fredag, mars 26

Nej, det är inte synd om mig.

Det är fredag. Jag har bestämt mig för att vara ledig resten av dagen. Jag har lite komptid jag kan balansera med så även fabriksekonomerna blir nöjda. Jag har köpt plantor för 1500 kronor på plantredo för vi hade trips (vidriga små äckliga skadedjur som dödar allt men aldrig dör) i höstas så vi fick gallra bort nästan alla växter bla en otroligt fin monstera. Fram tills nyss har vi täckt hålen på fönsterblecket med typ julprylar, men nu när ljuset kommer och våren kommer känner jag att vårt hus är naket så det fick bli en liten investering i nya växter. Vi har också investerat i en ny badrumskommod + blandare + duschblandare och en handdukstork och sen hittade jag nån typ av penna på Clas Ohlson som man kan måla fogarna med så om några veckor kommer vi förhoppningsvis ha ett uppdaterat badrum på nedervåningen. Det låg kanske sist i listan på saker vi hade tänkt uppdatera, men när jag fick kranen i handen förra veckan när jag städade (+ lite andra grejer) så kände vi att det kanske är dags? 

Pappa har varit här och tittat på sommarhus också. Det blev inget köp. Det låg liiiite fel och var liiiite för litet, men jag vet inte jag om det är den verkliga anledningen för det känns som att allt han tittar på alltid är liiiite fel. Han flyttade ju härifrån 2018, men nu bor ju vi här och jag vet inte om han börjar tveka på om han vill ha sommarhus här eller om han funderar på att flytta hit igen. Han är inte så generös med detaljerna i det hela om vi säger så.

I helgen borde vi ta tag i vår trädgård om det ska bli någon odling 2020. Vi vet fortfarande inte vad vi ska odla och framförallt inte VAR vi ska odla och allt känns bara...jättejobbigt. Förra ägarna lade in en 70 kvm stor och 70 cm djup förstärkt betongplatta till en husbilsparkering där jag absolut inte vill ha en betongplatta och eftersom vi inte har en massa pengar att schakta bort den med så får vi göra nåt ovanpå och det är så svårt. Inomhus tycker jag ändå själv att jag har rätt bra öga för vad som blir fint och får bra flow blabla men utomhus blir jag helt blind. Det måste vara så det känns för folk som inte "ser" när dom köper inredning. Fkn utmattande tycker jag att det är. Plus om man inte är så händig (eller sugen på att vara händig) och mest bara vill att det ska vara fint så är det SKITDYRT med trädgård. Jag vill ha skitstora cortenlådor (corten = stål som rostar fint) och det kostar fyrtiotusenmiljarder i runda slängar. Varför känner jag ingen smed? Och ja, vi kan bygga i trä men då måste vi vara så himla noggranna och måla dom svarta antar jag för med ett nybyggt hus bredvid och en jävla betongplatta under ser det bara slarvigt ut om jag som knappt hade G i träslöjd försöker knacka ihop nåt. ÅH VILKA MEDELKLASSPROBLEM JAG HAR!

Jag tror också att jag är påväg in i en sån där panikperiod med covidlivet. Det går rätt bra för det mesta, men jag tycker mig känna ångesten komma krypande längs väggarna. Jag är alltid hemma. Bara hemma. Jag går inte ens och handlar i en mataffär. Och JA jag träffar folk utomhus och vi har naturen runt knuten men JAG VILL INTE HA NATUR JAG VILL HA ETT SHOPPINGCENTER! Jag vill ha restaurang och hotell och kramas och gå i affärer och INTE TÄNKA PÅ VAR ALLA ANDRA JÄVLAR BEFINNER SIG HELA TIDEN. Jag blir utbränd av tanken på att åka och handla och behöva förhålla mig till alla andra och deras jävla kundvagnar. Det räcker nu. Jag vill inte mer. Jag vill att barnen ska kunna ha kompisar hemma efter förskolan och jag vill ha middagar och jag vill kunna åka till stockholm och vara med mina kompisar och inte med mina barn. Jag vill åka ner på stan på lördagar och ta en kaffe och jag vill kunna sitta i en bar och dricka vin. 

Vi har ju tur som har det bra med varandra och ett ändå rätt opåverkat förhållande av allt det här, men jag vill också kunna vara med min man som en normal vuxen människa och inte alltid antingen skittrött eller med skrikiga barn i närheten. Jag vill ha barnvakt! En hel helg. Eller mer. 

Inatt drömde jag att vi hade köpt ett superknasigt trevåningshus nånstans och nån typ av inredningsarkitekt till granne svepte in och drog med Andreas ut på äventyr och lämnade mig med alla kvarterets barn. Vi hade tydligen kommit överens om att ingen liksom hade koll på barnen när dom var utomhus så vi skulle turas om att ha tvåveckorsjour med att ha koll på barnen när de var utomhus. Så i drömmen var Andreas ute och festade och skaffade en ny fru (som var mode-smal och spetsig och hade en rakvass lång blond bob och en "säg ja till livet"-attityd*) och jag renoverade knashuset och hade hela trädgården full av främmande barn som inte gjorde som jag sa. Sen kom den en ca 2 meter bred svart spindel som var luden ungefär på samma sätt som såna där röda fågelhundar är lurviga och som jag slog med en stor spade i huvudet tills den började bubbla och dog. Jag vaknade (av ett barn som skrek MAMMA DET ÄR MORGON NU!) med en känsla av att livet håller på att glida mig ur händerna. 

*dvs EXAKT motsatsen till mig just nu för så här sexig är jag: exakt noll modesmal, hår i mammatofs som inte klippts på mer än ett år och en jävligt trökig "det börjar bli dags att åka iväg med sopsorteringen"-attityd.

Nu ska jag kanske åka iväg och köpa nån typ av plastkruksgrej som jag kan gräva ner mina 5 tomatplantor i innan dom blir en enda lång smal stång. Nej, nu började det ösregna? Inser nu att det är så länge sen det regnade här/jag var utomhus så jag inte kommer ihåg hur det är när det regnar. Sunt.

måndag, mars 8

En jävligt god pasta

Vi hade ett knippe grönkål i kylen som höll på att vissna häromdagen och i nån av mina örtitusen kokböcker har jag sett nån kombination av typ spenat och kikärter så jag tänkte att grönkål och kikärter ju också borde bli gott. I mina ögon är spenat, grönkål, svartkål och mangold typ utbytbara i tillagat tillstånd även om dom absolut smakar lite olika blabla. Jag utgick ifrån en aglio e olio-bas dvs spaghetti med olja och vitlök  och lade till lite grejer och det blev så JÄVLA gott. 

Du behöver: 

3 vitlöksklyftor (ej för vampyrer)
1 gul lök
1 burk kikärter (avrunna och sköljda)
1 knippe grönkål
Olivolja
Salt och örtsalt (jag hade herbamare för det är det jag har hemma)
Kryddblandningen chili explosion från Santa Maria (lite paprikapulver och chiliflakes duger utmärkt)

Spaghetti

Bonus: tärnad, hårt stekt halloumi

Finhacka lök och vitlök och stek på medelvärme i jävligt mycket olja tills den luktar sött och är genomskinlig*. Vi pratar klunkar av olivolja, botten på pannan ska vara fylld. Repa grönkålen från stammen under tiden och häll av och skölj kikärterna**. Sen är det bara att hälla i grönkål och kikärter och krydda med salt, örtsalt och några drag med chili explosion-kvarnen och röra runt regelbundet så grönkålen blir täckt av olja och kikärterna inte exploderar. När pastan är färdigkokt blandar man alltihop med lite, lite pastavatten och sen kan man toppa med lite stekta halloumikuber om man vill + bonusringla lite olivolja över det hela.

Ni får smaka av kryddningen själva. Jag kan inte säga hur mycket av vad ni ska ta men om ni saltar för dåligt blir det inte gott. Okej?

* generellt kan man säga att mitt liv blev ca 100% bättre när jag började ta mig tid att fräsa lök på mellanvärme istället för att fullblasta den på högvärme med resultat av brända kanter och rå i mitten. Det tar ju tre gånger så lång tid, men är tusen gånger godare.

** man måste inte skölja kikärter, men jag har läst nånstans att man får mindre magbesvär av välsköljda bönor och well, det funkar för mig såatteh jag gör så.

 Jag är så osugen på att jobba. Jag vill bara vara ledig. Jag tror att det är för att jag inte får vara ledig på helgerna för då måste vi städa och köra bort återvinningen och fixa i trädgården och barnen ska rastas och solljus ska tas till vara på och utflykter ska göras och bröd ska bakas och mat för veckan ska förberedas och ja, sånt. Vi hade ju städhjälp i Stockholm. Varje måndag kom världens bästa städerska och utförde mirakel. Här testade vi en firma och dom var så urursla så vi tappade det och ba VI KAN LIKAGÄRNA GÖRA DET SJÄLVA! Och visst, det KAN vi ju. Uppenbarligen. I lördags tog pappa barnen så vi kunde städa (och då hade vi ändå förberett i fredags med att plocka undan osv) och det tog oss två tre timmar dvs sex arbetstimmar lades på städning. Då pratar vi dammtorka, dammsuga och våttorka golv, fönsterbrädor, lister, tavlor och sånt, fluffa kuddar och städa barnrum + vattna blommorna. Plus alla ytor i köket och badrummen såklart. SEX. TIMMAR. Sen på eftermiddagen när vi var klara gick jag mest omkring och väntade på att det skulle bli kväll så vi kunde äta, kolla melodifestivalen och gå och lägga oss. Frågade Andreas om vi inte skulle hitta på nåt? Och insåg att jag är RIKTIGT jävla dålig på att ta det lugnt nuförtiden. Jag behöver verkligen öva på att göra saker (inget) för MIG. Igår ville jag kolla på Vasaloppet t ex. Vad jag gjorde? Bakade bröd, tvättade och var ute med barnen en sväng (barnen behöver ju frisk luft blabla). Sen såg jag i och för sig femmilen, men efter det åkte vi iväg med barnen till en lekplats (barnen behöver frisk luft blabla). Sen försökte jag göra härm-La Neta-tacos till middag. Det gick ändå..okej? För att vara helt hittepå tycker jag att jag kom rätt så nära. Nästa gång ska jag komma ihåg att förbereda tillbehör också och inte bara själva tacosarna. 

