onsdag, januari 29

Jag är så trött. Tung i kroppen-trött. Ont i huvet-trött. Det var som att vintern och mörkret bara slog mig igår och så poff blev jag helt slut. Imorse tog det en halvtimma att komma ur sängen. Ok, det låg först två och sen en varm liten barnkropp precis bredvid. Ellen, som var kvar till sist, klappade mig på kinden med pannan mot min och ba mamma, vi gosar så bra att du somnar om hela tiden. Ja, mitt hjärta, så är det. Jag borde väl gå och lägga mig tidigare, men jag är inte trött på kvällen. Jag är trött på morgonen. Hade det inte varit för att jag hämtar barn och ändå är borta mycket så hade jag gärna jobbat lite mer som min kollega som kommer in vid halv tio och går, ja när han nu går är lite oklart för då har jag ju gått för längesen. Längtar till helgen. Vi tar ju varsin morgon på helgerna och även om jag längtar efter min sovmorgon så längtar jag nästan lika mycket efter barnmorgonen. För på barnmorgonen får man en lång lång lång morgon i soffan med massor med kaffe, två små sovvarma barn i knät och tid att läsa Peppes fredagslänkar och om man har tur får man även se lite på nåt härligt brittiskt husprogram på teve. Sovmorgon är ju urhärligt, men det blir lite mer en abrupt start när man väl vaknar. Typ FRUKOSTEN ÄR KLAR! och så får man pallra sig upp. Nu har jag nästan druckit upp första kaffekoppen här så nu mår jag lite bättre. Och vårt larm pep precis till i min telefon och visade att hantverkarna som ska göra vinden har börjat jobba nu.

måndag, januari 27

Home, sweet home!

Jag åkte till England med pappa i torsdags för att hälsa på min syrra och se deras nya lägenhet och för att ta en sväng till London och gå på musikal och ha det gött. Det har varit precis hur mysigt som helst, och härligt att få prata med min ursprungsfamilj utan att ständigt bli avbruten av (visserligen gulliga men) tjatiga barn. Vi såg för övrigt &Juliet och nu ska man ju absolut inte uppmuntra till flygresande, men om ni ändå ska till London: SE DEN! Åh, den var helt fantastisk! Den är en modern spin på Shakespeares Romeo&Juliet där Juliet skiter i att ta livet av sig och väljer att gå vidare med sitt liv och musiken är ett urval av Max Martins samlade musikskatt. Jag hade väntat mig att gilla den pga hits jag är uppvuxen med, men den var smart och inkluderande och fin och rolig och alldeles alldeles underbar. Vi var på fantastiskt humör efteråt. Rekommenderas starkt! Vi käkade också på en italiensk restaurang Olivelli och jag åt en perfekt burrata och nåt kött som var så mört att det smälte i munnen. En liten lugn restaurang på en bakgata med toppservice och ja, nä men maten var fantastisk. Annas nya lägenhet var hur fin som helst (kommer bli när dom är klara med renoveringen) och hotellet i London var också jättebra. All in all: mycket bra resa! Det enda smolket i bägaren var det här med att ha barn för JISSES vad jag längtade efter dom igår. Hade gjort vad som helst för att teleportera hem mig och var väldigt nära på att lyfta upp bägge barnen i sängen när jag gick och lade mig. Fick nöja mig med en liten varm hand på kinden halva natten och det stora barnet i knät tjugo minuter i soffan imorse. Ska försöka jobba idag, men vill helst bara åka tillbaka till förskolan och slita med mig dom hem.

tisdag, januari 21

Ellen är inne i en period när hon sover så jävla dåligt. Vissa nätter somnar hon som en stock och vaknar inte förrän vi väcker henne och andra, som inatt, vaknar hon vid två och somnar sen inte om förrän strax innan det är dags att gå upp. Vi tänkte att det hade att göra med att förskolan låter henne sova ibland (vi har sagt att hon inte ska sova ca tiotusen gånger) så förra veckan sa vi till på skarpen att hon absolut inte får sova. Hon har inte sovit dagtid hemma sen typ i somras liksom. Jag tror att hon bara spelar ut dom för att hon vill ha sin napp som hon bara får ha när hon sover. Iallafall, förutom att man blir rätt trött själv av att försöka avstyra jag vill gå upp kl 3.21 så blir ju Ellen helt slut dagen efter. Nu är det kanske tionde gången på några veckor och inatt var det värre än vanligt så nu får hon sova tills hon vaknar för att komma ikapp lite med sömnen. Jag har redan gått igenom mailskörden, fixat frukost, hängt en tvätt och gjort skelettet till ett business case jag måste ta tag i och klockan är bara 08.10. So far otroligt produktivt det här med att vara hemma. Jag har ett möte efter lunch där vi ska sätta presentationen av ett nytt koncept så Ellen får hänga med mig till jobbet. Det är ungefär det bästa hon vet och hon brukar vara sitt absolut soligaste jag när hon får känna sig stor. Tänker att jag sätter henne i ett hörn med sin ipad och lite ritpapper och hoppas på det bästa.

måndag, januari 20

I helgen har jag varit på 50% jättebra humör och 50% vidrigt humör. Det senare för att vi som sagt ska renovera vinden vilket innebär att vi måste städa/rensa/tömma densamma och jag har ställt upp och låtsasförträngt att jag har två lådor med kläder där uppe märkt "Att sälja" som jag sorterade ut innan vår flytt i december 2018. Det är ju så förbannat tråkigt att steama och granska och fota och skriva annonser, men nu ligger det iallafall fjorton annonser uppe och jag har foton på allt annat så det gick ju framåt även om jag var som ett åskmoln hela lördagen. Jag identifierade efter ett tag också irritationen som stress för att vi var tvungna att ta tag i tråk i helgen för kommande helg åker jag till London med pappa för att hänga med min syster och nästa helg ska vi på fest och sen ska jag på två stycken butiksturnéer och prata med personal om våra grejer. Summa summarum är att jag kommer vara borta, för mig, väldigt mycket från mina barn och för att toppa det så kommer det dessutom börja byggas och vara byggkaos nånstans mitt i det. I söndags sket vi i alla måsten och drog till Tyresö slott direkt efter frukosten. Solen sken på klarblå himmel och fåglarna kvittrade, vattnet glittrade och barnen var överlyckliga och smutsiga och jag fick gå i två timmar med solen i ögonen och andas in frisk luft. När vi kom hem fick jag dessutom ta lunchsovet med Nils och att somna kind mot kind med en knubbig tvååring kan ju vara meningen med livet. Sen vaknade jag, tog ytterligare en promenad och träffade Julia och gick och pratade lite och när vi kom in badade Andreas barnen medan jag gjorde klart mina Traderaannonser. Sen somnade bägge ungarna innan klockan åtta och vi kunde kolla på tre avsnitt av Masterchef Australia.

fredag, januari 17

Nu tar vi helg va?

En sak som är så sjukt störig med att äta vegetariskt och därmed massor med sallad och sånt är att jag blir SÅ JÄVLA HUNGRIG när klockan är typ halv fyra. Vill hetsäta ca vadsomhelst.

Vad. Som. Helst.

Det är tur att det är fredag och barnens fredagsmys kommer inledas sekunden jag går innanför dörren och det betyder även fredagsmys por moi dvs en jetestor skål med chips och också kanske dip. Och också kanske choklad. Vi får se lite där.

