Föräldraledighet - så gör vi

Maja undrade om jag inte kunde skriva lite om hur vi har delat upp föräldraledigheten och hur det funkar so far. SÅKLART JAG KAN! Jag älskar att prata om mig. Hehhe..he..he. Här är våra utgångspunkter:

1) Vi vill dela lika. Vi tror att det är bäst för samtliga inblandade. Ingen av oss är dock på öret-lika-panikiga så om det blir EXAKT lika många dagar eller inte får väl tiden utvisa, men det är iallafall det vi satsar på.

2) Vi tjänar i princip lika mycket sånär som på ett par tusen och vi tjänar bägge två mer än taket (10 prisbasbelopp dvs mer än 448 000 per år) så vi får ut exakt lika mycket i föräldapeng per dag från Försäkringskassan. Andreas har dock mycket bättre villkor på jobbet än vad jag har och får 90% av sin vanliga lön för 6 månaders ledighet och för oss handlar det totalt om ungefär 70 000 kronor mer i plånboken.

3) Min kompis Egon och hennes kille delade lika med varannan dag-upplägg under deras föräldraledighet och det lät så himla perfekt och jag har använt dom som exempel i massor av föräldraledighetsdiskussioner så när vi väl satt där själva kände jag att vi faktiskt måste prova själva.

4) Både jag och Andreas har rätt flexibla jobb och kan jobba hemifrån och flexa och styra ganska mycket.

Okej, men hur exakt har vi delat då?

Ellen föddes 1 maj. Vi tänker att hon ska börja förskolan till hösten, dvs typ augusti beroende på vad/när/hur vi får plats. Det blir (eh..räknar) cirka 16 månaders föräldraledighet totalt. Tanken är typ 6 månader 100% och 6 månader 50% var, minus ett par semestermånader där alla är hemma. Så här har vi varit/kommer vi vara hemma/jobba:

Maj-oktober var jag föräldraledig 100% förutom en månad i somras när jag tog ut semester och Andreas föräldraledighet. Sen hade han en månad semester efter det. Det betyder alltså att vi var hemma ihop i två månader. Stark, stark WINNING på det. Jag tog ut 4 föräldradagar från F-kassan per vecka under den här perioden.

November: Jag var föräldraledig 80% och jobbade en dag i veckan, tvärtom för Andypants. Jag jobbade onsdagar vilket visade sig vara helt underbart på tusen sätt. Bra att liksom smygstarta jobbet med lite istället för att kastas in i det eftersom hela min kropp bara skrek efter min lilla bebis. Samtidigt var det sjukt gött när jag väl var på jobbet. Dels att få använda hjärnan lite och dels att få vara en vuxen människa utan bihang en hel dag. Just att det var en onsdag var fantastiskt för att varje dag plötsligt blev typ rolig, tror jag har skrivit om det tidigare. Jag tog ut tre föräldradagar från F-kassan per vecka under den här perioden.

December: Well, här skulle jag ha jobbat två dagar och Andreas tre varje vecka, men eh vi åkte till London och tog tidigt julfirande/föräldraledighet/semester så jag tror att det bara blev två veckors jobb totalt i december för oss. Jag vet inte riktigt hur många dagar av vad vi tog ut här faktiskt. Typ två dagar var per vecka kanske?

Januari-Mars: Jag jobbar måndagar, onsdagar och varannan fredag och Andreas samma fast tvärtom. Jag vet att Egon och K delade varannan dag så det blev varannan dag måndag, onsdag, fredag och nästa tisdag, torsdag. För oss funkar det bättre att ha fasta dagar för Andreas har mycket möten och då är det enklare för hans kollegor/samarbetspartners att boka in när det alltid är samma dagar han är tillgänglig. Anledningen till att vi inte kör mån-tis varannan ons tors-fre är att det blir för långt mellan dagarna vi jobbar då. Nu är inte mailboxen helt smockfull varje jobbmorgon eftersom vi bara är borta i princip en eller max två arbetsdagar i sträck.

Vi hade tänkt att vi skulle köra så här till och med april, men vi hade lite bokslut i vår relation när vi firade fyra år i måndags och kom fram till att vi älskar att hänga alla tre så istället för 50/50 i april så kör vi på ledighet tillsammans varje fredag april/maj och eventuellt juni. Jag tar två föräldradagar i veckan och Andreas samma.

April-Maj: Andreas hemma 100%, jag jobbar 80% och är ledig på fredagar. Dubbeldagar i april och obetalt i maj och juni. Eftersom Ellen fyller 1 år i maj så slutar SGI-skyddet och ligger en inte över taket (se ovan) som vi gör så kan dagsbeloppet ändras för kommande barn i och med att den årliga inkomstnivån/arbetstakten sjunker. Jag har dock ungefär 8% av årsinkomsten att spela med innan jag kommer under taket och 8 dagar av min totala arbetstid blir mindre än 8% så dagsbeloppet är därmed skyddat även framöver. Jag tar ut en föräldradag i veckan i april och Andreas fyra. Från maj tar han ut fem dagar i veckan och jag går ner i tid fast utan ersättning.

Juni-Juli: Andreas är hemma 100% och tar ut fem föräldradagar i veckan för att skydda sin SGI. Jag ska kolla lite med jobbet hur mycket jag kan vara ledig under sommaren och sen ska vi pussla med semester och föräldradagar så vi kan vara lediga så mycket vi bara kan tillsammans. Målet är väl som förra året, men jag kan inte vara borta två månader på samma sätt som Andreas men kanske en månads semester och en månads 50% jobb och 50% föräldraledig där Andreas tar ut semester?

