Nä, okej vi ångrade oss. Först ville jag ångra allt och åka på solcharter en vecka men sen sansade vi oss och gjorde om vår tripp till att enbart vara i Sverige istället. Vi lade till en övernattning på väg till Skåne och bytte ut Köpenhamn mot Blekinge. Jag är nämligen lite fundersam kring Blekinges existens för jag hsr aldrig varit där och heller aldrig träffat nån från Blekinge. Tror därför Blekinge är en marknadsföringskupp, typ som Lidls Dill fast lite större. Vi ska iallafall åka följande på semestern för er som vill ha lite tråkig info:

Rond (vecka) ett: Stockholm-Karlstad-Sunne-random ställen i Värmland-Lidköping-Stockholm

Jobba jobba jo-obba! (Andreas åker på mancave weekend i djupaste norrland, jag jobbar och åker till pappa)

Rond (vecka) två-tre: Stockholm -Lidköping - Trollhättan - Göteborgs skärgård - Hotell Köpmansgården i Höganäs - Hammenhögs gästgivaregård på/i Österlen nånstans - Guö Värdshus utanför Karlshamn - oklart. Det lutar mot Markaryd och sen oklart men vi får se lite där. Kanske blir det ett stopp till på vägen till Stockholm. Kanske blir det Lidköping och lämna tillbaka bilen direkt. Man får se lite där.

På min gullelista just nu ligger däremot Aplace. Jag köpte en klänning där för ett par veckor sen och efter en användning så gick sömmen på ena fickan upp så jag mailade och sa att jag ville laga på deras bekostnad. Fick svar efter cirka två minuter att jag kunde lämna in var och när det var bekvämt för mig och att dom självklart tar kostnaden. Jag vet att detta är inom ramen för konsumentköplagen, men jag gillar ändå ta det lugnt, vi fixar-attityden. Så hiss: Aplace.

Skickade precis kanske mitt argaste mail nånsin till en av våra leverantörer. Skakar typ fortfarande av ilska över deras totala brist på kundservice. Ingenting gör mig så arg som dålig kundsupport. Ja, barnmisshandel och krig och svält osv såklart, men självklarheter undantagna så är det dålig service som gör mig ga-ha-halen.

Semestertips i Skåne sökes

Igår tog vi tag i semesterplanerna och gjorde en lös plan som går ut på att vi ska vara med pappa i Värmland och Lidköping i en vecka. Det ska bli jättemysigt och mest mysigt för att pappa verkade bli så glad när vi bestämde det. Sen ska jag jobba en vecka emellan och ha två veckor till efter det. Det var dom två veckorna vi försökte lägga upp igår och efter lite dividerande kom vi fram till att vi ska göra Skåne/Danmark ett par dagar. Vi har bokat ett hotell typ nånstans vid Simrishamn två nätter och en natt i Köpenhamn och sen är vi (jag) sugna på att åka från Köpenhamn till Louisiana och då behöver vi nånstans att bo antingen i Danmark eller nånstans i närheten av Helsingborg. Ni brukar ju besitta en hel massa tips och kunskap när det gäller det mesta så jag frågar er: Är det nån som har nåt bra tips på boende max en timmas bilkörning från Helsingborg, ej söderut? While you're at it så är ni också välkomna att tipsa om saker att se i Skåne/runt Österlen. Och ja, Mirijam om ni är hemma tänkte vi sno till oss lite kaffe.

Igår hade jag en heldag med Stina och jag vet faktiskt inte vem jag skulle vara utan henne. Hon har funnits i mitt liv i 12 år och varit min bästis i 11 och att umgås med henne är som att komma hem. Vi har aldrig för lite att prata om. Vi kan skratta åt samma saker. Ahmen ni vet ju hur det är. Iallafall så gjorde vi Värmdö-Rindö-Vaxholm-Djursholm-Ica Liljeholmen igår. Vi upptäckte Siggesta gård (barnfamiljstips) och smög runt på nån udde i Djursholm och är övertygade om att vi såg kungligheter. Jag passade på att fira detta genom att ha högläsning av Johan T Lindwalls krönika om förlovningen. En ständig källa till asgarv och pinsamma vridningar i stolen, den mannen. Sen skukke vi köpa mat och jag ba SNÄLLS KAN VI ÅKA TILL ICA LILJEHOLMEN?! Och det kunde vi och sen var vi där inne i en och en halv timma. Jag skojar inte. Jag älskar Ica Liljeholmen. Kvällen avslutades med chark och ostar och melon och jordgubbar och glass i varsin soffa. En helt perfekt dag alltså.

