torsdag, oktober 20

Halvtid

Så har halva hösten gått och höstlovet (som vi får uppleva för första gången) är bara någon vecka bort. Ur led är tiden känner jag för i min tideräkning kanske vi skulle skriva april 2019 ungefär. 

Livet rinner på. Nils har blommat ut i förskolan och beter sig mest som en valp. Han är lycklig så det spritter i kroppen, gosar gärna och gör rätt mycket bus. Det är något med Nils som har funnits där sedan han slog upp ögonon, för exakt fem år sen nu i dagarna faktiskt. En pilemarisk blick och helt full i fniss och med en mjukhet som visserligen ABSOLUT inte syns jämt, men som finns för oss som är nära. Mamma, vad fin du är! säger han ofta, helt appropå ingenting. Jag älskar dig Ellen hör vi också medan han lutar sig mot hennes axel i soffan när de tittar på ipad. Får han välja av allt i hela världen så vill han vara hemma med hela familjen. Sitter vi tillsammans i soffan allihop och kollar på film så lyser det om honom. Får han dessutom äta McDonalds och sen leka med sin Ellen så är livet komplett.

Jag satt och tittade på bilder och filmklipp i telefonen häromdagen när jag var nostalgisk över att Nils skulle fylla fem och hittade en insta-story som jag gjorde när barnen var ett respektive två och ett halvt. Det var en dagsrapport kan man säga. Ett helt vanligt urklipp ur livet som det såg ut då där Nils vaknade klockan fem, vi var på Ikea, barnen badade, vi städade lite och åt mat typ*. Jag har helt förträngt hur extremt intensivt det var att bara typ existera på den tiden och känner mig därför just nu oerhört tacksam över att barnen är större och att vi numera både dricker varmt kaffe och äter mat i lagom tempo medan vi kan konversera samtidigt.

Ellen har också hittat en bra plats i skolan och med sina kompisar och börjar bli stor och tycker att jag och Andreas är pinsamma. Men bara om vi gör knasiga grejer, annars kommer hon fortfarande springande och vill kramas och hålla handen när vi hämtar, thank god. Det är skönt att dom är större, men jag är verkligen inte redo att inte få gosa med dom.

Idag jobbar jag hemma. Jag gör sällan det, men jag känner hur gott det gör mig att få sitta ifred (och just idag kanske jag skolkar lite, börjar lite senare, plockar och tvättar och skriver det här) så jag tror att jag ska försöka sitta hemma en dag i veckan lite mer strukturerat. Vi är annars inte ett företag som jobbar hemifrån, men om det innebär att jag får saker gjort i ett bra tempo så är det ju värt det.

Jag mår bättre nu förresten. Känner mig inte alls lika stressad över livet eller deppig, trots höstskurar och att det är mörkt när jag åker till jobbet på morgonen (06.45). Jag tror att det beror på att jag släppte in Andreas i mörkret och när det inte var helt ensamt där inne så blev det lite som att dimman lättade och försvann. Jag har också börjat följa lite såna mindfulness-konton och även om det tar emot att erkänna så hjälper det ju att tänka på tacksamhet och att vara snäll mot sig själv. Namaste osv.


* Det var exakt såhär för den som undrar: Nils vaknade kl 5, svinförbannad för att bara jag var vaken. När Ellen väl visade sig vid sjusnåret blev Nils överlycklig medan hon inte alls ville leka med honom utan bara mysa med mamma. Då ville Nils också mysa med mamma och sen blev bägge arga för att det blev för trångt. Jag hotade med att ta bort ipaden redan 07.16 på morgonen. 

Sen åkte vi till Ikea där vi alternerade mellan att säga "vakna nu Bella" till Ellen (som för dagen hade klätt sig i Bella-rollen) och försöka fånga Nils innan han sprang rakt ut i trappor eller glasavdelningen samtidigt som vi försökte välja sängar till barnens nya rum. 

Sen somnade barnen nästan i bilen så vi trodde det skulle vara en lätt match att sova lunch, men Ellen vägrade somna så vi gick upp och började städa köket. Mitt i städet blev barnen asförbannade så då stoppade vi in Nils i en balja i duschen för att bada varpå Ellen blev vansinnig för att hon inte fick bada samtidigt (världens minsta badrum, det fick bara plats ett barn i baljan). 

