fredag, juni 26

Flytta i helvetesvärme

Jag är inte gjord för värme. Jag kan absolut gå i 100 den-stumpbyxor när det är minus tjugi och inte bry mig. Fryser bara när jag har druckit vin pga tål egentligen inte alkohol så då blir min kropp knäpp. En av anledningarna till att min alkoholkonsumtion förmodligen summeras till totalt två flaskor vin och tre öl per år, utan att underdriva, nuförtiden. Det är ju gott SÅ INI, men jag vet liksom aldrig om jag kommer må illa efter en öl eller fem. Oftast kan jag dricka ungefär två glas och må bra, men så fort jag kommer hem börjar jag frysa och sen har jag lite frossa och mår rätt illa och sover som en kratta och då blir det liksom sällan värt det. Det enda som verkar vara undantaget är rosévin, därav dom två flaskorna ovan. Det är mitt sommar-unn. Ja, inte för att det dricks nåt annat än vatten just nu iallafall men eh ja det var en passus.

Vi har snart packat ihop huset. Det är beyond obekvämt att packa i trettio graders värme och nu såg jag att väderprognosen för imorgon OCKSÅ innebär helvetesvärme. Vad skönt det ska bli att packa in tjugo kubik flyttkartonger imorgon. Mmm...längtar. Jag kollar ju aldrig vädret (vi har pratat om det förut) eftersom det ändå blir vad det blir, men har jag råkat göra det och så vet jag också att när jag tänker att vi ska ha vårt mys, vår gosiga semesterstart med bad och långfrukost på altanen blabla så ska det SPÖREGNA I EN VECKA. Känner mig kränkt.

Det blev klart med ny chef på min avdelning på jobbet i veckan också. Jag tror att det blir jättebra och dom två möten vi har haft sen dess för att "överlämna" eller vad man ska säga har varit SÅ BRA. Vi hade kunnat uträtta stordåd tillsammans, backad av nästa chef som typ berömmer allt jag gör. Nu får han istället tuffa på i motvind med gnällspikarna som är mina kollegor, men eftersom han är man så kommer dom säkert lyssna bättre än på mig. Det ska bli en ren jävla FRÖJD att slippa dalta med mina kollegor mer. Nu blev det ju så här, men även om Lidköping inte hade hänt hade jag nog inte stannat där iallafall. Orkar inte babysitta mansbebisar, även om det som sagt finns rena guldkorn också. Mina barn är liksom mindre lättstötta än vissa av mina kollegor och ni som vet vet men för er andra: en tvååring kan liksom lacka för att man öppnar dörren "på fel sätt" eller råkar lägga mackan på en assiett istället för på bordet.

Nu ska jag ta tag i barnens rum. Ska bara samla lite ork, dra upp ett par kartonger och göra klart det här. Heja mig I can do it osv!

