onsdag, februari 28

Tvåbarnsmamma the reality

Ja, ingen har väl missat att det är SNÖKAOS EXTREMKYLA RYSSVINTER va? Definitivt inte den här familjen iallafall. Alltså det är ju så vackert och hade jag haft noll barn hade jag älskat det men nu HATAR jag det för det innebär att jag är hemma med bägge barnen och gawd, det tar på humöret alltså. Jag tror förskolan är lika delar för mig som för Ellen. Imorse när jag ba du får vara hemma med mamma och Nils idag också så skrek hon NÄÄÄÄÄJ MAMMA GÅ TILL FÖKOLAN! I get that feeling, child. Som jag förstår den. Men jag orkar inte modda runt två småungar i fucking snöstorm på oplogade gator så här är ipaden, go to town. Närå, vi ska också bada, dega, rita och läsa så det går ingen nöd på henne men jag får liksom dåligt samvete över att hon missar förskolan. Sekundär FOMO å min tvåårings vägnar, härrrrrligt. Och ja, jag vet att andra ungar i samma ålder är hemma all day erry day men det hade verkligen varit vansinnigt i den här familjen. Vi gillar varandra bäst när vi inte umgås ALLTID. Men ja, när jag är borta så längtar jag ihjäl mig istället. Ska till Göteborg mån-ons nästa vecka och tar med Nils och jag har redan dåligt samvete för att jag ”överger” Ellen. En kan inte vinna när en har barn va? Det är kört. Jaha nu är det tydligen väääääldigt viktigt att vi byter till ANNAN BABBLARNA MAMMA TITTA ANNAN BABBLARNA MAMMA ANNAN BABBLARNA MAMMA TITTA ANNAN BABBLARNA

Kröppen å kommentarera

Hej hej, jag igen. Sitter här vaken i natten och funderar lite på det här med att allting ska värderas. Eller mer specifikt så funderar jag mest på det här att allt kroppsligt ska värderas. Hur kroppen ser ut. Vad den får i sig. Vad den gör av med. Det är ett jävla tjat om att hålla igång och träna bra och rätt och tänka på allt som stoppas in och sen värdera outcomen på ett eller annat sätt. Jag är ganska säker på att jag inte tror att det är så himla bra. Nu vill jag fortsätta på typ tre spår samtidigt men jag är för trött för att orka formulera mig ordentligt så här ba kommere.

Min unges förskola har en intern blogg där pedagogerna lägger upp bilder och filmer från barnens vardag. I måndags var dom i Tanto och pulsade i snön och hade fruktstund utomhus och knatade runt med sina små ben i backarna. Det ser jättehärligt ut. Då tycker en förälder att den bästa kommentaren är ”Bra träning för dom små”. Are you fucking kidding me? Ska vi värdera barns TRÄNING?! Dom är två år gamla. Det enda dom gör på dagarna är att härja. En vuxen hade inte pallat att göra en timma av deras vanliga vardag identiskt om vi pratar kroppsligt arbete utan att få träningsvärk. Fan, crossfit är ju typ exakt vad barn sysslar med fast dom gör det inte i åttaminutersintervaller. Vi behöver inte prata om att/hur barn som knappt pratar TRÄNAR. Äeh fy fan vad irriterad jag blir.

Två. Glömde kanske skriva ett förut men här är iallafall nummer två på min tankelista: kroppspositivismen. Alltså den är skitviktig som motfunktion till vårt hjärntvättade prestationssamhälle och den har förändrat min syn på mig själv och andra och öppnat mina ögon för att utseende verkligen diskriminerar, men jag kan inte lite lite lite låta bli att tänka på att den fortfarande sätter kroppen i fokus. Den vill bara utöka den positiva värderingsskalan. Obs fattar att den kan vara livräddande för individer, jag tänker alltså stort här. Hade det EGENTLIGEN inte varot bäst om alla bara slutade kommentera kroppar altogether? Jag tycker det. Jag har slutat och det är fan befriande men också beklämmande att bli varse om hur ofta kroppar kommenteras, egna och andras. Ba lägg av med det. Ja, det är en omprogrammering men seriöst inget nån kommer sakna eller må sämre av. Om jag måste läsa eller höra ett ord till om hur nån är ful eller tjock eller tränad eller stark eller whatever så kanske jag spricker av tröttma. Alltså känn det för all del, bara berätta det inte för nån. Håll det inombords och känn hur oviktigt det är för samhället att få veta hur du upplever ditt eller andras utseende. Jag menar vi ser ut som vi gör och det är väl föränderligt till viss mån men inte idag? Inte den här minuten? Kanske inte alls pga orsaker? Tänk på det lite till: varför skulle nån vara intresserad av ens utseende, egentligen? Gör det oss smartare? Gladare? Snällare? Nej. Gör det gott alls? Nej, inte egentligen.

