Not as smart as I look

Imorse klädde jag mig i en ja, vad ska man kalla det? En grön säck typ. Den går liksom över halva låren så jag tänkte väl att det var fine att bara ha stumpbyxor under men alltså nu har jag visat trosorna för mina jobbarkompisar säkert tio gånger. Det här med att sitta på ett våningsplan med enbart killar och ena veckan knäppa upp behån och andra veckan visa trosorna, man behöver inte vara Freud för att dra slutsatser av det va?

För att jag förvandlas till en pumpa på tolvslaget

En annan härlig sak med att vara singel är den underbara frågan men varför är DU singel?! Jag förstår att det oftast är menat som en komplimang, men det känns inte så. Jomen serru jag är skitdålig på att ragga. Går jag ut hänger jag mest bara med mina kompisar och om jag får välja så går jag hellre ut och käkar än att gå på krogen och det ökar inte direkt mina chanser att träffa nån. Eller så är det ingen som blir kär i mig. Jag är okärbar.

Kan man kanske inte svara. Så man kanske inte behöver fråga heller.

Dwelling in self pity

Idag är en gråtdag. En håglös dag. En vadvilljagmedmittliv-dag. Jag hatar dagar som idag. Jag vet inte, men jag är nog inne i en fas. Vem är jag? Varför finns jag? Vad spelar jag för roll? En dag av typen undravemsomskullesaknamigommittplanstörtarpåtorsdag? Jag hade ungefär samma tankar när jag var barn och då var det en fas, så vi säger att det är det. En liten tisdagsfas.

Att se framtiden i backspegeln

Det är ju himla många som skriver ett brev till sitt tonårsjag just nu. Den där Jenny tycker bestämt att jag också ska skriva, men vet ni? Jag har faktiskt inte så mycket jag vill säga till mitt fjortonårsjag. Jag tycker att hon klarade sig jävligt bra utan den vetskapen. Det är till och med så att jag längtar lite efter att känna så som jag gjorde när jag var fjorton. Jag trodde lite att jag hade livet utstakat och jag trodde verkligen på det. FjortonårsLinn skulle ha barn och familj vid tjugosex. Självklart ha världens bästa kille. Jobba som controller. Vara lycklig.

Nähe, så blev det visst inte alls det. Och tjugoåttaårsLinn har lite svårare att se framtidens lycka lika självklar. Jag skulle istället önska att trettiofemårsLinn kunde skriva ett litet brev till mig idag med lite förmaningar om att ta det lugnt! det ordnar sig! jag lovar! Det skulle vara så skönt att få en liten blueprint över att allt det där jag vill ha faktiskt kommer. En bekräftelse på att det jag gör just nu är av en anledning.

Jag kan se mina senaste fem år och känna att fan, vad jag är bra ändå. Vad jag behövde åka utomlands, dansa på bardiskar, hångla igång ett billarm. Vad jag behövde känna mig ensam, vara arbetslös, flytta. Vad jag behövde ha tråkigt på jobbet, gå på bloggfest, skriva barnbok.

Men nu då? Jag är klar nu. Vad händer sen?

Jag har aldrig saknat dig så mycket som nu

I helgen var första gången (tror jag) som jag på riktigt tänkte på hur mycket lättare livet hade varit om jag hade varit ihop. Jag vet att jag brukar kokettera om singelskapet, men det brukar mest vara att jag saknar någons närhet. Det fysiska. Kanske känslan av att vara kär och att få bry mig om någon också. Men i bilen till begravningen var nog första gången jag kände en saknad av att bli omhändertagen. Den där självklarheten som finns i den andra. Att kunna gå på begravning och ha nån som håller handen och stöttar mig. Att inte alltid behöva bära själv. Att bli buren.

Ja, jag klarar mig själv. Jag kan städa tvätta lagamat handla deppa skratta duscha tahandom. Men vad fint det skulle vara att dela.

Joined in a mutual dislike

Bara för att jag inte säger något högt så hindrar det inte att min omsorgsfullt upplagda ilskepresenning läcker ibland och tanken slinker igenom innan jag hinner hindra den. Är fortfarande så arg så att jag vägrar lämna mitt rum. Har förmodligen aldrig varit så lik Lilla My som just nu; tofs på huvvet, hat i ögonen och mungiporna i golvet. Det jag verkligen skulle behöva är ett ilskeknull, inget jävla kollaiögonenstrykamjukkind-knull. Först det, sen lite vin och så somna på soffan klockan elva. Men nej, inte ens det får jag. Istället vika fucking tvätt från nyårsafton och handla för en på Ica.

