Vi hade datenight igår. Jag blev rätt så strängt tillsagt att
absolut inte boka in nånting på onsdag för enligt Andreas (vårt/jag har gett upp) sätt att räkna så var gårdagen vår ettochetthalvtårsdag. Han räknar dagen vi sågs första gången för att han hävdar att han blev kär i mig på en minut, vilket är urgulligt men ja, love at first sight alltså jag vet inte jag. Iallafall. Vi möttes på Grand Central och tog ett glas vin och jag gick in genom dörren och Andreas kollade upp och log så himla stort och mumlade i mitt öra när vi kramades
du är så jävla snygg, vet du det? Så det var väl en rätt bra början kan man säga. Sen gick vi till Pressklubben och åt trerätters och drack fransk cider och öl och cognac och pratade pratade pratade. Vi hade bord halv sju och gick när dom stängde klockan tolv. Jag älskar att vara på date med honom. Vid fler än ett tillfälle hade fler än en person tårar i ögonen för igår var så himla mycket kärlek. Sen tog vi en taxi hem och på hallgolvet väntade förutom extremt ovälkommen post från SD ett brev från ett företag som hanterar en grej som har med mammas bortgång att göra. Och där, hennes namn på ett papper, tre små namn och sen (avliden) och jag gick fullkomligt sönder.
Det går liksom inte att göra rätt hur jag än gör. Det dåliga samvetet över att jag klarar av att fortsätta livet äter upp mig. Att jag kan skratta tills jag gråter äter upp mig. Att jag igår inte en gång på hela dagen kom ihåg det äter upp mig. Folks välvilja och hela dela sorgen-grejen äter också upp mig. Jag vet inte, men jag kan liksom inte sörja litegrann. Lite lagom. Jag kan inte prata om mamma och vara lite passande ledsen och jag vill inte orkar inte kan inte bryta ihop framför folk för jag blir så jävla slut efteråt så då kommer jag bara vilja gå hem. Det är förjävla svårt att ta emot nån som är så ledsen och jag orkar inte tänka på hur nån annan skulle må efteråt så jag undviker att hamna i den situationen och ställer istället folk på längre avstånd och jag vet att det också kan såra och det äter upp mig. Att Andreas får ta så så så så mycket ansvar och tårar och skit när det egentligen borde vara vårt lyckligaste äter upp mig. Jag blir arg för ingenting och det äter också upp mig.
Imorse satt jag på sängkanten med strumpbyxorna vid knäna och stirrade rakt fram i säkert tio minuter och kände bara att jag ville välta åt sidan och ligga så, i fosterställning, hela dagen hela helgen hela sommaren. Men så funkar ju inte livet. Så nu sitter jag på jobbet och ska snart ha ett möte och sen ska jag bocka av massa saker så jag kan vara ledig nästa vecka. Livet går ju vidare även när man inte vill eller orkar. Att falla för frestelsen att låsa in mig och skärma av mig och tänka
tänk om hjälper ju inte ett jävla skit det heller.