torsdag, mars 31

BB-väska - kom och tyck!

Så jag har börjat packa BB-väskan och eftersom internet är en sån ljuvlig plats så har jag redan googlat mig till att det här är bra idéer:
-schampoo/balsam
-fuktkräm
-läppcerat
-liny-nånting-salva
-stor handduk
-strumpor
-mjuk BH
-stora troser
-mjuka kläder
-egen kudde
-ipad/datamaskin
-kläder till bebin (strumpor/mössa/brallor/omlottbodys)
-bebisfilt

Alla ba TA MED SAKER ATT ÄTA! Men vad? Alltså hur mycket? Vad var er bästa pryl? Jetetacksam för tyck_83


Saker som inte är lika

Igår försökte Andreas köpa sig lite sympatier för en skadad tumme. Eventuellt var det lika synd om honom som om hans höggravida fru som inte kunde sitta eller stå eller ligga för hans bebis var i vägen. Det gick bra tills det kröp fram att han hade skadat den när i girigt övermod försökte bryta en för stor bit av parmesanosten att tugga på medan han lagade mat. Sympatier efter det avslöjandet: inte så stora.

onsdag, mars 30

Veckans meny

Men vi fortsätter väl på det inslagna matspåret va? Vill ni det? Här kommer iallafall det vi har handlat för den här veckan:

Tagliatelle med kyckling, soltorkade tomater, spenat och vitlök

Dragonsås med mat (fläskkotletter och ugnsstekta grönsaker)

Korv stroganoff med ris och kokta ärter

Linsbolognese med pasta (såsen i det här receptet)

tisdag, mars 29

It got to me in the end

Om resten av den här graviditeten har varit NÄE, jag har minsann INGA problem med att vara preggers. Jag ÄLSKAR att vara gravid (nåja) så har den från och med nån gång under påskhelgen tagit steget in i KOM UT FÖR FAN-fas. Jag har börjat samla på mig vatten (säger man så?) och känner mig så jävla tung och magen är så stor så att det är en struggle att få på strumpbyxor (och trosor tbh) på morgonen samt av dom på kvällen. Och allting som hamnar på golvet tittar jag bara trött på och låter ligga kvar, möjligtvis vispar jag lite med handen i golvriktning och frustar nåt oklart om Andreas är i närheten. För att inte tala om att bebin har börjat få attityd och liksom trycka ut sig mot kanterna. Igår, till exempel, vaknade jag med en mage som bara befann sig på höger sida av naveln. Det var...spännande.

Min chef tycker fortfarande att det är eoner av tid kvar och känner noll stress. Jag och mina planerade tretton arbetsdagar känner lite annorlunda. Upplever inte så mycket eoner, mer snabba små blinkningar.

lördag, mars 26

Det blev inget påskhotellande för pappa bestämde sig för att det visst skulle vara trevligt att träffa sin ena dotter och Mågen (har varit stort mål för Andreas att bli kallad måg, vilket har resulterat i diverse bedömningar och MAKEN TILL FJÄSK OMG!) och då deklarerade Mågen, som den brownnose he is, att vi minsann GÄRNA ställer in alla planer för att fira påskafton med min far. Kanske aldrig älskar honom högre än när han tänker på min familj. Det skulle vara när han gör det för sin egen skull och inte för min, vilket också händer mer ofta än inte. Låt oss bara säga att så godhjärtad är tyvärr inte jag så där har jag ve-he-herkligen ganska mycket att lära mig.

Med den passusen vill jag alltså säga att min pappa är här. Vi har ätit påsklunch och fläskfilémiddag och plåstrat om hans knä eftersom han snubblade när han skulle springa åt fel håll i rulltrappan på vägen till tåget. Jag är höggravid och gnäller och pustar och stånkar (och lagar visserligen mat) och han ligger i andra soffan med knät i högläge och blir serverad grejer. Fy fan, Andreas borde ha nån form av tapperhetsmedalj för att han tar det med ro och dessutom lyckas vara glad, trevlig och kärleksfull. Jag hade stått i köket och muttrat bittert om hur ORÄTTVIST MITT LIV ÄR om situationen hade varit den omvända. Är obviously ihop med nån form av ängel, lyllos mig.

Nu tittar vi på fotboll och bebisens smaklökar har tydligt plockat upp att jag har ätit nåt med choklad (marängsviss FYI) för hen håller på att möblera om där inne. Hen älskar verkligen choklad för det blir fullt party där inne varje gång jag äter det.

Hoppas ni har en mysig påsk!

Missunnsamhet. Känslan jag inte förstår.

Jag är ju en ivrig förespråkare för att alla känslor måste få existera, men en känsla beats me helt. Jag förstår inte missunnsamhet. Jag tycker inte att den har ett existensberättigande och jag blir väldigt frustrerad på folk som uttrycker den. Jag förstår vart den kommer ifrån, men tycker att det egentligen bara är en halvfejkad version av känslan som egentligen borde få ta den platsen. Oftast tänker jag att det handlar om sorg över att ha fått en shittigare hand än nån annan. Ibland kanske ilska över en snedfördelning. Kanske avundsjuka också. Helt rimliga grejer att känna. Men att vara missunnsam för att nån annan får nånting som jag av olika anledningar inte får är fan så jävla fult.