Att vara omringad av män

På min avdelning sitter det, förutom min chef och jag, bara män. Individuellt är dom jättefina, härliga, varma, trevliga män, men ja män i grupp är män i grupp är män i grupp. Förra veckan hade jag ett mindre melt-down pga utanförskapet. Jag känner mig inte o-omtyckt på jobbet eller liksom medvetet utesluten på nåt sätt, men fan, män saknar ju lite basic people skills (följdfrågor, prata om saker utanför deras egen intressesfär t ex). Och jag har gjort min fair share av "vara en av snubbarna". Jag har inget intresse i att hålla koll på fotbollstransfers eller tabeller eller senaste uppdateringen i nån hockeygrej och är därför (frivilligt?) exkluderad i kanske 80% av kontorssnacket (när inga andra tjejer sitter här). Jag var vansinnig över att inte orka vara Uppfostraren (TM) på jobbet också häromdagen, men nu när jag skriver det här känner jag mest meh. Jag fick ju prata av mig häromdagen och nu är jag lugn igen. Tänk att man är så förutsägbar? Eller liksom funkar så mönstermässigt. Jag har alltid, utan undantag, blivit ASFÖRBANNAD över random grej (min go to-känsla) och så fort jag har fått prata om det så släpper det och går från piskande metervågor till ett lite guppande hav i bakgrunden bara. Nog om det, det jag tänkte skriva innan jag gjorde nån form av konstigt avstickarintro var egentligen nåt annat: En annan grej med att jobba bara med snubbar är att man också får en annan sida av t ex föräldraskapet, eller annan och annan, men man får uppleva männen från nåt annat håll än ens egna partner/ens egna kompisar. Alla här är otroligt dedikerade till sina familjer. Dom pratar gärna och länge om sina barn och sömnbrist och matvägran och jamen ni vet, allt som hör barn till. Tre av dom har bebisar hemma nu. Ingen sover bra under spädistiden, men ja, allihop är gemensamt överens om att deras partners drar det absolut största lasset (så dom VET ändå att det är så). Häromdagen sa en av dom appropå nattsömnen just att hans fru tar den största smällen pga har bebisen (han tar hand om deras tvååring) varpå jag bara frågade om inte han kunde ta nån natt eller någon morgon? Inte för att ifrågasätta utan bara precis samma som jag skulle ha sagt till en kvinna i samma situation: kan inte din snubbe ta barnet nån natt/morgon så du får sova? Nåväl. Det intressanta/spännande/tragiska är att han vänder sig mot mig och är GENUINT förvånad över frågan och det är svintydligt att tanken inte ens har slagit honom. For the record så gillar jag honom otroligt mycket och upplever att han verkligen både vill ha och utövar jämställdhet, men tanken hade inte slagit honom att han kanske kunde paja lite nattsömn för att hon skulle få en morgons sömn. I allmänhet är det mycket "hon får ta natten för jag jobbar"-känsla här och i det får jag bita mig i tungan för att inte ifrågasätta för mycket. Jag sa iallafall att jag trodde hon skulle uppskatta det supermycket om han tog nån morgon nån gång så hon fick sova ut. Hoppas han lyssnade.

onsdag, januari 15

Saker som inte är samma 1986 och 2020

När jag var liten åt jag Frosties till frukost. Kanske Start, om det var riktigt lyxigt, men fil och Frosties eller mjölk och Frosties och så en rostad macka på det. Mitt barn bad om yoghurt och müsli till frukost imorse. Det betyder turkisk yoghurt och havregryn. Alltså helt obearbetade, rätt från paketet, havregryn. I hennes värld är det SÅ lyxigt, höjden av frukostar nästan, att få "müsli" till frukost. En del av mig tycker att det är sjukt praktiskt att hon inte är så kräsen, men en del av mig får verkligen lust att göra en riktig müsli dvs havregryn i ugn med lite äppeljuice och honung (jo, äppeljuice, testa själva) med russin och fröer och kanske lite torkade tranbär eller kokosflingor eller nåt så hon får lära sig vad njutning verkligen innebär. (Samtidigt tittar jag lite avundsjukt på mina egna föräldrars avslappnade inställning till näringslära för alla vet ju att Frosties var liksom HÖJDEN av göttigheter.)

