söndag, maj 31

Och så går det en helg och herregud vad jag inte är lika rolig att följa längre. Jag hittar liksom inte tiden att höra av mig längre för livet håller på att hända jämt och ständigt. Den här helgen började med att jobba sent som butiksvakt och sen mötte jag upp Andreas och en av mina kollegor på Marie Laveau och åt en hamburgare och drack två öl och skrattade asmycket och sen vandrade jag hem genom stockholmskvällen. Jag måste ge det till Stockholm att vara vacker alltså. Jag dör lite grann varje gång jag ser vattnet och träden och båtarna och stadssiluetterna. I lördags åkte vi och överraskade Andreas bästis/kollega på hennes 50-årsdag i Stavsnäs och nu öste det ju ner men jag ville iallafall bara ta mitt pick och pack och flytta dit. Eftersom vi inte visste om dom skulle vara hemma eller inte så körde jag, men dom var hemma och det fanns mängder av champagne så vid halv åtta kände jag att det var dags för den nyktra gästen att åka hem. Vi köpte chark och ostar och jordgubbar och kollade på jag kommer inte ihåg på teve. Idag har vi varit på Ikea och sen har jag skruvat ihop en pall, satt upp en lampa, fixat nya kuddar, duschat alla våra växter, städat bland allt vårt bröte, varit nere med grovsopor, dammtorkat, dammsugit och våttorkat hela lägenheten. Och tvättat. Nu ligger jag i soffan och är väldigt väldigt väldigt trött.

torsdag, maj 28

Ja, så jag tog mig igenom igår. Vi alla tog oss igenom igår och fast det kanske är lite konstigt att säga så är jag lite stolt, i brist på bättre ord, för att vi har klarat ett år och för att vi har försökt hjälpa varandra och finnas där för varandra. Jag har visserligen en smärre livskris som handlar om tiden, brist på tiden, tidens snabbhet och den passerade tiden, men det är nog en kombination mellan att förlora mamma och att jag numera liksom har nån att haka fast mina framtidsdrömmar på och som gör att drömmar rätt så lätt blir verklighet. Ja, det och hela herregud det är ett skämt att vara vuxen. Det är ett skämt att jag går till jobbet och pillar lite på en dator och mailar lite och lattjar på internet, kokar kaffe och tittar på youtubeklipp med mina kollegor och får betalt för det. Det är lite av ett skämt att folk liksom TROR på det jag säger och litar på mitt omdöme. Jag gillar ju liksom att käka chips till middag och sova till efter lunch på helger och att i största allmänhet bara göra saker jag gillar. Och nästan alla vuxna jag känner känner likadant?

onsdag, maj 27

Kommer ut ur mörkret en liten kortis bara för att säga what she said. Så. Nu återgår jag till min mans knä och Chef's table på Netflix och matkoman efter vår take away-middag från kolgrillen.

måndag, maj 25

Hell week

Typisk extradålig sak med att vi förlorade mamma den här veckan förra året är att det datumet alltid kommer vara i samband med morsdag. Som om det inte är jobbigt nog med en årsdag så fylls samtliga kanaler på med antingen hyllningar till mammor eller presentförslag till mammor och varje gång jag ser en sån så vill jag bara be alla dra jävligt långt åt helvete. Nej, det är inte fair, but I don't care.

