Samtidigt i livet får vi vår nya lägenhet om ett par timmar. Jag är sjukt nervös. Tänk om jag inte gillar den? Tänk om den inte alls känns så fin som den gjorde när vi har varit där och kollat? Å andra sidan, tänk om den är precis så fin som vi har i huvudet? Har gjort en dagsplan som går ut ungefär på att åka och äta frukost, lämna nycklar till förrådet till flyttgubbarna, köpa färg och penslar och målargrejer, åka och skriva kontrakt, möta flyttbilen vid nya lägenheten, spackla, tejpa, provmåla en vägg och riva ner en platsbyggd säng. För nån som har gjort att handla till en dagshändelse känns det kanske inte så lagom, men jag vill verkligen komma iordning så vi har ett hem och inte bara en samling för våra kartonger.

Det är inte tiden vi har tillsammans, Linn. Det är vad vi gör med den.

Det är en ny verklighet nu. Livet där mamma är minnen och delar av mig och min syster och min pappa och alla som älskade henne, men där hon i egen person inte längre finns hos oss. Det är oerhört oerhört oerhört tomt. Och sorgligt. Det är inte varken rättvist eller orättvist och cancer är ingenting som i sig självt är elakt. Jag vill bara säga att just det är väldigt viktigt för mig. Det är en hemsk otur att råka ut för cancer, men den i sig själv är inte elak. Den är ingenting mer än en kroppsfunktion som går fel och orsakar en helvetes massa lidande för väldigt många människor. Det finns ingen rättvisa i sjukdomar. Jag vill inte att minnet av mamma ska solkas av ilska och mörka tankar, ånger eller ångest. Mamma var oerhört många saker, alltigenom fina. Hon har gett mig, och min familj, så mycket fint och så många saker att hålla fast i nu, i det nya livet. Hennes ord kommer eka genom mitt huvud. Hennes kärlek går långt in i varje cell i min kropp. Lilla, älskade, fina mamma. Jag saknar dig oändligt.

På tal om saker vi tycker om: vår nya lägenhet. Nästa fredag (9 sleeps!) får vi nycklarna. Jag längtar väldigt väldigt väldigt mycket.

Vaknade lite mer på rätt sida idag. Ska ha datenight med Andreas ikväll. Vi ska gå till Matboden och jag ska äta det jag alltid äter (pepparstek, är besatt av deras pepparsås) och vi ska prata med varandra och ha det mysigt. Längtar så mycket! Dessutom har jag insett (återigen) att jag jobbar på världens bästa ställe. Jag pratade med en av mina chefer idag (chef/ägare/kollega all in one) om det här med att jag är borta så himla mycket. Jag har försökt kolla lite på hur jag ska göra med all tid jag inte är på jobbet. Om jag är sjuk/behöver bli sjukskriven eller om jag ska utnyttja vård av anhörig-bidraget (Johanna, tips till dig att gå in på försäkringskassan och läsa lite om det) eller om jag ska ta obetald semester eller semester, ja ni fattar. Så säger hen ba sluta, klart att du ska ha lön som vanligt. Det är en extraordinär situation, du jobbar ju också och är tillgänglig och sköter ditt jobb. Du tar full lön oavsett hur mycket du jobbar, punkt. Alltså. Så humant sätt att tänka. Okej, gotta work. Hejrå.

Menåh dåligt samvete också, hatar det med

Jag vet att ingen menar nåt illa. Jag vet att ingen vet hur man ska göra i den här situationen. Jag vet att alla bara vill prata med nån som förstår. Och inget av det jag är arg på kommer från mina vänner eller min familj om nån läser här. Ta ej åt er, det är inte riktat till er, bara till universum i allmänhet. Ni är fantastiska. Slut disclaimer.

Har en riktig fittdag. Hatar ungefär alla. Läste Gillian Flynns Gone girl på tåget och blir uppriktigt asirriterad över att folk tycker den är bra. Jag orkade kanske 30% in och sen var jag tvungen att hoppa och scanläsa kapitel för kapitel till slutet för att få reda på om det var som jag trodde. Hatade språket. Hatade karaktärerna. Är även sjukt irriterad på min kille och känner mest ÄR DET HONOM JAG SKA LEVA RESTEN AV LIVET MED? HUR SKA DET FUNKA? Och bonusen: alla andra jävla människor som envisas med att berätta hur jobbigt DOM tycker att det är med mamma och sjukdomen, vad dom har för minnen osv. Ta det med nån jävla annan för fan. Jag är en dotter en syster en flickvän en sister in law, inte en fucking psykolog. Jag har nog med att hålla ihop mig själv och min familj och skiter högaktningsfullt i andras jävla tårar och ångest i det här. Gråt ut hos nån annan. Jag är inte allmänt villebråd bara för att jag är anhörig. Gud. Hatar allt idag.