Augusti: inskolning. Andreas är ledig, men vi får se hur det blir med inskolningen. Vi kommer ju hjälpas åt där.

Förhoppningsvis har vi kvar några månaders ledighet i föräldradagar då om vi räknar sammanlagda dagar.

Det här är alltså inte ett recept för hur alla SKA göra. Det här är bara hur vi gör, mkej?

Om att minska andelen långdragna förlossningar

Ingen bebis så där jättemycket på väg än, nej. Huvudet var lite ruckbart, men lite fast vilket verkade betyda att den har flyttat ner lite grann men inte hela vägen. Men herregud vad oskönt det var när hon kände efter! Här brukar jag ha lite dåligt samvete för att jag petar och trycker lite på bebin ibland (när jag vill att hen ska röra sig/flytta sig/ligger obekvämt) men det är ju INGENTING mot hur hon ruskade om alltihop. Tiden sprang iväg lite så vi hann inte sammanfatta graviditeten och journalen, men jag frågade igen om det här med planerat snitt istället för igångsättning, should it come to that, och jag älskar att hon verkligen lyssnar och tar mig på allvar. Vi fick en läkartid nästa vecka för att kunna få in det i journalen så jag ska slippa gå fram till 41+3 och oroa mig för att bli igångsatt (obs EJ judgy, alla gör som dom vill, jag vill inte). Hon berättade också att en av överläkarna på SÖS kvinnoklinik precis har färdigställt en forskningsrapport/forskningsarbete om hur PH-balansen/mjölsyrenivån i fostervatten kan hjälpa till att avgöra hur kroppen reagerar på en igångsättning/hur den beter sig under förlossningen. Att bli igångsatt är ju alltid lite av en chansning eftersom det inte går att veta till 100% hur just den kvinnan och det barnet kommer reagera på behandlingen. Vissa är hur mottagliga som helst och andra inte alls. Forskningssyftet/projektet är att minska antalet akuta snitt och långa utdragna förlossningar genom att helt enkelt på förhand bedöma med hjälp av PH-balansen i fostervattnet om just den kroppen är mottaglig eller inte. Visar det sig att PH-balansen är för sur så är tanken att planerade snitt ska användas istället för att minska risker och onödig smärta i fall där akutsnitt ändå skulle bli alternativet. Nu var jag tvungen att googla lite på det och om jag förstår det hela rätt så startade Eva Itzel det här projektet för över 10 år sen när hon insåg att fostervattnets PH-balans kunde visa om livmodern/barnet var tillräckligt syresatt och att en övervakning av det kan förhindra syrebrist hos barnet och andra skador på mamman som kan uppkomma pga långdragna förlossningar. Här och här och här kan ni läsa mer om ni vill. 5000 personer har hittills varit del av forskningen och nu ska SÖS börja implementera den här metoden i sin vanliga verksamhet. Så himla intressant tycker jag. En liten passus är att det här projektet har delvis finansierats av Bill och Melinda Gates Foundation pga den potentiella förbättringen av kvinnors hälsa. Yey för det här känner jag.

Jag slapp internetstalka kändisar. Jag väckte Andreas jättegulligt och ba kan du hålla om mig jag kan inte somna? varpå han svarade nej, släck mobilen fast den inte ens var på. Då gillade jag honom så där mycket igen. Han bad som vanligt om ursäkt imorse och eftersom jag somnade ändå så var jag inte så sur, vilket ju var tur eftersom vi hade barnmorskemöte imorse. Mitt blodtryck ligger fortfarande superfint (HURRA!) och bebin har huvudet neråt sen veckor tillbaka och en kloppeti-kloppeti-klopp-puls som var (är) så himla göllig. Jag passade på att ta upp att jag är jävligt osugen på att bli igångsatt och hellre isåfall vill ha ett planerat snitt och var rätt beredd på att få ett NÄHE DU!, men fick ett okej, jag skriver in det här så kan du ta det med förlossningen när du är där på kontrollen i vecka 41 om du fortfarande är gravid då. Det låter vettigt tycker jag. Det kändes himla bra faktiskt. Nästa gång ska vi skriva en sammanfattning över graviditeten och lite noteringar till förlossningspersonalen. Jag berättade inte att jag skrev ett förlossningsbrev själv häromdagen. Tänker att det kan vara bra att ha som back-up OCKSÅ liksom. (OBS är ej intresserad av tyckande kring födelsemetod. Jag vet vad jag ber om och varför och har absolut ingen åsikt/värdering för nån annan än mig/oss. Förlåt för disclaimer, men är lite...känslig så här på sluttampen. SLUT OBS)

Jag tror att det är klart med min ersättare på jobbet också vilket är så jävla skönt. Älskar jobbveckor som handlar om att jag får saker gjorda. Min chef är dessutom på så fruktansvärt bra humör nu för tiden så det är en ren fröjd att jobba. 

Tji fick jag

Jaha, då var det dags att äta upp mitt mall från gårdagens lyckade testande. Jag har egentligen känt mig sjukt stressad den senaste veckan och främst framåt kring den här, ironiskt nog mest på grund av MVC-relaterade grejer som glukosbelastning igår, planerad föräldrautbildning förmiddag idag och imorgon och varannan vecka-besök hos barnmorskan på torsdag, och idag får jag reap the non-reward. Jag har svinont i huvudet och det känns ungefär exakt som när jag får högt blodtryck så jag gissar att det är det även den här gången. Därför är jag hemma idag och har avsagt mig allt vad jobb heter minst idag och eventuellt imorgon också. Förstår faktiskt inte varför alla bebisrelaterade grejer är samlade precis i slutet av en graviditet. På vårt MVC ligger gravidyoga, föräldrautbildning, bäckenbottenföreläsningar, tätare kontroller (såklart) runt eller från vecka 30. Så först går man 30 veckor och bara väntar på att nåt ska hända och mår förhoppningsvis ganska bra, är ganska rörlig, har oftast ganska bra blodtryck osv och sen när ALLT annat tar mer fart i form av foglossning och högre blodtryck och stor mage och dessutom avslut och överlämning på jobb samt förmaningen TA DET LUGNT! då ska det minsann springas på MVC ett par gånger i veckan också. The logic is lost on me så att säga.

