fredag, december 3

Så går ett halvår osv

 Hej på er! Vad längesen det var. Det är lite sorgligt att tänka på hur negligerad den här platsen, som en gång i tiden gav mig vänner som jag fortfarande håller oerhört kära, har blivit. Vi hade ju så kul här back in the day. Det var mycket irritation och en del ångest och rädsla över hur livet skulle bli och längtan efter något som då ännu var okänt. Det är väldigt fint att ha det nedskrivet på det här sättet känner jag. 

Jaja, nog om det. Jag har det bra. Jag bor i småstad och trivs med att bo i hus och nämen jag vet inte vad jag ska säga. Nu är ju det här vardag och man vänjer sig ju vid allt, men nog tittar jag och Andreas på varandra ibland (rätt ofta) och ba FAN vad skönt att vi inte bor i Stockholm. Och det är ju skönt att vi känner så och inte tvärtom kan man ju tycka. Ja, vi är fortfarande ihop och har det faktiskt rätt så fint. Barnen går och lägger sig vid åtta och sen har vi några timmar bara till oss. Ibland kollar vi på teve, men rätt så ofta så hamnar vi i varsitt soffhörn och så pratar vi och skrattar och fnissar och blir osams såklart, för man kan inte prata utan att ibland hamna i en diskussion. Faktiskt.

Barnen är fyra och fem och ett halvt nu. Jag älskar att vara deras mamma och att dom finns, men ibland känner jag starkt att jag kanske inte är gjord för föräldraskapet (efter att ha tjatat femhundraåttio gånger om kläder och strumpor och borsta tänderna och nämen snälla KOM nu då och Ellen sluta kolla dig i spegeln och kan du lyssna NÅN GÅNG och ahmen för fan nu får ni fokusera) för det är ju irriterande ut i varenda fiber av min varelse alltså. Samtidigt så är det så lätt nu, på massa andra sätt. Dom leker och leker och leker och leker och älskar varandra innerligt. Dom fnittrar och myser och bygger och gör bus och aldrig nånsin händer det att dom bråkar och säger taskiga saker till varandra. Absolut att dom blir oense och ibland kommer det ju nån och Ellen säger att... eller Nils vill att... men det är allt. Det är gör mig väldigt varm i hjärtat. 

Jag har fått en ny tjänst. En chefsroll med personalansvar och del i ledningsgruppen. Jag ska bygga upp vår Customer Experience-organisation och det är så himla roligt och lite läskigt. Men jag måste erkänna att jag absolut inte trodde att flytten till Lidköping skulle innebära att jag fick världens roligaste jobb. En liknande tjänst i Stockholm för ett företag i tre miljardersstorleken hade ALDRIG kommit på tal. Här? Ja, men gör ett bra jobb i ett år så är världen mitt ostron osv. Nej, men jag tycker verkligen det är jättekul och min chef är nöjd och jag har roliga kollegor och jag har levererat bra sen jag började och ja, men här blir man belönad fort. 

Ni gillar ju när vi pratar ekonomi så vi håller på att byta bilar också. Det är dödens tråkigt, men leasingkontrakten går ut i början av nästa år så vi har inte så mycket val. Plus vi vill övergå till eldrivna bilar istället för bensin. Så vi har köpt en (begagnad) Ford Kuga plug-in hybrid för att ersätta vår kombi och är nere på två val för att leasa den mindre som vi vill ska vara 100% el:  MGs nya SZ EV eller Mazda MX30 som bägge kostar oväntade 2495kr i månaden. Sist vi kollade på bil (2018) fanns det ingen elbil under 5000kr i månaden. 

Jag satte mig och kollade på våra bilkostnader och HERREJÄVLAGUD vad dyrt det är att ha/äga/köra bil. Också herregud vad mycket billigare det blir med eldrivna bilar, även om elpriset är högt nu. Vi funderar på att sätta upp solpaneler och nyttja att hela långsidan på taket är i söderläge och så skulle vi kunna vara nästan självförsörjande på drivmedel dessutom. Men det är en inte helt gratis investering så den får vänta. Tills dess är jag glad med att ha lyckats få ner kostnaden för bilarna till med ca 40%. Ytterligare nåt vi aldrig hade kunnat göra om vi bodde i stan utan möjlighet till egen laddstolpe.

I övrigt har jag precis återhämtat mig efter ångest för provsvar om ett av barnen hade urinvägsinfektion eller diabetes. Vi sökte vård för kisset luktar uräckligt och är grumligt så jag trodde ju det första, men läkaren ba ja nu tänker du ju diabetes förstås när han gick igenom vad urinstickan hade visat. Och det gjorde jag ju inte innan, men efter var det ett oundvikligt hål av ångest och oro. Nu ringde dom för en stund sen och sa att det var urinvägsinfektion så eh ja nä men nu får väl min hjärna rikta sin ångest åt nåt annat håll.

Hur mår ni då? Vad händer hos er?