I övrigt vill jag planera min trädgård. Jag vill odla egen mat (ja, jag är en sån hemflyttarklyscha och jag är okej med det) men för det behöver jag någonstans att odla den och Andreas är emot att jag gräver upp ett land (the fuck?) så nu ska jag istället bygga nån form av odlingsbäddar. Efter att jag har funderat på var dom ska stå nånstans. Så nu googlar jag hur olika grönsaker vill bli odlade (jordtyp, solläge) och skriver ner på min lista vilka som kan stå tillsammans. Det står iallafall tomatplantor och paprikaplantor i fönstren i vardagsrummet och väntar på att få flytta ut i vårt uterum. Sen vet jag att jag vill ha lök, vitlök, grönkål, svartkål, spenat och...? Jordgubbar och smultron till barnen såklart. Jordärtskockor kanske? Nåt med stora fina blad, typ squash? Gurka kanske? Troligtvis kommer det bli jordgubbar och smultron från blomsterlandet i nån kruka för vi kommer inte orka ta tag i det och så blir det för sent och ja, typ så. Men let a woman dream iallafall va? Kan man ha blåbär förresten? Goda små blåbär av svensk typ och inte såna där stora amerikanska med vitt inuti som smakar vatten alltså.




torsdag, mars 4

vardag vardag vardag

 Jag sitter vid köksbordet med en halvkall, redan micrad, kopp kaffe. Andreas gör alltid kaffe på morgonen när han går upp med barnen och så finns det precis en kopp kvar till mig som jag kan micra när jag sätter mig vid datorn någon dryg timma senare. Som ett perfekt oljat maskineri. Vi pratade förresten om det igår, det oljade vardagsmaskineriet. Vi pratade om det med en blandning av skrytsamhet och ödmjukhet för vi är rätt himla nöjda med hur vi får vardagen att funka. Obs vill nu meddela att jag igår hade en RIKTIGT dålig dag. Barnen gnällde och härjade och när det var mat kom inget barn till matbordet. En unge satte sig under trappan (the fuck?) och den andra var i och för sig i närheten av matbordet, men satt på golvet och gnällde ta bort spaghettin ta bort spaghettin ta.. tills jag (vänligt) bar bort henne till tvättstugan för att jag inte orkade lyssna längre. Då började hon vråla rakt ut istället så det gick ju...sådär. (obs igen: dörren var öppen och jag bar bara bort henne lugnt med en förklaring så no need to call soc) Sen åt trappbarnet majskakor och skorpor och spaghettisurarn makade sig fram lagom tills vi var klara och åt halloumi och oliver. Och då kände jag att nej, men det är fan bara vi som har det såhär? Alla andra lyckas med sin uppfostran och deras barn kommer minsann till matbordet när det ropas och äter maten som serveras och det är aldrig tjafsigt och ingen spiller och så pratar alla med lugna röster och skratt om dagen. Sen bråkar ingen om tandborstningen, alla somnar i egna sängar i egna rum och sover hela natten. Våra barn somnade i vårt sovrum ja. Eller nej, Nils somnade tydligen i soffan när Andreas borstade tänderna med Ellen men han sov lik förbannat i vårt sovrum efter det. Och imorse trillade Ellen på trappan på förskolan när dom lekte sin roliga "ringa på och springa och gömma sig"-lek som 1) inte är kul från första början utan mest bara jobbig och 2) redan har resulterat i snubbel och gråt ett par gånger. Här är en annan av mina föräldrapeaks: När barnen slår sig när dom gör nåt jag har varnat 1000 gånger för att dom inte ska göra pga risk för ramla/bråk/whatever så har jag SÅ svårt att ba åh stackars lilla vännen kom här! utan att också lägga till Ser du nu hur det gick när ni inte lyssnade? Mom Award 2021 goes to... inte mig. 

While I'm at it så kan jag väl också outa att jag "ganska" ofta får med mig barnen från förskolan medelst hot om indraget lördagsgodis. Alla andra verkar hämta sina barn såhär: föräldern kommer. Barnet ser föräldern. Barnet springer till föräldern och dom kramas. Sen pratar föräldern med en personal medan barnet väntar bredvid, gärna också håller föräldern i handen under tiden, innan de tillsammans går småpratandes därifrån. Barnet och föräldern sätter sig i bilen och åker hem.

Såhär hämtar jag mina barn: Barn 1 ser mig komma och klättrar upp i klätterställningen och gömmer sig. Medan jag försöker prata med personalen om dagen kommer barnet tillbaka och står och skriker MAMMA MAMMA MAMMA MAMMA MAMMAAAAAA så jag inte hör någonting. Sen ska barnet ha med sig dagens skörd av teckningar och nåt gosedjur som personalen måste hämta (inga föräldrar inomhus pga covid). Sen hämtar vi Barn 2. När Barn 2 får syn på Barn 1 springer dom iväg längst bort på gården och gömmer sig. Jag pratar med personalen om dagen medan mina barn leker monster och springer runt och skriker. Sen ägnar vi kanske 10 minuter åt att ropa på/jaga mina barn som absolut springer åt olika håll. Efter ca 10 000 men snälla kom nu?! hotar jag med nåt som känns tillräckligt allvarligt för att dom ska lyssna. Det är ofta lördagsgodis, men kan absolut också vara att morfar inte får komma och hälsa på eller annat. Då går dom oftast till grinden. Sen springer dom åt varsitt håll och så ägnar jag ytterligare 10 minuter till att försöka få in barnen i bilen där ingen vill ha bilbälte och dom turas om att knäppa upp det medan jag spänner fast den andra. Sen gråter oftast ett barn pga "vill inte ha mösssaaaaannnn" och jag är skitsur och 100% opedagogisk.

En sån dag var det igår. Och trots det känner jag en väldig high-five med min man om hur vi får det här kaoset att gå runt och ändå lyckas vara rätt lyckliga i det hela. Det är ju lite fint ändå.


torsdag, februari 25

Jag lever

 En vecka sen jag bröt ihop lite. Jag tänker OERHÖRT ofta på hur skönt det är att vara vuxen. Eller äldre och på ett ställe där liksom livets erfarenheter ändå hjälper. Efter att jag bröt ihop tog jag ett djupt andetag, ringde en kollega och gnällde av mig (och bad om hjälp) och tog tjuren vid hornen. Problemet var ett alldeles för högt estimat på en kostnad vi 1) inte har kommunicerat så tydligt och 2) inte uppskattat magnituden av. Så jag började såklart med att ringa folk och kräva möten med diverse chefer och förklara t y d l i g t vad våra förväntningar var och att vi var otroligt långt ifrån varandra. Sen pratade jag med IT-chefen och min andra braiga kollega och ba nu måste vi ta tag i det här med projektgrupp för det här håller inte (och där har vi väl...sådär bra traction nu men en sak i taget osv). Och sen hade vi ett nytt möte i måndags där vi fick en summa som var hälften av den första och lite bättre förklaringar. Så idag tog jag tag i stortjuren och pratade med min chef tillika projektsponsor och ba ja hejhej nu är det så att vi kommer dra över budget här med en miljon eventuellt. Tankar på det?

Och det är här jag är så GLAD för att jag inte är tjugofem längre. För nu har jag lärt mig hur sånt här ska levereras* för att det inte ska ge samma reaktion som jag fick i onsdags (sömnlöshet/ångest/gråt) och också hur det blir en konstruktiv grej att tackla istället för ett blame game. Det hade jag t ex inte lärt mig på minirodini där jag tog ALLLLLLLDELES för stor skuld för skit jag verkligen inte hade med att göra. Det känns så vuxet att säga jag känner mig inte bekväm med att ta på mig hela ansvaret för det här. Jag kunde absolut ha tänkt lite längre och frågat efter ett estimat att inkludera, men å andra sidan var det noll personer på IT som sa nåt om behovet förutom "1 resurs på heltid". 

Detaljer schmetaljer, men min chef blev (iallafall inte som jag kunde utläsa via skärm) inte sur utan var mest konstruktiv (och sa att det inte är mitt ansvar <3 ) och sen sa han bra jobbat! så nu tänker jag fira lite här i min ensamhet vid köksbordet. Och hålla tummarna för att ingen ångrar sig för nu är det ca 10 arbetstimmar kvar tills jag är fastanställd och därmed också höjer lönen med 10%. (Tips om löneförhandling vid anställning: säg att du kan gå in lite lägre mot en rejäl höjning om dom är nöjda. Har funkat 3/3 gånger för mig. Och sen en gång slapp jag ens tänka tanken för jag fick en bra höjning ändå. (Tack Jenny)

Och om en liten stund ska jag ha möte med min braiga kollega och så ska vi sätta en plan för det som inte funkar och sen ska jag hämta barnen och jag längtar jättemycket efter dom nu. Fast jag vet också att jag kommer lacka ur absolut senast när vi stiger ur bilen här hemma första gången. Gulliga, men seamingly döva är dom mina barn.

* Man ska aldrig måla upp storleken på problemet själv. För även om det känns OÖVERSTIGLIGT för en själv så kan det för någon annan vara av rycka på axlarna-storlek. Man ska heller inte be om ursäkt eller ta på sig för mycket ansvar utan att det är befogat. Och så ska man säga så få ord man bara kan.

torsdag, februari 18

FUUUUUUUUUCCCCCKKKK

Har aldrig saknat Jenny som chef mer än nu. Jag har SÅ JOBBIGA grejer att deala med och jag vet inte hur eller var eller vem jag ska börja med eller ens hur jag ska ta tag i det. Egentligen handlar det om att en avdelning inte kommer leverera och konsulterna vi har kontaktat för att stötta upp helt har missuppfattat/gjort det till en konsultgrej och det landar i mitt knä fast det borde hamna på avdelningschefen. En person i mitt team saknar kompetens för det här projektet, vilket resulterar i ovan + en stor osäkerhet internt. Jag saknar specialistkompetens inom SAP*s utvecklarvärld, men är (trots att vi har åtminstone 5 personer med SAP developer/integration specialist-titlar internt) den enda som har ägandeskap i frågan. Klassisk ansvar vs befogenhet-problematik ihop med en avdelning som verkar existera i total ad hoc-kaos. Ingen vet nåt, inget finns dokumenterat, ingen svarar på frågor i workshops hållna för just dom. Vilket resulterar i en offert som står för 1/3 av hela övriga projektkostnaden (som inte är gratis) och som lämnar mig i en känsla av VAD FAN HAR JAG GJORT?! Fick dessutom offerten den rimliga tiden 21.06 igår och den innehöll exakt noll förklaringar. Tror ni jag sov bra?

Jag är så arg just nu och jag vet att det bara är att börja beta av listan, men det är så himla fucking JOBBIGT att sitta i en sits där jag måste sälja ut folk jag jobbar med / den här avdelningen för det här är så jävla orimligt och dåligt. Plus såklart imposter syndrome-grejer av typen har jag sålt in det här för hårt? Har jag drivit på nåt som inte är rätt? Har jag haft så svårt att förstå vad vi har sagt i tidigare workshops så jag har missuppfattat så här grovt? Är jag inte kompetent för att driva det här osv. 

Jag har flaggat för exakt det här tidigare på olika nivåer men jag är också osäker på om jag har varit tillräckligt tydlig. Samtidigt: är det mitt jobb att också dubbelkolla så att mina kollegor verkligen har rätt kompetens när deras chef, titlar och arbetsområde säger att dom ska ha det? 

Oavsett vad svaret är så faller det här i mitt knä för projektet ska börja på måndag och någon måste göra jobbet.

*SAP = en av världens största affärssystemsleverantörer/ett affärssystem

tisdag, februari 16

 Har ont i huvudet. Hade ett möte/workshop innan lunch i 1 1/2 timma om tekniska saker där JAG var den som svarade mest. För bakgrund så är jag alltså ekonom. Exakt hur vi har gjort alla inställningar i vårt affärssystem är noll procent mitt jobb och det jag kan har jag tillskanskat mig under möten senaste månaderna. Det känns då liiiiiiite jobbigt att det bara är 1 av 5 representanter från vår egen IT-avdelning som ens svarar på frågor (även om han som gör det är bäst). Nu har jag spänningshuvudvärk från att ha försökt komma ihåg (andra personers) fyra månaders jobb. Skulle också ha haft ett digitalt vårdmöte 13.30 som var så kaosigt så jag och Andreas bara skrattade av förbluffning och sen hoppade ur. Det var ett informationsmöte med flera inblandade och först och främst stod allas namn tydligt utskrivet (vi är alltså inte med i en föräldragrupp, det var bara ett infomöte) och sen var det KAOS. De som skulle hålla i det hade så dålig uppkoppling att ingenting hördes och övriga hade väldigt olika datavana och det var skrikande barn och bakgrundsprassel och nån var ute och gick (?). Åh nej nu RINGDE DOM UPP så nu måste jag sitta här och lyssna på nåt som verkar vara exakt noll relevant för oss. Det här passar INTE mitt humör känner jag.

tisdag, februari 2

 Först av allt: tack för att ni är så bjussiga och delar med er av era tankar och erfarenheter! Det finns inget bättre än att känna att det här är lite en dialog (även om jag tar absolut mest plats i den). 