Edit: hahaha, kan inte räkna. Inte 12 år. 18 år.

Steg två eller tre eller vad det nu är: ilskan

En annan sak som är rolig är min totala brist på tålamod just nu. Det är ju liksom inte starkt the best of days, men nu? Totalt obefintligt när det gäller andra människor. Jag vill gärna tro att vanliga Linn har nån form av förståelse för andra människor. Hen gjorde ju så för att hen är rädd/ensam/liten/whatever och fast jag inte håller med så kan jag förstå. Ni vet, sånt. Nu ba: KAN ALLA SLUTA VARA SÅNA JÄVLA IDIOTER?! Är orimligt irriterad på sånt som egentligen inte spelar mig nån roll. Sånt som jag igen gärna vill tro att jag kan känna empati för i vanliga fall. Och tro inte att det bara gäller främmande människor. Nej nej. För några dagar sen vaknade jag mitt i natten helt vansinnig på Andreas och gick och lade mig på soffan och ba NÄE NU ÄR DET SLUT! Varför? Ptja, han andades lite högljutt och vände inte på sig tillräckligt fort när jag sa till honom. Sen, när solen gick upp och vardagsrummet blev ljust och jag var tvungen att gå och lägga mig i sängen igen så var jag helt övertygad om att vi var tvungna att göra slut eftersom han inte ens vaknade och frågade var jag hade varit nånstans. Mest irriterad är jag (komiskt nog) på alla som tycker synd om sig själva och/eller är ledsna. Blir helt ahmen SKÄRP DIG! i huvudet. Jag vet att det inte är en fin egenskap alls, men samtidigt så är det liksom lite skönt att vara arg. Det är såklart inte rättvist nånstans och jag hoppas att jag inte agerar på det så mycket så att folk blir ledsna i verkliga livet, men inombords att få gå in i full blown hate mode är så jävla skönt.

Inspirationssnott vardagsekonomisnack

Sara skriver om hur hon och hennes man (man! Dom har gift sig, så fint!) gör med ekonomin i sitt förhållande och det är kanske en av mina bästa samtalsämnen så jag tänker att jag också hakar på. Först kan jag ju säga att vi tjänar nästan exakt lika mycket, give or take typ 500 kronor netto, och att vi från första början har haft nån form av det jämnar ut sig-tänk och typ den som har pengar betalar så vi har typ aldrig bråkat om ekonomigrejer.

Vi har nån form av gemensam ekonomi som mer och mer blir nästan helt gemensam. Vi flyttade ju ihop i typ september och då hade vi separat ekonomi och alla räkningar drogs från mitt konto (min lägenhet sen innan osv) och så satte Andreas över pengar för hyra/räkningar. Sen tänkte vi att allt annat liksom jämnar ut sig förutom semestrar och sånt som vi alltid fick hålla på och föra över pengar för att "fixa till". Det var asjobbigt ur meckperspektiv, så vi skaffade ett gemensamt konto för mat/gemensamma utgifter. Sen sålde/köpte vi ju lägenhet och då fick vi ju göra en ordentlig genomgång av ungefär allting. Det gick till såhär: jag ägde en lägenhet och han har ett förstahandskontrakt. Jag sålde min lägenhet med jättemycket vinst och dom pengarna använde vi till en insats för nya lägenheten samt en liten buffert på ett gemensamt sparkonto. Vi äger nya lägenheten 50/50. Vi har inget samboavtal för det finns ingenting som inte ska delas lika vid en separation. Vi löste pengadelen så att vi skrev ett skuldebrev där Andreas helt sonika "lånade" en del av insatsen av mig med "återbetalning" vid försäljning av lägenheten. Så om vi separerar så får jag tillbaka mina pengar och vi delar lika på eventuell vinst. Om vi inte separerar så spelar det ju liksom ingen roll eftersom det är skitsamma vems pengar som är vems när dom används för att vi ska ha det gött som familj. Och min förminskade förräntning på mitt kapital tycker vi är samma lika risk som att Andreas släpper sitt förstahandskontrakt, ifall nån undrar om det.

