lördag, maj 28

Sak som gör mig vansinnig

När ens man säger jag tar hela helgen så du får sova meaning nätterna och sen come night fall somnar på den sidan sängen där barnet inte ligger OCH SOVER SIG IGENOM DOM TVÅ FÖRSTA MATNINGARNA. Ja, han lider tydligen också av den manliga hörseln som magiskt selekterar bort alla ljud dom inte vill höra. Som sitt eget namn eller SLUTA SNARKA! eller sitt barns gny/smackande/skrik. Det enda som är värre än att vakna varannan timma all day erry day är fan att vakna varannan timma när man har blivit lovad att slippa. Det blir nog en rolig lördag för den här familjen imorgon också. Not.

måndag, maj 23

Tre saker som är lol

Ett:
Imorse fick jag slänga ner ungen direkt från bröstet i babynestet och springa till toaletten och sen slänga ner nestet på golvet för att jag blev så plötsligt jävla bajsnödig. Now, om du inte har fött ett barn så kanske du tänker jaha? Men serru, som nyförlöst (allt är relativt) så är det inte a piece of cake att vara supernödig och behöva sätta sig på huk för att försiktigt lägga ner ett barn på golvet samtidigt. Det gick bra för er som undrar, men fy fan vad det inte kändes speciellt värdigt. Plus bonusen att bajsa medan nån ligger och stirrar stint på en? Vänjer man sig?

Två:
Andreas har fått preggobrainz. Det är så jävla jävla roligt. Igår kom han ut i vardagsrummet och såg o-er-hört frågande ut och ba du..dom här bruna liksom frukt..eh..boll..eh..russinaktiga sakerna i fruktkorgen, kan man äta dom? (Du menar passionsfrukten baby? Ja, det kan man.) Vilket kanske inte hade varit så roligt för mig om han inte för ett par dagar sen appropå middagsförslag tyckte att vi kunde äta sånt där platt kött (lövbiff).

Tre:
Mitt barn bjäfser som en räv i sömnen typ jämt, men igår lade hon sig till med färdigheten att gnägga i sömnen också. Alltså det är så URGULL.

Jaha, det här kanske bara är kul för mig pga you had to be there osv, men varsågoda iallafall.


lördag, maj 21

Världens kortaste långsinthet

Vi är sams nu. Ingen ska skilja sig. Vi ska äta hemmagjorda hamburgare och kramas ikapp. Bebin har fått bada och luktar ljuvligt och ler i sömnen. Allt blir bra.
Fick barnet, lekte med henne i soffan och HON LOG! Jag grät och log tillbaka och sen gullade vi i två timmar. Älskar varm bebiskropp mot min, kanske livets elixir.
Så himla jobbigt. Vill inte vara hemma pga tråkigt, vill inte göra nåt pga vet inte vad jag vill göra. Barnet och barnets pappa sover i sovrummet och jag vill bara gå dit och ta barnet och sätta mig i soffan med henne och låtsas som att det ger mg rätten att bara sitta här och...sitta här. Vill även kasta nåt väldigt hårt på barnets pappa samt skrika rakt ut, men gör inte det heller eftersom jag är en vuxen person. Så mycket frustration här nu.

Medelålders man bortskänkes mot avhämtning

Är så jävla sur på Andreas idag så jag är helt jävla övertygad om att vi kommer skilja oss så småningom. Jag ska bara tillverka ett barn till först så mina barn (om jag kan få fler) får samma pappa och gå igenom en spädbarnsfas till och sen, sen kan vi skilja oss. Nu ska han gå ut och gå med Ellen och mitt hjärta dör av saknad till henne, men jag kan inte slippa se honom snabbt nog. Har tänkt ut en strategi kring hur vi kan samexistera här hemma utan att vara ihop och vill typ bara roffa åt mig mitt barn och sitta med henne i ett soffhörn och gosa och grina hela dagen. Och det är inte baby blues, Andreas är bara extremt dumihuvet och lämpar över allt ansvar för vår relation på mig medan han "är trött" eller martyrar sig av annan anledning eftersom "han jobbar faktiskt" till skillnad från mig. Gud, idag vill jag stänga in honom i sovrummet/lämpa av honom i vassen och gå därifrån och låtsas som att han inte existerar medan jag vill klistra ihop mig med min gosiga gulliga tjocka mjuka lilla bebis.