Jag är fortfarande i Lidköping. Livet pendlar fortfarande upp och ned. Lördag var en fantastiskt jobbig dag för mig med tårarna precis i halsgropen hela dagen, eller ja utanför också en hel del. Jag ville verkligen verkligen inte vara hos mamma i lördags. Hon hade en av sina sämre dagar och jag orkade liksom inte se det. Såklart var det också under mina timmar där som hon fick som ondast och låg och kved och tittade på mig under halvstängda ögonlock jag orkar inte mer nu. Jag ville 1) spy och 2) springa därifrån. Tvingade pappa att komma och hämta mig med tårarna droppandes ner för kinderna. Vissa gånger är det liksom no point i att torka bort dom. Hon somnade ju sen och vaknade på kvällen och var enligt pappas sms pigg som en lärka och ligger och babblar och äter glass men det som var i mig just exakt då var inte direkt ljust. Jag försöker verkligen att inte ha dåligt samvete för att jag inte vill (kan) vara med henne hela tiden och tänka på att jag måste ta hand om mig själv också för mitt liv ska ju fortsätta även på andra sidan det här, men det är fan inte lätt. Och dom riktigt riktigt fula svarta men kan hon inte bara få dö-tankarna, dom är inte ett uns lätta att förlåta sig själv för även om jag rent logiskt förstår varför jag tänker dom. Samtidigt har vi dagar som igår när vi familjeintog hennes rum och låg i bäddsoffan och satt i fåtöljer och skrattade skrattade skrattade. Eller som idag när hon ligger här bredvid mig i soffan hemma och vilar lite. När vi precis har haft en vanlig familjemiddag. När jag har köpt och planterat blommor (tvingade en stackars tjej på blomsterhandeln att hålla mig i handen och okeja när jag valde pga har aldrig planterat shit ever) och mamma och pappa firar 35 år ihop. Dagar som man ba men herregud hon kan ju inte försvinna får inte försvinna hon hör hemma hos mig hos oss här.

För resten av världen har jag röstat. Jag vill ha FI i EU och jag har nog aldrig känt mig så liksom nödgad att rösta som nu så det mvar lite en känsla av triumf som följde mig ut ur stadshuset idag. Jag kommer inte rösta rosa i september, men det känns så så så skönt att ha gjort det idag.

(Mamma ska inte ha ont. Hon får jättemycket superbra hjälp för att slippa det, men nåt gick fel i lördags så medicinen tog inte som den skulle. Vanliga dagar är inte som i lördags. För er i den här processen, be om remiss till smärtteam direkt när första smärtan början. Dom är proffs och jag tror att för många väntar och tror att smärta är en del av det hela. Det är det INTE. Det finns asbra hjälp att få. Slut info/tips.)

Jag är tillbaka i vardagen igen, temporärt. Min kollega svarade Hurra! Jag har längtat efter dig! som svar på min fråga om hen skulle jobba idag och därmed kunna släppa in mig eftersom mina nycklar är hos nån av våra timanställda. Igår när jag kom hem blev jag arg på Andreas för att jag tyckte att han höll på och gav mig råd när jag egentligen bara ville gnälla och höra jaaa du har helt rätt stackars lilla dig *klappar på ryggen*. Det var inte så nödvändigt, men det är svårt det här med ilska och irritation också. Jag tror att jag har kommit förbi hela orättvisetänket* och den onödiga ilskan den medför, men alla små konfrontationer i vardagen som jag (mkt duktigt) liksom ställer mig över äter i mig. Nån personal på sjukhuset som jag ju VET bara vill väl men som ibland inte har fingertoppskänsla och liksom vill praaaataa hur MÅR du Linn? Egentligen? och jag mest känner MEN DRA ÅT HELVETE JAG VILL INTE PRATA MED DIG och istället ler och svarar artigt. Nån som kommer in mitt i ett samtal på fel sätt. Bubblet under ytan vi alla bär på som slipper ut ibland när man inte förstår varandra och som är så lätt så lätt så lätt att hugga på. Familjerelationer som ska medlas. Alla gör ju sitt bästa men det är snårigt att få alla att förstå och att sätta egna gränser och att well, ens veta vad man vill eller behöver. Så, igår i mitt eget (nåja) hem med min stackars kille så ba gnällde jag loss och så kanske inte Andreas heller var på sitt soligaste humör och så blev vi kanske lite sådär småsura på varandra men sen fjäskade han lite genom att laga mat och gulla med mig så vi blev sams igen. Jag älskar den mannen till månen och tillbaka.

