Jag lever

 En vecka sen jag bröt ihop lite. Jag tänker OERHÖRT ofta på hur skönt det är att vara vuxen. Eller äldre och på ett ställe där liksom livets erfarenheter ändå hjälper. Efter att jag bröt ihop tog jag ett djupt andetag, ringde en kollega och gnällde av mig (och bad om hjälp) och tog tjuren vid hornen. Problemet var ett alldeles för högt estimat på en kostnad vi 1) inte har kommunicerat så tydligt och 2) inte uppskattat magnituden av. Så jag började såklart med att ringa folk och kräva möten med diverse chefer och förklara t y d l i g t vad våra förväntningar var och att vi var otroligt långt ifrån varandra. Sen pratade jag med IT-chefen och min andra braiga kollega och ba nu måste vi ta tag i det här med projektgrupp för det här håller inte (och där har vi väl...sådär bra traction nu men en sak i taget osv). Och sen hade vi ett nytt möte i måndags där vi fick en summa som var hälften av den första och lite bättre förklaringar. Så idag tog jag tag i stortjuren och pratade med min chef tillika projektsponsor och ba ja hejhej nu är det så att vi kommer dra över budget här med en miljon eventuellt. Tankar på det?

Och det är här jag är så GLAD för att jag inte är tjugofem längre. För nu har jag lärt mig hur sånt här ska levereras* för att det inte ska ge samma reaktion som jag fick i onsdags (sömnlöshet/ångest/gråt) och också hur det blir en konstruktiv grej att tackla istället för ett blame game. Det hade jag t ex inte lärt mig på minirodini där jag tog ALLLLLLLDELES för stor skuld för skit jag verkligen inte hade med att göra. Det känns så vuxet att säga jag känner mig inte bekväm med att ta på mig hela ansvaret för det här. Jag kunde absolut ha tänkt lite längre och frågat efter ett estimat att inkludera, men å andra sidan var det noll personer på IT som sa nåt om behovet förutom "1 resurs på heltid". 

Detaljer schmetaljer, men min chef blev (iallafall inte som jag kunde utläsa via skärm) inte sur utan var mest konstruktiv (och sa att det inte är mitt ansvar <3 ) och sen sa han bra jobbat! så nu tänker jag fira lite här i min ensamhet vid köksbordet. Och hålla tummarna för att ingen ångrar sig för nu är det ca 10 arbetstimmar kvar tills jag är fastanställd och därmed också höjer lönen med 10%. (Tips om löneförhandling vid anställning: säg att du kan gå in lite lägre mot en rejäl höjning om dom är nöjda. Har funkat 3/3 gånger för mig. Och sen en gång slapp jag ens tänka tanken för jag fick en bra höjning ändå. (Tack Jenny)

Och om en liten stund ska jag ha möte med min braiga kollega och så ska vi sätta en plan för det som inte funkar och sen ska jag hämta barnen och jag längtar jättemycket efter dom nu. Fast jag vet också att jag kommer lacka ur absolut senast när vi stiger ur bilen här hemma första gången. Gulliga, men seamingly döva är dom mina barn.

* Man ska aldrig måla upp storleken på problemet själv. För även om det känns OÖVERSTIGLIGT för en själv så kan det för någon annan vara av rycka på axlarna-storlek. Man ska heller inte be om ursäkt eller ta på sig för mycket ansvar utan att det är befogat. Och så ska man säga så få ord man bara kan.

FUUUUUUUUUCCCCCKKKK

.

.

 Först av allt: tack för att ni är så bjussiga och delar med er av era tankar och erfarenheter! Det finns inget bättre än att känna att det här är lite en dialog (även om jag tar absolut mest plats i den). 

Sen: jag vabbar. Råkade ju tänka förra veckan att det var längesen barnen var sjuka och det är ju varje förälders dödssynd så jag straffades givetvis med snorigt och febrigt barn i torsdags kväll. Lördag hakade barn två på och nu ja, inte är dom dödssjuka direkt men snorar och hostar så hela den här veckan är ju körd iallafall. Okej, nu sa jag precis till min treåring (som alltid är naken) att det vore bra om han satte på sig lite kläder. Hans svar: Det gör jag aldrig. Nähe. Nej nej, det gör du aldrig det nej. Okej. Så här andra barnet kan jag ändå tycka att den här trotsen (hatar ordet, men ni fattar vad jag menar) är rätt rolig. Kanske inte så mycket när han står i rabatten (jo) och kastar sina vantar och vrålar att han ska flytta till en annan familj när jag är lite stressad och vi ska till förskolan, men liksom idén med att han bara måste konstra för att bevisa sin (obefintliga) självbestämmanderätt. Eller liksom det förutsägbara  i det hela, jag vet inte. Börjar förstå nu varför syskon som växer upp i samma familj har olika uppväxter, trots att föräldrarna (vi) tänker att vi är likadana mot barnen. Nils kommer undan med så himla mycket mer bara för att han är minst och vi liksom glömmer hur vi behandlade Ellen i samma ålder. 

Vad var det jag egentligen skulle säga då? Jo! Jag kollade våra matkostnader för januari nu när månaden är över och vi ligger 50% under december. Heja oss, bra jobbat osv. Jag ska inte säga att jag njuter av att tänka på pengar, men jag njuter av att komma ha råd med riktigt fina grejer framöver utan att nalla på sparkontot (det stora, mer permanenta, sparandet). Varje gång jag får ett triggerhappy köpfinger på typ ytterligare sängkläder på HM Home (min stora last i livet) så tänker jag på att jag kommer kunna köpa t ex Montanas Free x Teklan-hylla till vårt arbetsrum. Eller Paul Smiths (??) lampa Anglepoise till vardagsrummet där uppe. Eller ersättningar till nästan hälften av alla våra växter som vi fick slänga i höstas pga himla trips (äckliga små skadedjur som dödar allt och är omöjliga att bli av med). 

Okej, nu är klockan tjugo i tio och jag borde verkligen gå ut en sväng med barnen och sätta på mig duscha/sätta på mig kläder. Måste erkänna att jag nästan kan gilla att vabba lite ibland, framförallt som idag när jag fårjobba efter lunch.