måndag, juni 22

Ännu en helg till handlingarna. Vi åkte till Lidköping i torsdags morse. Fick låna ett hus av min fd ingifta mosters kompis (älskar småstad och hjälpsamheten där) där vi i princip sov och sen var vi resten av tiden i vårt nya hus. Idag börjar dom slipa golven och sen ska det vara klart till helgen och DÅ FLYTTAR VI PÅ RIKTIGT IIIIHHH! Vill verkligen inte vara här nåt mer nu. Jag blir deprimerad av kartonger och nedplockade grejer och halvnedmonterade hyllor och usch. Både jag och Andreas blir väldigt humörpåverkade av hur det ser ut hemma och ja nä men just nu är det inte fint nånstans så det är inte speciellt solig stämning här, det är det inte. Vi hann iallafall packa upp ett tiotal kartonger i nya huset och jag målade sovrummet på nedervåningen så nu är hela nedervåningen faktiskt målad och klar. Vilken skillnad det gör med lite ny färg? Eller färg och färg, men vi bytte från en kall vit (med hål i väggarna) till den hederliga stockholmsvita 0502Y och den ger mig ro. Vardagsrummet på ovanvåningen tog målarna också, men sovrummen är kvar och fast jag egentligen bara vill ha semester och vara en bra och rolig och snäll och närvarande semestermamma så vet jag att jag inte kommer kunna vara det förrän dom andra sovrummen också är målade och klara. Och möblerna är på plats och kartongerna uppackade. Fy fan vad jag känner med mina barn just nu. Vi bara släpar dom fram och tillbaka massa timmar i bil. Dom får bo i ett hus, men vi pratar om att ett annat är vårt och håller på och grejar i ett tomt hus och ba nu bor vi här! fast sen åker vi "hem" till Stockholm igen. Barnen har säkert jättekul. Dom har badat i poolen och lekt i lekstugan och jagat varandra i huset och igår ville Nils bestämt sova middag i sitt rum så då fick han ligga på några filtar och dynor och så sov han hur bra som helst. Men så himla närvarande är vi väl inte förutom att typ hojta ut förmaningar (mest om att GE FAN I ATT GÅ NÄRA POOLEN HAR JAG JU SAGT OM NI INTE LYSSNAR SÅ GRÄVER JAG IGEN DEN! men även det vanliga har du kissat? kan du klä på dig? Ska du inte ha mer macka? Kan ni komma nu? Hallå?). Vi har ätit pizza, mcdonalds, mcdonalds, mcdonalds, korv och makaroner och gurkstavar och EN måltid har vi lagat ordentligt. Sen åt vi resterna värmda i micron dagen efter sittandes vid vårt utebord, fast inomhus pga regn, där vi åt med träbestick från nån gammal takeaway som jag hittade i nån väska (obs oanvända innan) och drack vatten ur julkoppar.

Jag längtar så mycket efter att få duka upp en fin och härlig frukost utomhus. Inte tjata om att äta, fråga vad barnen vill göra och sen bara säga ja (morgondopp garanterat) och bara VARA med dom. Gå till en lekpark. Åka iväg och träffa min moster. Bada. Spela spel, läsa bok på verandan.

Saker jag inte längtar efter: sista veckan på jobbet med strömöten, packa resten av vårt hus och bo i ännu mer kartonghelvete OCH DESSUTOM HELVETESVÄRME. Fy fan.

onsdag, juni 17

Husägarn Husägarsson

Vi fick, som titeln kanske hintar om, nycklarna (samt ägarskapet) till Vårt Nya Hus igår. Det tog ciiiiiiirrrrkka tre minuter efter gamla ägarna hade gått efter här sitter proppskåpet, så funkar poolen-genomgången tills jag hade klickat lös iallafall fyra fönsters fejkspröjs. Som en gammal sekelskiftesvurmare är jag ju otroligt förälskad i äkta vara, men plastspröjs som bara sitter på utsidan på ett hus byggt 2012? No to the thanks! Nu är dom iallafall borta. Vi behöver ev-en-tu-ellt även skruva bort 6 små skruvar per fönster och pluppa i nån plastplopp i hålen för att dölja helt att det någonsin suttit något där, men eftersom jag är en slarvmaja så är jag nöjd redan nu. Det blev så stor skillnad också! Inte bara exteriört där det gick från typ nittiotalsmassproduktion till modernt trähus, men på insidan! Det är öppen planlösning på nedervåningen och jag tror att vi mätte vardagsrummet igår till typ 40 kvadrat plus ett kök på ca 20 där det totalt sitter 4 fönsterpar. (Ja, det är fönster överallt.) Och när varje fönster dessutom var uppdelat i sex olika små partier blev det väldigt stökigt och kopplingen inne-ute som man ju ändå är ute efter med fönster liksom försvann. Et voila! Nu är den tillbaka. Vi har pool också förresten. Den är jättestor och JETEVARM. Gamla ägarna måste ha låtit den vara där under sitt låsta plasttak under värmeböljan för det var TRETTIOÅTTA grader igår. Tji fick jag som hade räknat med ett svalkande bad efter att ha tömt första flyttbilen kan man säga. Andreas plaskade lite för oss båda och sa att det var skönt efteråt när han blev sval av luften (det var 27 grader igår).