Disclaimer: Så här är det inte för alla. Så här är det för mig.

Glukosbelastning - så här var det

Ifall nån annan också är som mig och googlar all things graviditetsrelaterat så kommer min upplevelse här:

Det var sjukt soft.

Jag fick inte äta eller dricka efter midnatt och glukosbelastningen var bokad till 8.00. Eftersom jag vanligtvis somnar innan 12 och inte har för vana att varken äta eller dricka på nätterna så var det inte ett dugg jobbigt. Klockan 8 fick jag gå in till en supergullig undersköterska som tog ett blodprov genom stick i fingret och sen gav mig 2 dl(-ish) sockerlösning. Jag har hört så vansinnigt mycket äckel om denna sockerlösning så jag var i princip beredd att spy, men det smakade som väldigt stark och väldigt söt citronsaft och jag körde på samma princip som när jag tar shots: ett djupt andetag, svälj skiten och sen andas ut så hårt som möjligt. Det tog inte ens trettio sekunder att dricka ur och efteråt fick jag skölja munnen och gurgla bort resten. Sen fick jag ett rum med några stolar och en brits med kudde och blev tillsagd att inte röra mig mer än nödvändigt. Det var tråkigt som fan, men jag sov en sväng och läste lite och läste ut internet. Jag hade förväntat mig världens sockerchock och att jag skulle må sjukt illa, ha hjärtklappning och vara hyper, men det enda som hände var att det kändes som att hjärtat slog lite hårdare första kvarten och att det var skönt att få sova lite, men helt ärligt så hade jag förmodligen känt exakt samma sak utan sockerlösningen eftersom det var morgon och jag precis hade tagit blodprov, vilket jag hatar. Efter två timmar kom den gulliga sköterskan och hämtade mig, stack mig i fingret en gång till (urk), lyckönskade mig och sa att jag fick gå hem. Hon fick inte ge nåt resultat, men jag "råkade" se hennes anteckningar i remissvaret och om jag förstod det rätt så var mina värden helt inom normalintervallet. Jag skulle bli sjukt förvånad om det visade nåt annat eftersom jag inte kände av testet nästan alls. And that was all.

Det här är inte ett facit på Hur Det Är att göra en glukosbelastning eftersom upplevelsen och resultaten givetvis är individuella och hade jag varit tvungen att göra ett på grund av gränsvärden eller ärftlighet eller annat så hade det säkert varit helt annorlunda, men jag var tvungen (well, hade säkert kunnat neka om jag verkligen inte ville) för att mitt BMI faller inom nån ram där praxis på vårt MVC är att det görs en glukosbelastning. (Det är eventuellt en helt egen diskussion,) Det här är bara hur jag upplevde det. Om det kan hjälpa nån så gör det det.

Jag sade det igen. It's a trend.

Vi var hos barnmorskan i eftermiddags. Det känns verkligen som att vi inte gör nåt annat än att vara på olika bebisrelaterade möten hela tiden, men också rätt sweet att vara så pass kollad. Jag lyckades givetvis klämma in två stycken till åhej!s pga var tvungen att ta av mig skorna samt ta på mig skorna. So it's settled, jag är på väg att bli teskedsgumman. Barnmorskan, vår originalversion den här gången, var på strålande humör och visade både genom att nypa mig i armen samt genom att ta av sig skorna och springa omkring i rummet olika strategier en kan ha under förlossningen. Jag tror jag började älska henne lite när hon tryckte upp sig själv mot väggen för att demonstrera en målmedveten kvinna som födde sitt fjärde barn i hennes vård en gång. Vi kom iallafall fram till att TENS nog är en bra grej för mig att testa på och bekanta mig med och att min luddiga tanke på spikmatta eventuellt också kan vara en strategi (som hon för övrigt agerade ut genom att ta av sig till strumplästen och springa omkring och stampa lite, som sagt älskar henne). Obs! Har inga som helst tankar om smärtlindring, andras eller min egen, mer än jag personligen är villig att testa det som föreslås eller verkar behövas/är genomförbart och att jag tror att alla föräldrar gör precis så gott dom kan och väljer det som verkar bäst/känns bäst för dom.

Bebins hjärta slog kloppetikloppetikloppeti, mina järnvärden är samma som förra gången (helt okej) och blodsockret var yppligt precis som blodtrycket. Hatar lite att jag älskar att det ger mig en sån enorm tillfredställelse att jag "levererar" som preggo.

