tisdag, januari 3

Mörkt ute, mörkt inne, mörkt i hjärta, mörkt i sinne

Jag vet att jag framstår som världens mest labila människa och det är jag nog inte så mycket, men ibland kan man ju undra hur det kan gå så fort mellan upp och ner? Ena sekunden är livet lajbans och jag är lugn som en filbunke och andra sekunden så är det helt mörkt innanför revbenen. En Dagmar eller Sigrid eller whatever hipsternamn stormarna heter nu roar sig någonstans mellan det mjuka yttret och ryggraden. Ni vet när varje andetag kittlas av ångest? Så.

Dom har en tendens att haka upp sig på allt som jag är dålig på, stormarna. Det vanliga hyfsat hälsosamma självförtroendet är puts väck och kvar står den osäkra själsnakna nioåringen fjortonåringen sjuttonåringen nittonåringen tjugotvååringen tjugofemåringen nuet och ba vad ska jag göra för att duga?

Att det ska vara så jävla svårt att ha ett jämnt jävla humör.

Jag känner mig tråkig nuförtiden. Tråkig och ful och ointressant. Det spelar ingen roll hur mycket jag sminkar mig eller fixar här hemma eller lagar god mat eller läser femtioelva böcker. Det finns ändå nåt som skaver som inte känns bra som borde vara bättre. Jag vet att man inte ska jämföra sig, men säg det till monstret i min maggrop. Det lyssnar inte på mig.

10 kommentarer:

maddiis sa...

Jag har också ett monster.

josefin sa...

du är så fantastisk med orden. hoppas att det känns bättre snart. kram kram kram.

Johan sa...

Nu vet jag inte om monstret lyssnar på långtida men okända läsare, men i min värld så är du långt från tråkig, ful och ointressant. Väldigt långt från på alla tre punkter.

Doktoranden sa...

Rent krasst, har du funderat på att lufta tankar och funderingar med någon professionell?

Linn sa...

maddiis: ja, det hör ju lite till livet.

josefin: men gulle du, tack! Och det känns bättre redan.

Johan: Monstret lyssnar. Och tack!

Doktoranden: Jag har tänkt på det, men jag tror faktiskt ärligt inte att det skulle spela så stor roll. Livet är ju livet liksom. Där händer det roliga saker och tråkiga saker och det reagerar jag på. Det tror jag är svårt att terapi:a bort faktiskt. Och nånstans är det ju också så att det här är mitt andrum, min privata lilla terapihåla if you will. Bloggen är där jag öser ur mig all skit och oftast mår jag bättre så fort jag bara har fått det ur mig så på ett sätt är det terapi nog att bara skriva här.

.perpotator sa...

Men varför vill du ha ett jämnt humör och vad är det för humör som du vill ha permanent i så fall?
Det kan jag säga att de som har ett jämnt humör, dom kallas för psykopater. Det är knappast eftersträvansvärt att inte ha några affektioner.

Sen kan man undra för vem du behöver duga också. Dig själv eller nån annan?
Det kanske låter klyschigt men det är ju en själv man ska trivas med i första hand. Fast det kanske är det som var problemet då.

Och det är ju inte händelserna runt om en som är problemet, det är ju hur man klarar att hantera deras påverkan på en själv som är det. Terapi hjälper en med dom grejerna. Det gör faktiskt inte en blogg, även om det kan kännas så.

Linn sa...

Jag vet, och det är väl lite det jag menar. Att jag vill ha känslor. Sen skriver jag ju sånt här när jag upplever negativa känslor/tankar och då är det väl klart att jag önskar att jag inte kände så eftersom ångest är hyfsat obehagligt att ha.

Jag behöver duga för mig själv. Det ligger ju, precis som du säger, i mitt huvud att bestämma om jag duger eller inte. Och i vanliga fall tycker jag att jag duger att jag är rätt bra tillochmed. Men jag känner osäkerhet, precis som alla andra, och känner att det funkar för mig att uttala det högt. Att det är så jag hanterar att jag känner mig liten och osäker och tvivlar på mig själv.

Egentligen tycker jag att det är en av mina starka sidor; att jag vågar visa att jag är svag. Det har tagit 25 år att komma till den punkten och nu är jag både stolt över det och behöver det på nåt sätt för att inte fastna i ett dåligt tänk. Om jag får ur mig det skadar det inte alls lika mycket.

Och såklart har du/ni rätt om terapin. Att det handlar om att lära sig deala med känslorna. Men jag tror på fullaste allvar att jag har hittat mitt sätt att hantera det. Och det är att vädra det. Lite ut med det bara! här på bloggen där det visserligen finns folk som känner mig i riktiga livet, men där dom också förstår att det som skrivs här är tillfälligt.

Allting jag skriver här är tillfälligt, i nuet. Och ibland känner jag att jag inte räcker till. Att jag borde så himla mycket mer än vad jag gör idag. Och då känner jag mig lite värdelös. Så är livet liksom.

Marie sa...

Word, Linn!

Doktoranden sa...

Sunda åsikter.

Linn sa...

Marie: yey!

Doktoranden: tack. Jag tycker faktiskt att det känns rätt vettigt.