Sen bajsade Nils i badvattnet och sedan även på mattan i hallen så jag fick torka upp det samtidigt som maten kokade på spisen. Sen åt vi tydligen spagetti så det var små små pastabitar i hela lägenheten efteråt. Sen somnade barnen 20.30. 

Slut på rapport.

måndag, augusti 22

Skolstart och kognitiv dissonans

 Mitt stora (lilla) barn har börjat skolan, eller förskoleklass, hur det nu ska räknas. I skolbyggnaden och på fritids iallafall. Det var läskigt för mig och roligt för mitt barn som absolut inte förstod varför vi hade satt fritids från och med idag och inte redan i torsdags när det var upprop. Det var ju tur att vi hade satt tiderna till kl 13 och inte 16.15 när vi brukar hämta för det var feels all over the place i helgen så att säga. Min dotter reagerar sällan på stress i stunden, men bryter ihop av att bananen är böjd åt fel håll typ när hon väl kommer hem istället. Hon överlevde att inte gå på fritids och att det blev helg, men var väldigt glad över att det ÄNTLIGEN var dags för skolan igen imorse. Jag skulle kunna skriva rader och åter rader om mina känslor kring det här, men vi får väl nöja oss med att summera att det är bättre att lita på hur barnen mår än att ägna tankeverksamhet och själslig ängslan åt vad som skulle kunna hända. Så kan vi säga.

Mitt andra barn är nu äldst på förskolan. Han har under inga omständigheter velat leka med någon från förskolan under sommaren* så jag var absolut även orolig för hur det skulle bli för honom att komma tillbaka, men även det gick prima. Två hoppiga, glada barn har fyllt huset under helgen.

Jag då? Jag har haft en liten livskris i sommar. Vem är JAG när jag inte är Mamma liksom? Vad gör MIG lycklig osv. Det var lite jobbigt och jag grät en del såna tårar som liksom bara kommer och rinner fritt ner för kinderna utan att det blir riktig gråt, om ni förstår vad jag menar? 

Fan, det är jobbigt att leva. Att vara förälder och att vara sig själv och att vara en del av ett förhållande och att vara kompis och att förhålla sig till den person man en gång var och den personen det verkar som att man är nu. Podden Dumma människor pratade i något avsnitt om kognitiv dissonans som används som beskrivning på obehagskänslan som uppstår när man håller två oförenliga trossatser/attityder/värdegrunder samtidigt. Det kan vara att man känner att man BÖR göra på ett sätt, men agerar tvärtom så uppstår kognitiv dissonans = obehag och ångest. Iallafall så tror jag att jag har listat ut att jag har/får (?) kognitiv dissonans av min egen existens, för livet jag hade innan barn är typ väsensskilt från det liv jag lever nu och det skapar den här obehagliga ångesten över att nåt är fel men att jag inte kan sätta fingret på vad.

Till exempel:

Innan barn hade jag jättemycket kompisar och en telefon som plingade hela tiden och middagar och jag minns att jag vid nåt tillfälle hade varenda helg ett halvår framåt bokat (säger inget om sundheten i det nu). Jag har alltid identifierat mig som en social person och också strävat efter att vara omtyckt (annat subjekt för psykoanalys). Min självbild och min verklighet matchade således.

Klipp till nutid när min telefon *kollar telefonen* förutom reklamsms eller toppen, inga problem från min man appropå lämningen imorse har ett sms från en kompis i lördags angående ett bröllop nästa helg och nästa förra tisdagen från bruden till tidigare nämnt bröllop. Förutom jobbet umgås jag typ inte med någon för jag blir trött och vill vara ifred. Min gamla självbild och min verklighet matchar således inte alls.

Enter ångest och dåligt samvete över att jag är en så kass kompis och över att jag inte bryr mig och över att det är klart att ingen gillar mig och över att ja men det kan gå runt rätt länge där den loopen.

Sen drar ju ångest med sig annat bös också så plötsligt har jag även funderat på om jag ger barnen men för livet genom att existera, att min man inte är kär i mig längre, att alla kommer bli sjuka och då är det så JÄVLA trevligt att vara jag. Not.