fredag, maj 20

Jaha, här går dagarna. FontanEllen är hela nitton dagar gammal och Andreas har börjat jobba igen. I onsdags var hans första heldag och ungefär 09.32 var jag redo att kasta in handduken. Min nyupptäckta lutheranska personlighet hade då total panik över att jag hade gjort absolut ingenting sen jag vaknade och jag såg hur alla frukostar jag hade tänkt äta bara rullade förbi ogjorda medan jag var fast i hallen framför stereon med sovtofs i håret, fula trosor och brösten slängandes vaggandes Barnet Som Aldrig Ville Somna. Sen somnade hon och jag kunde duscha och hetsäta frukost och fixa lite hemma och sen vänta in en matning innan jag gick på lattemammapromenad. Alla dessa barnvagnspromenader som jag trodde var för att "gå av sig mammakilona" (*spyr i munnen*), inte visste jag att det var en strategi för att få tiden att gå. FÖR FY I HELVETE VAD TRÅKIGT DET ÄR ATT VARA FÖRÄLDRALEDIG. There, I said it. Jag som såg ett soffhörn och tusen serier på teve och en sovande bebis i famnen framför mig. Jag räknade inte riktigt med känslan av total värdelöshet som infinner sig i den här hjärnan när jag gör ingenting annat än att vagga vysscha mata rapa. Plus bonus: känslan av att vad jag än gör så är det dåligt. Bara hemma = börnet får ingen frisk luft = dålig mamma. Ute och går/gör saker = börnet får bara vara i vagnen = ingen anknytning här inte = dålig mamma. Alltså seriöst, om ungen är nöjd och äter ordentligt och sover och verkar tystna/bli lugn när hon blir gullad med så är hon trygg va? Jag kommer inte fucka upp henne för att hon får sova i min famn varenda minut av varje dag va? Det är okej att söva'na och lägga'na i vagnen och ställa vagnen i hallen så jag ser den från duschen och sen unnduscha, ja?

Och kanske också disclaimer: tror jag är rätt kapabel till att ta hand om mitt barn egentligen. Är bara lite whinig.

Bonusgrej, och varsågoda att hata mig nu, men den här veckan har jag sovit hela natten två nätter pga husbandet har tagit barnomsorgen. Flaskmata FTW! Tyvärr är det min natt inatt såatteh det lär jag väl få äta upp att jag outade.

måndag, maj 16

När barnet är billigt

Nu har hon skrikit i två timmar och jag är villig att göra en Moses och lägga'na i vassen. Det är ju synd om henne pga obviously ej nöjd med livet, men fy fan vad jobbigt det är när dom skriker hysteriskt och ingenting hjälper mer än max fem minuter åt gången. Och ja, jag vet, återkom när/om hon får kolik osv, men det här är fan jobbigt också. För oss är det det. Nu står Andreas och dansar med henne i hallen och jag fick gå in på toaletten och stänga dörren och sätta på vattenkranen för att få några minuters tystnad. Känner mig mentalt utmattad och i stort behov av att vuxenprata med min man och göra nånting som inte blir avbrutet av ett skrik eller pip eller bara att ha koll.
Vi var hos kuratorn idag, samma som vi fick tid med på BB. Hon är jättegullig och rar, ja rar är ordet, men alltså själva mötet var väl relativt menlöst. Nej, så ska jag inte säga. Det är bra att vi tar det på allvar och tar det som erbjuds i form av hjälp. Men jag tror att vi är fine. Vi bokade in ett uppföljningsmöte i augusti bara för att, men när vi gick därifrån tittade vi på varandra och ba äh, we're a team, det här blir bra. Vi har en frisk unge och en trygg relation och det stukade förtroendet för mödravården är nog ingenting som kanske behöver göras så himla mycket åt heller.

lördag, maj 14

Jag är så kär i min bebis. Tänk att jag har skapat henne! Den lilla snusande klumpen som ligger på mitt bröst och sover och bara litar på oss, tänk att hon är min. MIN MIN MIN MIN MIN MIN MIN. Jag dår fjärilar i hela bröstkorgen tappar andan faller faller faller. Allt jag är är du älskade lilla vännen.

onsdag, maj 11

Den stora väntan

Det enda ingen har berättat för mig sen innan är att livet som bebisförälder i princip bara är en enda lång väntan? Först väntan på att ungen ska vakna pga saknad. Sen väntan på huruvida den är på bra eller dåligt humör och beroende på utfall (bra=hur länge till? Dåligt=hur länge till?) så väntar en på att den ska somna igen. Alltså vårt barn skriker typ aldrig men jag går ändå omkring hela tiden och tänker på när hon ska sova/äta/bajsa/skrika eller väntar på att hon ska bli hungrig igen, tänker på hur mycket hon har ätit, om hon har ätit tillräckligt, om hon åt för fort och kommer få magknip, om blir mätt, om hon växer som hon ska, om vi är dåliga föräldrar, om hon är överstimulerad och v ä n t a r på tecken. Kommer bli knäpp när Andreas går tillbaka till jobbet, för övrigt en annan sak jag går och väntar in. Nu är det sju dagar kvar, sex, fem osv.

