Om vi skrapar lite på ytan

Det värsta såna här dagar är allt gammelt som iallafall kommer upp, trots att jag hävdar att det inte gör det. Varje konstigt yttrad mening varje gräl varje osäkerhet varje felval varje allt vill upp och luftas. Jag tittar mig runt på kontoret svarar på frågor ler när jag ska. Förstår inte varför dom tycker om mig så mycket. Jag vet ju att dom gör det, jag ser att dom gör det. Fattar inte varför. Får komplimanger, jag hör dom. Vill bara gå in på toaletten och grina över att dom är så jävla lurade, jag är inte värd det.

Alla samtal jag inte ringt.
Alla ord jag inte sagt.
Alla ord jag sagt när jag inte borde.

Behovet att jag vill att alla ska tycka om mig. Varför då? Min hjärna vet att det inte är viktigt, mitt hjärta horar ändå bekräftelse. Oh noes! Jag gjorde fel nu tycker ingen om mig alla tycker jag är konstig jag är en bluff. På repeat.

En sån dag är det.

Det här med ängslan om att vara omtyckt

En del av mig är ängslig och vill vara omtyckt av alla. Det är helt ologiskt, för jag gillar inte alla och då säger ju logiken att det finns dom som inte gillar mig heller. Jag förstår det rent intellektuellt. Ändå blir jag ängslig höna när jag märker att folk inte tycker om mig. Även om det är så att jag sekunden innan har irriterat ihjäl mig på samma person. Vill liksom vara ofelbar, fast jag hyllar felbarheten i alla andra.

Det gäller även i bloggen. Inte att bli emotsagt, för det är roligt, men ängsligheten i att ni ska tröttna. Jag borde verkligen sluta kolla antalet readerprenumeranter för varje gång nån försvinner blir jag OMG! DET ÄR FEL PÅ MIG. BUHU! Ehm normalt? Och så börjar jag skriva som jag tror att ni vill läsa. Korrläsa mig själv. Det blir ju bara ännu konstigare. Och så blir jag sur på mig själv som censurerar och tvingar mig till att sluta censurera och ja, sen går det runt så i en rätt oskön cirkel. Hatar vara ängslig höna.

Och så lite gnäll på det.

Åh jag längtar efter en varm stor stark famn. Att ligga sked framför teven i soffan. Att dra med handen över bröstkorgen så håret kittlas. Att bli sedd.

Istället: Sjunde dagen med mer än två timmars övertid. En kall säng. Övermäktig liljadoft.

Så här schizo är jag

En annan tanke som har varit mitt mantra är det lägsta jag faller är hit. På riktigt, varför är man (jag) så rädd att att tycka om? Vad är det värsta som kan hända? Att jag är singel? Well, well little lady vad är jag nu då? Och är mitt liv miserabelt? Nej, far from it, jag är fan lycklig nu. Så det absolut värsta som skulle kunna hända är att jag hamnar...här. Vad oerhört hemskt det vore. Verkligen.

Sen kommer självförtroendemonstret och trycker ner och matar på men vad pinsamt! Gud vad du hittar på! Det är bara i ditt huvud! Jävla stolla! Du är inget speciell! och stålgallret åker ner över lilla hjärtat igen.

Men gör det nåt då? Om han bara skulle tycka att det är mysigt? Jag vet ju inte ens vad jag känner, om jag känner. Jag tycker ju bara att det är mysigt. Sluta göra höna av fjäder. Låt bli. Låt vara. Känn bara, om så bara för själva kännandets skull. Mjuka upp därinne, ludda till.

Nej.

Jo.

Nja.

Mjo.

Näe.

Jobba förihelvete!