Sen: jag vabbar. Råkade ju tänka förra veckan att det var längesen barnen var sjuka och det är ju varje förälders dödssynd så jag straffades givetvis med snorigt och febrigt barn i torsdags kväll. Lördag hakade barn två på och nu ja, inte är dom dödssjuka direkt men snorar och hostar så hela den här veckan är ju körd iallafall. Okej, nu sa jag precis till min treåring (som alltid är naken) att det vore bra om han satte på sig lite kläder. Hans svar: Det gör jag aldrig. Nähe. Nej nej, det gör du aldrig det nej. Okej. Så här andra barnet kan jag ändå tycka att den här trotsen (hatar ordet, men ni fattar vad jag menar) är rätt rolig. Kanske inte så mycket när han står i rabatten (jo) och kastar sina vantar och vrålar att han ska flytta till en annan familj när jag är lite stressad och vi ska till förskolan, men liksom idén med att han bara måste konstra för att bevisa sin (obefintliga) självbestämmanderätt. Eller liksom det förutsägbara  i det hela, jag vet inte. Börjar förstå nu varför syskon som växer upp i samma familj har olika uppväxter, trots att föräldrarna (vi) tänker att vi är likadana mot barnen. Nils kommer undan med så himla mycket mer bara för att han är minst och vi liksom glömmer hur vi behandlade Ellen i samma ålder. 

Vad var det jag egentligen skulle säga då? Jo! Jag kollade våra matkostnader för januari nu när månaden är över och vi ligger 50% under december. Heja oss, bra jobbat osv. Jag ska inte säga att jag njuter av att tänka på pengar, men jag njuter av att komma ha råd med riktigt fina grejer framöver utan att nalla på sparkontot (det stora, mer permanenta, sparandet). Varje gång jag får ett triggerhappy köpfinger på typ ytterligare sängkläder på HM Home (min stora last i livet) så tänker jag på att jag kommer kunna köpa t ex Montanas Free x Teklan-hylla till vårt arbetsrum. Eller Paul Smiths (??) lampa Anglepoise till vardagsrummet där uppe. Eller ersättningar till nästan hälften av alla våra växter som vi fick slänga i höstas pga himla trips (äckliga små skadedjur som dödar allt och är omöjliga att bli av med). 

Okej, nu är klockan tjugo i tio och jag borde verkligen gå ut en sväng med barnen och sätta på mig duscha/sätta på mig kläder. Måste erkänna att jag nästan kan gilla att vabba lite ibland, framförallt som idag när jag fårjobba efter lunch.

torsdag, januari 28

Vill jag ha fler barn?

 Jag drömde att jag var gravid inatt. Det var inte så specifierat, as dreams go, men det var inte precis i slutet eller precis i början. Jag fick panik. PANIK. För nåt år sen kände jag rätt starkt att jag ville ha ett barn till, men inte tillräckligt för att forcera rädslorna jag har kring detsamma. Med Nils och Ellen var önskan om barn och sen syskon större än rädslan eller så hade jag liksom inget val. Det var mer en naturkraft i önskan efter dom. Det här är en leisure-önskan. En sista drink-önskan. Solnedgångsönskan. Efterrättsönskan när man egentligen är supermätt, men det är ju så gott. Den är inte starkare än rädslan, den sortens önskan. Den är mer en tanke på om livet skulle kunna bli ännu bättre?

Och det är skräcken för livsbalansen jag räds. Att jag tar mer än jag förtjänar. Vi har det ju så bra nu, bättre än så många andra, så det vore balans om det skulle bli kaos. Det är också grejer som att jag inte vet om min kropp orkar en gång till. Jag är lite för tjock för att vara bekväm med att belasta kroppen på det sättet en gång till. Då skulle jag vilja gå ner i vikt först och det fan är en sån jävla mental battle att jag inte vet om jag vill öppna det locket. Det är tacksamheten för att ha fått friska barn och rädslan för vad motsatsen skulle göra för vår familj. Det känns ju som om tiden knappt räcker till som det är, hur skulle det bli med ett barn som behöver extra allt? Vi har ju ansvar för dom två vi har och deras liv, och våra liv. Vår ork. Vårt förhållande. Inget av det (förutom sjukdomsgrejen) tänkte jag på med Ellen eller Nils. Familjen var inte klar förrän Nils kom och så var det bara. 

Sen är det hela grejen med att jag känner att jag vill vara närvarande för barnen jag har och vi har precis fått näsan över vattenytan lite och börjat få lite mer tid för oss själva. Jag har tid, lust och ork med MIG nu. Det hade ju försvunnit med ett barn till. Mitt jobb hade inte alls passat ihop med att ha bebisbarn igen. Alltså inte att dom skulle ha nåt emot det, men bara var jag är och hur jag vill jobba. Det vanliga livet börjar komma mer och mer (i den mån det går) och fan vad det är skönt. Jag vill mest ha fler barn när jag har små barn tror jag. När jag ändå har vaknätter och byter blöjor och håller på. En till då spelar inte lika stor roll som nu när jag ä n t l i g e n får sova och vi har kvällarna till varandra och ingen har blöja och jamen ni fattar. Man är verkligen olika där för jag har kompisar som liksom behövde komma ur fasen för att vilja igen osv. (obs i den mån man kan välja, det är inget jag tar för givet men för oss vet vi ju hur det blev liksom). Och sen har vi det här med att Ellen och Nils är så himla tajta och hur skulle det vara för en sladdis typ.

Men then again, hade någon kunnat garantera mig en okej graviditet, kejsarsnitt och ett friskt barn så hade jag förmodligen hoppat på det tåget. För det är klart att barn som man får är rätt. Det blir rätt. Antar jag. 

Hur känner ni?

onsdag, januari 27

Spartips

 Det jag HADE tänkt säga igår, som försvann i myllret av allt annat som tydligen kom ut, var att jag har ett toppenbra (och o-originellt) spartips till er. Är ni beredda? Okej, här kommer det:

Avregistrera er från nyhetsbrev. 

Lätt va? Nej, men skämt åsido så började jag avregistrera mig från nyhetsbrev i höstas för jag var 1) trött på att lägga så mycket tid på att rensa mailen och 2) så trött på att bli påmind om grejer jag inte behöver. Eller egentligen började slutet för nåt år sen när jag avföljde nästan alla modekonton som jag har följt av intresse + pga jobbet de senaste kanske tio åren. Att jobba i modebranschen och vara "tvungen" att ha koll på det senaste ger ju också den negativa utvärderingen av en själv och ens kropp och ens grejer som inte håller samma standard. Så när jag slutade jobba med modegrejer så avföljde jag först allt som inte var relevant för mig som person och GAWD var det skönt att slippa se alla smala modeller (för mig som inte alls kan identifiera mig i det). Sen avföljde jag andra konton som också bara handlade om yta. Sen flyttade vi till Lidköping och absolut att folk bryr sig om yta här men det är liksom inte deep-södermalm. (Ingen säger liksom åh! Det är är Vibskov SS19 va? och ser ner på en för att 2019 INTE är 2021 och heller inte "vintage") Och SEN började jag avfölja nyhetsbrev. Så just nu har jag faktiskt absolut ingen aning om vad som är trendigt eller hur jag bör se ut för jag matas inte av det alls. 

Det. Är. Så. Befriande.

Jag kan inte beskriva det nog med ord. Absolut att hela grejen med att jag sitter hemma hela dagarna och inte träffar nån gör att jag bryr mig lite mindre än vad jag hade gjort i vanliga fall, men även när jag bryr mig så bryr jag mig för MIG. Vad JAG gillar och passar i, inte vad trenderna som ändras för att öka konsumtion säger. Jag är inte riktigt där än när det gäller heminredning, men jag försöker styra om även där till mer hållbara, långsiktiga val och inspirationskanaler. Och så bonusen: jag spenderar mindre pengar. Win-win. Testa en månad vettja!

tisdag, januari 26

Mer ekonomi (och mat) dårå

 Jag sa ju att vi inte skulle hålla på och greja med att avsluta abonnemang och sånt. Självklart har jag därför avslutat abonnemang och sånt. När jag gick igenom funktionen i vår mobilbanksapp med kategorier för olika grejer insåg jag att vi har betalat över 1000 kronor i liksom "extra"-abonnemang på olika grejer. Vi pratar alltså ej TV- eller bredband (ja, vi har TV med tusen kanaler som vi aldrig kollar på så det ryker nu till sommaren när bindningstiden för det går ut också) utan

Netflix (behåll)
Viaplay (ingår i TV-grejen, behåll för nu)
CMore (avslutat)
Disney+ (behåll pga fredagsmys = disneyfilm)
dn.se (behåll)
svd.se (avslutat)
aftonbladet.se (avslutat)
expressen.se (avslutat)
gp.se (avslutat.)
NLT (lokaltidning, behåll)
Bookbeat (böcker = behåll)
nytimes.com (skulle avsluta, fick 50% rabatt i ett år så jag behöll.)

Här kommer ett tips till alla prenumerationstjänster: se till att det är enkelt att säga upp och bonus: gör gärna som nytimes och släng in en halvering av kostnaden MED FRI UPPSÄGNING. Gör absolut inte som GP där jag, trots att jag bara hade webbabonnemang, var tvungen att fkn RINGA in, sitta i telefonkö och prata med en faktiskt människa för att säga upp. Kommer aldrig någonsin betala en krona till till gp bara för att jag blir så förbannad. Berättade f ö det för Andreas som sa att det finns forskning som visar att ju enklare det är att avsluta abonnemang, desto längre stannar kunderna kvar. Har ej orkat googla detta, men han var typ chef över tv-abonnemang för några år sen så jag tror att han har sin fakta under kontroll.

Har också tagit tag i att ringa till min telefonoperatör och nedgradera mitt abonnemang till halva priset, men samma allt annat. Total månadsbesparing (räknar) 915 himla kronor i månaden. Det blir 10980 kronor om året det och det mina vänner är en rätt så unnig jävla långhelg för två det. Och nu kanske Vän Av Ordning kan tycka att det ju knappast är att spara pengar när utgifterna i sig var rätt onödiga till att börja med och det kan väl hen ha rätt i, men det kommer komma gånger i framtiden när jag kommer tycka att det är värt det igen. Peppe har sagt massor med gånger att nyheter måste få kosta och jag kan ha använt det som anledning att ha betalt så mycket för nyheter varje månad, men det känns också rätt bra att tänka så. Nu är vi iallafall lite på paus ett tag.

What else? Försöker hålla koll på vårt matkonto men alltså jag får bara ångest? Och vi har ingen* mat hemma. Okej med smoothies och onödig välling, men liksom det enda roliga jag har just nu är matlagning. Det är skittråkigt att få dåligt samvete för att jag handlar på Ica när Willys är billigare (enda 2 som har hämt/hemkörning här i stan) bara för att Willys plockpersonal inte har en aning om vad en fräsch grönsak är. Och plötsligt är nåt billigare på det ena stället och så sitter jag med två typ halvfulla varukorgar med en massa meck och leveranskostnader och JAG ORKAR INTE. När vi får (vill/kan) gå i mataffärer igen så kan jag ju välja mina egna himla grönsaker och då får vi väl värdera om då, men nu tänker jag återgå till Ica och så får det vara med det. 

* ljug/medelklassöverdrift. Vi har absolut mat hemma. Vi har väl mat hemma för en belägring av Sverige närmsta månaden om jag verkligen skulle anstränga mig, men jag VILL inte anstränga mig. Jag vill kunna v ä l j a. Jag vill kunna gå på feeling. Hur då kanske Vän Av Ordning som tänker på matplaneringen undrar nu och så här: vi storhandlar en gång i veckan generellt. Jag gör ofta matplanering kanske var femte dag? Eller jag liksom planerar den på förhand och sen kanske det inte alltid blir så. Och eftersom jag inte vill slänga nån mat så anpassar jag det vi äter så vi gör av med det vi ändå har köpt. Det innebär att om jag gör exakt som jag vill så fyller vi på vårt torrvaruförråd så basgrejer** alltid finns där när det typ är extrapris eller jag kommer ihåg och sen köper vi frukt, grönsaker*** och mejeriprodukter**** varje vecka + påfyllning torrvaror. Kyckling köper jag på extrapris och fryser in och övrigt kött köper vi från lokala producenter och plockar upp ur kylen vid behov. Sist vi köpte var i mitten av december och vi klarar oss kanske 2-3 veckor till på det. För övrigt himla bra sätt att se till att vi äter kött mer sällan. Man vill ju liksom inte "slösa" med sånt fint kött på äcklig mat liksom. En påfyllning är väl typ 2 kg nötfärs, 2 kg fläskfärs och så nån grytbit + korv. Iallafall. Nu ekar det fkn TOMT i mitt kylskåp och det är så himla oinspirerande. Den här veckan har vi kvar (att laga enligt matlistan) kycklingpinnar med tillbehör samt pasta med tomatsås dvs mat man lagar i sömnen typ. 

** I skafferiet + förrådet: mjöl av diverse sorter, torrjäst, havregryn, bakpulver, salt, diverse olika sorters bönor, röda linser, bulgur, ris, diverse pastasorter men alltid lasagneplattor och spaghetti + annat, krossade tomater, tomatpuré, tacosås, soltorkade tomater, majs, oliver, inlagd kronärtskocka, kött- och grönsaksbuljong, rapsolja, olivolja, balsamvinäger, kinesisk soja, japansk soja, sesamolja, majonäs, srirachasås, ketchup, senap, kaffe, potatis, gul lök, röd lök, vitlök, matvete, nudlar, makaroner, majskakor, festisar, nachochips. Vi har typ allt det i köket + en extra uppsättning i förrådet.

I frysen: broccoli, ärter, haricot verts, tortillabröd, hembakt bröd, rostbröd, dill, koriander, persilja, Findus libanesiska falafel, kycklingpinnar, krögarpytt, köttbullar och kycklingköttbullar.

*** Vår basuppsättning som jag fyller på när det tar slut: morötter, zucchini, spenat, körsbärstomater, gurka, blomkål, vitkål, rödkål, paprika, rödbetor, bananer, äpplen, citron, koriander, ofta avokado

**** Basuppsättning som typ aldrig är slut pga påfyllning ofta: grädde, creme fraiche, mjölk, smör, philadelphiaost, ost, fetaost, halloumi, parmesan, labneh

Ja, nej men ni ser ju själva anledningen till vår otroliga matkostnad. Obs! Jag vill väldigt gärna säga nu att vi nästan aldrig slänger mat (förutom det barnen lämnar på tallriken pga euw) så vi har liksom en ständig rotation av ovan. Och har man det kan man nästan vid any given moment laga nästan vad som (förutom kött/kyckling-grejer som kräver specifik köttdetalj) på matlistan. 

Det var inte alls meningen att det skulle bli så här långt eller ens handla om mat men hah jaja. Enjoy då.



Prokrastinerar (Matlista 2020)

 Jag borde ta tag i att göra en presentation med scopet och tidslinjen för mitt projekt, men eftersom det inte ska vara klart förrän på fredag så prokrastinerar jag. Tyvärr har jag redan tömt diskmaskinen och lagt in en tvätt och vikt allt annat och städat undan och bäddat och så så här kommer väl matlistan 2020 då enligt popular demand.


VEGETARISKT:

  • Broccolisoppa med hembakt bröd
  • Morotssoppa med quesadillas
  • Rotsellerisoppa med äppelkrisp, dill och citron + bröd
  • Ängamatssoppa
  • Grön ärtsoppa med rågbröd och hummus
  • Potatis- och purjolökssoppa + pannkakor
  • Brasiliansk linssoppa med svartkål
  • Sydfransk saffranssoppa med chilirouille och krutonger

  • Pasta med tomatsås
  • Linsbolognese med spaghetti
  • Pasta med rostad blomkål, vitlökssmör, citron och persilja
  • Pasta med broccoli och bladspenat i ostsås
  • Gräddig pasta med grönkål, mörötter och squash
  • Aglio é olio med mangold och körsbärstomater
  • Pasta med pesto och lättkokt broccoli
  • Spaghetti med oliver, broccoli och fetaost
  • Vegetarisk lasagne

  • Falafel med bön- och blomkålssallad och favoritsås + libabröd
  • Libabröd med hummus, stekta kikärter, rivna morötter och gurksallad
  • Bulgur med rödkålssallad, halloumi, gurksallad och sås
  • Bönchili med tortillabröd, guacamole och sallad
  • Sötpotatistacos med refried beans, gräddkokt majs och inlagd rödlök
  • Kantarelltacos med pepparrotskräm, västerbottensost och inlagd rödlök
  • Halloumisouvlaki med dilltzatziki och grekisk sallad
  • Potatispizza med getost, honung och rosmarin
  • Kantarellpizza med gruyere och svampkräm
  • Svampstroganoff med ris och svarta bönor
  • Rotfrukter i ugn med bladspenat och böndipp med soltorkade tomater
  • Indisk kikärtsgryta med sötpotatis och ris + raita
  • Halloumiburgare med coleslaw
  • Grekisk böngratäng med tomat och fetaost
  • Grönsaksbiffar med tzatziki, spenat och fetaost
  • Varma mackor
  • Ratatouille med pistou och rostad potatis

KYCKLING

  • Kycklinggryta med syltlök och grönsaker i ugn
  • Kycklingpinnar med potatis, morötter, ärter och kall dillsås
  • Kycklingpasta med spnat och soltorkade tomater
  • Kycklingkebab med sallad och två såser
  • Kycklingenchiladas med paprika, rödlök och majs
  • Ceasarsallad med ugnsrostade körsbärstomater
  • Kycklinggryta med oliver, mynta och citron + ris och creme fraiche
  • Sesam/sojamarinerad kycklingspett med grillad och och ris + sesammajonäs
  • Kycklingwok med ris och favoritsås
  • Falsk viltgryta med timjan och enbär + grönsaker i ugn

FLÄSKKÖTT

  • Fläskkotletter med dragonsås och grönsaker i ugn
  • Köttfärssås med grädde och morötter + pasta
  • Carnitas med fänkålscoleslaw, inlagd rödlök och guacamole
  • Plommonspäckad fläskkarré med potatis och sås
  • Pasta carbonara
  • Potatissallad med kassler och sallad
  • Vitlöks- och svampfärs med ingefärsmorötter i salladsblad + guacamole
NÖTKÖTT

  • Biffar med ugnsrostade grönsaker och snabb sås
  • Köttfärssås och spaghetti
  • Chili med inlagd rödlök, gräddfil, nachos och guacamole
  • Köttbullar med potatis, sås och lingonsylt
  • Lasagne
  • Risoni med rostade grönsaker, snabb sås och köttbullar
  • Lövbiff med hummus, rödkålssallad, gurksallad + bröd
  • Japansk lövbiff med ris, broccoli, avokado och sesammajonäs
  • Köttfärsspett med ezme, yoghurtsås, rödkålssallad med sumak och labneh
  • Chili con carne med ris
  • Biff stroganoff med rödlök och cornichons + ris
  • Nudlar med purjolök, broccoli och marinerad lövbiff
  • Pastagratäng med snabb köttfärssås
KORV

  • Falukorv i ugn med potatismos
  • Allt-i-panna
  • Korv stroganoff och ris
  • Sallad med matvete, chorizo och fetaost
  • Stekt falukorv och stuvade makaroner
  • Grah - bönsoppa från Balkan med rökt korv
Gud vad skönt att ha det gjort hörrni! Ni får väl copy-pastea in det nånstans och ta fram när inspirationen tryter.

måndag, januari 25

Om livet

Jag var på promenad med min kompis som förlorade sin förälder här i julhelgerna. Vi har inte setts på kanske fem år, men det kändes som en vecka. Första gången vi träffades tror jag att jag var tretton år. Det är tjugofem år sen i år. Jag har tänkt jättemycket på honom från och till, men livet har hänt oss båda och det har inte blivit av. Men jag kände igår att han har saknats mig. Vi var ute i över tre timmar (varav en stående i min trädgård) och min stegräknare i telefonen sa trettontusen steg och tio kilometer när vi var klara. Vi pratade om livet, och allt som hänt sen sist, och vi pratade om döden. Den förlamande jävla döden. Sen pratade vi om barn och deras inneboende livsglädje och förmåga till acceptans. Hur mycket dom förstår och hur dom på nåt sätt accepterar situationen på ett annat sätt än vuxna. Kanske för att dom är så otroligt i nuet? Att dom kan skapa en sån där tsunamivåg av sorg med en enkel fråga och samtidigt vara livbojen som ser till att man hittar upp till ytan och får dra ner luft djupt i lungorna. Det går liksom inte att gömma döden för barn. Dom frågar tusen frågor och försöker förstå och sen skiftar deras fokus mot nåt annat som är lite mer greppbart som är här och nu. Kan vi lära oss nåt av det som vuxna kanske? 

Mina barn är liksom LIV förkroppsligat. Dom vaknar varje morgon och längtar efter den nya dagen. Allting KAN vara ett äventyr om man bara vill osv. Som vuxen som ädnå behöver förhålla sig till typ tider och möten och sånt är det ju sjukt irriterande ibland, men man måste ju ge dom att dom är bra på att leva livet.

Just nu lever jag livet med tusen möten och uppstart av tre projekt och som toppen på kakan så har jag fått nåt så fjantigt som hälsporre. Det gör ont så INI och vi kan även konstatera att man absolut under inga omständigheter ska gå en mil om man har begynnande problem med ont i hälen. Jag kunde knappt ta mig runt här hemma igårkväll och nu sitter jag med Ellens himla snutte rullad runt foten så jag kan slippa trampa på hälen när jag sätter ner foten. Nu börjar mitt nästa möte hej!

fredag, januari 22

Om döden

 Jag har tänkt mycket på det här ämnet sen jag var med och upplevde det själv i en nära relation. Jag tänker på döden. Att uppleva död gör någonting med en. Jag tänker inte låtsas som att jag pratar för alla som har på nåt sätt drabbats. Allas upplevelse är deras och döden kan se olika ut. Jag har upplevt den uppslitande versionen och den efterlängtade vilan. Eller jag har ju inte upplevt döden alls egentligen eftersom jag lever, men jag har stått bredvid. Det är svårt att veta om mina tankar och känslor kom innan eller efter för jag kommer knappt ihåg livet innan. Jag kommer ju ihåg minnen och så där såklart, men inte om vissa resonemang fanns redan då eller om det kom med och/eller efter mamma dog. För mig personligen är det som ett före och ett efter. Då, när jag hade en mamma, och nu, när jag inte har det. Okej, det lät ju banalt men det är som att livet innan var en sak och livet efter är nåt annat. Inte bara för att tiden och timingen gjorde att mitt liv nu är helt annat än det var då. Jag har bott på fyra ställen där mamma aldrig har satt sin fot. Jag har gift mig. Jag har fått två barn. Jag har bytt jobb, och sen bytt jobb igen. Jag har flyttat till Lidköping. Inget av det, förutom kanske bröllopet och vår första lägenhet, visste mamma ens om innan hon dog. 