Ännu värre är att missunnsamhet liksom sipprar runt i vårt samhälle. Att den tar plats, får ta plats, i syrliga kommentarer, i "välmenande" råd, i ofta ganska illa dolda falska gratulationer. Jag säger inte att det är nödvändigt att glädjas med andra alltid, men jag tycker att det är 100% nödvändigt att se till att ens egen bitterhet stannar i tanken.

Eh okej, med dom glada peppiga orden så säger väl den här sura höggravida människan glad påsk då.

måndag, mars 21

21 mars

Idag är det två år sen Andreas friade. Då var jag söndergråten och panikade över framtiden och mamma, det var innan vi visste hur nära i tiden vi var, och mitt i allt friade han. Jag är så himla glad för att han gjorde det och för att den första personen som gratulerade oss var mamma.

Då firade vi med pizza, coca cola och en diskussion om feminism. Idag firade vi med pasta carbonara, påskmust och en diskussion om TADA! feminism. Jag kan ha skrikit lite. Nu viker han tvätt i tystnad.

Jag älskar honom. Jag älskar allt han har gett mig som jag aldrig ens hade tänkt att jag skulle vilja ha. Jag älskar hur mycket han älskar mig. Varje dag älskar jag honom för det.

söndag, mars 20

Veckans matplanering

Nu blir det ju i och för sig en lite konstig vecka med ledigheter och sånt, men jag sitter ändå med inköpslistan på mathem så jag kan ju lika gärna lägga upp det vi tänker äta här också.

Korv stroganoff med ris och kokta grönsaker (det som finns i frysen)

Spaghetti Carbonara med vitkålssallad

Äppelmarinerad ytterfläskfilé med rosmarinpotatis, timjancreme-fraishe och sockerärter

Grön ärtsoppa med grillad panini med mozzarella, tomat och basilika

Pitabröd med kikärtsröra, halloumi och annat götte

Hemester - bokad!

Alltså tack för tipsen! Så himla bra hotell ju. Tyvärr tog fyndapan i mig överhanden när jag insåg att Scandic kör nån 20% påskrabatt om man är/blir medlem i deras poängklubb och eftersom Grand Central var skitbra sist vi bodde där, har urgod frukost OCH ligger mitt i stan som vi ju ville så blev det det iallafall. Vi fick en juniorsvit för 1600 spänn där att jämföra med ett standard queen på Nobis för 2300, ett standardrum på Lydmar för 2700 eller ett dubbelrum på Ett Hem för blygsamma 4900. Nu måste man ju inte boka en juniorsvit heller och då blir det ju såklart ännu bättre pris så jag tänkte att jag vill tipsa ifall det är nån mer som är sugen eller som funderar på att åka nånstans där det finns ett Scandic-hotell.
Klockan är 13.29 och jag har fortfarande inte gått upp ur sängen. Det är så jävla underbart. Älskar livet.

lördag, mars 19

Påsk-o-planer

Pga viss rädsla för att bebin ska komma trots en dryg månad kvar till beräknad leverans så stannar vi i Stockholm över påsk. Det känns jättekonstigt. Pga oklart vägrar min pappa bestämma om han behagar komma hit. Det var nåt med väder och golf och nån middagsbjudning och gud vet. Det känns också jättekonstigt. Min syster har ju valt att bosätta sig på andra sidan nordsjön och är av förklarliga skäl inte heller hos oss. Vi ska alltså fira påsk helt utan familj och det känns askonstigt att helt plötsligt ha en massa ledig tid utan nåt att fylla den med. Har försökt locka hit Alltfinnsredan med kille på långfredagen, men i övrigt har vi inga planer alls. Funderar på att dra en hemester och boka in oss på nåt hotell i stan och ba götta oss med room service eller kanske en date night och sen hotellfrukost dagen efter. Är det nån som har nåt göttigt hotell att rekommendera? Har bott på Scandic Grand central som var förvånansvärt bra och framförallt prisvärt samt på Lydmar som var fantastiskt men oh-så-dyrt. Jag tänker att vi inte vill lägga Lydmarpriser, men kan tänka mig mer än Grand central. Tips på det?

