onsdag, januari 25

Om sömnen och barnet

Jag är ensam hemma ikväll för Andreas är ute och blir wine and dine:ad med jobbet. Ellen somnade enligt plan kvart över åtta. Ja, vi införde ju en nattningsrutin där för några månader sen när en nattning kunde pågå i en evighet och alltid slutade med att hon sov på mig i soffan och jag typ ville amputera av mig kroppen för jag aldrig fick vara ifred. Den gick ut på att äta (hela familjen tillsammans) kl 19, tvätta, byta till pyjamas, busa i sängen, läsa tre böcker och ge en flaska ersättning och sen dansa till musik tills sömn inträdde. Den havererade lite under julen men kvällsrutin 2.0 har nu uppstått. Vi försöker äta mellan sju och halv åtta och sen kör Andreas tvätta, borsta tänder, byta till pyjamas och om det är min hemmadag så nattar jag och om det är hans så nattar han. Hon somnar alltid om klockan är efter åtta, men på tre sekunder om den är efter halv nio. Oavsett så verkar hon längta efter att sova för så fort vi har letat rätt på snuttefilten och nappen så gosar hon in sig och mmmm:ar. Sen sätter vi oss i sängen och så fort hon ser flaskan så spottar hon ut nappen och sen somnar hon så fort flaskan är tom. Tidsåtgång: tio minuter tops. Det är en micket bra rutin om jag får säga det själv. NO JINX!

Hon har nästan nästan slutat vakna på kvällarna också. Vaknar bara typ efter en timma och vill ha nappen och sen ibland en gång till men då vill hon inte bli upplockad, bara typ nej jag vet inte, glodd på. Hon vill att jag står vid sängen och tittar på henne? Då somnar hon med en gång, knasiga unge. Vi brukar ge henne en flaska när vi går och lägger oss vid halv tolv och sen är hon tyvärr lite av en gris på nätterna och vaknar och skriker och bökar och grejar och käkar två gånger. Den där krossansiktesmileyn är väldigt väldigt vähähäldigt passande för att beskriva min känsla kring detta. Nu senaste typ veckan har hon sovit till två-tre, vaknat för att käka och sen sovit till sex-sju och käkat en gång till så FINGERS CROSSED så kanske det håller på att vända. Jag orkar fan inte vakna en gång i timman nåt mer. Det känns som att mitt sömnbehov är ändlöst. Inatt t ex så var det Andreas natt (den som ska ha dagen tar natten) och då vaknar jag ju typ bara precis när bebin vrålar och somnar om (två gånger inatt) och jag somnade halv elva och sov till halv nio så en kan ju tycka att jag borde vara utvilad men nejnej, jag är JETETRÖTT. Ska väl ändå vara nöjd för att barnet verkar fatta att natt är natt och morgon också är natt och sover ofta längre än åtta men ändå. Vi bör väl kanske vänja henne av vid att käka på nätterna också typ...snart men alltså jag orkar inte med vrålandet krälandet kastandet joxandet och vaknandet fyrtiosjutusen gånger. Får hon mat blir hon tyst och somnar om och hon drar liksom i sig en flaska per gång så det verkar inte vara snuttbehov heller? Vi försöker ge henne mer mat dagtid men hon är snart nio månader och eh jag vet inte hur andra niomånaders funkar men vårt barn äter bara om hon känner för det. Vill hon inte så kniper hon ihop munnen och slår bort flaskan/skeden. Så tiden/barnet får väl utvisa vad det vill antar jag.

Jaha, vad gör ni då?

onsdag, januari 18

Jag var hos naprapaten imorse. Förra veckan sa vi att vi skulle följa upp känslan jag har av att typ bäckenet ska lossna från svanken när jag har legat på rygg på golvet och alltså buhuhu det är FORTFARANDE sviter från graviditeten. Jag är för svag i musklerna kring bäckenet och ligamenten blir tjuriga samtidigt som mina djupa ryggmuskler har kompenserat och därmed är som sten. Så hon masserade och töjde och knäckte och det var väl gött och så men nu känner jag mig lika lös och isärskruvad som veckorna efter förlossningen. Plus fryser. Plus har mens. Plus vi provade ett nytt recept (indisk aloo gobi) till middag och trots tusen kryddor så smakade det bara...varmt?