Eftersom jag gillar konton så har vi tre olika dit vi för över lika stora summor varje månad. Ett räkningskonto varifrån alla (tada!) räkningar/amortering/ränta och annat mög dras ifrån (pga jag tycker att det är gött att veta att pengarna till räkningar inte är slut om vi får för oss att ha på oss spenderarbyxorna en helg), ett gemensamt sparkonto och sen kortkontot. "Egna" räkningar typ CSN/träning/a-kassa och pensionsspar och andra egna grejer betalar vi var för sig. När (om vi kan) få barn så kommer vi slänga ihop all inkomst på ett och samma konto och bara splitta the fun-money rakt av. Alla gör så som just dom tycker, men vi är överens om att för oss handlar det om en familj, ett liv, dela lika. Föräldraledig är lika mycket jobb som ett vanligt jobb och den som är hemma bör därför inte straffas ekonomiskt för att den är hemma med barn. Tycker vi dårå.

Och ja, att vi tjänar rätt bra bägge två underlättar såklart. Det är mycket enklare att inte bråka om pengar när det finns pengar. Jag ber om att få återkomma i ämnet den dagen vi blir fler i familjen.

Tänker inte gå och träna idag för jag fick precis mens och mensvärk från hell och är redan så jävla sur och grinig så det får helt enkelt bli imorgon istället. Eftersom det här är ett månadsvis återkommande ämne här i bloggen så kör vi det den här månaden också: HUR KAN JAG INTE KOPPLA IHOP MITT HUMÖR MED MIN MENSCYKEL?! Idag är jag på riktigt så grinig så jag bara skulle vilja slå nån. Vår stackars butikspersonal ligger verkligen på minus idag och jag känner mest att jag vill kasta skor på henne och hon har gjort absolut inget annat än att bara råka vara i samma lokal som mitt åskhumör. Det är gulligt att vara tjej ibland alltså.

Härmed lovar jag...

Igår var det midsommar. Jag var med familjen och somnade innan tolv. Idag gjorde jag ingenting innan klockan två förutom att grina och försöka deala till mig att min kille ska sluta röka genom att lova att bli mindre tjock och otränad. Och med tjock och otränad menar jag inget mer än att det är det jag är just nu och med lova honom menar jag att lova mig själv. Och med det menar jag att jag för utseendets skull couldn't care less, men för min framtida friskhets skull så måste jag börja träna igen. Om jag ska vara gravid nån gång i framtiden så är det inte med ett flås som en väldigt gammal knähund. Jag ska banne mig vara stark och frisk för min skull och för min familjs skull. Jag ska inte lata bort min framtid och min kille ska inte röka bort den. Så på tisdag är det jag som går till gymmet. Jag kommer vara sjukt osugen, sur och supersvag och det är okej för jag ska göra det ändå.

Det var jättefint idag. Både i kyrkan och på minnesstunden efteråt. Jag som hade jätteångest inför det hela och verkligen inte förstod hur jag skulle kunna prata med hundra personer efteråt kände i kramandet utanför kyrkan hur otroligt mycket värme vi har omkring oss. Prästen var fantastisk. Solisten och piano/flöjttjejen var fantastiska. Floristen var fantastisk. Maten och servicen var fantastisk och begravningsentreprenören bara fixade allt annat. Det var så himla skönt att veta att dom var så bra och bara släppa allting och vara i stunden. Så mycket kärlek på ett och samma ställe mot mamma och mot oss. Jag är så himla tacksam för den.

Det är begravning idag. Inatt drömde jag att mamma var här och det kändes så himla naturligt. Att vakna upp till hennes begravning känns allt annat än naturligt.