Tre. All. Detta. Tjat. Om. Att. Röra. På. Sig. Och. Äta. Rätt. Svenska spel har en svinkonstig reklam ute nu om att 2/3 barn rör sig för lite (enligt oklar bakgrund). Reklamen spelas t ex upp när min snart tvååring kollar på barnsånger på Youtube och typ runt middagstid på teven. Vi kan alltså dra slutsatsen att dom som informeras om detta är en del av de 2/3-delarna direkt. Är det lämpligt? Är det lämpligt att det också går nån jävla yoghurtreklam för såna där småförpackningar bara barn äter med att dom innehåller mindre socker och är ”lätta”? Jag menar det är inte upp till barnen att röra på sig och få barn lagar sin egen mat så kan dom inte istället bara få äta det som ställs fram helt okommenterat och kan inte deras rörelse få vara nåt som bara finns i vardagen? Ta upp den här informationen på föräldramöten. På BVC utan barn närvarande. Skicka allmän information till föräldrar i omärkta kuvert. Om det nu är så illa så 2/3 inte rör sig tillräckligt (enligt vilken måttstock?) gå på föräldrarna.

Hörrni, kan inte vår generation bli den som låter våra barn växa upp och bara få ha en kropp? Som kan skratta och springa och kramas och gråta och busa och sova. Som får äta mat för att det är gott med mat och för att det är trevligt att äta.

Hahahhahahaha. Nä okej det kommer aldrig hända pga HÄLSOHETSEN. Men a girl can wish, right?

måndag, februari 26

Nils har varit sjuk majoriteten av sin levnadstid. Det började med en förkylning i början av december och fortsatte med snorande och framförallt hostande och fick tillslut ”överansträngda luftrör”-stämpel av läkaren. Han sa att det inte lät som astma eller att det är för tidigt att avgöra men vi fick luftrörsvidgande medicin för att hjälpa honom lite på traven. Och läkaren kanske har rätt, det kanske inte är astma, men Nils har just nu rätt sopiga luftrör. Han är känslig för förändringar i luftfuktighet, för förändringar mellan kallt och varmt och såklart för förkylningar. Så här sitter jag inomhus i vår lägenhet för jag vet inte vilken dag i rad. Vi kan inte gå ut för det är nästan tio minusgrader och då blir Nils jättedålig efteråt och de senaste nätterna har jag suttit i soffan med ett barn som hostar tills han kräks och det gör sönder mig. Min lilla bebis liksom. Så husarrest it is (ja, vi hämtar ju Ellen sen förstås). Snälla rara vädermakterna, kan vi inte börja ha vår nu? Jag kräver inte ens sol, bara barmark och säg åtta plusgrader.

söndag, februari 25

Den värsta person jag vet

Tänkte skriva nåt sleazy om hur kär jag är i mina barn (as per usual) men kan vi inte istället ta en liten stund och uppmärksamma den värsta sortens människor jag vet: den som rör sig utanför hemmet trots smittsam sjukdom. Ja, jag kollar på alla som tycker att just deras jobb/liv är så mycket viktigare än alla andras så hen går till jobbet/träningen/ut iallafall. Här kommer giltiga anledningar att röra sig utanför hemmets väggar under smittotiden: om ensamboende - doktorn, apoteket, mataffären, akuta kriser. Om samboende: inget förutom akuta kriser. Stanna THE FUCK hemma. Nej, hämta/lämna inte på förskolan. Nej, gå inte bara på det där mötet. Nej, åk inte bara till farmor. Det är så fruktansvärt egoistiskt att tro att en är så oumbärlig så världen stannar om en inte jobbar/fixar/hänger. Det kanske är ekonomiskt svårt för den enskilda individen med karensdag och sjuklön, men det är klart mer fördelaktigt att ha en sjuk person i fyra dagar än tio i två och alla med nedsatt immunförsvar; sjuka gamla väldigt små kanske klarar sig bättre.

Så, till alla egoistiska assholes som sprider smitta pga inbillad oumbärlighet: lägg av. Bara. Lägg. Av. Jag hatar er med passion.

måndag, februari 19

Livet är härrrrrligt

Ellen är asförkyld. Det är ”kul”. Att vara hemma med två barn är ju alltid noll tid för återhämtning men att vara hemma med två varav ett är en tickande skrik- och vrålbomb är utmattande beyond belief. Ja, alltså jag tycker jättesynd om henne, MEN hon är svinjobbig som halvsjuk och jag känner att förkylningen börjar bita på mig också och jag HATAR som bekant förkylningar. Började iallafall dagen med en timmas massage/naprapati. Det var gött. Andreas får friskvårdbidrag via jobbet där dom kan köpa timpaket hos min naprapat så jag fick hans årspaket(!!). Jag älskar honom osv. Han var ju också hemma idag pga kräksincidenten igår natt så idag har jag inte varit ensam med bägge alls. Tbh har jag haft en timmas massage, varit hemma 1 1/2 timma och sen varit med Nils på BVC för mät- och väg (7kg/67cm FYI) samt tagit en extrasväng i bilen för att låta barnet sova klart. Men imorgon är jag ensam med bägge. SUCK OCH STÖN OCH BLÄ. Håll tummarna för mirakulöst tillfrisknande så humöret iallafall kommer tillbaka.

Läste förresten nån artikel på KIT om barn och svordomar och moralister. Nu vet jag ju inte vilket team ni tillhör men jag har verkligen svårt att förstå vad som är så dåligt med lite gamla härliga svärord? Jag älskar språkbredden förstärkningsord som fan, helvete, jävla ger. Och dom ger en möjlighet att få ur sig frustration typ när en slår i tån eller datorn krånglar eller whatnot. Jag är 100% för svärord. Orden i sig är ju inget kränkande eftersom det bara förstärker det andra en säger så debatten borde snarare handla om att inte använda ett kränkande språk än huruvida det ska finnas ord som förstorar det en säger, no? Att kalla någon nåt kränkande är 100% fel och får aldrig accepteras någonsin. Kan vi inte prata om det istället? I meningen Håll käften din jävla idiot är det inte ”jävla” som är det hemska liksom. Diskutera gärna i smågrupper.

söndag, februari 18

Lilla barnet vaket igen. Satte på babblarna på teven så nu är det temporär vapenvila och tystnad här hemma. Pappan sover fortfarande. Alltså han är sjuk, jag vet det. Och jag var magsjuk förra helgen och han hade barnen bla bla men jag kräktes majoriteten av tiden när jag var ensam med Nils. Sen tog jag Nils på natten. Och på dagen för det blir så meckigt att gå ut med bägge två när han skulle handla. Meanwhile har jag inte sovit sen tre inatt när lilla barnet vaknade följt av stora barnet följt av lilla barn ja ni fattar och har en helvetesmorgon pga vansinnigt övertrötta barn. Det är ju liiiiiiiide svårt att inte bli iallafall en smula irriterad över att han inte ens kan hålla ögonen på sitt äldsta barn vid en badbalja i fem minuter liggandes i sängen. Just sayin.

FML

Stora barnet droppar snor och skriker. Lilla barnet är övertrött men sover inte pga förstnämnda. Barnens pappa har abonnerat sovrummet. Badar lilla barnet pga luktar död och den vill ändå inte sova. Stora barnet är med och hjälper till - kodak moment osv tills lilla barnet verkligen får nog. Klär på gaphals ny blöja och kläder och hetsmatar. Stora barnet bajsar och passar på att slänga gosedjur böcker en sko snutten två omaka strumpor ett tåg två citroner i badbaljan som står på hallmattan pga världens minsta badrum. Hallmattan är i ull. Det luktar surt dött djur. Lilla barnet somnar äntligen. Stora barnet får ny blöja men kissar på mattan.


Andreas vaknade av maginfluensa i natt. Ellen vaknade 05.27 på svindåligt humör, supersnorig. Jag har spänningshuvudvärk. Det blir en kul dag det här.

torsdag, februari 8

En kväll av mitt gamla jag

Idag har jag varit ute och ätit middag och druckit öl med mitt gamla högskolegäng, lite decimerat. Fyra långa, jävligt skarpa män som likt femton år sen framkallar skratt som ger tårar i ögonen och kärlek i bröstkorgen. Så olika alla andra jag umgås med nuförtiden. Så olika varandra allihop, men tre års dagliga umgänge, resor och oändligt med öl gör saker med folk. Det binder och det håller ihop och trots att vi ses max en gång om året i den konstellationen känns det som om vi sågs igår. Fast ändå med plats för femton års livs förändringar. Jag har ont i kinderna av skratt. Mina bästa bästa. Mina killar som är män.