Nu ligger jag i soffan och kollar på masterchef australia och lyssnar på när Andreas lägger Ellen och har dåligt samvete för att det känns som han har henne hela tiden. Vilket han ju har haft idag pga onsdag och jag har ju nattat henne cirka 90% av kvällarna i hennes liv så det här är väl mycket mer jämställt egentligen, men what to do med den här inneboende känslan av att liksom ta ansvar? Varför kan jag inte bara njuta på soffan och hålla käften?

måndag, januari 16

Confessions of a mother

Vissa dagar eller stunder eller timmar eller så längtar jag nåt så vansinnigt efter livet innan barn. Alltså LÄNGTAR. SAKNAR. DRÖMMER OM. Så att vi har det sagt: jag älskar mitt barn och önskar såklart inte att just HON ska försvinna, men jag önskar ibland att jag verkligheten var annorlunda. Jag längtar efter att inte ha ett enda bry egentligen. Ingen som är beroende av mig. Ingen som kräver konstant uppmärksamhet. Att sova från tio till lunchtid. Att sova en hel dag. Att eftermiddagssova, förmiddagssova. Att sova alltså om det är otydligt. Att kunna gå ut spontant efter jobbet. Att dricka mer än ett glas vin utan att bli packad. Att komma hem klockan tre på natten. Att äta frukost i timmar. Att käka lunch varsomhelst utan tanke på huruvida det finns plats för barnvagn eller inte. Att se en hel film utan avbrott. Att läsa slut internet. Att bingetitta på serier. Att läsa en bok. Att bläddra i ett magasin och dricka en kopp kaffe och googla fina grejer. Att ha pengar. Att resa. ATT RESA! Att välja kläder baserat på vad jag gillar och inte baserat på vad som är okej om det går sönder/blir fläckigt. Att ha högklackade skor. Att måla naglarna. Att morgonligga. Att mitt på dagen-ligga. Att ligga utan att vara beroende av bebiskarma. 

Typ sånt. Sen får jag JETEDÅLIGT samvete för att jag ens tänker tanken att Ellen inte skulle finnas. Att jag är en skitkass mamma. Att jag inte älskar henne nog mycket. Att jag inte är föräldramaterial. Och sen tänker jag att så är det faktiskt inte. Det är okej att ha ett barn men ändå längta efter frihet. Det är okej att vilja åka på semester med min man och äta middag när vi kan slutföra en hel konversation och ingen kastar mat. Det är okej att vilja vara ifred. Jag älskar inte mitt barn mindre bara för att jag vill vara en egen vuxen person ibland.

På torsdag ska jag gå ut och äta med mina kompisar. Jag ska ha läppstift och måla naglarna och ha högklackat och dricka vin och fyfan vad jag ska njuta.

tisdag, januari 10

Blame the mammor!

Det här har legat och pyrt hos mig rätt länge, men jag har inte orkat ta tag i att formulera mig ordentligt så nu skiter jag i det och säger istället NU FÅR DET VARA NOG! Så här åtta månader och tio dagar in i föräldraskapet känner jag att jag är trygg nog i min roll och i vårt barns utveckling för att kunna stå för allt det jag har tyckt innan men liksom inte vågat tycka om eftersom vad vet jag som inte har barn/har ett tillräckligt gammalt barn osv?

Jag pratar om häxjakten på mammor som sträcker sig från sekunden en skrivs in på MVC tills ja inte vet jag? Tills en dör? Den som går ut på att om en bär/har burit en annan människa i sin kropp så ska en tåla precis vad som helst och vara helt perfekt och inte hava några som helst egna behov förutom bebisen. Den som gör att allting känns jävligt läskigt och som gör att i princip alla jag känner på ett eller annat sätt har gråtit ögonen fluffiga av rädsla att inte vara en bra mamma. Den härliga.

Jag är så jävla trött på den. SÅ JÄVLA TRÖTT!

Fiat lyckades vara jävligt på pricken i ett inlägg där det kanske mer var som en bisats, men jag copy-pastear den här eftersom det är så bra beskrivet:

Vi kör ingen strikt metod, typ blw, för alla metoder (och då menar jag verkligen ALLA) som finns kring barn (oavsett vad de handlar om) blir till sekter. Oavsett om det är att sjala barnet, samsova, potträna från första veckan eller något annat som är en ”metod” så blir folk galna. Det går inte att göra lite som det passar, utan man måste göra allt precis rätt hela tiden annars får barnet anknytningsproblem.

Och alltså ja. Jag håller med. Från det jävla amningstjatet och vaginalförlossningspropagandan på MVC med sitt jävla ideal att hålla förlossningen "naturlig" (med sjukt rädda föräldrar som får noll verkligt stöd som resultat) till floden av anknytningshot som följer så fort ungen är ute.

