Status post lunch

Är fortfarande grinig. Ska på bröllop imorn. Har inte köpt varken skor eller present, men det löser sig. Jag vet vad jag ska köpa och skor får jag låna av världens bästa kompis. Försöker få tag i boende i Göteborg under Way Out West. Vill inte bo på golv hos kompis som snart ska flytta eller på soffa hos kompis som inte är hemma när bara hennes kille är där. Eller alltså, jag hade kunnat gjort det. Men nu är vi liksom två. Funderar även på att dra till Oslo. Hyra en bil och dra på en liten roadtrip. Fast mina pengar räcker nog inte för en veckas roadtrip om jag ska spara till Australien samtidigt. Vill vinna på triss. Jag lovar, tiotusen skulle vara nog. I vanliga fall är jag girig och vill inte vinna mindre än en miljon. Ni vet, man börjar med gud vad jag vill vinna typ tiotusen. Sen ba fast om jag vinner vill jag vinna hundratusen. Fast vad ska jag med hundratusen till? En miljon skulle ju vara bättre. Åpen, som man säger där jag kommer ifrån. Men idag skulle det räcka med tiotusen.

En sån dag

Vaknade tidigt imorse, så det här med att visualisera sina önskningar kanske är bra. Satt bakom äcklig man på bussen. Jag satt först så jag kunde inte flytta på mig. Han satte sig framför mig och luktade liksom otvättat. Inte svett eller kräk eller äckel, men otvättat ni vet. Typ har inte duschat på några dagar och tagit skjortan ur tvättkorgen. Sen satt han och rev bort sårskorpor i hårbotten och i ansiktet och liksom sprätte bort dom med fingrarna. Jag fick hulkkväljningar två gånger och fick andas liksom med huvudet åt sidan. Har glömt äta frukost. Äckelmannens lukt förföljde mig så hungern försvann och nu är det för nära lunchen. Är således grinig.

I wish I was a little bit taller, I wish..

Jag önskar jag hade lite bättre självkontroll. Jag önskar att jag var lite snällare. Jag önskar att jag var en person som gillar att springa. Jag önskar att jag kunde gilla att gå upp på morgonen.

Jag önskar att jag var lite mer hårdhudad. Jag önskar att jag kunde gråta lättare. Jag önskar att jag visste vad jag vill.

Jag önskar att jag var lite modigare.

Det är rätt bra här ändå

Längtan till Australien slår mig såklart som ett basebollträ i magen ibland. Andra dagar är det lika tydligt varför jag flyttade hem. När jag skrev det förra inlägget så var det inte alls min tanke att det skulle vara ett australieninlägg, men när jag läste igenom det nu så slog det mig: åh, jag vet precis varför jag inte bor där längre. Att folk inte får ligga för sin föräldrar är givetvis inte en anledning. Jag är inte så konstig. Men det är en del av den föråldrade samhällssynen som är där. Och jag blev påmind om att den främsta anledningen till att jag flyttade var att jag inte ville skaffa barn där. Att jag inte vill att mina ungar ska gå i skola där. Att jag inte vill att de ska lära sig från krälåldern att tjejer är tjejer och killar är killar. Och att boys will be boys och tjejer ska vara snygga och smala och drömma om bröllop innan sin sexårsdag.

Ligg på för fan

I amerikanska serier är föräldrarna alltid extremt hårda i sin du ska ej ha sex-attityd gentemot sina barn. Det är alltid promise not to have sex. Inte promise to use protection. Och hur det är i serier är ju skitsamma, men det är ju så för att hela deras samhälle bygger på samma konstiga värdering. Samma sak i Australien. Under nästan ett år åkte jag med en trettioårig tjej till och från jobbet varje morgon och hon berättade att innan hon och hennes kille gifte sig året innan så hade de aldrig sovit hos varandra. Det hade deras föräldrar inte godkänt. Ja, de bodde hemma och det är sjukt i sig, men skit i det nu. Istället åkte de ut och parkerade nånstans och knullade i bilen. De lät alltså inte bli, de knullade bara inte hemma.

Aussien som bor hos mig bor också hemma. Han är tjugosju år och har aldrig tagit hem en tjej. Han har också legat i bilar och hos andra.

Jag fattar inte. Jag fattar verkligen inte.

Kom precis på

Det är mindre än tre månader till jag landar i Melbourne. Weeeeeeeeh!

Ja, jag är hemsk. Så skjut mig.

Jag läser hyfsat många bloggar varje dag. Inte massa massa, inte fem som är skrivna av mina bästa kompisar. Några av dom superstora, men mest är dom bara jävligt bra. Jag skulle kunna rabbla upp dom, men dom är värda ett eget inlägg så vi skiter i det för nu. Det jag vill prata om nu är kommentarerna.

Ni vet känslan när man har läst en riktigt bra bok och man liksom inte vill att den ska bli stor och välkänd för man vill inte dela nåt så bra med folk som inte förstååår? Så känner jag med 'mina' bloggar. De är så geniala att jag inte vill dela dom med avarage joe/jane. Nu ska det ju sägas att de allra flesta har lika geniala läsare och ibland blir jag lite blyg och vågar nästan inte kommentera för jag vill inte förstöra den mysiga/coola stämningen på bloggen. Men, sen finns det nötterna som hittar bloggar när de blir lite större. Som kommenterar och liksom inte tillför nånting. Dom som läser men inte läser om du förstår vad jag menar?

