söndag, december 27

Årslistan

God jul och god fortsättning och happy holidays och allt det där! Det är väl dags att avsluta även det här året med en liten lista, no?


Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Nej, det tror jag inte. Eller jag har väl aldrig varit i karantän på det här sättet tidigare i och för sig.

Höll du något av dina nyårslöften?
Här är förra årets. Dom jag klarade är i fetstil.
Gå på en långpromenad i veckan (förutom det jag ändå gör)
Yin-yoga 30 min varje vecka.
Träna mitt naprapatprogram minst varannan vecka (otrolig förbättring från de noll gånger jag har gjort det hittills)
Läsa 25 böcker. (Kom faktiskt upp i hela 89 böcker 2020!)
Bara bjuda på vegetarisk mat när vi har folk hemma. (Vi hade väl inte supermycket folk hemma, men när vi hade det så blev det vegetariskt.)

Kommer du ha några nya för nästa år?
Nej, jag orkar inte med några nyårslöften. Jag vill fortsätta vara i naturen. Jag vill fortsätta läsa. Det får räcka så.

Blev någon av dina kompisar föräldrar i år?
Japp!

Dog någon som stod dig nära?
Nej. Låt det fortsätta vara så.

Vilka länder besökte du?
Jag var och hälsade på min syrra i England i slutet av januari. Precis innan pandemin alltså.

Är det något du saknar 2020 som du vill ha 2021?
Allt. Mina kompisar. Att sitta på en restaurang. Kramas. KRAMAS! Träffa nya människor. Få röra mig fritt utan panikkänslor/dåligt samvete.

Vilket datum från 2020 kommer du alltid att minnas och varför?
Jag är ju inte så bra på datum men jag kommer alltid minnas dagen när vi körde ner till Lidköping för att kolla på huset och för min intervju och jag fick jobbet och gick ut till Andreas i bilen och sa jag fick jobbet så vi kan väl köpa huset?

Vilken var din största framgång 2020?
Att vi följde magkänslan och flyttade från Stockholm. Att jag fick ett så roligt jobb och att det (hittills) har gått 

Vad är du mest nöjd med?
Att jag faktiskt är rätt bra på mitt jobb.

Största misstaget?
Mäklarvalet när vi sålde i Stockholm. Sälj aldrig med Per Knaust på Notar, tips.

Har du varit sjuk eller skadat dig?
Förutom några slängar förskolebaciller så nej. Vill helst att det förblir så.

Bästa köpet?
Vårt hus. Jag älskar det mer och mer för varje dag.

Vad spenderade du mest pengar på?
Vårt hus. Flytten, om vi ska ta något som inte är bestående. 

Gjorde något dig riktigt glad?
Att flytta till Lidköping. Att jag fick nytt jobb. Vårt hus. Min familj!

Vilka sånger/band kommer du komma ihåg från 2020?
Inte en enda. Alltså jag lyssnar nästan aldrig på musik. Jag är en sån som gillar när det är tyst.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare i allmänhet med små coronadippar skulle jag säga.

Vad önskar du att du hade gjort mer?
Pausat.

Mindre?
Suttit med telefonen. Ja, i år igen.

Hur tillbringade du julen?
I vårt hus med pappa och min moster. Det var lugn och skönt och mysigt.

Favoritprogram på teve?
Jag kollar inte på teve. 

Bästa boken?
Jag har nästan uteslutande läst lättsmälta grejer och vi vet ju alla att det sällan är världsomvälvande böcker i den kategorin. Men läste alla Mhairi McFarlanes böcker nu under ledigheten och jag grät när jag läste alla utom en så jag får väl säga hennes böcker i allmänhet då.

2020 var på ett sätt det lugnaste året någonsin, och samtidigt verkligen inte. Vi flyttade 36 mil. Jag började på nytt jobb. Barnen började på ny förskola och i varsin grupp för första gången. Vi köpte ett hus. Det var fullt av förändring så på ett sätt har det nästan varit lite skönt att det inte har gått att göra nåt annat än att ta det lugnt. Nu längtar jag efter mina kompisar och efter att kunna bjuda hem ungarnas förskolekompisar och ha riktiga barnkalas och efter att gå på dejt med Andreas.

Jag håller alla tummar jag kan för en snabb vaccinationsprocess för nu är jag redo att vara i en vanlig värld igen.

onsdag, december 16

 Min del av mötet blev uppskjutet. Vi ska ta det imorgon. När jag har lovat Andreas att vabba... ... ... Det kommer gå bra (skjut mig). Han har julavslutning på jobbet imorgon eftermiddag och jag har LOVAT att ta barnen torsdag fredag för han har tagit typ mån-ons (med några avbrott på nån timma här och där). Det är exakt prick såna här gånger som jag önskar att 1) corona drar åt helvete 2) min pappa bodde här istället för i Karlstad. Jag behöver en timma imorgon, that's all. Men det kommer garanterat bli möte klockan 15, mitt i Andreas julavslutning och mitt i vad som är våra barns absoluta HELL HOUR dvs inte direkt läge att hålla en presentation (och samtidigt inte låtsas om att jag vabbar eftersom jag inte vabbar på riktigt eftersom barnen är friska). Ja nä men lycka till till mig ändå.

ps. min chefs chef hann iallafall ge mig beröm. Två gånger. Jag är mkt glad därför. ds


Det är sol!

 Jag sitter i vårt arbetsrum på ovanvåningen och ser i webkameran att väggen bakom mig är helt fylld av solkatter. Vänder blicken åt vänster, ut genom fönstret, och ser blå blå blå himmel. Dom förra ägarna sa att man ser vattnet på vintern (löv ivägen på sommaren) men I dunno man. Tycker ändå inte att jag ser nåt vatten men det ÄR där iallafall. Andreas har gått ut med barnen så det är helt stilla i huset. Nej, nu hör jag dom utanför. En rosa och en gul dunjacka kommer springandes på gatan, ett tiotal meter framför Andreas. Det är min tur att "vabba" om nån timma. Andreas har möte och sen tar jag över för stafettmöten från klockan ett och framåt. Det är strategimöte klockan två och mitt projekt är största ämnet. Jag är lite nervös, för man vet aldrig vad som kan hända i dom mötena, men också glad för det vi har levererat inför mötet är sjukt bra. Jag har till och med lyckats få till en kvalitetsgranskning av vår primära lösning free of charge och imorse när jag hade möte med min chef så kläckte jag en idé som han blev så nöjd över så han genast ringde sin chef som godkände det på fläcken. Jag må lida av imposter syndrome då och då, men jag börjar också inse att jag kan vara rätt bra på det jag gör också. Får väl be att återkomma efter strategimötet med en känsloavstämning då...

tisdag, december 15

Är DEN mamman nu

Ellen har ju som sagt varit sjuk. Hon är frisk nu men ja, en liten förkylning var det ju. Nils hostar pyttepyttelite, men det gör han ibland av uttråkning (??!) så vi gissar att han är frisk. Jag ringde precis till förskolan och sa att barnen tar jullov några dagar tidigare än planerat även om dom enligt alla regler hade kunnat gå till förskolan. Jag vet inte, vi kanske är skittöntiga men jag kände bara att vi är tre dagar bort från en nästan helt riskfri jul och nu ska man ju ALDRIG SÄGA SÅ HÄR men det är ju ändå svårt att bli smittad om man inte träffar nån annan. Vi får pussla lite onsdag-fredag och det kanske hade varit bättre för barnen att vara på förskolan än hemma med trökiga föräldrar, men det kändes rätt i hjärtat att göra så här.  

måndag, december 14

julklappslekar?

 Sitter och väntar på vad som troligtvis är ett rätt obehagligt möte med en sur man från Bulgarien som känner sig förd bakom ljuset. Det är han kanske lite grann, men hans företag hade första tjing och mest bakgrundsinformation och har missat helt i nästan alla möten hittills. Därför kanske vi inte bad dom ta fram ytterligare ett förslag, so sue me. Nåväl, satt iallafall och tänkte på en av mina topp två irritationsgrejer med jul: julklappslekar. Jag förstår 100% att alla inte har pengar att köpa dyra klappar för och att många ser julen som en enda stor konsumtionshets för bättre bemedlade (vilket är rätt mkt sant). Det jag dock inte förstår är hur det här med julklappslekar har blivit så himla stort? Jag pratar om typen där alla köper en julklapp för under 100 kronor och så lägger man alla i en hög och lottar eller har nån form av sno julklappen-lek (fattar den ännu mindre tbh). Hur kan det bli nåt annat än skräp som ingen nånsin använder av den typen av lek? Det är en utmaning att hitta en present i allmänhet för under hundralappen, men en "allmän" grej som alla faktiskt skulle gilla? Nä. Jag lägger absolut alldeles för mycket pengar på julklappar ('cause I can), men det som är roligast är inte att hitta det dyraste, utan att hitta något som jag tror att mottagaren skulle bli glad för. Jag och min syrra har rätt länge haft önskelistor som vi har skickat fram och tillbaka och nu börjar det kännas rätt mycket som ett rent pengabyte så vi har slutat med det vid födelsedagar iallafall (alltid nåt). Det är ju inte heller så himla mysigt. Men trots omyset så är ju gåvan iallafall önskad. Mottagaren kommer bli glad och saken kommer inte bara stå i ett hörn och samla damm och/eller säljas i en traderarensning. Och konsumtionsmässigt så behöver ju faktiskt inte en pryl för en hundralapp vara ett dugg bättre än en dyrare sådan i och med att det ändå ges nåt. 

Ska hon bara gnälla tänker ni nu? Ja, det ska jag absolut. Och också tipsa att om man vill göra nåt lite mindre konsumtionshetsigt så kan man väl istället köra secret santa (alla köper en present, men till en speciell person) och/eller komma överens om att årets klappar ska vara second hand eller egenproducerat. Nu börjar mötet hej!

Att man aldrig lär sig?

 Skrev ju att det var en vecka kvar "om ingen blev sjuk" sist. Klart nån blev sjuk. Jag var i och för sig sjuk förra veckan i rätt jobbig astma och fan vet vad som låg grund till det (ja, givetvis var jag isolerad. Andreas skötte hämta/lämna, vi får all mat hemlevererad blabla) men i torsdags blev Ellen lite snorig och sen jättehes. Hon är fortfarande lite hes, men i övrigt är det full fart och verkar inte ha drabbat henne nämnvärt. Andreas vaknade med ont i halsen imorse så vi får väl se hur det går för Nils. Barnen är iallafall hemma måndag-tisdag due to 48 timmars-regeln på förskolan, men jag är rätt sugen på att försöka pussla ihop onsdag-fredag också så kanske vi slipper dra på oss nåt mer innan jul. Vi har rätt mycket på jobbet både jag och Andy och har ju vabbat "en del" så ingen är ju egentligen supersugen och barnen har ju det jättebra på förskolan, men tre dagar känns ändå nästan värt det så här i superspridartider.

