fredag, november 30

Livets gång

Min farmor gick bort inatt. Jag sitter på ett tåg på väg hem igen efter ett besök hos henne och hos pappa igår. Hon var 90 år och fick vara pigg både i huvudet och kroppen tills precis nyss och 90 år är 90 år och döden är en del av livet så det känns ändå okej. Eller som en tanke vi alla ändå förlikats med kanske? Jag vet inte. Jag känner mig tacksam över att hon fick det slut hon ville ha (snabbt) och att jag hann dit för att säga hejdå och berätta om hur det aldrig kommer finnas någon som kliar så skönt på ryggen. Eller gör lika god svartvinbärssaft. Eller berättar lika grova historier. Jag kommer aldrig glömma Andreas panikartade blick och hysteriska fnitter som han aldrig fick under kontroll när dom träffades första gången och hon drog en av sina rövare. Humor var verkligen hennes stora paradgren och hon gjorde utförde den med bravur. Jag kommer sakna den. Och jag kommer sakna henne.

måndag, november 26

Ph, nu kom jag på ytterligare en grej jag tycker är problematiskt: insamlingar till privatpersoner. Typ x har cancer och det finns en icke-medicinskt godkänd metod utan uppföljning i x-land. Tyvärr kostar den 2 miljoner eftersom svensk vård inte testar helt oprövade kort/bedömer utfallet svart. Vi hjälps åt! Eller som precis nu angående nåns vårdsituation där det finns eventuell (tillfällig) hjälp i Sydafrika.

Jag är inte sur (såklart) på att folk blir desperata i desperata situationer, men att vi åh hur ska jag förklara hur jag tänker? Att vi satsar energi och skapar skyddsnät där folks välvilja och förmåga att be om hjälp/ha ett nätverk är nyckeln? Istället för att kanske lägga energi och tryck på välfärdsstaten att se till att det skyddsnätet är tillgängligt för alla och inte bara dom som har stories som berör. Att den här crowdfunding-grejen, hur välvillig den än är, kanske inte alltid är till det bästa?

Mamma dog i cancer för ungefär 4,5 år sedan och jag kan personligen förstå exakt hur gärna man VILL att det ska finnas en bot och bättring och exakt hur mycket hopp som behövs för att orka med tuffa besked, men också samtidigt: vården och läkarna existerar ju inte för att förstöra eller förkorta liv. I beskedet att inte fortsätta behandla finns ju också en hänsyn till livet som finns kvar. Det är inte alltid vårt hopp, våra behov och vår välvilja förstår det. Det är lite därför, tänker jag, som det finns läkare som faktiskt sätter stopp. Som säger att nej, men vet ni? Det kanske kommer bot i framtiden, men den är inte här än. Fy i jävla helvete vad vidrigt det är att höra det och leva med det, men ibland tänker jag också på alternativet: tänk om mamma hade åkt iväg sina 6 sista månader till andra sidan jorden? Ensam och smärtfull och utan oss. Tänk vad vi alla hade missat då?

Och när det handlar om platsbrist eller läkarbrist eller informationsbrist eller andra brister och vi börjar lita på att våra medmänniskor ska tycka att vi är likeable nog att skänka en slant till så kanske det inte blir en riktig bättring. För specifik individ är det givetvis en toppengrej, men för oss som samhälle? Ska vi inte lösa det tillsammans men utan möjlighet att välja mottagare? Egentligen? Fixa ett samhälle där vi ställer krav nog att se till att folk inte hamnar mellan stolarna. Ett samhälle där LSS inte dras in och mammor och pappor och syskon och fastrar och älskade tas omhand OAVSETT om nån orkar rodda en insamling eller inte?

Och ja, nä, men om vi inte är där då? (Det är vi ju inte) Ska vi ändå ideologiskt hålla i pengarna? Alltså jag vet inte, men kanske hellre lägga fem minuter på att maila en politiker än en femtiolapp i en insamling?


lördag, november 24

Ja, jag är hundra procent ond människa

Appropå min aversion mot rädda världen-anti-black friday-grejen kan jag väl också passa på att outa att den värsta presenten jag vet är såna där välgörenhetskort i andras namn. OBS jag är såklart inte 100% ond och tycker det är superbra att skänka till välgörenhet och är själv månadsgivare till Läkare utan gränser, Rädda barnen och Läkarmissionen, men att ge det som julklapp till nån annan? No-o-pe, om det inte är uttalat att ALLA hoppar julklappar och istället väljer att skänka (eller göra whatever med) pengar som annars hade gått till julklappar eller födelsedagspresenter eller så. Då är det en toppenidé. Men för dom som har traditionella julklappsutdelningar där alla andra har lagt tid, omsorg och pengar på att välja julklappar och så får dom ingenting själva för att en person väljer att sätta sin egna moraliska idé överst? Tycker det är dålig stil. Förespråkar därför istället den här varianten om man känner att man hellre vill att pengarna går till välgörenhet: då får man önska sig det själv. Eller be om kvitton, lämna tillbaka och skänka. Ta smällen själv så att säga. Vet ju folk som har köpt jättefina, omtänksamma presenter och sen ba ”här får du en get i Somalia”. För även om julen inte ska handla om att pengar byter händer så tycker jag att julklappar, om sådana ges, ska vara till nytta och glädje för mottagaren. So sue me.

fredag, november 23

Hail Black Friday

Okej, nu är jag så jävla trött på hela Upplyst Medelklass™️-gnället över en av årets största reor. Sitt ner i båten och håll käften känner jag mest.

För det första: vill vi ha kvar handel som inte är genom jättar/kedjor så är reor ett måste för mångas överlevnad. Det är dom som möjliggör för butiker att köpa in ett sortiment med olika storlekar istället för bara en small eller medium, olika färger eller i allmänhet ett erbjudande som är nödvändigt för att sälja resterande produkter.

För det andra: det är väl toppen att julrean kommer innan jul istället för efter? Dels finns möjligheten för alla som inte väljer sin konsumtion att köpa nåt alls eller kanske nåt finare eller till och med bättre än alternativet. Det är väl roligare att ge en sak än ett kuvert med pengar eller presentkort att använda i julrean efter?

För det tredje: vet ni hur mycket pengar handeln genererar för t ex välfärden (som samma bojkottare oft vurmar för)? Vi pratar om miljarder in till statskassan i ren moms bara. För att inte tala om alla extraanställda och deras sociala avgifter och skatt. Eller det faktum att så många fler är i sysselsättning i november/december i allmänhet?

Och alla företag som ”bojkottar” reor: hela ert jävla reason for being är att sälja grejer. Er möjlighet att köpa ”bra skinn” eller ekologisk bomull osv är pga pengar ni får in från att folk köper. Alla era anställda finns för att ni säljer. Sluta låtsas ha nån jävla moral high ground och gör er ännu mer otillgänliga för andra än dom med stort köputrymme. Det finns andra sätt att försöka göra gott (bra produktion, hög kvalitet, generösa villkor för anställda t ex) än att exkludera.

Det är klart att alla kan fundera ett extra varv på om vi verkligen behöver vad det nu är, men det gäller väl för fan varje dag året runt och inte bara en vecka med lägre priser än vanligt.

tisdag, november 13

Vi hade slutbesiktning på huset igår. Det gick runt en massa män och hmm:ade och tejpade på väggarna med mikroskopisk noggrannhet, vilket vi såklart tackar för. Generellt känns det som en väldigt fint hantverk även om det är ett massproducerat radhus. Nu bygger i och för sig Besqab, som vi köper av, väldigt mycket på plats, men det är ju inte direkt one of a kind som vi har köpt. Heh. Förutom viss tveksamhet kring vissa inredningsval vi gjorde för 2 år sen (t ex matt kakel - WHY?!) så känns det så himla bra! Nissi var med och sprang omkring och visade med all tydlighet att det var hans hem. Han blängde på alla män, var och en av dom, när de klev innanför tröskeln till HANS hem. Hur hade dom mage att komma där och greja när han skulle hoppa dansa och snurra? Ettåringar alltså, älskar dom så mycket. Satt på tal om eh ett år igår och kollade igenom telefonen för att hitta bilder på hur livet var för ett år sen och HERREGUD hur kan vi inte bara skaffa femtusen barn? Filmerna på Skrällen när hon sjunger och pratar och trollar och grejar och på Nils lilla nyfödsvevande händer? Kände för att gå direkt till toaletten och spola ner mina p-piller (har fått världens bästa p-piller BTW. Kan skriva om dom och anledningen om nån bryr sig?). Inte för att det hade gjort nån större skillnad i och för sig för liggandet är veheherkligen inte prioriterat hemma hos oss just nu. TMI. Andreas vill inte ha fler barn och jag vill nog egentligen inte ha fler barn i praktiken, men i teorin? Åh, i teorin vill jag ha minst fem och vara hemma på heltid och bara svämma över av barn. I praktiken vet vi ju att jag blir en sur ledsen grinig enstöring av att vara hemma och att jag inte alls det vill ha ytterligare tre barn som vaknar om vartannat och skriker vid påklädning och som upptar all min tanketid. Men komma över barnlängtan? Tankarna på att aldrig mer få vara gravid eller ha ett nytt litet liv att älska? Lite sorgligt ändå. Ok måste jobba hejhej.