Är kärleken ens ett uns av det jag kände idag så är jag såld

Vi fick ju av lite oturliga omständigheter lyxen att göra ett till ultraljud (för att kolla så att bebisen växer som den ska, fast ingen egentligen var orolig) och till skillnad från dom första två (KUB/rutin) när jag var nervös över det mesta så kände jag mig mest pepp den här gången. Det hjälper ett oroshjärta att bebisen knuffas och buffas och leker med jämna mellanrum om en säger. Jallefall, i princip det första vi såg var bebisens ansikte rakt framifrån och HERREJÄVLAR alltså. Jag började skrattgråta på mindre än en sekund av ren och skär jävla kärlek. Det var det sjukaste jag har varit med om tror jag. Den bara låg där och var (helt objektivt ofc) det absolut finaste jag någonsin har sett. Jag var tvungen att sansa mig för att inte förstöra för barnmorskan genom att snyfthicka bort bilden, men höll väldigt hårt i Andreas hand resten av tiden och kände hur tårarna långsamt rann ner via tinningen på britsen. Bebisen mådde ypperligt och låg med huvudet neråt, sina små fötter vända mot varandra och med navelsträngen i ett fast grepp i ena handen och övade enligt barnmorskan på att andas just när vi tittade. Tillväxtmässigt låg den smack-bam på kurvan och alla andra värden såg också jättebra ut, vilket såklart är jätteglädjande men känslan efteråt att vara helt blown away kom definitivt enbart från kärleksbomben där i början. Vi ska få en bebis. VI SKA FÅ EN BEBIS. Så jävla fantastiskt.

För er som hatar drömprat, vänligen undvik det här inlägget

Jag drömmer om barnet nästan varje natt nu. Natten till igår var jag höggravid, fast jag var det partnerlös, och var tvungen att gå på blind date i Göteborg. Vi strosade längst med kanalen och det var awkward och jag kom på att jag inte visste om jag hade sagt att jag var gravid innan vi möttes upp. Han sa att jag hade sagt det och att det var fine, men det kändes jättefel att gå där i solen med mitt barn i magen och en främmande, om än vänlig, främmande kille bredvid. Han försökte ta min hand och jag ville bara rymma därifrån.

Inatt drömde jag att bebisen plockades ut ur magen för att vägas(?). Det var väldigt oklart hur själva urplockandet skedde men det var painless och ofarligt iallafall för i läkarens famn låg världens finaste tjejbebis med jättemycket mörkt hår som redan hade vuxit över öronen och log med skrattgropar och sträckte armarna mot mig. Det var helt jävla magiskt att hålla i henne och hon luktade så himla gott. Sen stoppade dom (oklart hur) in henne tillbaka för att bakas färdigt på samma smärtfria, ofarliga sätt.

Det är mindre än 60 dagar kvar till uppskattat due date och jag kan nästan inte föreställa mig känslan av att ha bebisen på utsidan istället för på insidan, men igår när jag tänkte på det så började jag gråta för att jag fick en plötslig och kraftig känsla av kärlek i bröstet.

Uppdatering preggers

Vi var på återbesök hos överbossläkaren som vi fick träffa under blodtrycksgate i december igår. Jag älskar henne så jävla mycket och vill typ adoptera henne som extramamma/stödvuxen/husläkare. Vi var där i typ en halvtimma och egentligen hände inget annat än att hon tog mitt blodtryck och kände lite på min hand och sen klubbade hon mig som en väldigt frisk gravid person, men frågade om vi ändå kanske ville ha det där ultraljudet? I december, då när jag hade högt blodtryck vid ett tillfälle, sattes det igång nån form av checklista som innebar extra blodtryckskontroller, en urinodling och glukosbelastning och ett potentiellt tillväxtultraljud. Now, eftersom alla kontroller och tester jag har gjort har visat inget annat än bra grejer och magen ligger precis på kurvan så kanske jag inte egentligen behöver vare sig ultraljud eller glukosbelastning och superacedoktorn själv sa att hon inte är ett dugg orolig samt jag ser att du inte har graviditetsdiabetes så skulle man ju kunna tänka att det här med ultraljud var ute ur bilden men icke! Vi svarade såklart att vi givetvis inte säger nej till att få se vårt barn en gång till och då tyckte hon att hon alldeles gärna var lite generös med ultraljudsremisser eftersom det ibland är roligt att glädja några samt det ser fint ut i journalen. Så nu ska vi få titta på bebisen igen snart och IIIIIIH!

I övrigt gick vi in i vecka 32 idag, jag och bebin. Det firade vi genom att bebin och bebins pappa i en joint effort väckte den blivande mamman genom att böka runt/snarka klockan fyra och sen höll henne vaken till strax efter sex när den utanför magen gick upp och den innanför magen bestämde sig för att ta en liten paus. Förutom viss sömnbrist med tillhörande förvirring och ett visst besvär att klä på mig på underkroppen så mår jag toppen samt är approved by the doctor.

Uppdatering från babyville

Vi hade tid hos barnmorskan imorse. Jag var min vana trogen skitnervös för att inte vara en A-mamma och ha dåliga värden och sov som en jävla kratta inatt dels pga det men också pga att mannen jag lever med snarkar nåt så vansinnigt när han är förkyld. Jag hatar honom lite på nätterna då faktiskt. Inatt skickade jag ut honom på soffan när jag hade legat vaken en timma och först lite gulligt älskling, kan du vända dig om för du snarkar? *snäll klapp* och sen lite mer grinigt men för helvete sluta snarka eller lägg dig på soffan *knuff knuff*. Jag hade oavsett sömnbristen ingenting att hämta för min oro för barnmorskan, som vikarierade för vår originalare som var sjuk, PRATADE I VERSALER och var OERHÖRT PEPP PÅ LIVET och meddelade att mitt blodtryck var PRECIS DÄR DET SKA VARA och bebisens hjärtljud var HELT PERFEKT LYSSNA VAD FINT! och min mage låg PRECIS PÅ KURVAN! Det är faktiskt hemskt fint att höra det där kloppeti-kloppeti-kloppet från bebishjärtat. Vi konstaterade gemensamt att det nog är dags att jag slutar tänka att det är nåt fel på vårt barn och istället njuter av att jag mår så himla lylligt. Sen konstaterade hon också att jag hade EN ALLDELES UTMÄRKT JÄRNDEPÅ OCH FINA JÄRNVÄRDEN och inte alls behöver äta järntabletter innan hon raskt bokade in mig/Andreas/oss på gravidyoga, pappagrupp och föräldrautbildning och sen skickade hem oss med ett LYCKA TILL HÖRRNI!