onsdag, maj 20

Tar tillbaka hela jag är inte knäckt-grejen. Idag har jag suttit ner i kanske en kvart och käkade kvällsmat (McDonalds) i bilen vid kvart över fem förut för att jag var så jävla sur och hungrig och hade så ont i huvudet. Nu kanske en kan tycka att jag ju är hemma och kan ta det lugnt, men nejdå. Nu ska jag göra våra löner och tvätta och beställa varor och maila revisorn och egentligen förbereda mig inför morgondagens styrelsemöte. Imorgon ska vi ha fotografering precis hela dagen och som ni väl vet vid det här laget så är det så oglamoröst det bara kan vara eftersom det handlar om att stryka, vika, nåla, pilla, mata och bära och väldigt lite annat. Nu piper tvättmaskinen och jag vill mest bara sova. Hämtade förresten en ny klänning jag har köpt förut. Jag älskar älskar älskar den, men kan inte bestämma mig för huruvida det är okej att ha på sig ett inkatält på ett bröllop jag gissar är rätt så konservativt eller inte. Är det okej? Om det inte är okej, är den här okej? För jag köpte den också för ett tag sen och jag kanske inte älskar den, men jag tycker att den är rätt okej.

måndag, maj 18

Jobba jobba JO-OHB-BAH

Det är jeteloligt med långhelg men FY FAEN vad jobbet inte bara tar en gullig liten paus. Idag: som att springa rakt in i ett berg av jobb. Plus har plåtning torsdag fredag och är därför frånvarande igen i två dagar plus den halvdag som jag och min kollega är ute och shoppar kläder att stylea modellerna i. Den halvdagen en gång per säsong är typ vad jag jobbar alla andra dagar för pga DET ÄR SÅ KUL ATT KLÄ PÅ ANDRA SNYGGA KLÄDER, men buhu jag har inte tiiiiiid. Plus har styrelsemöte med bostadsrättsföreningen på torsdag och min privata mailkorg är en ständigt pågående kamp med bosslady och hennes konstiga tankar om hur saker och ting bör skötas (av henne, utanför protokoll om hon får bestämma). Det positiva är iallafall att jag inte är helt knäckt mentalt utan känner att jaja, det är mycket att göra men det gör inget. Ovan känsla. Happ, hejrå.

lördag, maj 16

Har en sån där dag när känslorna ligger som tentakler utanför kroppen och reagerar för minsta lilla. Jag saknar mamma, nej, längtar efter mamma, så mycket så det gör fysiskt ont i bröstkorgen och ögonen skickar tårar ner för kinderna i en maklig men aldrig sinande ström. Min älskade mamma. Min älskade älskade älskade mamma. På hennes gravsten står det

innerligt älskad
oändligt saknad


och det är så sant så sant så sant. Kanske att ingenting i livet kan vara mer sant än det som står på stenen högst upp på kullen omringad av böljande fält på några sidor och en skogsdunge på nån sida och lite betande hästar på en annan. Kanske är det det fåglarna kvittrar dagarna i ända vid stenen som symboliserar slutet? Kanske är det det åskan mullrar och vinden viskar? Kanske hör du det nånstans, älskade fantastiska allra käraste mamma? Ingenting kan vara mer sant.

Det är tur att släktskap inte går att avsäga sig

Igår blev jag så arg på pappa att jag reste mig mitt i efterrätten och gick och lämnade Andreas att konversera med min idiot till pappa och min mammas syskon. Sen kom Andreas och sa att jag inte skulle vara sur så då blev jag sur på honom också. Jag gick och lade mig klockan tio i protest och den som egentligen fick lida för det var väl jag, men det var ändå lite skönt att få bli riktigt jävla förbannad på nån som är van och som är som en jävla gås där allt bara rinner av. Han hade sovit rätt dåligt, sa han till Andreas i köket förut och trots att det är så jävla barnsligt så var det lite skönt att tänka att det var på grund av dåligt samvete. Nu ska jag åka till mammas grav och berätta att jag är sur på pappa och det gör mig så ledsen att jag inte kan göra det live så tårarna började spontanrinna när jag skrev den meningen. Hejdå.

