fredag, juli 5

Hur jobbigt har det varit?

Med det senaste inläggets innehåll i färskt minne känns det liiiiite som att mina tankar kring Emmas uppmaning i kommentarerna till förrförra inlägget är moot, men ah well osv. Emma säger:

Känner att jag kräver massa inlägg hela tiden men nu måste du tyvärr ägna lite tid åt att skriva om att ha barn ganska tätt. Velar kring vad som är "bäst". Hur jobbigt har det varit?

Åh, Emma. Bara gör det! Jag borde väl börja med att säga att allas erfarenheter och möjligheter är olika och att det finns en massa människor som inte vill eller kan göra som vi gjorde vilket jag såklart respekterar till 100%, men nu frågar du ju mig så: bara gör det! Att få barn tätt är det BÄSTA jag har gjort (kunnat göra). Som jag skrev i förra inlägget är jag en sprinter och inte en långdistansare och att förkorta skräptiden genom att göra det samtidigt är definitivt min grej. Hade vi väntat tills vi var uppe ur grottperioden hade det kanske inte blivit nåt mer barn? Jo, det hade det väl men jag vet inte hur min och Andreas relation hade mått. Eller vad vet jag? Jag har ju inte direkt nåt att jämföra med, eller hur? Det jag vet är det här: jag hade aldrig pallat det om vi inte hade haft ett jämställt föräldraskap. Jag hade förmodligen inte pallat om jag hade ammat barnen och varit deras enda go to-ställe. Första tiden hade varit fett jobbig att deala med själv så jag rekommenderar MINST en månad tillsammans i början om man nu väljer den här vägen. Sen hjälper det såklart att Nils var en väldigt ojobbig bebis förutom att han var sjuk mellan typ 3-7 månaders ålder och hostade och kräktes slem och kliade och höll på. Men även det gick rätt bra om jag får säga det själv.

Hur jobbigt har det varit? Alltså inte så jobbigt? Förutom det som kommer med att ha barn överhuvudtaget då menar jag. Alla hittar ju "sitt" sätt och vi tycker att vårt sätt har funkat himla fint. Vi är fortfarande kära i varandra, jag och Andreas. Vi har det rätt mysigt och skrattar ofta och hjälps åt med grejer och framförallt är vi ett jävla bra team. Vi är också rätt mycket innekatter och gillar att vara hemma och med varandra och barnen, och ska man ha barn så tätt som vi (1 år och 5 månader) så är det nog ändå en fördel tror jag. Ens sociala liv och egentid i allmänhet minskar automatiskt redan vid första barnet, men vid andra och framförallt två täta går det ner på rejäl sparlåga för att orka. Vi har hela tiden tänkt att det här är vårt prio nu; att få det att funka och ha en härlig vardag är topp ett för oss och vi har delat väldigt mycket och varit hemma tillsammans väldigt mycket och det funkar för oss. Jag har hellre mindre ensamtid men en göttigare all annan tid än att lägga tid på andra grejer men då istället vara ensam mer åt andra hållet också. Det är klart att vi är ute och käkar med kompisar och drar iväg på nån resa då och då och tar tid till oss själva också, men vi har inte tre aktiviteter var i veckan. Vi har också städhjälp varje måndag och jag storhandlar på mathem varje vecka för att slippa tiden det tar att handla. Vi har skaffat två bilar för att underlätta vardagen och vi har kanske en miljard leksaker i olika backar så ungarna kan roa sig varsomhelst och närsomhelst. Vi har också en stabil ekonomi som har tillåtit extra ledigt och typ städhjälp.

Bebistiden minns jag som rätt enkel. Vi tog varsitt barn på nätterna för Ellen vaknade fortfarande typ 2 gånger per natt och käkade när Nils kom. Han vaknade ungefär lika ofta så det var hugget som stucket vem som var den önskvärda. Ellen började förskolan ungefär en månad innan Nils kom och vi tyckte att det bästa var om hennes vardag fick vara "som vanligt" så hon gick på förskolan (9-14) och vi var hemma med Nils. Nu var ju Andreas ledig dom första tre månaderna (jobb-deal) så vi hade Ellen på förskola (dom var 100% ok med det) och var två vuxna på en sjukt enkel bebis så jag kommer bara ihåg den tiden som lugn och mysig och härlig. Andreas lämnade Ellen på förskolan och sen turades vi om att hämta. När någon har jobbat och den andra varit hemma har alltid den som jobbat lämnat på förskolan och den lediga hämtat. Tiden med småbarn går så himla fort så vips hade vi sommarledigt i två månader tillsammans och sen började jag jobba igen fast jag var ledig på fredagar så vi hade långhelger varje helg allihop. Sen har jag jobbat 80%.