Idag är jag nöjd

En sak som är bra med att ha en chef istället för att vara en chef är att man bara tar sina issues och pratar av sig dom och så får chefen fixa och man själv kan fortsätta jobba med sitt. Nu råkar jag ju ha valt mitt jobb för att få jobba med just min chef (jo, Jenny, så är det) för att hon har varit en person jag har respekterat och sett upp till länge och jag har i många år tänkt att jag har velat ha henne som chef. Så jag har det kanske extra lyxigt i just mitt underhuggarskap, men fenomenet att få belasta någon annan med sina problem är ju rätt gött alltså. Till skillnad mot de senaste 7-8 åren när jag har varit personen som har fått medla, fixa, lösa, skälla och peppa menar jag. Nu sitter jag dessutom vid mitt köksbord med en nybryggd kopp jävligt starkt kaffe bredvid mig och njuter av möjligheten att jobba hemma. Mmm, ljuva tystnad.

tisdag, januari 14

Tänk hur det blev i livet

Ibland roar jag mig med att gå tillbaka och läsa i mina egna arkiv. Ofta väljer jag månaden vi är i, fast några år bakåt för att liksom se vad som hände då i livet. Imorse läste jag lite från januari 2013 dvs när jag och Andreas träffades (insåg precis i detta skrivande nu att vi glömde fira vår sjuårsdag, haha) och det är nåt speciellt med att läsa om kärleken som var den som blev. Då visste jag ju inte det. Det visste såklart ingen, men så här i efterhand är det hjärtvärmande att veta att all den där oron, nykärheten och kvillret blev ett giftemål och två barn och en hel himla framtid. Det finns få saker jag är lika glad för som att jag träffade just Andreas. Att det är honom jag får leva med och framförallt att han visade sig vara världens bästa pappa till mina barn. Jag känner mig lite blödig här nu. Och lite i behov att berätta att jag fortfarande är jättekär i honom och även om det är otroligt mycket vardagsliv så njuter jag fortfarande av att somna med handen i hans nacke och pussa honom på morgonen och jag får ganska ofta sug i magen av att titta på honom och ba HAN ÄR MIN! Han får mig fortfarande att asgarva och han tittar på mig med den där blicken som jag drömde om att nån skulle titta på mig med.

måndag, januari 13

Det som händer

Vi var hos min pappa i Karlstad i helgen. Det var så himla mysigt. Han har ju bott där i drygt ett år nu och lagt jättemycket tid (och pengar) på att fixa iordning sin lägenhet och det har blivit jättefint! Barnen var överlyckliga pga fick vara hos morfar och jag och Andreas hade det gött pga morfar tar hand om barn, lagar mat, plockar undan och fixar i allmänhet. Det var semester. Det är lite långt att åka 60 mil tur och retur på en helg med två små barn, men dom är också så tappra och vi klarade av det utan ett enda skrik. *klapp på axeln* Vi åkte direkt när dom vaknade i lördags morse och igår körde vi först slut på dom i Sandgrundsparken så dom däckade i bilen när vi rullade iväg strax innan lunch. Det är ju gött att komma bort lite, men det är också otroligt skönt att komma hem igen. Och! Idag jobbar vår städerska och hemmet kommer bli ordentligt rent för första gången på en månad. Det ska bli en sån FRÖJD att komma hem i eftermiddag.

fredag, januari 10

Jaha, nu har den här tanken med liv och jobb och balans marinerat i mig i ett par dagar och det visade sig att det jag egentligen behövde var en liten årsplan. Who knew? Vi satte oss iallafall ner i soffan igår efter nattningen och pratade om vad vi vill göra i år. För nånstans är ju ett beslut att gå ner i tid också ett ekonomiskt sådant, förutom alla mjuka värden som jag skrev om sist. Och jag gillar ju mitt jobb, som jag dessutom precis började på, så jag kom fram till att jag inte alls det vill gå ner i tid just nu. Jag vill bara hitta en bra balans mellan jobb och ledighet, och framförallt vad jag gör på min ledighet. Det hela slutade iallafall med att Andreas ska vara hemma varannan fredag med barnen under våren (haha, jo så slutade det) och sen gjorde vi en snabb semesterplanering och kom fram till att vi ska åka ingenstans i år heller. Eller vi kanske ska försöka hyra ett hus i Lidköping igen och ta en sväng till Göteborg i sommar och kanske dra ner till Malmö/Köpenhamn, men inga flygresor och ingen charter eller den sortens semester iallafall. Förutom en tripp till London/Brighton med pappa för att hälsa på min syrra som jag känner är long overdue (var hos henne senast 2013)  så hoppas jag på ett flygfritt 2020.