Det är typ fortfarande mörkt här och klockan är 08:53. Jag tycker mig skymta lite blåa stråk bakom molnen och isåfall är det fan jag som tar en lunchpromenad om några timmar.

torsdag, december 10

Tjejen från landet

Det är torsdag. Äntligen. Dagarna har kommit ikapp min inre klocka som har trott sen i måndags att det har varit torsdag. Känslan när det går upp för en att det är måndag och inte torsdag? Besvikelse. Jag tror att det är kopplat till min oerhörda längtan efter jullov och att vara hemma och skrota med barnen (jag kommer ångra dom orden, ja). Nu är det bara sju arbetsdagar kvar inklusive den här (OM ALLA FÅR VARA FRISKA NO JINX!) och jag har alldeles lagom att göra på jobbet så jag vet inte varför jag längtar så mycket men jaja, nu är det så. Vår HR-chef ringde för övrigt precis. Vi har generellt väldigt lite med varandra att göra så min instinktiva känsla var Nu får jag sparken! och så inledde hon med att säga att en av ägarna hade bett henne ringa (dom är väldigt hands-on) och fast jag VET att jag gör ett bra jobb och att den personen verkar vara nöjd så kommer rädslan för avsked som ett brev på posten. Jag fick såklart inte sparken. Hon ville ha ett rekryteringssystem, avd saker som inte är samma. Häromdagen ringde inköpschefen och ville ha en leverantörsportal. Rekryteringsgrejen har med vår digitala värld att göra, vilket faller inom mitt ansvarsområde-ish, men någon leverantörsportal har jag då rakt ingen koll på. Det tyckte min kollega inte spelade nån som helst roll för jag tror att du är precis rätt person att prata med

Det är det här som är kul med att jobba i den här typen av företag. Nu råkar ju min arbetsgivare omsätta i runda slängar tre miljarder eller så och skulle kunna ha en betydligt mer hierarkisk inställning till...allt, men det är i grund och botten ett familjeföretag. Skapat för två generationer sen, fortsatt med familjen som enande kraft. Jag känner mig så inkluderad och uppskattad och fast det som i alla projekt går ett steg fram och två tillbaka stundtals så är det roligt. Det är mycket nytt och jag känner att jag växer både i min roll och som person, men det levererar också insikter i hur långt jag faktiskt har kommit. Jag KAN saker nu. Vi satt och pratade lite häromkvällen och jag insåg att jag inte längre tillhör juniorerna. Jag är en sån som har erfarenhet att hämta av, att dela med mig av. Jag har blivit en riktig vuxen.

Tänk att det här jobbet fanns HÄR? Eller på ett sätt såklart att det fanns här. Pga covid har vi ju inte alls kommit in i livet här rent socialt än, men det är nånting djupt nere i kärnan av min identitet som passar så så så bra in här. Lugnet. Det tar den tid det tar. Det sociala, att alla liksom pratar med varandra. Det kanske inte alltid är helt PK (room for improvement) men det är alltid alltid hjärtligt och trevligt och varmt och personligt. Jag gillar det. Jag älskar det nog till och med.

måndag, december 7

Längtar till lov

Jag vet inte om det är för att det närmar sig i tiden eller om det är min vanliga julpsykos som har slagit in, men jag längtar så himla mycket till jullovet. Jag ska vara ledig från fredagen innan jul till och med trettondags"helgen", 19 dagar totalt. Samma för Andreas och barnen (obviously). Med tanke på mitt förra inlägg som hade viss hint av panik så kan man ju tänka att jag inte alls borde längta efter att vara med min familj, men känslor är flyktiga osv. Sen är det ju viss skillnad på att vara hemma med barnen med två lediga föräldrar och att vara det med två föräldrar som försöker parera jobb samtidigt. Det blev för övrigt 3,5 vabbdag i november, så uppenbarligen jobbade jag rätt mycket trots vabb med tanke på att barnen var på förskolan totalt 8 dagar. Jag längtar iallafall efter att kunna gå upp på morgonen och...inte göra nåt speciellt. På vardagarna går vi upp senast kvart över sex och sen är det ju fullt ös tills läggdags. På helgerna behöver vi göra allt det där vi inte hinner/kan göra på vardagarna och igår gick jag upp 8.10 och sen hade jag första tiden bara för MIG när Andreas lade barnen vid halv nio. All annan tid på dagen gick åt till att fixa olika grejer. Absolut att det var mysigt och så, vi var bland annat och högg (sågade) vår egen julgran hos en bonde strax utanför Lidköping. Vi åkte till en gård och sen traskade vi, och bonden, över vägen och in i hans lilla granskog och gick där och botaniserade ett tag tills vi hittade ett perfekt exemplar. Sen köpte vi lite honung och ägg från hönan Greta och så drog vi hem igen. Idylliskt, som ni hör. Men sen var det ju full fart med att dekorera och fixa ljus och köpa mer pynt och laga mat och städa och blablablabla sånt som är livet. Så nu längtar jag efter ledigt. 

måndag, november 30

Den andra sidan av föräldraskapet

 Det här är första dagen på två veckor som barnen är på förskolan*. Jag känner mig helt tom. Jag älskar mina barn och dom är egentligen rätt enkla att ha att göra med, men fan vad det sliter att försöka jonglera VAB och jobb och vara i karantän och ändå försöka hålla barnen någotsånär sysselsatta. I lördags hade jag en riktigt jävla jobbig dag. En sån där dag när man är Världens Sämsta Mamma™ generellt, men också en sån dag när föräldraskapet verkligen känns som en boja. Det händer inte så jätteofta, men i lördags kom liksom isolationen pga covid, ensamheten det innebär, ensamheten i att flytta, jobbstress och känslan att vara helt fångad pga barnen bara in som en tsunami. Lite som klaustrofobi, fast i mitt liv är nog bästa sättet att beskriva känslan. Vi lever generellt ett liv som är väldigt barnanpassat. Det är inte 100% för barnens skull, det är också för min och Andreas, men det är klart att vi inte hade valt att äta 17.30 varje dag. Eller gå upp 05.45. Eller laga mat som ingen äter, städa när någon simultant välter ut en legolåda eller räkna med 20 minuter för att ens komma ut ur huset när man kommer på att det vore trevligt med en promenad. I lördags, efter som sagt två veckors KONSTANT jobb på nåt sätt (vakna, serva barn med morgongrejer, göra iordning sig själv, plocka iordning i huset, bädda sängen, sortera tillbaka grejer till rätt ställe, gå och jobba, byta av VAB, ta fram pyssel, läsa sagor, fixa mellanmål, städa undan, gå till lekplats, komma hem, plocka iordning, laga mat, plocka undan, pyjamas-borsta-tänder-natta barn, fixa julpynt, planera mat, handla mat, betala räkningar osv) med kanske en timma efter nattning på kvällen åt mig själv så kom den känslan. Typ JAG FÅR INTE PLATS I MITT EGET LIV. Typ att min enda reason of being är att vara en servicestation för andra och är det liksom det här som ska vara livet? Så kändes det. Och ja, men så ÄR det ju att vara förälder, men utan covid kanske man får lite mer utrymme för sig själv OCKSÅ. Jag kan göra allt det där om jag OCKSÅ får träffa en kompis då och då eller prata lite med någon kollega eller bara jag vet inte, gå i en affär. Se andra människor och interagera med dom. Om jag får läsa en bok eller kolla på en serie eller ha sovmorgon. Eller om jag slipper hantera mina barns tusen önskningar i några timmar. Då orkar jag göra allt det där sen (oftast). Så var det inte i lördags. I lördags var jag ensam med barnen efter tio dagars isolation och till slut hade jag så mycket panik så det enda jag kom på var att gå och duscha för att få vara lite i-fucking-fred och samla mig så jag orkade sista timmarna. För hur trött man än är, hur ledsen man egentligen är och hur dåligt tålamod man än har så finns det ju faktiskt inte något val med barn. Det är ju bara att bita ihop och gnata på, även när man verkligen känner att det är övermäktigt.

Det gick över sen. Andreas kom hem. Barnen vaknade på nytt humör igår och idag är dom på förskolan igen.

* Nils pedagog fick corona. Nils och Ellen började hosta och pga smittkedja med pedagogen fick vi stränga order om att hålla barnen hemma 7 dagar från symtomstart och sen lade vi till tre dagar extra för att försöka undvika smittkedjan ifall det var så att vi inte hade covid. Vi kanske hade det? Jag vet inte. Barnen hade enbart hosta i drygt en vecka. Inga andra symptom förutom extremt gnälliga. Jag fick frossa, fast ingen feber och hade ont i huvudet, öm i kroppen och lite orolig i magen. Det fanns inga testtider här som hade gett svar i rimlig tid så vi har inte testat oss. Tänker att jag gör ett antikroppstest om nån vecka istället.


förtydligande: barnen har inte gjort nåt speciellt eller varit hemska på nåt sätt. Dom har varit barn bara. Det är okej att tycka att det är jobbigt att bara vara i närheten av barn som är...barn.

torsdag, november 12

Vad gör jag?

 Jaha, ni vill veta vad jag jobbar med allså. Okej! Jag jobbar som customer solution manager på hos en av Sveriges största matproducenter. Det är lika superluddigt som innan, eller hur? Mitt uppdrag är att titta på kundupplevelsen och driva projekt för att förbättra den. Eftersom nästan allting på ett företag påverkar kunden på ett eller annat sätt så kan det innefatta allt från att titta på prisstruktur och lönsamhet till att ta reda på hur kunden får vissa dokument eller tillgång till rätt/bra information. Det det just nu främst innebär är att fixa så vi får en ny e-handel för den gamla är utdaterad och ger absolut inte en bra kundupplevelse. Det är mitt "lilla" projekt och det innebär att förstå vår systemarkitektur och datan vi har och hur vi skickar den men såklart också att ta fram förslag på plattformar och partners, tidsplaner och priser på vad/hur/när en ny e-handel är och byggs. Det är vad som skulle ha blivit mitt första projekt. 

När jag började kolla på hur vi jobbar nu, hur det ser ut för kunden och vilka upplevelser dom har insåg jag dock att vi också har ett behov av nån typ av system som samlar ihop kundinformation (sk CRM-system). Informationen finns där idag, men den är väldigt spridd och svår att sammanställa snabbt. Det läggs alltså väldigt mycket tid på administrativa saker som tar ifrån det alla egentligen ska och vill jobba med. Därför gled mitt "lilla" e-handelsprojekt över på att titta på hur och vilka som skulle kunna leverera en lösning på HELA kundupplevelsen. Så nu har jag haft en massa möten med en massa olika företag om olika lösningar och så försöker jag sammanställa och rapportera vilka alternativ som skulle kunna vara rimliga för oss att använda framöver. Ja, alltså JAG gör ju inte allt det här själv. Vi är ju ett gäng hos oss som är med och kollar, men jag bokar möten och briefar och kontrollerar och frågar och ja, men driver på så vi kommer framåt någotsånär kontrollerat.

Två viktiga aspekter i allt det här är 1) att förankra i organisationen vilken information vi vill ha och hur vi vill jobba och 2) att se till att systemvärlden lirar med varandra.

Så jag pratar med IT och sälj och marknad och logistik och så lite leverantörer. Just exakt i detta nu sitter jag med och lyssnar på ett samtal mellan en potentiell leverantör och vår IT-avdelning där dom pratar om hur man kan skicka data mellan olika system. Jag blir alltid lika förvånad när jag faktiskt förstår vad dom pratar om.



Jobb

 Det har varit intensiva dagar det senaste. Plötsligt är mitt lilla projekt i allas blickfång och jag har bara några dagar på mig att leverera kort- och långsiktig leveransplan och förslag på partner/-s och kostnader osv. Imorse när jag borstade tänderna tänkte jag på hur mycket roligare jag har nu jämfört med förra jobbet. På mitt förra jobb lade massor av snubbar massor av tid på fräsiga powerpoints, men levererade in all honesty inte så mycket. Här levererar ungefär ingen snofsiga presentationer, men det händer desto mer. Jag trivs också personligen så mycket bättre på ställen där beslutsprocessen är dynamisk och folk är involverade än där det finns hierarkier i vem som får prata med vem osv. Här får jag tycka och fundera och vara med på att ta fram förslag. Det är skitkul. Och läskigt. Vissa dagar tänker jag ofta Är jag helt dum i huvudet? Är det kejsarens nya kläder där alla fattar, bara inte jag? Är jag sjukt naiv nu? Men försöker jag reda ut hur det ligger till och så har det hittills visat sig att jag nog inte är så himla dum i huvet iallafall. Det känns skönt.