Här är min åsikt angående anknytning: Om vi rent evolutionärt skulle vara programmerade att inte överleva / inte skapa relationer om vi inte blev behandlade EXAKT på samma sätt så skulle arten människa vara utdöd för längelängelängelängelängesen. Och ja, jag vet, världen har utvecklats blablabla, men jag är helt övertygad om att inget barn som är älskat och får mat, ren blöja, värme och närhet kommer växa upp och bli psykopat bara för att föräldrarna inte samsov/bar i sjal/ammade/var hemma tills ungen var femtio. Jag gissar att jag inte behöver förklara det, men så att det blir sagt: jag är alltså inte emot nån av ovan metoder om det funkar eftersom allt som funkar är bra skit men det som är bra skit för mig behöver ju inte nödvändigtvis vara bra skit för nån annan, eller hur?

Som gravid var jag rädd för det mesta. Jag försökte givetvis att inte vara rädd för det mesta och undvek familjeliv et al men det går inte att undkomma mammaskammen om en inte stänger in sig i en källare och aldrig kommer ut och det tror jag faktiskt inte skulle vara så där jättebra för vare sig föräldrarna eller barnet. Följaktligen var jag livrädd för att göra nåt fel med mitt barn och eftersom vår resa utanför livmodern började med att Ellen låg på neo med sladdar överallt och jag blev sydd på operation efter 72 timmars förlossning och efter det var så trött så jag bara orkade hålla henne i tjugo minuter innan jag blev upprullad på rummet där jag och Andreas sov som två döda hela natten medan hon låg ensam på en varm handduk (seriöst, SNYFT STACKARS MITT BARN) så började jag SÅKLART med känslan att vi hade fuckat upp henne fo life. Att jag inte klarade av att hitta styrkan att amma gjorde väl inte direkt saken bättre. Här måste jag göra en liten passus och säga att personalen på BB på SöS på NOLL sätt skammade oss på nåt sätt, men bara grejen att WHO's tio budord om amning satt på mjölkkylen där en hämtar ersättning säger väl sitt. Det här battlade jag med i månader tills det Andreas tröstade mig med hela tiden änt-lig-en föll på plats: Hon mår ju jättebra Linn. Du är inte en dålig mamma. Hon älskar ju dig. Och ja tamigfan, hon älskar mig.

Hon älskar mig trots att hon aldrig har fått smaka på en droppe bröstmjölk. Hon älskar mig trots att hennes pappa har tagit hela nätter sen hon föddes och trots att jag gick tillbaka och jobbade när hon var sex månader. Hon älskar mig trots att vi aldrig har samsovit (ok. ljug nuförtiden sover hon rätt ofta i vår säng pga kryper dit själv), trots att jag aldrig har använt en bärsjal, trots att vi säger nej när hon gör saker hon inte får. Hon älskar mig så mycket att hon vaknar på natten, viskar mamma! och kryper över till mig för att borra in näsan i min kind. Jag kan också passa på att meddela att hon alltid har sovit bra, inte verkar ha några allergier trots genetiken för det, äter all mat vi lagar och inte är ett uns efter i sin utveckling. Barn som ej ammas blir alltså inte måndagsexemplar mer än andra barn.

Så istället för att blamea andra för hur dom gör/inte gör så vill jag istället att vi sprider det här: Du kommer bli en jävligt bra förälder. Den bästa föräldern ditt barn kan få, faktiskt. Så länge barnet har dig och du älskar hen och gör det som är bäst för er så kommer ditt barn må bra. YOU CAN DO IT!

lördag, januari 7

Föräldraledighet - så gör vi

Maja undrade om jag inte kunde skriva lite om hur vi har delat upp föräldraledigheten och hur det funkar so far. SÅKLART JAG KAN! Jag älskar att prata om mig. Hehhe..he..he. Här är våra utgångspunkter:

1) Vi vill dela lika. Vi tror att det är bäst för samtliga inblandade. Ingen av oss är dock på öret-lika-panikiga så om det blir EXAKT lika många dagar eller inte får väl tiden utvisa, men det är iallafall det vi satsar på.

2) Vi tjänar i princip lika mycket sånär som på ett par tusen och vi tjänar bägge två mer än taket (10 prisbasbelopp dvs mer än 448 000 per år) så vi får ut exakt lika mycket i föräldapeng per dag från Försäkringskassan. Andreas har dock mycket bättre villkor på jobbet än vad jag har och får 90% av sin vanliga lön för 6 månaders ledighet och för oss handlar det totalt om ungefär 70 000 kronor mer i plånboken.

3) Min kompis Egon och hennes kille delade lika med varannan dag-upplägg under deras föräldraledighet och det lät så himla perfekt och jag har använt dom som exempel i massor av föräldraledighetsdiskussioner så när vi väl satt där själva kände jag att vi faktiskt måste prova själva.