fredag, mars 18

Åh, det är jobbigt att skriva det för skriver jag det så händer det utanför mitt huvud och då måste det vara sant, men det måste fan pratas om. Jag har ångest över att jag snart inte kommer vara gravid längre. Inte för att det är så jävla mysigt eller för att jag är rädd för att föda eller för att verkligheten plötsligt kommer bli en annan. Inte för någon djupt rotad moder jord-connection med bebin. Inte för nåt sånt. Jag kommer sakna att ha en gravid kropp. Att vara en gravid kropp. Det har varit så jävla skönt att bara få känna mig snygg rakt upp och ner istället för snygg MEN tjock eller snygg TROTS tjock. Den gravida kroppen har för mig blivit nån himla skyddsmur, typ jag är tjock för det bor ett barn här. Kurvorna jag vanligtvis döljer bakom sjokiga kläder har fått sällskap av skinnkramande klänningar som riktigt åmar sig kring kurvorna av mage och bröst och rumpa och armar och lår. Jag har kollat mig i spegeln och varit helt DAMN I'M HOT! En mage fylld med bebis är värd att visa upp, men också på ett sätt en orsak till att inte passa in i en size small. En undanflykt från att vara normal. En rustning som skyddar mot dom vanliga tankarna.

Fy fan vad fel att det är så. Alltså inte att jag tycker att jag är snygg som preggo, utan att jag inte riktigt tycker det som o-preggo. Eller att jag kan tycka det då med, men sen kommer det svarta molnet med alla dom andra tankarna som gör att jag gömmer mig istället.

Jag bävar inför faktumet att vara tjock och post-preggo. Pre-graviditet så må jag ha varit tjock, men då satt iallafall det mesta ändå där det skulle. Brösten var trots sin size spänstiga, magen var mjuk, men satt på magen, inte under. Röven existerade ovanför knävecken. Ja, ni fattar. Efter barnet är ute så är jag tillbaka där jag var innan, fast förmodligen lösare. Mer skinn, mindre fyllning liksom. Hur kommer jag ställa mig till den kroppen? Kommer jag kunna känna mig fin även då?

Jag ser ju andra och tycker att alla kroppar är snygga eftersom det är en kropp är en kropp är en kropp. Varför kan jag inte se min egen så? Varför blir jag helt orimligt jävla nöjd med att min vikt i princip är densamma nu som innan jag blev gravid? Varför ligger mitt självvärde i vikt eller storlek? Eller jag vet ju varför (FUCK YOU SAMHÄLLET) men hur fan gör jag för att orka skita i vad normen säger och bara köra mitt race? Jag har ju påbörjat det genom att aktivt välja in medier som visar mer än den vita på "rätt sätt" smala kroppen och genom att fullkomligt vägra ställa upp på att prata om utseende och vikt och bantning och genom att helt sluta kommentera andras kroppar, men det räcker inte. Jag kan inte göra det ensam.

Snälla, på riktigt snälla, kan vi inte lova varandra att inte prata om kroppar såtillvida det inte handlar om hur jävla häftig den är som klarar av en massa grejer eller möjligtvis hur kasst den fungerar ibland? Kan vi inte sluta koppla ihop hälsa med vikt och utseende?

Det. Är. Individuellt.

Jag är ett levande jävla exempel på att det går att vara tjock, otränad och ha perfekta hälsovärden. Med andra ord har jag, trots vad förmodligen alla som ser mig tänker, en SUPERKROPP för att prata tablåspråk. Katrin Zytomierska skulle dö av obehag om hon insåg det.

Och ja, jag förstår att övervikt kan vara ett tecken på hälsoproblem, men det är ju det som är så jävla orättvist. Depression till exempel, en potentiellt dödlig sjukdom, syns inte alls på utsidan. Det gör inte heller astma eller KOL, cancer, magproblem, struma eller tiotusentals andra sjukdomar. Ändå ska den som inte SER UT som normen vara posters för ohälsa. Alla som är tjocka är inte sjuka. Så jävla trött på hälsohetsen också förresten. Alltså superbra att folk är måna om sin hälsa, men kan vi inte bara bry oss om vår egen kropp och liksom skita i hur andra ser ut och vad dom gör? Ät kvarg, spring en mil, käka fem kakor på raken framför teven. Whatever makes you feel good liksom.

Jaha, det var den ranten det. Nu ska jag vänta på att Andreas kommer hem så han kan gå och hämta pizza så den här gravidkroppen kan vältra sig i transfetter och coca cola och sen gå och ställa mig framför spegeln och njuta av det jag ser i några veckor till. Trevlig fredag på er!

Om att natthata sin man pt 2

Du ser lite gravidpluffsig ut i ansiktet. Rund sådär, liksom.

Drömde jag att Andreas sa till mig inatt. Vaknade sekunden senare av att han snarkade så sängen skakade. Det kan ha varit så att jag därför helt struntade i att använda den milda rösten och vänligt be honom vända sig och istället lade hela min gravidtyngd bakom en höfttackling hockeystyle och väste SLUTA SNARKA FÖR HELVETE!