Och sen kommer ju min doer-personlighet in i bilden och rullar upp ärmarna och lite Vanheden-eskt sträcker ut armarna och ska FIXA SAKEN. Så då kommer istället den nya tankesnurran jag ska göra något så jag mår bra igen! Men...eh.....vad? Vad mår jag bra av?

Och där nånstans kom tårarna och så lite fler tårar och så biktande till min man som fick kramas och stryka över ryggen och hämta snytpapper och prata med den _lilla_ rösten. Och sen kändes det lite bättre. 

Och sen provade jag att dreja. Och sen kom jag på att det är ta mig fan hur roligt som helst och jag behöver verkligen något som bara är för mig och som inte behöver bli nåt och där jag inte måste "ta med mig nåt därifrån" vare sig psykiskt eller fysiskt. 

Och sen anmälde jag mig till en studiecirkel i keramik och så började jag laga lite mat igen. 

Och sen gick jag på healingmassage och så försvann all ångest**

Och sen kom jag ur min lilla livskris för den här gången. 


* Han har ju sin Ellen. Den enda han behöver om man frågar honom. Så här låter det t ex en sekund efter att han vaknar på morgonen är Ellen vaken? om ja så kommer Ellen ska vi leka? om nej så kan han tänka sig att titta lite på ipad tills hon vaknar. Obs det är besvarat. Ellen kan visserligen tänka sig att göra lite mer saker själv än vad Nils kan, men livet är allra bäst om han också är med.

** Jag tror ju noll på övernaturliga ting eller religiösa saker, men jag gillar min massör och hon hade det på sin boka direkt-lista så jag tänkte why not, det kan ju inte skada och bokade. Och ja, nä, jag kan inte förklara vad som hände men jag gick in med en klump i magen och lämnade i nåt ljust skimmer som så här fyra veckor senare fortfarande håller i sig. 

måndag, augusti 8

Det är dom små grejerna som gör det

Jag började jobba igen idag efter semestern. Min son ringde precis och berättade att han hade ätit tre portioner pasta och köttfärssås av köttfärssåsen jag gjorde igår och det hade ju kunnat vara världens icke-grej, men för mig känns det som en trissvinst. 

Den var megabautagod mamma! 

De finaste orden en mamma till ett barn som bara har ätit grillad korv av ett märke, kycklingpinnar och pommes frites i typ fyra år kan höra.

onsdag, april 20

Balansen

Och så var det april 2022 och tio dagar till min äldsta unges sexårsdag. Tiden är så himla märklig va? Tänk vad man tänker och planerar och oroar sig och håller på och så händer liksom bara livet, oavsett oro eller planer eller tänk. Jag kan garantera att jag inte trodde att jag skulle sitta vid mitt matbord i Lidköping och lyssna på fågelkvittret om någon hade frågat för sisådär sex år sedan. Jag är ju världssämst på att göra planer, liksom LIVSPLANER ni vet, så jag vet inte vad jag hade svarat, men att bo i Lidköping hade inte varit ett option då.

Jag mår bra, här i framtidstiden 2022, iallafall. Jag tycker att det är roligt hur tiden liksom ger en insikter som man jagar när man är ett yngre jag, men som inte kan komma förrän man har levt lite till. Inte för att jag har hittat Meningen med Livet men nog har jag hittat en balans som jag inte visste att jag behövde. Jag trodde verkligen att jag "gillade att ha många bollar i luften" och "drevs av utmaningar" och socialt samspel och jag vet inte om det är osant nu heller, helt, men det får mig iallafall inte att må speciellt bra.

Efter att mamma dog försvann en del av mig som klarade stress. Det kanske inte var själva förlusten så mycket som releasen efter så många års ångest och undrande och oro och att fylla livet med så mycket jobb och alkohol och annat så jag inte behövde tänka så mycket. Oavsett så är jag inte samma person nu som jag var då. 

Det gick fort med mycket i livet där ett tag. Andreas, bröllop, lägenhet, barn, barn och hus. Livet drevs framåt på nåt sätt? Barn har ju en tendens att helt hänsynslöst driva tiden framåt och jag tycker att det känns som att man bara får hänga med. Inget har väl egentligen lärt mig så mycket om mig själv, eller om att förändra mig själv som att ha barn. 

