tisdag, maj 22

Att vara mer än bara förälder

Jag är hos pappa med barnen. Andreas har heldagskonferens med övernattning i Stockholm och Ellens förskola vattkoppsvarnar och efter sex månaders back-to-back-sjukdomar orkar jag (vi) inte med en omgång vattkoppor också -> ensam med två barn i tre dagar i sjuk sommarvärme -> åkte till pappa. För att ha det överstökat: det är ljuvligt här. Vi har allt vi kan behöva (förutom en till förälder) och Ellen har väl aldrig varit så lycklig som när hon kan springa nakenfis hela dagarna, bada när hon vill och allmänt härja runt utomhus utan att nån direkt behöver vakta henne (ja alltså vaktar ju vattnet, men springer fan inte efter henne på gräsmattan).

Men jag. Jag är 145% förälder just nu. Det ryms inget annat än det ständigt ambulerande moderskapsskeppet här just nu. Mellan en aktiv tvååring och en sjumånaders bebis som inte kan, men väldigt gärna vill, krypa finns det cirka 1 timma av dygnets 24 för mig. Och då ska det ändå diskas flaskor och plockas leksaker och tvättas och och och. Sjumånaders bebisar är ju för övrigt världens bästa preventivmedel om dom inte har lärt sig krypa. HEL-VE-TE vilket gnäll det är hela tiden om han inte får vara 1) i famnen (superglad) eller 2) se på babblarna (superglad). Gud nåde den som sätter ner honom med en hög leksaker och ställer sig en meter bort för att ta kaffe. Sover gör dom i och för sig men vaknar för att käka båda två (ja vi borde ta det med Ellen jag vet). Inatt vaknade dom praktiskt nog samtidigt så då låg jag på mage i sängen med en flaska i varje hand tills bägge hade somnat om, men jag gissar att jag kommer åka på varannan timma-vaket inatt bara för det.

Det. Är. Utmattande.

Det är jättemysigt också. Jag älskar mina barn men jävlar vad jag kommer lämna dom till Andreas när han kommer imorgon kväll. Hejdå ungar, mamma ska bara gå i ide ett par dygn. Nä, skoja såklart. Som om det skulle funka så. Borde kanske öva på att det ska funka så, men just nu funkar det så här i mitt huvud:

FAN VAD JOBBIGA DOM ÄR JAG VILL BARA VARA IFRED HÅLL KÄFTEN OCH TA BORT DINA KLADDIGA FINGRAR OCH SLUTA RIVA MIG I ANSIKTET JAG BLIR TOOOOOOOOKIG HUR LÅNG TID ÄR DET KVAR PÅ DEN HÄR TORTYREN?

När möjlighet ges att vara ensam:

MEN DOM ÄR JU SÅ GULLIGA BÄST JAG TAR MED MIG EN OCH GÖR NÅT MYSIGT TITTA DEN SOVER SÅ FINT JAG KAN SITTA HÄR BREDVID BARA OJ VAD ANDREAS HAR HAFT DOM LÄNGE NU JAG MÅSTE NOG HJÄLPA TILL INTE SKA JAG VARA BORTA GUD JAG ÄR EN KASS MAMMA

Fiffigt naturen, fiffigt.

lördag, maj 12

För om jag inte skriver här kommer jag inte ihåg (Ellen 2 år)

Ellen är så jävla rolig med språket nu. Hon suger åt sig ord som en himla svamp och pratar i princip obehindrat förutom att hon fortfarande byter ut konsonanter. Det börjar hon iofs också korrigera nu och det är nog bara g och riktigt rullande r som hon inte säger så ofta. Häromdagen stoppade hon mig på gatan och ba vänta mamma! Titta hjujen är punpade föjståj du. Nu äj dom pejfekta. Det är mycket som är pejfekt och jättejättefint just nu. För att inte tala om hennes förhandlingsskills när hon vill ha nånting. Jag måste ha nappen tje minutej till faktiss Hon förstår givetvis inte tid på det sättet men hon kan räkna till tio och kan alla siffror separat, svara på frågor om vilken siffra som kommer före eller efter och räkna objekt korrekt så det händer att jag säger att vi ska göra nåt om fem minuter och hon förhandlar om ett högre eller lägre nummer beroende på om hon gillar det som ska göras eller inte.

Hon har också väldigt många olika personligheter och vi vet aldrig riktigt om det är Ellen (Ide), Tåget Troy, Bärgarbilen Tom, Racerbilen Rory eller Thomas (O’Malley från Aristocats eller Thomas the tank engine, det varierar) som vaknar på morgonen. Ja, hon gillar fordon väldigt mycket heh. Föredrar att stå på Ica och ropa på Rory framför Thomas men men.

Det är en bestämd liten person som bor här och hon har såklart börjat med dom härliga utbrotten för oftast random grejer som gaffeln låg på fel håll eller vattnet var ljummet och inte iskallt när hon skulle tvätta händerna. Ni vet, logiken som ingen förstår i små hjärnor. Jag föredrar ju ligga på golvet och skrika-infallen framför den plötsligt selektiva dövheten eller avsaknaden av samtliga skelettdelar i kroppen som hon tar fram när hon inte vill något. Det första är ju ändå lite underhållande i sin dramaturgi medan de två sista mest är extremt tålamodsprövande och tar fram mina absolut sämsta sidor. LÄGG AV NU ELLEN! FÖR HELVETE! kan jag ha väst ett par gånger (ehm) mellan ihopbitna käkar i omklädningsrummet på förskolan samtidigt som jag har lett lite urskuldrande mot pedagogerna som klär på tusen barn medan jag inte får på ett av mina ens en mössa. På tal om förskolan så gillar hon fortfarande att gå dit (phew). Vi har nog haft gråtiga lämningar färre än handens fingrar. Inte för att jag drabbas direkt för jag lämnar inte men ändå.

Ellen är förutom ovan ett väldigt glatt barn och framförallt väldigt snäll, omtänksam och inkännande. Hon har världens fantasi och leker jättebra på egen hand, men hon är också känd för att berätta sagor vid läggdags Det vaj en dång en bil, MEN en dag kom det en... och häromdagen i bilen iscensatte hon en samling på förskolan. Vi hade varit på Siggesta gård och precis hoppat in i bilen när hon ba Nu äj det samling! Föj pappa äj häj å mamma äj häj åhej åhej föj Nissi äj häj.. Okej, nu äj det sångpåsen. Jag böjaj. *låtsas plocka upp ett kort ur sin imaginära påse* En katt! Lijje katt lijje katt, lijje söte ka-atten vet du att vet du att det blij mött på na-atten? Okej, nu äj det mammas tuj att välja kort. Höll på att köra av vägen för jag skrattade så mycket. Vi roade oss med låtsaspåsen i princip hela vägen tills vi var förbi Nacka.

Lilla Ellen. Så liten egentligen, men ändå så stor. Så hjälpsam (när hon vill), så stark och så beslutsam. Så himla underfundig och rolig och älsklig. Jag trodde aldrig jag skulle älska så här.