Dom fattar inte underliggande sarkasm. Dom fattar inte språkbruk och textgenialitet överhuvudtaget utan läser typ 'bäbis' eller 'semester' eller whatever och tycker att det är fritt fram att hala fram sina egna små stories eller tillrättavisningar eller nåt annat lika tråkigt.

En del av mig vill känna ja ja, men låt dom då. Alla kan ju inte vara bra på allt. Men det går inte riktigt, för de påverkar min bloggupplevelse. De stör mitt morgonkaffe.

Vilken tur att jag är så jävla bra då, eller hur? Näe, men jag har en sån jävla tur i att Just another fucking blog är just det, en annan jävla blog. Inte ett dugg känd, inte ett dugg stor och med freakintastiska läsare. Kommentarerna alone gör att jag vill lipa av lycka. Och att nån överhuvudtaget är intresserad av att läsa mitt dravel är nästan ofattbart. Ni ska ha tack!

Som sagt, folk och folk

Lyxfällan alltså. Hur kommer folk dit? Hur kommer man till att stå framför en tavla och ba gissa hur mycket pengar man gör av med varje månad? Och inte spenderarcashen, utan räkningarna. HUR har man inte koll på hur mycket räkningar man har varje månad? För ekonominörden i mig är det fullkomligt obegripligt. Nu tänkte jag skriva 'har man internetbank så autosummerar den ju', men det är ju givetvis inte lika översiktligt om man inte har ett separat räkningskonto. Som jag har dårå. Älskar att bara godkänna alla räkningar, lägga in en automatöverföring på totalen och sen kunna slappna av helt och VETA att allt betalas. Men jag kanske saknar living on the edge-genen när det kommer till räkningar och sånt.

Edit: hahaha. Jag har fått med 'översiktligt'. Revisor nästa?

Det finns folk. Och så finns det folk.

Vissa dagar tycker jag att mitt jobb är ångestframkallande och herregud jag vet inte vad jag vill och ska jag jobba med det här? jag kan ju ingenting!. Andra dagar är jobbet jättekul och jag organiserar och skriver listor och tänker framåt. Jag hade ett möte hela förmiddagen idag som jag har haft lite ångest för innan. Men trots att det är ett berg att ta sig över så känns det så himla kul. Nu, efter.

Det finns folk som verkligen är oerhört inspirerande. Som gör att hjärnan tänker fortare och i andra banor och kreativiteten får fart. Människor som gör att man minns varför det är roligt att jobba.

Det gör såklart att jobbet känns kul igen, men samtidigt tänker jag tillbaka på hur det var att jobba MED någon som är så. Det är ju så det ska vara ju.

Jag vill igen.

Afternoon full of fun

Älskar folk som inte fattar facebook. Älskar aussies som inte fattar humor. Älskar att det finns killar som använder 'Vote on my hotness'-appen. Skulle aldrig ligga med en kille som använder facebook för att mäta sin snygghet. Skulle aldrig ligga med en kille som mäter sin snygghet alls i och för sig.

Sett idag på facebook: Omg, I'm sorry you saw that. Never meant for anyone to find out. som kommentar till en något opassande fotokommentar. Facebook ain't that hard to figure out peeps. Min kompis morfar har fan stenkoll.

Lite böcker igen dårå

Jag håller på med kanske fyra böcker simultant just nu. Warum? Jo, men en känner jag att jag liksom vill känna för och ha tid för när jag läser så den har jag bara börjat på. En är lite konstig och man orkar inte läsa mer än nåt kapitel i taget. En är små korta stories som passar jättebra att läsa innan man somnar och en började jag på igår och det är jättebra, inte helt ogivet eftersom det är en Murakami om än en annan sorts Murakami.

Men, jag har läst annat också. Lite tantsnusk och gamla Grishams och Deavers för det mesta, för min hjärna kan inte ta in information när jag är ledig. Jag är lite tvärtom andra där. Jag vill verkligen inte läsa bra böcker på semestern. Jag vill läsa lätta böcker.

Typ Magical Thinking: True Stories av Augusten Burroughs. Jag vet inte vem som egentligen är först ut, men för mig var det som en ny David Sedaris. Jag köpte egentligen boken för att jag har läst Burroughs bror John Elder Robisons bok Look me in the eye och blev nyfiken på brorsan och boy blev jag förvånad. Jag väntade mig lite halvtorra this is my life-historier och fick stenhård sarkasm och underbar self depreciaton(kommer ej på svenskt ord f'låt). Tur att jag läste den på verandan för mina asgarv hade nog inte uppskattats på en buss. Läs!
Betyg: 5/5.


How Did You Get This Number av Sloane Crosley blev jag så himla besviken på. Hennes 'I was told there´d be cake' är så jävla rolig och har ett underbart språk som hon på något sätt verkar ha totalt ändrat i den här. Den första boken är kvick och snabb och halvkall, medan den här är omständlig och beskrivande och känns mest som att hon har ordbajsat sig till hälften av sidorna. Boken är förmodligen bättre än 75% av alla böcker som skrivs nu, men den uppfyllde inte mina förväntningar.
Betyg: 3/5. Knappt.

Vino

Cirka tio minuter innan jag och Lisa och ett gäng till drar till Mosebacke och dricker vin och käkar mat och pratar om livet. Yey!

