tisdag, januari 24

Att lösa upp knutar

Har precis suttit ner med min chef som också är en av mina äldsta kompisar och snackat i en timma eller så. Alltså snackat. För första gången på jättelänge så var det jag och han som pratade, inte min roll och hans roll. Jag har saknat det. Hell, jag har saknat honom. Han är en av mina finaste smartaste roligaste kompisar och även om det har gått skitbra under tiden som han har varit min chef så är det en viss dimma som lättar över vår vänskap nu när vi inte behöver parera jobbjagen längre. Att veta att vi nu kan återgå till att skrika på varandra på fyllan (bägge vet bäst efter ett glas vin eller två) och sjunga åt varandra och krama på varandra och vara vi är att bli tio kilo lättare på en liten timma.

2 kommentarer:

Anonym sa...

åh gud lättnaden. jag önskar mig inget hellre än ett nytt jobb så jag kan få tillbaks min fina vän och låta hene bara va vän och ingen himla chef. lyckan.

Linn sa...

Ja, jag förstår dig. Även när det funkar jättebra, som det har gjort mellan mig och min kompis/chef så är det skönt att vi nu bara är kompisar.