Och det här är ju hur jävla luddigt som helst, inser jag nu. Var GÖR jag ens? Vad jobbar jag med? Vill ni veta det? 

torsdag, november 5

 Jag håller tummarna. Och nu när det ser ljusare ut så har jag till och med följt CNNs sändning och ja, men hoppet lever ju ändå känner jag. Jag har såklart velat se en demokrat som president, men jag det slog mig imorse att jag inte har funderat längre än att Trump ska bort. Jag har inte unnat mig att tänka på hur det kan bli efteråt om Biden vinner, men imorse gjorde jag det. Dom senaste fyra åren har jag i princip ignorerat USA för att liksom mentalt överleva. Det har varit för mycket skada. För sjukt. För odemokratiskt. Och för skadligt. Men tänk om Biden vinner? Inte för att han kommer göra allting rätt, men vad skönt det isåfall blir att vakna på morgonen och inte behöva fundera på om en triggerglad maktfullkomlig gubbjävel har dragit igång ett världskrig. Tänk att slippa oroa sig för saker som i en relativt vanlig värld inte ens hade nuddat ens tankebana, men som under Trump har varit normalt. Som att presidenten av en av västvärldens ledande länder är faktafientlig. Nu måste jag tyvärr jobba lite, men hoppet lever. Det gör det.

onsdag, november 4

På mindre vidrigt humör

 Det är bättre idag. Dels för att det inte längre skulle ha varit mammas födelsedag och dels för att jag instagrambiktade mig igår och fick så himla mycket finheter tillbaka så det kan räcka resten av året. Och för att jag nu har pratat med flera stycken som har med mitt projekt att göra och det känns lite mindre ensamt. Tänk vad kontakt med andra ändå spelar roll? Såklart fortfarande sur över USA och valet där, men eftersom jag inte kan påverka det öht så har jag valt att försöka minimera dess påverkan på min mentala hälsa här och nu. Dvs ignorera vad som pågår tills det är klart och fokusera på att jobba igen det som stressat mig.

tisdag, november 3

På vidrigt humör

Min tur att vabba. Hittills har jag vobbat. Det är tamigfan den sämsta idén nånsin för jag känner mig stressad och dålig över jobbet och jag har helt ärligt nästan ignorerat barnen. Så dålig timing att dels börja jobba hemifrån och dels ha barnen hemma samtidigt. Och så är det val i USA och trots att jag har läst massor som pekar på motsatsen så tror jag att Trump vinner. Och så är det mammas födelsedag idag. Och jag såg också precis presskonferensen med Löfvén och co och jag känner rätt mycket att vi inte förtjänar att få så här mycket frihet. Vi ska följa rekommendationerna (som ju egentligen är fel ord pga i FHMs värld betyder det regler) men jag vet nästan ingen som gör det. Alla har sina egenpåhittade anledningar till att inte följa. Dom "måste" träffa kompisar eller träna eller gå på stan eller vad det nu kan vara. GE FAN I DET! Det finns inget som får mig att brinna i huvudet som när jag läser eller ser folk jag känner skita i det. Klart man får ha en liten middag? Det skadar väl ingen? Eller bara springa lite på gymmet? Jag blir tokig. Alla som gör det är idioter. Om du som läser här hittar på egna anledningar till att inte lyda: du är en självisk idiot, gå och skäms! Det är verkligen inte så himla svårt att stanna hemma i någon månad för att få bukt på det här. Vi har haft SÅ mycket frihet och många har kunnat ha en nästan normal sommar. Sånt vi inte kan styra över som att gå till jobbet eller skola/förskola är en sak, men fritidsaktiviteter är faktiskt alldeles jättelätt att hoppa över. Låt bli bara. JA det är trökigt och JA du kommer troligtvis på psykiskt sämre än om du skiter i det, men du leker med andras liv när du inte lyssnar. Fkn sluta med det. 

måndag, november 2

Det är min tur att jobba idag. Det gick bra tills alldeles nyss när strömmen gick i hela huset. Vi har några gubbar här som "stänger poolen" och hittills har dom då 1) gjort nåt med strömmen och 2) sagt att värmepumpen är trasig och behöver bytas ut för det är nåt fel med kompressorn (avd gånger när information flyger högt över mitt huvud och jag bara nickar och säger okej och sen googlar kostnad och försäkringstäckning). Nu verkar dom göra nåt som gör att huvudsäkringen löser ut för det blinkar och blinkar lite överallt hela tiden. Och nu kom Andreas och sa att en ny pump-grej kostar typ 25 000 kronor plus installation. HÄRRRRLIGT ändå. Nu blir det försäkringsbolaget och/eller åberopa dolt fel mot förra ägarna för jag orkar faktiskt inte betala för en grej till som inte funkar i det här ändå rätt nya huset. Insåg nu när jag googlade att spotlightsen som vi var tvungen att byta i hela huset för ungefär 30 000 kronor kanske också är ett dolt fel. Vi bytte främst för att dom var dåliga och fula, men när dom bytte insåg vi att det inte var speciellt säkert installerat och då slog det mig nu att det faktiskt räknas som ett dolt fel. Så ni får vi väl välja mellan att bråka med tidigare ägare (=jobbigt och psykiskt jobbigt med oklar utgång) eller ta kostnaden själva och gå vidare med livet (som vi ändå redan har gjort). Men ska vi ändå bråka om en grej kan vi ju likagärna bråka om två tänker jag. Det handlar ju ändå om väldigt mycket pengar. Några tusenlappar hade jag inte orkat göra något med, men det här spelar ju faktiskt stor roll om inte försäkringen täcker det.

Nu ska jag göra en presentation som är halvklar i mitt huvud. Lycka till till mig.

söndag, november 1

Barnen är förkylda (igen). Ingen större fara med nån av dom, men Nils hostar och snorar och Ellen är lite snuvig och har sitt sjukdomskännetecken: extremt känslig. E x t r e m t känslig. Gråter för allt. Det är hennes största förhandstecken på att sjukdom kommer. I vanliga fall är hon bara glad och PEPP, men inte just nu. Jag är mest trött. Somnar strax efter klockan tio på kvällen, och då har jag ändå redan sovit i soffan en stund. Barnen har sovit inne hos oss i ett par dagar = ingen stör mig på nätterna så jag sover dessutom som en stock i typ åtta timmar per natt. Ändå: helt slut på kvällarna. 

Vi har blivit hemkommenderade från jobbet nu. Det sägs att det ska gälla en vecka först och främst, men jag tycker det vore helt orimligt att gå tillbaka till jobbet givet övriga regler som gäller så jag funderar på att åberopa riskgrupp om det kommer ändrade direktiv igen och jobba hemma iallafall till julledigheten. Det jag gör kan jag likagärna göra på distans ändå så det spelar ingen roll för min arbetsprestation. Däremot känns det ju skittråkigt att inte få det sociala, som faktiskt är himla roligt, men jag är så glad över att jag fick två månader ihop med folk så vi hann få en liten relation innan vi behövde gå över till enbart digitalt. 

Nu kom förresten Ellen med en teckning hon hade gjort med saker jag önskar mig i julklapp. Hon hade ritat ett hjärthalsband och det var det gulligaste jag har sett i mitt liv. Jag sa att jag tycker att hon är fantastisk och då svarade hon, som bara en fyraåring kan: Ja! Visst är jag? Nu ska hon tydligen ge mig en ryggmassage och lite kramar. Höll på att kasta ut henne förut när hon stod bredvid mig och PRATADE SÅ HIMLA HÖGT OCH OAVBRUTET OM INGENTING men det har vänt nu. Hon hade också gjort ett kort till Nils och så ville hon att jag skulle skriva Tack för att du leker med bilar med mig. Så gulligt, framförallt eftersom hon inte alls tycker att det är så himla kul att leka med bilar.

Okej, nu har Mamma?-ndet börjat här igen, gotta go.


fredag, oktober 23

Så gick det ännu en vecka. Min lilla pluttbebis har fyllt tre år. TRE ÅR! Hur hände det? Alldeles nyss var han en bedårande ettåring med håret rakt upp och en något svajig gångstil som skrattade istället för att säga ja och nu är han stor. Fortfarande med papegojplym i håret, men ett betydligt mindre svajigt rörelsemönster och ett humör som inte går av för hackor. Jag tror att Nils eventuellt har ärvt min BLIXTSNABBA ilska. Förlåt min son! Kanske därför han väljer pappa 11 gånger av 10 och bara i nödfall accepterar mig just nu. Det senare kanske i och för sig beror på att min mest använda fras till honom just nu är MEN NILS SLUTA! för han är ett riktigt litet sattyg rätt ofta. Han är såklart också det absolut finaste som finns i hela världen och jag är så kär så kär så kär i den där lilla knasiga personen.

Vad har hänt mer? På jobbet går det bra, tror jag. Vi kommer framåt iallafall, och det är ju roligt. Hemma är jag just nu inne i en STARK planera fix-fas och vi har hela garaget fullt av omonterade Ikeahyllor. Där ska det bli lite mer städat och inte bara "all skit i garaget" som vi kör på nu. Sen ska vi ta tag i barnens lekrum och fixa både en rita/fixa-hörna och måla väggarna så det blir lite mindre vit cell med lådor på golvet som vi har just nu. Och sen ska vi ta tag i kontoret/gästrummet och få in en bokhylla så vi kan packa upp kartongerna som står i garaget nu. Och sen ska det julpyntas och nu har vi SKITMÅNGA fönster så jag måste också köpa fler julgrejer. Stackars mig (hehehhee). Nu lunch. 

torsdag, oktober 15

 Vaknade dessutom med huvudvärk imorse. Ni vet, den som känns som att man har bitit ihop käkarna hela natten och sen är lite öm i huvudet? Den utvecklades iallafall till full blown-spänningshuvudvärk strax innan lunch så när jag kollade mitt schema och såg att resten av dagen ändå är digital så åkte jag hem. Nu sitter jag vid köksbordet och solen lyser in genom fönstret och kastar skuggor från blommorna på bordet. Jag tog två alvedon och en espresso för en stund sen och jag känner huvudvärken avta medan jag skriver det här..för att ersättas av typ värme? Så konstig känsla. Anyhow, det här jobbet är så himla roligt. Och utmanande. Jag grät en sväng häromdagen i frustration över vissa sakers tillstånd, men som vanligt gick det över dagen efter dvs igår. Det är iallafall som att jag får ta allt jag tycker är kul från alla mina tidigare jobb och ha i ett och samma. Plus alla är jättesnälla. Plus det är nytt och spännande. Min hjärna går på högvarv bara, därav huvudvärken. Börjar mer och mer inse hur IDIOTISKT det är med arbetstid. Eller alltså, jag förstår ju att den är ett sätt att mäta arbetsoutput men som vi har det nu, med stämpelklocka, nej. Så så dumt. Det är väl det enda negativa med nya jobbet då om jag måste säga nåt. Vad jag presterar är väldigt lite relaterat till hur många timmar jag befinner mig vid min plats på jobbet. Jag har retat min man för att han "aldrig jobbar" eftersom jag nästan kan räkna dagarna han har varit på jobbet 8 timmar sen vi träffades, men han har ju en klar poäng i att han jobbar lite hela tiden istället. Och har man strategiska jobb (som vi bägge har nu) så är det ju lite sant. Jobbet ligger alltid med lite i bakhuvudet och jag kan ägna dagar åt att försöka krysta fram en presentation, men ofta kommer lösningen typ när jag duschar. Eller i bilen hem. Eller som i resterna av en dröm, strax efter jag vaknar. Jag kan få aha-tankar i matkön eller när jag hämtar barnen eller absolut ibland vid mitt skrivbord. Min poäng är väl att det jag presterar är en kombination av research, gammal kunskap och forcerat tänkande och att det ibland tar en vecka att komma framåt och ibland en timma, men att resultatet kan vara detsamma. I mitt fall är arbetstid därför inte korrelerad till summan av det jag presterar, eller iallafall inte alltid.