Man sökes

Om ni känner nån jävligt rolig, opretentiös, snackig, hyfsat envis, händig, gärna snygg, man så kan ni väl skicka'n åt mitt håll? I do blinddates. Älskar blinddates till och med. Det minsta man får ut av det är ju en rolig story liksom.

Mvh,

Uttråkad - ej desperat.

Bring on hösten

Varje höst blir jag nyttig. Jag tränar och grottar ner mig i bra mat och recept och allt möjligt. Nu är jag så sjukt sugen på att ta tag i mitt liv igen. Fixa veckomatsedlar och storhandla och ba förenkla. Jag vet att det är jävligt tantigt av mig, men vet ni hur mycket enklare livet är när man liksom redan har handlat mat och har massa rätter att välja mellan när man kommer hem? Alternativet för mig är att jag är vrålhungrig efter jobbet och kommer hem till ett tomt kylskåp och måste knata iväg och handla och kommer hem från affären med typ ett broccolihuvud, en leverpastej och tops. Näe, tacka vet jag listan och förhandla.

Idag ska jag tvätta och baka och handla och laga mat och promenera hem från jobbet. Yey! Tror det blir nåt så göttigt som stekt fläsk med löksås och kokt blomkål. Mmmm.

Hjälp?

Har fått en såndär monsterskärm på jobbet så alla hemsidor ser helt smala och fula ut. Inklusive lilla bloggen. Jag har ju gillat helvitt och bildfritt och så innan, men nu känns det mer som mästerverket Isbjörn i snöstorm. Är det nån som vet hur man gör för att få den fin? Hit me med en länk eller nåt vettja. Pretty please with sugar on top?

En klump

Ångesten river i hela kroppen. Jag vill inte jobba och jag vill inte vara i Stockholm. Tänk om jag vill bo på landet? Vad gör jag då? Vill jag det, på riktigt? Vad vill jag göra? Vad vill jag jobba med? Mitt liv. Mitt liv!

Tillbaka på jobbet

Kom tillbaka till Stockholm igår och herregud var skrämmande det är med allt folk när man har varit i princip strandsatt på en öde ö i två veckor. Lägenheten var nystädad, men aussien, som fortfarande bor hos mami, har inte riktigt fattat det här med såpamängd i vattnet. Man kan säga att det var som att gå omkring på utspilld saft. Tre gånger torkade jag golvet med bara vatten igår och det är fortfarande lite stick. Å andra sidan har jag numera högtalare med surroundljud så man kanske inte ska gnälla för mycket. Nu är det jobb.

sommarpaus

Å herregud, här händer det fan inte mycket. Det har varit lite hektiskt med kompisars bröllop och möhippor och så lite jobb i semestern. Nu ligger mina bästa bästa på altanen och småpratar. Vi har precis köpt glass. Det var gott. Ikväll ska vi dricka vin och prata skit och gå ut på Stadt.

Aussie update

Mail: How do I get to the train station? För er som inte vet så bor jag på Söder. Jag har förklarat hur han ska ta sig dit. Vi har åkt tunnelbana ihop.

Sms: txt me if you get this. Jag: Yeah. Han: just learning how to txt.

Skönt att han är så otroligt företagsam. Verkligen.

Livet livet livet!

Skrev precis i jobbmailen: Jag kommer inte kolla mailen förrän på måndag. Jag åker bort. Det kändes lite som ett avstamp. Nu jävlar har jag semester typ. Det har regnat, så där verkligen vräkt ner och nu är det lika varmt ute igen. Jag fattar ingenting. Är det inte meningen att det ska bli skönt när det har regnat?

En av mina bästa är här i stan och gud vad jag har saknat henne. På måndag kommer den andra och efter några dagar med dessa guldkorn kanske det kan komma nåt positivt ur den här munnen istället för den konstanta gnälldiarrén som pågår nu.

Kompisar alltså, vad vore man utan dom?

December 2008. Farewell letter.

To you with love,

I'm eternally grateful to have had the opportunity to meet you. To have had the blessing of meeting people that have made my years here become the best time of my life, the most cherished experience.

They say that home is where the heart is. Well, I say it's not that simple. You see, my heart is in two places. For me Australia is home, and for obvious reasons so is Sweden. No matter how I twist and turn, it is a lose-lose situation.

I stay, I lose my origin, my friends and family. I leave, I lose myself. The person I, thanks to you, have grown into over the past three years. How can anyone possibly make the right decision?

Well, the way I see it, I have to think about the person I will become in the future. And to be completely honest, I need to see my options in reality. I have a glimpse of what my life could be like here. I've pretty much lived my (so far) grown-up life here in Melbourne. This is where I've had a job to go to every day. Friends to meet up with every night and all life's chores to fill my time in between. You have made me laugh so hard I've been unable to breathe. You've made me cry at times too. You’ve made every single day worth waking up to and worth living. But what's the alternative?

To be honest, I don't know that yet. I don't know what everyday life can be in Sweden but to be true to myself I have to try it out. Because if I don't I'll continue living my life, although a very happy one, wondering whether the grass is greener in Sweden. Well, that's a bad metaphor I guess as Sweden's got snow and rain and leaf-less trees 9 months a year. But you get my point, right?

I guess what I'm trying to tell you is that I have, and will forever, treasure every single moment, experience and memory I share with you.

When we were up on that stage at the old Palace with our own bodyguards and couldn't-be-more-willing-to-please-DJ dancing our asses off, Jennie.