måndag, maj 9

Okej, så jag bara klagar här dårå. Kul av mig. Här kommer mer klag: jag fick spänningshuvudvärk igår och barnet valde just igårkväll att demonstrera att hon visst det har ett par lungor. Alltså det var ju skitsynd om henne som var så uppenbart störd av nånting (förmodligen lite för mätt pga föräldrar som inte fattade att barnet inte fattar skillnaden på ont i magen och hunger och därmed matade en redan övermätt bebis *sad parent emoji*) och vi var två och det gick ju bra men vi ba alltså hur gör föräldrar med kolikbebisar? Hands fucking down, ni förtjänar nobelpris allra minst. Har tänkt så mycket på lyxen av att vara två och hur dom där tio pappadagarna snarare borde döpas om till VAM - vård av mamman. Fördelning här hemma nu: 0% jag, 100% Andreas. Jag försöker att inte ha dåligt samvete för det utan känna att det är rättvist plus jag behöver det och Andreas tycker ju det också och säger att han vill ta hand om mig (lovez him) och njuta av lyxen. Tanken på att komma hem och vara hormonellt paj och mentalt slut och fysiskt ostabil OCH ha en nyfödd bebis på egen hand? Tror inte jag hade pallat alltså. Ensamstående föräldrar är således också hjältar.

söndag, maj 8

Vi var tillbaka på SöS idag för barnmorskekontroll och den avdelningen följer samma skyltar som dom till Planerade snitt och jag blev så jävla sur. Om jag hade blivit lyssnad på en av alla tjugo gånger jag sa nånting om det som rörde min kropp hos nån av dom sju personerna vi pratade med innan allt satte igång automatiskt hade jag kunnat gå dit och fått mitt barn helt utan hell on earth. Det och den här JÄVLA amningshetsen gör mitt sinne mörkt. Alltså jag ska skriva nåt ordentligt om det någon dag, men den är en av tre grejer jag upplever skuldbelägger och förstör mer än det hjälper. Obs ALLA GÖR SOM DOM VILL/MÅR BRA AV, jag tror bara att många gör det på grund av skuldkänslor. Jag ammar inte för att det inte blev så, för att Ellen fick mat på neo och gillade den och för att känslan av att min kropp skulle vara nåt annat än min efter en förlossning där mina första ord var jag känner mig våldtagen (tyvärr true story) var för mycket att hantera. Jag ammar inte och vi har världens nöjdaste (NO JINX) unge som får massor med närhet och går upp i vikt och har noll magproblem och som added bonus så får både jag och Andreas sova sex timmar i streck eftersom vi kan turas om på nätterna. Jag ammar inte och jag VET att det är bäst för oss, men jag känner mig ändå som Världens Sämsta Mamma när den där lilla pipmunnen fågelpickar på mina bröst så fort hon tycker att maten inte kommer snabbt nog. Varenda informationshäfte, 1177 och för att inte tala om alla jävla lappar på MVC, BB och BVC pratar enbart om amning. Möjligtvis med en liten brasklapp om den som inte kan. Alltså till och med vid mjölkkylen på BB sitter det en lapp med tio riktlinjer för att få mammor att amma. No joke. I get it. Amma är svinbra för den som vill/kan. Det är klart att ett naturligt sätt att mata sin bebis ska promotas, men det här är inte information om fördelarna med amning. Det här är propaganda för Det Enda Rätta Valet och tillbakahållen information om man råkar tillhöra the dark side. Som om det inte vore jobbigt nog med alla hormoner och nyheter i livet med bebis liksom.