(o)Peppen

Kul att livet ser exakt likadant ut som för ett år sen, minus en liten mormor. Och kanske plus ett nytt jobb och lite mer pengar. Men i övrigt sammalika. Fail på mig. 2011, nu shapear du upp. Förstår du det? Jag vill inte sitta här igen om ett år och ba eh, näe inget hände egentligen. Fuck meningen med livet är att söka meningen med livet. Jag vill ha en freaking mening inom en överskådlig framtid, hör du det?

A nightmare scenario

Det tog hela tjugotre timmar och tio minuter på det nya året innan skräcken satte klorna i mig. Tänk om jag inte kommer träffa någon? Jag vet att jag alltid säger att såklart jag kommer träffa nån men alltså tänk om jag inte gör det? Jag surfade runt lite av uttråkning och snabbläste två bloggar skrivna av singelmammor. Och missförstå mig inte nu, dom är jävligt jävligt tuffa och starka, men på något sätt tippade det över vågskålen. De blev på nåt sätt en representation av min största skräck; att vara ensam. Att behöva fatta barnbeslut ENSAM. Det är inte jättekul att ligga själv under täcket i min lägenhet på nyårsdagen heller, men det kan jag hantera. Att tänka att jag inte kommer träffa någon kan jag på riktigt inte hantera. Det känns som att magen drar ihop sig och hjärtat hoppar och ögonen svämmar över. Av bara tanken. Samtidigt så vill jag inte blir ihop med någon bara för att heller. Snälla gud allsmäktige, jag vill inte gå ensam genom livet. Kan inte 2011 få bli mitt år så jag slipper grubbla mer? Året när jag kan se mer än en vecka framåt? Snälla? Snälla.

Tragik

Jag har beställt hemleverans av mat och tagit på mig kläder enbart för att inte se för patetisk ut när budet kommer. Det är ju den enda som kommer se mig idag liksom. Har inte riktigt nått nivån när jag tänker på att ingen skulle märka om det hände nåt med mig förrän på måndag om jag inte dök upp på jobbet och kanske inte ens då, men det är inte långt ifrån.

Åh! Det är lördag! Myyyyyyyyys! hjärtahjärtahjärta.

Eller inte.

En liten dagens pt.2

Saker jag inte vill höra om idag:
- folk som är kära
- folk som är nyttiga och duktiga
- folk som 'myser'

Facebook är därför off limits.

True that

Hur ska man nånsin kunna lära sig flirta med någon om man inte ens vågar plocka upp telefonen och skicka ett sms till en kille man faktiskt träffar?

Mvh,
Mesig singel.

Please don't ask

Alldeles för en stund sen pratade jag med en kompis på telefon. Det var jättetrevligt, men som alltid när man pratar med någon som inte finns i ens dagliga liv så får man som singel frågan och hur går det med killarna då? Och bara sådär så hörde jag mig själv säga jorå, jag ska på date i veckan. Alltså, det ska jag ju inte. Jag vet inte varför jag sa så, men när jag väl hade sagt det så kändes det ju lite konstigt att försöka skämta bort det hela så ja, jag lät min kompis tro att jag ska på date i veckan för jag orkar inte förklara vad det är för fel på mig som aldrig kan hitta/behålla en kille.

Here's a hint: Jag vet inte. Hade jag vetat hade jag förmodligen gjort nåt åt det.

Ni i förhållanden där ute, snälla låt era singelvänner vara bara vänner utan singelprefixet ibland. Om dom har träffat någon så kommer ni förmodligen få höra om det iallafall. Vi förstår att ni vill väl, men ibland kanske det, trots all välvilja, känns som att frågan egentligen är när vi ska bli lika lyckliga som er.

Inatt jag drömde

Om jag ibland undrar varför jag inte har nån kille så kan det här vara en del av svaret: Inatt vaknade jag liksom av att jag satte mig upp i sängen och sa högt för mig själv Perksen med vintern är ju att det är allmänt befogat att fisa under täcket. Vadå? Ja, för värmen.

En sån dag igen

Idag har jag verkligen känt av singelskapets baksida. Vakna tidigt helt själv, gå på stan själv, åka tunnelbanor och bussar själv, köpa blommor. Själv. Men dagens värsta var nog när jag stod i kön i mataffären och lade upp en köttbit, en liten ostbit och ett gäng potatisar och när jag öppnade plånboken stack det upp en trisslott. Då kände jag mig som en kattperson. Ni vet, sitter hemma en lördagkväll och bara hoppas på att turen ska slänga åt'na en kille, skrapar trisslotter för att kunna göra en eat pray love-resa.

Sen pratade jag lite med min finaste kompis som bor alldeles för långt bort och så kände jag mig liksom ensam. Men nu ringde telefonen och Lisa kommer hit och hänger så nu ska jag minsann springa till mataffärn och köpa en köttbit till. Ba I am not alone.