måndag, september 18

I helgen var det möhippa för min bästis vars bröllop jag inte kommer kunna vara med på för det är nio dagar innan beräknad födsel (och typ kanske tre innan faktisk ankomst) och 37 mil härifrån. Inget, INGET, har gett mig större sorg senaste året än just det faktum att jag inte får vara där med henne på hennes bröllopsdag. Det dödar mig lite inombords varje gång jag tänker på det om jag ska vara ärlig. Jag har planer på att ha en öppen skype/facetimelänk under iallafall vigseln men det är en klen tröst. Jallefall, det var möhippa i lördags och den var så himla himla lyckad och Stina känner uteslutande personer som är helt magiska så det var nästan som att hänga med ett gäng av mina kompisar fast dom är hennes som jag har träffat några gånger bara. Vi har liksom känt varandra i tjugo år så det var typ en person på möhippan som jag inte hade träffat förut och henne har jag hört så mycket om så det kändes som att vi kände varandra också. Var dock tvungen att ge efter till gravidman när dom andra drog till Lemon Bar vid halv tolv. Igår låg jag i soffan precis exakt hela dagen och försökte vila och avlasta kroppen som strejkade både genom att kännas som att bäckenet skulle släppa från svanskotan och som att ungen skulle ploppa ut genom snippan plus var skitsvullen i allmänhet. Dem här sista månaden av graviditeten är verkligen inte min favorit. Det är så begränsande att vara fånge i sin egen kropp. Allting som hamnar på golvet blir kvar där, det gör ont och behövs typ lyftkran för att vända mig i sängen på nätterna (vilket jag måste för min höft somnar med jämna mellanrum) och att ha nåt annat än min Hugh Heffner-outfit bestående av trosor, linne och kaftan/morgonrock inom hemmets väggar är otänkbart. Vecka 36 idag enligt appen förresten.

Jag känner mig också rätt nervös för att det 1) ska dra igång för tidigt och 2) gå så fort så vi inte hinner hindra ett vaginalt förlopp. När jag var hos läkaren för beslut, och vid flera tillfällen med min barnmorska förresten, sa jag att jag är okej med att föda vaginalt om jag måste men att jag vill slippa inden mån vi kan undvika det men nu känner jag bara att NEJ HELVETE HELLER. Jag är inte ett dugg redo och vill typ inte bli det heller. Jag vill inte samla kraft och visualisera och hitta nåt inre himla lugn/fokus och vara tvungen att vara helt utlämnad till slumpen igen. Jag vet inte om jag kommer kunna göra det ens om jag måste eller om det kommer låsa sig helt så jag fastnar i panik istället. Förra gången gjorde jag inte det för jag hade liksom känslan av oundviklighet och därmed bara fanns ett alternativ och det var att bita ihop och bara göra det, men jag vet inte om jag känner mig lika trygg i att hitta den bestämdheten igen. För då var den delvis uppbackad av en tillit (naivitet) att vårdapparaten fungerar; att personalen vet vad dom gör, att det är deras jobb och dom gör det hela tiden och jag måste lita på att dom kan mitt och barnets bästa och därför fattar beslut efter det. Nu ba HAHAHAHAHAHAHA nej. Litar noll på det? Litar inte på att dom kan eller hinner eller vet. Om det sätter igång av sig själv och förloppet blir för snabbt så vet jag att jag är utlämnad till mig själv och min förmåga och jag litar inte på den heller. Är således jättestressad och jätteledsen och funderar på att ringa kuratorskontakten för att få hjälp att ta mig ur det. Ska till barnmorskan på onsdag iallafall. Får se vad hon säger då.

Och barnet utanför magen fortsätter vara världens lättaste inskolning. Personalen vill att en liksom säger hejdå ordentligt med ögonkontakt osv men det är typ svårt att få hennes uppmärksamhet länge nog för att göra det för hon rusar in och börjar leka och är sen i lekmode. När Andreas hämtade idag tittade hon inte ens upp när han kom och sprang och gömde sig när dom skulle gå. Lilla stora barnet.

1 kommentar:

LoHe sa...

Hua, fattar att det är en jättestressfaktor men de är säkert vana vid exakt den frågeställningen - vem hade inte känt/tänkt samma och man har ju en anledning att välja snitt!

Så det är bara typ tre veckor kvar? Wow!