Personen på andra sidan då? Med ganska så stora barn som lämnar väldigt mycket utrymme för att fundera på vad jag vill och vem jag är och vad som gör att jag mår bra? Ja, men jag har insett att jag är rätt jävla trökig. Jag har lärt mig att sova till exempel och kan nu riktigt längta efter att gå och lägga mig. Igår, till exempel, gick jag och lade mig tjugo över nio och somnade som en stock och vaknade nästan bara lite sur över vårfåglarnas vansinneskvittrande utanför fönstret imorse. Innan kunde jag absolut under inga omständigheter somna innan klockan 23 och det tog rätt ofta minst 45 minuter innan jag somnade, om inte mer. Jag vaknade på nätterna och var vaken och kunde inte komma till ro. Nu somnar jag innan Andreas har hunnit borsta färdigt sina tänder. 

Jag är också glad, i själen liksom, och känner mig lyckligt lottad (nästan) varje dag. Så länge som jag har lagom mycket att göra, that is. Är det mycket på jobbet eller mycket aktiviteter utanför så kommer oron tillbaka som ett brev på posten. För att må som bäst har jag insett att receptet för mig är ett roligt jobb, men under fasta arbetstider och inget efter kl 16.30, mycket sömn, ingen alkohol och max en aktivitet per vecka. Får jag också lite sol och frisk luft och en kram då och då så är livet komplett.

Inte direkt vad mitt tidigare jag drömde om, om man säger så. Karriärskvinna med lägenhet i storstad, afterwork med barnen bredvid och massor med folk runtomkring hade nog kanske varit en bättre beskrivning. Men det är roligt hur det där liksom kan komma, fast på ett annat sätt än man tror.

Jag har ett så sjukt roligt jobb. Jag vet att jag har sagt det förut, men även ur perspektivet att jag har KUL på jobbet. Jag känner mig sedd som person och vi skrattar sjukt ofta och mina åsikter räknas och jag gillar folk som gillar mig tillbaka. Jag kan luncha själv eller med andra, men oavsett så känner jag mig liksom hemma. Det är min sociala bubbla. Jag får ut allt det som är JAG på jobbet. Och sen kan jag hämta barnen vid fyratiden och bara vara mamma. Sitta en sväng i solen och kolla på när barnen hoppar studsmatta eller greja med nåt. Ta en promenad hela familjen efter maten och lukta på varm vårskog och höra barrträden knäppa. Somna djupt och sova (för det mesta) ostört i 7-8 timmar.

Balansen har jag hittat. Min balans. Den var aldrig ett glas rött eller sena kvällar eller hetsiga innerstadsvägar. Den var tid och lugn och tydliga ramar, sömn och en familj med utrymme att existera utan att vara på varandra.

tisdag, februari 1

Karantäääääääääääääääääään

 Ja, men vi har ju också covid nu. Det började med att Nils fick hög feber i onsdags kväll förra veckan, som sen höll i sig oavbrutet med en peak natten till lördagen innan den plötsligt bara försvann och lämnade lite snuva och hosta. För att ha +39,5 graders feber i flera dagar tycker jag ändå att han var oväntat pigg och hungrig. Visst, fredag förmiddag och början av eftermiddagen var ganska ynklig men efter en alvedondos vid tretiden käkade han åtta nuggest och en medium fries från McDonalds innan han däckade i soffan. Nu är han P I G G och leksugen, men pga astman fortfarande lite hostig så han är hemma. Inte för att det spelar oss så stor roll för Ellen är också hemma och karantänen är förlängd för hon blev sjuk i..söndags? Vaknade ledsen och sen kom febern och så testade hon positivt vid lunch. Efter två dagar med dryga 38 grader och ett vähähäldigt ostabilt humör verkar även hon vara över på andra sidan idag. Lite snorig och i behov av lite pauser, men relativt fine tycker jag.

Själv testade jag positivt igår, etthundra procent väntat. Hade typ 37,8 igår och var lite öm i kroppen och hade lite ont i halsen och i öronen, men vaknade imorse med världens mildaste förkylning. Hoppas det håller i sig så. Andreas har fortfarande vare sig symptom eller positivt testresultat, men eftersom vi andra redan har haft/har det så är vår karantän över på lördag oavsett. 