Livet

Vaknade imorse av en fot i ansiktet. Långsamt sträckte sig benet och foten åkte djupare ner i kinden. Sen sa ägaren till foten Jag vill gå upp med pappa. Jag vill absolUUUT inte gå upp med mamma. Ägaren är otroligt bestämd just nu med att bara pappa duger. Vilket ju är fine. Eller borde vara fine, eftersom samma ägare har valt mig nästan jämt under de tidigare nästan tre åren vi haft tillsammans. Inombords känner jag mig såklart totalt ratad. Som tur är har det andra barnet aldrig övergivit sin mammafavör och är snabb att replikera MEN JAG VILL GÅ UPP MED DIG MAMMA! DU ÄR BÄST I HELA VÄRLDEN PÅ ATT GÅ UPP! Nu hade jag väl helst bara inte gått upp alls, men eftersom jag ändå måste så gör jag ju det helst under pepp. Innan vi gick upp fick jag dock svara på 

Mamma, vad är en stjärna?

medan fotens ägare hade bytt position och istället bearbetade mina njurar. Sen gick vi upp.

fredag, oktober 9

En liten lista

 Lånar en liten lista från Sandra Beijer via Cinderalley.

Vad är det bästa med hösten?

Luften. Ljuset! Det finns ingenting finare än det gyllene höstljuset. Kanske gyllene höstljus på disiga hästhagar (min väg till jobbet SCORE!)? Att det är svalt på nätterna så man kan sova ordentligt. Att det är mysigt när det blir lite mörkt. Det enda negativa är väl regn och blåst egentligen?

Vad gjorde du förra hösten?

Bra fråga. Jag började jobba corporate för första gången i mitt liv. Vi planerade för att renovera vinden. Nej, men det var väl det?

Beskriv din höst i tre ord?

Mysig. Nytt. Välmående.

Vad var bäst med sommaren?

Att vi flyttade till hus och fick en egen pool. Har nog inte badat så här mycket de senaste tio åren tillsammans. 

Hur mådde du förra hösten?

Ganska bra tror jag? Det var ju mycket nytt med jobbet så jag sov väl dåligt en period, men i övrigt så tror jag att det var rätt bra?

Vad är dina planer för hösten?

Det är ju corona dårå så jag har inga direkta planer. Pratade om att åka till Grythyttan med Mimmi, men nu när det drar igång med smittspridningen igen så känns det inte så lockande att åka norrut. Nils fyller år nästa helg så då ska vi fira honom. Sen är det halloween och sen kommer väl typ julen. Som vi kommer fira hemma hos oss, kanske bara vi men förmodligen med pappa och kanske min moster. Vi får se.

Hur gör du hösten mysig?

Man behöver ju inte direkt anstränga sig känner jag. Hösten är ju definitionen av mysig. Det räcker ju med att typ dimra lamporna och kolla på nån kass Netflixproduktion som Emily in Paris (som f ö produceras samt spelas av Phil Collins dotter) och käka glass i soffan. Eller tända ljus, baka lite bröd och brygga kaffe. 

Vad kommer du dricka i höst?

Äpplemust från gårdarna härikring, kaffe och vatten gissningsvis. Alkohol drack jag senast...kommer inte ihåg. Troligtvis när jag och Andypants var på Bjertorp slott i augusti.

Hur vill du se ut i höst?

Jag skulle vilja se sval och sofistikerad ut, men det är väl den gamla vanliga lilla my-tofsen som gäller. Borde verkligen klippa mig, men orkar inte ta tag i det. Kommer väl dra runt i jeans och skjorta och nån typ av känga. Skulle vilja hitta en stor fyrkantig scarf/halsduk. Typ 120x120.

Vilket är det värsta höstvädret?

Rusket. Eller det där blomspruteregnet. Och blåsten. Alltid blåsten.

Vad gjorde du vid den här tidpunkten för ett år sedan?

Ingen aning. Vanliga småbarnsfamiljsgrejer som typ gå lite i skogen, peta på vatten med pinnar, fika.

Hur förbereder du dig inför vintern?

Jag längtar. Hoppas på en riktig vinter i år, även om det känns långsökt. 

Vad ser du fram emot just nu?

Helgen. Att vara med barnen och Andreas.

onsdag, oktober 7

 Prokrastinerar så mycket just nu. Det är ju ändå ett av mina supertricks så jag borde ju inte vara förvånad, men det känns konstigt efter en dryg månads konstant jobb-jobbande. Tänkte precis på att jag saknar att jobba med Jenny. Dels för att jag gillar henne så mycket och hon är himla rolig, men också för att jag saknar nån att bolla med. Det finns massa rolig energi på jobbet, men jag är den enda med den här typen av digital kunskap och pendlar rätt mycket mellan att känna mig som en chef och tänka att jag är en bluff. Det brukar gå över rätt snabbt, men jag vet inte om den där duktig flicka/dubbelkollar-grejen helt går ur? Pratade med en snubbe förut som hör till IT, men som har nån specialstatus pga ett geni så han rapporterar direkt till en av ägarna om ett problem som ingen annan verkar kunna lösa, eller är intresserade av att ta tag i och jag fick liksom ut mer av tre minuters Teamschattande än vad jag har fått på en månad på andra ställen. Älskar IT-killar som kan förklara saker. Det är samma ägare som är hans chef som har mitt projekt som sin bebis så jag har ju access till geniet, även om det innebär att jag kringgår min egen grupp. Känns inte helt okej, men jag vill liksom få saker gjorda? Sen tänkte jag på att jag ska sluta lägga mig i och ifrågasätta så mycket och istället bara acceptera sakers tillstånd och då fastnade jag i att slösurfa på internet och känna hur tiden går så långsamt så det nästan inte borde vara möjligt att gå så här långsamt.

Borde åtminstone ta tag i att kolla upp förvaringslösningar på Ikea, men jag när ett starkt HAT till deras sajt och kommer pga corona inte kunna åka dit. Vi behöver bygga upp nåt i garaget så vi inte bara har en massa random lådor på hela golvet och vi har pratat om Ivar-serien, för den har vi i förrådet, men jag tror att det finns nån svart serie som är bättre egentligen och nä men okej, nu får jag väl googla då.

 Det är onsdag. Jag jobbar hemifrån för jag kände lite vad Tegnell skulle kalla "milda förkylningssymptom" i förrgår. Så igår och idag sitter jag vid vårt köksbord istället och HERRE vad skönt det är. Måste ta tag i att prata med chefen om att få jobba hemifrån iallafall någon dag i veckan. Just nu sitter jag i ett öppet kontorslandskap med en massa säljare som pratar i telefon hela tiden och en marknadsavdelning som absolut inte har förstått vitsen med hörlurar vid videosamtal. Generellt kanske man skulle kunna säga att möteskulturen på mitt nya jobb är lite...sisådär. Och att vi har lotus notes som mail/kalenderprogram där man inte får nån typ av avisering nånsin. Så om nån bokar av ett möte så syns inte det hos mottagaren (systemfel), men folk mailar inte heller (kulturfel). Har gått till ett antal möten bara för att mötas av tomma rum eller "men jag bokade av". Det är lite osoft faktiskt. Också osoft: att sitta och leta CRM-system och mötas av kanske en hel bransch byggd på floskelgeneratorn.se. Får jag läsa ETT ORD TILL om insikter genererar kundnytta så kreverar jag. För att prata om att möta kunden som den vill bli bemött så är dom oftast otroligt dåliga på det själva. Allt material är bakom inloggade väggar och man måste prata med nån himla säljperson för att få kolla på en youtube-demo. Ha, häromdagen kollade jag på nån film på en hemsida och kanske femton sekunder senare så ringde telefonen. Det var en säljare från företaget som jag absolut inte ville prata med (jag letade bara information) och som frågade om rätt så detaljerade grejer som jag inte vill eller får dela med mig av utan ett NDA. När jag sa att jag inte kunde släppa den informationen i ett säljsamtal blev hon SKITSUR och ba "I'm not a sales rep, I'm a business developer". Hahaha.. okej lilla gumman, men du ringer cold calls såatteh... sa jag inte. Jag bad givetvis (lite drygt) om ursäkt och sa att det inte var så lätt att veta eftersom hon inte hade presenterat sig och för att hon ringde ett säljsamtal. Kommer inte prata med henne igen, så kan vi säga.

Jag har bokat tid för ett coronatest imorgon. Känner mig fortfarande lite konstig, har huvudvärk och fryser men mår bra i övrigt. Kommer säkert inte vara nåt, men jag är ju inget om inte lydig.

Vad mer? Tänker göra om garaget till hemmagym. Beställde en crosstrainer som levererades häromdagen. Andreas provkörde den igår och sa att det var kul, men jobbigt. Jag tänker att jag ska levla upp med lite hantlar, nån kettlebell och dra ner mina yogaprylar. Andreas tänker att han ska installera en tv och nån stereo. Heter det ens stereo längre? Ljudgrej som kan spela spotify iallafall.

Imorgon ska vi hämta veckans skörd: griskött uppfött på skaraschlätta med namngivna föräldrar, äppelmust från stället där min mormor växte upp, äpplen, morötter och potatis från Lilla Labäck. Har säkert glömt nåt. Våra matkostnader har nära på halverats sen flytten. Inte bara är det godare att köpa från producenten, det är billigare också. Och allt annat är också billigare.

En annan sak som är skön att slippa är vägtullar och parkeringskostnader. Nu var det ju corona precis när vi flyttade så just då hade det ju redan gått ner lite i några månader, men när vi bägge jobbade på plats tror jag att vi betalade strax under femtusen i månaden för vägtullar och parkering totalt. Det gör vi så att säga inte nu. Vi betalar ju inte heller nån bostadsrättsavgift på nästan lika mycket. Förra månaden när jag fixade med räkningarna såg jag att vi landar på nästan tiotusen kronor mindre varje månad nu än i Stockholm. På tal om saker vi INTE saknar.

måndag, oktober 5

Det eviga livspusslet

 Godmorgon! Ännu en helg till historieböckerna osv. I fredags...eh..jo! I fredags hade vi myskväll, käkade McDonalds framför Vaiana och jag gick och lade mig strax efter tio. I lördags städade vi huset (har inte städerska längre) och sen gick vi en sväng på stan där vi sprang på både en av mammas bästa kompisar och mammas bror med sällskap. Och min kompis Anna och hennes man, som också är min kollega. Sen åkte vi hem, käkade rester till lunch och sen gjorde jag en äppelpaj för Andreas pappa med sällskap kom på eftermiddagsfika. På kvällen gjorde jag pizza på veckans lokalodlingsskörd: En potatispizza med gruyere, timjan och lite honung och en på polkabetor, chèvre och rosmarin. Sen stekte jag upp lite mangold, zucchini och honungstomater i vitlöksolja för att få nåt till. Det var så jävla gott, kan verkligen rekommendera!