Det är fotbolls-VM och jag är mer engagerad än vad jag tidigare trott. Det är soligt och varmt och jag sover som en jävla kratta på grund av det samt på grund av att Andreas låter som ett jasplan när han sover. I fredags gick jag och lade mig på soffan för att få sova, men då gick solen upp. Kände mig jävligt motarbetad då. Igår gick vi på stan i syfte att välja dom där jävla ringarna nån gång och lo and behold! Vi gjordere! En liten man som hette Lars och som hade väldigt nariga fingertoppar (yrkesskada?) ilade runt i butiken för att hämta mer grejer åt en viss bestämd dam som tänker lite som den här fast liksom lite mindre gluttrig fast ändå stor eller jag vet inte. Till slut blev det en version av den jag blev kär i förra gången som jag gjorde om en smula. Lite lägre här och lite smalare där och ta bort allt det runda för det ser helt snett ut. Ungefär så. Idag har jag tvättat, ätit jordgubbar och legat i soffan.

Vi har inget internet hemma. Ja, jag har väl ringt och bett dom skicka en router så vi kan komma igång för GOD IT'S KILLING ME att vara utan. Eller min plånbok egentligen eftersom det bara slutar med att jag internetdelar via telefonen och måste köpa massa extrasurf för att 8 GB visst inte räcker så himla länge när man vill se på serier i soffan. Annars så har jag bett min fina kompis som bor i London att gå till en butik och prova lite ringar åt mig eftersom jag har hittat en designer som gör FANTASTISKA GREJER! men är lite obekväm med att köpa saker på interwebz för massor med pengar utan att nån ens har tittat på dom innan. Jag har (nog) bestämt mig nu. Tror jag. Velar lite mellan en som har en sten i guld som är lite större och en som har en diamant som är lite mindre (for obviously diamanter är lite dyrare än guld va). Den första är rolig och cool och jättespeciell och den andra är snygg och elegant och kanske lite mer hållbar i längden men också cirka dubbelt så dyr. Funderar också på hur jag ska kunna övertala min kille om att få köpa en kopparlampa till köket samt vad för sorts bokhylla vi ska bygga samt var den ska vara placerad. Således kretsar större delen av min hjärnkapacitet kring hur jag ska kunna spendera en massa pengar eller hur jag ska kunna se mer på serier. Det känns inte helt sunt, men det får vara okej for now.

Idag har jag blivit beordrad att ligga i soffan hela dagen och TA DET LUGNT, SA JAG! Det är skitsvårt att inte hålla på och pilla med nåt och bara liksom ligga still och jag har självanalyserat anledningen och kommit fram till att det är mycket liksom slut nu. Mamma, obviously, men också mina mål eller drömmar eller så. Så många singelår där jag liksom drömde om kaffe på sängen en famn att krypa in i frukostar i köket stora fönster i vardagsrummet ett gemensamt hem gemensamt liv. Och så nu, jag har allt det där. Och i tomheten och alla minnen och oron och allt som har pågått under de senaste åren så har liksom målen, drömmarna, varit en hållhake eller nåt att fokusera på och nu har jag liksom inte nåt direkt att fokusera på. Okej, vi har fortfarande några grejer att göra (bokhylla! sovrummet!) men det är smågrejer. Nästa stora grej är liksom bröllop eller barn och det känns lite tidigt att tänka på det nu och jag är asnöjd med jobbet så där kan jag inte heller ha nån plan. Det är tomt. Äh, jag ramblar här nu men iallafall så ska jag öva på att göra inget och låta huvvet komma ikapp kroppen.

Lyssnar på Nas, dricker hemmagjorda drinkar (älskar vara vuxen och ha spritskåp) och spelar Stockholmsspelet. Sämre kan en ju ha det.

Idag är jag på jobbet. Jag möttes av en stor kram från min chef och en lapp på skrivbodet med Välkommen tillbaks! Du har varit saknad! från min kollega. Sen kom min andra chef (alla är mina chefer egentligen så jag vet inte vad jag ska kalla dom) och ba men HEJJE! Vi har saknat dig jättemycket! Jag fattar ju att det här är väldigt lyxigt. Att min arbetssituation är superlyxig. Men ändå, den mänskligheten dom har visat mig under den här tiden, shit vad dom vinner på det i längden. Att inte alla företag tänker mer på sånt och mindre på pengarna. I slutändan är det säkert min arbetsgivare som betalar mindre iallafall eftersom jag till och med i en kris som den här känner men YEY! Idag får jag jobba! Jag känner mig nästan lite ny på jobbet för nu sitter jag här och känner mig helt eh vilken ände ska jag börja i vad ska jag göra? *surfar interwebz* Ikväll ska jag bara vara hemma och ligga i nån av sofforna och göra absolut ingenting. Längtar helt orimligt mycket.