tisdag, februari 6

Saker jag och Isabella Löwengrip ser olika på

Livet. Ganska mycket livet. Där hon vill maximera och effektivisera och utvecklas och sprida ut sina vingar vill jag mest stanna tiden, njuta av stunden, stagnera och bli eremit. Nej, men skämt åsido, hennes vansinniga syn på livet är för mig ett mysterium. Alltså jag är väldigt imponerad över hennes växande imperium, hennes affärsmannaskap och driv på typ samma sätt som jag imponeras av alla ambitiösa idioter som sover 5 timmar per natt för att inte ”slösa med tiden” och som också tjänar miljoner. Jag har insett att jag aldrig kommer bli en sån person. Jag är alldeles ALLDELES för grundlat för att offra allt som måste offras på vägen alternativ leva livet i ultrarapid. Isabella kanske har en poäng i sin hets, för en lunchdejt med en kompis på 33 minuter är ju kanske bättre än mina 0 minuter men samtidigt nej? Hon reser mer på en vecka än jag gör på ett år, läser fler böcker, träffar fler människor, tjänar jävligt mycket mer pengar. Men handlar det (livet) om det? Att se så många ställen som möjligt? Att vara i New York i 36 timmar? Flyga till Maldiverna i 4 dagar? Plöja bok efter bok efter bok? I sitt senaste inlägg skrev hon (inte ordagrant pga orkar inte byta fönster i telefonen) att hon hushåller på sin energi på en nivå där hon avbryter andra i deras samtal för att hon löst citerat inte vill slösa tid på skvaller eller senaste paradise hotel-avsnittet utan vill maximera sin tid till saker som får henne att växa. Och jag känner bara åh vännen, kom här. För vad blir bestående i ett liv där allt far fram i tusen kilometer i timman. Om tiden går fort för mig vars enda dagsuppgift är att hålla liv i ett barn och hämta ett annat på förskolan, vad gör det inte för henne? Jag får nästan lite svindel å hennea vägnar när jag tänker på att till och med hennes nedvarvningstid är schemalagd utifrån maximeringsprincipen. Att allting hela tiden måste ha ett syfte. Tänk om syftet med livet är att försöka uppskatta nuet så mycket som möjligt istället för att satsa allt på framtiden? Om lyckan ligger i det lilla? Nä, alltså hon är säkert lycklig på sitt sätt bara att jag har så svårt att relatera. Men seriöst, hade ni orkat var vän med någon där du är ett syfte? Där all tid måste vara kvalitetssäkrad? Där soffa och ostbågar och lite halvkallt bryggkaffe är djupt förbjudet? Hur många miljoner jag förlorar på min lathet vette katten, men jag är ändå rätt nöjd här framför min bästa tevekanal (TLC hands uuuuup!) med en sovande bebis på bröstet och en ”bappusino” på gång i köket (cappuccino, vi har köpt ny kaffemaskin).
Ibland tittar jag och Andreas på varandra över soffbordet och ba kommer du ihåg hur det var när vi inte hade några barn? Vissa gånger mer drömmande i tonen än andra. Och det gör jag ju. Typ. Nästan. Jag tror eventuellt det är lite av en försvarsmekanism att det inte riktigt går att dra sig till minnes en tid utan barn. Både för att livet nu ibland skulle kännas outhärdligt men kanske mer för att det innebär ju att Ellen och Nils inte skulle finnas. Och DET är en helt orimlig tanke.

Nånting hände i mig när Nils kom. Jag blev hel. Jag kanske har skrivit om det tidigare? Det var iallafall precis så klyschigt som det låter: allt bara föll på plats. All min oro, min sorg, min rastlöshet, min strävan till nästa, oförmågan att vara helt nu. Allt (nåja) försvann med mitt yngsta barn. Jag vet inte om det är för att han har visat sig vara den ljuvligaste bebis som nånsin funnits eller om det är hans lugn eller om det bara handlar om att allt jag nånsin drömt om är precis här precis nu. Jag är så kär i mina barn. Det är fan nästan som när ångest försöker spränga bröstkorgen fast tvärtom. Det är som att luften aldrig riktigt räcker till, att andetagen är så fulla av pirr att luften inte får plats. Bara tanken att dom inte skulle finnas är så outhärdlig så jag får en klump i halsen när jag tänker på det. Så även fast jag inte har sovit en hel natt på snart två år och vi inte har haft en hel konversation vid middagsbordet på flera månader och jag har ryggskott som skickar brinnande smärta genom kroppen så kan jag inte helt fullfölja tanken att ha ett liv som det var innan.