Det slog mig precis att det förmodligen var en dröm och att han nog inte sa det på riktigt, men var ändå tvungen att smsa och fråga. Han hade VERKLIGEN inte sagt det på riktigt!, svarade han efter att ha skrattat färdigt. Alltså det är inte lätt att leva med en gravid person så här i slutskedets hormondimmor när personen i fråga även i vanliga fall har en slightly tveksam inställning till skillnaden mellan verklighet och fantasi. Det är tur att jag är så älskvärd i övrigt.

torsdag, mars 17

Vänta barn-böcker

Jag är så trött. Så trött så trött så trött så trött så trött. Jag har precis läst ut Malin Wollins En mamma blir till och så här efter att ha läst vad som känns som tusen graviditetsböcker (som en av mina bästisar försiktigt sa häromdagen ja, när du ska göra nånting så går du verkligen in för det) så kan jag meddela resten av världen att det här är den enda bok som behövs. Den är både rolig och peppande och allvarlig och ärlig. Det gör ont som inåt helvete att föda barn, men det är värt det. På ett ungefär. Det är inga pekpinnar eller moralkakor eller hemska jävla "berättelser från verkligheten" som dom andra böckerna envisas med. Det är bara fyra förlossningar och ett gäng graviditeter och lite tankar rakt upp och ned. Eller förresten, läs också det där bokhäftet från Libero som kommer i startboxen. Den var också bra.

Jag läste urbarnmorskan Gudrun Abascals Att föda häromdagen och maken till präktig kärring alltså. Känner inte alls att jag kan relatera till hennes tjat om naturlighet och det illa dolda tyckeriet om att naturlighet är bäst, från smärtlindring till amning. Gillade framförallt påpekandena om hur rädsla förlänger, försvårar och förhindrar en bra förlossning, en bra anknytning och ett tryggt barn. Det känns...hjälpsamt för alla oss som läser som förhoppningsvis snart ska gå igenom det.

Har även plöjt Föda utan rädsla, Bebishandboken, Mamma, pappa, pengar, Grattis du ska bli pappa, Att flaskmata och Pappalogi. Tror nog att den första är ganska bra för många för den förklarar vad som händer rent fysiskt under en förlossning och ger faktiska tips på övningar som kan underlätta. Resten är mer fluff som kan vara kul att läsa om det finns tid. Ekonomi är visserligen en rätt viktig fråga så den boken kan ju vara bra att köpa också, men jag tror inte att jag som påläst, utbildad ekonom med fäbless för att fylla i formulär kanske är 100% målgrupp så den är nog mer viktig för andra än vad den var för mig.

Och som sagt, jag processar genom att läsa in mig. Jag hyser inga tvivel om att allting kommer bli helt nytt, helt uppochned och helt okontrollerat iallafall.
En annan sak som har skavt lite när det av olika anledningar har dykt upp den senaste tiden är det här med män som klär ut sig till kvinnor for show. Jag pratar givetvis inte om transsexualitet som är något helt annat, eller nog ens om transvestitism (ord?), utan om män som klär ut sig till kvinnor enbart för att showa eller på skoj. Är det verkligen helt pk? Är det ens roligt? Hur jag än vrider det i huvudet så känns det bara...fel. Det ena sättet det är fel är givetvis att det känns som ett sätt att ytterligare göra narr av kvinnor. Det är sminket, mimiken, alla "kvinnliga" attribut fast överdrivna. Det känns som att jag som kvinna har en viss rättighet att tycka det. Det andra känner jag är mer minerad mark för mig som vit ciskvinna, men jag tänker också att det känns lite som ett hån mot transsexuella eller cross-dressers. Jag känner själv att jag är ute på jävligt hal is och inte alls vet hur jag ska uttrycka mig eller närma mig det här ämnet så feel free att säga åt mig eller tycka grejer. Men så här: det känns lite konstigt att män gör narr av att klä sig som kvinna, typ titta på mig hur HILARIOUS jag är som LEKER att jag är KVINNA. HAHAHA, kvinna vill en ju inte vara! Det känns ju lite förminskande, no? Och då tänker jag också på vad normen för kvinnlighet är och hur det finns en ram att passa in i som person som identifierar sig som kvinna och sen tänker jag på alla som av olika anledningar inte passar in eller vill passa in i den mallen och är det ändå inte så då att män som klär ut sig till kvinnor bara gör den mallen/ramen ÄNNU snävare? Plötsligt är då dom som inte passar in ett skämt, udda, någon folk tittar extra på. Jag hoppas ni förstår vad jag menar och jag vill jättegärna veta hur ni tänker kring det här och som sagt, säg till mig om ni vill.
Jag slapp internetstalka kändisar. Jag väckte Andreas jättegulligt och ba kan du hålla om mig jag kan inte somna? varpå han svarade nej, släck mobilen fast den inte ens var på. Då gillade jag honom så där mycket igen. Han bad som vanligt om ursäkt imorse och eftersom jag somnade ändå så var jag inte så sur, vilket ju var tur eftersom vi hade barnmorskemöte imorse. Mitt blodtryck ligger fortfarande superfint (HURRA!) och bebin har huvudet neråt sen veckor tillbaka och en kloppeti-kloppeti-klopp-puls som var (är) så himla göllig. Jag passade på att ta upp att jag är jävligt osugen på att bli igångsatt och hellre isåfall vill ha ett planerat snitt och var rätt beredd på att få ett NÄHE DU!, men fick ett okej, jag skriver in det här så kan du ta det med förlossningen när du är där på kontrollen i vecka 41 om du fortfarande är gravid då. Det låter vettigt tycker jag. Det kändes himla bra faktiskt. Nästa gång ska vi skriva en sammanfattning över graviditeten och lite noteringar till förlossningspersonalen. Jag berättade inte att jag skrev ett förlossningsbrev själv häromdagen. Tänker att det kan vara bra att ha som back-up OCKSÅ liksom. (OBS är ej intresserad av tyckande kring födelsemetod. Jag vet vad jag ber om och varför och har absolut ingen åsikt/värdering för nån annan än mig/oss. Förlåt för disclaimer, men är lite...känslig så här på sluttampen. SLUT OBS)