Igår var det typ skymning hela dagen och jag var så jävla trött. Jag tog en för laget och bakade kanelbullar och gjorde chokladbollar med barnen. Jag är inget fan av att baka i allmänhet och verkligen inte med barn som bara kladdar och härjar runt, men nu är det gjort och vi har hela frysen full av bullar. Sen käkade vi nån version av spagetti aglio e olio (olivolja och vitlök) med tillägg lök och tomater till lunch och när Nils tog sin middagslur åkte jag med Ellen och gjorde lite ärenden. Sen gick vi en runda i området och barnen cyklade. När vi kom hem hade min trötthet nått nya nivåer och jag var tvungen att vila lite i soffan innan jag lagade kvällsmat: kycklinggryta med grönsaker i ugn.

Idag gick jag upp kvart i sex och fixade födelsedagsmys till Andreas som fyller år idag innan jag drog till jobbet där jag klockade in 6.57. Och här är jag nu. Utan mackan jag gjorde iordning imorse, för den glömde jag i kylskåpet. Det finns frukostbuffé i matsalen om typ tjugo minuter så det går ju ingen nöd på mig men.

Jamen livspusslet då? Det är väl typ helgen som den är? Jag funderade i bilen på vägen hit på livspusslet och hur det känns just nu eller hur jobbigt det är och nu kommer det väl straffa sig att skriva så här, men vi har det rätt bra just nu. Barnen är rätt stora och tidsflexibla och leker jättebra tillsammans, alla sover på nätterna och förutom att Ellen dansar på måndagar så har vi inga fasta aktiviteter att ta hänsyn till (än). Barnen går 7.30-15.15 på förskolan och vi kör att en lämnar (oftast jag) och en hämtar (oftast Andreas). Halv åtta är ju i tidigaste laget men det är av två anledningar: 1) jag hinner inte till jobbet i tid om vi lämnar senare för ofta är det möten redan klockan åtta och 2) det är frukost på förskolan klockan åtta och man kan antingen lämna innan eller efter halv nio, vilket blir för sent. Vi pratade rätt mycket om tider och vi har ju lämnat halv nio-nio tidigare, men sen provade vi att barnen är med på frukosten och vi har fått så mycket bättre morgnar. Troligtvis för att barnen vaknar strax efter sex och med nya schemat hinner dom se typ ett avsnitt av nån netflixserie medan vi klär på oss och sen är det dags att dra. I Stockholm gick det ju flera timmar från vakna till åka och bara att få barnen att sätta sig och äta frukost var en kamp. Sen hade dom oftast antingen kommet lite för djupt in i ipad-livet eller börjat leka och vi fick ägna tjugo minuter åt att försöka locka/muta/hota ut barnen ur huset. Nu, när allt är så tydligt: ett avsnitt netflix, klä på sig, gå ut verkar det som att barnen har lättare att ta in strukturen.

Och eftersom vi lämnar så tidigt/börjar jobba så tidigt så kan vi hämta rätt tidigt. Och det tar fyra minuter hem från förskolan så den som hämtar är ju ofta hemma innan halv fyra. Andreas jobbar hemifrån och jag har strax under 20 minuter till jobbet så en vanlig dag skulle jag säga att hela familjen är hemma innan klockan fem. Absolut att det går i ett under dagen fram tills dess, och vid fem måste vi börja laga mat annars blir alla hangry men det är ingen direkt stress. Vi gör en matlista på helgen för veckan och sen lägger jag en matorder med hämtning på måndagen och så hämtar vi lokalprodukter på torget på torsdagar. Jag lagar kanske 80% av all mat hemma, men så länge det är planerat och vi inte står i ett vad ska vi äta?-place varje dag så tycker jag det är rätt avkopplande. 

Den största anledningen till att jag inte känner nån större livspusselstress är ju att jag inte har några fritidsaktiviteter att ta hänsyn till. Inte Andreas heller. Och eftersom vi oftast är hemma så är det bara att boka in nåt om man vill träffa nån eller gå och träna eller nåt. Men det händer inte jätteofta för jag blir så sjukt trött efteråt, även om det jag gör är skitkul i sig. Så vi är mest bara hemma på veckorna och sen gör vi lite grejer på helgerna. Så himla ospännande liv, men också så lugnt och fint i det trökiga. Vi har ju valt det för att det är det vi mår bra av. Andra mår bra av att träna, träffa folk, göra grejer och då kan jag förstå att livspusslet kan bli lite kämpigare, å andra sidan får ju dom personerna förhoppningsvis energi av sina grejer?

Jag brukar tvätta på helgerna och vi kör ett ryck på lördag förmiddag och städar huset. Det är typ det? 

fredag, oktober 2

Vad jag saknar med Stockholm och höstplaner

 Jag satt i bilen igår och försökte tänka efter på vad jag saknar med Stockholm och det kanske är hela coronasituationen som påverkar, men förutom älskade personer (såklart!) så kommer jag nästan inte på nåt. Hämtmatsutbudet är ju under all kritik i Lidköping så det saknar jag ju, och att jag inte har hittat ett bra promenadstråk här än som har blivit "min runda". Men det är väl det? Det är otroligt tydligt att vi gjorde rätt val som flyttade hit. Vi har mer socialt liv. Jag älskar vårt hus. Vi har trädgård. Mitt jobb är 1000% roligare här än i Stockholm. Okej, jag kanske saknar vissa grejer på barnens förskola, men dom har fått andra grejer istället så nej inte det heller tror jag. När jag bodde i Stockholm kunde jag få fysiskt längtan efter att åka hit, efter dom böljande vidderna och all grönska. Nu är det det jag ser varje dag. Varje morgon när jag åker till jobbet och ser ut över fälten som gör mig lugn i själen så känner jag mig lyckligt lottad. Istället för betongsuggor och bilköer ser jag skogsdungar i höstklädsel och hästhagar klädda i morgonljus.

Men folket saknar jag såklart. Att snacka lite med grannarna över staketet och hänga med våra kompisar. Och nu med en ny coronastigning känns det kanske lite som att planer på att åka upp en sväng innan jul känns rätt onödiga. Vilket leder oss till höstplaner. Som jag inte har några. Lite är det för att allt är så nytt här så när helgen kommer vill jag bara vara hemma med familjen så vi kan vila upp oss allihop. Och så lite för att corona gör att allt känns rätt ovärt. Jag kanske ska dra iväg en natt till Grythyttan med Mimmi och sen har vi bokat boende på Nääs fabriker utanför Göteborg för familjen i mitten av november, men förutom det har vi inga spännande resplaner. Å andra sidan har vi tre födelsedagar, halloween (som barnen typ likställer med julafton) och sen kommer ju julmånaden. Jag är ju en person med full julpsykos så jag ser verkligen fram emot att gå all in i ett stort hus...

torsdag, oktober 1

 Jag fick lite hjälp på traven med en kommentar om grejer jag kan skriva om. Jag förstår fortfarande inte riktigt vad huset rum för rum betyder? Typ först kommer vi till en hall och sen till höger är köket? Eller hur många rum vi har? Det är eh..(måste tänka).. fyra sovrum, ett stort vardagsrum/matplats-rum som typ tar upp hela undervåningen, ett kök, en tvättstuga, två badrum, en stor hall som är öppen upp till nock, en groventre och ett stort garage med två typ förråd. På undervåningen har vi hall, vardagsrum/matrum, kök, badrum med dusch, ett sovrum, tvättstuga och groventré. På ovanvåningen ett allrum i mitten och sen tre sovrum (två till vänster och ett till höger om man står i trappan till allrummet) och ett badrum med dusch och badkar. Är det så ni menar? 

I övrigt lovar jag att skriva om:

Det ständiga vardagspusslet

Vad jag saknar med Stockholm

Höstplaner

Hur det är att börja på nytt jobb och lära känna nya människor

Tusen tack för inspirationen! Feel free att fylla på eller förtydliga om det är nåt annat. 

Kan väl passa på att meddela att jag har blivit moster till Världens Gulligaste Barn och att min fyraåring har två lösa tänder. Det upptäckte vi förra fredagen och det gick till så här:

Vi hade fredagsmys. Det betyder att vi köper McDonalds (appropå saker jag saknar med Sthlm - restaurangutbud med hämtmat), lägger ut filtar på golvet i vardagsrummet på ovanvåningen och kollar på en Disneyfilm. Mitt i Lejonkungen säger mitt äldsta barn: jag har en blåsa i munnen mamma! Så jag kollade ju såklart i munnen och DÖM OM MIN FÖRVÅNING när hennes ena framtand i nederkäken är vickbar i typ 45 grader. Fick panik. Tänkte att hon hade slagit sig (fast vi hade inte hört nåt om det? Vad har hänt på förskolan? Berättar dom inte allt?!!) och fick lite mer panik. Kom på att Ellen fortfarande har napp när hon somnar (som jag tar så fort hon har somnat) och ba det går ju inte! Ellen älskade lilla vännen, du måste sluta med nappen. NU! Så det togs ju emot väl...

Nej då, hon är så sjukt mutbar så vi sa att hon kunde få en Elsaklänning från HM dagen efter och då slutade hon och har inte frågat efter nappen since. Så otroligt praktiskt att hon har den egenskapen måste jag säga. Det andra barnet är NOLL mottagligt för mutor/belöningar och ställer sig antingen bara och skriker efter det direkt eller gör det han ska fram tills att han får nåt och sen skiter han i det eftersom då har han ju fått det han vill ha. Vet inte hur man hanterar såna barn. Känner mig helt lost i mitt föräldraskap när jag inte kan muta/hota/belöna. Ja JA JA, absolut att vi pratar och barnen får komma på egna förslag blablabla, men oftast har jag inte tid/ork att vara så pedagogisk utan jag vill att vi faktiskt kommer utanför dörren eller sätter på skorna eller går och lägger oss. Eller slutar med napp. Och då kanske jag ber snällt först. Och sen hotar/mutar jag. So sue me.

Ikväll ska jag göra exakt det jag älskar med småstaden: hämta maten jag har beställt i vår lokala reko-ring. Grönsaker från Lilla Labäck (som levererar till b la agrikultur), lamm- och vildsvinskött från ett slakteri som köper upp överskott i närområdet, bag in box med äppelmust från Kinnekulle och eh så var det nåt mer jag har glömt av. Jo! Nån typ fermenterad vitkål. Det hela kommer gå på cirka sjuhundra kronor och vi får mat för en vecka. 

fredag, september 25

Så blir det fredag och jag vill bara åka hem till familjen och ta helg. Det känns som att det var ÅR sen jag jobbade åtta timmar per dag och nu är jag helt slut när helgen kommer. Att mitt schema för dagen i princip är tomt hela eftermiddagen för att alla andra typ är lediga för att alla skolor i hela kommunen är stängda hjälper inte känslan heller. 

I huvudet går det i ett. Det här projektet är så långt ifrån en vanlig liten projektledning av en front-end-site som det går att komma och det är både superutmanande och jätteroligt. Och det framkallar ett visst mått av imposter syndrome måste jag säga. Jag pendlar mellan att känna att jag har koll och undra varför folk lyssnar på mig? Nästa vecka ska det iallafall dra igång officiellt och jag längtar lite efter att få en riktig organisation.