*Det finns ingen rättvisa i sjukdomar. Ingen förtjänar att bli sjuk, även om det ibland kan kännas så. Alla människor har lika värde, det gäller (tyvärr) även idioter. Kroppen får inte cancer för att karma finns. Det är en cellidioti. Cancer är inte elak. Den har ingen egen identitet. Den är förjävlig, men den har ingen själ man kan hata. Det är en felprogrammerad kroppsfunktion. Livet är livet och fast jag önskar med allt som är jag att det inte vore så så är det så. Jag kommer säkert ta tillbaka det här och köra ett varv till med ALLT ÄR ORÄTTVIST JAG HATAR LIVET VARFÖR HÄNDER DET HÄR OSS? men just nu: acceptans.

Det har varit en himla fin dag idag. Jag har jobbat lite, städat lite, lagat lunch till mig och pappa och syrrans kille och hängt med mamma. Hon var hemma idag för första gången på kanske en månad och det var så himla mysigt/roligt. Dom har köpt en ny fåtölj till vardagsrummet och pappa hämtade den efter hon åkte in på sjukan och fler gånger än en tror jag hon har längtat efter att SE FÅTÖLJEN HAR NI BILDER VISA NU! mer än att vara hemma med oss. Idag galopperade hon (nåja) upp för trappan och claimade den med ett väldigt nöjt leende. Sen hade vi family time och jag tror att vi allihop vid nåt tillfälle skrattade så vi fick tårar i ögonen. Mamma bannade pappa för att han använder syrrans brittiska kille till billig invandringsarbetskraft. Pappa delade med sig av diverse resehistorier. Jag och syrran mös i ett soffhörn. Det ryms oerhört mycket kärlek i det här. Oerhört mycket kärlek. Nu har jag bäddat ut bäddsoffan hos mamma och sitter i en fåtölj vid fotändan av hennes säng och tittar växelvis på teven och på henne när hon sover. Jag kanske borde ha ångest, men jag känner bara fluff idag och vet ni? Jag har bestämt mig för att alla freaking känslor är okej i det här. Om man är ledsen så är det okej, är man glad är det också okej. Det kommer finnas tid nog för sorg så om det är dagar timmar stunder när den är mindre närvarande så tänker jag ta mig fan passa på att njuta. Imorgon drar jag till Rockholm och planen är att jag ska jobba torsdag-fredag och sen ta min snubbe under armen och åka tillbaka hit. Jag hoppas fluffet kan hålla i sig tills dess.

Regnblandad sol med mullrande åska

Så mycket som ändras på ett par fjuttiga veckor. Jag har typ halvt flyttat hem till Lidköping, for now. Mamma bor på sjukhus och vi försöker ta tillvara på tiden. Tid är ett jävligt flytande begrepp kan jag säga. Eoner av sorg finns i magtrakten, nån tidsblinkning bort i det stora hela, och samtidigt glädjen en liten minut kan ge. Trösten en kramtid kan skänka. Sekunderna det tar för skrattet att flytta sig från naveltrakten till bakre delen av gommen.

Livet, hörrni, så förjävligt och så fint. Snälla snälla snälla slösa inte bort den på idioter och ring den där personen som du har tänkt ringa ett tag. Håll jävligt hårt i dom som står er nära och boka en resa och hälsa på dom direkt. Säg vad ni tycker. Fråga det ni vill veta. Dröj inte kvar i det ni inte kan vill orkar förändra. Gå framåt, vidare, se det fina. En dag (hoppas inte) så står ni där jag står nu och då ska gudarna veta att det är förjävla skönt att ha sagt dom sakerna man vill säga. Det är jobbigt nog ändå.

Jag har snöat in på kroppen också. Hur tiotusentals år av utveckling har gjort den smart nog att ha vett att utveckla eget morfin och portionera ut det vid behov (gnm gråt vsg för info) och samtidigt så dumihuvet så den förstör sig själv. Hur den fixar till huvudet så man på nåt sätt ändå verkar fungera fast the unmentionable är på ingång. Varför man blir torr i ögonen av att gråta mycket. Sånt. På nåt sätt ger fakta nåt att hänga upp mig på in time of need. Det, och meningar folk jag älskar har sagt till mig lately. Thank god för smartheten i mitt skyddsnät. Att ingen relation man vill ha nånsin tar slut. Att det inte blir värre än så här, det blir bara konstant och man lär sig bära det konstanta. Att det finns dom som på två livstider inte har nått dit jag är med mamma och att det inte är tiden vi har med varandra utan vad vi har gjort med tiden vi haft. Det sista är mammas och ja, hon tröstar mig i det här. Jag gråter vid hennes sängkant, huvudet i hennes knä, och hon tröstar. Vi kan möta varandra i det ledsna älskling, säger hon med tårar i halsen i ögonen på kinderna och stryker mig över håret. Fina älskade underbara mamma. Jag kommer klara mig, men det kommer bli så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt.