söndag, november 1

Barnen är förkylda (igen). Ingen större fara med nån av dom, men Nils hostar och snorar och Ellen är lite snuvig och har sitt sjukdomskännetecken: extremt känslig. E x t r e m t känslig. Gråter för allt. Det är hennes största förhandstecken på att sjukdom kommer. I vanliga fall är hon bara glad och PEPP, men inte just nu. Jag är mest trött. Somnar strax efter klockan tio på kvällen, och då har jag ändå redan sovit i soffan en stund. Barnen har sovit inne hos oss i ett par dagar = ingen stör mig på nätterna så jag sover dessutom som en stock i typ åtta timmar per natt. Ändå: helt slut på kvällarna. 

Vi har blivit hemkommenderade från jobbet nu. Det sägs att det ska gälla en vecka först och främst, men jag tycker det vore helt orimligt att gå tillbaka till jobbet givet övriga regler som gäller så jag funderar på att åberopa riskgrupp om det kommer ändrade direktiv igen och jobba hemma iallafall till julledigheten. Det jag gör kan jag likagärna göra på distans ändå så det spelar ingen roll för min arbetsprestation. Däremot känns det ju skittråkigt att inte få det sociala, som faktiskt är himla roligt, men jag är så glad över att jag fick två månader ihop med folk så vi hann få en liten relation innan vi behövde gå över till enbart digitalt. 

Nu kom förresten Ellen med en teckning hon hade gjort med saker jag önskar mig i julklapp. Hon hade ritat ett hjärthalsband och det var det gulligaste jag har sett i mitt liv. Jag sa att jag tycker att hon är fantastisk och då svarade hon, som bara en fyraåring kan: Ja! Visst är jag? Nu ska hon tydligen ge mig en ryggmassage och lite kramar. Höll på att kasta ut henne förut när hon stod bredvid mig och PRATADE SÅ HIMLA HÖGT OCH OAVBRUTET OM INGENTING men det har vänt nu. Hon hade också gjort ett kort till Nils och så ville hon att jag skulle skriva Tack för att du leker med bilar med mig. Så gulligt, framförallt eftersom hon inte alls tycker att det är så himla kul att leka med bilar.

Okej, nu har Mamma?-ndet börjat här igen, gotta go.


Inga kommentarer: