Och såna dagar får man gå hem från jobbet klockan ett

Debbie skrev häromdagen att hennes sätt att orka med livet var att se livet som en vågskål med gott och ont i balans. Får man femtio kilo skit får man femtio kilo guld, ungefär. Och jag har tänkt jättemycket på det där. Men inte för att jag tänker att det är rätt, utan för att jag för min egen del hoppas att det inte är det. Jag förstår att det låter skitkonstigt, men jag har haft sån otrolig jävla tur i livet så ångestberget som finns i att tänka att jag ska få sona för det är så stort så det är ohanterligt. Så klart att jag önskar att inget ont skulle hända nån nånsin. Det går väl inte att önska nåt annat? Men också såklart att jag för min del, i mitt liv, också måste tro att det är okej att gå runt och ha det bra utan att att tänka att det kommer en hemsk payback för det senare. Ibland kraschar det och så kan jag inte tro det och så gråter jag så jag hulkar och ögonen sprutar och mamma inte hör vad jag säger på andra sidan telefonen för jag är så himla övertygad om att hon ska dö ifrån mig bara för att det liksom inte är rättvist att vi har det så bra. Att jag får panik på jobbet och känner mig ensam ibland och har lite allmänna genfel är liksom inte riktiga problem. Ingenting är riktiga hot förutom att nåt skulle hända en av mina käraste och när det hotet kommer blir det kortslutning i hjärnan I had it coming I had it coming I had it coming I had it coming, på loop i takt med tårarna.