Såatteh, jag och bebin mår alldeles förträffligt och förutom att det känns som att jag kommer jobba 50% dom närmsta månaderna på grund av ovanstående gravidrelaterade aktiviteter och barnmorsketräffar så vill jag high-fivea världen. Jag sa till Andreas häromdagen när vi pratade lite om förlossning och sånt att jag liksom nästan inte är rädd längre och att jag, eller nån djupt rotad jävla hippieinstinkt i mig, har börjat bara känna att nej, men det här klarar jag och bebin. Det kommer göra ont så in i helvete och vara helt vidrigt, men jag klarar det. Vi ska team-klara det jag och bebin och Andreas och personalen och det känns så himla ahmen skönt att kunna mer fokusera på att få fokusera på att föda barn istället för att oroa mig för detsamma. Snart kommer jag väl börja skriva affirmeringar och tända rökelse och nynna för mig själv.

En lista om graviditet

Oh! Hittade en lista (älskar listor) om graviditet (älskar att prata om min graviditet) hos Elsa Billgren so here goes:

När blir du mamma?
Det vet en ju inte riktigt, men den 26 april om den bestämmer sig för att vara punktlig och 10 maj om den vägrar komma ut på eget initiativ och förhoppningsvis inte tidigare än säg 15 april.

Var graviditeten planerad?
Japp. Eller ja, i den mån det går att planera en graviditet kanske jag ska säga. Vi (jag) räknade ju iskallt med att det skulle ta skitlång tid, om det ens skulle gå, och med det in mind så tänkte vi att vi väl lika gärna kunde sluta med skydd direkt efter bröllopsresan (ville inte vara preggers på bröllopet). Vi sa, med viss spelad nonchalans, att vi bara skulle ta det som det kom, men jag kunde såklart inte låta bli att appa ägglossningsperioder "ifall det tar lång tid och vi behöver det" men vi hade tur och fick till ett litet frö i början av augusti.

När berättade du om graviditeten?
Jag ringde min syster samma kväll som testet visade Gravid 1-2 så typ vecka 4? Berättade sen för nära kompisar och pappa under de kommande veckorna i takt med att jag träffade dom och på jobbet i kanske vecka 7 eller så. OBS alla gör det som känns bra för dom! Jag resonerade som så att jag berättade för dom som jag ändå skulle vilja ha stöd av om nåt gick dåligt och att jag isåfall hellre också hade varit glad ihop än att bara berätta den dåliga nyheten. På jobbet av egentligen samma anledning plus att vi är så få så det ändå hade märkts.

Hur många barn vill du ha?
Jag har alltid tänkt att jag gärna vill ha fler än ett pga tycker att syskon är en så fin grej att ha i livet och så resonerar jag nu också så helst fler än ett om vi kan.

Tätt ihop eller långt isär?
Det är nästan 4 år mellan mig och min syster och även om vi har en jättefin relation idag så tänker jag att jag nog gärna får barn lite tätare, men eftersom jag inte ens har det första på utsidan kroppen och inte alls vet hur det kommer gå eller vad hen är för filur så känns det svårt att svara på det nu. Och igen, om det ens går att få fler så blir jag glad oavsett tidsspann.

Har du oroat dig mycket under graviditeten?
Ja. Det känns som att en graviditet består av ungefär 90% oro för diverse saker. Först oro för att det inte ska bli nåt, sen att cellerna inte ska utvecklas som dom ska, sen att nåt annat går fel följt av en period av oro för min egen del med rädsla för att gå sönder vid förlossningen, att mina värden inte ska vara bra, att jag inte ska kunna jobba och nu den sista tiden en stor skräck igen att nåt ska hända med bebisen. Nu skiter jag fullständigt i hur det går med mig själv så länge som vårt barn får vara friskt och ha det bra.

Hur har graviditeten känts hittills?
Se ovan. Närå, men dom första 10-12 veckorna var ju lite som att gå omkring i en konstant baksmälla. Jag var svintrött, labil och mådde sjukt illa utan att kräkas. Det följdes av en kanske 6 veckorsperiod av ingentingness när jag typ saknade illamåendet bara för att det ändå var en bekräftelse på att barnet 1) var där inne och typ 2) levde. Under den perioden glömde jag rätt så ofta av att jag ens var gravid pga mådde precis som vanligt. Runt RUL började jag känna det jag tror var rörelser, vilket såklart lugnade lite, och poff så kom det dessutom en synlig mage så då var det rätt gött. Inte så gött att få en liten högt blodtrycksscare hos barnmorskan, men så här i efterhand var det kanske lite bra att få nån form av eye opener till att även om jag inte mår som att jag är gravid så håller jag ju in fact på att bygga ett barn i min kropp så jag kanske kan ta det lite lugnt ändå? Vecka 20-26 (nutid) har varit sjukt sweet. Jag har bra värden, känner mig lugn, känner bebisen (vissa dagar mer än andra pga ibland har den disko) och är pigg och glad. Rent generellt känner jag mig sjukt jävla tacksam över varje dag som jag får må så här bra och NO JINX TA I TRÄ OSV.