torsdag, maj 14

Har so far öppnat noll böcker. Har däremot gjort relativt fulla varukorgar på rum21, Ikea och Rodebjer som jag inte kommer göra något med. Tänk att det kan vara så avkopplande att fönstershoppa även på nätet?
Jag och "mågen" är hos pappa. Jag har firar det genom att sova till klockan tolv, pappa har firat det genom att göra en to do-lista med tillhörande betygsättning och "mågen" har firat det genom att, ja fan vet. Springa 5km på personbästa kanske? Jag har varit vid mammas grav och varit lite saknig och sen har vi också fikat med min moster och kusiner, varit på gula blend-tant-loppis och handlat på Hjertberg (alla vägar leder till Hjertberg). Jag har även: suttit i solen en timma mellan sex och sju OCH NÄSTAN BRÄNT MIG. Älskar vårsol va. Nu har härskaren bestämt att vi ska äta tacos och jag har fyra böcker på hög redo för mig att ta mig an. Bring on the långhelg!

tisdag, maj 12

Träning, this never starting story

Nu har jag lovat mig själv att jag måste börja ta hand om min kropp. Och med ta hand om min kropp menar jag inte att lägga om min kost till att äta minikeso och proteinshakes utan att faktiskt använda den lite grann jmf enbart sitta still. Jag behöver bli starkare i, nä vem lurar jag, jag behöver sluta vara svag precis överallt. Jag behöver inte få bättre kondition, jag behöver få kondition. Ni tittar ändå på personen som får ont i benhinnorna av att gå runt kvarteret så ni kanske förstår att konceptet Röra på sig inte direkt har varit nånting som varit nånting jag har låtit mitt liv styras av. Typiskt totalt megadåligt för kroppen och nu börjar jag känna lite att FÖRIHELVETE SKÄRP MIG så nu har jag bokat tid hos naprapat för att fixa allt som är snett och sen har jag gjort en liten träningsplan och ev-en-tu-ellt så ska jag signa upp på en sån där PT-onlinetjänst som min kompis berättade om igår och som lät så himla himla himla bra. Jag är ju annars lite tvivelaktig till personliga tränare eftersom det går nio paradise hotel-personer som tycker att SMAL ÄR DET ENDA ALTERNATIVET på en vettig och där alla tycker att kostrådgivning är deras första prio och träning är väl nåt som man måste göra. Jag vill liksom ha nån som hjälper mig med att träna bra och rätt och effektivt, inte nån som talar om för mig att kyckling och broccoli ska vara min enda föda i sex veckor. Och det verkade iallafall den här online-PTn göra så nu ska jag fundera lite till och sen får vi se.

lördag, maj 9

Skärpte mig, duschade och åkte till ett par kompisar och lekte med deras ettåring tills han kiknade av skratt och jag också. Sen tog vi en tur till Gustavsberg och porslinsoutletarna och nu sitter jag i soffan igen och väntar på att Andreas ska komma hem med svennetacosingredienser, glass och choklad samt våra bröllopsbilder som han ska hämta ut hos postombudet. Oh, nu kom han. Hejdå!
Idag vaknade jag halv tolv och sen låg jag och läste ut internet och sen väckte jag Andreas som fick gå och köpa frukost och sen åt vi frukost och sen tänkte jag jobba lite men då funkade inte det så nu är klockan tjugo i två och jag sitter i pyjamas i soffan och har lite småångest för ungefär allt här i livet. Hatar småångest för den går sällan att få bort genom att göra en lista eftersom det inte är en specifik sak som är orsaken utan snarare allting från åh nej jag saknar min syster till varför är jag inte ute i det fina vädret jag är väldens sämsta människa till jag vet inte om jag vill duscha eller inte. Plus har mens och mår därför lite so-so i övrigt också. Lite illamående, lite ont i huvudet, lite kryp i kroppen, lite ont i ryggen, lite ont i livmodern. Jag brukar inte tänka det här speciellt ofta men det är verkligen så himla orättvist att det bara är hälften av jordens befolkning som behöver må så här en gång i månaden. Urk.