Det är klart att det blir en annan typ av liv då. Det är klart att jag hade gjort vad som helst för att få uppleva allt det med mamma. Men nu blev livet inte så och hur sorgligt det än är att tänka tanken att vi inte får dela på allt det här så är det här också bra. Livet går vidare och plötsligt en dag så är det inte det första man tänker på. Eller det enda. Och igen, hur gärna jag än hade önskat motsatsen så blev livet så här. Det går liksom inte att leva det enda livet vi har och samtidigt önska att det var ett annat. Det går inte att fastna i vad som kunde ha varit när det enda vi vet att vi har i vårt eget liv är här och nu.

Döden har gjort mig oförmögen att tänka eller drömma framåt för att jag vet hur bräckligt livet kan vara. Döden har också fått mig att uppskatta det jag har, istället för att sörja det jag inte har. Till sist har döden gjort mig ganska neutral till själva döden som företeelse. Jag vet inte om det är realisten i mig eller om jag är en oempatisk sten, men döden som en del av livet känns så mycket mer naturlig nu. Vi styr inte över den. Vi kan inte bestämma över den. Den händer och livet är ett liv fram tills dess. 

Jag menar inte att jag inte känner med varje enskild förlust bara för att jag accepterar att döden är en del av livet. Min (fd ingifta) moster har precis förlorat en förälder, mina kusiner sin morfar. En av mina barndomsvänner sörjer sin nyligen bortgångna pappa. Min mans bästa kompis har obotlig cancer. Jag känner otroligt mycket med alla drabbade, men jag har ingen barriär mellan mig och själva döden. Jag vet inte hur jag ska förklara. Det är som att jag liksom accepterar att det händer för att jag har accepterat att det kan hända. Förstår ni vad jag menar då? 

Jag vet inte vart jag vill komma med det här. Min egentliga tanke med att skriva om det var egentligen en reflektion över hur jävla dåliga vi är på döden i Sverige. Hur vi som kollektiv liksom ignorerar döden och gör allt för att undfly den (well, ett rätt så selektivt urval av grejer iallafall) så när den väl inträffar kan vi inte ta åt oss den. Döden är ju ofattbar som fenomen på nåt sätt, men genom att aldrig prata om den blir den Det Onämnbara. I andra kulturer är döden mer närvarande. En del sitter vaka efteråt. Sorgeprocessen blir något kollektivt. Andra har så mycket död runt omkring sig så det är oundvikligt att det blir en del av livet. 

Här är det en väldigt solitär upplevelse. Rädslan för att göra fel och säga fel isolerar de drabbade. Jag har varit på bägge sidor och även om jag försöker ändra på det så finner jag mig själv i den situationen ändå; att jag inte hör av mig eller vet vad jag ska säga.

Varför är det så här? Varför vågar vi inte tänka på döden? Vad skulle hända om vi liksom embraceade det faktum att det enda vi vet om livet är just att det tar slut? Skulle vi bli mer närvarande? Skulle vi bry oss mer om varandra? Hade vi älskat mer? Uppskattat dom mindre sakerna mer? 

Jag tror ju det. 

torsdag, januari 21

Det är väl inte nån idé att ens säga no jinx för nu förstör jag väl allt här oavsett

 Jag längtar till helgen igen. Jag vill vara med mina barn som verkar ha kommit in i nån fullkomligt ljuvlig fas (NO JINX!) och jag är så kär i dom. Dom leker så himla bra med varandra och det gulligaste: dom längtar efter varandra på dagarna. När jag lämnade häromdagen grät Nils för att han saknade Ellen så mycket efter att vi hade lämnat henne på hennes avdelning och när dom ses är det första dom gör att kramas och berätta att dom älskar varandra. Insert gråtglad smiley. Dom leker och leker och pratar och fnittrar och alla sitter (typ) vid matbordet när det är mat och äter (typ) maten och lyssnar (typ) när vi säger till dom. Nattningarna tar en kvart och alla sover hela natten och vaknar med ett ÄR DET MORGON NU? HURRA!! Eller jag och Andreas kanske inte riktigt känner hurra, men det är ju svårt att inte bli lycklig när den ena frågar den andra om den vill leka och dom sen smyger upp och börjar leka utan vår inblandning. Dom har det toppen på förskolan, men jus nu vill jag bara att dom ska vara hemma hos mig. Jag har roligt på jobbet och har fått två ytterligare projekt som känns jättekul och mitt huvudprojekt är godkänt och ska strax starta och ändå vill jag bara vara med mina barn just nu. 

Nåja, så funkar ju inte livet så nu sitter jag här och kollar på andra företags kategorier på deras webshoppar och kartlägger och äter hemmagjort bröd. Kaffet står i ett sånt här tjockt duraplexglas mitt framför mig och är exakt rätt temperatur. På köksbänken står en deg och jäser och tulpanerna på vardagsrumsbordet är precis sådär perfekta i gränslandet mellan levande och skrumpna. Natten håller på att dra sig tillbaka och raden med höga gamla tallar avtecknar sina siluetter mot en allt ljusare himmel. Det enda jag hör är kylskåpets surrande, vattnet som porlar i takrännorna och fläkten på datorn. Så här tyst var det aldrig i Stockholm. 

tisdag, januari 19

 En ny helg till historieböckerna. Det var ingen speciell helg. Den lunkade på precis så där som man önskar att helger ska lunka på med lite utomhusfika och promenader och gnistrande snö i strålande sol. Tills jag nästan dödade min son. Nej, såklart inte med flit men jag gick emot min instinkt och skickade iväg ungen nedför en skitlång pulkabacke utan hjälm och han for rakt in i en gammal ek som säkert var minst 1 meter bred. Som tur är hade eken såna där rötter ovan jord så han åkte liksom upp på stammen och sen for han åt sidan och landade någon meter bredvid så det enda som hände var att han klagade lite på ont i handen i nån minut och sen ville åka igen. Själv var jag så fokuserad på vad som hände och om han landade fel, hur det gick med armen, hade han ont i nacken eller huvudet osv så jag helt missade att han ju likagärna hade kunnat åka med huvudet rätt in i trädstammen. Hade han haft snowracern och suttit framåtlutad hade han ju gjort det. Hade han suttit upp lite mer hade han gjort det. Hade trädet inte haft såna rötter hade han 100% gjort det. Nu gjorde han inte det. Han verkar ärligt ha exakt noll men av händelsen och sjöng och dansade strax efteråt, men jag hade kunnat förlora min son as we know him. Bara för att jag såg andras barn åka utan hjälm och själva. Bara för att jag inte orkade med tjatet. Bara för att det var en jättebacke och helt tomt på folk och liksom vad skulle kunna hända? Att en treåring absolut inte fattar att man kan bromsa och ha oturen att få felskär och åka in i skogen kan hända. 

Det kan absolut hända. UPPENBARLIGEN kan det hända. Så om nån mer än jag tänker att äsch, det är inte så himla noga så kan jag med den här erfarenheten i ryggsäcken säga jo, det är noga. Be safe osv. 

Nu ska jag andas lite mer i fyrkant och försöka mota bort ångesten. Läste om Jennys räkor i strumpan (höjer med klänning ut och in på styrelsemöte OCH skjorta ut och in på anställningsintervju) och känner ändå att jag kan bidra med det här totala lapse of judgement från min sida. 

Moving on till nåt roligare då: nu har vi bestämt oss för hur mycket vi ska spara (och hur och var) och vad vi ska göra mer för förändringar och varför och vad vi vill med våra liv. Vi har väl kommit fram till att vi vill ha en bra pensionsplan. Vi har lite sparat privat och bägge två har tjänstepensionsavtal, men vi ska öka på det lite genom löneväxling i samband med avtalad löneökning. Vi är nöjda med bufferten vi har och sparandet till barnen löper på som vanligt. Det vi ska göra är däremot att börja med lite mer planerat spenderande och också kolla över våra matkostnader. Med dom skillnaderna kommer vi spara 20% av vår nettoinkomst långsiktigt och ytterligare 10% till kortsiktiga grejer som typ trädgården eller semester eller whatnot. Sen tänker jag vara lycklig och leva life osv. 


torsdag, januari 14

Spara eller slösa?

 Vilket engagemang! Vad kul det är! Jag får ju också ytterligare en bekräftelse på att våra matkostnader är bananas jämfört med andras. Jag skrev lite i kommentarerna till förra inlägget om varför, men vi har alltså matkostnader på mellan 10-12 000 kronor i månaden. Sista kvartalet förra året låg det på mer än så också, vilket är mest relaterat till att barnen var hemma mer än 2/3 av tiden = lagad mat 2 ggr per dag (varav rester ingår obv) + mellanmål och utflykter och lite mer take away pga ORKA LAGA MAT JÄMT.

Jag vet också att vi lägger orimliga pengar på typ dyra specialgrejer till Barnet Som Inte Äter för att han ska få i sig nånting annat än bara processat protein. Vi har ett gediget flöde av Alex och Phil-smoothies aka den dyraste barnklämmisen som finns. Dåliga dagar går det smoothies för nästan hundra kronor per dag här hemma. Göra egen? Ja absolut att det funkar på det äldre barnet (som inte behöver nån stödmat), men det yngre rör ej hemmagjort smoothie. Det spelar ingen roll om vi har i exakt samma sak, om han är med och gör den, om han får välja eller ens om det typ är glass i. 

Han. Tänker. Absolut. Inte. Smaka.

Så, eftersom vi har pengarna att köpa det han äter för så har vi gjort det. Nu har han typ slutat med blöjor och välling (färdiggjord på tetra) så det försvinner ju och han har dessutom börjat äta lite på förskolan så behovet av att ha smoothies på hyllan där/vid hämtning har försvunnit. Det är ju pengar som kommer ta bort sig själva när behovet inte längre finns, men vi har nog rätt låg motivation till att skynda på det. Edit så här dagen efter: vi pratade om det lite på lunchen igår hur bananas det är att lägga vad som skulle kunna vara en jävligt schysst semesterresa på typ mosade jordgubbar och bestämde oss för att prata med barnen. Eftersom vi sparar pengar på varje ej konsumerad smoothie/välling här hemma och vi vill att barnen ska förstå vad spara först är (eftersom vi OBVIOUSLY inte kan det som vuxna) så tänkte vi att vi slår två flugor i en smäll. För varje smoothie/välling som dom INTE konsumerar när dom vanligtvis skulle göra det och väljer nåt annat istället typ macka, frukt bla bla så får dom ett sparstreck som är värt 5 kronor. Så kan dom själva spara ihop till vad det nu är dom vill ha (bilar, enhörningar och godis tydligen). Vi får väl se hur det går men sen vi sa det har ingen smoothie ätits och ingen välling druckits så ptja, börjar bra?

Nu blev det ett litet sidospår men det jag skulle skriva här är att vi ju har höga utgifter generellt. Om vi får in ungefär sjuttio tusen och lägger kanske tjugo av dom på räkningar, husräntekostnader, försäkringar, streamingtjänster, bilar och bensin, CSN, förskoleplatser, a-kassa och whatnot så är det ju liksom rätt mycket pengar kvar efter det. Mer än vad många får ut netto innan räkningar. Det ger ett otroligt privilegium att kunna välja att bara bränna pengar. Vi amorterar 8000 och sparar 4000, vilket ju borde ge ungefär 35-38 000 kronor över efter alla "fasta" kostnader och grundspar är gjort. Det är mycket pengar. 

