Halvtid

Så har halva hösten gått och höstlovet (som vi får uppleva för första gången) är bara någon vecka bort. Ur led är tiden känner jag för i min tideräkning kanske vi skulle skriva april 2019 ungefär. 

Livet rinner på. Nils har blommat ut i förskolan och beter sig mest som en valp. Han är lycklig så det spritter i kroppen, gosar gärna och gör rätt mycket bus. Det är något med Nils som har funnits där sedan han slog upp ögonon, för exakt fem år sen nu i dagarna faktiskt. En pilemarisk blick och helt full i fniss och med en mjukhet som visserligen ABSOLUT inte syns jämt, men som finns för oss som är nära. Mamma, vad fin du är! säger han ofta, helt appropå ingenting. Jag älskar dig Ellen hör vi också medan han lutar sig mot hennes axel i soffan när de tittar på ipad. Får han välja av allt i hela världen så vill han vara hemma med hela familjen. Sitter vi tillsammans i soffan allihop och kollar på film så lyser det om honom. Får han dessutom äta McDonalds och sen leka med sin Ellen så är livet komplett.

Jag satt och tittade på bilder och filmklipp i telefonen häromdagen när jag var nostalgisk över att Nils skulle fylla fem och hittade en insta-story som jag gjorde när barnen var ett respektive två och ett halvt. Det var en dagsrapport kan man säga. Ett helt vanligt urklipp ur livet som det såg ut då där Nils vaknade klockan fem, vi var på Ikea, barnen badade, vi städade lite och åt mat typ*. Jag har helt förträngt hur extremt intensivt det var att bara typ existera på den tiden och känner mig därför just nu oerhört tacksam över att barnen är större och att vi numera både dricker varmt kaffe och äter mat i lagom tempo medan vi kan konversera samtidigt.

Ellen har också hittat en bra plats i skolan och med sina kompisar och börjar bli stor och tycker att jag och Andreas är pinsamma. Men bara om vi gör knasiga grejer, annars kommer hon fortfarande springande och vill kramas och hålla handen när vi hämtar, thank god. Det är skönt att dom är större, men jag är verkligen inte redo att inte få gosa med dom.

Idag jobbar jag hemma. Jag gör sällan det, men jag känner hur gott det gör mig att få sitta ifred (och just idag kanske jag skolkar lite, börjar lite senare, plockar och tvättar och skriver det här) så jag tror att jag ska försöka sitta hemma en dag i veckan lite mer strukturerat. Vi är annars inte ett företag som jobbar hemifrån, men om det innebär att jag får saker gjort i ett bra tempo så är det ju värt det.

Jag mår bättre nu förresten. Känner mig inte alls lika stressad över livet eller deppig, trots höstskurar och att det är mörkt när jag åker till jobbet på morgonen (06.45). Jag tror att det beror på att jag släppte in Andreas i mörkret och när det inte var helt ensamt där inne så blev det lite som att dimman lättade och försvann. Jag har också börjat följa lite såna mindfulness-konton och även om det tar emot att erkänna så hjälper det ju att tänka på tacksamhet och att vara snäll mot sig själv. Namaste osv.

* Det var exakt såhär för den som undrar: Nils vaknade kl 5, svinförbannad för att bara jag var vaken. När Ellen väl visade sig vid sjusnåret blev Nils överlycklig medan hon inte alls ville leka med honom utan bara mysa med mamma. Då ville Nils också mysa med mamma och sen blev bägge arga för att det blev för trångt. Jag hotade med att ta bort ipaden redan 07.16 på morgonen. 

Sen åkte vi till Ikea där vi alternerade mellan att säga "vakna nu Bella" till Ellen (som för dagen hade klätt sig i Bella-rollen) och försöka fånga Nils innan han sprang rakt ut i trappor eller glasavdelningen samtidigt som vi försökte välja sängar till barnens nya rum. 

Sen somnade barnen nästan i bilen så vi trodde det skulle vara en lätt match att sova lunch, men Ellen vägrade somna så vi gick upp och började städa köket. Mitt i städet blev barnen asförbannade så då stoppade vi in Nils i en balja i duschen för att bada varpå Ellen blev vansinnig för att hon inte fick bada samtidigt (världens minsta badrum, det fick bara plats ett barn i baljan). 

Sen bajsade Nils i badvattnet och sedan även på mattan i hallen så jag fick torka upp det samtidigt som maten kokade på spisen. Sen åt vi tydligen spagetti så det var små små pastabitar i hela lägenheten efteråt. Sen somnade barnen 20.30. 

Slut på rapport.

Skolstart och kognitiv dissonans

 Mitt stora (lilla) barn har börjat skolan, eller förskoleklass, hur det nu ska räknas. I skolbyggnaden och på fritids iallafall. Det var läskigt för mig och roligt för mitt barn som absolut inte förstod varför vi hade satt fritids från och med idag och inte redan i torsdags när det var upprop. Det var ju tur att vi hade satt tiderna till kl 13 och inte 16.15 när vi brukar hämta för det var feels all over the place i helgen så att säga. Min dotter reagerar sällan på stress i stunden, men bryter ihop av att bananen är böjd åt fel håll typ när hon väl kommer hem istället. Hon överlevde att inte gå på fritids och att det blev helg, men var väldigt glad över att det ÄNTLIGEN var dags för skolan igen imorse. Jag skulle kunna skriva rader och åter rader om mina känslor kring det här, men vi får väl nöja oss med att summera att det är bättre att lita på hur barnen mår än att ägna tankeverksamhet och själslig ängslan åt vad som skulle kunna hända. Så kan vi säga.

Mitt andra barn är nu äldst på förskolan. Han har under inga omständigheter velat leka med någon från förskolan under sommaren* så jag var absolut även orolig för hur det skulle bli för honom att komma tillbaka, men även det gick prima. Två hoppiga, glada barn har fyllt huset under helgen.

Jag då? Jag har haft en liten livskris i sommar. Vem är JAG när jag inte är Mamma liksom? Vad gör MIG lycklig osv. Det var lite jobbigt och jag grät en del såna tårar som liksom bara kommer och rinner fritt ner för kinderna utan att det blir riktig gråt, om ni förstår vad jag menar? 

Fan, det är jobbigt att leva. Att vara förälder och att vara sig själv och att vara en del av ett förhållande och att vara kompis och att förhålla sig till den person man en gång var och den personen det verkar som att man är nu. Podden Dumma människor pratade i något avsnitt om kognitiv dissonans som används som beskrivning på obehagskänslan som uppstår när man håller två oförenliga trossatser/attityder/värdegrunder samtidigt. Det kan vara att man känner att man BÖR göra på ett sätt, men agerar tvärtom så uppstår kognitiv dissonans = obehag och ångest. Iallafall så tror jag att jag har listat ut att jag har/får (?) kognitiv dissonans av min egen existens, för livet jag hade innan barn är typ väsensskilt från det liv jag lever nu och det skapar den här obehagliga ångesten över att nåt är fel men att jag inte kan sätta fingret på vad.

Till exempel:

Innan barn hade jag jättemycket kompisar och en telefon som plingade hela tiden och middagar och jag minns att jag vid nåt tillfälle hade varenda helg ett halvår framåt bokat (säger inget om sundheten i det nu). Jag har alltid identifierat mig som en social person och också strävat efter att vara omtyckt (annat subjekt för psykoanalys). Min självbild och min verklighet matchade således.

Klipp till nutid när min telefon *kollar telefonen* förutom reklamsms eller toppen, inga problem från min man appropå lämningen imorse har ett sms från en kompis i lördags angående ett bröllop nästa helg och nästa förra tisdagen från bruden till tidigare nämnt bröllop. Förutom jobbet umgås jag typ inte med någon för jag blir trött och vill vara ifred. Min gamla självbild och min verklighet matchar således inte alls.

Enter ångest och dåligt samvete över att jag är en så kass kompis och över att jag inte bryr mig och över att det är klart att ingen gillar mig och över att ja men det kan gå runt rätt länge där den loopen.

Sen drar ju ångest med sig annat bös också så plötsligt har jag även funderat på om jag ger barnen men för livet genom att existera, att min man inte är kär i mig längre, att alla kommer bli sjuka och då är det så JÄVLA trevligt att vara jag. Not.

Och sen kommer ju min doer-personlighet in i bilden och rullar upp ärmarna och lite Vanheden-eskt sträcker ut armarna och ska FIXA SAKEN. Så då kommer istället den nya tankesnurran jag ska göra något så jag mår bra igen! Men...eh.....vad? Vad mår jag bra av?

Och där nånstans kom tårarna och så lite fler tårar och så biktande till min man som fick kramas och stryka över ryggen och hämta snytpapper och prata med den _lilla_ rösten. Och sen kändes det lite bättre. 

Och sen provade jag att dreja. Och sen kom jag på att det är ta mig fan hur roligt som helst och jag behöver verkligen något som bara är för mig och som inte behöver bli nåt och där jag inte måste "ta med mig nåt därifrån" vare sig psykiskt eller fysiskt. 

Och sen anmälde jag mig till en studiecirkel i keramik och så började jag laga lite mat igen. 

Och sen gick jag på healingmassage och så försvann all ångest**

Och sen kom jag ur min lilla livskris för den här gången. 

* Han har ju sin Ellen. Den enda han behöver om man frågar honom. Så här låter det t ex en sekund efter att han vaknar på morgonen är Ellen vaken? om ja så kommer Ellen ska vi leka? om nej så kan han tänka sig att titta lite på ipad tills hon vaknar. Obs det är besvarat. Ellen kan visserligen tänka sig att göra lite mer saker själv än vad Nils kan, men livet är allra bäst om han också är med.

** Jag tror ju noll på övernaturliga ting eller religiösa saker, men jag gillar min massör och hon hade det på sin boka direkt-lista så jag tänkte why not, det kan ju inte skada och bokade. Och ja, nä, jag kan inte förklara vad som hände men jag gick in med en klump i magen och lämnade i nåt ljust skimmer som så här fyra veckor senare fortfarande håller i sig. 

Det är dom små grejerna som gör det

Jag började jobba igen idag efter semestern. Min son ringde precis och berättade att han hade ätit tre portioner pasta och köttfärssås av köttfärssåsen jag gjorde igår och det hade ju kunnat vara världens icke-grej, men för mig känns det som en trissvinst. 

Den var megabautagod mamma! 

De finaste orden en mamma till ett barn som bara har ätit grillad korv av ett märke, kycklingpinnar och pommes frites i typ fyra år kan höra.