When we were freezing our holy parts off on that steel bench after the James' beat-competition singing 12925 purple people eater, Sarah.

When we were walking the St Kilda sands talking about life's mysteries and friendship, Filippa.

When we were trading Bambi necklace for pimp-ass ring in the smoking fucking alley of 161, Marvin.

When we were running around the super-shiny kitchen island of yours because I had to feel your puppies, Peter.

When we were sitting around the same super-shiny kitchen island bonding over your detailed notes on how to catch the train into the city, Renee.

When we were drinking wine, taking very silly photos and giggling on that winery grass, Amber.

When we were downing champagne like it was water booty-battling those skanks at a dodgy backpacker, Josie.

When we were practicing for the world championship in synchronised dance in Sarah and James' kitchen to the beat of hip hop, Sam.

When we were discussing the meaning and depth of life, interrupted by that crazy penguin-possessed Italian sitting on the hard chairs of Vineyard's, Evelina.

When we were yelling at each other over who was really wrong, you or I, standing at the worn-out carpet of your office door, James.

And all other million and million again memories that we share. Happy ones. Sad ones. Boring ones. Drunk ones. And hang over ones too.

I will put them all in my special treasure coffin and take them out whenever I feel lonely. And I want you to know that no matter where we are in the world, you will always be apart of my life.

Tears are rolling down my cheeks as I write this. Ok, who am I kidding? It bears more resemblance to the downpours of Niagara Falls. Seriously, I could probably increase the water levels of Australia's water reserves with about a tenfold.

To make a long story short: Thank you for being who you are, and thank you for sharing that with me.

This is from me. To you. With all the love that I possess.

Allt som har en bra borjan, har ett bra slut

Torsdag 2 oktober 2008 Melbourne, Australien

Tiden i Melbourne har varit, for att citera askungen, alldeles, alldeles underbar. Jag har lart mig sa mycket; om mig sjalv, om en kultur och om livet om jag ska vara riktigt klyschig. Jag har byggt upp ett liv fran scratch. Fran boende med noll grejer och noll arvegods/presentback-up till kompisar som jag verkligen verkligen verkligen kommer sakna. Jag har stammishak. Jag hejjar pa folk pa kafeer och pa gatan. Jag har skaffat mig kontakter inom arbetslivet. Jag har tillochmed rutiner, man/tis/tors/son forsoker jag ga till gymmet. Onsdageftermiddagarna ar till for att veckohandla eller promenera eller ta en kaffe. Mest ta en kaffe om jag ska vara helt arlig. Jag vaknar tillochmed tidigt pa helgmornar nufortiden for min kroppsklocka ar sa van vid mina jobbtider.

Det jag forsoker saga ar val att jag har mitt liv har nere. En vardag som byggts upp genom trial and error under de senaste tre aren. Och detta har jag nu bestamt mig for att lamna.

Det kanns.. markligt. Jag ar jatteglad att jag antligen har fattat ett beslut. Samtidigt kanns det jatteskrammande. Och ganska ensamt, faktiskt.

Det kanns lite som om jag forlorar lite av min identitet.

Vada identitet? tanker du nu.

Men forsok forsta. De senaste tre aren har jag alltid kannt mig lite spannande. I Australien for att man ar utlanning, framforallt skandinav, och darmed exotisk (aven om detta retar gallfeber pa mig 98% av tiden). I Sverige for att jag inte bor dar. I Sverige behover jag aldrig svara pa fragor om vad jag gor eller sant, for sa fort man sager 'Jag bor i Melbourne' sa slutar folk fraga om vardagssaker och vill veta allt allt allt om Australien istallet. For har ar ju vardagen lite mer spannande an hemma. For har ar ju borta och darmed spannande per default.

Nu blir jag helt plotsligt en vanlig arbetslos svensson som bor hemma hos mamma och pappa. What a loser. Vagskalen har ju inte direkt vagt at Sveriges sida tidigare.

Sa varfor gor den det anda?
For att hemma alltid kommer vara dar min familj och mina fina fina vanner finns. For att jag inte vill bo har resten av mitt liv och det ar dags att sticka innan jag traffar Han som haller mig kvar.
For att tre ar ar ganska lange att vara borta och ju langre man ar borta, desto svarare att aka hem.
Ju langre man ar borta, desto mer blir borta hemma och hemma borta.

Jag vet inte vad som hander i ditt liv. Jag, eller du for den delen, har lite intresse i vardagslivet hos den andre, for vi kan inte relatera. Du har aldrig traffat mina vanner och jag har aldrig eller sallan traffat dina nya. Vi kanner varandra, men mindre och mindre for varje dag. Gamla meriter racker bara sa langt. Och jag tycker att ni allihop ar viktigare an att bara stoppas in i ett horn och samla damm. Jag vill ha kvar er i mitt liv jamt jamt jamt.

Darfor langtar jag hem nu.

Kanske lite lite for att det behover handa nagot i mitt liv ocksa. Jag ar trygg pa jobbet, jag ar trygg hemma och jag ar trygg i min kompiskrets. Trygg makes linn a dull girl. Jag kanner att min motivation sakta forsvinner. Hittepa-centrat i hjarnan har gatt in stand-by mode. Dags att skaka om lite grann.

I mandags sa jag alltsa upp mig. 14 november jobbar jag min sista dag och nangang mellan 1-15 december kommer jag hem. GAAH! Hem. Jag ska hem.

!!!!!.

Juli 2008. Oj.

Klockan ar 10:42 och jag ar trott som en gnu. Robyn spelade har igar och vi var pa konserten. Nae, nu ljuger jag. Vi sag dom tva sista latarna for innan det hade vi for trevligt pa restaurangen rakt over gatan for att orka ga. Sen gick vi till Vineyard (for forsta gangen pa typ 2 manader). Typ halv tre stupade jag i sang och vaknade atta imorse. Helt dod. Igar tyckte jag att det var en jattebra ide. Idag?

Not so much.

Alltsa, jag kan inte for mitt liv forsta hur jag klarade av att gora samma sak trefyra ganger i veckan forut. Igar var forsta gangen in aaaages som jag var ute en vardag. Foredrar ju langkok och stickning och bokcirklar nufortin.

Conclusion: Jag ar officiellt en tant.

Sa inlaggen har kommer franochmed nu handla om hur man bast konserverar ingefarsparon, tvattar bort fettbelaggningar bakom spisen och gor noggranna tidsscheman for provsmakningarna i affarerna. Ar ju viktigt att hinna fa i sig sa mycket gratismat som mojligt under en dag.

Eller inte.

Vi har pratat en del om Sverige den senaste tiden. Om vad som ska handa i framtiden. Vart man ska bo. Nar man ska bo dar. Vad man ska gora.

Om livet har och livet som vi gissar att det ser ut dar. For gissar ar vad vi gor. Jag har varit borta i over tva ar nu. Mitt liv har forandrats helt, darmed inte sagt att jag har forandrats helt. Men jag har valt vuxit, precis som ni har gjort darhemma. Vad jag vill komma till ar val att vi numera inte har en aning om hur vardagen ser ut hemma.

Nar jag akte hade jag precis (ett halvar innan) lamnat studentlivet bakom mig. Bankjobbet var val seriost, men inte sadar thisisforlife-seriost. Inga losa tradar, inga forbindelser. Och de flesta andra jag kande gick fortfarande i skolan och levde rovare. Min vardag innan jag akte var en tillfallig vardag, for jag visste ju att jag skulle ut och resa(aven om det blev Australien istallet for Europa). Och innan det var jag student. Och innan det var jag ett barn och bodde hos mamma och pappa.

Sa en vuxenvardag as I know it ar livet har nere. En vardag som alla andra med 9-5-jobb, gym, lagamat-stada-tvatta osv. Men som forutom det betyder restaurangatande minst 3 ganger i veckan. Frukost pa kafeer pa helgerna och ett glas vin eller tva pa en bar mittiveckan.

En vardag dar alla jag kanner, med jobb eller student, umgas mer eller mindre varje dag. Dar man kan ringa vemsomhelst efter jobbet och aka dit och fa lite middag. Eller bjuda hem ett gang blandade typer for lasagne en tisdagkvall via sms kvart over 7.

En vardag som blandar sunkiga raggsockor och en osminkad fejja med hoga klackar, champagne och en gnutta glamour.

Sa ser vi harnere pa vardagen. Eller viktigare sa ser var vardag ut. Vad som ar lite skrammande ar att vi allihop ar ratt overens om att sa ser inte vardagen ut i Sverige.

Hemma i svenneland gar man till jobbet mandag-fredag, kanske gar och tranar och sen gar man hem och umgas med tv:n. Pa fredagar kanske man gor en middag, oppnar en flarra rott och kollar pa kvallsunderhallningen pa fyran eller en film. Pa lordagarna gar man ut.

Och ingen av oss finner det ett dugg spannande eller lockande. Nu ar jag medveten om att det inte ar sa. Att var 'syn' pa den svenska vardagen ar speglad av den osynliga muren vi byggt runtomkring oss. Den dar glasbubblan som skyddar oss fran hemlangtan. Att erkanna att Sverige ar bra att leva i gor det liksom lite svarare att vi inte faktiskt bor dar.

Men anda, skala av bubblan och vi tror fortfarande att det ar sa. Att Sverige betyder prestationsangest, stress och olika skalor av gratt. Att det ar viktigare vad det star pa visitkortet an hur manga ganger du skrattade igar. Att man jobbar for att prestera och glommer av att leva.

Det skrammer mig att jag inte vill att det ska vara min vardag. Eller det kanns val friskt att inte vilja ha det sa, sa det ar snarare resultatet av tankandet som skrammer mig. For det betyder att jag inte vill flytta hem.

Det satt långt inne

Idag har mamma, om än motvilligt, erkänt att jag är bättre på att laga mat än henne. Det kändes som en liten seger faktiskt.

Modern sommar

Sommar! i P1 är ju som bekant en av mina favoritgrejer med sommaren. Det här med värme är väl sisådär när jag inte är hos mamma och pappa och AC-huset. AC = modernt och bra. Något annat som är modernt och bra är webbradio. MEd webbradio kan man istället för tråkig gubbe lyssna på till exempel Per Holknekt. Man kan ta ut datorn på altanen och koppla in den till högtalarna och sen när klockan slår ett kan man lyssna på Sommar! utan tråkig gubbe. Sen kan man ta bilen in till stan och spontanshoppa en liten bikini och en klänning och ett blommigt linne och diskutera böcker med en moster som man hittar på Åhlens bokavdelning. Sen kan man okynnesblogga och gå och lägga sig.