torsdag, maj 7

Source to the madness

Jaha, men jag ska ha mens strax. Ska vi gissa att min ilska är pmsrelaterad? Igår toppade jag allting med att fräsa åt Andreas när vi var ute och gick att han skulle gå härifrån, gå hem, bara GÅ! så hans mysiga promenad istället blev svart och sur. Gud jag är ett sånt CHARMTROLL. Och ja, jag är förmodligen lika vidrig att leva med som ni tror att jag är. Jag hade bara skillsen att hitta en partner som av magisk anledning förstår mig (inte ens jag förstår mig so god knows how that happened) och som har tålamod som en sköldpadda. Plus: män godtar vadsomhelst om man skyller på pms. Den enda bonusen som hell week har fört med sig och jag skäms inte ens för att utnyttja det. För att citera mig själv igårkväll när vi var sams igen: om du blir nere och tycker att det är jobbigt, HUR FAN TROR DU ATT DET KÄNNS FÖR MIG DÅ? För på rikt, visst det kan vara jobbigt för omgivningen men det är fan så mycket jobbigare för den som måste uppleva Det Totala Mörkret som fräter upp allt solsken och gullegull och lämnar kvar en pyrande hög av vansinnighet, både i ilskebemärkelse och totalt koko-bemärkelse. Lex Jag skrek åt min kille igår för att han gick långsamt bredvid mig när jag hade ont i benhinnorna för att det kändes som att han var ute och vallade sitt husdjur när all he really did var att vilja hänga med sin flickvän, nej fel, tjej, nej fel, fru.

onsdag, maj 6

Helt partiska bröllopstips II (bröllop, är inte det bara en massa måsten?)

Jaha, jag kanske skulle ha börjat med det här men det är lite mer färgat av mitt tyckande än det förra bröllopstipset som ju mest handlade om vigsel och konstiga papper så well, det kanske är rätt ändå.

Vi måste prata om måsten nämligen. Det är få gånger i livet (graviditet undantaget) då folk tycker att dom har allmän tyckrätt som vid bröllop, framförallt personer som känner sig delaktiga av olika anledningar (mammor pappor släkt). Det finns dessutom etikett-"regler" att förhålla sig till och jag skriver "regler" och inte regler för att jag tycker att vi lever på tvåtusentalet och lite kan välja hur vi vill förhålla oss till överklassregler från sekelskiftet. Givetvis är vissa (många?) av dessa tips och regler både välkomna och lite sköna att stötta sig mot men, och här är min poäng, DET ÄR NI SOM VÄLJER VILKA. Det är ert bröllop, era regler, er dag, era minnen och förmodligen iallafall i rätt stor del era pengar och ni har all rätt i världen att känna efter med era maggropar vad som känns bra och sen får folk rätta sig. I motsats till vad vissa tycker är det nämligen inte en mänsklig rättighet att bli bjuden/få gå/få allt man vill ha på nån annans bröllop. Det tror jag till och med att Magdalena Ribbing ställer sig bakom.

Försök att ha det i tankarna när nån gäst (händer alla, ni kommer inte vara undantaget) vill ha egenskjutet kött, när svärmor vill bjuda sina närmsta vänner, när nån inte vill sitta bredvid nån annan än sin partner eller vägrar följa dresscoden eller andra anvisningar i inbjudan. Eller vad ni nu kommer råka ut för, nåt kommer det nämligen att vara. Det är ert bröllop och era regler, vad andra tycker är faktiskt irrelevant även fast det känns jobbigt att stå på sig.

Det är också ni som väljer hur hårt etikettreglerna ska hållas. Vill ni följa standarden så kan ni gå till bröllopsguiden.se och läsa där hur man "ska" göra, annars kan ni stanna kvar och höra hur vi gjorde/tänkte.

Tips nummer ett: Var tydliga i er kommunikation och öppna inte för frågor/tyck från andra än dom personer ni själva vill ha tips från.