Jag tror att det är klart med min ersättare på jobbet också vilket är så jävla skönt. Älskar jobbveckor som handlar om att jag får saker gjorda. Min chef är dessutom på så fruktansvärt bra humör nu för tiden så det är en ren fröjd att jobba. 

Nattliga funderingar

Vaknade kvart över ett. Trodde det var mitt vanliga fyravak som sker minst en gång i veckan så jag försökte somna om, men dessa hormoner (eller vad det är) gör det fan omöjligt att sova på beställning. Borde väl egentligen inte klaga eftersom jag oftast sover som en klubbad säl i minst åtta timmar, eventuellt med en zombieliknande tur till toaletten vid femsnåret, men hatar att vara vaken när jag borde kunna sova. Andreas har iallafall ÄNTLIGEN kommit ur sin förkylning och snarkar nästan ingenting och är helt lydig när han väl gör det. Det finns få gånger när jag lika intensivt hatar honom och vill skilja mig som när jag ligger vaken, desperat efter att få somna, och han börjar snarka efter fyra andetag oavsett hur mycket jag väcker honom. När han har mage att bli sur för att jag knuffar på honom omilt för femtiofjärde gången på en kvart så krävs det fanimig rätt mycket viljestyrka att inte bara slå honom på käften. Gud, när han svarade ja, jag sover sluta stör när jag påpekade att han snarkade så ville jag på riktigt döda honom. Han är givetvis helt ovetande om detta varje morgon och kör puppy eyes och hela näe, så gjorde/sa jag väl inte? Stackars dig!-grejen och då går ju hela skiljsmässoplanen i stöpet. Om stöpet?

Vad var det jag tänkte på? Jo! Det börjar ju ljusna ute på eftermiddagarna nu. ÄNTLIGEN det också förresten. Det innebär att cirka alla som rör sig på gatorna utom bilar tycker att det är dags att sluta med reflexer och cykelljus och liknande. Read my lips: Det. Är. Inte. Dags. Än. Det är nästan svårare att se en mörk skugga i solnedgångsljus än i bäckmörker inifrån en bil.

Tänkte även orimligt mycket på hur mycket jag verkligen avskyr Kent samt alla Kentfans. Så himla pretentiösa, min värsta sak i livet (förutom krig/svält/terror/ojämlikhet obv). Hidear allting i mitt facebookflöde relaterat till deras jävla vit-svart-konsert. Det är värre än Håkan Hellströms skepparkostymsfans. Dom har iallafall oftast den förmildrande omständigheten av ung ålder. Kents fanskara ligger definitivt inte hos nittiotalisterna.

Jaha, det blev en arg liten rant det ja. Nu ska jag göra ett nytt försök med somnandet och om det inte funkar får jag väl ta till min gamla vanliga instastalking av kändisar. Kan vara allt från Laila Bagge till Jessica Simpsons lillasyster som åker dit.

tisdag, mars 15

Tji fick jag

Jaha, då var det dags att äta upp mitt mall från gårdagens lyckade testande. Jag har egentligen känt mig sjukt stressad den senaste veckan och främst framåt kring den här, ironiskt nog mest på grund av MVC-relaterade grejer som glukosbelastning igår, planerad föräldrautbildning förmiddag idag och imorgon och varannan vecka-besök hos barnmorskan på torsdag, och idag får jag reap the non-reward. Jag har svinont i huvudet och det känns ungefär exakt som när jag får högt blodtryck så jag gissar att det är det även den här gången. Därför är jag hemma idag och har avsagt mig allt vad jobb heter minst idag och eventuellt imorgon också. Förstår faktiskt inte varför alla bebisrelaterade grejer är samlade precis i slutet av en graviditet. På vårt MVC ligger gravidyoga, föräldrautbildning, bäckenbottenföreläsningar, tätare kontroller (såklart) runt eller från vecka 30. Så först går man 30 veckor och bara väntar på att nåt ska hända och mår förhoppningsvis ganska bra, är ganska rörlig, har oftast ganska bra blodtryck osv och sen när ALLT annat tar mer fart i form av foglossning och högre blodtryck och stor mage och dessutom avslut och överlämning på jobb samt förmaningen TA DET LUGNT! då ska det minsann springas på MVC ett par gånger i veckan också. The logic is lost on me så att säga.

