onsdag, maj 31

Idag, ett år och trettio dagar efter förlossningen, blev jag uppringd av förlossningen för att prata om förlossningen (eftersom den inte gick speciellt bra och eftersom vår skattade upplevelse är 1 av 10 och vi därmed är på "krislistan"). Som jag har väntat och skällt om det här samtalet. Nu när det väl är gjort känner jag mig som en urpyst ballong ungefär. Nu har jag gjort allt jag kan för att den upplevelsen, som inte går att göra ogjort, ändå ska få så lite utrymme i mitt liv som bara går. Jag har gått i terapi. Vi har gått i terapi. Jag har pratat med barnmorskor och specialläkare och ännu fler barnmorskor. Och nu har jag pratat med en förlossningschef. Nu har jag gjort mitt. Nu har jag öst ut min besvikelse, vädrat min ångest och förklarat (och fått bekräftat) att jag är värd bättre än det vi fick uppleva. Att vi är värda bättre, såklart. Och chefen jag pratade med idag sa samma sak som alla andra har sagt jag måste säga att jag är väldigt imponerad av dig. Att göra det du gjorde och ha kommit dit du har kommit nu kräver en enorm styrka både psykiskt och fysiskt. Och jag svarade att det känns har känts tungt i perioder att min styrka blev mitt (vårt) fall men att jag är så inihelvete jävla stolt över mig själv och min prestation. Nu pratade vi i femtio minuter så obviously sa jag ju mer än så, men det är det jag tar med mig, förutom det självklara att jag har en helt ljuvlig liten lintott som springer omkring och fnittrar i mitt hem. Jag är också så himla stolt över att jag är stolt och att jag kan låta den känslan få ta sin rättmätiga plats utan att downplaya eller ursäkta eller förminska. Inte för att min självkänsla kanske har varit speciellt låg tidigare heller, men nån form av jante/kvinnofällotrams med självifrågasättande ständigt närvarande har det ju varit iallafall. Jag är så himla trött på det. Jag tänker inte vara med på det längre. Jag tänker vältra mig i självgodhet när det känns bra framöver. För om inte jag står upp för mig tror på mig backar mig hur ska någon annan kunna det? Jag är ju den enda som vet vad som krävs/krävdes av just mig just där just då. När vi slutligen lade på kände jag, äntligen, att bekräftelsen jag sökt under det senaste året visserligen var skön att få men till syvende och sist faktiskt inte behövs egentligen. Jag vill bara att alla kvinnor och familjer som kommer efter oss går därifrån med en helt annan känsla än vad vi gjorde. Jag vill att dom upplever att dom blev lyssnade på. Att dom blev sedda. Att dom blev respekterade och involverade och framförallt lyckliga.

torsdag, maj 25

Alltså igår! Gillar ju min chef massor vanligtvis men gillar inte speciellt mycket att få ett samtal tisdag 17.18 med du, jag behöver en massa siffror senast imorgon kväll helt oannonserat när onsdag är dagen innan långhelg och tisdag måndag har varit fulla med att reda ut andras bajsmackor och fredag torsdag var gravidsjuka och onsdagen ägnades åt samme chefs andra mindre planerade behov på ännu kortare deadline. Och eftersom jag inte visste att ovan skulle behövas hade jag bokat in ett möte med vår nya bankkontakt 10.00 för att gå igenom våra lån som måste bindas om senast på tisdag om vi inte vill vänta ytterligare tre månader (nej) och klockan 12 hade jag lunchdate med Egon som jag ABSOLUT INTE tänkte boka av pga var alldeles för längesen. Eh och nu kom jag på att jag ju skulle bjuda på födelsedagslunch och att hon fick betala själv. Förlåt! Re-bjud, Egon? Så halva dagen var liksom redan bortbokad åt annat plus en timmaish till sånt som bara måstemåste göras innan långhelg och ja, jag blev klar 18.47 ("klar", sa direkt i tisdags att jag skulle göra mitt bästa men att xyz inte skulle kunna vara 100% pga tiden). Hetsade hem i bilen, packade för helgen och lämnade Stockholm 19.43 med förhoppningen om att barnet skulle somna inom en timma. Det gjorde det inte. Hon somnade i Källby, cirka 15 minuter till destinationen eller 32,5 mil in på vår 34 mil långa resa. Klockan var 00.25. Själv somnade jag 01.30, sov till 03.24 och var vaken till 05.40 innan jag sov ett par timmar till. För tredje fucking dagen (natten) i rad. Fy fan vad jag hatar hosta och medicinerna som gör mig speedy gonzales.