När det var dags att lämna ville ingen av oss åka därifrån. Vi kan ju inte bo där än för idag är det målare där och nästa vecka ska vi slipa golven så inga möbler får komma in innan dess, men vi kan vara i trädgården och leka i lekstugan och bada i poolen (och kanske råka pilla bort en jätteful staketgrejimoj) så vi åker till Lidköping imorgon ändå. Vi har fått låna huset vi hyrde förra sommaren (älskar att instagram verkligen löser ALLT om man frågar) som ligger nån kilometer från nya huset så vi kan gå emellan. Barnen ska få kolla på sin nya förskola och kanske gosa med min fd ingifta mosters systers nya cockerpoo-valp. Eller så är det jag som ska gosa med den, men OAVSETT så ska jag få vara precis där jag kände igår att det är menat att jag ska vara: i Lidköping.

onsdag, juni 10

Jag är så dålig på mitt jobb just nu. Har skjutit upp ett möte med min kollega två gånger för att jag inte har gjort min del på det vi ska göra. Ids inte ens ha dåligt samvete över det. Tänker på min chef som slutade och skillnaden nu. För mig, för vår grupp. Jag klarar mig. Jag ska sluta ändå och därför bryr jag mig liksom inte, men för dom som är kvar? Tuff uppförsbacke att få ihop det här till ett team när sommaren är över och alla ska tillbaka till kontoret. Vi har i princip ingen kontakt med varandra om vi inte har bokade möten. En gång i veckan drar chefen lite företagsinfo och så får vi "lyfta frågan" om det är nåt vi vill ta upp. Det gör ingen nånsin. Det går ju lite hand i hand med diskussionerna i inlägget kring mäns generella uselhet, men det här sociala kittet som vi kvinnor håller på och grejar med saknar viktighet...tills allt fallerar. Lite som klyschan (sanningen) att många män står med öppna munnar och inte fattar vad som hänt eller vad dom hade förrän det är borta när kvinnor äntligen får nog i en relation där de har stångat huvudet blodigt för att förklara, flagga för, skrika över bristen på kompanjonskap. Jag hoppas det här blir en passus i mitt liv, men det är en jävla ögonöppnare att jobba med bara män. Jag har skrivit det förut, men individuellt är alla trevliga, familjemän, lättsamma, skickliga osv. Men som grupp blir det så övertydligt att män (som grupp) saknar basic social skills. Saknar förståelsen för intryck och känslor. Saknar insikten i hur attityder påverkas av relationen bakom. Jag har kollegor som jag inte har pratat med sen början av mars. Vi har samma chef, men olika verksamhetsområden så våra vägar korsas inte "naturligt" eller vad man ska säga. Nu är det ju anekdotisk bevisföring här, men alla mina möten med män mynnar sällan ut i riktiga insikter. Det är lite flummigt prat om "återkoppling" och "strategi" och "verksamhetsutveckling" och sen rinner det mesta ut i sanden. Som jämförelse har jag haft fem möten med kvinnor jag knappt ens känner senaste veckan som har mynnat ut i direkt förändring. Ingen räds att prata om problemet (för inga egon såras av att identifiera ett problem) och istället för att lägga energin på att säga saker "rätt" har den lagts på att rätta saker som är fel.