Disclaimer: Så här är det inte för alla. Så här är det för mig.

måndag, mars 14

Glukosbelastning - så här var det

Ifall nån annan också är som mig och googlar all things graviditetsrelaterat så kommer min upplevelse här:

Det var sjukt soft.

Jag fick inte äta eller dricka efter midnatt och glukosbelastningen var bokad till 8.00. Eftersom jag vanligtvis somnar innan 12 och inte har för vana att varken äta eller dricka på nätterna så var det inte ett dugg jobbigt. Klockan 8 fick jag gå in till en supergullig undersköterska som tog ett blodprov genom stick i fingret och sen gav mig 2 dl(-ish) sockerlösning. Jag har hört så vansinnigt mycket äckel om denna sockerlösning så jag var i princip beredd att spy, men det smakade som väldigt stark och väldigt söt citronsaft och jag körde på samma princip som när jag tar shots: ett djupt andetag, svälj skiten och sen andas ut så hårt som möjligt. Det tog inte ens trettio sekunder att dricka ur och efteråt fick jag skölja munnen och gurgla bort resten. Sen fick jag ett rum med några stolar och en brits med kudde och blev tillsagd att inte röra mig mer än nödvändigt. Det var tråkigt som fan, men jag sov en sväng och läste lite och läste ut internet. Jag hade förväntat mig världens sockerchock och att jag skulle må sjukt illa, ha hjärtklappning och vara hyper, men det enda som hände var att det kändes som att hjärtat slog lite hårdare första kvarten och att det var skönt att få sova lite, men helt ärligt så hade jag förmodligen känt exakt samma sak utan sockerlösningen eftersom det var morgon och jag precis hade tagit blodprov, vilket jag hatar. Efter två timmar kom den gulliga sköterskan och hämtade mig, stack mig i fingret en gång till (urk), lyckönskade mig och sa att jag fick gå hem. Hon fick inte ge nåt resultat, men jag "råkade" se hennes anteckningar i remissvaret och om jag förstod det rätt så var mina värden helt inom normalintervallet. Jag skulle bli sjukt förvånad om det visade nåt annat eftersom jag inte kände av testet nästan alls. And that was all.

Det här är inte ett facit på Hur Det Är att göra en glukosbelastning eftersom upplevelsen och resultaten givetvis är individuella och hade jag varit tvungen att göra ett på grund av gränsvärden eller ärftlighet eller annat så hade det säkert varit helt annorlunda, men jag var tvungen (well, hade säkert kunnat neka om jag verkligen inte ville) för att mitt BMI faller inom nån ram där praxis på vårt MVC är att det görs en glukosbelastning. (Det är eventuellt en helt egen diskussion,) Det här är bara hur jag upplevde det. Om det kan hjälpa nån så gör det det.

Är på glukosbelastning, ingen vet egentligen varför

Men herregud människor, sluta posta faceswapbilder! Det är ungefär lika intressant som att lyssna på en vit medelklassman berätta hur saker och ting är. Nu ska jag ligga här i två timmar och vänta på att få reda på att jag inte har diabetes eftersom ingen tror det men jag ändå måste göra ett pga "står i vårdplanen" och ha tråkigt. Hustlade till mig ett eget rum så jag slipper väntrummet, men dötiden kommer jag inte undan. Har med mig The universe versus Alex Wood, men funderar på att sova istället.

söndag, mars 13

Tager du...

Såg de två senaste avsnitten av Gifta vid första ögonkastet idag och som ni vet tycker jag att det är en väldigt intressant socialt experiment, precis som speakerrösten säger i inledningen. En sak jag tänkte på idag var att det i samtliga sex terapisamtal hela tiden handlade om att männen skulle skärpa sig/ta ansvar/uppvakta och väldigt lite om kvinnornas beteenden som iallafall i mina ögon är lika delaktiga i allt komplicerat. Det tycker jag är märkligt. Jag vet att det är teve och vinklat, men iallafall i det äldsta parets relation känner jag att fanimig allt är hennes fel pga gnällig, kritisk och totalt ovillig att se sitt eget beteende ändp är det han som ska försöka uppvakta. Förstår inte hur hon ens blev castad med den sopiga attityden. Dom andra paren är ju fina med varandra och oavsett andra känslor så respekterar dom ju den andra. Okej, mina five cents där dårå.
Ibland när han sitter i soffan försjunken i en bok sitt jobb telefonen brukar jag smygtitta på honom. Hans händer, världens mjukaste händer. Sättet hans jeans korvar sig kring knät när han ligger utsträckt med ena benet böjt. Rynkan mellan ögonbrynen. Början på leendet när han märker att jag kollar på honom. Det tar all min luft, ibland.