När det gäller svartsjuka så har vi aldrig nånsin upplevt det. När dom är så små som Ellen var när Nils kom så har dom ju inget begrepp om hur saker och ting "är". Bara föräldrarna/föräldern finns så skiter ju en och ett halvt-åring i var/hur man bor eller om det plötsligt finns en bebis med i bilden. Ellen var i det stora hela rätt obrydd om Nils fram tills han typ började gå. Alltså hon älskade ju honom och han var absolut del i hennes familj, men han var mest där ungefär som en matta är där eller ett gosedjur är där. Nils å andra sidan har ju avgudat Ellen sen han kunde fixera blicken. Där hon är, är han. Det hon gör, gör han. Och sen han började prata är dom bästa tompisar i hela världen. Gud vad dom har roligt ihop. Och just exakt DET var ju vår huvudsakliga anledning till barn tätt. Jag har säkert skrivet allt det här tidigare på ett eller annat sätt, men se det här som en summering då. Det är nästan fyra år mellan mig och min syrra och fyra år mellan Andreas och hans syster och ytterligare åtta år till nästa. Vi har aldrig upplevt det här att ha en kompis i våra syskon under uppväxten. Att ha ett syskon, absolut! Men inte en bästis. Det har varit för stor ålderskillnad och vi har varit för olika helt enkelt. Min syster är typ den bästa personen jag vet nu i vuxen ålder men vår relation har utvecklats över tid. Jag ville ge mina barn en lekkompis i sitt syskon. Och om vi nu ändå pratar om hur gärna jag inte aktivt är med mina barn så ja, jag ville också att hela grejen med att ha en inneboende kompis skulle göra att vi fick mer egentid hemma. So far så funkar det like a glove!

Nu sitter jag och verkligen försöker komma på vad det jobbigaste har varit och det är ärligt talat rätt blankt. Men okej, vårt sexliv har väl inte varit överdrivet aktivt kanske, även om det också ljusnat det senaste. Det hjälps inte heller av att alla sover i samma rum (alla sover bra och sömn har varit prio), inte heller av den totala bristen på barnvakter. Nu är Nils ett och ett halvt, drygt och vaknar kanske en gång på natten och Ellen sover hela nätter. Dom flesta mornar vaknar jag relativt utvilad och dom flesta kvällar (efter nattning) sitter vi tillsammans i soffan och har det rätt mysigt. Hur dålig är jag på att komma på nåt dåligt med det? Herregud. Det har varit jobbigt att... nä, jag vet inte. Ibland är det jobbigt när man är och typ handlar med bägge och dom sticker åt varsitt håll, samtidigt. Men det är ju inte åldersrelaterat? Och sen är det jobbigt att ha barn. Men det är inte heller relaterat till att vi har två, tätt. Det är mer ett konstaterande.

Ytterligare en bonus är ju att man får ha en 1-2 åring hemma i hur många år som helst i rad och alla vet ju att ett och ett halvt-åringar är meningen med livet. Kom igen alla andra, hur har ni gjort och varför är det bäst (om det är det)?

torsdag, juli 4

Lev med barn

Det regnar ute. Regn ute, regn inne, regn i hjärtat, regn i sinne. Närå, men HELVETE vad frustrerande det är att vara förälder vissa dagar. Satt alldeles nyss i soffan och glodde ut på när vattendropparna träffade trätrallen på altanen och ba ska det vara så här, livet? Jag blir ju lätt "ganska" melodramatisk och inatt sov jag typ ingenting pga sov på hotell, mellan barnen och bägge typ klättrade på mig hela natten. Plus Nils vaknade två gånger OCH vaknade för morgonen 05.27. Okej att jag gav honom iPaden och typ slumrade bredvid men det är inte samma sorts sömn när någon med ojämna mellanrum sätter ett pekfinger på ens ögonlock och gastar VATNA MAMMA! även om mitt deltagande verkligen inte krävdes för att han skulle kunna fortsätta glo på youtube. Så jag är lite trött. Och tröttheten efter anställningsintervjuer och tester och nervositet och jobb och barn och sjukdom kommer väl så här fyra-fem dagar in i semestern? Oavsett så kände jag förut hur det här med att vara förälder är så inihelvete jävla energikrävande och hur jag just exakt nu inte alls har den energin att ge tillbaka. Jag och Andreas har pratat om det förut, men knowing what I know now så är jag verkligen inte gjord för att vara förälder på egen hand. Jävla tur att jag slapp fatta det beslutet  (och NO JINX framåt) och jävla tur att det är Andreas som är den andra föräldern för jag visste inte hur jävla själurkramande det är att vara förälder 24 timmar om dygnet, veckans alla dagar, alla veckor per år. Jag ångrar absolut inte mina barn och vill inte ens vara utan dom i typ fyra timmar i vanliga fall, men det som räddar mig såna här dagar är att det finns en annan förälder som tar över när jag inte orkar. Ellen är inne i nån treårstrots och just hennes sätt att tackla det är ofta att bara totalt ignorera det man säger och just det trycker på alla mina knappar. Nu var vi själva ett par timmar för Andreas tog med Nils till Ikea för att köpa nåt och när dom kom hem hade Ellen skrikit i ptja, fyrtio minuter? Min reaktion när hon är helt orimlig är mycket moget att bara ignorera henne och låta henne hålla på och gorma om vad det nu är hon vill som hon inte får och den här gången ville hon ha nappen som hon bara får ha när hon ska sova. Och den fick hon inte. Andreas kom hem, gick upp och lockade med nån lek och vips så blev hon glad som en lärka och glömde helt av nappandet. Jag vet att jag också har såna dagar och att han har såna jag har idag och att vi alltid kan turas om att vara Den Bättre Föräldern, men fan vad jag känner ibland att jag verkligen inte är 100% Mamma. Och det är helt okej för jag är också en fantastisk mamma och jag älskar våra barn och skulle gå genom eld för dom, men det ÄR skitjobbigt att alltid sätta andras behov framför ens egna eller iallafall komma ihåg perspektivet att jag har ett val och dom inte har det pga är i total beroendeställning till mig och deras pappa. Och jag är vuxen och borde kunna hålla inne min irritation och INTE skrika MEN SLUTA GORMA JAG ORKAR INTE LYSSNA PÅ DET DÄR OLJUDET MER medan min motpart är tre år och förmodligen inte alls det kan hålla tillbaka sin oförätt.

Det är ett jävla långlopp att vara förälder. Det går i ett från att man blir väckt vid sex tills att dom somnar sisådär 14-18 timmar senare. Frukost. Kläder, Borsta tänderna. Förklara varför vi inte kan bygga en trädkoja i vardagsrummet. Plocka undan. Avvärja kaos vid lämning. Jobba. Hämta barn. Få på barn kläder. Ge barn extra mat för att unvika totalt meltdown. Plocka undan. Laga mat. Plocka undan. Nattningsrutin. Natta. Klockan är kanske halv nio och mat ska handlas och saker ska planeras och relationer ska underhållas. Och så ska man sova på det. Repeat varje dag, alltid.

Jag är en sprinter, både fysiskt (har tävlat i 100m (haha)) och psykiskt. Jag river av grejer och får saker gjorda och är engagerad och ... sen vill jag vila. Det är inte alltid en fantastisk kombination med ovan. Där är obevekligheten i just föräldraskapet ändå lite jag vet inte, skön att falla in i. Jag menar, barn måste ha mat. Dom måste sova. Dom behöver röra på sig och få fundera och fnula på grejer och testa nya saker och pratas med och läsas för och kramas och älskas och känna sig viktiga. Det går liksom inte att skita i bara för att man är lite trött. Alltså missförstå mig inte, man kan absolut genväga sig igenom en hel del men inte varje dag eller alltihop. Det är bara att resa på sig och fortsätta.

Och det sjuka i allt är ju att jag absolut inte skulle vilja ha det på nåt annat sätt. Och precis nu vid matbordet sa Nils ja äcka dig mamma för första gången och ja, nej men det raderar ju allt dåligt som nånsin har hänt. Och Ellen kom och kramade mig och bad om ursäkt för att hon skrek på mig förut. Och Andreas lagade mat som bägge åt massor av och nu har jag fått en espresso och han städar köket och barnen leker på övervåningen och jag hör deras fnitter och prat. Och den obarmhärtiga tiden med barn har än en gång passerat en cykel och jag kommer knappt ihåg att jag kände som jag kände när jag började skriva.