Jag såg tipsen om att skriva ner varje utgift och gå igenom vad det faktiskt är som kostar och jag gör det ibland, men det slutar alltid med att vi liksom lite rycker på axlarna åt det. Säger att vi ska skärpa oss med nåt speciellt, men ja gör väl inga större uppoffringar så att säga. Grejen är väl att vi har inget sparsug. Både jag och Andreas liksom saknar motivationen och viljan att ändra oss. Jag tänker inte prata om Andreas anledningar (för jag vet dom inte egentligen) men för mig handlar det nog om att 

1) vi har en så jävla trygg bas. Vi har en buffert på flera hundra tusen redan. Jag har liksom svårt att motivera varför det ska bara liksom ligga pengar där. Jag vet, ränta på ränta blabla. Det handlar inte om att jag inte VET. Jag vet hur man/vi kan spara pengar. Jag vet hur man snålar för jag har varit där också. Jag vet hur det känns att inte ha några pengar den femtonde och försöka skramla ihop nudlar och pasta och gröt sista veckan. Eller kanske är det just det som gör att jag liksom inte VILL? Jag VILL inte offra nåt i mitt spend it all-liv? Vilket leder mig till 

2) jag kan inte se framtid. Jag har inga planer och inga mål och efter att ha gått Peppes och Majas Friday Lab som är SKITBRA för alla som behöver hjälp med planering och gillar mål så insåg jag att jag mår dåligt av desamma. Att tänka framåt i tiden ger mig stark ångest. Alltså vi pratar inte om typ sommarsemester eller liksom vad jag skulle vilja renovera i huset, men livet framåt. Om ett år, tre år, fem år, tio. Det har med mammas död att göra, absolut. Den slog med ett jävla bang upp dörrarna till livets bräcklighet och insikten att det enda vi faktiskt har är just nu och sen dess har jag inte kunnat stänga den. Det har också att göra med att det jag har drömt om i livet tidigare är min verklighet nu. Jag har längtat efter det här förhållandet hela mitt liv. Det var Andreas som var nyckeln till mig. Han är mitt livs kärlek och min stora trygghet i livet. Och barnen. Jag har längtat efter barn så länge jag kommer ihåg. Det låter väl helt befängt att säga men längtan efter fler barn kom redan på BB med Ellen, trots förlossningen. Nils gjorde min själ hel. Jag har precis allt jag vill ha och jag vågar inte tänka tanken på framtiden för då vet jag inte om jag kommer ha allt det jag har och den tanken kan jag inte fullfölja.

Så vi gör vårt liv precis här och nu till en fest (well, as much fest as you get med två jävligt jobbiga minimänniskor). Vi kan handla utan att ens tänka på vad det kostar. Jag behöver aldrig fundera på huruvida det finns pengar på kortet när jag går in i en affär och vill vi ha nåt så kan vi köpa det (within medelklassreach). Det vill säga vi slösar. Det flyger ut pengar. På mat, på blommor, på leksaker och kläder och hyllsystem och lampor och mattor och vinterkläder och tusen elektroniska dagstidningar. 

Jag behöver ju inte säga att det är privilegiat för vi hade inte haft den här konversationen om det inte vore för att vi har pengar. Kanske handlar det också om vår egen resa? När vi träffades hade varken jag eller Andreas nåt direkt sparkonto. Jag hade en lägenhet som säkerhet och hade precis fått upp min lön lite grann. Sen dess har vi köpt och sålt lägenheter som har genererat otroliga pengar och jag tror att vår bruttolön har ökat med drygt 30% trots föräldraledigheter. Det finns absolut en viss mängd känsla av unn i vår spendering. Min löneresa har gått från 23 500 kronor hösten 2009 till mer än det dubbla så här dryga 11 år senare.

Men, nu är det februari. Jag har gjort min läxa. Det finns ju faktiskt roligare sätt att spendera pengar än det vi gör just nu för längtet efter nånting är ju egentligen halva nöjet. Jag fick en köksmaskin i julklapp (älskar den!) så plötsligt har vi bara hembakt bröd. Barnen börjar bli stora och om Nils slutar med välling på kvällen kommer han vara torr på natten och då är blöjor också long gone inom kort. Pandemin har gett oss en möjlighet att liksom kickstarta typ i smyg för vad ska man lägga pengar på nu? Är det nu vi lär oss, precis som barnen, att avstå från snabba kickar för nåt bättre längre fram?



tisdag, januari 12

Maten då?

 Hörrni, vad kul att vi verkar gilla att prata pengar tycker jag. Tack så hemskt mycket för att ni delar med er! Jag blev först och främst imponerad över hur mycket många sparar. Sen inspirerad. Sen otroligt fundersam på vad sjutton vi lägger alla våra pengar på för vi bränner ju en otrolig mängd pengar varje månad och jag känner absolut inte att vi har huset fyllt av lyxprylar. Nu har vi iallafall köpstopp på allt som inte är nödvändigt (mat = nödvändigt, nya vantar till barnen för att deras är borta = nödvändigt, snöskyffel så vi kommer ut med bilen=nödvändigt) åtminstone februari ut och jag har kollat över våra matinköp (som jag inte heller får ihop varför dom är så extremt höga, vi äter liksom inte hummer och rysk kaviar...) och när lönen kommer i januari ska vi spara FÖRST, inte sist som vi brukar göra.

I helgen satte jag mig dessutom och gjorde Stora Matlistan™. Det är en lista över mat vi brukar laga och mat som lät god ut (och passar vardagstid/vardagsork) som jag kan bläddra i för inspiration när jag gör veckomatslistan. Ja, jag gör en veckomatlista. Det vet ni ju by now. Det är det som kanske till 90% har räddat mitt äktenskap (som inte har varit i fara pga 👈) för utan hamnar vi i en ond spiral av att ingen tar tag i nåt, Andreas frågar "vad ska vi äta?", jag blir vansinnig pga han är väl för fan vuxen och öppna kylskåpet och fucking kolla vad som finns, han gör det och ska laga nåt som jag plötsligt ABSOLUT INTE är sugen på. Gud så härlig person jag är ändå känner jag när jag skriver det här. Lyllos Andreas som får vara gift med mig...

Iallafall. Matlistan. Den blev ungefär 70 rätter lång och är uppdelad i vegetariskt, kyckling, fläskkött och nötkött. Sen när jag ska planera veckan så gör jag en ögonbaserad inventering av kylskåpet och ser vad som håller på att gå ut, kollar frysen för att se vad vi har där och så försöker jag hitta på nåt på det. Sen skriver jag veckans handlingslista med det som behöver kompletteras och fyllas på. Det är gissningsvis här vi gör "fel" rent ekonomiskt för vi har alltid mat för flera veckor hemma. Någon skrev häromdagen angående sparandet att dom mår bra av att ha en sparad buffert. Så är jag 100% med mat. Nu har vi ju ett garage utan bilar i och ett av rummen där inne är mitt skafferirum. (Vi kan också ha köpt en frysbox på julrean.) Så när jag gör min inventering handlar det sällan om att saker är helt slut (förutom grönsaker/frukt/färskvaror) utan att det börjar sina i hyllorna i förrådet. Basgrejerna i förrådet typ tvättmedel, sköljmedel, schampoo, såpa och sånt brukar jag köpa på ÖoB när det är kampanj och jag passar ofta på när det är bra pris på krossade tomater, pasta, bönor och konserver i min vanliga handling. Sen handlar vi på Rekoringen kanske var tredje vecka och köper då allt nötkött, fläskkött, viltkött och färs som vi behöver. Då handlar vi ju inte efter mat vi ska laga just nu, utan mat som går åt här hemma. Förutom julskinka så har vi inte köpt oprocessat kött på Ica/Willys på hela hösten. Kyckling köper vi i vanlig mataffär för det finns inte på Rekoringen och processade grejer som färdiga köttbullar, pyttipanna eller kycklingpinnar köper vi såklart på Ica. Jag tycker ju inte att vi köper så himla dyra grejer egentligen, men jag tror att det är att vi har så inihelvete mycket mat hemma vid any given moment som är grejen. Nu vill jag gärna också säga att vi inte slänger speciellt mycket mat. Vi har ju barn och barn äter ju väldigt varierande så resterna av deras portioner slänger vi ju, men i övrigt är det inte mycket som vi inte använder upp. Rester äter vi till lunch och gör jag storkok som igår när jag gjorde chili con carne så blir det ju både mat, matlådor och hälften i frysen till en annan gång. Däremot har vi nog rätt mycket grejer i/till varje rätt. Det är ingen minimering i kostnad per portion som pågår. Jag har som grundtanke att vi ska få i oss 5 grönsaker vid varje lagad måltid och jag vill också att vi alltid har sallad/grönsaker till maten. Grönsaker är väl i och för sig inte så dyrt, men det finns liksom ingen kostnadsminimering i maten vi äter. Vi äter dessutom lagad mat till middag alla dagar i veckan om vi inte kör take away. Frukost till middag är en novelty här och händer kanske en gång i kvartalet. 

Men ni som är flera vuxna och flera barn och som har ett matkonto på 6000 kronor, hur gör ni? Obs jag är genuint nyfiken för det känns som en utopi för mig. Hur ser en genomsnittlig vecka ut för er? Vad äter ni? Alltså alla får ju såklart svara! Menade inte att vara exkluderande här, tänkte mest som jämförelse för mig själv.

Vill ni ha matlistan förresten? Jag borde ändå sätta mig och skriva in den digitalt så jag slipper oroa mig för att tappa bort mitt block så jag kan likagärna copy-pastea in den här sen.


fredag, januari 8

Pengar. Pengar pengar pengar pengar pengar.

Jag borde få nåt pris för hur EXTREMT förutsägbar jag är. Varje år i januari ba åh jag måste städa och rensa och styra upp veckomaten och så ska vi spara. Sparbruari borde ju nästan vara ett tema här på bloggen med tanke på hur många år det har hållit på. 2021 är såklart inget undantag. Igår satt jag och Andreas och pratade om att vi verkligen behöver steppa upp vårt spargame. Vi har en disponibel inkomst på ungefär sjuttio tusen och vi sparar kanske... 3000? Vi amorterar 8000 kronor i månaden och det går ju att argumentera för att det är en form av sparande, men mest handlar det ju om att äga 0,1% mer av vårt boende varje månad eftersom det just nu är lånefinansierat till (räknar) 84,1%. Sen sparar vi nån tusenlapp till barnen och nån tusenlapp var i pension och that is alles. Spendera är vi uppenbart otroligt duktiga på,fast jag inte tycker att det är nåt direkt greppbart vad vi bränner så mycket pengar på varje månad. Eller ja, det är ju inte som att det här huset och förra huset liksom inredde sig självt helt gratis. Nu tänkte jag skriva att vi har en stående ikeakostnad på femtio tusen om året och sen tänkte jag NÄE det kan inte stämma och sen tänkte jag att jag inte vill ta reda på hur det ligger till. Vi har lagt minst 15000 kronor bara på förvaring sen vi flyttade hit (men nu är det ORDNUNG MUST SEIN i garaget, förrådet och groventrén å andra sidan) bara som exempel. Och ungefär 100 000 kronor på att måla om, slipa golven och byta all inbyggd belysning. Kan inte ens tänka på hur det skulle se ut på kostnadskonton om vi hade köpt ett hus med faktiskt renoveringsbehov.

Iallafall.