Jaha, nej men jag vill ju skriva här, men jag har verkligen ingenting att säga längre? Att jag åkte till en gård igår och hämtade veckans ekologiska grönsakskasse för 190 spänn? Att barnen börjar bli stora? Nej men jag vet inte.

tisdag, september 22

 Barnen satt i mitt knä igår i soffan. Vi kollade på ett avsnitt av Mästerflygarna, som vi gör varje kväll innan läggdags och det sitter alltid ett barn i mitt knä, men igår var det speciellt. Jag fick en sån lyckorush. Jag sniffade på deras hår och klappade deras små armar och kände deras andetag mot min kropp och lyckan spred sig ut i hela kroppen. Tänk att jag har gjort dom? Att det blev just Ellen och just Nils? Vilken otrolig tur jag har haft.

måndag, september 21

Att jag aldrig lär mig

 Varje gång jag säger "nu var det längesen barnen var sjuka" eller nåt i den slängen så kommer det ju tillbaka som en boomerang. Ska aldrig mer prata om framtiden. Hade vi en trevlig social helg med massa kompisar? Åh nej, det hade vi inte. Nils såg lite konstig ut när jag hämtade i torsdags, eller han var superpigg och höll på att cykla och springa men det var nåt med ögonen och SURE ENOUGH så fick han ca trettioåtta graders feber ("feber"?) på kvällen så det blev väl vabb i fredags igen. Barnen var superpigga så vi hängde mest i trädgården och gick på promenad i solen så det var väl ingen som led direkt, men det börjar ju bli lite tröttsamt med vabb (NO JINX!).

Jag kommer inte ihåg vad vi gjorde i lördags, men vi var gissningsvis hemma pga "karantän". På eftermiddagen hade vi iallafall lördagsmys och kollade på Lilla Sjöjungfrun som helt ärligt kanske inte åldrats så jättebra? En perk med att barnen blir äldre är helt klart att vi kan öppna dörren till Disney-skåpet. En lite mindre bra grej är att hälften av filmerna handlar om blåsta barn-tjejer som måste bli räddade av en prins. Aja, såg på Lejonkungen också och den är lika bra nu som den var då iallafall.

Igår var vi på Mössebergs djurpark ("djurpark") och kollade på miniponnys och hjortar och en massa olika höns och barnen lekte i klätterställningen och åkte trampbilar. Alla fick röra på sig, alla fick vara utomhus några timmar = alla var glada. Sen åkte vi till min moster och drack kaffe och när vi kom hem skruvade Andreas upp en gardinskena i kontoret och så satte vi upp gardiner och några tavlor och så var Världens Mest Bortglömda Rum inte lika fult längre. Jag har fortfarande inte fattat hur jag ska få över bra bilder (eller typ tagit dom) men jag jobbar på det.

torsdag, september 17

 Tredje veckan på jobbet och jag känner att jag lever. Tror faktiskt inte att jag har haft så här späckade arbetsdagar på flera år, om vi bortser från typ nån vecka runt årsbokslut. Det går absolut inte att jämföra med min förra arbetsplats när jag hämtade barnen på förskolan klockan tre utan att gå ner i tid. mvh slackern osv. I Stockholm var ju dessutom den generella arbetstiden 9-17-ish och här är det stämpelklocka och arbetstid 7.30-16. Det var RÄTT längesen jag åkte till jobbet innan klockan sju på morgonen kan man säga *gäsp*. När jag lämnar på förskolan (7.30) sladdar jag in på jobbet precis till första mötet klockan åtta Kramer-style. Vem bokar ens möten klockan åtta på morgonen? Alla här tydligen.

Hemma har vi haft en elektriker som har fixat våra takspottar och dragit lite nya takuttag (eftersom det fanns totalt ETT i hela huset när vi flyttade in) samt en trädgårdsmästare som ska få tukta kaoset som tidigare ägare har gjort i sin en-av-varje-strategi. Absolut att vi KAN klippa en himla buske, men jag känner mig så blind när det gäller trädgård. Interiört kan jag liksom se hur det kan bli, men utomhus är jag lite jag hör vad du säger men jag förstår inte-aktig. Så nu får hon komma och röja lite så våra sura pensionärsgrannar kan sluta gå utanför på kvällspromenaden och peka och grymta ogillande. JAG SER DIG BRITT-MARIE OCH DU ÄR INTE SÅ BRA SJÄLV! Skoja bara.

Ser fram emot helgen och att få vara lite med barnen. Längtar efter att komma hem imorgon efter jobbet, peta av mig skorna och sätta mig med en kaffe i uterummet och lyssna på barnen när dom leker. I tre sekunder innan dom skriker och härjar och drar ut alla soffkuddar på golvet och skriker FLOOR IS LAVAAAAAAAAAAAAA. På lördag ska vi hem till Marie och Jonas och käka lunch och låta barnen leka av sig och på söndag ska vi träffa Anna med familj på en annan playdate. Och så ska vi väl ha fredagsmys (chips, festis och varma mackor framför Disney +) och eh tvätta antar jag. Ni då? Vad är era helgplaner?

måndag, september 7

Måndag

Ytterligare en vecka har gått. Barnen blev blixtförkylda i fredags så jag har också klarat av min första vabb. Jag hade också känningar och eftersom man ändå inte får gå till jobbet då (och jag hade glömt min dator på jobbet) så jag tog den. Idag är det Andreas tur och imorgon och på onsdag, och här kommer en stark perk med Lidköping, ska PAPPA vabba. Obs barnen är typ redan friska och det var han som erbjöd sig och vilka är vi att säga nej då?

Okej, önskemål är housetour och hur det är att bo i Lidköping och hur det känns att flytta från en större stad till en mindre. Jag ska se om jag inte kan försöka få över lite bilder i datorn som jag kan ladda upp här. Det känns ju som att det är 1994 när man skriver så, men jag har hittills inte hittat nån app som stöder bilduppladdning i blogger och jag har bara bilder i telefonen så well ja. 

Hur är det att bo i Lidköping då och vad är det för skillnad? För er som inte har en aning om var Lidköping ligger eller sådär så ligger det ungefär 15 mil nordost om Göteborg, precis vid Vänerns sydsida. Alltså mitt på schlätta. Det bor väl runt 40 000 människor här och stadskärnan är byggd kring "nordeuropas största torg"* och ån Lidan som rinner rakt igenom. Det är torghandel på onsdagar och lördagar, fortfarande. Det finns typ HM/HM Home/Lindex/Gina Tricot och dom vanliga kedjorna typ Stadium/Cervera/Hemtex blabla. Det enda stället det nånsin är kö på är Systembolaget. I övrigt är det sjukt många fik av den gamla skolan och en orimlig mängd frisörer. 

Generellt kan man väl säga att den största skillnaden mellan Stockholm och Lidköping, förutom utbud, är tempot. Allt går långsammare här. Det finns ju inga bilköer så det tar ju max tio minuter att ta sig i princip varsom i stan. Det är aldrig kö (förutom Systembolaget) och så länge man inte åker till stranden så träffar man kanske en handfull personer om man går ut. Ljudnivån är också därefter såklart. Fast vi bodde i förort i Stockholm så inser vi nu hur mycket vi ändå hörde trafik. Nu kan jag bli trött på att asparna som står kanske 100 meter från vårt hus prasslar så mycket när det blåser, på den nivån är den allmänna ljudmattan.

Den näst största skillnaden skulle jag säga är folks generella bemötande. Jag hade glömt, eller normaliserat, hur hårt Stockhom är. Hur det över lag är mycket mind your own business och att folk varken hälsar eller småpratar om det inte är nödvändigt. Här är det tvärtom. ALLA pratar. A L L A. Kassörskan på Ica, förskolepedagogerna, receptionisten, grannarna, personen som står bredvid i kafét. Jag kan mer om personalen på barnens nya förskola efter ett par veckor än vad jag vet om dom barnen har varit med varje idag dom senaste tre åren. Man kan väl vända det till att det är mer professionellt i Stockholm, på alla plan. Alla håller tillbaka mer och personlig, ej privat känns som ett ledord medan folk här har ungefär inga spärrar. Det går mer och mer upp för mig varför JAG är som jag är om vi säger så.

Och det här skriver jag konstaterande men utan dömande intentioner: folk här har inget behov att verka upptagna. Dels såklart för att det inte finns så himla mycket att göra, men jag tror att det också är en social standard som är annorlunda. I Stockholm träffade jag mina kompisar kanske nån gång per månad efter att ha bokat några veckor i förväg och sen ställt in (åt bägge håll) ett par gånger. Här är det mer okej, kom på tisdag 18.30 och alla kan och alla kommer. Jag har träffat fler kompisar här på några veckor än senaste året i Sthlm, så det är inte bara en coronagrej. Folk hör av sig och välkomnar hit och vill ses på ett helt annat sätt än i Stockholm. Jag kan gå in lite mer på just det här för det har haft en stor effekt på min känsla av värde, men det är för stort för att ta helt nu.

Vi bor i en del av Lidköping som har byggts senaste tio åren och som ligger 5-6 km från "city". Vi har fem minuters promenad till badplats, tio minuter till en strand och några minuter till en skogspromenad. Vi fick förskoleplats ungefär en kvarts promenad eller fyra minuters biltur hemifrån, för förskolan närmast oss har intagningsstopp i och med mängden barn som har flyttat dit senaste åren. Skolan ligger ungefär 150 meter från vår dörr, men vi får väl se när det närmar sig om vi sätter barnen där eller på den som hör till deras nuvarande skola.

What else? Hur mår vi då i denna flytt? Fan-freaking-tastic! Nej, men skämt åsido så är det här lätt det bästa beslutet vi har tagit. Jag hade förväntat mig att det skulle vara lugnare, och gött med ett stort hus och egen trädgård och blabla, men jag hade inte förväntat mig att jag skulle må så mycket bättre rent fysiskt. På två månader har jag gått från ont i ryggen i princip dagligen så länge jag kan komma ihåg till inte ont alls. Från huvudvärk ett par gånger i månaden till noll gånger. Från stressmage till filbunksmage. Andetagen är djupare, tålamodet större. Jag börjar väl inse att pulsen jag sökte när jag lämnade Lidköping inte har varit så bra för den personen som kom ur stressen och sorgen av att nästan gå in i väggen (eller jobbet bakom det) och att förlora en förälder. Att kunna ta en kaffe på altanen och lyssna på fågelkvitter och asplöv i vinden är tydligen bättre? 

Sen finns ju fördelarna med att kunna åka direkt till ekobonden och köpa veckans kött, direkt till grönsaksodlaren och köpa veckans grönsaker och till bageriet för veckans bröd. Det är en sån OTROLIG lyx för mig. Rent generellt kan jag ju också kanske nämna att allt är billigare här. Jag gjorde en jämförelse mellan Mathem (som vi ofta köpte från) och det som här är dyr-Ica när vi flyttade hit och insåg vilken skillnad det är och det är mellan 20-30% billigare här. Det finns ju heller inga vägtullar eller generellt nåt att spendera pengar på, så förhoppningsvis kan vi växa sparkontot istället för att bara nalla från det.

Nu har jag ett möte, men fråga om det är nåt annat ni undrar.


*kan vara en lögn, men den lögnen har jag isåfall växt upp med

onsdag, september 2

Long time no hear

 Jaha, vad händer här då? Hur mår ni? Har ni haft en bra sommar?

Jag har inte haft/orkat starta någon dator, men vi har haft det bra. Vi bor i Lidköping nu. Vi är husägare. Jag vet inte ens vad jag ska säga om det så om ni undrar nåt över flytten så kan ni väl fråga så börjar jag där?

