så ofta i livet. Så jävla ljuvliga grannar har vi fått förresten. Ska käka middag med just dom här på lördag, äkta radhusstyle.

Oj, nu är klockan snart midnatt. Jag ska gå och borsta tänderna och sen krypa ner bredvid mina varma familjemedlemmar. Kanske hålla handen lätt mot Nils sida och lyssna på deras susningar och somna på en sekund.