Så mycket som ändras på ett par fjuttiga veckor. Jag har typ halvt flyttat hem till Lidköping, for now. Mamma bor på sjukhus och vi försöker ta tillvara på tiden. Tid är ett jävligt flytande begrepp kan jag säga. Eoner av sorg finns i magtrakten, nån tidsblinkning bort i det stora hela, och samtidigt glädjen en liten minut kan ge. Trösten en kramtid kan skänka. Sekunderna det tar för skrattet att flytta sig från naveltrakten till bakre delen av gommen.
Livet, hörrni, så förjävligt och så fint. Snälla snälla snälla slösa inte bort den på idioter och ring den där personen som du har tänkt ringa ett tag. Håll jävligt hårt i dom som står er nära och boka en resa och hälsa på dom direkt. Säg vad ni tycker. Fråga det ni vill veta. Dröj inte kvar i det ni inte kan vill orkar förändra. Gå framåt, vidare, se det fina. En dag (hoppas inte) så står ni där jag står nu och då ska gudarna veta att det är förjävla skönt att ha sagt dom sakerna man vill säga. Det är jobbigt nog ändå.
Jag har snöat in på kroppen också. Hur tiotusentals år av utveckling har gjort den smart nog att ha vett att utveckla eget morfin och portionera ut det vid behov (gnm gråt vsg för info) och samtidigt så dumihuvet så den förstör sig själv. Hur den fixar till huvudet så man på nåt sätt ändå verkar fungera fast the unmentionable är på ingång. Varför man blir torr i ögonen av att gråta mycket. Sånt. På nåt sätt ger fakta nåt att hänga upp mig på in time of need. Det, och meningar folk jag älskar har sagt till mig lately. Thank god för smartheten i mitt skyddsnät. Att ingen relation man vill ha nånsin tar slut. Att det inte blir värre än så här, det blir bara konstant och man lär sig bära det konstanta. Att det finns dom som på två livstider inte har nått dit jag är med mamma och att det inte är tiden vi har med varandra utan vad vi har gjort med tiden vi haft. Det sista är mammas och ja, hon tröstar mig i det här. Jag gråter vid hennes sängkant, huvudet i hennes knä, och hon tröstar.
Vi kan möta varandra i det ledsna älskling, säger hon med tårar i halsen i ögonen på kinderna och stryker mig över håret. Fina älskade underbara mamma. Jag kommer klara mig, men det kommer bli så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt så tomt.