Det är konstigt det här med tankar. Hur dom liksom ändrar form och riktning när dom får ligga och skvalpa lite och hur det hjälper att skriva ner dom för att sen känna efter om det verkligen var så det skulle vara. Vi skiljer oss åt där ganska mycket, jag och min man. Han har en stark övertygelse i att lagt kort ligger (sagt kort ligger) och vår vanligaste konversation är typ att jag säger ska vi inte göra så här istället? Eller så här? och så svarar han men nu har vi ju sagt att vi ska göra på det första sättet. När han väl har bestämt sig så har han bestämt sig, medan jag kan behöva ett par vändor av ält för att på riktigt känna vad det är jag tycker är rätt.


torsdag, januari 9

Förtydligande

Jag kanske ska förtydliga att jag inte tycker att det är fel att gå ner i arbetstid, oavsett om det är barn inblandade eller inte. Jag tycker inte det är en kvinnofälla (i sig, sen beror det ju på om man får använda tiden till att göra mer oavlönat hemmajobb), däremot tycker jag att det är oerhört tråkigt för alla män som inte känner likadant inför tid med barn osv. För min del handlar det egentligen mest om en battle mellan att prioritera lugn, mer tid med barnen och fysiskt välmående mot ny på jobbet, gött med full inkomst och kul att jobba. Jag måste ju poängtera igen att jag gillar mitt jobb. Åh, jag tycker det är jättekul! Det handlar inte om en paus från det utan om tiden. Barnen är bara så här små nu. Det börjar redan finnas ett behov hos dom att vara på förskolan. Andreas poängterade häromdagen att att gå ner i arbetstid skulle vara för mig, inte för dom egentligen. Alltså, klart dom skulle ha det bra med mig och vilja vara hemma, men dom har det superbra på sin förskola och älskar att vara där och behöver kompisarna och allting den miljön ger, också. Aja, jag ska inte fatta några som helst beslut så här en vecka efter jullovet. Det är bara en tanke, vi får se hur den gror.

onsdag, januari 8

Vad hade du gjort?

Det är så mycket jag går omkring och tänker på just nu. Det allra största är kanske balansen mellan vad jag vill och vad jag borde. Och om jag verkligen vill det jag tror att jag vill och om det är okej att vilja det. Eller okej och okej, det är väl alltid okej att vilja grejer (som ej skadar andra obv) men är jag lat? Eller girig? Saknar jag driv? Eller är jag smart som äntligen kan urskilja en dröm/en önskan på riktigt jmf vilja ha en väska/tröja/sko? Sen vet jag inte ens om det är möjligt eller om jag känner för att pusha det just nu, men ja. Det jag tänker på är det här: under julledigheten (underbara, ljuvliga julledighet) hade jag så himla bra dagar där jag mådde bra i kroppen och i huvudet och i hjärtat. Jag älskar att vara ledig, det är ingen hemlighet. Ibland kan jag tänka att jag vill ha ett barn till bara för att få vara föräldraledig=långledig en gång till som exempel. Iallafall, jag stod och plockade i köket efter lunchen någon av dom sista dagarna på ledigheten och mitt i den kanske vardagstråkigaste grejen så bara slog det mig: jag tror att jag skulle nå min må bra-topp om jag jobbade 70% istället för heltid. Vi hade ätit en lugn frukost, solen sken och efter frukosten tog vi på oss kläder och drog med barnen ut på en långpromenad ner till sjön. Det glittrade i vattnet och vi lekte kurragömma med barnen och valde ut den perfekta pinnen i kanske tio minuter och pillade på tusen stenar och sen gick vi hem och käkade lunch. Samma lunch jag plockade undan efter när jag fick min uppenbarelse. (Helt seriöst, nu har jag haft två engelska ord som jag velat använda i den här texten istället som hade varit så mycket bättre, mundane och epiphany, svenskan är ett fattigt språk.)