Tips nummer två: Vad vill ni? Hur många vill ni bjuda? Vill ni ha med släkten? Har ni en plats in mind så kanske ni ska kolla med dom rätt så snart vad deras maxkapacitet är så får ni ett tak på antal gäster. Tycker ni att det är okej att det är barn med eller vill ni ha ett barnfritt bröllop? Även här vill jag understryka att eftersom det är ert bröllop så kan ni ha med era egna barn eller barn från nära släkt men ändå säga att ni vill ha ett barnfritt bröllop. Det enda som är lite svårt är väl att vara inkonsekvent inom samma "grupp", alltså syskon eller kompiskretsen. Det är lite som att öppna pandoras box tror jag.

Tips nummer tre: Vilken stämning vill ni ha? Formellt eller avslappnat? Hur kan ni kommunicera det till era gäster? Jag fick ett skitbra råd inför vårt bröllop om att säga till alla jag pratade med (som skulle komma) att jag verkligen såg fram emot ett mysigt, avslappnat och glatt bröllop (eftersom det var så vi ville ha det). Är ni mer av den formella modellen så kanske ni istället kan säga att ni ser fram emot att se alla finklädda och att dela er dag med dom?

Eftersom det är jag som skriver och tycker så kommer här en liten så här gjorde vi:

Vi var från början väldigt inne på att vi ville ha ett mysigt, varmt och fint bröllop med en lite högtidlig vigsel. Vi har ju inte barn själva, vilket säkert påverkar, men vi kände att vi var rätt osugna på att lyssna på barnskrik, se föräldrar jaga små pinnande ben och i största allmänhet ta uppmärksamhet från övriga gäster. Det är inte så himla roligt att sitta i närheten av barn på en middag då vanliga samtal tenderar att bli rätt så haltande och eftersom vi hade makten så bad vi om ett barnfritt bröllop. Andreas har syskonbarn som är från åtta och upp till 18 och dom ville komma och det var viktigt för Andreas att dom var där så dom fyra var undantagna regeln. Med tanke på vad jag precis skrev om barn och konversationer så gjorde vi ett släktbord där barnen och deras föräldrar satt. Självklart var små pyttebebisar välkomna, riktigt så inhumana är inte ens vi.

När det gäller antal gäster så skrev vi ner alla vi ville bjuda och räknade hur många det blev. Här kommer en snabb räkneövning/sak som förvånade mig först:

Säg att ni vill ha 60 gäster ungefär, ett rätt så stort bröllop ändå. Tänk att ni har ett syskon var, 4 föräldersyskon varav nån är frånskild med ny partner och säg två från mormor-generationen, sen finns det kanske 5 kusiner som ändå har bjudit er osv. Ponera också att samtliga har en partner. Det är ungefär 20 gäster det. Kvar är alltså 40 personer som ni delar lika mellan er och är ni som vi i trettioårsåldern så har nästan alla en partner. Hur många är det då kvar för er att bjuda var? 10 personer. TIO PERSONER. Nu kanske ni fattar varför det inte alls är så jävla självklart att alla som vill bli bjudna blir bjudna?

I vårt fall handlade det om tre syskon, två föräldrar, en farmor och totalt 12 mostrar/morbröder/fastrar/farbröder exklusive partners. Jag har 12 kusiner och Andreas har kanske 20, igen exklusive partners. Om vi skulle bjuda släkt skulle vi allså börja med 70 gäster och go on from there. För oss kändes det faktiskt rätt så orimligt, inte för att inte inte ville ha dom närvarande, men för att det hade blivit Världens Dyraste Bröllop (vi pratar om budget en annan dag) och eftersom vi inte är gjorda av pengar och inte heller ville köra på du får komma men inte du, hon men inte han-grejen utan hellre vara konsekventa så bjöd vi direkt familj dvs pappor + syskon + farmor och förklarade för resten att vi hemskt gärna hade bjudit dom, men på grund av mängden släkt på bägge sidor så hade vi inte möjlighet. Här var vi rätt lyckligt lottade på föräldrafronten för jag hade både mamma och pappas blessing och Andreas hade sin pappas, men vi hade gjort det ändå.