lördag, maj 7

Jag får fysisk abstinens med hjärtklappning när mitt barn inte har varit i min famn på en stund. För att inte tala om när hon gör minsta lilla ljud eller min som verkar tyda på nån form av missnöje. Då får jag lägga band på mig för att inte bara springa dit och slita upp henne. Alltså jag förstår ju rent intellektuellt att hon har det svinbra och att det är helt naturligt att hon drömmer och gör minspel och helt ärligt inte farligt om hon skulle gråta lite heller, men logik biter inte på hormoner. Helst av allt skulle jag sitta inklämd mellan Andreas och Ellen jämt för jag vill helst vara nära honom hela tiden också. Jag har en bild i telefonen på dom tillsammans och mitt hjärta gör volter i bröstkorgen när jag ser den pga MIN FAMILJ! MIN! Gud jag är så jävla kär i min familj.
Jaha okej, eventuellt så har tårfesten som har varat i två dygn (är den över?) något att göra med hormonnivåer och att mina bröst ba NU KÖR VI WOOP WOOP! Eventuellt var det viss sömnbrist och eventuellt den lilla detaljen att allting släppte när vi kom hem. Eller eventuellt alltihop samtidigt. Jag pendlar mellan att vilja slicka mitt barn i ansiktet (jo, true story. Den instinkten fick jag förut.) till att vid min mörkaste stund igår sitta med henne i famnen med hjärtklappning och gråta av trötthet och känna MEN UNGJÄVEL JAG ORKAR INTE för att hon vägrade somna och var sur för att hon inte fick suga på mina bröst och/eller äta. Alltså hon fick såklart äta först, men dom kommer ju liksom till en punkt när magen är full och resten bara kommer upp och nappen var HELT VÄRDELÖS när hon kände lukten av riktiga boobz. Och Andreas tog henne såklart så fort han hade fixat klart vad det nu var han fixade men då blev jag äh-hä-hä-nnu mer ledsen för att han var tvungen att trösta henne när jag behövde att han tröstade mig. Plus såklart känslan av att vara en helt totalt värdelös och genomrutten morsa för att jag ens tänkte så. Inatt har jag sovit typ hela natten och tänker bara att hon är världens gulligaste.

fredag, maj 6

Viljestyrkan - den andra sidan

Fast förlossningen slutade med två timmars krystvärkar, sugklocka och en medtagen bebis så kan jag nästan ändå säga att kanske 70% av förlossningen var fantastisk och ascool och just den delen skulle jag lätt göra igen precis närsomhelst. Alltså problemet med förlossningen var att den gick bra tills den inte gjorde det på nåt sätt och mitt fokus och sätt att hantera smärta gav ett förlängt förlopp. Alltså det är inte MITT fel, men det är en anledning. Det som gick fel var att jag fick hålla på i totalt 78 timmar från att vattnet gick där värkarna gick asbra tills dom inte gjorde det och då sattes det värkstimulerande dropp som också gick bra tills det inte gjorde det. Det som gick fel var att vi har träffat inte mindre än fyra läkare innan förlossningen för att undvika ett långdraget förlopp med risker för mig och barnet i slutändan. Det som gick fel var rutinerna i överlämningen där ingen läste ordentligt i journalerna och ingen heller riktigt lyssnade på oss. Det som gick fel var att den egentliga tiden vi var på förlossningen var 18 timmar och majoriteten av den tiden förlöpte precis som den skulle och dom två dygnen som jag hade värkar på hemma som stannade av vid två tillfällen ignorerades trots att det ju borde ha vägts in att jag inte hade vare sig ätit ordentligt eller sovit på tre dygn. Det som gick fel var att inga värden visade att nånting var fel. Förutom att det gick för långsamt och min livmoder var tröttare än resten av mig och läkarna gjorde felbedömningar.

Det som gick rätt var att jag på fullaste allvar tyckte att värkarna var helt okej att hantera fram tills att jag var öppen 10 centimeter. När vi kom in till sjukhuset för "igångsättning" två dygn efter vattenavgång så hade jag öppnat mig fyra centimeter när jag trodde att inget hade hänt hemma och eftersom jag fortfarande skrattade och pratade och var uppe och gick under tiden så kände jag mig som kanske bäst i världen på att föda barn och planerna på snitt sköts på framtiden eftersom allt gick bra. Fram till att jag var öppen sju centimeter körde jag på TENS och lustgas och dansade i rummet till Beyonces Girls och hittade kraften i girlpower och tyckte livet var helt okej. Sen fick jag epidural och sov i två timmar och sen började det bli tufft, men jävligt coolt att ta värkarna men det gick absolut bra. Klart det inte var skönt, men jag hade förväntat mig smärtor som inte går att hantera och det här var klart hanterbart. Sen stannade allting av, dom höjde värkdroppet helt bisarrt och drog ner på epiduralen så jag skulle känna ordentligt. Fy fan. Men skit i det nu, för nu pratar vi om ljuset. All tid fram tills dess var svinhäftig. Vi hade kul och kramades och var ett team och jag hade superfina värden och bebisen också och alla ba FAN DU ÄR SÅ JÄVLA GRYM PÅ DET HÄR! Det tar jag med mig.