Vi har det bra iallafall. Att flytta är det särklass bästa beslut jag har fattat dom senaste tio åren, förutom kanske att bli ihop med Andreas om det räknas som val. Barnen har börjat nya förskolan och det går (peppar peppar) jättebra hittills. Jag började mitt nya jobb igår. Mitt introduktionsschema innebär möten 8-16 närmsta femton dagarna *insert sweat emoji*, men det känns också bra. Jag får en genomgång av varenda funktion på hela företaget och ska till och med åka med en chaufför på en leveransrutt så jag kommer iallafall inte kunna säga att jag inte vet vad vi gör efter dom här veckorna. Och ifall nån undrar vad jag ska jobba med så kan man väl säga att det handlar om digital verksamhetsutveckling. Till en början ska jag projektleda en ny e-handel för business to business-kunder, men för att göra det måste jag först kartlägga kunder, marknad, interna flöden och framtidsbehov så atteh ja, jag kommer väl kunna producera nåt cirka december 2021.

Jaha, nej men det här var så konstigt så jag slutar väl här. Hoppas ni har det fint!

fredag, juni 26

Flytta i helvetesvärme

Jag är inte gjord för värme. Jag kan absolut gå i 100 den-stumpbyxor när det är minus tjugi och inte bry mig. Fryser bara när jag har druckit vin pga tål egentligen inte alkohol så då blir min kropp knäpp. En av anledningarna till att min alkoholkonsumtion förmodligen summeras till totalt två flaskor vin och tre öl per år, utan att underdriva, nuförtiden. Det är ju gott SÅ INI, men jag vet liksom aldrig om jag kommer må illa efter en öl eller fem. Oftast kan jag dricka ungefär två glas och må bra, men så fort jag kommer hem börjar jag frysa och sen har jag lite frossa och mår rätt illa och sover som en kratta och då blir det liksom sällan värt det. Det enda som verkar vara undantaget är rosévin, därav dom två flaskorna ovan. Det är mitt sommar-unn. Ja, inte för att det dricks nåt annat än vatten just nu iallafall men eh ja det var en passus.

Vi har snart packat ihop huset. Det är beyond obekvämt att packa i trettio graders värme och nu såg jag att väderprognosen för imorgon OCKSÅ innebär helvetesvärme. Vad skönt det ska bli att packa in tjugo kubik flyttkartonger imorgon. Mmm...längtar. Jag kollar ju aldrig vädret (vi har pratat om det förut) eftersom det ändå blir vad det blir, men har jag råkat göra det och så vet jag också att när jag tänker att vi ska ha vårt mys, vår gosiga semesterstart med bad och långfrukost på altanen blabla så ska det SPÖREGNA I EN VECKA. Känner mig kränkt.

Det blev klart med ny chef på min avdelning på jobbet i veckan också. Jag tror att det blir jättebra och dom två möten vi har haft sen dess för att "överlämna" eller vad man ska säga har varit SÅ BRA. Vi hade kunnat uträtta stordåd tillsammans, backad av nästa chef som typ berömmer allt jag gör. Nu får han istället tuffa på i motvind med gnällspikarna som är mina kollegor, men eftersom han är man så kommer dom säkert lyssna bättre än på mig. Det ska bli en ren jävla FRÖJD att slippa dalta med mina kollegor mer. Nu blev det ju så här, men även om Lidköping inte hade hänt hade jag nog inte stannat där iallafall. Orkar inte babysitta mansbebisar, även om det som sagt finns rena guldkorn också. Mina barn är liksom mindre lättstötta än vissa av mina kollegor och ni som vet vet men för er andra: en tvååring kan liksom lacka för att man öppnar dörren "på fel sätt" eller råkar lägga mackan på en assiett istället för på bordet.

Nu ska jag ta tag i barnens rum. Ska bara samla lite ork, dra upp ett par kartonger och göra klart det här. Heja mig I can do it osv!

måndag, juni 22

Ännu en helg till handlingarna. Vi åkte till Lidköping i torsdags morse. Fick låna ett hus av min fd ingifta mosters kompis (älskar småstad och hjälpsamheten där) där vi i princip sov och sen var vi resten av tiden i vårt nya hus. Idag börjar dom slipa golven och sen ska det vara klart till helgen och DÅ FLYTTAR VI PÅ RIKTIGT IIIIHHH! Vill verkligen inte vara här nåt mer nu. Jag blir deprimerad av kartonger och nedplockade grejer och halvnedmonterade hyllor och usch. Både jag och Andreas blir väldigt humörpåverkade av hur det ser ut hemma och ja nä men just nu är det inte fint nånstans så det är inte speciellt solig stämning här, det är det inte. Vi hann iallafall packa upp ett tiotal kartonger i nya huset och jag målade sovrummet på nedervåningen så nu är hela nedervåningen faktiskt målad och klar. Vilken skillnad det gör med lite ny färg? Eller färg och färg, men vi bytte från en kall vit (med hål i väggarna) till den hederliga stockholmsvita 0502Y och den ger mig ro. Vardagsrummet på ovanvåningen tog målarna också, men sovrummen är kvar och fast jag egentligen bara vill ha semester och vara en bra och rolig och snäll och närvarande semestermamma så vet jag att jag inte kommer kunna vara det förrän dom andra sovrummen också är målade och klara. Och möblerna är på plats och kartongerna uppackade. Fy fan vad jag känner med mina barn just nu. Vi bara släpar dom fram och tillbaka massa timmar i bil. Dom får bo i ett hus, men vi pratar om att ett annat är vårt och håller på och grejar i ett tomt hus och ba nu bor vi här! fast sen åker vi "hem" till Stockholm igen. Barnen har säkert jättekul. Dom har badat i poolen och lekt i lekstugan och jagat varandra i huset och igår ville Nils bestämt sova middag i sitt rum så då fick han ligga på några filtar och dynor och så sov han hur bra som helst. Men så himla närvarande är vi väl inte förutom att typ hojta ut förmaningar (mest om att GE FAN I ATT GÅ NÄRA POOLEN HAR JAG JU SAGT OM NI INTE LYSSNAR SÅ GRÄVER JAG IGEN DEN! men även det vanliga har du kissat? kan du klä på dig? Ska du inte ha mer macka? Kan ni komma nu? Hallå?). Vi har ätit pizza, mcdonalds, mcdonalds, mcdonalds, korv och makaroner och gurkstavar och EN måltid har vi lagat ordentligt. Sen åt vi resterna värmda i micron dagen efter sittandes vid vårt utebord, fast inomhus pga regn, där vi åt med träbestick från nån gammal takeaway som jag hittade i nån väska (obs oanvända innan) och drack vatten ur julkoppar.

Jag längtar så mycket efter att få duka upp en fin och härlig frukost utomhus. Inte tjata om att äta, fråga vad barnen vill göra och sen bara säga ja (morgondopp garanterat) och bara VARA med dom. Gå till en lekpark. Åka iväg och träffa min moster. Bada. Spela spel, läsa bok på verandan.

Saker jag inte längtar efter: sista veckan på jobbet med strömöten, packa resten av vårt hus och bo i ännu mer kartonghelvete OCH DESSUTOM HELVETESVÄRME. Fy fan.

onsdag, juni 17

Husägarn Husägarsson

Vi fick, som titeln kanske hintar om, nycklarna (samt ägarskapet) till Vårt Nya Hus igår. Det tog ciiiiiiirrrrkka tre minuter efter gamla ägarna hade gått efter här sitter proppskåpet, så funkar poolen-genomgången tills jag hade klickat lös iallafall fyra fönsters fejkspröjs. Som en gammal sekelskiftesvurmare är jag ju otroligt förälskad i äkta vara, men plastspröjs som bara sitter på utsidan på ett hus byggt 2012? No to the thanks! Nu är dom iallafall borta. Vi behöver ev-en-tu-ellt även skruva bort 6 små skruvar per fönster och pluppa i nån plastplopp i hålen för att dölja helt att det någonsin suttit något där, men eftersom jag är en slarvmaja så är jag nöjd redan nu. Det blev så stor skillnad också! Inte bara exteriört där det gick från typ nittiotalsmassproduktion till modernt trähus, men på insidan! Det är öppen planlösning på nedervåningen och jag tror att vi mätte vardagsrummet igår till typ 40 kvadrat plus ett kök på ca 20 där det totalt sitter 4 fönsterpar. (Ja, det är fönster överallt.) Och när varje fönster dessutom var uppdelat i sex olika små partier blev det väldigt stökigt och kopplingen inne-ute som man ju ändå är ute efter med fönster liksom försvann. Et voila! Nu är den tillbaka. Vi har pool också förresten. Den är jättestor och JETEVARM. Gamla ägarna måste ha låtit den vara där under sitt låsta plasttak under värmeböljan för det var TRETTIOÅTTA grader igår. Tji fick jag som hade räknat med ett svalkande bad efter att ha tömt första flyttbilen kan man säga. Andreas plaskade lite för oss båda och sa att det var skönt efteråt när han blev sval av luften (det var 27 grader igår).

När det var dags att lämna ville ingen av oss åka därifrån. Vi kan ju inte bo där än för idag är det målare där och nästa vecka ska vi slipa golven så inga möbler får komma in innan dess, men vi kan vara i trädgården och leka i lekstugan och bada i poolen (och kanske råka pilla bort en jätteful staketgrejimoj) så vi åker till Lidköping imorgon ändå. Vi har fått låna huset vi hyrde förra sommaren (älskar att instagram verkligen löser ALLT om man frågar) som ligger nån kilometer från nya huset så vi kan gå emellan. Barnen ska få kolla på sin nya förskola och kanske gosa med min fd ingifta mosters systers nya cockerpoo-valp. Eller så är det jag som ska gosa med den, men OAVSETT så ska jag få vara precis där jag kände igår att det är menat att jag ska vara: i Lidköping.

onsdag, juni 10

Jag är så dålig på mitt jobb just nu. Har skjutit upp ett möte med min kollega två gånger för att jag inte har gjort min del på det vi ska göra. Ids inte ens ha dåligt samvete över det. Tänker på min chef som slutade och skillnaden nu. För mig, för vår grupp. Jag klarar mig. Jag ska sluta ändå och därför bryr jag mig liksom inte, men för dom som är kvar? Tuff uppförsbacke att få ihop det här till ett team när sommaren är över och alla ska tillbaka till kontoret. Vi har i princip ingen kontakt med varandra om vi inte har bokade möten. En gång i veckan drar chefen lite företagsinfo och så får vi "lyfta frågan" om det är nåt vi vill ta upp. Det gör ingen nånsin. Det går ju lite hand i hand med diskussionerna i inlägget kring mäns generella uselhet, men det här sociala kittet som vi kvinnor håller på och grejar med saknar viktighet...tills allt fallerar. Lite som klyschan (sanningen) att många män står med öppna munnar och inte fattar vad som hänt eller vad dom hade förrän det är borta när kvinnor äntligen får nog i en relation där de har stångat huvudet blodigt för att förklara, flagga för, skrika över bristen på kompanjonskap. Jag hoppas det här blir en passus i mitt liv, men det är en jävla ögonöppnare att jobba med bara män. Jag har skrivit det förut, men individuellt är alla trevliga, familjemän, lättsamma, skickliga osv. Men som grupp blir det så övertydligt att män (som grupp) saknar basic social skills. Saknar förståelsen för intryck och känslor. Saknar insikten i hur attityder påverkas av relationen bakom. Jag har kollegor som jag inte har pratat med sen början av mars. Vi har samma chef, men olika verksamhetsområden så våra vägar korsas inte "naturligt" eller vad man ska säga. Nu är det ju anekdotisk bevisföring här, men alla mina möten med män mynnar sällan ut i riktiga insikter. Det är lite flummigt prat om "återkoppling" och "strategi" och "verksamhetsutveckling" och sen rinner det mesta ut i sanden. Som jämförelse har jag haft fem möten med kvinnor jag knappt ens känner senaste veckan som har mynnat ut i direkt förändring. Ingen räds att prata om problemet (för inga egon såras av att identifiera ett problem) och istället för att lägga energin på att säga saker "rätt" har den lagts på att rätta saker som är fel.

