Den andra sidan av föräldraskapet

 Det här är första dagen på två veckor som barnen är på förskolan*. Jag känner mig helt tom. Jag älskar mina barn och dom är egentligen rätt enkla att ha att göra med, men fan vad det sliter att försöka jonglera VAB och jobb och vara i karantän och ändå försöka hålla barnen någotsånär sysselsatta. I lördags hade jag en riktigt jävla jobbig dag. En sån där dag när man är Världens Sämsta Mamma™ generellt, men också en sån dag när föräldraskapet verkligen känns som en boja. Det händer inte så jätteofta, men i lördags kom liksom isolationen pga covid, ensamheten det innebär, ensamheten i att flytta, jobbstress och känslan att vara helt fångad pga barnen bara in som en tsunami. Lite som klaustrofobi, fast i mitt liv är nog bästa sättet att beskriva känslan. Vi lever generellt ett liv som är väldigt barnanpassat. Det är inte 100% för barnens skull, det är också för min och Andreas, men det är klart att vi inte hade valt att äta 17.30 varje dag. Eller gå upp 05.45. Eller laga mat som ingen äter, städa när någon simultant välter ut en legolåda eller räkna med 20 minuter för att ens komma ut ur huset när man kommer på att det vore trevligt med en promenad. I lördags, efter som sagt två veckors KONSTANT jobb på nåt sätt (vakna, serva barn med morgongrejer, göra iordning sig själv, plocka iordning i huset, bädda sängen, sortera tillbaka grejer till rätt ställe, gå och jobba, byta av VAB, ta fram pyssel, läsa sagor, fixa mellanmål, städa undan, gå till lekplats, komma hem, plocka iordning, laga mat, plocka undan, pyjamas-borsta-tänder-natta barn, fixa julpynt, planera mat, handla mat, betala räkningar osv) med kanske en timma efter nattning på kvällen åt mig själv så kom den känslan. Typ JAG FÅR INTE PLATS I MITT EGET LIV. Typ att min enda reason of being är att vara en servicestation för andra och är det liksom det här som ska vara livet? Så kändes det. Och ja, men så ÄR det ju att vara förälder, men utan covid kanske man får lite mer utrymme för sig själv OCKSÅ. Jag kan göra allt det där om jag OCKSÅ får träffa en kompis då och då eller prata lite med någon kollega eller bara jag vet inte, gå i en affär. Se andra människor och interagera med dom. Om jag får läsa en bok eller kolla på en serie eller ha sovmorgon. Eller om jag slipper hantera mina barns tusen önskningar i några timmar. Då orkar jag göra allt det där sen (oftast). Så var det inte i lördags. I lördags var jag ensam med barnen efter tio dagars isolation och till slut hade jag så mycket panik så det enda jag kom på var att gå och duscha för att få vara lite i-fucking-fred och samla mig så jag orkade sista timmarna. För hur trött man än är, hur ledsen man egentligen är och hur dåligt tålamod man än har så finns det ju faktiskt inte något val med barn. Det är ju bara att bita ihop och gnata på, även när man verkligen känner att det är övermäktigt.

Det gick över sen. Andreas kom hem. Barnen vaknade på nytt humör igår och idag är dom på förskolan igen.

* Nils pedagog fick corona. Nils och Ellen började hosta och pga smittkedja med pedagogen fick vi stränga order om att hålla barnen hemma 7 dagar från symtomstart och sen lade vi till tre dagar extra för att försöka undvika smittkedjan ifall det var så att vi inte hade covid. Vi kanske hade det? Jag vet inte. Barnen hade enbart hosta i drygt en vecka. Inga andra symptom förutom extremt gnälliga. Jag fick frossa, fast ingen feber och hade ont i huvudet, öm i kroppen och lite orolig i magen. Det fanns inga testtider här som hade gett svar i rimlig tid så vi har inte testat oss. Tänker att jag gör ett antikroppstest om nån vecka istället.

förtydligande: barnen har inte gjort nåt speciellt eller varit hemska på nåt sätt. Dom har varit barn bara. Det är okej att tycka att det är jobbigt att bara vara i närheten av barn som är...barn.