4) Både jag och Andreas har rätt flexibla jobb och kan jobba hemifrån och flexa och styra ganska mycket.

Okej, men hur exakt har vi delat då?

Ellen föddes 1 maj. Vi tänker att hon ska börja förskolan till hösten, dvs typ augusti beroende på vad/när/hur vi får plats. Det blir (eh..räknar) cirka 16 månaders föräldraledighet totalt. Tanken är typ 6 månader 100% och 6 månader 50% var, minus ett par semestermånader där alla är hemma. Så här har vi varit/kommer vi vara hemma/jobba:

Maj-oktober var jag föräldraledig 100% förutom en månad i somras när jag tog ut semester och Andreas föräldraledighet. Sen hade han en månad semester efter det. Det betyder alltså att vi var hemma ihop i två månader. Stark, stark WINNING på det. Jag tog ut 4 föräldradagar från F-kassan per vecka under den här perioden.

November: Jag var föräldraledig 80% och jobbade en dag i veckan, tvärtom för Andypants. Jag jobbade onsdagar vilket visade sig vara helt underbart på tusen sätt. Bra att liksom smygstarta jobbet med lite istället för att kastas in i det eftersom hela min kropp bara skrek efter min lilla bebis. Samtidigt var det sjukt gött när jag väl var på jobbet. Dels att få använda hjärnan lite och dels att få vara en vuxen människa utan bihang en hel dag. Just att det var en onsdag var fantastiskt för att varje dag plötsligt blev typ rolig, tror jag har skrivit om det tidigare. Jag tog ut tre föräldradagar från F-kassan per vecka under den här perioden.

December: Well, här skulle jag ha jobbat två dagar och Andreas tre varje vecka, men eh vi åkte till London och tog tidigt julfirande/föräldraledighet/semester så jag tror att det bara blev två veckors jobb totalt i december för oss. Jag vet inte riktigt hur många dagar av vad vi tog ut här faktiskt. Typ två dagar var per vecka kanske?

Januari-Mars: Jag jobbar måndagar, onsdagar och varannan fredag och Andreas samma fast tvärtom. Jag vet att Egon och K delade varannan dag så det blev varannan dag måndag, onsdag, fredag och nästa tisdag, torsdag. För oss funkar det bättre att ha fasta dagar för Andreas har mycket möten och då är det enklare för hans kollegor/samarbetspartners att boka in när det alltid är samma dagar han är tillgänglig. Anledningen till att vi inte kör mån-tis varannan ons tors-fre är att det blir för långt mellan dagarna vi jobbar då. Nu är inte mailboxen helt smockfull varje jobbmorgon eftersom vi bara är borta i princip en eller max två arbetsdagar i sträck.

Vi hade tänkt att vi skulle köra så här till och med april, men vi hade lite bokslut i vår relation när vi firade fyra år i måndags och kom fram till att vi älskar att hänga alla tre så istället för 50/50 i april så kör vi på ledighet tillsammans varje fredag april/maj och eventuellt juni. Jag tar två föräldradagar i veckan och Andreas samma.

April-Maj: Andreas hemma 100%, jag jobbar 80% och är ledig på fredagar. Dubbeldagar i april och obetalt i maj och juni. Eftersom Ellen fyller 1 år i maj så slutar SGI-skyddet och ligger en inte över taket (se ovan) som vi gör så kan dagsbeloppet ändras för kommande barn i och med att den årliga inkomstnivån/arbetstakten sjunker. Jag har dock ungefär 8% av årsinkomsten att spela med innan jag kommer under taket och 8 dagar av min totala arbetstid blir mindre än 8% så dagsbeloppet är därmed skyddat även framöver. Jag tar ut en föräldradag i veckan i april och Andreas fyra. Från maj tar han ut fem dagar i veckan och jag går ner i tid fast utan ersättning.

Juni-Juli: Andreas är hemma 100% och tar ut fem föräldradagar i veckan för att skydda sin SGI. Jag ska kolla lite med jobbet hur mycket jag kan vara ledig under sommaren och sen ska vi pussla med semester och föräldradagar så vi kan vara lediga så mycket vi bara kan tillsammans. Målet är väl som förra året, men jag kan inte vara borta två månader på samma sätt som Andreas men kanske en månads semester och en månads 50% jobb och 50% föräldraledig där Andreas tar ut semester?

Augusti: inskolning. Andreas är ledig, men vi får se hur det blir med inskolningen. Vi kommer ju hjälpas åt där.

Förhoppningsvis har vi kvar några månaders ledighet i föräldradagar då om vi räknar sammanlagda dagar.

Det här är alltså inte ett recept för hur alla SKA göra. Det här är bara hur vi gör, mkej?