Inatt, när jag låg i min syrras säng i rummet vägg i vägg från resten av familjen för att "sova ostört", roade jag mig iallafall med att läsa om mitt liv från maj 2012-mars 2013 aka tiden när jag hetsjobbade och intalade mig själv om att jag hade koll samt multidejtade i jakt på en kille. Jag är så glad att jag har skrivit ner dom 8 senaste åren och deras känslor och tankar och grejer för när jag läste inatt om när jag träffade Andreas så minns jag ju exakt hur det kändes och hur han var vi var jag var där i början när allt var nytt samtidigt som jag så här fyra och ett halvt år ett giftemål och ett och ett halvt barn senare ju vet hur det blev. Att det faktiskt VAR han. Att det går att läsa i dået hur nuet fanns där. Hur han tittade på mig tog i mig såg mig såg mig såg mig. Och såhär i vardagsvortexens snorkladd och ständiga plockande så påminns jag om det som är vi bortom allt annat. Det vi:et som skapades där i rödvinsångorna och söndagstrasslade ben och sena nätter. Det som var innan sorg och mörker och trötthet och graviditeter och bebisdagar, och nätter. Det uppsluppna. Det tramsiga. Det försiktiga tassandet kring vad vem hur som ändå var så starkt hos oss bägge. Och jag tittade genom väggen på min snarkande familj och såg utan att vara i rummet deras positioner i sängen. Det avslappnade minspelet och dom halvöppna munnarna. Jag såg det som var dåförtiden i den totala tryggheten självklarheten som är nuförtiden. Hur mannen som jag känner rakt igenom hundratusenprocent, som en förlängd del av mig, faktiskt är det där andra också. Inte bara pappa medförälder vardagspartner utan killen som får mig att kikna av skratt och vars kyssar fortfarande gör mig yr.

tisdag, maj 23

MEN GIVE ME A BREAK!

Okej, illamåendet gick över i helgen, tack för det! Visserligen efter att jag först var tvungen att kaskadkräkas av äckel för att jag skulle slänga kissblöjor, men ändå. Att lägga till den långa listan av saker jag inte gör i vårt hushåll: byta blöja på barnet. I lördags började jag istället att hosta och nu går jag omkring och hostar och hostar och sover inte pga hostar och är astmatät fucking IGEN. Sen jag blev preggers i januari-ish har jag varit förkyld/tät->mått illa->varit förkyld/tät OCH mått illa->haft ont i ryggen->mått illa->hosta/tät. FÖR I HELVETE, jag är så trött på att aldrig må bra. Att bara gå omkring och gnälla hemma över kroppens uppenbara förfall istället för att ha gravidglow och njuuuuuuuta (hahaha, vem njuter av en graviditet? Upp med en hand!). Den enda positiva grejen skulle väl möjligtvis vara respiten från PMS:en och dess månatliga domedagskänslor/känsla av att vilja skilja mig från Andreas är en rimlig känsla. Skulle gärna ligga på exakt den här hormonbalansen for ever and ever för den anledningen, men i övrigt nej.

