Det här med att rädda världen osv

Ni säger rubriken, jag skriver inlägget. 4everfine önskar.

Jag tror att det finns en risk i att försöka rädda världen och den risken ligger i att vi glömmer av det vi faktiskt kan påverka nu. Vi tänker framåt och på barnbarnen och djuren och naturen och oljan och svälten och det tar liksom aldrig slut. Samtidigt har vi inga problem med att titta ut genom fönstret när en tågkonduktör slänger av en elvaårig flicka eller två killar förgriper sig på en tjej i samma tunnelbanevagn. Eller inga problem är väl att ta i, men det är det vi gör. Har fadderbarn och skänker pengar till Afrikas stackars barn och äter ekologiskt och rättvisemärkt men glömmer av att ringa till morfar. Eller kanske inte ens glömmer av; vi orkar inte.

Jag är givetvis inte emot att skänka pengar eller arbeta ideellt eller rättvisemärkt. Jag är inte dumihuvudet. Men jag tycker att det är hemskt synd att vi köper oss till ett godare samvete samtidigt som vi tittar bort när en kille i trasiga kläder och bruten själ håller fram en skakande hand. En människa är en människa är en människa. Vi glömmer så lätt det bara för att de inte råkar bo i teven och inte har en stor artist som slår på stora trumman för dem.

Vår empati sträcker sig runt jorden till barnen på H&M-golvet, men tar slut vid tröskeln hemma. Fattar du att en tant ville att jag skulle resa på mig på bussen eller?

Risken med att rädda världen är att vi får så fullt upp med att rädda alla andra så vi inte har ork nog att ge till dem vi verkligen kan hjälpa. Människan vill bli sedd. Jag vill bli sedd. Men vi går omkring och tittar så långt bort i horisonten så vi ser inte det som är närmast. Det tycker jag är synd.

No can do, sorry!

Alltså Slå ner den jäveln ville att jag skulle skriva ett inlägg under rubriken 'Rökelsen fyller mitt rum och jag känner mig..' och jag vill ju inte gärna göra nån besviken, men jag kan faktiskt inte. Jag skulle aldrig i hela mitt liv tända nån jävla rökelse. Det är bland det äckligaste jag vet. Sorry Hanna!

En helt vanlig dag i Melbourne

Ni säger rubriken, jag skriver inläggen. Haren önskar.

Fan, sluta lååååååt vad är det som låter ajfan mitt huvud helvete det är väckarklockan vad är klockan kan jag köra nu ska jag ringa taxi? Klockan var förmodligen kvart över åtta och jag hade förmodligen sovit mellan fyra och fem timmar, sex om jag hade tur. Det var bara att ta en snabb dusch, slänga på mig det första jag fick tag på och springa ner till bilen/taxin för att vara på jobbet klockan nio. Fem i nio och jag fick ett hey darling! av min chef. Fem över och jag fick ett I need this femhundrasidorlångaartikel done NOW and have you booked the campaign in Houses?! istället. Som jag saknar den lilla ettriga greken, men det är en parentes. Vid femsnåret slutade vi. James trodde inte på övertid, han trodde på att vara effektiv under arbetstid istället, vilket han såklart har helt rätt i. Varje dag skyndade jag mig ut i bilen och höjde volymen på radion så jag kunde garva åt Hamish and Andys eftermiddagsprogram. Jag vet inte hur många gånger jag skrattade så jag höll på att köra av vägen där den slingrade sig genom Brighton, Elwood och in i St Kilda. Mitt fina fina St Kilda med horor och droger och nattmarknader och barer och restauranger och mitt. Det var mitt.

Sparka av mig skorna, krångla mig ur skjortan och i ett linne och lite smink på det och är du klar eller? Ska vi gå? En risotto eller en stek eller en hamburgare eller en chilli eller en sallad till middag. En kanna öl till. Myror i benen vi vill till Vineyard. Kindpussas och garva med chopchop eller BJ i dörren. Pussa ännu fler kinder genom baren björnkrama nån som satt längst in hämta färdiga drinkar i baren får jag lägga min väska snälla blink blink?. Om det gick mer än en dag mellan besöken fick vi ett where have you been?! We've missed you!. En drink två drink tre drink, jag ska verkligen gå hem innan klockan tolv. Okej, halv ett. Okej, men ETT. Absolut ska jag gå hem klockan ett. Men det kom ju alltid nåt roligt i vägen. Ett live-band. En kille. Lite pingviner eller en stor amerikan eller så ville bartendrarna hänga efter deras skift. Skorna av och vandra hem barfota medan hororna ropade efter oss att vi skulle vara försiktiga om vi var två. Skorna på och taxi hem fast taxichaufförerna inte ville köra tre gator bort om jag var själv. Borsta tänderna, ta ur linserna, blunda och hoppas på att det inte snurrade. Djup sömn.

Repeat.

Ni säger rubriken, jag skriver inlägget

Är det nåt konstigt med blogger idag eller? Jag skrev ett inlägg imorse, men det försvann tydligen ut i tomma intet. Ah well, jag ville nog inget mer än att klaga på att gå upp eller så. Jallefall. Alla här vet ju att bloggen inte skulle vara nånting utan er. Oftast är ju kommentarskonversationerna mycket mycket roligare än själva inläggen och det är ju fantastiskt tycker jag. Därför hoppar jag på allra sist på tåget och undrar nu ödmjukt om ni känner för att hitta på rubriker så skriver jag inlägg efter det?

Ett litet ja på den? Kommentarsfältet är ert.