Okej, det var väldigt mycket dravel om väldigt lite information och nu är det oläsbart långt så vi slutar här för idag.

tisdag, maj 5

Disclaimer: ingen som läser här är berörd av min ilska, inte heller någon som har nåt med mitt arbete att göra. Ilskan är högst generell.
Jag är så himla arg just nu. Så himla himla himla himla arg för att vissa människor är såna jävla idioter. Och jag kan inte agera på det för att 1) jag är vuxen och 2) det skulle inte vara speciellt produktivt. Och så längtar jag sönder mig efter min syster för hon förstår mig. Hon kan ta mig och hon kan också bli så himla jävla vansinnig och det är så skönt ibland att prata med nån som fattar. Andreas har tusen fördelar, men att förstå ilska eller agera på ilska är inte en av dom. Det är ju bra för mig för det allra mesta eftersom jag blir en bättre person av det, men just nu vill jag att han ska förståååååå mig och ragea lite med mig och inte sitta med sina hundvalpsögon och sitt lugn och ba vill du ha en kram?/jag vill inte prata mer med dig nu om du ska vara så här. Jag vill absolut inte ha en jävla kram. Jag vill slå nån, det är vad jag vill, eller iallafall skrika på nån och säga väldigt elaka saker som kanske är offpoint men som hade känts härliga att få säga iallafall. Men det gör jag inte för att jag är fucking vuxen. Jag hatar att vara vuxen.

måndag, maj 4

Titanernas kamp

Ni kommer ihåg att jag signade upp mig för att vara med i styrelsen i vpr bostadsrättsförening? Den kvällen när jag hade feber och klänningen ut och in? Jallefall så var nu boss lady (både styrelseordförande och självutnämnd diktator) här för att jag skulle skriva på nåt papper och då passade jag på att fråga lite grejer som jag har upplevt har varit lite so-so med i redovisningen. Det stod ju väldigt klart att sjuttioåriga damer må vara bra på att tycka saker, men bokföring kanske inte är deras starkaste gren. Tyvärr för boss lady är det ju en av mina och eftersom jag ska sätta mitt namn på beslut vi fattar så vill jag ju gärna veta vad dom grundas på och while jag kan släppa hennes kommentarer kring hur stora krukor vi bör ha till våra blommor på uteplatsen så känner jag inte alls samma lust att backa i ekonomifrågor. Jag vill alltså se underlagen för förra årets bokslut samt årets budget och hon är sur och vill inte visa. Som styrelsemedlem har jag rätt att se och hon måste visa sina kort vilket innebar att hon precis stormade ut ur vår lägenhet. Det kommer inte bli en bekväm ride det här, det kommer det inte.

Helt partiska bröllopstips I (hjälp vi ska gifta oss hur fan gör man?)

Min nyfunna energi räckte till 16.08 alltså. Vi säger att det är ganska bra jobbat efter tio dagars frånvaro och säkert en månads halvjobbande va? Visst gör vi? Ja, det gör vi. Jag väntar fortfarande (mycket exalterat) på bilderna så något subjektivt beskrivande av vårt bröllop blir det inte idag, men den som väntar på något gott osv.

Idag tänkte jag istället erbjuda första avsnittet i Bröllopshjälpen - hur fan gör man? Det är alltså en helt partisk tipsgrej från mig till er där jag tänkte prata lite om vad jag tycker är viktigt, vad som faktiskt måste göras och var och hur man kan tänka sig hitta grejer man vill ha. Vi kan väl börja med att säga att vi gifte oss borgligt och på lokal i Stockholm och tipsen kommer ju såklart vara lite färgade av det. Eh, ja och av att vi är icke-troende samt svennesvenska. För bröllop inom annan religion än ingen/kristendom får ni tyvärr kanske leta på annat ställe. Okej? Ahmen då kör vi med själva vigseln idag.