Vad gör jag?

 Jaha, ni vill veta vad jag jobbar med allså. Okej! Jag jobbar som customer solution manager på hos en av Sveriges största matproducenter. Det är lika superluddigt som innan, eller hur? Mitt uppdrag är att titta på kundupplevelsen och driva projekt för att förbättra den. Eftersom nästan allting på ett företag påverkar kunden på ett eller annat sätt så kan det innefatta allt från att titta på prisstruktur och lönsamhet till att ta reda på hur kunden får vissa dokument eller tillgång till rätt/bra information. Det det just nu främst innebär är att fixa så vi får en ny e-handel för den gamla är utdaterad och ger absolut inte en bra kundupplevelse. Det är mitt "lilla" projekt och det innebär att förstå vår systemarkitektur och datan vi har och hur vi skickar den men såklart också att ta fram förslag på plattformar och partners, tidsplaner och priser på vad/hur/när en ny e-handel är och byggs. Det är vad som skulle ha blivit mitt första projekt. 

När jag började kolla på hur vi jobbar nu, hur det ser ut för kunden och vilka upplevelser dom har insåg jag dock att vi också har ett behov av nån typ av system som samlar ihop kundinformation (sk CRM-system). Informationen finns där idag, men den är väldigt spridd och svår att sammanställa snabbt. Det läggs alltså väldigt mycket tid på administrativa saker som tar ifrån det alla egentligen ska och vill jobba med. Därför gled mitt "lilla" e-handelsprojekt över på att titta på hur och vilka som skulle kunna leverera en lösning på HELA kundupplevelsen. Så nu har jag haft en massa möten med en massa olika företag om olika lösningar och så försöker jag sammanställa och rapportera vilka alternativ som skulle kunna vara rimliga för oss att använda framöver. Ja, alltså JAG gör ju inte allt det här själv. Vi är ju ett gäng hos oss som är med och kollar, men jag bokar möten och briefar och kontrollerar och frågar och ja, men driver på så vi kommer framåt någotsånär kontrollerat.

Två viktiga aspekter i allt det här är 1) att förankra i organisationen vilken information vi vill ha och hur vi vill jobba och 2) att se till att systemvärlden lirar med varandra.

Så jag pratar med IT och sälj och marknad och logistik och så lite leverantörer. Just exakt i detta nu sitter jag med och lyssnar på ett samtal mellan en potentiell leverantör och vår IT-avdelning där dom pratar om hur man kan skicka data mellan olika system. Jag blir alltid lika förvånad när jag faktiskt förstår vad dom pratar om.

Jobb

 Det har varit intensiva dagar det senaste. Plötsligt är mitt lilla projekt i allas blickfång och jag har bara några dagar på mig att leverera kort- och långsiktig leveransplan och förslag på partner/-s och kostnader osv. Imorse när jag borstade tänderna tänkte jag på hur mycket roligare jag har nu jämfört med förra jobbet. På mitt förra jobb lade massor av snubbar massor av tid på fräsiga powerpoints, men levererade in all honesty inte så mycket. Här levererar ungefär ingen snofsiga presentationer, men det händer desto mer. Jag trivs också personligen så mycket bättre på ställen där beslutsprocessen är dynamisk och folk är involverade än där det finns hierarkier i vem som får prata med vem osv. Här får jag tycka och fundera och vara med på att ta fram förslag. Det är skitkul. Och läskigt. Vissa dagar tänker jag ofta Är jag helt dum i huvudet? Är det kejsarens nya kläder där alla fattar, bara inte jag? Är jag sjukt naiv nu? Men försöker jag reda ut hur det ligger till och så har det hittills visat sig att jag nog inte är så himla dum i huvet iallafall. Det känns skönt.