Gillar du att vara gravid?
Ja, men jag gör verkligen det. Förutom där i början när allting bara var så jävla konstigt och kroppen bara började göra en massa shit som inte går att relatera till nåt annat jag nånsin känt tidigare och jag kände mig inkräktad på. Nu tycker jag bara att jag är snygg och känner mig typ lite som speciell. Titta här går jag och min unge i magen liksom. Mvh, självcentrerade klubben. Plus det är rätt mysigt när bebisen knuffar på en på nåt sätt.

Ska ni ta reda på vilket biologiskt kön det blir?
Jag har alltid tidigare tänkt att jag inte vill det. Dels för att det inte spelar nån som helst roll och dels lite för att jag hade tanken att det skulle vara jobbigare om nånting hände om jag visste pga skulle bli liksom verkligare med en riktig person osv, men nu känner jag att det inte spelar nån som helst roll för vår bebis är i allra högsta grad en verklig person helt utan att jag vet vad den har för fysiskt kön. Vi kunde inte se vid RUL pga integritetsunge och då kändes det rätt gött att slippa fatta beslutet att ta reda på eller inte, men nu börjar jag lite känna att jag vill veta ändå pga förlossning känns som en tillräckligt stor överraskning i sig självt. Jag tror att vi kommer få möjlighet att göra ett till ultraljud i vecka 32 så vi får väl se om det går att se då samt om jag har kunnat övertyga Andreas om att vi isåfall ska ta reda på det.

Hur tänker du kring förlossning?
Åh vilken liten fråga...not. Hur tänker jag? Alltså jag vet inte? Att den måste ut på nåt sätt och att jag ska försöka att inte oroa mig så mycket antar jag? Jag har funderat jättemycket på det här med vaginal vs assisterad förlossning, läst en massa och pratat rätt mycket med min barnmorska om det och jag vill nog ändå försöka föda vaginalt om inget annat inträffar. Vi har pratat massor om förlossningsskador och risker och jag har det tydligt skrivet i journalen att jag vill att det trippelkollas och åtgärdas direkt om nånting händer. Nu känner jag dock mest att jag lite skiter i mig själv så länge barnet mår bra och är mer rädd för syrebrist för barnet än nånting med mig. Själva smärtgrejen skrämmer mig inte faktiskt. Där känner jag mest att jag får ta det när det kommer samt att personalen på plats får hjälpa mig i den mån den går. Det kommer vara ett helvete, men det är ju ett tidsbegränsat helvete med ett gott slut på nåt sätt. Obs. låt mig få ha kvar den naiva bilden, kej?

Hur tänker du kring första bebistiden?
Ingen aning? Att det kommer vara sjukt häftigt, sjukt skrämmande och sjukt jobbigt? Tänker nästan mer på hur lite jag kommer få sova och att jag kanske inte är en sån som bara automatiskt älskar mitt barn än på att jag fakiskt kommer ha en egen bebis att gosa med och hur häftigt det kommer vara. Look on life: lika bra att ta ut allt dåligt i förskott. Rent praktiskt så tänker jag att det kommer vara rätt sweet givet att allt går som det ska för vi kommer vara hemma ihop nästan två månader i sommar och MYSET i det? Enormt.

Har ni bestämt namnen sedan innan?
Näe. Eller alltså vi har ju en lista med namn som vi gillar som är under nån form av konstant revision, men det känns askonstigt att bestämma ett namn på en individ vi inte ens har träffat.

Vi var hos barnmorskan idag. Hon är faktiskt himla mysig och inkännande och mina värden var precis vad dom ska vara (high five/phew!). Förra gången jag träffade henne hade vi inte ett bra möte pga morgonen efter RUL när min oro inför det fortfarande var ganska närvarande, praktikant som höll i mötet och diskussion kring förlossningsrädsla gjorde att jag hade gränsfallsblodtryck (140/90) och fick ingen bra information om det utan istället ett läkarmöte (pga det och pga astma/allergi och stressig) inbokat PÅ MOMANGEN. Jag var superledsen i vecka och rädd för att jag skulle dö och bebisen skulle dö och ja, ungefär all kris som går att hitta på. Läkaren on the other hand var ace och mitt blodtryck likaså, vilket det även var vid nästa extramätning. I och med dagens 120/70 så är jag avförd från riskövervakning och barnmorskan var väldigt väldigt nöjd med både det och alla andra värden. Jag vet att det är helt jävla idiotiskt, men bra värden gör mig så jävla nöjd i nån typisk form av duktig flicka-bekräftelse. Jag får också oerhörd ångest av motsatsen, vilket ju såklart är ÄNNU dummare. Det är väl inte mitt fel/min förtjänst hur mina hormoner beter sig liksom? Jag jobbar lite på det kan vi säga. Bebin mår också strålande och det är ju rätt så jävla härligt att höra det där pick-pick-pickandet när hon lyssnar på hjärtljudet. Emoji med hjärtögon gånger tusen.

Nu ska jag titta klart på Hela England bakar - Masterclass och sen se sista avsnittet av The Jinx. Hoppas allt är bra med er allihop!

Med vänlig hälsning, ej lydigt preggo

Saker jag skiter i while pregnant:
Min vikt. Förstår på allvar inte det här jävla vägandet/viktpratet eller vad det egentligen ens ger nån ever. Lite blodprover och urinprover och blodtryck och ultraljud och magmätningar och bebishjärtljud talar ju i fakta, vikt gör det inte. Jag vet folk som har gått upp massor och mått bra och folk som har gått upp lite och mått bra. Folk som har varit smala innan och tjocka innan. Oavsett hur deras graviditeter har fortlidit så är det inte vikten som har visat något avgörande utan helt sonika andra tester. Jag har frågat barnmorska och överläkare om vad exakt det visar att följa vikten och so far har jag inte fått nåt annat svar än det kan vara en indikation, men det är väldigt individuellt vilket på nåt sätt får mig att tänka att om det är så individuellt så är det väl egentligen ingen pålitlig indikation? Jag väger mig såklart hos barnmorskan eftersom det just nu är en del av protokollet, men jag vet inte resultatet för jag har bett att få slippa veta om ingenting händer som gör att jag måste.