Obs att jag 100% tror att en blandad arbetsplats vore det absolut bästa. Män har ju kvaliteter de också, men när det bara är de som märks blir det också jävligt tydligt hur stor kraften är bakom det osynliga jobbet kvinnor gör. Snacket i början av ett möte om vad man gjorde i helgen (där bägge både frågar och intresserar sig för svaret) som mynnar ut i nån kort story om att måla ett torp eller nåt gör att man VÅGAR dyka rakt in i det lite svårare efteråt. Distansen mellan mig och den jag pratar med har minskat och jag törs säga du, jag har det här problemet. Kan inte du hjälpa mig vrida lite på det? Att inte förstå vikten av det ena för att få det andra är kanske det starkaste draget män generellt verkar ha gemensamt.

20 frågor

Hur lång är du?
166 cm

Skostorlek?
Jag hade 36, ibland 37 innan jag fick barn. Nu har jag 37 ibland men oftast 38. Kanske beror det också på att jag har blivit så bekväm? Orkar inte knöka in fötterna i trånga skor längre. Har därför också nästan bara sneakers.

Vad köpte du senast?
Mat. Var väldigt nära på att lägga en order på arket alldeles nyss, men hindrade mig när jag såg totalsumman. Om inte mat räknas så köpte jag blommor till vår städerska senast. 

Snurrar du spaghettin eller skär du den?
Snurrar.

Vad stod det i ditt senaste meddelande du skickade?
Här har du ett fritidshus som är KLART med vattenutsikt i Mariestad för 1,6. Till pappa.

Är du morgontrött?
Jag avskyr mornar. Svårt att vara morgontrött på samma sätt med barn tycker jag. Det är ju svårt att värja sig när någon liksom pratar JÄTTEHÖGT i ens öra tills man går upp och sen ska dom ha nåt på teve och nåt att äta och TÖRSTIG MAMMA! och kläder fast inte dom kläderna fast den och ja, nej men morgonen nuförtiden lämnar väldigt lite liksom plats att känna efter om jag är trött eller inte. Men hatar helt klart mornar lika mycket som jag älskar kvällar.

Är du romantisk?
Jag vet inte? Tycker det är mer romantiskt när vardagen flyter på än om jag skulle få blommor, men then again: vem gillar inte att bli uppvaktad? Skulle dock få PANIK om jag kom till ett hotellrum fullt av blomblad och sånt. Gillar mer fulromantik. Ni vet, ett hångel i soffan efter en gråtattack och sånt.

Har du söndagsångest?
Jag har haft det lite grann senaste veckorna för att jag verkligen inte vill jobba. Men vanligtvis inte.

Vad har du för väckningsalarm?
Två barn.

Har du nånsin varit kär i någon utan att tala om det?
Ja, såklart. Hela min uppväxt skulle jag säga.

Är du rädd för förhållanden?
Nej. Jag känner mig trygg i förhållanden.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet?
Jag vet inte. Jag tror på gnista vid första ögonkastet.

Favoritläsk?
Alkoholfri cider från Somersby

Hur uppvaktar man dig?
Man skrattar åt det jag säger, är uppmärksam och ställer frågor och gör ett bra flow. Sen är man tydlig om man vill hångla.

Absolut inte din smak på killar?
Det här blir alltid så känsligt för nåns kille är alltid det jag inte vill ha (liksom min man såklart inte är alla andras cup of tea heller), men jag har otroligt svårt för den uppdaterade dräng-stilen typ sotarskjorta, linnebrallor med hängslen och gubbkeps. Vi har en granne som ser ut så och jag får liksom Emil i Lönneberga-vibbar med att slåss på logen och hota sina barn. Sen har jag otroligt svårt för långa ovårdade skägg, eller inte så mycket långa kanske som ovårdade. När det liksom spretar från hakan och ser ut som förrymt könshår, urk. Vårdade skägg däremot, det är fint. 

En bok du vill läsa?
The Starless Sea av Erin Morgenstern. Den ligger i min bokhylla redo för sommaren.

Vilken buss åker du oftast?
Nu var det väldigt längesen jag åkte buss, men 76:an kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

Fest eller hemmakväll? 
Hemmakväll.

Favoritglass?
Magnums original i sån där ben and jerrys-förpackning.