SOM JAG SKA FIRA! 

torsdag, januari 20

Tre dagar fick vi på förskolan innan första sjukdomen kom. Sen fick hela familjen vinterkräksjukan med början förra torsdagen och vi är knappt återhämtade än även om det har gått långt mer än 48 timmar för oss alla. Själva akutfasen var inte så himla lång för nån av oss, men orken? Febern efteråt på + 39 grader? För att inte tala om den totala bristen på aptit. På ett sätt tur att vi fick det allihop så vi vuxna förstår varför barnen tycker att en halv skorpa är lagom dagsintag och tur att jag och Andreas precis gick om varandra så någon kunde plocka tvätta bädda bära greja när den andra låg däckad i soffan. Jag fick det söndag morgon och sov sen hela dagen med små pauser på 5-15 minuter när jag försökte sitta upp. Och sen sov jag hela natten utan problem också. Lämnade inte övervåningen på ett dygn pga rädsla att inte orka gå i trappan.

Nu är det första dagen tillbaka på förskolan och därmed första hela arbetsdagen på ett tag. Jag kämpar med att hitta orken och motivationen och har hittills författat ett halvt pressmeddelande och bokat om två möten. På måndag ska jag åka till kontoret för att komma igång och hälsa min nya teammedlem välkommen tillbaka efter föräldraledigheten. Sen hoppas jag att det kommer infinna sig nån känsla av GO TEAM GO! annars vet jag inte riktigt vad jag tar mig för.

Vi pratade om den här covidtiden igår. Två år av isolering från och till, vad gör det med människor? Vad har det gjort med våra barn? Hur kommer det påverka våra relationer i framtiden att vi nära på har glömt hur man har ett normalt liv med folk som kan komma och gå i ens hem? För min del så känner jag att jag liksom har glömt hur man umgås med andra. Glömt hur det är att vara spontan. Glömt hur det känns att inte först kolla sjukdomsstatus, fundera på om man kan ses utomhus, och sen i 70% av fallen behöva ställa in pga nån snorig näsa eller lite hosta. 

Jag. Är. Så. Less. Nu. 

Skillnaden nu mot förra året är vaccinet. För min mentala hälsa har det gjort underverk alltså. Istället för att vara maniskt försiktig mot allt känner jag nu mest att det handlar om NÄR, inte OM, vi får det och utan jättemycket ångest kopplat till det. Dödligheten just nu är lägre än en vanlig säsongsinfluensa och det har jag aldrig ens funderat över tidigare. Är man dumihuvet och ovaccinerad finns det ju nästan lika stora risker fortfarande, men för oss med två eller fler sprutor i armen är risken mindre än att köra bil eller få nån annan sjukdom. Jag trodde ALDRIG att jag skulle skriva det, men jag känner lite att vaccin + omikron är räddningen ur det här helvetet. När omikron har täppt till vaccinglappet och bättrat på mångas försvar tror jag att vi, i samhället, måste försöka återgå till nån typ av normaltillstånd igen. Och sen måste vi gå och rösta på att rusta upp vår sjukvård så alla som jobbar inom den kan ha ett rimligt liv och en rimlig arbetsbörda. Jahapp, det var det brandtalet. Kanske ska jobba lite nu. Eller hänga en tvätt till först bara.

måndag, januari 10

En skitdag

 Det är första arbetsdagen efter väldigt många lediga dagar och jag jobbar hemifrån för första gången sen i juni och jag trodde att jag skulle gilla det och tyckte att det var jätteskönt igår men HAHA nej. Är istället för initiativrik lakonisk och har istället för energi ångest. Nej, men det är väl ett trevligt sätt att starta jobbåret på? Minidissikerade mina känslor med Andreas över lunch* (perk hemmajobb = lunch på tu man hand) och medan tårarna droppade ner i riset kom jag fram till att det nog handlar om att jag sitter i köket/vardagsrummet och att det är så tyst och tomt när barnen är på förskolan. Plus fick en faktura som jag VERKLIGEN inte förväntade mig (på jobbet) plus känner mig ensam i min roll och trött på covid och sen gick det väl över till nån typ av allmän ångest över att jag är en dålig mamma blabla. 