Min andra sak som jag skiter i är kostråden. Ingen alkohol eller tobak i den här kroppen pga i mitt tycke bevisade negativa följder och small sacrifice to make, men i övrigt? No shits given. Jag tog upp det här med listeria med min barnmorska eftersom det typ är 1 fall om året varav inte ens hälften går att härleda till vad kostråden avråder från och hennes reaktion var att rycka lite på axlarna och säga att oro har betydligt fler negativa och konstaterade effekter än en bit mögelost om man nu är sugen på det. Så jag har ätit kött medium rare och mögelost när andan har fallit på och valt att inte ha ett uns av dåligt samvete.

Det här är ingen preach för att Alla Måste Göra Som Jag, utan mer ett försök till balans i det som verkar vara en ständig ström av förmaningar. Det här funkar bra för mig liksom.

Nutid

Jag såg precis bebin sparka i min mage. JAG SÅG PRECIS BEBIN SPARKA I MIN MAGE. Om ni undrar vart jag befinner mig den närmsta tiden så ligger jag i soffan och stirrar stint på min egen mages kurva i hopp om att få fnittra förtjust igen.

Glömsk (15+4)

Igår när jag ringde till pappa för att önska grattis på farsdag satt jag i min vanliga plats i ett soffhörn i vardagsrummet med benen i soffan framför mig. Medan jag väntade på att han skulle svara tittade jag neråt och ba men vad i helvete?! När blev jag så jävla tjock? och glömde liksom av att magen står ut för att det ligger en bebis på cirka 15 centimeter där inne.

"Jag älskar bebisen" (14+2)

Han är ju en känsloprick min man. Han är lättrörd och har nära till den halvan av känsloregistret som går åt det positiva hållet, vilket innebär att han nästan alltid tycker att allt är kul och bra och mysigt och härligt och så framförallt; han tycker om nästan alla människor (unlike vissa andra ehum). Han älskar mig och ibland ÄÄÄÄÄÄLSKAAAAAR han mig (när han har druckit vin eller är extra gullig) och jag älskar (förutom honom) just att han säger det minst en gång varje dag. Jag har aldrig tyckt att just kärleksuttryck går att överanvända i verkliga livet så länge det sägs med mening. Det finns ju ingenting som gör att själva känslan urholkas bara för att orden uttalas. Tycker jag. Jallefall, igår när vi skulle somna och jag gnällde lite över att Bollen knölade och var ivägen så sa han jag älskar bebisen och jag visste liksom inte vad jag skulle svara. Alltså jag vill ju verkligen att Bollen ska fortsätta att växa och bli tjock där inne och jag ser fram emot att få se vem hen är, men alltså jagälskar inte än. Och det är måste ju också få vara okej, fast jag kände mig som en usel person som ba eh oh-keh-j. 

Ny vecka! (och en liten gravidapp-genomgång) (14+0)

Nu plingade det i min telefon med ett Ny vecka! Pyret har alltså gått in i vecka femton och pyrets mamma börjar bli lite OMG! *kryssögd smiley* Jag har för övrigt 3 olika appar, 1177s egna (tråkig, men neutralt informativ), den där lila som alla alltid postar % och sånt från med det fantasifulla namnet Gravid App (särskrivning and all) som jag egentligen avskyr pga pissig information i partnerfliken. Dom får fan minuspoäng för att ha en partnerflik när den ändå bara handlar om att tänka på att din partner har det lite jobbigt eller ha tålamod för hennes nycker eller det kan vara svårt att knyta an, men det kommer...nog. Okej, det där efter sista kommatecknet var ev-en-tu-ellt min egna fantasi, men det känns typ så. Enda anledningen till att jag har den är just att den räknar % av total graviditet på ett tydligt sätt (och för att alla har den...). Min sista, och bästa, app är Ovia Pregnancy. Den är på engelska, men informationen är lätt att ta till sig. Det enda är att man får ha visst överseende med att vissa grejer som föräldraledighet och/eller doktorgrejer inte kanske riktigt är applicerbart till 100%. Åh! Och så ska man GE FAN I att använda den där mat-track-funkionen pga ger enbart superdåligt samvete slash ätstörningssignaler. Men i övrigt kan man se hur stor bebisens hand är en viss vecka, jämföra hen med gulliga djur eller leksaker eller parisian bakery (Your baby is now the size of a small macaron *dör gulldöden*). Vår bebis är den här veckan lika stor som en mus/napoleonbakelse/squirtgun. Naw. En annan bra grej är att man kan döpa sin unge så texten anpassas efter det samt att den kör med både han/hon i beskrivningarna. Hen verkar inte riktigt existera i den amerikanska världen än, men it's good enough.

I övrigt är hen där inne tydligen 10-14 centimeter den här veckan. WHAT THE FUCK!? Den har ju varit yttepytte svinlänge och nu ba nä, men jag är väl som en colaburk då. Inte så jävla konstigt att magen står ut eh?