Nämn tre saker på din att-göra-i-livet-lista:
Öppna ett pensionat
Bo några månader i Italien
Vara ihop med Andreas för evigt

tisdag, juni 9

Dagen efter kvällen före

Ja, men det här med att leva med män verkar ju vara en källa till irritation hos oss alla. Skål för att vi iallafall kan slippa att känna oss ensamma med problemet. LoHe kom med en så träffande kommentar igår, men jag ska adressera den i ett eget inlägg för det förtjänar ämnet och idag nöja mig med en liten uppdatering kring sakers tillstånd.

Min man lade sig helt platt och bad helhjärtat om ursäkt för sin uselhet igår. Jag hatar att behöva bli vansinnig, men det hjälper ju iallafall (tillfälligt?). Grät så min näsa täppte igen helt när han äntligen lyssnade och sen sov jag så hårt att jag inte ens märkte att Nils klättrade upp i sängen med egen kudde, snutte och gosedjur och lade sig under mitt täcke inatt. Vaknade bara imorse av att han hängde över min axel för att försöka prata I MITT ANSIKTE (eftersom öronen tydligen sitter nånstans där) och upptäckte hans lilla näste bredvid mig.

Jag har börjat lämna över på jobbet. Det är så skönt. Jag vill inte jobba med. Jag vill bara vara ledig.

Jag har också påbörjat en lista med inredning för varje rum i nya huset. Jag har en otroligt rörig "process" som innebär att jag skärmdumpar allt jag tycker är snyggt (som sen inte ens hamnar i en specifik mapp utan bara lägger sig i datumordning) och sen ska jag försöka förklara för min man hur det ska se ut hos oss (samt varför vi ska köpa vissa saker) samtidigt som jag mest bara har "en känsla" i huvudet. Men häromdagen satt jag och försökte lista det vi* vill köpa till nya huset för att få fram ett totalpris så vi kan prioritera vad vi faktiskt ska köpa och vad som kan vänta och då började jag med att skriva ner vilka befintliga möbler och grejer som ska vart, rum för rum, och plötsligt så var den där: min röda tråd, tydlig och utstakad. Added bonus är ju också att vi nu kommer kunna ställa rätt möbler på rätt ställe direkt och minimera uppackningstiden. Dessutom blev det tydligt vad som är faktiska behov** (köksbord, gasolgrill, barstolar, utestolar) och vad som är begär (allt annat).

* mest jag. Kanske 90% jag. Men Andreas gillar att bo i det så vi räknar in honom ändå.

** behov och behov, klart det går att använda vårt för lilla matbord, vår kolgrill som vi*** aldrig använder och nöja oss med sittplatserna vi har. Men bordet är som sagt för litet och opraktiskt, grillen använder vi inte, det är ju trevligt att kunna sitta med i köket och vi saknar utestolar helt.

*** Jag lagar (nästan all) mat = jag grillar. Jag har för dåligt tålamod och för kass tidsuppfattning för att kunna förbereda, vänta på att kolen ska bli "rätt" och hålla på och kill-greja. Det slutar alltid med att allt luktar tändvätska, hela jag är insmord i ett lager oljig rök och maten är bränd på utsidan och typ kall på insidan. Tacka vet jag våra kompisars gasolgrill där dom slänger ihop en grillad lunch på en kvart. Jo, jag tamigtusen BEHÖVER en gasolgrill.

måndag, juni 8

Det här med att leva med män

Jag är så arg på min man just nu. Satt uppe i rent VRES till klockan 3 inatt och nej, det är väl inget direkt straff mot honom för det är ju jag som sitter här och känner mig bakfull så här dagen efter, men jag hade så hård hjärtklappning igår så det tog säkert två timmar att komma ner i puls och sen kunde jag bara inte förmå mig att gå och lägga mig i samma rum. Så jag satt uppe och kollade på How to get away with murder och spelade My block på telefonen. Sen blev det ljust ute och en harkrank kom och studsade i taket så då gick jag och lade mig och sov så långt ut på kanten jag bara kunde. Det värsta obarnrelaterade som finns med att ha barn är ju att man inte kan långtidsbråka på riktigt. För när morgonen kommer måste man ju ändå samarbeta om frukost och väckning och påklädning och vem ska hämta vem ska lämna och så får man sitta där och försöka hålla tillbaka irritationen i rösten så inte barnen ba sluta bjåka mamma och pappa! (vilket ju har sagts vid nåt tillfälle, absolut).