Varför just 70%? Varför alls? Jo, men såhär: det som gör mig mest stressad i mitt liv är att göra iordning mig själv, hemmet och barnen och komma iväg i tid till förskolan på morgonen. Jag blir stressad, barnen krånglar för att dom inte är klara med sin morgon och allting är bara jäkt och tjat och hot och mutor. Under ledigheten, när vi inte har haft den stressen, har vi också klätt på ungarna och gått ut efter frukosten och det har tagit kanske fyra minuter för dom har varit klara och leksugna och redo. Jag skulle vilja ha tid att låta morgonen ta tid. En annan anledning är tiden jag har varit utomhus, något jag inte upplever att jag hinner i vardagslivet (utan att prioritera, men prioritera innebär att nåt annat måste stryka på foten). En vardag lämnar jag barn, jobbar och sen åker jag hem alt hämtar barn på vägen hem och sen ska liksom livet ske. Tvätt ska tvättas, barnens dag ska pratas om, det ska kramas, lekas och klättras, lagas mat, torka näsor och plockas plockas plockas. Sen är klockan strax efter åtta och då vill jag sitta i soffan med min man för det är vår heliga tid när vi får vara bara vi.

Och jo, det finns andra lösningar till mina "problem" än att gå ner i arbetstid. Vi kan väcka hela familjen tidigare (ger dock ej tillräcklig vila) och jag kan gå ut och gå på lunchen (inte samma sak att promenera i staden som i skogen) och visst, jag kan vara utomhus efter hämtning med barnen och låta disken stå på kvällen (men smuts=irritation hos både mig och Andreas). Att jobba 30% mindre innebär 12 extra timmar i veckan som buffert för allt det där ovan. Tänk, två dagar heltid och så tre halvtidsdagar per vecka. Då får jag jobba och vara vuxen och ha kul, men också vara ute i skogen, ha tid och lust och ork att lyssna på barnens tusen lekar (mamma, du kan vara prinsessan Celestia så är jag Twilight Sparkle och Nils kan vara kattpojken och så ska vi rädda Xentopia från den onda kungen och hans drake. Okej?)  Är det okej 2020 att känna så här? Borde jag inte vilja liksom blondinbella mig och maxa livet och planera mina timmar och fixa det med listor och scheman? Är det okej att känna att jag egentligen skulle vilja skapa mer tid i livet för att släppa fram något jag inte vet vad det är än? En kreativ del som sällan ryms i det vanliga livet kanske.

Det här har ju ingenting med mitt jobb att göra, egentligen. Det handlar absolut inte om att fly från jobbet eller att själva arbetet i sig är nåt jag vill ifrån. Det är mer en reflektion över tid och livsutrymme. Sen handlar det såklart också lite om barnen. Att stundtals har rätt mycket panik över att tiden går och dom blir stora och att jag liksom missar allt det här ljuvliga som små barn ju ändå är (trots all annan skit dom sysslar med som driver en galen). Jag vill ha ork och tid att vara närvarande med barnen. Jag vill inte sitta om 20 år, eller 10 år, eller 2 år och ångra att jag inte var med dom mer än vad jag är. (Och då är jag ändå rätt mycket med mina barn för att jobba heltid, det ska ändå tilläggas.)

Nu är det här ju mer en tanke/dröm än nåt jag har tänkt göra verklighet av, men om ni fick göra en ändring i era liv, vadsomhelst, utan att tänka på praktiska konsekvenser av det; vad hade ni gjort?

tisdag, januari 7

Årssummering 2019

Haha, lite sen på bollen här men nu har jag gjort det hela 2010-talet så jag måste faktiskt avsluta det här decenniet (och påbörja nästa) med en likadan.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Nej? Inget jag kommer ihåg isåfall. Jag började jobba som produktchef, det har jag aldrig jobbat som förut. Men jag vet inte om det räknas?