Eh, hen friade och vi är jätteglada och nu vill vi nog gifta oss också?
Ahmen vad kul! Grattis till er! Här kommer mitt första tips: försök njuta lite av det stora i att ni ska FREAKING GIFTA ER WOOP WOOP EEEEK! Jag tror att det var Lfthmn som kommenterade när jag announcade vår förlovning och sa typ så här att vara förlovad/gift är precis som innan fast ungefär 30% bättre. Och det är förutom rätt så himla fint också rätt så himla sant. Så försök vara glada ihop åt det och gulla så där äckligt åh baby nu är det du och jag forever and ever and ever och mmmmgullegullegull visst är vi bättre än alla andra?. När ni har hittat den känslan så kan ni börja prata om bröllop. 

Borgligt eller kyrkligt? 
Det tråkiga med att prata om bröllop är att man kanske inte riktigt är hundra procent överens i startfasen. I vårt fall ville Andreas gifta sig i kyrkan och det ville APPSELUT inte jag. Alltså jag kunde verkligen inte tänka mig att stå framför en präst och lova grejer på nåt jag inte tror finns. Så är det inte för alla och om man gillar kyrkan av whatever reason så har ni ju en sak som plötsligt är rätt enkelt. Ni behöver bara hitta ett ställe ni gillar och sen bokar ni det och så kommer det en präst och en vigselordning och en lokal och musikmöjligheter på köpet. Grattis till er. Men tillbaka till oss som känner oss maskiga inombords när vi tänker på kyrkan. När vi hade pratat lite om vad det var Andreas egentligen ville åt så kom vi fram till att det ju var en mysig vigsel han ville ha, inte nödvändigtvis gudsbudskapet och så lovade jag på heder och samvete att vi skulle kunna få det borgligt också och lyssna här nu: det går att få en mysig, högtidlig och borglig vigsel. 

Borglig vigselceremoni säger du? Berätta lite mer.
Ja, det finns ju flera sätt. Ett sätt är att googla din stad+borglig vigsel så kommer du med ganska stor sannolikhet få träff på kommunhus eller stadshuset eller annat ställe där din kommun viger människor. Vid en sån vigsel finns det två ceremonier, en kort och en lång version (som också är kort). Exempel på hur det går till kan ni läsa här. Kanske känner ni att jamen det låter bra! Och då bokar ni det. Kanske känner ni som vi gjorde att det måste ju finnas nåt annat? Något lite mer fluffigt och fint? Och det gör det. Hela fiffigheten med en borglig vigsel är nämligen att man får göra lite hur fan man vill. Det enda man behöver göra är att boka en vigselförrättare och dubbelkolla så att hen kan det tänkta datumet samt om hen är villig att resa till vigselplatsen. Resten är lite upp till en själv. Vi googlade sjukt mycket och fattade typ ingenting, men till slut hittade jag den här ateistiska vigselordningen. Den utgick vi sen ifrån när vi träffade vigselförrättaren första gången, när vi planerade vigseln och när vi lade upp själva ceremonin. Nu hade vi en HELT FANTASTISK VIGSELFÖRRÄTTARE (ja, värd versaler) så hon freestylade lite, men om hon inte är ett alternativ så finns det ändå en grund för förrättaren att prata från. Bra att veta är att det är helt okej att ha en vigselförrättare som inte är från ens hemkommun eller kommunen bröllopet är i. Vi hade turen att få Monica Englund och hon är tillsatt av Tyresö kommun och vi gifte oss ju i Stockholms kommun. Det enda som hände var att Tyresös kommun tog ut en avgift på 900 kronor för hanteringen av alla handlingar eftersom vi inte betalar kommunskatt där. 