Förresten, vet inte om nån mer här har varit nära "väggen" eller kanske till och med gått in i en utmattningsdepression, men sen 2012 när jag jobbade dygnet runt och min mamma höll på att dö så har jag ca noll stresströskel. Det manifesteras såklart i humöret genom lättirritation, tankar i tusen kilometer i timmen osv, men främst är det en fysisk reaktion nu för tiden. Jag får hög, eller framförallt STARK, puls. Jag blir varm och röd i ansiktet och om öronen. Och efteråt mår jag nästan som illa. Hade det inför stormötet förra veckan (lite oklart varför för så jobbigt var det inte) och fick det igår när jag blev så förbannad så jag helst bara hade velat skrika MEN DU ÄR JU VÄRLDENS STÖRSTA JÄVLA IDIOT och typ kasta nåt eller slänga lite i dörrar, men det gjorde jag ju inte eftersom jag har lärt mig att tygla min ilska och istället försöka säga jag upplever att.... Det kanske är nåt med det tillbakahållna som gör att jag får så stort fysiskt påslag? Är det nån annan som känner igen sig?

Och nu kommer vår städerska om typ en timma för sista gången och vi har inte köpt nån avskedspresent eller fixat nåt fint till henne. Men jag lär väl få sätta mig i bilen och åka och fixa det eftersom jag annars kommer skämmas ihjäl och få ångestpåslag över det istället.

Jag är så JÄVLA trött på män just nu. Alla män. Precis varendaste liten man är jag trött på, men främst min egen. O-originella är dom också i sin uselhet. Pratade av mig med min bästis imorse och hon var precis lika trött, om än pga slightly andra detaljer, men det övergripande är samma. Att det ska vara ett sånt jävla härj och slit att försöka leva jämställt? Att själva efterlevandet på nåt sätt OCKSÅ ska falla på kvinnor att projektleda? Väste minsann att jag skulle SKITA I ATT FIXA NÅT! framöver, men ändå sitter jag här och har pratat med barnens BVC-sköterska för att få tag i deras journaler inför flytten, säger upp abonnemang och kollar på alternativ och ja, just det - ska åka och fixa present till en jättefin person som har jobbat hos oss i flera år. För trots att min man verkar tro att saker "händer även om inte du fixar dom" så är det förutom förminskande också faktiskt osant.

onsdag, juni 3

Tänker också väldigt mycket på rasism och hur det samhället vi i väst lever i liksom är uppbyggt på basen av det. Och hur jävla orimligt det är att jag lär mig det i vuxen ålder. Genom alla mina 18 år i skolan är det INGEN som har ens nuddat vid ämnet strukturell rasism. Det jag fick lära mig om rasism var 100% Hitler-relaterat och helt andra världskrigsstyrt dvs vi lärde oss att rasism är en åsikt (som elaka människor har), inte en struktur. Och om man inte har den åsikten, vilket ju trots högervindar ändå är majoriteten av människor så är man inte rasist. Om man inte vill gasa ihjäl folk så är man inte rasist. Vi fick se Schindler´s list på bio och alla tjejer grät och killarna kröp under/mellan stolsraderna och viskade och höll på, sen bestämdes det ju kollektivt att vi såklart inte var elaka människor och såklart inte hade rasistiska åsikter och så var det med det.