fredag, maj 19

Å andra sidan gick jg från spökveckor i graviditeten till världens huvudvärk och illamående igår så jag fick gå hem från jobbet och sova i fem timmar. Idag är jag hemma pga mår illa men mest för att jag vanligtvis inte jobbar fredagar men hade tänkt att göra det idag för jag har så mycket att göra men inte på bekostnad av hälsa. Gissar att vi nu är inne i den delen där jag kan äta typ ett halv äpple åt gången utan att må illa av mättnad. Och! Precis som förra gången är jag så JÄVLA slemmig i halsen och det gör mig också kväljningsbenägen av äckel dagligen.
Jag är så kär i mitt barn just nu. Det är säkert hormonellt men det enda jag vill är att hon ska gå omkring i blöja vara gullig och att kramas hud mot hud. Jag drabbas av cute aggression flera gånger per dag och kommer snart behöva bettskena. Jag vill ju respektera hennes integritet och bara gosa när hon vill osv MEN DET ÄR SÅ SVÅRT NÄR HON ÄR SÅ GÖLLIG!

måndag, maj 15

På andra sidan bebischartern

Vi åkte ju på en all inclusive-baby-extra-allt-semester på Mallis en vecka med ett par kompisar och deras barn. Det var ju ljuvligt att vara i 25 graders värme och bara få hänga med familjen helt utan alla vardagliga måsten och hotellet var väl fräscht och rummet bra och så, men lelle barnet blev matförgiftad av äckelbuffén. Snyft. Det var så så så synd om henne när hon torrhulkade och grät och tittade på oss som men varför gör ni ingenting? Vad händer? Vid ett tillfälle blev hon så matt så det var som att hålla i en nyfödd igen, albeit en jävligt stor nyfödd. Hon var helt slapp och bara lutade huvudet mot mitt bröst med halvöppna ögon och flämtade. Då blev jag faktiskt orolig på riktigt. Men vi gjorde som 1177 rekommenderade och gav henne 5 ml vätskeersättning var 5:e minut i några timmar och vips så piggnade hon till så mycket så hon kunde slå bort skeden och spotta och fräsa. Det borde ju vara irriterande men vi blev så himla glada över att hennes humör var tillbaka så hon hade kunnat göra vad som helst just då. Och några dagar efteråt skulle det visa sig. Vill barnet ha glass? JAJEMÄN! Varsågod. Bli buren överallt? INGA PROBLEM! Peka på precis allt med sitt uppfordrande DÄ?! och gå själv hem från restaurangen så det tog en timma istället för fem minuter? NEMAS PROBLEMAS, allt för dig min älskling.

Ving har betett sig riktigt rövigt och personalen på hotellet var under all rimlig kritik och flygresan var schemalagd till 23.55, gick en timma sent och vi var hemma 06.10 på morgonen, men det har ändå in all varit en jävligt härlig och välbehövlig semester.

Jag och Andreas har det ju inte dåligt, vi har en rätt härlig vardag till och med, men den senaste månaden har det liksom skavt lite att vi är Familjelogistik AB och ungefär 0% par i kärleksrelation. Det är himla svårt att sätta tummen på exakt vad det är när allting flyter på och vi skrattar åt barnet och aldrig bråkar eller typ ens tjafsar, men jag har haft en känsla av typ men jag då? JAG-jag? Var är min bekräftelse? Var får JAG plats i den här relationen när jag inte bara är mamma? Finns jag ens? Finns vi ens? Fan det är skitsvårt att vara allting; närvarande mamma, närvarande fru, prestera bra på jobbet, vara en bra kompis, dotter, syster. Det är svårt att prioritera för hur en än gör känns det lite som att en inte räcker till riktigt. Och i allt det, när vardagen funkar och allt är liksom trevligt hemma så blir det lätt att relationen kommer typ sist. För det är ju ändå småbarnsår och vad kan en förvänta sig egentligen? Vi har ju det trevligt? Ni vet? Men så kan det ju inte vara? För sen då? När småbarnsåren är över? Ska en titta upp och ba NÄMEN DU? VEM ÄR DU? VILKA ÄR VI? 