Höll du något av dina nyårslöften?
Okej, jag ville bli mer ekonomisk och köpa färre, bättre grejer och spara lite pengar. Jag ville också läsa böcker och laga mer olika sorters mat. Hmm, alltså jag vet inte om jag lyckades med nåt av det faktiskt. Jo, men färre, bättre grejer lyckades jag med. Dock är dom ju dyrare så besparingen var väl plusminus noll. Läsa gjorde jag INTE och laga mer olika sorters mat, hmm. Jag vet inte. Vi har ju barn och dom gillar ju barngrejer som korv, kycklingpinnar, pasta osv. Jag tycker ändå att vi (jag) försöker ha en bra mix. Vi körde matlistor nästan hela året och det innebär ju att vi äter relativt varierat.

Kommer du ha några nya för nästa år?
Ja! 2020 är året när jag ska ha riktiga nyårslöften. Jag behöver lägga lite tid på att må bra känner jag. Och jag behöver komma igång och använda min kropp lite grann, men istället för att göra min vanliga sex veckors hets och sen totalt tappa det och för att inte trigga min latenta kroppsstörda tankeverksamhet så har jag gjort en vähähäldigt försiktig och uppnåelig plan.
Jag ska:
Gå på en långpromenad i veckan (förutom det jag ändå gör)
Yin-yoga 30 min varje vecka.
Träna mitt naprapatprogram minst varannan vecka (otrolig förbättring från de noll gånger jag har gjort det hittills)
Läsa 25 böcker.
Bara bjuda på vegetarisk mat när vi har folk hemma.

Blev någon av dina kompisar föräldrar i år?
Ja, även i år om det nya bebisar.

Dog någon som stod dig nära?
Nej. Låt det fortsätta vara så.

Vilka länder besökte du?
Bara Sverige.

Är det något du saknar 2019 som du vill ha 2020?
Nja, men typ inte. Jag skulle vilja fortsätta ha det lugnt och skönt med min familj och ta hand om mig och mitt välmående.

Vilket datum från 2019 kommer du alltid att minnas och varför?
1 oktober började jag mitt nya jobb. Och så barnens födelsedagar antar jag. Nej, men inget speciellt hände 2019. Och samtidigt hände såklart livet-livet-livet.

Vilken var din största framgång 2019?
Att jag vågade söka nytt jobb. Att jag gick Friday Labs och fick insikt i mående/actions.

Vad är du mest nöjd med?
Att jag och Andreas är kära i varandra trots rätt må barn och heltidsvardag. Och att jag har så mycket tid som jag ändå har med barnen.

Största misstaget?
Jag tror inte jag har nåt stort misstag i år.

Har du varit sjuk eller skadat dig?
Förutom några slängar förskolebaciller så nej. Vill helst att det förblir så.

Bästa köpet?
En riktigt varm, stor jacka jag kan ha när jag är ute med barnen. Den har enorma fickor så jag får plats med en monstertruck, näsdukar, ett par bananer, nycklar och annat man måste ha med när barn är inblandade.

Vad spenderade du mest pengar på?
Räkningar och mat. Och våra bilar.

Gjorde något dig riktigt glad?
Samma som förra året: Min familj. Dom gör mig glad varje dag, var och en av dom. Att se Andreas med barnen gör mig knäsvag av lycka.

Vilka sånger/band kommer du komma ihåg från 2019?
Inte en enda.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Så mycket gladare. Åh, jag är verkligen lycklig just nu.

Vad önskar du att du hade gjort mer?
Läst böcker.

Mindre?
Suttit med telefonen. (Känns som att det är standardsvaret)

Hur tillbringade du julen?
I vårt hus med pappa och min syrra. Det var supermysigt.

Favoritprogram på teve?
Jag och Andreas ÄLSKAR ju Masterchef Australia. Det styr vårt liv lite grann under tiden det körs. I övrigt var Succession SJUKT bra (när jag väl började gilla karaktärerna) och vi kollade nog mest på Blacklist. Är nu inne på sjunde säsongen och det håller fortfarande.

Bästa boken?
Jag tror inte jag läste någon bok som gav nåt bestående minne 2019.

Phew! Okej, 2019 var ett lugnt år. Vi pysslade hemma, tog hand om varandra och oss själva och jag bytte jobb.

Gott nytt decennie hörrni!