Åh, det är jobbigt att skriva det för skriver jag det så händer det utanför mitt huvud och då måste det vara sant, men det måste fan pratas om. Jag har ångest över att jag snart inte kommer vara gravid längre. Inte för att det är så jävla mysigt eller för att jag är rädd för att föda eller för att verkligheten plötsligt kommer bli en annan. Inte för någon djupt rotad moder jord-connection med bebin. Inte för nåt sånt. Jag kommer sakna att ha en gravid kropp. Att vara en gravid kropp. Det har varit så jävla skönt att bara få känna mig snygg rakt upp och ner istället för snygg MEN tjock eller snygg TROTS tjock. Den gravida kroppen har för mig blivit nån himla skyddsmur, typ jag är tjock för det bor ett barn här. Kurvorna jag vanligtvis döljer bakom sjokiga kläder har fått sällskap av skinnkramande klänningar som riktigt åmar sig kring kurvorna av mage och bröst och rumpa och armar och lår. Jag har kollat mig i spegeln och varit helt DAMN I'M HOT! En mage fylld med bebis är värd att visa upp, men också på ett sätt en orsak till att inte passa in i en size small. En undanflykt från att vara normal. En rustning som skyddar mot dom vanliga tankarna.
Fy fan vad fel att det är så. Alltså inte att jag tycker att jag är snygg som preggo, utan att jag inte riktigt tycker det som o-preggo. Eller att jag kan tycka det då med, men sen kommer det svarta molnet med alla dom andra tankarna som gör att jag gömmer mig istället.
Jag bävar inför faktumet att vara tjock och post-preggo. Pre-graviditet så må jag ha varit tjock, men då satt iallafall det mesta ändå där det skulle. Brösten var trots sin size spänstiga, magen var mjuk, men satt på magen, inte under. Röven existerade ovanför knävecken. Ja, ni fattar. Efter barnet är ute så är jag tillbaka där jag var innan, fast förmodligen lösare. Mer skinn, mindre fyllning liksom. Hur kommer jag ställa mig till den kroppen? Kommer jag kunna känna mig fin även då?
Jag ser ju andra och tycker att alla kroppar är snygga eftersom det är en kropp är en kropp är en kropp. Varför kan jag inte se min egen så? Varför blir jag helt orimligt jävla nöjd med att min vikt i princip är densamma nu som innan jag blev gravid? Varför ligger mitt självvärde i vikt eller storlek? Eller jag vet ju varför (FUCK YOU SAMHÄLLET) men hur fan gör jag för att orka skita i vad normen säger och bara köra mitt race? Jag har ju påbörjat det genom att aktivt välja in medier som visar mer än den vita på "rätt sätt" smala kroppen och genom att fullkomligt vägra ställa upp på att prata om utseende och vikt och bantning och genom att helt sluta kommentera andras kroppar, men det räcker inte. Jag kan inte göra det ensam.
Snälla, på riktigt snälla, kan vi inte lova varandra att inte prata om kroppar såtillvida det inte handlar om hur jävla häftig den är som klarar av en massa grejer eller möjligtvis hur kasst den fungerar ibland? Kan vi inte sluta koppla ihop hälsa med vikt och utseende?
Det. Är. Individuellt.
Jag är ett levande jävla exempel på att det går att vara tjock, otränad och ha perfekta hälsovärden. Med andra ord har jag, trots vad förmodligen alla som ser mig tänker, en SUPERKROPP för att prata tablåspråk. Katrin Zytomierska skulle dö av obehag om hon insåg det.
Och ja, jag förstår att övervikt kan vara ett tecken på hälsoproblem, men det är ju det som är så jävla orättvist. Depression till exempel, en potentiellt dödlig sjukdom, syns inte alls på utsidan. Det gör inte heller astma eller KOL, cancer, magproblem, struma eller tiotusentals andra sjukdomar. Ändå ska den som inte SER UT som normen vara posters för ohälsa. Alla som är tjocka är inte sjuka. Så jävla trött på hälsohetsen också förresten. Alltså superbra att folk är måna om sin hälsa, men kan vi inte bara bry oss om vår egen kropp och liksom skita i hur andra ser ut och vad dom gör? Ät kvarg, spring en mil, käka fem kakor på raken framför teven. Whatever makes you feel good liksom.
Jaha, det var den ranten det. Nu ska jag vänta på att Andreas kommer hem så han kan gå och hämta pizza så den här gravidkroppen kan vältra sig i transfetter och coca cola och sen gå och ställa mig framför spegeln och njuta av det jag ser i några veckor till. Trevlig fredag på er!