Slött slött slött

Det händer inte mycket här på landet. Skulle ha cyklat in till stan med mamma i morse, men vände efter halva vägen för det såg ut som det skulle bli molnigt senare och jag verkligen vill bli brun. Det mest spännande so far är nog den femkronestora svarta spindeln som kröp på min arm under cykelturen. Ett högt iiiiihhh och en snabb hand så var spindeln ett minne blott. Jag lekte Jamie Oliver igår och lagade helstekt kyckling med pancettasmör och citrontimjan samt grillade paprikor fyllda med körsbärstomater och en basilikaolja. Mamma säger att hon aldrig har ätit så god kyckling = score!

Nä, nu måste jag sola. Hej på er.

Bokskörden

Det var längesen det var nån bokskörd nu. Så blir det när livet vill levas istället för att slappas igenom. Men nu så. Nu är det semester och jag har läst:

Utan ett ord av Linwood Barclay som jag helt jättesnällt fick av Jenny. Men alltså nej. Det är något med att läsa översatta böcker som oftast gör att språket faller helt platt. Som en pannkaka i detta fall. Det var så dåligt översatt att jag fann mig själv sitta och översätta tillbaka till engelska ibland för att få reda på vad det egentligen borde ha stått. Jag tyckte dessutom inte att den var speciellt spännande och med tanke på baksidetexten hade jag väntat mig något lite...mindre förutsägbart.
Betyg: 2/5.

Lunar Park av Bret Easton Ellis. Jag har läst American Psycho och jag gillade den. Även om det var lite väl många långa beskrivningar av en väska eller så ibland. Lunar Park var också bra, men eftersom den är skriven som om den vore en väldigt vrickad självbiografi är den lite svår att ta till sig. Språkmässigt är den givetvis bra, men ibland vill man liksom bara läsa snabbare för att komma fram till ett bättre stycke i boken. Som kommer senare. En ambivalent bok helt enkelt.
Betyg: 3/5.

Resehandbok för singlar av Liz Tuccillo som även har skrivit 'He's just not that into you' och co-skrivit Sex and the city. Återigen skulle jag ha läst den på engelska. Jag kommer inte ifrån översättningen. Den stör mig så att boken bli dålig. Och visst, det är inget literärt mästerverk men det borde kunna vara en helt okej vara på stranden-bok. Något med desperationen i huvudpersonerna stör mig. Är det för att jag är singel själv? Jag tror inte det. Men det känns som att boken följer sista säsongerna av SATC/filmerna lite grann. Det är liksom pinsamt och jobbigt att vara singel nästan. Vitsen med att leva är ingenting utan en man. Typ så känns boken tycker jag.
Betyg: 2/5.

Först när givaren är död av Anna Jansson. Anna Jansson är nog en av de svenska deckarförfattarna jag faktiskt tycker om. Som vanligt utspelar sig handlingen på Gotland, men den grottar liksom inte ner sig i turistgotland för att sälja mer böcker som vissa andra författare gör med sina böcker. Även om man fattar vem mördaren är lite för tidigt så tycker jag ändå att storyn bär upp sig själv. Det är tillräckligt många intressanta relationer och personporträtt för att inte falla helt platt och enbart baseras på dialog. MEN. Det är trots allt en svensk deckare och jag har sagt det förr: svenska deckare är inte lika bra.
Betyg: 3.5/5.

Nu ska jag gå och läsa lite Sloan Crosley How did you get this number? i kvällssolen och den boken? Fick mig att skratta högt redan vid dedikeringen. Det ni.

Hjälp!

Jag har slut på idéer. Kan ni inte skriva det sjukaste som hänt er eller er konstigaste vana eller nåt sånt?

Jag är så rolig

Jag har lovat en kompis att skriva lite grejer till deras bröllopshäfte. Det är klart att det hade varit smartare att kanske sprida ut det lite, men varför göra saker idag som man kan göra imorn osv? Nu måste jag leverera ca 3000 ord innan kvällen är slut och man skulle kunna säga att fantasin efter 2600 ord är nere på bottennivåer. Å andra sidan sitter jag och skrattar högt åt mina egna ord, så det kanske blir bra tillslut iallafall?

Semester

Svettas i solen. Badar i poolen. Lagar mat till lilla mormor. Skriver texter till ett bröllop. Sover på soffan på nedervåningen för att inte dö stora värmedöden. Kör bil. Leker med barn. Äter ärtor direkt från landet.

Nu är det semester.

Helvetes jävla kukSJ

Det är trettioen grader ute och istället för att lyssna på Sommar på altanen sitter jag i ett jävla väntrum utan AC i ytterligare 45 minuter. Tåg går tydligen bara under den nka månad varje år som inte är förr varm, för kall, för regnig, för blåsig eller för lövig. Jag hatar SJ så mycket att jag känner för att skälla ut nån riktigt jävl högt och skrikigt.

T minus 3 timmar

Tre timmar till semester. Tre timmar till semester. Tre timmar till semester.

Att vara vuxen

Det här med räkningar va, varför finns dom? Jag tycker inte att jag bor speciellt dyrt. Jag tycker inte att jag har speciellt höga räkningar, inte ens CSN vill ha speciellt mycket betalt och ändå har jag en åtta tusen eller så i räkningar varje månad. I kid you not. Inte så, men hur fan hände det? Om vi tar en trip down memory lane så drar jag mig till minnes att jag lade undan 3300kr varje månad till räkningar när jag var student. Inklusive hyra mind you. På fem år har mina månadskostnader ökat med en sisådär 250%. Sen kommer det ju månader när man har sinnessjukt mycket att betala. Juli tillexempel. Jag tror att jag har betalt ca elva tusen i nån form av räkning de senaste dagarna.