Det är så konstigt att vara en del av en egen liten familj. Att han är min, att vi är oss, att det här hemmet är vårt.

Jag. Är. Så. Jävla. Tacksam.

lördag, mars 12

Veckans mat

Vi kom visst in i en liten dipp där med matplanerandet ja. Mest för att vi har varit borta mycket på annat på kvällstid och då känns det lite onödigt att köpa på oss en massa mat som vi ändå inte äter upp. Men nu kör vi igen va?

Rakt av kopierat från 3 kockar 7 kids: Vegetariana Rigatoni gratinati al forno

Falukorv med dill- och pepparrotsstuvad potatis och snabbpicklade grönsaker

Paella med chorizo och kyckling

Carnitas med fänkålscoleslaw, inlagd rödlök och chili och guacamole


Kom precis på att stereoprylen går att sätta igång från sängen så nu ligger jag här och lyssnar på Wild Child. Andreas slängde precis helgtidningen på täcket och från köket ljder kaffebryggarens lugna hummande och tallriksskrammel från frukostmakandet. Det är sol ute. Bebin sover som vanligt på morgonen. Den är morgontrött och kvällspigg om den fortsätter med dom här rutinerna, exakt som sin mor med andra ord. Nu kom frukosten, hejrå!

fredag, mars 11

Till "morsan"

Hejhej! Jag lever och mår utmärkt och det gör bebisen också. Jag tänker liksom inte att tystnad här kan oroa någon, men alltså det är ju oerhört fint att det är så. Jag ska skärpa mig och fortsätta uppdatera tramssaker så ni vet att jag mår bra. 

Det är fredag. Igen. Hur gick det till? Jag har käkat middag med Stina och Sanna på Matboden (älskar matboden så till den grad att jag och Andypants har ett stående bord där, true story), haft hemmamys med Nellie och kommit fram till en ny strategi inför förlossningen. Och innan nån tänker "det går inte att ha en strategi, låt det hända" så vill jag också meddela att strategin mest består av att jag vill ha en så positiv och peppig känsla i kroppen som möjligt och helt plötsligt fick Andreas liksom en naturlig plats i mina tankar kring förlossningen. Innan har jag ju haft lite moder jord-känslan, att jag och bebisen är ett team och att vi kommer klara det och sen tänkt mer liksom inuti mig själv, vilket ju såklart också är bra, men i den tanken så har Andreas mest haft en passiv (dvs väldigt störig) roll vilket har gjort mig rätt osäker och lite ensam på nåt sätt. Nu känns det så himla mycket bättre och jag ska inte gå så långt som att säga att jag ser fram emot att känna världens värsta smärta, men alltså det ska typ bli lite coolt.

Pappa var här förra helgen också förresten. Det var supermysigt. Jag älskar pappa. Vi var på Täby centrum och köpte en lampa  till barndelen av sovrummet och intalade oss att det var en bra investering pga så fin så vi kan flytta den till nåt annat ställe när ungen tycker att den är TÖNTIG och sen råkade vi gå förbi Bose och spontanköpa en stereogrej. Egentligen kanske det inte var så himla mycket spontant som absolut nödvändigt eftersom vi har levt på tystnad och iPhonehögtalare sen slutet av förra sommaren när vår gamla bestämde sig att låta som en instängd mus, men själva köpet var ganska mycket kan vi få lyssna på den? Kan du byta till den andra? Näe, jag gillar ljudet mest i den första. Den andra är så...kantig. Vi tar den! Det är så skönt att vara vuxen och tråkspara så att vi har möjlighet att göra såna saker. När vi kom hem och hade satt i sladden och laddat hem appen (installationsjobbet så här på 2000-talet är ju rätt magiskt va) och dom första tonerna ljöd i vardagsrummet kände jag mig så himla VUXEN. Här sitter jag med en ljudpryl som låter bra och håller länge liksom.

Okej, nu måste jag jobba. Trevlig helg!

lördag, mars 5

Jag drömmer som sagt så sjukt mycket nu. Inatt vaknade jag fly för-e-bannad på Hemtex för att dom sålde ett DYI-mönster till ett babynest i webshoppen som var könsstämplat "BOY" tvärsöver bilden. Skrev ett argt mail i huvudet innan jag insåg att eh..hehe..det var visst en dröm. Är dock fortfarande sur på Hemtex eftersom det HADE kunnat vara sant.

fredag, mars 4

Jag åt lunch med en av mina bästa från skoltiden idag. Vi har inte setts på nästan ett år och det var så himla himla himla roligt. Han var så glad och mådde så bra och det var så MYSIGT. Nu är jag helt lycklig.


torsdag, mars 3

Jag sade det igen. It's a trend.