Balansen

Och så var det april 2022 och tio dagar till min äldsta unges sexårsdag. Tiden är så himla märklig va? Tänk vad man tänker och planerar och oroar sig och håller på och så händer liksom bara livet, oavsett oro eller planer eller tänk. Jag kan garantera att jag inte trodde att jag skulle sitta vid mitt matbord i Lidköping och lyssna på fågelkvittret om någon hade frågat för sisådär sex år sedan. Jag är ju världssämst på att göra planer, liksom LIVSPLANER ni vet, så jag vet inte vad jag hade svarat, men att bo i Lidköping hade inte varit ett option då.

Jag mår bra, här i framtidstiden 2022, iallafall. Jag tycker att det är roligt hur tiden liksom ger en insikter som man jagar när man är ett yngre jag, men som inte kan komma förrän man har levt lite till. Inte för att jag har hittat Meningen med Livet men nog har jag hittat en balans som jag inte visste att jag behövde. Jag trodde verkligen att jag "gillade att ha många bollar i luften" och "drevs av utmaningar" och socialt samspel och jag vet inte om det är osant nu heller, helt, men det får mig iallafall inte att må speciellt bra.

Efter att mamma dog försvann en del av mig som klarade stress. Det kanske inte var själva förlusten så mycket som releasen efter så många års ångest och undrande och oro och att fylla livet med så mycket jobb och alkohol och annat så jag inte behövde tänka så mycket. Oavsett så är jag inte samma person nu som jag var då. 

Det gick fort med mycket i livet där ett tag. Andreas, bröllop, lägenhet, barn, barn och hus. Livet drevs framåt på nåt sätt? Barn har ju en tendens att helt hänsynslöst driva tiden framåt och jag tycker att det känns som att man bara får hänga med. Inget har väl egentligen lärt mig så mycket om mig själv, eller om att förändra mig själv som att ha barn. 

Personen på andra sidan då? Med ganska så stora barn som lämnar väldigt mycket utrymme för att fundera på vad jag vill och vem jag är och vad som gör att jag mår bra? Ja, men jag har insett att jag är rätt jävla trökig. Jag har lärt mig att sova till exempel och kan nu riktigt längta efter att gå och lägga mig. Igår, till exempel, gick jag och lade mig tjugo över nio och somnade som en stock och vaknade nästan bara lite sur över vårfåglarnas vansinneskvittrande utanför fönstret imorse. Innan kunde jag absolut under inga omständigheter somna innan klockan 23 och det tog rätt ofta minst 45 minuter innan jag somnade, om inte mer. Jag vaknade på nätterna och var vaken och kunde inte komma till ro. Nu somnar jag innan Andreas har hunnit borsta färdigt sina tänder. 

Jag är också glad, i själen liksom, och känner mig lyckligt lottad (nästan) varje dag. Så länge som jag har lagom mycket att göra, that is. Är det mycket på jobbet eller mycket aktiviteter utanför så kommer oron tillbaka som ett brev på posten. För att må som bäst har jag insett att receptet för mig är ett roligt jobb, men under fasta arbetstider och inget efter kl 16.30, mycket sömn, ingen alkohol och max en aktivitet per vecka. Får jag också lite sol och frisk luft och en kram då och då så är livet komplett.

Inte direkt vad mitt tidigare jag drömde om, om man säger så. Karriärskvinna med lägenhet i storstad, afterwork med barnen bredvid och massor med folk runtomkring hade nog kanske varit en bättre beskrivning. Men det är roligt hur det där liksom kan komma, fast på ett annat sätt än man tror.

Jag har ett så sjukt roligt jobb. Jag vet att jag har sagt det förut, men även ur perspektivet att jag har KUL på jobbet. Jag känner mig sedd som person och vi skrattar sjukt ofta och mina åsikter räknas och jag gillar folk som gillar mig tillbaka. Jag kan luncha själv eller med andra, men oavsett så känner jag mig liksom hemma. Det är min sociala bubbla. Jag får ut allt det som är JAG på jobbet. Och sen kan jag hämta barnen vid fyratiden och bara vara mamma. Sitta en sväng i solen och kolla på när barnen hoppar studsmatta eller greja med nåt. Ta en promenad hela familjen efter maten och lukta på varm vårskog och höra barrträden knäppa. Somna djupt och sova (för det mesta) ostört i 7-8 timmar.

Balansen har jag hittat. Min balans. Den var aldrig ett glas rött eller sena kvällar eller hetsiga innerstadsvägar. Den var tid och lugn och tydliga ramar, sömn och en familj med utrymme att existera utan att vara på varandra.

Karantäääääääääääääääääään

 Ja, men vi har ju också covid nu. Det började med att Nils fick hög feber i onsdags kväll förra veckan, som sen höll i sig oavbrutet med en peak natten till lördagen innan den plötsligt bara försvann och lämnade lite snuva och hosta. För att ha +39,5 graders feber i flera dagar tycker jag ändå att han var oväntat pigg och hungrig. Visst, fredag förmiddag och början av eftermiddagen var ganska ynklig men efter en alvedondos vid tretiden käkade han åtta nuggest och en medium fries från McDonalds innan han däckade i soffan. Nu är han P I G G och leksugen, men pga astman fortfarande lite hostig så han är hemma. Inte för att det spelar oss så stor roll för Ellen är också hemma och karantänen är förlängd för hon blev sjuk i..söndags? Vaknade ledsen och sen kom febern och så testade hon positivt vid lunch. Efter två dagar med dryga 38 grader och ett vähähäldigt ostabilt humör verkar även hon vara över på andra sidan idag. Lite snorig och i behov av lite pauser, men relativt fine tycker jag.

Själv testade jag positivt igår, etthundra procent väntat. Hade typ 37,8 igår och var lite öm i kroppen och hade lite ont i halsen och i öronen, men vaknade imorse med världens mildaste förkylning. Hoppas det håller i sig så. Andreas har fortfarande vare sig symptom eller positivt testresultat, men eftersom vi andra redan har haft/har det så är vår karantän över på lördag oavsett. 

SOM JAG SKA FIRA! 

Tre dagar fick vi på förskolan innan första sjukdomen kom. Sen fick hela familjen vinterkräksjukan med början förra torsdagen och vi är knappt återhämtade än även om det har gått långt mer än 48 timmar för oss alla. Själva akutfasen var inte så himla lång för nån av oss, men orken? Febern efteråt på + 39 grader? För att inte tala om den totala bristen på aptit. På ett sätt tur att vi fick det allihop så vi vuxna förstår varför barnen tycker att en halv skorpa är lagom dagsintag och tur att jag och Andreas precis gick om varandra så någon kunde plocka tvätta bädda bära greja när den andra låg däckad i soffan. Jag fick det söndag morgon och sov sen hela dagen med små pauser på 5-15 minuter när jag försökte sitta upp. Och sen sov jag hela natten utan problem också. Lämnade inte övervåningen på ett dygn pga rädsla att inte orka gå i trappan.

Nu är det första dagen tillbaka på förskolan och därmed första hela arbetsdagen på ett tag. Jag kämpar med att hitta orken och motivationen och har hittills författat ett halvt pressmeddelande och bokat om två möten. På måndag ska jag åka till kontoret för att komma igång och hälsa min nya teammedlem välkommen tillbaka efter föräldraledigheten. Sen hoppas jag att det kommer infinna sig nån känsla av GO TEAM GO! annars vet jag inte riktigt vad jag tar mig för.

Vi pratade om den här covidtiden igår. Två år av isolering från och till, vad gör det med människor? Vad har det gjort med våra barn? Hur kommer det påverka våra relationer i framtiden att vi nära på har glömt hur man har ett normalt liv med folk som kan komma och gå i ens hem? För min del så känner jag att jag liksom har glömt hur man umgås med andra. Glömt hur det är att vara spontan. Glömt hur det känns att inte först kolla sjukdomsstatus, fundera på om man kan ses utomhus, och sen i 70% av fallen behöva ställa in pga nån snorig näsa eller lite hosta. 

Jag. Är. Så. Less. Nu. 

Skillnaden nu mot förra året är vaccinet. För min mentala hälsa har det gjort underverk alltså. Istället för att vara maniskt försiktig mot allt känner jag nu mest att det handlar om NÄR, inte OM, vi får det och utan jättemycket ångest kopplat till det. Dödligheten just nu är lägre än en vanlig säsongsinfluensa och det har jag aldrig ens funderat över tidigare. Är man dumihuvet och ovaccinerad finns det ju nästan lika stora risker fortfarande, men för oss med två eller fler sprutor i armen är risken mindre än att köra bil eller få nån annan sjukdom. Jag trodde ALDRIG att jag skulle skriva det, men jag känner lite att vaccin + omikron är räddningen ur det här helvetet. När omikron har täppt till vaccinglappet och bättrat på mångas försvar tror jag att vi, i samhället, måste försöka återgå till nån typ av normaltillstånd igen. Och sen måste vi gå och rösta på att rusta upp vår sjukvård så alla som jobbar inom den kan ha ett rimligt liv och en rimlig arbetsbörda. Jahapp, det var det brandtalet. Kanske ska jobba lite nu. Eller hänga en tvätt till först bara.

En skitdag

 Det är första arbetsdagen efter väldigt många lediga dagar och jag jobbar hemifrån för första gången sen i juni och jag trodde att jag skulle gilla det och tyckte att det var jätteskönt igår men HAHA nej. Är istället för initiativrik lakonisk och har istället för energi ångest. Nej, men det är väl ett trevligt sätt att starta jobbåret på? Minidissikerade mina känslor med Andreas över lunch* (perk hemmajobb = lunch på tu man hand) och medan tårarna droppade ner i riset kom jag fram till att det nog handlar om att jag sitter i köket/vardagsrummet och att det är så tyst och tomt när barnen är på förskolan. Plus fick en faktura som jag VERKLIGEN inte förväntade mig (på jobbet) plus känner mig ensam i min roll och trött på covid och sen gick det väl över till nån typ av allmän ångest över att jag är en dålig mamma blabla. 