Det andra jag tar med mig är att jag har fucking världens coolaste snippa och att sugklocka in all fairness inte alls måste sluta i totalt blodbad. Jag fick knappt en grad två bristning (slemhinna, inga muskler eller nåt) som ändå syddes i operationssal på grund av att den satt långt in. Jag förväntade mig att ha så jävla ont så jävla länge redan när jag tänkte att vi skulle ha en normal förlossning, men in all fairness så var jag öm dom två första dagarna och sjukt svullen i kroppen av vatten typ tills idag, men jag har inte haft nåt ont. Inte ens lite lite mensvärksaktigt efteråt när livmodern drog ihop mig.

Sen ska vi också prata om personalen både på neonatal och på BB. Jävlar vilka fantastiska människor! Att vi nästan är förbi det jobbiga är till stor del för att vi har fått möjlighet att prats om det och bli stöttade och få all information som bRs går att få och kuratortider och extramöten och och och. Allt.

Det sista är såklart min dotter. Jag har liksom BYGGT henne I MIN KROPP. Shit vad det är coolt. Jag kommer göra det igen om vi kan.

Fråga till icke-ammande mammor

Jag ammar inte, har inte försökt eller försökt stimulera och inte känt nånting förrän nu och nu har "mjölken runnit till" och internet och 1177 och alla andra informationskanaler har enbart information om mjölkstas när man ammar eller på annat sätt stimulerar. Det är ju vidrigt. Hur får jag det att sluta? Finns det nåt jag kan göra förutom tajt topp och värmeförband? Samt: när går det över? Svar=en miljards ljusår av tacksamhet.

Viljestyrkan - den mörka sidan

Det finns två väldigt olika sidor av den senaste veckan. Det finns en ljus sida och det finns en väldigt mörk och ingen av dom kan existera utan delar av den andra, men slutet är alltid ljus som en strålande stjärna. Vårt barn kom till världen efter att min kropp krystade ut henne på ren jävla vilja. Jag var inte i rummet, jag var utanför bortom beyond, och när det var klart andades jag lustgas tills jag blev medvetslös. Och dom lät mig. Andreas stod bredvid barnläkarna i nåt annat rum och var helt övertygad om att hans barn, vårt barn, höll på att dö. Det gjorde hon absolut inte. Hon var bara medtagen efter pärsen. Jag minns när Andreas kom in med henne och lade henne på mitt bröst. Jag hade precis slutat droga bort mig själv och hon som är mitt barn låg på mitt bröst och hennes hår (detta hår!) var vid min näsa och jag somnade bort i microsekunder hela tiden och kände ingentinghet. Det jag presterade söndagen den 1 maj är ingenting annat än en atombomb till kraftansamling och fokus. Det är min livlina i det här, att jag gick genom hell men jag var en warrior en amazon en fucking queen. Personal, både sån som var där när det hände och alla läkare, barnmorskor och sköterskor som vi träffat de senaste dagarna är bestörta till tårar över hur vi har hanterats och över varför det inte bröts. Barnmorskan som var där under det sista passet har gråtit vid bägge dom tillfällen vi har träffats efteråt. Min perfekta lilla bebis fick spendera första dygnet på neonatal med sladdar i kroppen och nålstick i händer och fötter. Vi har hela tiden vetat att hon mår bra och att vi inte har nåt att oroa oss för och Ellen har med all tydlighet visat från första sekunden att hon är en så jävla trooper och att hon är helt på det klara med att mamma och pappa är det bästa som finns. Alltså hon är min idol, min hjälte, mitt hjärtas största kärlek. Att känna hennes lilla kropp mot min, se hennes blick i min, få hennes doft i näsan är magiskt. Givet att hon hade fått förbli opåverkad av förlossningen istället för medtagen så hade jag gjort exakt samma grej igen redan idag.

torsdag, maj 5

Jag är din mamma nu

Det ligger en varm klump människa på min bröstkorg och andas med små nöjda suckar. Det är så konstigt hur det bara var fyra dagar sedan som samma människa låg på insidan av samma hud eftersom det känns som en hel evighet. Jag har aldrig känt mig så rätt i livet som när min dotter tittar rakt in i mina ögon och ser mig. Fyra dagar och så jävla mycket liv redan.

Ellen Isabelle, du har mitt hjärta på ett fat för all framtid.