Det har tagit upp mycket tankeplats och känsloplats lately. Så jag försökte förklara det för Andreas för några veckor sen och det är fan inte heller det lättaste för det finns ju liksom inget som är fel-fel. Det är ju "bara" en känsla av att det inte är helt rätt? Jallefall, jag tror att det gick igenom (eller så var det mina niagra falls-tårar) i kombination att vi tänker på det bägge två för det började kännas lite bättre innan vi åkte redan, men efter en vecka tillsammans? HERREGUD JAG ÄLSKAR MIN MAN! Det är klart att det är honom jag ska leva med forever and ever. Vi är ju svinbra och go team! och vi är ju kära i varandra bortanför föräldraskapet också. Det var det bästa med resan, att bli påmind om det.

onsdag, maj 3

Är gift med Jessica Simpson

Vi sitter i varsin soffa i vardagsrummet. Jag slökollar internet och Andreas kollar på det där konstiga matprogrammet med en skrikig amerikan med blonderade toppar och solglasögon i nacken (SANT!) åker runt på ställen som serverar tusen kilo kött i sås (typ). Jag kollar också med ett kvarts öga ungefär. Plötsligt zoomar dom in vad som ser ut som råa kuber kött i nån pokébowl-grej varpå jag lite äcklat frågar Andreas om det verkligen är kött? Ja! Det är kött! Jag frågar igen för seriöst stora kuber rött kött? Njäe va? varpå mitt geni till man ba alltså tonfiskkött.

Igår mat jag inte tålde, idag chicken of the sea-brainz. Vädrar följetång på föräldraledighetshjärnan.

tisdag, maj 2

Välkommen till klubben älskling

En månad in i föräldraledighetslivet slog min man till med en hej jag har en bebis jag ska ha koll på jag sover inte på nätterna det är så mycket att hs koll på-dag. Han har på en dag lyckats:

* Gå ut och gå inklusive handla på hemköp i t-shirt som förutom är fläckig och har hål i även var vänd ut och in.

* köpa lightost (uäck, VEM äter ens det?)

* laga mat med ägg i vilket upptäcktes vid dukat bord framför middagsgäst. Jag är jätteallergisk mot ägg. Vi har varit ihop fyra och ett halvt år.

* duscha och ÅTERIGEN sätta på sig en (annan) t-shirt ut och in samt återigen gå och handla i den.

Jag älskar honom.

måndag, maj 1

Ett år

Det är ett år sen du kom till oss Ellen. Jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna skriva om det för det är så konstigt hur nån kan ge ett helt nytt liv och samtidigt kännas som att det har varit så för alltid. Allt jag vill skriva känns som klyschor för så många före mig har sagt samma sak och ändå känns det som att jag upplever det för första gången nånsin. Du är det mest självklara som finns. Det är klart att det var du som låg där inne i magen. Det är klart att det är du som har saknats mig hela mitt liv. Det är klart att det är du som gör min kärlek till något lika automatiskt som att andas. Det är klart att det alltid kommer vara du.

Min lilla älskade tramsfia! Min smarta, roliga, härliga, knäppa person. Du är så många saker redan. Du har humor (och humör). Du är stark och envis och uppfinningsrik. Du är uppmärksam, nyfiken och snabblärd. Du vaknar varje morgon med ett glädjetjut och fortsätter dina dagar ständigt tjattrande, ständigt fnittrande. Du verkar ha en livslust som driver dig till allt som är gott och härligt och mysigt och skojigt här i livet. Du älskar ÄLSKAR att mysa och kommer med jämna mellanrum med din snutte eller ett gosedjur och kryper upp hos oss och mmm:ar. Du älskar att duscha och bli insmord och att äta mat så länge den smakar nånting. All barnmat spottar du ut med ett fräs. Allt smaklöst kastar du på golvet. Allt jag eller din pappa lagar älskar du.

På kvällarna somnar du hos mig eller sin pappa och sen sover du mellan oss. Oftast närmast din pappa för det är han som matar dig på nätterna men om du är orolig vill du sova nära nära nära mig, klistrad vid min sida med din lilla hand under min kind. Jag är din stora trygghet, men vet du? Du är min också. Du är min stora tröst när jag är ledsen, min trygghet när jag är orolig och bara att ha dig nära gör att jag glömmer allt som är jobbigt och bara blir lycklig och tacksam över att vi får ha dig. Att vi får vara dina föräldrar och se dig bli den du kommer att bli.

Ellen Isabelle, du är den finaste personen jag känner. Jag älskar dig mer än du nånsin kan ana.