Obs att jag 100% tror att en blandad arbetsplats vore det absolut bästa. Män har ju kvaliteter de också, men när det bara är de som märks blir det också jävligt tydligt hur stor kraften är bakom det osynliga jobbet kvinnor gör. Snacket i början av ett möte om vad man gjorde i helgen (där bägge både frågar och intresserar sig för svaret) som mynnar ut i nån kort story om att måla ett torp eller nåt gör att man VÅGAR dyka rakt in i det lite svårare efteråt. Distansen mellan mig och den jag pratar med har minskat och jag törs säga du, jag har det här problemet. Kan inte du hjälpa mig vrida lite på det? Att inte förstå vikten av det ena för att få det andra är kanske det starkaste draget män generellt verkar ha gemensamt.

20 frågor

Hur lång är du?
166 cm

Skostorlek?
Jag hade 36, ibland 37 innan jag fick barn. Nu har jag 37 ibland men oftast 38. Kanske beror det också på att jag har blivit så bekväm? Orkar inte knöka in fötterna i trånga skor längre. Har därför också nästan bara sneakers.

Vad köpte du senast?
Mat. Var väldigt nära på att lägga en order på arket alldeles nyss, men hindrade mig när jag såg totalsumman. Om inte mat räknas så köpte jag blommor till vår städerska senast. 

Snurrar du spaghettin eller skär du den?
Snurrar.

Vad stod det i ditt senaste meddelande du skickade?
Här har du ett fritidshus som är KLART med vattenutsikt i Mariestad för 1,6. Till pappa.

Är du morgontrött?
Jag avskyr mornar. Svårt att vara morgontrött på samma sätt med barn tycker jag. Det är ju svårt att värja sig när någon liksom pratar JÄTTEHÖGT i ens öra tills man går upp och sen ska dom ha nåt på teve och nåt att äta och TÖRSTIG MAMMA! och kläder fast inte dom kläderna fast den och ja, nej men morgonen nuförtiden lämnar väldigt lite liksom plats att känna efter om jag är trött eller inte. Men hatar helt klart mornar lika mycket som jag älskar kvällar.

Är du romantisk?
Jag vet inte? Tycker det är mer romantiskt när vardagen flyter på än om jag skulle få blommor, men then again: vem gillar inte att bli uppvaktad? Skulle dock få PANIK om jag kom till ett hotellrum fullt av blomblad och sånt. Gillar mer fulromantik. Ni vet, ett hångel i soffan efter en gråtattack och sånt.

Har du söndagsångest?
Jag har haft det lite grann senaste veckorna för att jag verkligen inte vill jobba. Men vanligtvis inte.

Vad har du för väckningsalarm?
Två barn.

Har du nånsin varit kär i någon utan att tala om det?
Ja, såklart. Hela min uppväxt skulle jag säga.

Är du rädd för förhållanden?
Nej. Jag känner mig trygg i förhållanden.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet?
Jag vet inte. Jag tror på gnista vid första ögonkastet.

Favoritläsk?
Alkoholfri cider från Somersby

Hur uppvaktar man dig?
Man skrattar åt det jag säger, är uppmärksam och ställer frågor och gör ett bra flow. Sen är man tydlig om man vill hångla.

Absolut inte din smak på killar?
Det här blir alltid så känsligt för nåns kille är alltid det jag inte vill ha (liksom min man såklart inte är alla andras cup of tea heller), men jag har otroligt svårt för den uppdaterade dräng-stilen typ sotarskjorta, linnebrallor med hängslen och gubbkeps. Vi har en granne som ser ut så och jag får liksom Emil i Lönneberga-vibbar med att slåss på logen och hota sina barn. Sen har jag otroligt svårt för långa ovårdade skägg, eller inte så mycket långa kanske som ovårdade. När det liksom spretar från hakan och ser ut som förrymt könshår, urk. Vårdade skägg däremot, det är fint. 

En bok du vill läsa?
The Starless Sea av Erin Morgenstern. Den ligger i min bokhylla redo för sommaren.

Vilken buss åker du oftast?
Nu var det väldigt längesen jag åkte buss, men 76:an kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

Fest eller hemmakväll? 
Hemmakväll.

Favoritglass?
Magnums original i sån där ben and jerrys-förpackning.

Nämn tre saker på din att-göra-i-livet-lista:
Öppna ett pensionat
Bo några månader i Italien
Vara ihop med Andreas för evigt

tisdag, juni 9

Dagen efter kvällen före

Ja, men det här med att leva med män verkar ju vara en källa till irritation hos oss alla. Skål för att vi iallafall kan slippa att känna oss ensamma med problemet. LoHe kom med en så träffande kommentar igår, men jag ska adressera den i ett eget inlägg för det förtjänar ämnet och idag nöja mig med en liten uppdatering kring sakers tillstånd.

Min man lade sig helt platt och bad helhjärtat om ursäkt för sin uselhet igår. Jag hatar att behöva bli vansinnig, men det hjälper ju iallafall (tillfälligt?). Grät så min näsa täppte igen helt när han äntligen lyssnade och sen sov jag så hårt att jag inte ens märkte att Nils klättrade upp i sängen med egen kudde, snutte och gosedjur och lade sig under mitt täcke inatt. Vaknade bara imorse av att han hängde över min axel för att försöka prata I MITT ANSIKTE (eftersom öronen tydligen sitter nånstans där) och upptäckte hans lilla näste bredvid mig.

Jag har börjat lämna över på jobbet. Det är så skönt. Jag vill inte jobba med. Jag vill bara vara ledig.

Jag har också påbörjat en lista med inredning för varje rum i nya huset. Jag har en otroligt rörig "process" som innebär att jag skärmdumpar allt jag tycker är snyggt (som sen inte ens hamnar i en specifik mapp utan bara lägger sig i datumordning) och sen ska jag försöka förklara för min man hur det ska se ut hos oss (samt varför vi ska köpa vissa saker) samtidigt som jag mest bara har "en känsla" i huvudet. Men häromdagen satt jag och försökte lista det vi* vill köpa till nya huset för att få fram ett totalpris så vi kan prioritera vad vi faktiskt ska köpa och vad som kan vänta och då började jag med att skriva ner vilka befintliga möbler och grejer som ska vart, rum för rum, och plötsligt så var den där: min röda tråd, tydlig och utstakad. Added bonus är ju också att vi nu kommer kunna ställa rätt möbler på rätt ställe direkt och minimera uppackningstiden. Dessutom blev det tydligt vad som är faktiska behov** (köksbord, gasolgrill, barstolar, utestolar) och vad som är begär (allt annat).

* mest jag. Kanske 90% jag. Men Andreas gillar att bo i det så vi räknar in honom ändå.

** behov och behov, klart det går att använda vårt för lilla matbord, vår kolgrill som vi*** aldrig använder och nöja oss med sittplatserna vi har. Men bordet är som sagt för litet och opraktiskt, grillen använder vi inte, det är ju trevligt att kunna sitta med i köket och vi saknar utestolar helt.

*** Jag lagar (nästan all) mat = jag grillar. Jag har för dåligt tålamod och för kass tidsuppfattning för att kunna förbereda, vänta på att kolen ska bli "rätt" och hålla på och kill-greja. Det slutar alltid med att allt luktar tändvätska, hela jag är insmord i ett lager oljig rök och maten är bränd på utsidan och typ kall på insidan. Tacka vet jag våra kompisars gasolgrill där dom slänger ihop en grillad lunch på en kvart. Jo, jag tamigtusen BEHÖVER en gasolgrill.

måndag, juni 8

Det här med att leva med män

Jag är så arg på min man just nu. Satt uppe i rent VRES till klockan 3 inatt och nej, det är väl inget direkt straff mot honom för det är ju jag som sitter här och känner mig bakfull så här dagen efter, men jag hade så hård hjärtklappning igår så det tog säkert två timmar att komma ner i puls och sen kunde jag bara inte förmå mig att gå och lägga mig i samma rum. Så jag satt uppe och kollade på How to get away with murder och spelade My block på telefonen. Sen blev det ljust ute och en harkrank kom och studsade i taket så då gick jag och lade mig och sov så långt ut på kanten jag bara kunde. Det värsta obarnrelaterade som finns med att ha barn är ju att man inte kan långtidsbråka på riktigt. För när morgonen kommer måste man ju ändå samarbeta om frukost och väckning och påklädning och vem ska hämta vem ska lämna och så får man sitta där och försöka hålla tillbaka irritationen i rösten så inte barnen ba sluta bjåka mamma och pappa! (vilket ju har sagts vid nåt tillfälle, absolut).

Förresten, vet inte om nån mer här har varit nära "väggen" eller kanske till och med gått in i en utmattningsdepression, men sen 2012 när jag jobbade dygnet runt och min mamma höll på att dö så har jag ca noll stresströskel. Det manifesteras såklart i humöret genom lättirritation, tankar i tusen kilometer i timmen osv, men främst är det en fysisk reaktion nu för tiden. Jag får hög, eller framförallt STARK, puls. Jag blir varm och röd i ansiktet och om öronen. Och efteråt mår jag nästan som illa. Hade det inför stormötet förra veckan (lite oklart varför för så jobbigt var det inte) och fick det igår när jag blev så förbannad så jag helst bara hade velat skrika MEN DU ÄR JU VÄRLDENS STÖRSTA JÄVLA IDIOT och typ kasta nåt eller slänga lite i dörrar, men det gjorde jag ju inte eftersom jag har lärt mig att tygla min ilska och istället försöka säga jag upplever att.... Det kanske är nåt med det tillbakahållna som gör att jag får så stort fysiskt påslag? Är det nån annan som känner igen sig?

Och nu kommer vår städerska om typ en timma för sista gången och vi har inte köpt nån avskedspresent eller fixat nåt fint till henne. Men jag lär väl få sätta mig i bilen och åka och fixa det eftersom jag annars kommer skämmas ihjäl och få ångestpåslag över det istället.

Jag är så JÄVLA trött på män just nu. Alla män. Precis varendaste liten man är jag trött på, men främst min egen. O-originella är dom också i sin uselhet. Pratade av mig med min bästis imorse och hon var precis lika trött, om än pga slightly andra detaljer, men det övergripande är samma. Att det ska vara ett sånt jävla härj och slit att försöka leva jämställt? Att själva efterlevandet på nåt sätt OCKSÅ ska falla på kvinnor att projektleda? Väste minsann att jag skulle SKITA I ATT FIXA NÅT! framöver, men ändå sitter jag här och har pratat med barnens BVC-sköterska för att få tag i deras journaler inför flytten, säger upp abonnemang och kollar på alternativ och ja, just det - ska åka och fixa present till en jättefin person som har jobbat hos oss i flera år. För trots att min man verkar tro att saker "händer även om inte du fixar dom" så är det förutom förminskande också faktiskt osant.