Elva fucking tusen.

Det är ju helt sinnessjukt faktiskt.

Hur trög får man vara?

Aussien är ju som sagt hos mig den här veckan. Imorn åker jag hem till mami och papi och lämnar således honom ensam i Stockholm tills på fredag då han åker iväg på nån cruise i typ tio dagar. Sen kommer han tillbaka den tredje augusti och ämnar stanna i Stockholm fram tills han åker den tolfte. Trots att jag har gett uttryckliga instruktioner om att han borde göra annat. Han tänker sig alltså att vi ska hänga i ytterligare två veckor. Det tänker inte jag. Inte det att jag inte gillar honom, det gör jag, men att underhålla hela tiden är faktiskt jobbigt. Att han bor hos mig är fine, helt ärligt, men att jag måste göra saker efter jobbet varje dag är inte fine. Jag har fan försökt på alla sätt utom att uttryckligen säga 'du kan inte bo hos mig i tre veckor!' och det kan jag inte säga. Om man vet hur mycket australienare går out of their way för att fixa och trixa för besökare så kan man inte säga så. Jag bara önskar att han kunde förstå vad jag säger.

workoholic

Jag ba jobbar och jobbar och jobbar och jobbar och jobbar. Aussien har förbjudit mig att ringa för att det är dyrt /tydligen) och han är en snål tönt (uppenbarligen). Vet därför inte om det väntar en underhållningssugen aussie hemma eller inte thus kan inte planera kvällen. Pust och stön och stackars mig. Längtar hem nu. Vill ligga på verandan och lyssna på Sommar och vicka på tårna. Inte sitta i kontorsrum med neddragna persienner för att undvika huvudvärk.

Titta hon spammar!

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!

Me hearty Spanien. Fucking finally. Känner även att jag har gått från möjligtvis sinnessjuk till den där tanten i snodda sjukhusbrallor och knullrufslookalike som pratar högt med sig själv på tunnelbanan på morgonen. Hoppade precis jämfota i soffan samtidigt som jag skrek rakt ut. En snabb blick ut genom rutan och jorå, dom på greken mittemot såg allt.

Men gud

Kolla härå. Jag dör vad snällt. Matilda, tack så fantastiskt mycket! Och du, jag är avundsjuk på dig. Jag vill ha ditt hus och ditt jobb och well, din kille känner jag ju inte till men han är säkert ett kap han med.

En annan anledning att hata tyskarna

Dom har spelare som heter nåt så fult som Schweinsteiger. Asså på riktigt, när han gifter sig borde det ju inte vara nån större diskussion om vem som ska byta namn.

nu skrek jag precis det högsta jag kunde rakt ut. Befriande, men ändå lite sinnessjukt på nåt sätt.

VM

Kan dom inte plocka bort den där robotaktiga bruden i fotbollsstudion? Jaha så hon bloggar? Låt henne blogga då. För hon pratar. I delar. Av meningar. Hela tiden. Stön. Dock är Ola het och jag är även lite kär i André Pops sedan OS.

Aussie uthyres mot billig penning

Har leasat ut min aussie idag så jag är alldeles själv hemma. Det första jag gjorde när jag kom hem var att ta av mig behån. Fattar inte varför man ska bli så varm av att ha behå på sig. Mkt märklig företeelse. Det lilla livet hade städat och alla stolar var uppåner på bordet, gulle han. Sitter och skriker på teven så om jag inte var hes innan så kommer jag vara hes när matchen är slut. Man håller på Spanien ifall någon undrar. Tyskland är för retards och snåla smålänningar. Eller vad säger jag, det är ju samma sak.

Omg! Dog av rädsla där en sekund. Trodde det skulle bli straff. Vill gräva ner mig i ett hål om Tyskland vinner.

Kanske inte är så dumt ändå

Fingers crossed, ta i trä och allt det där men det ser ut som om jag ska till LA i minst fem dagar i höst i jobbet. Och nu drar vi igång fler projekt som jag ska köra. Misspeppen har bytts mot peppen. (!)

Minnet återvänder

Till det brudpar som valde att börja sitt liv som gifta med att checka in på samma hotell som vårt säljmöte vill jag bara säga att jag hoppas att ert liv som gifta blir lika roligt som vi hade det även om det började något....högljutt. Vi är numera portade från inte ett, inte två, utan tre hotell i storstockholm. Det pågår vadslagning på kontoret om location för nästa möte men en god gissning är nog en öde ö. Eller som någon sa vi kan ju försöka dricka mindre, men det nog bättre att vi bara inser att det blir drag där vi är. Vi har knäckta revben, välta glasbackar och tio stygn i huvet som tecken på de gånger det kanske har gått liiiiiite för långt. Obs! Ej på grund av bråk. På grund av iver att dansa i soffor och hoppa i vatten och ta ut svängarna på dansgolvet. Men dagens bästa är nog hatmailet som en annan gäst skickade till vår konkurrent i tron att det var dom.

T minus 3 dagar

3 dagar till semester. 3 dagar till semester. 3 dagar till semester.