Nu ska vi försöka spara 20% av vår disponibla inkomst (förutom det vi redan sparar) i februari och mars. Och sen ska vi försöka att iallafall ligga på 20% av inkomsten inklusive amortering efter det. Inte för att vi ska bygga nån buffert, för det har vi en, men för att kunna vara lite mer spara först, konsumera sen. Eftersom vi inte har nåt jättemål med det här och livet ändå är så jävla trökigt just nu så kommer vi inte göra nån stenhård budget bootcamp grej och avsluta abonnemang och hålla på. Vi ska helt enkelt bara dra ner på konsumtionen på pengarna som blir kvar efter att vi har betalt alla räkningar, bensin och mat. Och eftersom jag vet att iallafall en del av er tycker att det här är kul att läsa om och är nyfikna så kan jag säga att vi betalar ungefär trettio tusen i "räkningar" varje månad. "Räkningar"betyder ränta+amortering, sparandet till barn+pension, leasingkostnaden för våra bilar, el- och sopkostnader, tv-bredbandsabonnemang, a-kasseavgift för oss bägge, CSN-avbetalning, förskoleplatser och försäkringar. Jag tror att det är allt? Sen tror jag att vi lägger ungefär 12 000 kronor i månaden på mat nu när både jag och Andreas jobbar hemma. 

Hur ser det ut för er? Vad är era fasta kostnader och hur mycket sparar ni? Använd procent om det känns obekvämt att prata faktiska kronor vettja.

torsdag, januari 7

On another note

Jag längtar efter mina barn. Det har varit så himla mysigt att vara hemma ihop senaste månaden och jag är inte redo för att vi ska vara på var sitt håll redan. Kan ha att göra med att jag inte riktigt vet vad jag ska göra på mitt jobb och därför sitter och läser amerikanska tidningar, men det är så tyst här. Absolut att mina barn kan låta som om dom är fjorton ungar samtidigt men det är så tyst nu. Ingen vill kramas. Ingen busar. Ingen tindrar med ögonen och fnittrar eller småpratar och leker. Gud vad jag älskar dom känner jag nu. 

Wannabe weekend warriors

Jaha, här sitter jag och ska jobba men Andreas har på CNN på tv:n på övervåningen och det är omöjligt att koncentrera sig på nåt annat än the divided states of america faktiskt. Jag är mest förvånad över att alla verkar vara så förvånade. HUR KAN DET VARA FÖRVÅNANDE ATT VITA KRÄNKTA MÄN GÖR DUMMA GREJER?! Det som är mest chockerande i mina ögon är inte att det hände utan hur ansvariga valde att svara på hotet. Med selfies och handhållning ner för trapporna till Capitolium och lite nej nej gör inte så. Jag läste en tweet imorse om att det är det ultimata beviset för vit makt att kunna promenera in i vad som borde vara det heligaste demokratiska monumentet utan att ens bli hindrade. Det är ju inte som att det inte finns poliser. 2000 stycken ska dom tydligen vara bara på capitolium, terrortränade är dom också. Det verkar bara vara så otroligt orimligt att det skulle kunna vara vita som är terrorister. Jag tycker ju att det sänder stora vibbar att det är okej att bara göra lite som man vill och ännu större signaler att det är skillnad på vita och alla andra. Under BLM användes ju tårgas och våld för att Trump ville posera med en bibel, i en i övrigt fredlig demonstration för övrigt. Som exempel. Vita män stal från staten igår och inget händer medan svarta män blir skjutna i ryggen när de försöker sätta sig i sin egen familjebil. 

Världen är så skruvad. Hur kan det få fortgå? Hur kan vi vara så indoktrinerade i vårt eget privilegium att vi inte reagerar mer? 

Tänk att det bara var fyra år sen Barack Obama lämnade över vad som gå kändes som ett hoppfullt land. Och se vad som händer när en idiot med meglomani som har förstått hur rädsla för förändring och förlorad makt påverkar folk får härja fritt. Någon på CNN sa igår att det här bara är början men frågan är om det är början på en våg av våld eller slutet på en?

söndag, december 27

Årslistan

God jul och god fortsättning och happy holidays och allt det där! Det är väl dags att avsluta även det här året med en liten lista, no?


Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Nej, det tror jag inte. Eller jag har väl aldrig varit i karantän på det här sättet tidigare i och för sig.

Höll du något av dina nyårslöften?
Här är förra årets. Dom jag klarade är i fetstil.
Gå på en långpromenad i veckan (förutom det jag ändå gör)
Yin-yoga 30 min varje vecka.
Träna mitt naprapatprogram minst varannan vecka (otrolig förbättring från de noll gånger jag har gjort det hittills)
Läsa 25 böcker. (Kom faktiskt upp i hela 89 böcker 2020!)
Bara bjuda på vegetarisk mat när vi har folk hemma. (Vi hade väl inte supermycket folk hemma, men när vi hade det så blev det vegetariskt.)

Kommer du ha några nya för nästa år?
Nej, jag orkar inte med några nyårslöften. Jag vill fortsätta vara i naturen. Jag vill fortsätta läsa. Det får räcka så.

Blev någon av dina kompisar föräldrar i år?
Japp!

Dog någon som stod dig nära?
Nej. Låt det fortsätta vara så.

Vilka länder besökte du?
Jag var och hälsade på min syrra i England i slutet av januari. Precis innan pandemin alltså.

Är det något du saknar 2020 som du vill ha 2021?
Allt. Mina kompisar. Att sitta på en restaurang. Kramas. KRAMAS! Träffa nya människor. Få röra mig fritt utan panikkänslor/dåligt samvete.

Vilket datum från 2020 kommer du alltid att minnas och varför?
Jag är ju inte så bra på datum men jag kommer alltid minnas dagen när vi körde ner till Lidköping för att kolla på huset och för min intervju och jag fick jobbet och gick ut till Andreas i bilen och sa jag fick jobbet så vi kan väl köpa huset?

Vilken var din största framgång 2020?
Att vi följde magkänslan och flyttade från Stockholm. Att jag fick ett så roligt jobb och att det (hittills) har gått 

Vad är du mest nöjd med?
Att jag faktiskt är rätt bra på mitt jobb.

Största misstaget?
Mäklarvalet när vi sålde i Stockholm. Sälj aldrig med Per Knaust på Notar, tips.

Har du varit sjuk eller skadat dig?
Förutom några slängar förskolebaciller så nej. Vill helst att det förblir så.

Bästa köpet?
Vårt hus. Jag älskar det mer och mer för varje dag.

Vad spenderade du mest pengar på?
Vårt hus. Flytten, om vi ska ta något som inte är bestående. 

Gjorde något dig riktigt glad?
Att flytta till Lidköping. Att jag fick nytt jobb. Vårt hus. Min familj!

Vilka sånger/band kommer du komma ihåg från 2020?
Inte en enda. Alltså jag lyssnar nästan aldrig på musik. Jag är en sån som gillar när det är tyst.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare i allmänhet med små coronadippar skulle jag säga.

Vad önskar du att du hade gjort mer?
Pausat.

Mindre?
Suttit med telefonen. Ja, i år igen.

Hur tillbringade du julen?
I vårt hus med pappa och min moster. Det var lugn och skönt och mysigt.

Favoritprogram på teve?
Jag kollar inte på teve. 

Bästa boken?
Jag har nästan uteslutande läst lättsmälta grejer och vi vet ju alla att det sällan är världsomvälvande böcker i den kategorin. Men läste alla Mhairi McFarlanes böcker nu under ledigheten och jag grät när jag läste alla utom en så jag får väl säga hennes böcker i allmänhet då.

2020 var på ett sätt det lugnaste året någonsin, och samtidigt verkligen inte. Vi flyttade 36 mil. Jag började på nytt jobb. Barnen började på ny förskola och i varsin grupp för första gången. Vi köpte ett hus. Det var fullt av förändring så på ett sätt har det nästan varit lite skönt att det inte har gått att göra nåt annat än att ta det lugnt. Nu längtar jag efter mina kompisar och efter att kunna bjuda hem ungarnas förskolekompisar och ha riktiga barnkalas och efter att gå på dejt med Andreas.

Jag håller alla tummar jag kan för en snabb vaccinationsprocess för nu är jag redo att vara i en vanlig värld igen.

onsdag, december 16

 Min del av mötet blev uppskjutet. Vi ska ta det imorgon. När jag har lovat Andreas att vabba... ... ... Det kommer gå bra (skjut mig). Han har julavslutning på jobbet imorgon eftermiddag och jag har LOVAT att ta barnen torsdag fredag för han har tagit typ mån-ons (med några avbrott på nån timma här och där). Det är exakt prick såna här gånger som jag önskar att 1) corona drar åt helvete 2) min pappa bodde här istället för i Karlstad. Jag behöver en timma imorgon, that's all. Men det kommer garanterat bli möte klockan 15, mitt i Andreas julavslutning och mitt i vad som är våra barns absoluta HELL HOUR dvs inte direkt läge att hålla en presentation (och samtidigt inte låtsas om att jag vabbar eftersom jag inte vabbar på riktigt eftersom barnen är friska). Ja nä men lycka till till mig ändå.

ps. min chefs chef hann iallafall ge mig beröm. Två gånger. Jag är mkt glad därför. ds


Det är sol!

 Jag sitter i vårt arbetsrum på ovanvåningen och ser i webkameran att väggen bakom mig är helt fylld av solkatter. Vänder blicken åt vänster, ut genom fönstret, och ser blå blå blå himmel. Dom förra ägarna sa att man ser vattnet på vintern (löv ivägen på sommaren) men I dunno man. Tycker ändå inte att jag ser nåt vatten men det ÄR där iallafall. Andreas har gått ut med barnen så det är helt stilla i huset. Nej, nu hör jag dom utanför. En rosa och en gul dunjacka kommer springandes på gatan, ett tiotal meter framför Andreas. Det är min tur att "vabba" om nån timma. Andreas har möte och sen tar jag över för stafettmöten från klockan ett och framåt. Det är strategimöte klockan två och mitt projekt är största ämnet. Jag är lite nervös, för man vet aldrig vad som kan hända i dom mötena, men också glad för det vi har levererat inför mötet är sjukt bra. Jag har till och med lyckats få till en kvalitetsgranskning av vår primära lösning free of charge och imorse när jag hade möte med min chef så kläckte jag en idé som han blev så nöjd över så han genast ringde sin chef som godkände det på fläcken. Jag må lida av imposter syndrome då och då, men jag börjar också inse att jag kan vara rätt bra på det jag gör också. Får väl be att återkomma efter strategimötet med en känsloavstämning då...

tisdag, december 15

Är DEN mamman nu

Ellen har ju som sagt varit sjuk. Hon är frisk nu men ja, en liten förkylning var det ju. Nils hostar pyttepyttelite, men det gör han ibland av uttråkning (??!) så vi gissar att han är frisk. Jag ringde precis till förskolan och sa att barnen tar jullov några dagar tidigare än planerat även om dom enligt alla regler hade kunnat gå till förskolan. Jag vet inte, vi kanske är skittöntiga men jag kände bara att vi är tre dagar bort från en nästan helt riskfri jul och nu ska man ju ALDRIG SÄGA SÅ HÄR men det är ju ändå svårt att bli smittad om man inte träffar nån annan. Vi får pussla lite onsdag-fredag och det kanske hade varit bättre för barnen att vara på förskolan än hemma med trökiga föräldrar, men det kändes rätt i hjärtat att göra så här.  

måndag, december 14

julklappslekar?