Och det här är ju hur jävla luddigt som helst, inser jag nu. Var GÖR jag ens? Vad jobbar jag med? Vill ni veta det? 

 Jag håller tummarna. Och nu när det ser ljusare ut så har jag till och med följt CNNs sändning och ja, men hoppet lever ju ändå känner jag. Jag har såklart velat se en demokrat som president, men jag det slog mig imorse att jag inte har funderat längre än att Trump ska bort. Jag har inte unnat mig att tänka på hur det kan bli efteråt om Biden vinner, men imorse gjorde jag det. Dom senaste fyra åren har jag i princip ignorerat USA för att liksom mentalt överleva. Det har varit för mycket skada. För sjukt. För odemokratiskt. Och för skadligt. Men tänk om Biden vinner? Inte för att han kommer göra allting rätt, men vad skönt det isåfall blir att vakna på morgonen och inte behöva fundera på om en triggerglad maktfullkomlig gubbjävel har dragit igång ett världskrig. Tänk att slippa oroa sig för saker som i en relativt vanlig värld inte ens hade nuddat ens tankebana, men som under Trump har varit normalt. Som att presidenten av en av västvärldens ledande länder är faktafientlig. Nu måste jag tyvärr jobba lite, men hoppet lever. Det gör det.

På mindre vidrigt humör

 Det är bättre idag. Dels för att det inte längre skulle ha varit mammas födelsedag och dels för att jag instagrambiktade mig igår och fick så himla mycket finheter tillbaka så det kan räcka resten av året. Och för att jag nu har pratat med flera stycken som har med mitt projekt att göra och det känns lite mindre ensamt. Tänk vad kontakt med andra ändå spelar roll? Såklart fortfarande sur över USA och valet där, men eftersom jag inte kan påverka det öht så har jag valt att försöka minimera dess påverkan på min mentala hälsa här och nu. Dvs ignorera vad som pågår tills det är klart och fokusera på att jobba igen det som stressat mig.

På vidrigt humör

Min tur att vabba. Hittills har jag vobbat. Det är tamigfan den sämsta idén nånsin för jag känner mig stressad och dålig över jobbet och jag har helt ärligt nästan ignorerat barnen. Så dålig timing att dels börja jobba hemifrån och dels ha barnen hemma samtidigt. Och så är det val i USA och trots att jag har läst massor som pekar på motsatsen så tror jag att Trump vinner. Och så är det mammas födelsedag idag. Och jag såg också precis presskonferensen med Löfvén och co och jag känner rätt mycket att vi inte förtjänar att få så här mycket frihet. Vi ska följa rekommendationerna (som ju egentligen är fel ord pga i FHMs värld betyder det regler) men jag vet nästan ingen som gör det. Alla har sina egenpåhittade anledningar till att inte följa. Dom "måste" träffa kompisar eller träna eller gå på stan eller vad det nu kan vara. GE FAN I DET! Det finns inget som får mig att brinna i huvudet som när jag läser eller ser folk jag känner skita i det. Klart man får ha en liten middag? Det skadar väl ingen? Eller bara springa lite på gymmet? Jag blir tokig. Alla som gör det är idioter. Om du som läser här hittar på egna anledningar till att inte lyda: du är en självisk idiot, gå och skäms! Det är verkligen inte så himla svårt att stanna hemma i någon månad för att få bukt på det här. Vi har haft SÅ mycket frihet och många har kunnat ha en nästan normal sommar. Sånt vi inte kan styra över som att gå till jobbet eller skola/förskola är en sak, men fritidsaktiviteter är faktiskt alldeles jättelätt att hoppa över. Låt bli bara. JA det är trökigt och JA du kommer troligtvis på psykiskt sämre än om du skiter i det, men du leker med andras liv när du inte lyssnar. Fkn sluta med det. 