Det låter ändå lite krångligare än kyrklig vigsel?
Ja. Det är krångligare för att ni får bestämma helt själva och det är skitjobbigt att bestämma själv. Resultatet kan dock bli helt jävla magiskt och när ni väl har bokat en förrättare så är det inte så himla mycket jobb som inte också finns i en kyrklig vigsel (välja musik) kvar förutom lite pappersarbete som jag antar även kommer om man väljer gudvägen till löftena. 

Pappersarbete? Räcker det inte bara med att säga ja?
Först tycker man det och sen tycker man FÖR HELVETE SKA VÄRLDEN LÅTA MIG BESTÄMMA DET HÄR SJÄLV SKA JAG INTE SKRIVA PÅ NÅT GE ETT FINGERAVTRYCK RISTA NÅT I BLOD?! Men ja, det är vad det är. Här är vad ni behöver göra för att officiellt bli gifta:
Hindersprövning (giltig 4 månader, skicka inte in för tidigt (!) )
Eventuell namnbytesblankett (om nya efternamn ska gälla i samband med vigseln). Det jävla krånglet kan ni läsa mer om här, här och här (sista länken är mest relevant).
Sen skickar man intyget man får från skatteverket till kommunen där man ska gifta sig eller så tar man med det till vigseln (kolla med vigselförrättaren vad som gäller för just er).

Okej, nu är min arbetstid snart slut så nu måste jag jobba lite. Vi tar resten en annan dag.




söndag, maj 3

Jag sa ju det för ett tag sen också men känslan av att jag är på väg upp framåt tillbaka är så himla tydlig nu. Jag är glad, liksom inifrån magen-glad. Jag känner mig social, jag vill umgås och jag är framförallt intresserad av andra människor. Mitt förhållande undantaget så har det varit två jävligt mörka år med för mycket jobb, en massa nytt och en massa oro och sen sorgen. Den mörka klibbiga smygande jävla svarta dimman som är sorg. Jag pratar inte om saknaden nu, den bär jag gärna med mig, men mörkret som kommer med förlusten som först inte märks för alla tårar och sen sakta smyger sig på så att man inte märker skillnaden. Lite som att gå upp/ner i vikt eller åldras. Plötsligt bara är det helt normalt att inte orka nåt annat än att bara vara hemma för det måste ju vara så att den som var kul förut helt enkelt inte är det i den nya verkligheten. Och nu, som en jävla vårvind, svepte den gamla personen in och ba WOOP WOOP EEEEK! HÄR ÄR JAG! och så blev det ljust igen. Vi har haft middag hemma ikväll och det var så jävla jävla jävla roligt. JAG var rolig, något jag har varit helt övertygad om aldrig skulle hända igen. Jag vill ringa folk och träffa folk och dricka öl och vara social och leva. Jag vill leva leva leva leva leva igen. Det kanske låter konstigt att vara glad för, men har man nån gång känt den vidrigaste av känslor där ingenting är värt nåt och inget spelar nån roll så är det kanske det finaste känslan nånsin.

fredag, maj 1

Das Stue

Jag skulle kunna vänja mig vid ett liv i lyx alltså. Nu kommer ju det aldrig hända eftersom ingen i hushållet känner för att jobba häcken av oss och vi har tyvärr inte heller någon rik, avlägsen släkting med ett speciellt gott öga till just oss. Men en kan ju drömma liksom. Det här hotellet vi bor på är magiskt. All personal, och det är en stabilt stor styrka, är jätteglada, jättetrevliga och pratar med så tysta mjuka röster att vi funderar på om dom har ett panik room i källaren dit dom får gå och skrika av sig lite ibland. Alla detaljer sitter. Det är inga skrapmärken efter fötter eller väskor på väggarna, inga avskavda möbeltyger, ingenting som skramlar eller låter. Det luktar gott överallt och maten är fantastisk. Det kostar lite, obviously, men för väldigt speciella tillfällen så finns det nog inget annat hotell jag rekommenderar högre.