Jag saknar mitt liv

Jag saknar att kindpussa vakter och ha färdiga drinkar klara redan innan man når baren. Jag saknar att veta vart man ska gå. Jag saknar att gå och sätta mig helt själv på en restaurang och vetskapeb att det kommer dyka upp minst tre till alldeles strax och alldeles random. Jag saknar torsdagsstek. Jag saknar dålig housemusik. Jag saknar pingvinpiren. Jag saknar godnattciggen på trappan. Jag saknar kycklingbuljongen. Jag saknar kolgrillad kyckling. Jag saknar vinet.

Jag saknar mitt liv.

En glimt i det gråa

Mitt hår. Mitt hår! Jag tror inte ni förstår hur nöjd jag är med mitt hår. Jag har lyckats få till den perfuckingfekta nyansen. Det är lagom mörkt och lagom ljust och lagom rött och lagom guldigt och det kommer bli alldeles freakintastiskt när det blir solblekt. En seger i det lilla.

Ny dag, nya tag

Gud vilken hurtig jävla rubrik. Ah well. Möt tjurighet med löve är mitt nya motto. Känns så himla mycket bättre i själen att vara trevlig istället för en bitch. Även om Lisa ba men du ÄR en bitch Linn i lördags. Är bara bitchig i hemlighet, inte så mkt in your face. Behöver en massage så jävla mycket. Nacken är helt stum. Försökte komma på nån rolig liknelse, men fantasin hänger inte riktigt med nuförtin. Ikväll blir det picknick med aussien och Lisa. Igår var det lite som att ha kille. Vi var ute och käkade och sen tog vi en promenad vid vattnet och sen kollade vi på teve och jag datade och han väckte mig när jag hade gått och lagt mig för att han hade hittat en rolig grej på internet som jag bara MÅSTE komma och kolla på. Lite mysigt sådär. Men alltså varför låter allting så jävla mycket när man försöker vara tyst? Toadörren gnisslar som fan och golvet i hallen knarrade hur högt som helst. Brukar vara helt tyst i vanliga fall. Eller är det bara att man liksom inte lyssnar i vanliga fall?

Orken eller snarare bristen därav

alltså jag orkar inte. Ska på semester men det finns ingen ersättare så nu ska jag kolla mailen iallafall. Jag blir så trött. På mig själv för att jag säger ja och på jobbet för att det inte fixas lite i tid. Och så lite på mig själv igen. Och sen kan vi slänga in en massa jävla idioter i det hela också som snor min energi. Och gudarna ska veta att med lilla mormor på sjukan är den fan inte hög till att börja med en gång. Och nu ska jag snart hem och underhålla. Gud vad sugen jag är.

Slut som artist

Jag har ingen röst kvar. Jag använder stämbanden på nåt konstigt sätt när jag pratar engelska så nu är jag hes och det lär inte bli bättre av att min tillfälliga inneboende ankom imorse. Vi hälsar hes, sexig röst välkommen. Jag har sovit ungefär 10 timmar sammanlagt de senaste dygnen och känner mig nästan lite jetlaggad. Ni vet lite yr och disorienterad och som i en bubbla.

T minus 5

Fem dagar till semester. Fem dagar till semester. Fem dagar till semester.

livet pt 2

det är sol. Det är säljmöte. Det är fotboll. Det är snygga kläder och snygga människor och jag är hes för jag får prata min älskade engelska. Som jag saknar det! Vi har hustlat till oss ett hotellrum så vi kan göra oss riktigt snygga för kvällen. Gah pinsamt. Jag sa precis fel namn till en kille jag pratar med varje vecka. Nu är jag jätteröd i ansiktet. Iallafall. Förutom det så är livet ganska bra idag faktiskt.

Livet ändå

Jag förstår för tusende gången inte min ambivalens i det här som är livet. Det är kul fest, jag är snygg i håret och alla är pepp. Alla utom jag då. Jag känner mig så...äh jag kommer inte ens på ordet. Jo! Håglös. Som att ingenting liksom spelar någon roll. Fest? Jaha. Jobb? Mhm. Vara hemma? Jovars. Liksom så. Sen blir jag alldeles vansinnig och skrattig emellanåt också som om jag liksom inte får glömma av att jag fortfarande har känslor, men oftast känns det som om det är en stor grå jävla dimma.

Inte för att skryta

men jag fick precis höra att mitt hår är perfekt. Och frisören igår svor att hon ville ha exakt samma nyans som jag. Enda är att ögonbrynen är lite mörka. Nu ska jag åka till butiken och leta efter nåt att ha på mig.

Inatt jag drömde

Det är ganska konstigt att jag varje natt runt två-halv tre vaknar och liksom flyger upp ur sängen för att jag drömmer att det kryper stora spindlar i sängen. Visst att jag är rädd för spindlar, men vi har ju inte ens stora äckliga håriga spindlar i Sverige. På sin höjd kanske det har kommit in nån lillfingerstor sak genom fönstret, men inga handstora ludna saker inte. Trots att jag vet att det är en dröm så känner jag liksom hur det kryper på mig och fullkomligt flyger upp ur sängen och försöker i panik hitta sladden till lampan så jag kan tända. Sett utifrån måste det vara en hyfsat rolig syn alltså.

Om vi fortsätter på djurtemat så ligger det en liten fluga i mitt fönster. Han har inte långt kvar, stackarn, och det låter mest lite bzzzzt bzzzzt bzzzzt när han försöker vända sig på rätt håll igen.