Det är min tur att jobba idag. Det gick bra tills alldeles nyss när strömmen gick i hela huset. Vi har några gubbar här som "stänger poolen" och hittills har dom då 1) gjort nåt med strömmen och 2) sagt att värmepumpen är trasig och behöver bytas ut för det är nåt fel med kompressorn (avd gånger när information flyger högt över mitt huvud och jag bara nickar och säger okej och sen googlar kostnad och försäkringstäckning). Nu verkar dom göra nåt som gör att huvudsäkringen löser ut för det blinkar och blinkar lite överallt hela tiden. Och nu kom Andreas och sa att en ny pump-grej kostar typ 25 000 kronor plus installation. HÄRRRRLIGT ändå. Nu blir det försäkringsbolaget och/eller åberopa dolt fel mot förra ägarna för jag orkar faktiskt inte betala för en grej till som inte funkar i det här ändå rätt nya huset. Insåg nu när jag googlade att spotlightsen som vi var tvungen att byta i hela huset för ungefär 30 000 kronor kanske också är ett dolt fel. Vi bytte främst för att dom var dåliga och fula, men när dom bytte insåg vi att det inte var speciellt säkert installerat och då slog det mig nu att det faktiskt räknas som ett dolt fel. Så ni får vi väl välja mellan att bråka med tidigare ägare (=jobbigt och psykiskt jobbigt med oklar utgång) eller ta kostnaden själva och gå vidare med livet (som vi ändå redan har gjort). Men ska vi ändå bråka om en grej kan vi ju likagärna bråka om två tänker jag. Det handlar ju ändå om väldigt mycket pengar. Några tusenlappar hade jag inte orkat göra något med, men det här spelar ju faktiskt stor roll om inte försäkringen täcker det.

Nu ska jag göra en presentation som är halvklar i mitt huvud. Lycka till till mig.

Barnen är förkylda (igen). Ingen större fara med nån av dom, men Nils hostar och snorar och Ellen är lite snuvig och har sitt sjukdomskännetecken: extremt känslig. E x t r e m t känslig. Gråter för allt. Det är hennes största förhandstecken på att sjukdom kommer. I vanliga fall är hon bara glad och PEPP, men inte just nu. Jag är mest trött. Somnar strax efter klockan tio på kvällen, och då har jag ändå redan sovit i soffan en stund. Barnen har sovit inne hos oss i ett par dagar = ingen stör mig på nätterna så jag sover dessutom som en stock i typ åtta timmar per natt. Ändå: helt slut på kvällarna. 

Vi har blivit hemkommenderade från jobbet nu. Det sägs att det ska gälla en vecka först och främst, men jag tycker det vore helt orimligt att gå tillbaka till jobbet givet övriga regler som gäller så jag funderar på att åberopa riskgrupp om det kommer ändrade direktiv igen och jobba hemma iallafall till julledigheten. Det jag gör kan jag likagärna göra på distans ändå så det spelar ingen roll för min arbetsprestation. Däremot känns det ju skittråkigt att inte få det sociala, som faktiskt är himla roligt, men jag är så glad över att jag fick två månader ihop med folk så vi hann få en liten relation innan vi behövde gå över till enbart digitalt. 

Nu kom förresten Ellen med en teckning hon hade gjort med saker jag önskar mig i julklapp. Hon hade ritat ett hjärthalsband och det var det gulligaste jag har sett i mitt liv. Jag sa att jag tycker att hon är fantastisk och då svarade hon, som bara en fyraåring kan: Ja! Visst är jag? Nu ska hon tydligen ge mig en ryggmassage och lite kramar. Höll på att kasta ut henne förut när hon stod bredvid mig och PRATADE SÅ HIMLA HÖGT OCH OAVBRUTET OM INGENTING men det har vänt nu. Hon hade också gjort ett kort till Nils och så ville hon att jag skulle skriva Tack för att du leker med bilar med mig. Så gulligt, framförallt eftersom hon inte alls tycker att det är så himla kul att leka med bilar.

Okej, nu har Mamma?-ndet börjat här igen, gotta go.