Vi var hos barnmorskan i eftermiddags. Det känns verkligen som att vi inte gör nåt annat än att vara på olika bebisrelaterade möten hela tiden, men också rätt sweet att vara så pass kollad. Jag lyckades givetvis klämma in två stycken till åhej!s pga var tvungen att ta av mig skorna samt ta på mig skorna. So it's settled, jag är på väg att bli teskedsgumman. Barnmorskan, vår originalversion den här gången, var på strålande humör och visade både genom att nypa mig i armen samt genom att ta av sig skorna och springa omkring i rummet olika strategier en kan ha under förlossningen. Jag tror jag började älska henne lite när hon tryckte upp sig själv mot väggen för att demonstrera en målmedveten kvinna som födde sitt fjärde barn i hennes vård en gång. Vi kom iallafall fram till att TENS nog är en bra grej för mig att testa på och bekanta mig med och att min luddiga tanke på spikmatta eventuellt också kan vara en strategi (som hon för övrigt agerade ut genom att ta av sig till strumplästen och springa omkring och stampa lite, som sagt älskar henne). Obs! Har inga som helst tankar om smärtlindring, andras eller min egen, mer än jag personligen är villig att testa det som föreslås eller verkar behövas/är genomförbart och att jag tror att alla föräldrar gör precis så gott dom kan och väljer det som verkar bäst/känns bäst för dom.

Bebins hjärta slog kloppetikloppetikloppeti, mina järnvärden är samma som förra gången (helt okej) och blodsockret var yppligt precis som blodtrycket. Hatar lite att jag älskar att det ger mig en sån enorm tillfredställelse att jag "levererar" som preggo.

Åhej

Jag tappade en grej på golvet nyss och böjde mig ner för att ta upp den och reste mig samtidigt som jag hörde mig själv stöna åhej. 

Åh. Hej. 

Såatte, nu är vi där.

onsdag, mars 2

Är kärleken ens ett uns av det jag kände idag så är jag såld

Vi fick ju av lite oturliga omständigheter lyxen att göra ett till ultraljud (för att kolla så att bebisen växer som den ska, fast ingen egentligen var orolig) och till skillnad från dom första två (KUB/rutin) när jag var nervös över det mesta så kände jag mig mest pepp den här gången. Det hjälper ett oroshjärta att bebisen knuffas och buffas och leker med jämna mellanrum om en säger. Jallefall, i princip det första vi såg var bebisens ansikte rakt framifrån och HERREJÄVLAR alltså. Jag började skrattgråta på mindre än en sekund av ren och skär jävla kärlek. Det var det sjukaste jag har varit med om tror jag. Den bara låg där och var (helt objektivt ofc) det absolut finaste jag någonsin har sett. Jag var tvungen att sansa mig för att inte förstöra för barnmorskan genom att snyfthicka bort bilden, men höll väldigt hårt i Andreas hand resten av tiden och kände hur tårarna långsamt rann ner via tinningen på britsen. Bebisen mådde ypperligt och låg med huvudet neråt, sina små fötter vända mot varandra och med navelsträngen i ett fast grepp i ena handen och övade enligt barnmorskan på att andas just när vi tittade. Tillväxtmässigt låg den smack-bam på kurvan och alla andra värden såg också jättebra ut, vilket såklart är jätteglädjande men känslan efteråt att vara helt blown away kom definitivt enbart från kärleksbomben där i början. Vi ska få en bebis. VI SKA FÅ EN BEBIS. Så jävla fantastiskt.

tisdag, mars 1

Mammor och pappor där ute, kom och tipsa!

Vi har ju pratat om det här förut ett par varv, men efter första gratulationerna vid ny bebis i magen så kommer mest förmaningar, åsikter och (min favorit) vänta bara tills... samt bäst att du/ni passar på att.... Alltså jag fattar att man inte sover nånting. Någonsin. Och att det är skitjobbigt med skrikiga, bajsiga, griniga, envisa, jobbiga, bråkiga, arga, sura, sjuka, snoriga, jobbiga barn. Och att det är vidrigt att amma pga mjölkstockning, onda bröstvårtor, dåligt tag, jobbiga timmar, törst, svettighet bland annat. Samt att sexlivet är fullt tillräckligt om en lyckas få till det en gång per år. Och att ens liv sen går ut på att vabba och/eller vara sjuk själv. Det är nämligen så jag upplever att föräldraskapet framställs. Jag vet ju att barn är mer än så eftersom jag har träffat barn själv samt eftersom folk skaffar fler än ett TROTS att det verkar vara rätt så döden att ha barn. (Och det är möjligt att det är det som kommer fram pga det är sant, men också pga rädslan att nånsin säga nåt snällt/bra och bli hatad av andra missgynnande föräldrar som inte upplever just det just då samt alltid större behov att prata om jobbiga saker än bra, but still.)

Den här blivande mamman känner därför ett visst opepp samt vad i helvete har vi gjort/tänk om vi inte orkar/jag vill inte? Jag skulle därför vilja ha en liten pepplista på Saker Som Blir Awesome Med Barn.

Snälla söta rara alla föräldrar ge mig er bästa grej eller händelse eller så med att ha en egen unge/vara förälder. Fullt skryt och unn mer än tillåtet i kommentarerna, don't hold back!