FAN vad svårt det är att vara människa ibland känner jag. Har bestämt mig för att det här får vara en jävla skitdag och att imorgon blir bättre så nu sitter jag bara och väntar på att klockan ska bli fyra så jag kan hämta barnen. Ska göra mitt bästa för att NJUTA av att dom är hemma istället för att bli interaliserat vansinnig redan i hallen för att dom är så jävla tjatiga och vägrar göra som jag säger. Alltså föräldraskapet förr när det var barn ska lyda-paroll måste ha varit så mycket lättare för mammor och pappor än dagens (bättre, mer insiktsfulla och känslomässigt närvarande) föräldraskap? Obs ring ej soc, jag tror att barnen överlever att jag svär åt dom inne i mitt eget huvud.


* Gjorde kycklinglår i ugn i citron/vitlök/honung/chili-marinad igår med ris, syrlig kikärtssallad och vitlöksyoghurt + ajvar igår och det var asgott då och kanske ännu godare idag. Kör 1 kg kycklingdelar på 220 grader under folie i 1 timma + 10 minuter på 250 grader för färg och ät den saftigaste himla kyckling ni nånsin ätit. Varsågod för tips. Jag snodde det rakt av från @oykuskitchen på instagram, som man också kan följa om man vill dreggla över turkisk mat. Vilket man ju vill eftersom det är det godaste som finns.


Årssummering 2021

Ska vi köra en liten årssumering i år igen? Vi gör det va?

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

Nope, inte vad jag vet. Eller jag tog vaccin för covid, det var väl nytt i och för sig.

Höll du något av dina nyårslöften?

Jag tror inte att jag hade några nyårslöften i år så antigen är glaset halvfullt (jag höll dom) eller halvtomt (jag höll dom inte) beroende på hur man ser det.

Kommer du ha några nya för nästa år?

Nej, det är inget jag har lovat mig själv. Jag skulle vilja vara en lite bättre mamma till mitt äldsta barn och förstå att hon fortfarande är liten fast hon är så stor och vara lite merförstående och lite mindre irriterad.

Blev någon av dina kompisar föräldrar i år?

Ja, flera stycken. Men jag har bara träffat en bebis.

Dog någon som stod dig nära?

Nej, tack och lov.

Vilka länder besökte du?

Det är covid och världen brinner så inga. Mitt resesug har verkligen mattats av de här senaste åren och jag har svårt att ens tänka mig att flyga any time soon.

Är det något du saknar 2021 som du vill ha 2022?

Vänskap. Jag vill umgås mer med dom jag gillar.

Vilket datum från 2021 kommer du alltid att minnas och varför?

Det måste få bli 30 april när jag fick första dosen vaccin. En sån otrolig lättnad så jag började gråta och sjuksköterskan ba "men oj, hur är det med dig?!"

Vilken var din största framgång 2021?

Det får väl vara jobbet då? Lyckades få löneförhöjning med 20% och blev chef. Just idag känner jag mig pytteliten och kämpar med ångest över det mesta, men jag gjorde ett bra jobb 2021.

Vad är du mest nöjd med?

Att jag var duktig på jobbet och att jag har fått så fina relationer där.

Största misstaget?

Jag brukar inte se på mitt liv i misstag och lyckade grejer.

Har du varit sjuk eller skadat dig?

Nej, som tur är.

Bästa köpet?

Vi gjorde om lite i trädgården och det blev fint så det är väl det?

Vad spenderade du mest pengar på?

Trädgården om det är enskild grej (förutom räkningar osv). 

Gjorde något dig riktigt glad?

Att det kom vaccin mot covid.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Ledsnare tror jag. Eller jag vet inte. Det var ett mittemellanår. Det som var bra var bra, men ja covidsituationen är ju inte så rolig att existera i.

Vad önskar du att du hade gjort mer?

Jag tycker jag gjorde så gott jag kunde 2021 givet förutsättningarna så jag vill snarare klappa mig själv på axeln för det jag gjorde än se tillbaka på vad jag inte gjorde.

Mindre?

Se ovan.

Hur tillbringade du julen?

Vi var hos oss med pappa, min syster med familj samt min moster och kusin. Det var jättemysigt!

Favoritprogram på teve?

Jag kommer inte ihåg vad vi kollade på, men Masterchef AU är ju alltid upplyftande under de tråkigaste mörka månaderna. Det börjar igen idag, hurra!

Bästa boken?

Jag läste ingen bok förra året som har gett något bestående minne, men En halv värld bort av Mike Gayle var oväntat bra.