Fan vad fel, hörrni? Utan att downplaya första och andra världskrigens roll i samhällshistorien för oss i Europa så borde det ju ha varit en passus? Ett värsta exempel på ett samhälle genomsyrat av rasism, men ännu mer en påminnelse om att strukturerna sitter kvar långt efter det aktiva dödandet upphört. Vi borde istället ha fått höra svartas röster. Vilka kulturer som bryts ner pga strukturell orättvisa. Hur det GÖRS skillnad på vita och POC. Jag skäms å vårt samhälles vägnar för att vi inte har kommit längre, men jag är också glad över sociala mediers möjliggörande av självutbildning idag. Det är fortfarande ett beyond aktivt val att bredda sin feed och lära sig att lyssna, även när det känns obekvämt och men så är det ju inte i Sverige!

Nu måste jag visst ha möte, men det här är med mig oerhört mycket i tankarna just nu.
Hade presentationen för cheferna igår. Den gick okej. Vår konsult var lite långsammare än vad jag hade hoppats/tyckte att vi hade gått igenom så det blev lite hastigt på slutet, men then again: bara boka nytt möte med nytt fokus och dra det då. Min kollega beter sig som en bebis och jag är så jävla sugen på att bara lämna över allting på studs för jag orkar inte bomullstrampa kring hans ego och valpiga bekräftelsebehov längre. Plus vi hade möte igår morse och diskussionen kring en fråga gjorde att jag bara kände total hopplöshet, och tacksamhet för att jag ska sluta och slipper battla med folk som bara ser en (sin) dimension och inte kundernas. Dagens gnäll.

Jag har precis varit och antikroppstestat mig förresten. Tror ju inte vi har haft det, men vi var sjuka runt 10 mars och jag var jättetät och konstig i några veckor efter det. Resultatet kommer ju inte förändra mitt beteende så till vida att jag kommer gå på restaurang eller åka tunnelbana eller hänga i stora grupper plötsligt, men det vore skönt att kunna åka till Hemköp utan att få rå-ångest. Köpte mig således ur det igen. 695 kronor kostade det den här gången, om nån undrar. Jag valde Werlabs som tar riktiga blodprov och analyserar i labb istället för ett sånt snabbtest på apoteket på en kvart pga känns mer trovärdigt.

Jaha, i övrigt då? Våra köpare vill flytta fram inflyttningsdatumet till början av juli istället för mitten av augusti. Ingen är lyckligare än vi för det. Främst för att jag nu kommer slippa oroa mig för att huset står helt tomt, vem som ska klippa gräset och vattna och rabatterna och blabla. Och dels för att vi slipper 1,5 månads brygglån, vilket i vårt fall med 3% ränta handlar om typ 15 000 kronor som vi slipper betala. Det är en sån där snordyr Webergrill med plats för pizzasten och murika och stekpanna det, och nästan lika mycket till. Som man, om man liksom kisar ganska mycket och använder välvillig logik, nästan blir på köpet nu ju, right?

Kan, när vi ändå är inne på ekonomispåret, meddela att våra fonder och pensionsspar osv i princip är återhämtat från kaosdippen där för några veckor månader? sedan. Min pappa håller på och meckar så sjukt mycket med sina grejer och köper och säljer och går ur och absolut att han tjänar mer ibland, men han förlorar också mer. Själv har jag ju den otroligt lata sitt still i båten-förvaltningen på mina pengar och det verkar ju ändå ha paid off. (Nu jinxar jag väl nåt här, men vill bara säga till alla er andra som kanske också får panik och kaninpuls att om man inte behöver pengarna NU så löser det sig ganska ofta på sikt iallafall. Tänker jag iallafall.)

Jaha, nu ska jag ha ett överlämningsmöte med en annan kollega som vill veta varför jag har ställt till en massa för honom när jag ändå ska sluta. Nej, det vill han inte veta, men jag tror att han lite tänker det. (Dock har det blivit till det bättre för nu fick vi igenom det så sorry not sorry).