 Sitter och väntar på vad som troligtvis är ett rätt obehagligt möte med en sur man från Bulgarien som känner sig förd bakom ljuset. Det är han kanske lite grann, men hans företag hade första tjing och mest bakgrundsinformation och har missat helt i nästan alla möten hittills. Därför kanske vi inte bad dom ta fram ytterligare ett förslag, so sue me. Nåväl, satt iallafall och tänkte på en av mina topp två irritationsgrejer med jul: julklappslekar. Jag förstår 100% att alla inte har pengar att köpa dyra klappar för och att många ser julen som en enda stor konsumtionshets för bättre bemedlade (vilket är rätt mkt sant). Det jag dock inte förstår är hur det här med julklappslekar har blivit så himla stort? Jag pratar om typen där alla köper en julklapp för under 100 kronor och så lägger man alla i en hög och lottar eller har nån form av sno julklappen-lek (fattar den ännu mindre tbh). Hur kan det bli nåt annat än skräp som ingen nånsin använder av den typen av lek? Det är en utmaning att hitta en present i allmänhet för under hundralappen, men en "allmän" grej som alla faktiskt skulle gilla? Nä. Jag lägger absolut alldeles för mycket pengar på julklappar ('cause I can), men det som är roligast är inte att hitta det dyraste, utan att hitta något som jag tror att mottagaren skulle bli glad för. Jag och min syrra har rätt länge haft önskelistor som vi har skickat fram och tillbaka och nu börjar det kännas rätt mycket som ett rent pengabyte så vi har slutat med det vid födelsedagar iallafall (alltid nåt). Det är ju inte heller så himla mysigt. Men trots omyset så är ju gåvan iallafall önskad. Mottagaren kommer bli glad och saken kommer inte bara stå i ett hörn och samla damm och/eller säljas i en traderarensning. Och konsumtionsmässigt så behöver ju faktiskt inte en pryl för en hundralapp vara ett dugg bättre än en dyrare sådan i och med att det ändå ges nåt. 

Ska hon bara gnälla tänker ni nu? Ja, det ska jag absolut. Och också tipsa att om man vill göra nåt lite mindre konsumtionshetsigt så kan man väl istället köra secret santa (alla köper en present, men till en speciell person) och/eller komma överens om att årets klappar ska vara second hand eller egenproducerat. Nu börjar mötet hej!

Att man aldrig lär sig?

 Skrev ju att det var en vecka kvar "om ingen blev sjuk" sist. Klart nån blev sjuk. Jag var i och för sig sjuk förra veckan i rätt jobbig astma och fan vet vad som låg grund till det (ja, givetvis var jag isolerad. Andreas skötte hämta/lämna, vi får all mat hemlevererad blabla) men i torsdags blev Ellen lite snorig och sen jättehes. Hon är fortfarande lite hes, men i övrigt är det full fart och verkar inte ha drabbat henne nämnvärt. Andreas vaknade med ont i halsen imorse så vi får väl se hur det går för Nils. Barnen är iallafall hemma måndag-tisdag due to 48 timmars-regeln på förskolan, men jag är rätt sugen på att försöka pussla ihop onsdag-fredag också så kanske vi slipper dra på oss nåt mer innan jul. Vi har rätt mycket på jobbet både jag och Andy och har ju vabbat "en del" så ingen är ju egentligen supersugen och barnen har ju det jättebra på förskolan, men tre dagar känns ändå nästan värt det så här i superspridartider.

Det är typ fortfarande mörkt här och klockan är 08:53. Jag tycker mig skymta lite blåa stråk bakom molnen och isåfall är det fan jag som tar en lunchpromenad om några timmar.

torsdag, december 10

Tjejen från landet

Det är torsdag. Äntligen. Dagarna har kommit ikapp min inre klocka som har trott sen i måndags att det har varit torsdag. Känslan när det går upp för en att det är måndag och inte torsdag? Besvikelse. Jag tror att det är kopplat till min oerhörda längtan efter jullov och att vara hemma och skrota med barnen (jag kommer ångra dom orden, ja). Nu är det bara sju arbetsdagar kvar inklusive den här (OM ALLA FÅR VARA FRISKA NO JINX!) och jag har alldeles lagom att göra på jobbet så jag vet inte varför jag längtar så mycket men jaja, nu är det så. Vår HR-chef ringde för övrigt precis. Vi har generellt väldigt lite med varandra att göra så min instinktiva känsla var Nu får jag sparken! och så inledde hon med att säga att en av ägarna hade bett henne ringa (dom är väldigt hands-on) och fast jag VET att jag gör ett bra jobb och att den personen verkar vara nöjd så kommer rädslan för avsked som ett brev på posten. Jag fick såklart inte sparken. Hon ville ha ett rekryteringssystem, avd saker som inte är samma. Häromdagen ringde inköpschefen och ville ha en leverantörsportal. Rekryteringsgrejen har med vår digitala värld att göra, vilket faller inom mitt ansvarsområde-ish, men någon leverantörsportal har jag då rakt ingen koll på. Det tyckte min kollega inte spelade nån som helst roll för jag tror att du är precis rätt person att prata med

Det är det här som är kul med att jobba i den här typen av företag. Nu råkar ju min arbetsgivare omsätta i runda slängar tre miljarder eller så och skulle kunna ha en betydligt mer hierarkisk inställning till...allt, men det är i grund och botten ett familjeföretag. Skapat för två generationer sen, fortsatt med familjen som enande kraft. Jag känner mig så inkluderad och uppskattad och fast det som i alla projekt går ett steg fram och två tillbaka stundtals så är det roligt. Det är mycket nytt och jag känner att jag växer både i min roll och som person, men det levererar också insikter i hur långt jag faktiskt har kommit. Jag KAN saker nu. Vi satt och pratade lite häromkvällen och jag insåg att jag inte längre tillhör juniorerna. Jag är en sån som har erfarenhet att hämta av, att dela med mig av. Jag har blivit en riktig vuxen.

Tänk att det här jobbet fanns HÄR? Eller på ett sätt såklart att det fanns här. Pga covid har vi ju inte alls kommit in i livet här rent socialt än, men det är nånting djupt nere i kärnan av min identitet som passar så så så bra in här. Lugnet. Det tar den tid det tar. Det sociala, att alla liksom pratar med varandra. Det kanske inte alltid är helt PK (room for improvement) men det är alltid alltid hjärtligt och trevligt och varmt och personligt. Jag gillar det. Jag älskar det nog till och med.

måndag, december 7

Längtar till lov

Jag vet inte om det är för att det närmar sig i tiden eller om det är min vanliga julpsykos som har slagit in, men jag längtar så himla mycket till jullovet. Jag ska vara ledig från fredagen innan jul till och med trettondags"helgen", 19 dagar totalt. Samma för Andreas och barnen (obviously). Med tanke på mitt förra inlägg som hade viss hint av panik så kan man ju tänka att jag inte alls borde längta efter att vara med min familj, men känslor är flyktiga osv. Sen är det ju viss skillnad på att vara hemma med barnen med två lediga föräldrar och att vara det med två föräldrar som försöker parera jobb samtidigt. Det blev för övrigt 3,5 vabbdag i november, så uppenbarligen jobbade jag rätt mycket trots vabb med tanke på att barnen var på förskolan totalt 8 dagar. Jag längtar iallafall efter att kunna gå upp på morgonen och...inte göra nåt speciellt. På vardagarna går vi upp senast kvart över sex och sen är det ju fullt ös tills läggdags. På helgerna behöver vi göra allt det där vi inte hinner/kan göra på vardagarna och igår gick jag upp 8.10 och sen hade jag första tiden bara för MIG när Andreas lade barnen vid halv nio. All annan tid på dagen gick åt till att fixa olika grejer. Absolut att det var mysigt och så, vi var bland annat och högg (sågade) vår egen julgran hos en bonde strax utanför Lidköping. Vi åkte till en gård och sen traskade vi, och bonden, över vägen och in i hans lilla granskog och gick där och botaniserade ett tag tills vi hittade ett perfekt exemplar. Sen köpte vi lite honung och ägg från hönan Greta och så drog vi hem igen. Idylliskt, som ni hör. Men sen var det ju full fart med att dekorera och fixa ljus och köpa mer pynt och laga mat och städa och blablablabla sånt som är livet. Så nu längtar jag efter ledigt. 

måndag, november 30

Den andra sidan av föräldraskapet

 Det här är första dagen på två veckor som barnen är på förskolan*. Jag känner mig helt tom. Jag älskar mina barn och dom är egentligen rätt enkla att ha att göra med, men fan vad det sliter att försöka jonglera VAB och jobb och vara i karantän och ändå försöka hålla barnen någotsånär sysselsatta. I lördags hade jag en riktigt jävla jobbig dag. En sån där dag när man är Världens Sämsta Mamma™ generellt, men också en sån dag när föräldraskapet verkligen känns som en boja. Det händer inte så jätteofta, men i lördags kom liksom isolationen pga covid, ensamheten det innebär, ensamheten i att flytta, jobbstress och känslan att vara helt fångad pga barnen bara in som en tsunami. Lite som klaustrofobi, fast i mitt liv är nog bästa sättet att beskriva känslan. Vi lever generellt ett liv som är väldigt barnanpassat. Det är inte 100% för barnens skull, det är också för min och Andreas, men det är klart att vi inte hade valt att äta 17.30 varje dag. Eller gå upp 05.45. Eller laga mat som ingen äter, städa när någon simultant välter ut en legolåda eller räkna med 20 minuter för att ens komma ut ur huset när man kommer på att det vore trevligt med en promenad. I lördags, efter som sagt två veckors KONSTANT jobb på nåt sätt (vakna, serva barn med morgongrejer, göra iordning sig själv, plocka iordning i huset, bädda sängen, sortera tillbaka grejer till rätt ställe, gå och jobba, byta av VAB, ta fram pyssel, läsa sagor, fixa mellanmål, städa undan, gå till lekplats, komma hem, plocka iordning, laga mat, plocka undan, pyjamas-borsta-tänder-natta barn, fixa julpynt, planera mat, handla mat, betala räkningar osv) med kanske en timma efter nattning på kvällen åt mig själv så kom den känslan. Typ JAG FÅR INTE PLATS I MITT EGET LIV. Typ att min enda reason of being är att vara en servicestation för andra och är det liksom det här som ska vara livet? Så kändes det. Och ja, men så ÄR det ju att vara förälder, men utan covid kanske man får lite mer utrymme för sig själv OCKSÅ. Jag kan göra allt det där om jag OCKSÅ får träffa en kompis då och då eller prata lite med någon kollega eller bara jag vet inte, gå i en affär. Se andra människor och interagera med dom. Om jag får läsa en bok eller kolla på en serie eller ha sovmorgon. Eller om jag slipper hantera mina barns tusen önskningar i några timmar. Då orkar jag göra allt det där sen (oftast). Så var det inte i lördags. I lördags var jag ensam med barnen efter tio dagars isolation och till slut hade jag så mycket panik så det enda jag kom på var att gå och duscha för att få vara lite i-fucking-fred och samla mig så jag orkade sista timmarna. För hur trött man än är, hur ledsen man egentligen är och hur dåligt tålamod man än har så finns det ju faktiskt inte något val med barn. Det är ju bara att bita ihop och gnata på, även när man verkligen känner att det är övermäktigt.

Det gick över sen. Andreas kom hem. Barnen vaknade på nytt humör igår och idag är dom på förskolan igen.

* Nils pedagog fick corona. Nils och Ellen började hosta och pga smittkedja med pedagogen fick vi stränga order om att hålla barnen hemma 7 dagar från symtomstart och sen lade vi till tre dagar extra för att försöka undvika smittkedjan ifall det var så att vi inte hade covid. Vi kanske hade det? Jag vet inte. Barnen hade enbart hosta i drygt en vecka. Inga andra symptom förutom extremt gnälliga. Jag fick frossa, fast ingen feber och hade ont i huvudet, öm i kroppen och lite orolig i magen. Det fanns inga testtider här som hade gett svar i rimlig tid så vi har inte testat oss. Tänker att jag gör ett antikroppstest om nån vecka istället.


förtydligande: barnen har inte gjort nåt speciellt eller varit hemska på nåt sätt. Dom har varit barn bara. Det är okej att tycka att det är jobbigt att bara vara i närheten av barn som är...barn.