Och tiden bara rinner iväg ja (13+5)

Jag var tvungen att öppna en app och kolla vilken dag jag var i när jag skulle skriva rubriken. Man kan säga att the novelty av den här graviditeten lite har gnagts av. I början tror jag att jag kollade apparna kanske en gång i timman och nu kanske en gång i veckan när telefonen piper med en notifikation om ny vecka. Trodde aldrig jag skulle bli så laissez faire:ig, men mirakel kan hända osv. Det var så himla mycket oro som föll av där på ultraljudsbritsen. Först och främst när barnmorskan ba och där är hjärtat och sen när hon pekade på två ben, här är en arm och en till och här....här är två hjärnhalvor också. Alltså den har klarat sig så här långt och verkar ha två av det den ska ha två av och hjärtat pickar och den var helt sprattlig och vild och min mage putar och vi har nästan helt passerat vecka 14 och missfallsrisken är nu rätt så minimal (ta i trä osv) så nu börjar jag liksom fatta att vi med väldigt stor sannolikhet faktiskt kommer få en bebis. IIIIIH EN BEBIS GULLEGULLEGULLEGULL.

Jag mår fortfarande alldeles utmärkt. Mer utmärkt när jag och Stina var i Edinburgh och jag var utomhus och uppe och rörde mig hela dagarna än nu när jag ägnar nästan alla dygnets timmar åt att sitta eller ligga, men jag måste ändå erkänna att det har varit en oerhört soft graviditet so far. Ja, jag vet att det är lylligt och jag är tacksam för varje dag som det fortsätter. Jag är dock jävligt slemmig i halsen, liksom under svalget, och ibland äcklar det mig så mycket att jag får kväljningar. Jag har absolut ingen aning om varför, men nu ska jag gå till apoteket och köpa nåt mot sura uppstötningar och hoppas att det hjälper. Inte för att jag har sura uppstötningar, men det kanske är samma hormon som slappnar av magmunnen eller vad det är som ställer till mitt slem. Ja, förlåt för graphics.

I övrigt så har jag gått in i nån OKEJ NU FIXAR VI ALLTING SOM BEHÖVER FIXAS-mode. Gjorde en lista igår och oh lord, vi har lite jobb framför oss. Det tog tre år för mig att välja soffa pga utbudet och jag har aldrig lyckats köpa en ipad (jag tar en sån eller ska jag ändå köpa en så kan jag ju likagärna ta en sån med simkort och ska jag ändå betala x kronor så kanske jag ska köpa en med mer GB och HELVETE VAD DYRT DET BLIR JAG KÖPER INGET) så det här med att vi nu måste köpa en ny bil känns...oöverstigligt. Men men. Vill helst få plats med barn och barnvagn och inte livea sjuttiotal och stoppa in ungen i en korg i baksätet utan bälte.

Så gick en vecka osv (11+6)

Jag har fått en mage som inte går att bortse ifrån ens med ens bästa fantasi. Det gör att den värsta oron börjar försvinna lite. Det och att vi snart är i vecka tretton och jag inte ens med min vildaste fantasi kan känna nåt ont eller blod eller obehag och magens putande verkar ju ändå lite som att det bor nåt där inne. Vi ska på ultraljud på torsdag och jag gissar att vi kommer få reda på det då, men just nu känns det för första gången lite mysigt och hoppfullt.

Hur mår du? (11+0)

Jag och Andreas och den där lilla magen packade ett par väskor och drog till Berlin lördag till tisdag. Det var extremt avslappnat och trevligt. Jag sov middag varje dag till exempel. Det var gött. Vi åkte till hotellet som vi bodde på på smekmånaden bara för att det är så jävla göttigt och det var precis lika göttigt den här gången. Personalen kände igen oss och blev helt lyckliga när vi berättade att vi inte kunde hålla oss borta. Det var gulligt och herreguuuuud vad mycket billigare det är att äta lyxmiddag, eller any middag i och för sig, när en inte dricker alkohol. Gravidmässigt är jag inne i nån form av jag vet inte men mellanperiod? Jag känner tillräckligt (ömma tuttar/kissa på natten/pet i livmodern) för att tänka att jag nog är preggers, men inte så mycket så att det tar upp all min tanketid längre. Har till och med slutat komma ihåg att gå in på apparna och kolla. Om ungen lever och har det gött där inne så gör den ju det och om inte får vi reda på det på ultraljudet nästa torsdag.

Vi pratade en del om föräldraskapet när vi var borta. Fyra dagar oavbrutet umgänge gör ju att det finns en hel massa massa tid att prata om grejer på och jag funderar rätt mycket på det här med att vara förälder vs att vara mamma. Att bli förälder skrämmer mig inte alls. Jag ser till och med fram emot att bli det. Mamma däremot? Not so much. Kraven som följer mammarollen känns inte alls samma som dom som kommer med föräldrarollen. Förväntningarna och allt tyckande är fortfarande väldigt koncentrerade kring mamman och det finns oändligt antal ställningstaganden, alla med sina förespråkare, där nån alltid oavsett vad man väljer kommer tycka att det är fel val. I en del grejer känns det som att det jobbigaste är att stå för sitt val och inte valet i sig självt och det känns så jävla snett. Jag skulle önska att det fanns nån form av lexikon för all things parenting. En bok helt utan en massa tyckande där allting bara är beskrivet rakt upp och ner. Vi kan ta det här med matande som exempel. Jag är inte helt hundra på att jag vill amma alls och/eller helt. Jag skiter fullständigt i vad andra gör så det är no judgement, men jag vet inte om jag vill/tror att det är bäst för oss. Det hade därför varit sweet om information om hur matande funkar och vad man ska tänka på fanns att tillgå på ett samlat, enkelt och odömande sätt för att undvika att behöva googla och försöka låta bli forum med en jävla massa tyckande.