Först vill jag faktiskt bara tacka innerligt för att ni finns, att ni läser och för era tankar och kommentarer. Det är ju alltid roligt att få kommentarer, men nu känner jag att det liksom är direkt förlösande och ni är så himla smarta och snälla och fina. Tack för det. Sen kan jag väl berätta att vi träffade prästen som ska hålla i begravningen idag och det var en sån himla lättnad. Jag är inte medlem i svenska kyrkan och har ett lite komplicerat förhållande till det här med organiserad tro och har varit djupt orolig för att vår präst skulle vilja köra sitt eget kyrkorace och liksom bossa och hålla stenhårt i traditioner och annat mög och ja, jag vet inte riktigt varför jag har varit så orolig, men jag har iallafall varit det. Så kommer det en präst idag som liksom öppnar samtalet genom att prata om hur kärlek och sorg tar olika former och att man faktiskt måste tillåta sig att vara lite extra förlåtande mot sig själv just nu. Att allt är okej. Precis min mammas ord. På pricken det hon sa när hon för ett par veckor sen strök mig över håret och tröstade mig när jag snorade ner i hennes täcke. Sen fortsatte det på det spåret och om jag hade trott på sånt så hade jag varit helt säker på att mamma hade nåt finger med i spelet i det här. Hela liksom ångesten över begravningen bara släppte och nu känner jag bara hur himla fint det kommer att bli. Jobbigt, såklart, men också himla himla fint. Imorgon ska vi träffa floristen och sen ska jag sätta mig på ett tåg hemåt och bara vara där ett par dagar. Kanske eventuellt bjuda ut min kille på date och kanske gå på stan och leta planlöst efter en vas eller en kudde eller smink eller nåt annat som är totalt oviktigt för världens fortlevnad och i övrigt ligga i soffan och glo framför mig och bara unna mig att ta det lite lugnt i ett par dagar.

Handbok i sorg sökes

Jag vet fan inte hur man gör det här med sorg. Jag har nästan mest ångest över att jag inte vet hur jag ska känna och därför känner att allting jag känner (förutom när jag är hulkledsen) är fel, fast jag har lovat både mig själv och mamma att inte tycka så. Jag är rädd för att det är fel på mig när jag har klarat av att flytta och måla och spackla och packa upp och ikeashoppa och skruva ihop möbler och få en klar lägenhet på två dygn utan att bryta ihop mer än på lunchpizzerian i fredags när jag började storgrina mitt i en halväten funghi med lök. Förutom då, när jag fick gå ut och gå och gömma mig under en byggställning, så har jag inte gråtit en endaste tår och inte heller känt nåt större behov av det. Lite som att jag inte fattar att det har hänt, som att det är helt overkligt och bara en väldigt väldigt sjuk liksom övningshändelse. Trots att jag vet hur verkligheten faktiskt ser ut. Sen får jag jättedåligt samvete för att jag ens kan liksom tänka tanken att mamma är borta utan att bryta ihop i en liten våt pöl och bara vilja ligga i sängen och kolla in i väggen och ännu värre att jag tänker att jag verkar vara rätt okej i det här. Är det nåt seriöst fel på mig? Är jag en robot eller saknar jag empati eller medmänsklighet eller kärleksfullhet? Eller håller jag på med nån form av superavancerad bortträngningsmekanism som är hemskt ovälkommen eftersom jag ju faktiskt tycker att det är helt okej att gråta och liksom nästan väntar på att sorgen ska komma som en tsunami? Hur skadad är jag? Hur skadad kommer jag bli i framtiden av att jag inte orkansörjer? Eller är det så här att ha sorg? Inget i mitt liv är ju som vanligt liksom. Jag planerar begravning istället för bröllop och gömmer mig för sociala sammanhang istället för att vältra mig i dom. Allting har en bitter underton och ingenting är liksom lika roligt som det borde vara. Vår nya lägenhet är fantastisk. Den är verkligen allting vi har velat ha och allting jag nånsin kunnat drömma om, men ändå känner jag mest ett lågmält yey? och en känsla av att vilja sova i veckor. Är sorg att ta udden ur allt annat i livet? Kan nån komma och förklara det här för mig eller?