Det här är första dagen på två veckor som barnen är på förskolan*. Jag känner mig helt tom. Jag älskar mina barn och dom är egentligen rätt enkla att ha att göra med, men fan vad det sliter att försöka jonglera VAB och jobb och vara i karantän och ändå försöka hålla barnen någotsånär sysselsatta. I lördags hade jag en riktigt jävla jobbig dag. En sån där dag när man är Världens Sämsta Mamma™ generellt, men också en sån dag när föräldraskapet verkligen känns som en boja. Det händer inte så jätteofta, men i lördags kom liksom isolationen pga covid, ensamheten det innebär, ensamheten i att flytta, jobbstress och känslan att vara helt fångad pga barnen bara in som en tsunami. Lite som klaustrofobi, fast i mitt liv är nog bästa sättet att beskriva känslan. Vi lever generellt ett liv som är väldigt barnanpassat. Det är inte 100% för barnens skull, det är också för min och Andreas, men det är klart att vi inte hade valt att äta 17.30 varje dag. Eller gå upp 05.45. Eller laga mat som ingen äter, städa när någon simultant välter ut en legolåda eller räkna med 20 minuter för att ens komma ut ur huset när man kommer på att det vore trevligt med en promenad. I lördags, efter som sagt två veckors KONSTANT jobb på nåt sätt (vakna, serva barn med morgongrejer, göra iordning sig själv, plocka iordning i huset, bädda sängen, sortera tillbaka grejer till rätt ställe, gå och jobba, byta av VAB, ta fram pyssel, läsa sagor, fixa mellanmål, städa undan, gå till lekplats, komma hem, plocka iordning, laga mat, plocka undan, pyjamas-borsta-tänder-natta barn, fixa julpynt, planera mat, handla mat, betala räkningar osv) med kanske en timma efter nattning på kvällen åt mig själv så kom den känslan. Typ JAG FÅR INTE PLATS I MITT EGET LIV. Typ att min enda reason of being är att vara en servicestation för andra och är det liksom det här som ska vara livet? Så kändes det. Och ja, men så ÄR det ju att vara förälder, men utan covid kanske man får lite mer utrymme för sig själv OCKSÅ. Jag kan göra allt det där om jag OCKSÅ får träffa en kompis då och då eller prata lite med någon kollega eller bara jag vet inte, gå i en affär. Se andra människor och interagera med dom. Om jag får läsa en bok eller kolla på en serie eller ha sovmorgon. Eller om jag slipper hantera mina barns tusen önskningar i några timmar. Då orkar jag göra allt det där sen (oftast). Så var det inte i lördags. I lördags var jag ensam med barnen efter tio dagars isolation och till slut hade jag så mycket panik så det enda jag kom på var att gå och duscha för att få vara lite i-fucking-fred och samla mig så jag orkade sista timmarna. För hur trött man än är, hur ledsen man egentligen är och hur dåligt tålamod man än har så finns det ju faktiskt inte något val med barn. Det är ju bara att bita ihop och gnata på, även när man verkligen känner att det är övermäktigt.
Det gick över sen. Andreas kom hem. Barnen vaknade på nytt humör igår och idag är dom på förskolan igen.
* Nils pedagog fick corona. Nils och Ellen började hosta och pga smittkedja med pedagogen fick vi stränga order om att hålla barnen hemma 7 dagar från symtomstart och sen lade vi till tre dagar extra för att försöka undvika smittkedjan ifall det var så att vi inte hade covid. Vi kanske hade det? Jag vet inte. Barnen hade enbart hosta i drygt en vecka. Inga andra symptom förutom extremt gnälliga. Jag fick frossa, fast ingen feber och hade ont i huvudet, öm i kroppen och lite orolig i magen. Det fanns inga testtider här som hade gett svar i rimlig tid så vi har inte testat oss. Tänker att jag gör ett antikroppstest om nån vecka istället.
förtydligande: barnen har inte gjort nåt speciellt eller varit hemska på nåt sätt. Dom har varit barn bara. Det är okej att tycka att det är jobbigt att bara vara i närheten av barn som är...barn.