torsdag, december 10

Tjejen från landet

Det är torsdag. Äntligen. Dagarna har kommit ikapp min inre klocka som har trott sen i måndags att det har varit torsdag. Känslan när det går upp för en att det är måndag och inte torsdag? Besvikelse. Jag tror att det är kopplat till min oerhörda längtan efter jullov och att vara hemma och skrota med barnen (jag kommer ångra dom orden, ja). Nu är det bara sju arbetsdagar kvar inklusive den här (OM ALLA FÅR VARA FRISKA NO JINX!) och jag har alldeles lagom att göra på jobbet så jag vet inte varför jag längtar så mycket men jaja, nu är det så. Vår HR-chef ringde för övrigt precis. Vi har generellt väldigt lite med varandra att göra så min instinktiva känsla var Nu får jag sparken! och så inledde hon med att säga att en av ägarna hade bett henne ringa (dom är väldigt hands-on) och fast jag VET att jag gör ett bra jobb och att den personen verkar vara nöjd så kommer rädslan för avsked som ett brev på posten. Jag fick såklart inte sparken. Hon ville ha ett rekryteringssystem, avd saker som inte är samma. Häromdagen ringde inköpschefen och ville ha en leverantörsportal. Rekryteringsgrejen har med vår digitala värld att göra, vilket faller inom mitt ansvarsområde-ish, men någon leverantörsportal har jag då rakt ingen koll på. Det tyckte min kollega inte spelade nån som helst roll för jag tror att du är precis rätt person att prata med

Det är det här som är kul med att jobba i den här typen av företag. Nu råkar ju min arbetsgivare omsätta i runda slängar tre miljarder eller så och skulle kunna ha en betydligt mer hierarkisk inställning till...allt, men det är i grund och botten ett familjeföretag. Skapat för två generationer sen, fortsatt med familjen som enande kraft. Jag känner mig så inkluderad och uppskattad och fast det som i alla projekt går ett steg fram och två tillbaka stundtals så är det roligt. Det är mycket nytt och jag känner att jag växer både i min roll och som person, men det levererar också insikter i hur långt jag faktiskt har kommit. Jag KAN saker nu. Vi satt och pratade lite häromkvällen och jag insåg att jag inte längre tillhör juniorerna. Jag är en sån som har erfarenhet att hämta av, att dela med mig av. Jag har blivit en riktig vuxen.

Tänk att det här jobbet fanns HÄR? Eller på ett sätt såklart att det fanns här. Pga covid har vi ju inte alls kommit in i livet här rent socialt än, men det är nånting djupt nere i kärnan av min identitet som passar så så så bra in här. Lugnet. Det tar den tid det tar. Det sociala, att alla liksom pratar med varandra. Det kanske inte alltid är helt PK (room for improvement) men det är alltid alltid hjärtligt och trevligt och varmt och personligt. Jag gillar det. Jag älskar det nog till och med.

3 kommentarer:

Theresa williams sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Filippa sa...

Alltså jag har sett Theresa Williams terrorisera blogger/blogspot nu sen 2008. Samma text sen start såvitt jag kan se. Hur kan denna spam betala sig?

Linn sa...

Nej, men det är helt oförståeligt? Vad kan det ens ge från början?