FAN vad svårt det är att vara människa ibland känner jag. Har bestämt mig för att det här får vara en jävla skitdag och att imorgon blir bättre så nu sitter jag bara och väntar på att klockan ska bli fyra så jag kan hämta barnen. Ska göra mitt bästa för att NJUTA av att dom är hemma istället för att bli interaliserat vansinnig redan i hallen för att dom är så jävla tjatiga och vägrar göra som jag säger. Alltså föräldraskapet förr när det var barn ska lyda-paroll måste ha varit så mycket lättare för mammor och pappor än dagens (bättre, mer insiktsfulla och känslomässigt närvarande) föräldraskap? Obs ring ej soc, jag tror att barnen överlever att jag svär åt dom inne i mitt eget huvud.

* Gjorde kycklinglår i ugn i citron/vitlök/honung/chili-marinad igår med ris, syrlig kikärtssallad och vitlöksyoghurt + ajvar igår och det var asgott då och kanske ännu godare idag. Kör 1 kg kycklingdelar på 220 grader under folie i 1 timma + 10 minuter på 250 grader för färg och ät den saftigaste himla kyckling ni nånsin ätit. Varsågod för tips. Jag snodde det rakt av från @oykuskitchen på instagram, som man också kan följa om man vill dreggla över turkisk mat. Vilket man ju vill eftersom det är det godaste som finns.

Årssummering 2021

Ska vi köra en liten årssumering i år igen? Vi gör det va?

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

Nope, inte vad jag vet. Eller jag tog vaccin för covid, det var väl nytt i och för sig.

Höll du något av dina nyårslöften?

Jag tror inte att jag hade några nyårslöften i år så antigen är glaset halvfullt (jag höll dom) eller halvtomt (jag höll dom inte) beroende på hur man ser det.

Kommer du ha några nya för nästa år?

Nej, det är inget jag har lovat mig själv. Jag skulle vilja vara en lite bättre mamma till mitt äldsta barn och förstå att hon fortfarande är liten fast hon är så stor och vara lite merförstående och lite mindre irriterad.

Blev någon av dina kompisar föräldrar i år?

Ja, flera stycken. Men jag har bara träffat en bebis.

Dog någon som stod dig nära?

Nej, tack och lov.

Vilka länder besökte du?

Det är covid och världen brinner så inga. Mitt resesug har verkligen mattats av de här senaste åren och jag har svårt att ens tänka mig att flyga any time soon.

Är det något du saknar 2021 som du vill ha 2022?

Vänskap. Jag vill umgås mer med dom jag gillar.

Vilket datum från 2021 kommer du alltid att minnas och varför?

Det måste få bli 30 april när jag fick första dosen vaccin. En sån otrolig lättnad så jag började gråta och sjuksköterskan ba "men oj, hur är det med dig?!"

Vilken var din största framgång 2021?

Det får väl vara jobbet då? Lyckades få löneförhöjning med 20% och blev chef. Just idag känner jag mig pytteliten och kämpar med ångest över det mesta, men jag gjorde ett bra jobb 2021.

Vad är du mest nöjd med?

Att jag var duktig på jobbet och att jag har fått så fina relationer där.

Största misstaget?

Jag brukar inte se på mitt liv i misstag och lyckade grejer.

Har du varit sjuk eller skadat dig?

Nej, som tur är.

Bästa köpet?

Vi gjorde om lite i trädgården och det blev fint så det är väl det?

Vad spenderade du mest pengar på?

Trädgården om det är enskild grej (förutom räkningar osv). 

Gjorde något dig riktigt glad?

Att det kom vaccin mot covid.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Ledsnare tror jag. Eller jag vet inte. Det var ett mittemellanår. Det som var bra var bra, men ja covidsituationen är ju inte så rolig att existera i.

Vad önskar du att du hade gjort mer?

Jag tycker jag gjorde så gott jag kunde 2021 givet förutsättningarna så jag vill snarare klappa mig själv på axeln för det jag gjorde än se tillbaka på vad jag inte gjorde.

Mindre?

Se ovan.

Hur tillbringade du julen?

Vi var hos oss med pappa, min syster med familj samt min moster och kusin. Det var jättemysigt!

Favoritprogram på teve?

Jag kommer inte ihåg vad vi kollade på, men Masterchef AU är ju alltid upplyftande under de tråkigaste mörka månaderna. Det börjar igen idag, hurra!

Bästa boken?

Jag läste ingen bok förra året som har gett något bestående minne, men En halv värld bort av Mike Gayle var oväntat bra. 

Så går ett halvår osv

 Hej på er! Vad längesen det var. Det är lite sorgligt att tänka på hur negligerad den här platsen, som en gång i tiden gav mig vänner som jag fortfarande håller oerhört kära, har blivit. Vi hade ju så kul här back in the day. Det var mycket irritation och en del ångest och rädsla över hur livet skulle bli och längtan efter något som då ännu var okänt. Det är väldigt fint att ha det nedskrivet på det här sättet känner jag. 

Jaja, nog om det. Jag har det bra. Jag bor i småstad och trivs med att bo i hus och nämen jag vet inte vad jag ska säga. Nu är ju det här vardag och man vänjer sig ju vid allt, men nog tittar jag och Andreas på varandra ibland (rätt ofta) och ba FAN vad skönt att vi inte bor i Stockholm. Och det är ju skönt att vi känner så och inte tvärtom kan man ju tycka. Ja, vi är fortfarande ihop och har det faktiskt rätt så fint. Barnen går och lägger sig vid åtta och sen har vi några timmar bara till oss. Ibland kollar vi på teve, men rätt så ofta så hamnar vi i varsitt soffhörn och så pratar vi och skrattar och fnissar och blir osams såklart, för man kan inte prata utan att ibland hamna i en diskussion. Faktiskt.

Barnen är fyra och fem och ett halvt nu. Jag älskar att vara deras mamma och att dom finns, men ibland känner jag starkt att jag kanske inte är gjord för föräldraskapet (efter att ha tjatat femhundraåttio gånger om kläder och strumpor och borsta tänderna och nämen snälla KOM nu då och Ellen sluta kolla dig i spegeln och kan du lyssna NÅN GÅNG och ahmen för fan nu får ni fokusera) för det är ju irriterande ut i varenda fiber av min varelse alltså. Samtidigt så är det så lätt nu, på massa andra sätt. Dom leker och leker och leker och leker och älskar varandra innerligt. Dom fnittrar och myser och bygger och gör bus och aldrig nånsin händer det att dom bråkar och säger taskiga saker till varandra. Absolut att dom blir oense och ibland kommer det ju nån och Ellen säger att... eller Nils vill att... men det är allt. Det är gör mig väldigt varm i hjärtat. 

Jag har fått en ny tjänst. En chefsroll med personalansvar och del i ledningsgruppen. Jag ska bygga upp vår Customer Experience-organisation och det är så himla roligt och lite läskigt. Men jag måste erkänna att jag absolut inte trodde att flytten till Lidköping skulle innebära att jag fick världens roligaste jobb. En liknande tjänst i Stockholm för ett företag i tre miljardersstorleken hade ALDRIG kommit på tal. Här? Ja, men gör ett bra jobb i ett år så är världen mitt ostron osv. Nej, men jag tycker verkligen det är jättekul och min chef är nöjd och jag har roliga kollegor och jag har levererat bra sen jag började och ja, men här blir man belönad fort. 

Ni gillar ju när vi pratar ekonomi så vi håller på att byta bilar också. Det är dödens tråkigt, men leasingkontrakten går ut i början av nästa år så vi har inte så mycket val. Plus vi vill övergå till eldrivna bilar istället för bensin. Så vi har köpt en (begagnad) Ford Kuga plug-in hybrid för att ersätta vår kombi och är nere på två val för att leasa den mindre som vi vill ska vara 100% el:  MGs nya SZ EV eller Mazda MX30 som bägge kostar oväntade 2495kr i månaden. Sist vi kollade på bil (2018) fanns det ingen elbil under 5000kr i månaden. 

Jag satte mig och kollade på våra bilkostnader och HERREJÄVLAGUD vad dyrt det är att ha/äga/köra bil. Också herregud vad mycket billigare det blir med eldrivna bilar, även om elpriset är högt nu. Vi funderar på att sätta upp solpaneler och nyttja att hela långsidan på taket är i söderläge och så skulle vi kunna vara nästan självförsörjande på drivmedel dessutom. Men det är en inte helt gratis investering så den får vänta. Tills dess är jag glad med att ha lyckats få ner kostnaden för bilarna till med ca 40%. Ytterligare nåt vi aldrig hade kunnat göra om vi bodde i stan utan möjlighet till egen laddstolpe.

I övrigt har jag precis återhämtat mig efter ångest för provsvar om ett av barnen hade urinvägsinfektion eller diabetes. Vi sökte vård för kisset luktar uräckligt och är grumligt så jag trodde ju det första, men läkaren ba ja nu tänker du ju diabetes förstås när han gick igenom vad urinstickan hade visat. Och det gjorde jag ju inte innan, men efter var det ett oundvikligt hål av ångest och oro. Nu ringde dom för en stund sen och sa att det var urinvägsinfektion så eh ja nä men nu får väl min hjärna rikta sin ångest åt nåt annat håll.

Hur mår ni då? Vad händer hos er?

En liten uppdatering

 Midsommar kom, och midsommar gick. Vi var med några kompisar och deras barn hemma hos dom och fikade lite, drog en sväng till en lekpark och åkte tillbaka och åt. Det var lugnt och det var lagom att åka hem vid halv nio. Jag vet inte om det är så här för alla, eller om mina barn är extra känsliga, men bägge två har varit helt slut senaste veckorna. Kanske är det att vi (ta i trä) inte har vabbat sen i mitten av mars och barnen aldrig har gått så här länge i ett svep? Kanske är det ljusare kvällar och senare nattningar eller alla hejdås på förskolan. Oavsett så surar den lilla och den stora är otroligt känslig för allt så vi kände att nån stor eller sen midsommar inte fanns på kartan efter en full vecka på förskolan. Det var mysigt iallafall.

I övrigt är det mycket semesterfeeling just nu. Barnen och Andreas gick på sommarlov i torsdags, men jag ska jobba två veckor till. Det är jag ju JÄTTEPEPP på, obv. Sitter här på mitt kontor och glor ut på en lastzon (under tak) och försöker testa integrationer fast jag egentligen inte alls jobbar med sånt. Det är inspirerande.... Generellt känner jag att min jobbpepp sjunker i takt med att dagarna går. Jag gillar mitt jobb och så, men just nu vill jag bara vara ledig. 

Ni har ju frågat om skillnaden mellan Stockholm och det småstadslivet förut och en sak som har slagit mig senaste veckorna är hur snabbt jag kommer ner i varv här. I torsdags satt jag och jobbade in i kaklet till jag var tvungen att kasta mig ut till bilen för att hämta barnen i tid tio över fyra. Det var tusen tankar och en massa grejer som inte funkar och i Stockholm hade helgen gått och min energinivå hade fortsatt vara speedad kanin. Jag tänkte i bilen på väg hem från förskolan att det skulle bli en jobbig midsommar för att jag kände hur barnens röster i baksätet irriterade mig nåt så inni (pga internal stress). Men vi åkte ut till min mosters stuga efter maten torsdag kväll och sen tror jag inte jag tänkte på jobbet förrän typ igår när jag registrerade att just det, jag ska ju jobba imorgon. Till och med på självaste midsommarafton, när vi inte hade handlat det vi borde handlat och ingen mat var gjord, kände jag mig speciellt stressad eller sur.

 Det KAN ju bero på perfekt sommarväder, men kanske också på att vi har ett hus som i sig själv är som en semesterresort. Det kan också vara för att i Stockholm så var semester alltid nån annanstans. Att vara i lägenhet, eller ens i vårt radhus, var ju inte semester. Det var tiden innan vi skulle iväg och tiden vi hade innan jobbet skulle börja, men vi har aldrig varit hemma på semestern. Vi har ju faktiskt nästan alltid varit i just Lidköping och kanske är det därför min hjärna så lätt går in i viloläge här. Det kan bero på att även om jobbet stundtals är hektiskt och prestationskrävande så är jobbet 7.30-16 (eller 8-16.30), men jobbet inkräktar inte på nån annan tid. På jobbet är det jobb, men hemma är det hemma. Jag lägger telefonen i en hylla på nedervåningen när jag kommer hem/stänger av datorn och sen kollar jag nästa morgon och det enda som har hänt är nån autorapport på nån säljdata eller Outlook som tycker att jag ska boka in "fokustid". Kanske beror det också på att vi har bokstavligt noll minuter till en fin skogspromenad och fem till en relativt öde badstrand. 

Oavsett vad det beror på så kan både jag och Andreas konstatera att omställningstiden mellan jobb och fritid är oerhört mycket kortare.

Mors dag

Morsdag kom, och gick. Det är väldigt speciellt att ha mors dag och allt runtomkring när man inte längre har en egen mamma. Det hjälper inte så jättemycket att mammas årsdag ibland sammanfaller med mors dag itself. I år gick det några dagar så jag hade redan hunnit med sorgsvängen, även om det högg i hjärtat när jag åkte upp till graven igår för att jamen inte vet jag? För att visa respekt? Hylla henne i det lilla? Jag åkte dit iallafall. Ellen var med mig för igår ville hon bara vara med mamma hela dagen för det är mammas dag idag. Det är mycket enklare nu sen jag själv blev en mamma att hantera det hela. Eller först var det extra jobbigt, men nu när barnen är större och liksom själva fixar kort och sjunger och firar så känns det ju mer som min dag också. Förutom mammasvängen så hade vi en helt perfekt dag igår. Barnen uppvaktade på morgonen och jag fick en fin bok om mat och sen åkte vi till blomsterhandeln och köpte lite fler..träd? Miniträd? Persika och fikon och två såna små medelhavspalmer blev det iallafall. Sen badade vi i poolen och åt melon i skuggan under markisen och flyttade och planterade lite växter. Det var, som mina barn säger, livets liv. Efter kvällsmaten önskade jag mig en biltur i närområdet och sen åkte vi i något min man beskrev som en levande sverigeflagga. Rapsen växte så hög runt oss så det enda vi såg var gula blommor mot klarblå himmel. Senare även böljande nygröna landskap med faluröda kluttar till husgrupper. 

Det är en sån jävla lyx att bo här. 

Igår, ungefär runt klockan sju, när vi åkte där i bilen och Nils sa att han aldrig ville åka hem för att det var så mysigt och jag såg glimtar av glittrande vatten mellan fälten fick jag på riktigt lyckorus och rysningar. Tänk att det här är mitt liv nu? Tänk att jag fick en Ellen och en Nils och en man som älskar mig och all den här friheten? Tänk att det blev såhär? 

27 maj

Idag är det sju år sen mamma dog. Det är nästan ett helt liv sen på ett sätt. Det här är tredje boendet som hon aldrig har varit i. Det är mitt andra jobb hon inte vet om. Jag har gift mig och vi har flyttat till en annan stad än den hon visste att jag bodde i. Ellen och Nils finns nu, det gjorde dom inte då. Jag är glad för att hon hann träffa Andreas, och att han hann fria innan hon dog, så hon iallafall kanske kunde se lite av den framtid som nu är mitt liv. 

Vi var uppe vid graven förut, jag, pappa, min syster och hennes sambo och deras bebis. Jag åker dit ganska ofta, men det är otroligt sällan min originalfamilj är där tillsammans. Det var jobbigt. Det ÄR jobbigt. Det är att stå där och dela en vision av något som aldrig kommer bli. 

Det är som ett före och ett efter. Livet med mamma och livet utan. Hon var 56 år när hon dog. Det är ju ingenting? Åh, vad jag önskar att jag kunde få dela den här sidan av vuxenskapet med henne. Jag skulle ge vadsomhelst för en möjlighet att få berätta hur mycket mer jag förstår henne nu. Vem hon var. Vad hon sa. Hur lika vi är.

Älskade mamma, jag saknar dig oerhört och älskar dig innerligt.

En liten lista

 HAR DU?

Alkohol i kylen:

En flaska champagne som troligtvis har legat där sen vi flyttade in förra året pga 1) vi dricker i princip ingen alkohol men 2) om vi gör det så är det inte champagne eftersom jag tycker det är äckligt. Cava/prosecco kan gå an, men champagne är helt wastead på mig.

Något husdjur:

Nej. Jag är så långt ifrån en husdjursperson som man kan komma. Vi har en miljard spindlar på somrarna, men inget med päls i mitt hus tack.

Puder på dig:

Faktiskt. Kan ibland vara det enda sminket jag har på mig.

Några framtidsplaner:

Går det att ha det i pandemitider? Till helgen ska vi ha ett pyttelitet utomhuskalas för Ellen med tre andra barn och 11 juni ska jag få min andra vaccinspruta. Det är dom planerna vi har. Större/längre planer jobbar inte jag med.

Gymkort:

Nej, det har jag gett upp för längesen.

Några MVG:n:

Nästan bara.

Något beroende:

Det skulle väl vara typ sociala medier isåfall? Jag börjar tycka att det är tråkigare och tråkigare, men absolut att jag ändå går in och kollar typ tusen gånger om dagen.

VEM?

Avskyr du:

Män som köper sex. Män som brukar våld. Män som inte agerar. Män som tar för stor plats. Män som inte hjälper till. Män som idiotförklarar. Det finns en gemensam nämnare här ja.. Och folk i allmänhet som inte tar ansvar. Att inte ta ansvar är det som får det att brinna i huvudet på mig.

Längtar du mest efter:

I vanliga fall min syrra och hennes unge, men just nu är dom här så just nu längtar jag inte efter nån. Eller jag längtar ju alltid efter mamma, men jag vet inte om man kan längta efter nåt man aldrig kan få? Är det bara saknad då kanske?

Stör du dig på:

Ja, män då tydligen. Särskrivning och dålig grammatik. Vilseledande reklam. Snikavgifter istället för att baka in allt i grundpriset. Folk som kör bil men inte vet hur man gör. Folk som skyller ifrån sig. Skor precis innanför dörren. Listan är lång.

VILKEN?

Tidning läser du:

NLT (lokaltidning), DN, SvD, Expressen, NY Times, Buffé, Allt om trädgård och nån obskyr inrednings/designtidning jag gav Andreas i julklapp.

Buss åker du oftast:

Jag tror inte jag har åkt buss de senaste två åren faktiskt.

Dag fyller du år:

Sjätte november.

Årstid föredrar du:

Försommaren. Sensommaren. Riktig vinter.

VAD?

Gör du nu:

Har lunchrast. Kollar på dynboxar till våra utedynor som ligger och dräller på golvet i uterummet.

Gör dig till en bra människa:

Att jag tar ställning och agerar oavsett om det berör mig direkt eller inte.

Gör dig till en dålig människa:

Att jag har brist på tålamod och är lättirriterad.

Vill du arbeta med:

Jag vill jobba med det jag gör nu. Projektleda, kravställa, fixa och trixa och engagera och förhandla och få agera korsfunktionellt.

Har du för storlek i skor:

Sen jag fick barn har jag 38 för det mesta. 

Läser du för bok:

Just nu läser jag ingenting, men 2020 kom jag ändå upp i ett anseligt antal även om det var mest pga omläsning av Sagan om Isfolket av Margit Sandemo. Den var mycket mindre snuskig än vad jag kom ihåg, men jag fångades faktiskt fortfarande av själva storyn.

Ska du göra nu:

Jobba. 

 Jag har fått en ny kollega. Eller han är inte ny överhuvudtaget, men vi har inte haft nåt med varandra att göra förut (fast vi borde ha haft det) och han är ASROLIG. Sådär rolig så jag tänker att jag kanske ska gå till Familjen och fråga om inte vi kan få sätta ihop en arbetsgrupp där bara såna som oss får jobba. En projektledargrupp, vi kan kalla det en swatstyrka för projekt. Det låter ju tufft? Iallafall så har vi hittills haft 3 möten senaste veckan och vi har dragit över samtliga med mer än en timma för vi har så mycket att prata om. Han har föreslagit att vi har veckomöten där vi kan uppdatera varandra (10%) och terapia, jag menar stötta varandra (90%). För ÄNTLIGEN har jag en kollega som gör typ ungefär samma jobb som mig. Jag har ju en massa andra skithärliga kollegor också, men ingen gör liksom samma sak som jag gör så det blir mest typ att jag ber dom om grejer eller försöker lösa grejer åt dom. Här har vi en som jag kan prata mitt jobb-jobb med. Vi ser samma problem och försöker hitta liknande lösningar och nu har jag nån att bolla med. Och så sa jag att han är asrolig va? Jag verkligen älskar bjussiga människor. Och för att vara liiiiite allvarlig så är det ju tusen gånger enklare att jobba med någon som är öppen med vem dom är än folk som "håller distans" och "skiljer på jobb och privatliv". Alltså OBVIOUSLY skiljer man ju på jobb och privatliv för skulle jag vara den jag är privat på jobbet hade jag fått mindre lysande recensioner än jag får just nu, det kan jag säga. Men man kanske inte behöver gömma hela sin person bara för att dom man pratar med råkar jobba på samma ställe? Jag vet t ex att min nya kollega hatar bilar så mycket så han hellre byter till en ny än att laga den gamla. Då berättade jag om när vi skulle till Ikea, men kom hem med en ny bil istället. Sen fnissade vi i samförstånd. Plus hans mamma har jobbat med min pappa och när jag sommarjobbade på deras jobb så jobbade jag med henne och hon skjutsade mig till/från jobbet varje dag under flera år. Han sa att hans mamma hade berättat att jag är en Bra Person så nu är vi BFFs. Nu ska jag ha möte hej!

Fredag

 Det är fredag. På fredagar lämnar Andreas och jag har sällan något möte före 9.30 och just nu håller min mail på att autobokar "tid för fokusering" i min kalender så just idag hade (har) jag fokustid right i detta nu. Så här i hemmajobbartider betyder att inte lämna att man får städa iordning hemma. Plocka ur diskmaskinen, bädda, plocka lite koppar och kläder och sånt. Det är en bra regel tycker jag, för det är så mycket skönare att sätta sig och jobba i ordning istället för i kaoz. Kanske mest för mig som jobbar från köksbordet, som står mitt i hörnet av det stora L:formade rum som utgör kök/vardagsrum och tar upp nästan hela nedervåningen. Andreas sitter på vårt kontor och ser rimligtvis inte speciellt mycket stök så det är väl mest för min skull. Och för att vi ska slippa ta tag i det efter jobbet innan det liksom byggs på och hamnar utom kontroll. 

Iallafall, idag är det fredag och på fredagar lämnar inte jag och då städar jag oftast lite extra. Idag hann jag plocka undan hela nedervåningen (minus lekrummet för eh..nej), bära ut våra jävla primadonna-tomatplantor*och städa uterummet, städa och torka hela köket - luckor och allt och städa badrummet här nere. Och så har jag vikt en tvätt, hängt en tvätt och tryckt i ytterligare en i maskinen. Allt före 8.20 när jag satte mig ner och åt frukost. Det blev för övrigt det här lyxiga: hembakt morotsfralla, blodapelsinjuice och en liten skål jordgubbar, hallon och några vindruvor. 

Jag vet inte riktigt hur vi ska klara ett liv när jag jobbar på kontor och inte kan göra hemmagrejer på morgonen längre? (På kontor börjar man 07.30 och dit tar det 20 minuter att köra och innan DET kommer jag rakt inte hinna tvätta någon tvätt eller städa nåt kök, let me tell you.) Den tiden närmar sig förresten för nu har jag fått tid för vaccin och jag började nästan gråta rakt i örat på sköterskan jag pratade med igår. Och innan någon tror att jag hustlar och lurar systemet så tillhör jag riskgrupp 3 pga min astma och therefore: det är min tur nu vinden har vänt osv.

* Jag ska aldrig mer för-så tomatplantor som ska in och ut och in och ut och ha sol och tusen liter vatten och sen inte så mycket sol och MAN BLIR JU UTBRÄND. Ska göra som alla andra år och köpa färdiga plantor för en femtiolapp när det är tillräckligt varmt för att plantera ut dom direkt så får nån annan göra jobbet.

Livets liv

Det skulle snöa idag. Det är tio grader och sol. Jag hoppas att det betyder att vi inte får nån snö alls och inte att det snarare blir till helgen för till helgen vill jag gräva grejer i trädgården. Fast först SKA vi ta före-bilder för vi är verkligen ursämst på att ta bilder innan vi gör nåt och sen står vi där och ba ja men det här blev väl bra? Fast utan bildbevis på exakt hur stor skillnad det faktiskt blev. Inte den här gången. (Fast jag har redan monterat ner en skärm/staketgrej men jaja)

Annars pågår livet. Det är ganska vanligt och ganska tråkigt och ganska underbart. Det har gått väldigt bra på jobbet det senaste. Det är kul. Jag blir bara mer och mer kär i vår ändå rätt mediokra enånhalvplansvilla. Att vi har söderläge på altanen och också nån typ av tropisk zon skadar ju inte eftersom vi nu har upplevt lite sommar. Fåglarna kvittrar så högt så dom stör i möten även när jag sitter inomhus med stängda fönster och dörrar. Det säger i och för sig också nåt om hur tyst det är i övrigt när fåglarnas vårkvitter upplevs öronbedövande stundtals?

Ellen fyller snart fem år. Hon är stor nu. Nils också för den delen. Andreas lyfte upp Nils imorse och det är ju liksom inget litet barn längre? Han är en lång unge som tar upp nästan hela Andreas såg det ut som. När hände det här? HUR hände det här? 

Barnen tycker också det är bra här. Häromdagen, efter att ha åkt utan jacka hem från förskolan och sprungit rakt in i trädgården för lek, sa Ellen mamma? Det här är livets liv. Ja, mitt barn. Det här är livets liv.

Jag är så glad att vi flyttade. Jag mår SÅ mycket bättre här på alla sätt. Jag har roligt och jag känner mig uppskattad och jag är lugn. Jag ser också fram emot att få ett socialt liv post-covidvaccin, men till och med utan så är det härligt här.

Nej, det är inte synd om mig.

Det är fredag. Jag har bestämt mig för att vara ledig resten av dagen. Jag har lite komptid jag kan balansera med så även fabriksekonomerna blir nöjda. Jag har köpt plantor för 1500 kronor på plantredo för vi hade trips (vidriga små äckliga skadedjur som dödar allt men aldrig dör) i höstas så vi fick gallra bort nästan alla växter bla en otroligt fin monstera. Fram tills nyss har vi täckt hålen på fönsterblecket med typ julprylar, men nu när ljuset kommer och våren kommer känner jag att vårt hus är naket så det fick bli en liten investering i nya växter. Vi har också investerat i en ny badrumskommod + blandare + duschblandare och en handdukstork och sen hittade jag nån typ av penna på Clas Ohlson som man kan måla fogarna med så om några veckor kommer vi förhoppningsvis ha ett uppdaterat badrum på nedervåningen. Det låg kanske sist i listan på saker vi hade tänkt uppdatera, men när jag fick kranen i handen förra veckan när jag städade (+ lite andra grejer) så kände vi att det kanske är dags? 

Pappa har varit här och tittat på sommarhus också. Det blev inget köp. Det låg liiiite fel och var liiiite för litet, men jag vet inte jag om det är den verkliga anledningen för det känns som att allt han tittar på alltid är liiiite fel. Han flyttade ju härifrån 2018, men nu bor ju vi här och jag vet inte om han börjar tveka på om han vill ha sommarhus här eller om han funderar på att flytta hit igen. Han är inte så generös med detaljerna i det hela om vi säger så.

I helgen borde vi ta tag i vår trädgård om det ska bli någon odling 2020. Vi vet fortfarande inte vad vi ska odla och framförallt inte VAR vi ska odla och allt känns bara...jättejobbigt. Förra ägarna lade in en 70 kvm stor och 70 cm djup förstärkt betongplatta till en husbilsparkering där jag absolut inte vill ha en betongplatta och eftersom vi inte har en massa pengar att schakta bort den med så får vi göra nåt ovanpå och det är så svårt. Inomhus tycker jag ändå själv att jag har rätt bra öga för vad som blir fint och får bra flow blabla men utomhus blir jag helt blind. Det måste vara så det känns för folk som inte "ser" när dom köper inredning. Fkn utmattande tycker jag att det är. Plus om man inte är så händig (eller sugen på att vara händig) och mest bara vill att det ska vara fint så är det SKITDYRT med trädgård. Jag vill ha skitstora cortenlådor (corten = stål som rostar fint) och det kostar fyrtiotusenmiljarder i runda slängar. Varför känner jag ingen smed? Och ja, vi kan bygga i trä men då måste vi vara så himla noggranna och måla dom svarta antar jag för med ett nybyggt hus bredvid och en jävla betongplatta under ser det bara slarvigt ut om jag som knappt hade G i träslöjd försöker knacka ihop nåt. ÅH VILKA MEDELKLASSPROBLEM JAG HAR!

Jag tror också att jag är påväg in i en sån där panikperiod med covidlivet. Det går rätt bra för det mesta, men jag tycker mig känna ångesten komma krypande längs väggarna. Jag är alltid hemma. Bara hemma. Jag går inte ens och handlar i en mataffär. Och JA jag träffar folk utomhus och vi har naturen runt knuten men JAG VILL INTE HA NATUR JAG VILL HA ETT SHOPPINGCENTER! Jag vill ha restaurang och hotell och kramas och gå i affärer och INTE TÄNKA PÅ VAR ALLA ANDRA JÄVLAR BEFINNER SIG HELA TIDEN. Jag blir utbränd av tanken på att åka och handla och behöva förhålla mig till alla andra och deras jävla kundvagnar. Det räcker nu. Jag vill inte mer. Jag vill att barnen ska kunna ha kompisar hemma efter förskolan och jag vill ha middagar och jag vill kunna åka till stockholm och vara med mina kompisar och inte med mina barn. Jag vill åka ner på stan på lördagar och ta en kaffe och jag vill kunna sitta i en bar och dricka vin. 

Vi har ju tur som har det bra med varandra och ett ändå rätt opåverkat förhållande av allt det här, men jag vill också kunna vara med min man som en normal vuxen människa och inte alltid antingen skittrött eller med skrikiga barn i närheten. Jag vill ha barnvakt! En hel helg. Eller mer. 

Inatt drömde jag att vi hade köpt ett superknasigt trevåningshus nånstans och nån typ av inredningsarkitekt till granne svepte in och drog med Andreas ut på äventyr och lämnade mig med alla kvarterets barn. Vi hade tydligen kommit överens om att ingen liksom hade koll på barnen när dom var utomhus så vi skulle turas om att ha tvåveckorsjour med att ha koll på barnen när de var utomhus. Så i drömmen var Andreas ute och festade och skaffade en ny fru (som var mode-smal och spetsig och hade en rakvass lång blond bob och en "säg ja till livet"-attityd*) och jag renoverade knashuset och hade hela trädgården full av främmande barn som inte gjorde som jag sa. Sen kom den en ca 2 meter bred svart spindel som var luden ungefär på samma sätt som såna där röda fågelhundar är lurviga och som jag slog med en stor spade i huvudet tills den började bubbla och dog. Jag vaknade (av ett barn som skrek MAMMA DET ÄR MORGON NU!) med en känsla av att livet håller på att glida mig ur händerna. 

*dvs EXAKT motsatsen till mig just nu för så här sexig är jag: exakt noll modesmal, hår i mammatofs som inte klippts på mer än ett år och en jävligt trökig "det börjar bli dags att åka iväg med sopsorteringen"-attityd.

Nu ska jag kanske åka iväg och köpa nån typ av plastkruksgrej som jag kan gräva ner mina 5 tomatplantor i innan dom blir en enda lång smal stång. Nej, nu började det ösregna? Inser nu att det är så länge sen det regnade här/jag var utomhus så jag inte kommer ihåg hur det är när det regnar. Sunt.

En jävligt god pasta

Vi hade ett knippe grönkål i kylen som höll på att vissna häromdagen och i nån av mina örtitusen kokböcker har jag sett nån kombination av typ spenat och kikärter så jag tänkte att grönkål och kikärter ju också borde bli gott. I mina ögon är spenat, grönkål, svartkål och mangold typ utbytbara i tillagat tillstånd även om dom absolut smakar lite olika blabla. Jag utgick ifrån en aglio e olio-bas dvs spaghetti med olja och vitlök  och lade till lite grejer och det blev så JÄVLA gott. 

Du behöver: 

3 vitlöksklyftor (ej för vampyrer)
1 gul lök
1 burk kikärter (avrunna och sköljda)
1 knippe grönkål
Olivolja
Salt och örtsalt (jag hade herbamare för det är det jag har hemma)
Kryddblandningen chili explosion från Santa Maria (lite paprikapulver och chiliflakes duger utmärkt)

Spaghetti

Bonus: tärnad, hårt stekt halloumi

Finhacka lök och vitlök och stek på medelvärme i jävligt mycket olja tills den luktar sött och är genomskinlig*. Vi pratar klunkar av olivolja, botten på pannan ska vara fylld. Repa grönkålen från stammen under tiden och häll av och skölj kikärterna**. Sen är det bara att hälla i grönkål och kikärter och krydda med salt, örtsalt och några drag med chili explosion-kvarnen och röra runt regelbundet så grönkålen blir täckt av olja och kikärterna inte exploderar. När pastan är färdigkokt blandar man alltihop med lite, lite pastavatten och sen kan man toppa med lite stekta halloumikuber om man vill + bonusringla lite olivolja över det hela.

Ni får smaka av kryddningen själva. Jag kan inte säga hur mycket av vad ni ska ta men om ni saltar för dåligt blir det inte gott. Okej?

* generellt kan man säga att mitt liv blev ca 100% bättre när jag började ta mig tid att fräsa lök på mellanvärme istället för att fullblasta den på högvärme med resultat av brända kanter och rå i mitten. Det tar ju tre gånger så lång tid, men är tusen gånger godare.

** man måste inte skölja kikärter, men jag har läst nånstans att man får mindre magbesvär av välsköljda bönor och well, det funkar för mig såatteh jag gör så.

 Jag är så osugen på att jobba. Jag vill bara vara ledig. Jag tror att det är för att jag inte får vara ledig på helgerna för då måste vi städa och köra bort återvinningen och fixa i trädgården och barnen ska rastas och solljus ska tas till vara på och utflykter ska göras och bröd ska bakas och mat för veckan ska förberedas och ja, sånt. Vi hade ju städhjälp i Stockholm. Varje måndag kom världens bästa städerska och utförde mirakel. Här testade vi en firma och dom var så urursla så vi tappade det och ba VI KAN LIKAGÄRNA GÖRA DET SJÄLVA! Och visst, det KAN vi ju. Uppenbarligen. I lördags tog pappa barnen så vi kunde städa (och då hade vi ändå förberett i fredags med att plocka undan osv) och det tog oss två tre timmar dvs sex arbetstimmar lades på städning. Då pratar vi dammtorka, dammsuga och våttorka golv, fönsterbrädor, lister, tavlor och sånt, fluffa kuddar och städa barnrum + vattna blommorna. Plus alla ytor i köket och badrummen såklart. SEX. TIMMAR. Sen på eftermiddagen när vi var klara gick jag mest omkring och väntade på att det skulle bli kväll så vi kunde äta, kolla melodifestivalen och gå och lägga oss. Frågade Andreas om vi inte skulle hitta på nåt? Och insåg att jag är RIKTIGT jävla dålig på att ta det lugnt nuförtiden. Jag behöver verkligen öva på att göra saker (inget) för MIG. Igår ville jag kolla på Vasaloppet t ex. Vad jag gjorde? Bakade bröd, tvättade och var ute med barnen en sväng (barnen behöver ju frisk luft blabla). Sen såg jag i och för sig femmilen, men efter det åkte vi iväg med barnen till en lekplats (barnen behöver frisk luft blabla). Sen försökte jag göra härm-La Neta-tacos till middag. Det gick ändå..okej? För att vara helt hittepå tycker jag att jag kom rätt så nära. Nästa gång ska jag komma ihåg att förbereda tillbehör också och inte bara själva tacosarna. 

I övrigt vill jag planera min trädgård. Jag vill odla egen mat (ja, jag är en sån hemflyttarklyscha och jag är okej med det) men för det behöver jag någonstans att odla den och Andreas är emot att jag gräver upp ett land (the fuck?) så nu ska jag istället bygga nån form av odlingsbäddar. Efter att jag har funderat på var dom ska stå nånstans. Så nu googlar jag hur olika grönsaker vill bli odlade (jordtyp, solläge) och skriver ner på min lista vilka som kan stå tillsammans. Det står iallafall tomatplantor och paprikaplantor i fönstren i vardagsrummet och väntar på att få flytta ut i vårt uterum. Sen vet jag att jag vill ha lök, vitlök, grönkål, svartkål, spenat och...? Jordgubbar och smultron till barnen såklart. Jordärtskockor kanske? Nåt med stora fina blad, typ squash? Gurka kanske? Troligtvis kommer det bli jordgubbar och smultron från blomsterlandet i nån kruka för vi kommer inte orka ta tag i det och så blir det för sent och ja, typ så. Men let a woman dream iallafall va? Kan man ha blåbär förresten? Goda små blåbär av svensk typ och inte såna där stora amerikanska med vitt inuti som smakar vatten alltså.

vardag vardag vardag

 Jag sitter vid köksbordet med en halvkall, redan micrad, kopp kaffe. Andreas gör alltid kaffe på morgonen när han går upp med barnen och så finns det precis en kopp kvar till mig som jag kan micra när jag sätter mig vid datorn någon dryg timma senare. Som ett perfekt oljat maskineri. Vi pratade förresten om det igår, det oljade vardagsmaskineriet. Vi pratade om det med en blandning av skrytsamhet och ödmjukhet för vi är rätt himla nöjda med hur vi får vardagen att funka. Obs vill nu meddela att jag igår hade en RIKTIGT dålig dag. Barnen gnällde och härjade och när det var mat kom inget barn till matbordet. En unge satte sig under trappan (the fuck?) och den andra var i och för sig i närheten av matbordet, men satt på golvet och gnällde ta bort spaghettin ta bort spaghettin ta.. tills jag (vänligt) bar bort henne till tvättstugan för att jag inte orkade lyssna längre. Då började hon vråla rakt ut istället så det gick ju...sådär. (obs igen: dörren var öppen och jag bar bara bort henne lugnt med en förklaring så no need to call soc) Sen åt trappbarnet majskakor och skorpor och spaghettisurarn makade sig fram lagom tills vi var klara och åt halloumi och oliver. Och då kände jag att nej, men det är fan bara vi som har det såhär? Alla andra lyckas med sin uppfostran och deras barn kommer minsann till matbordet när det ropas och äter maten som serveras och det är aldrig tjafsigt och ingen spiller och så pratar alla med lugna röster och skratt om dagen. Sen bråkar ingen om tandborstningen, alla somnar i egna sängar i egna rum och sover hela natten. Våra barn somnade i vårt sovrum ja. Eller nej, Nils somnade tydligen i soffan när Andreas borstade tänderna med Ellen men han sov lik förbannat i vårt sovrum efter det. Och imorse trillade Ellen på trappan på förskolan när dom lekte sin roliga "ringa på och springa och gömma sig"-lek som 1) inte är kul från första början utan mest bara jobbig och 2) redan har resulterat i snubbel och gråt ett par gånger. Här är en annan av mina föräldrapeaks: När barnen slår sig när dom gör nåt jag har varnat 1000 gånger för att dom inte ska göra pga risk för ramla/bråk/whatever så har jag SÅ svårt att ba åh stackars lilla vännen kom här! utan att också lägga till Ser du nu hur det gick när ni inte lyssnade? Mom Award 2021 goes to... inte mig. 

While I'm at it så kan jag väl också outa att jag "ganska" ofta får med mig barnen från förskolan medelst hot om indraget lördagsgodis. Alla andra verkar hämta sina barn såhär: föräldern kommer. Barnet ser föräldern. Barnet springer till föräldern och dom kramas. Sen pratar föräldern med en personal medan barnet väntar bredvid, gärna också håller föräldern i handen under tiden, innan de tillsammans går småpratandes därifrån. Barnet och föräldern sätter sig i bilen och åker hem.

Såhär hämtar jag mina barn: Barn 1 ser mig komma och klättrar upp i klätterställningen och gömmer sig. Medan jag försöker prata med personalen om dagen kommer barnet tillbaka och står och skriker MAMMA MAMMA MAMMA MAMMA MAMMAAAAAA så jag inte hör någonting. Sen ska barnet ha med sig dagens skörd av teckningar och nåt gosedjur som personalen måste hämta (inga föräldrar inomhus pga covid). Sen hämtar vi Barn 2. När Barn 2 får syn på Barn 1 springer dom iväg längst bort på gården och gömmer sig. Jag pratar med personalen om dagen medan mina barn leker monster och springer runt och skriker. Sen ägnar vi kanske 10 minuter åt att ropa på/jaga mina barn som absolut springer åt olika håll. Efter ca 10 000 men snälla kom nu?! hotar jag med nåt som känns tillräckligt allvarligt för att dom ska lyssna. Det är ofta lördagsgodis, men kan absolut också vara att morfar inte får komma och hälsa på eller annat. Då går dom oftast till grinden. Sen springer dom åt varsitt håll och så ägnar jag ytterligare 10 minuter till att försöka få in barnen i bilen där ingen vill ha bilbälte och dom turas om att knäppa upp det medan jag spänner fast den andra. Sen gråter oftast ett barn pga "vill inte ha mösssaaaaannnn" och jag är skitsur och 100% opedagogisk.

En sån dag var det igår. Och trots det känner jag en väldig high-five med min man om hur vi får det här kaoset att gå runt och ändå lyckas vara rätt lyckliga i det hela. Det är ju lite fint ändå.

Jag lever

 En vecka sen jag bröt ihop lite. Jag tänker OERHÖRT ofta på hur skönt det är att vara vuxen. Eller äldre och på ett ställe där liksom livets erfarenheter ändå hjälper. Efter att jag bröt ihop tog jag ett djupt andetag, ringde en kollega och gnällde av mig (och bad om hjälp) och tog tjuren vid hornen. Problemet var ett alldeles för högt estimat på en kostnad vi 1) inte har kommunicerat så tydligt och 2) inte uppskattat magnituden av. Så jag började såklart med att ringa folk och kräva möten med diverse chefer och förklara t y d l i g t vad våra förväntningar var och att vi var otroligt långt ifrån varandra. Sen pratade jag med IT-chefen och min andra braiga kollega och ba nu måste vi ta tag i det här med projektgrupp för det här håller inte (och där har vi väl...sådär bra traction nu men en sak i taget osv). Och sen hade vi ett nytt möte i måndags där vi fick en summa som var hälften av den första och lite bättre förklaringar. Så idag tog jag tag i stortjuren och pratade med min chef tillika projektsponsor och ba ja hejhej nu är det så att vi kommer dra över budget här med en miljon eventuellt. Tankar på det?

Och det är här jag är så GLAD för att jag inte är tjugofem längre. För nu har jag lärt mig hur sånt här ska levereras* för att det inte ska ge samma reaktion som jag fick i onsdags (sömnlöshet/ångest/gråt) och också hur det blir en konstruktiv grej att tackla istället för ett blame game. Det hade jag t ex inte lärt mig på minirodini där jag tog ALLLLLLLDELES för stor skuld för skit jag verkligen inte hade med att göra. Det känns så vuxet att säga jag känner mig inte bekväm med att ta på mig hela ansvaret för det här. Jag kunde absolut ha tänkt lite längre och frågat efter ett estimat att inkludera, men å andra sidan var det noll personer på IT som sa nåt om behovet förutom "1 resurs på heltid". 

Detaljer schmetaljer, men min chef blev (iallafall inte som jag kunde utläsa via skärm) inte sur utan var mest konstruktiv (och sa att det inte är mitt ansvar <3 ) och sen sa han bra jobbat! så nu tänker jag fira lite här i min ensamhet vid köksbordet. Och hålla tummarna för att ingen ångrar sig för nu är det ca 10 arbetstimmar kvar tills jag är fastanställd och därmed också höjer lönen med 10%. (Tips om löneförhandling vid anställning: säg att du kan gå in lite lägre mot en rejäl höjning om dom är nöjda. Har funkat 3/3 gånger för mig. Och sen en gång slapp jag ens tänka tanken för jag fick en bra höjning ändå. (Tack Jenny)

Och om en liten stund ska jag ha möte med min braiga kollega och så ska vi sätta en plan för det som inte funkar och sen ska jag hämta barnen och jag längtar jättemycket efter dom nu. Fast jag vet också att jag kommer lacka ur absolut senast när vi stiger ur bilen här hemma första gången. Gulliga, men seamingly döva är dom mina barn.

* Man ska aldrig måla upp storleken på problemet själv. För även om det känns OÖVERSTIGLIGT för en själv så kan det för någon annan vara av rycka på axlarna-storlek. Man ska heller inte be om ursäkt eller ta på sig för mycket ansvar utan att det är befogat. Och så ska man säga så få ord man bara kan.

FUUUUUUUUUCCCCCKKKK

.

.

 Först av allt: tack för att ni är så bjussiga och delar med er av era tankar och erfarenheter! Det finns inget bättre än att känna att det här är lite en dialog (även om jag tar absolut mest plats i den). 

Sen: jag vabbar. Råkade ju tänka förra veckan att det var längesen barnen var sjuka och det är ju varje förälders dödssynd så jag straffades givetvis med snorigt och febrigt barn i torsdags kväll. Lördag hakade barn två på och nu ja, inte är dom dödssjuka direkt men snorar och hostar så hela den här veckan är ju körd iallafall. Okej, nu sa jag precis till min treåring (som alltid är naken) att det vore bra om han satte på sig lite kläder. Hans svar: Det gör jag aldrig. Nähe. Nej nej, det gör du aldrig det nej. Okej. Så här andra barnet kan jag ändå tycka att den här trotsen (hatar ordet, men ni fattar vad jag menar) är rätt rolig. Kanske inte så mycket när han står i rabatten (jo) och kastar sina vantar och vrålar att han ska flytta till en annan familj när jag är lite stressad och vi ska till förskolan, men liksom idén med att han bara måste konstra för att bevisa sin (obefintliga) självbestämmanderätt. Eller liksom det förutsägbara  i det hela, jag vet inte. Börjar förstå nu varför syskon som växer upp i samma familj har olika uppväxter, trots att föräldrarna (vi) tänker att vi är likadana mot barnen. Nils kommer undan med så himla mycket mer bara för att han är minst och vi liksom glömmer hur vi behandlade Ellen i samma ålder. 

Vad var det jag egentligen skulle säga då? Jo! Jag kollade våra matkostnader för januari nu när månaden är över och vi ligger 50% under december. Heja oss, bra jobbat osv. Jag ska inte säga att jag njuter av att tänka på pengar, men jag njuter av att komma ha råd med riktigt fina grejer framöver utan att nalla på sparkontot (det stora, mer permanenta, sparandet). Varje gång jag får ett triggerhappy köpfinger på typ ytterligare sängkläder på HM Home (min stora last i livet) så tänker jag på att jag kommer kunna köpa t ex Montanas Free x Teklan-hylla till vårt arbetsrum. Eller Paul Smiths (??) lampa Anglepoise till vardagsrummet där uppe. Eller ersättningar till nästan hälften av alla våra växter som vi fick slänga i höstas pga himla trips (äckliga små skadedjur som dödar allt och är omöjliga att bli av med). 

Okej, nu är klockan tjugo i tio och jag borde verkligen gå ut en sväng med barnen och sätta på mig duscha/sätta på mig kläder. Måste erkänna att jag nästan kan gilla att vabba lite ibland, framförallt som idag när jag fårjobba efter lunch.

Vill jag ha fler barn?

 Jag drömde att jag var gravid inatt. Det var inte så specifierat, as dreams go, men det var inte precis i slutet eller precis i början. Jag fick panik. PANIK. För nåt år sen kände jag rätt starkt att jag ville ha ett barn till, men inte tillräckligt för att forcera rädslorna jag har kring detsamma. Med Nils och Ellen var önskan om barn och sen syskon större än rädslan eller så hade jag liksom inget val. Det var mer en naturkraft i önskan efter dom. Det här är en leisure-önskan. En sista drink-önskan. Solnedgångsönskan. Efterrättsönskan när man egentligen är supermätt, men det är ju så gott. Den är inte starkare än rädslan, den sortens önskan. Den är mer en tanke på om livet skulle kunna bli ännu bättre?

Och det är skräcken för livsbalansen jag räds. Att jag tar mer än jag förtjänar. Vi har det ju så bra nu, bättre än så många andra, så det vore balans om det skulle bli kaos. Det är också grejer som att jag inte vet om min kropp orkar en gång till. Jag är lite för tjock för att vara bekväm med att belasta kroppen på det sättet en gång till. Då skulle jag vilja gå ner i vikt först och det fan är en sån jävla mental battle att jag inte vet om jag vill öppna det locket. Det är tacksamheten för att ha fått friska barn och rädslan för vad motsatsen skulle göra för vår familj. Det känns ju som om tiden knappt räcker till som det är, hur skulle det bli med ett barn som behöver extra allt? Vi har ju ansvar för dom två vi har och deras liv, och våra liv. Vår ork. Vårt förhållande. Inget av det (förutom sjukdomsgrejen) tänkte jag på med Ellen eller Nils. Familjen var inte klar förrän Nils kom och så var det bara. 

Sen är det hela grejen med att jag känner att jag vill vara närvarande för barnen jag har och vi har precis fått näsan över vattenytan lite och börjat få lite mer tid för oss själva. Jag har tid, lust och ork med MIG nu. Det hade ju försvunnit med ett barn till. Mitt jobb hade inte alls passat ihop med att ha bebisbarn igen. Alltså inte att dom skulle ha nåt emot det, men bara var jag är och hur jag vill jobba. Det vanliga livet börjar komma mer och mer (i den mån det går) och fan vad det är skönt. Jag vill mest ha fler barn när jag har små barn tror jag. När jag ändå har vaknätter och byter blöjor och håller på. En till då spelar inte lika stor roll som nu när jag ä n t l i g e n får sova och vi har kvällarna till varandra och ingen har blöja och jamen ni fattar. Man är verkligen olika där för jag har kompisar som liksom behövde komma ur fasen för att vilja igen osv. (obs i den mån man kan välja, det är inget jag tar för givet men för oss vet vi ju hur det blev liksom). Och sen har vi det här med att Ellen och Nils är så himla tajta och hur skulle det vara för en sladdis typ.

Men then again, hade någon kunnat garantera mig en okej graviditet, kejsarsnitt och ett friskt barn så hade jag förmodligen hoppat på det tåget. För det är klart att barn som man får är rätt. Det blir rätt. Antar jag. 

Hur känner ni?

Spartips

 Det jag HADE tänkt säga igår, som försvann i myllret av allt annat som tydligen kom ut, var att jag har ett toppenbra (och o-originellt) spartips till er. Är ni beredda? Okej, här kommer det:

Avregistrera er från nyhetsbrev. 

Lätt va? Nej, men skämt åsido så började jag avregistrera mig från nyhetsbrev i höstas för jag var 1) trött på att lägga så mycket tid på att rensa mailen och 2) så trött på att bli påmind om grejer jag inte behöver. Eller egentligen började slutet för nåt år sen när jag avföljde nästan alla modekonton som jag har följt av intresse + pga jobbet de senaste kanske tio åren. Att jobba i modebranschen och vara "tvungen" att ha koll på det senaste ger ju också den negativa utvärderingen av en själv och ens kropp och ens grejer som inte håller samma standard. Så när jag slutade jobba med modegrejer så avföljde jag först allt som inte var relevant för mig som person och GAWD var det skönt att slippa se alla smala modeller (för mig som inte alls kan identifiera mig i det). Sen avföljde jag andra konton som också bara handlade om yta. Sen flyttade vi till Lidköping och absolut att folk bryr sig om yta här men det är liksom inte deep-södermalm. (Ingen säger liksom åh! Det är är Vibskov SS19 va? och ser ner på en för att 2019 INTE är 2021 och heller inte "vintage") Och SEN började jag avfölja nyhetsbrev. Så just nu har jag faktiskt absolut ingen aning om vad som är trendigt eller hur jag bör se ut för jag matas inte av det alls. 

Det. Är. Så. Befriande.

Jag kan inte beskriva det nog med ord. Absolut att hela grejen med att jag sitter hemma hela dagarna och inte träffar nån gör att jag bryr mig lite mindre än vad jag hade gjort i vanliga fall, men även när jag bryr mig så bryr jag mig för MIG. Vad JAG gillar och passar i, inte vad trenderna som ändras för att öka konsumtion säger. Jag är inte riktigt där än när det gäller heminredning, men jag försöker styra om även där till mer hållbara, långsiktiga val och inspirationskanaler. Och så bonusen: jag spenderar mindre pengar. Win-win. Testa en månad vettja!

Mer ekonomi (och mat) dårå

 Jag sa ju att vi inte skulle hålla på och greja med att avsluta abonnemang och sånt. Självklart har jag därför avslutat abonnemang och sånt. När jag gick igenom funktionen i vår mobilbanksapp med kategorier för olika grejer insåg jag att vi har betalat över 1000 kronor i liksom "extra"-abonnemang på olika grejer. Vi pratar alltså ej TV- eller bredband (ja, vi har TV med tusen kanaler som vi aldrig kollar på så det ryker nu till sommaren när bindningstiden för det går ut också) utan

Netflix (behåll)
Viaplay (ingår i TV-grejen, behåll för nu)
CMore (avslutat)
Disney+ (behåll pga fredagsmys = disneyfilm)
dn.se (behåll)
svd.se (avslutat)
aftonbladet.se (avslutat)
expressen.se (avslutat)
gp.se (avslutat.)
NLT (lokaltidning, behåll)
Bookbeat (böcker = behåll)
nytimes.com (skulle avsluta, fick 50% rabatt i ett år så jag behöll.)

Här kommer ett tips till alla prenumerationstjänster: se till att det är enkelt att säga upp och bonus: gör gärna som nytimes och släng in en halvering av kostnaden MED FRI UPPSÄGNING. Gör absolut inte som GP där jag, trots att jag bara hade webbabonnemang, var tvungen att fkn RINGA in, sitta i telefonkö och prata med en faktiskt människa för att säga upp. Kommer aldrig någonsin betala en krona till till gp bara för att jag blir så förbannad. Berättade f ö det för Andreas som sa att det finns forskning som visar att ju enklare det är att avsluta abonnemang, desto längre stannar kunderna kvar. Har ej orkat googla detta, men han var typ chef över tv-abonnemang för några år sen så jag tror att han har sin fakta under kontroll.

Har också tagit tag i att ringa till min telefonoperatör och nedgradera mitt abonnemang till halva priset, men samma allt annat. Total månadsbesparing (räknar) 915 himla kronor i månaden. Det blir 10980 kronor om året det och det mina vänner är en rätt så unnig jävla långhelg för två det. Och nu kanske Vän Av Ordning kan tycka att det ju knappast är att spara pengar när utgifterna i sig var rätt onödiga till att börja med och det kan väl hen ha rätt i, men det kommer komma gånger i framtiden när jag kommer tycka att det är värt det igen. Peppe har sagt massor med gånger att nyheter måste få kosta och jag kan ha använt det som anledning att ha betalt så mycket för nyheter varje månad, men det känns också rätt bra att tänka så. Nu är vi iallafall lite på paus ett tag.

What else? Försöker hålla koll på vårt matkonto men alltså jag får bara ångest? Och vi har ingen* mat hemma. Okej med smoothies och onödig välling, men liksom det enda roliga jag har just nu är matlagning. Det är skittråkigt att få dåligt samvete för att jag handlar på Ica när Willys är billigare (enda 2 som har hämt/hemkörning här i stan) bara för att Willys plockpersonal inte har en aning om vad en fräsch grönsak är. Och plötsligt är nåt billigare på det ena stället och så sitter jag med två typ halvfulla varukorgar med en massa meck och leveranskostnader och JAG ORKAR INTE. När vi får (vill/kan) gå i mataffärer igen så kan jag ju välja mina egna himla grönsaker och då får vi väl värdera om då, men nu tänker jag återgå till Ica och så får det vara med det. 

* ljug/medelklassöverdrift. Vi har absolut mat hemma. Vi har väl mat hemma för en belägring av Sverige närmsta månaden om jag verkligen skulle anstränga mig, men jag VILL inte anstränga mig. Jag vill kunna v ä l j a. Jag vill kunna gå på feeling. Hur då kanske Vän Av Ordning som tänker på matplaneringen undrar nu och så här: vi storhandlar en gång i veckan generellt. Jag gör ofta matplanering kanske var femte dag? Eller jag liksom planerar den på förhand och sen kanske det inte alltid blir så. Och eftersom jag inte vill slänga nån mat så anpassar jag det vi äter så vi gör av med det vi ändå har köpt. Det innebär att om jag gör exakt som jag vill så fyller vi på vårt torrvaruförråd så basgrejer** alltid finns där när det typ är extrapris eller jag kommer ihåg och sen köper vi frukt, grönsaker*** och mejeriprodukter**** varje vecka + påfyllning torrvaror. Kyckling köper jag på extrapris och fryser in och övrigt kött köper vi från lokala producenter och plockar upp ur kylen vid behov. Sist vi köpte var i mitten av december och vi klarar oss kanske 2-3 veckor till på det. För övrigt himla bra sätt att se till att vi äter kött mer sällan. Man vill ju liksom inte "slösa" med sånt fint kött på äcklig mat liksom. En påfyllning är väl typ 2 kg nötfärs, 2 kg fläskfärs och så nån grytbit + korv. Iallafall. Nu ekar det fkn TOMT i mitt kylskåp och det är så himla oinspirerande. Den här veckan har vi kvar (att laga enligt matlistan) kycklingpinnar med tillbehör samt pasta med tomatsås dvs mat man lagar i sömnen typ. 

** I skafferiet + förrådet: mjöl av diverse sorter, torrjäst, havregryn, bakpulver, salt, diverse olika sorters bönor, röda linser, bulgur, ris, diverse pastasorter men alltid lasagneplattor och spaghetti + annat, krossade tomater, tomatpuré, tacosås, soltorkade tomater, majs, oliver, inlagd kronärtskocka, kött- och grönsaksbuljong, rapsolja, olivolja, balsamvinäger, kinesisk soja, japansk soja, sesamolja, majonäs, srirachasås, ketchup, senap, kaffe, potatis, gul lök, röd lök, vitlök, matvete, nudlar, makaroner, majskakor, festisar, nachochips. Vi har typ allt det i köket + en extra uppsättning i förrådet.

I frysen: broccoli, ärter, haricot verts, tortillabröd, hembakt bröd, rostbröd, dill, koriander, persilja, Findus libanesiska falafel, kycklingpinnar, krögarpytt, köttbullar och kycklingköttbullar.

*** Vår basuppsättning som jag fyller på när det tar slut: morötter, zucchini, spenat, körsbärstomater, gurka, blomkål, vitkål, rödkål, paprika, rödbetor, bananer, äpplen, citron, koriander, ofta avokado

**** Basuppsättning som typ aldrig är slut pga påfyllning ofta: grädde, creme fraiche, mjölk, smör, philadelphiaost, ost, fetaost, halloumi, parmesan, labneh

Ja, nej men ni ser ju själva anledningen till vår otroliga matkostnad. Obs! Jag vill väldigt gärna säga nu att vi nästan aldrig slänger mat (förutom det barnen lämnar på tallriken pga euw) så vi har liksom en ständig rotation av ovan. Och har man det kan man nästan vid any given moment laga nästan vad som (förutom kött/kyckling-grejer som kräver specifik köttdetalj) på matlistan. 

Det var inte alls meningen att det skulle bli så här långt eller ens handla om mat men hah jaja. Enjoy då.

Prokrastinerar (Matlista 2020)

 Jag borde ta tag i att göra en presentation med scopet och tidslinjen för mitt projekt, men eftersom det inte ska vara klart förrän på fredag så prokrastinerar jag. Tyvärr har jag redan tömt diskmaskinen och lagt in en tvätt och vikt allt annat och städat undan och bäddat och så så här kommer väl matlistan 2020 då enligt popular demand.

VEGETARISKT:

• Broccolisoppa med hembakt bröd
• Morotssoppa med quesadillas
• Rotsellerisoppa med äppelkrisp, dill och citron + bröd
• Ängamatssoppa
• Grön ärtsoppa med rågbröd och hummus
• Potatis- och purjolökssoppa + pannkakor
• Brasiliansk linssoppa med svartkål
• Sydfransk saffranssoppa med chilirouille och krutonger
  
  
• Pasta med tomatsås
• Linsbolognese med spaghetti
• Pasta med rostad blomkål, vitlökssmör, citron och persilja
• Pasta med broccoli och bladspenat i ostsås
• Gräddig pasta med grönkål, mörötter och squash
• Aglio é olio med mangold och körsbärstomater
• Pasta med pesto och lättkokt broccoli
• Spaghetti med oliver, broccoli och fetaost
• Vegetarisk lasagne
  
  
• Falafel med bön- och blomkålssallad och favoritsås + libabröd
• Libabröd med hummus, stekta kikärter, rivna morötter och gurksallad
• Bulgur med rödkålssallad, halloumi, gurksallad och sås
• Bönchili med tortillabröd, guacamole och sallad
• Sötpotatistacos med refried beans, gräddkokt majs och inlagd rödlök
• Kantarelltacos med pepparrotskräm, västerbottensost och inlagd rödlök
• Halloumisouvlaki med dilltzatziki och grekisk sallad
• Potatispizza med getost, honung och rosmarin
• Kantarellpizza med gruyere och svampkräm
• Svampstroganoff med ris och svarta bönor
• Rotfrukter i ugn med bladspenat och böndipp med soltorkade tomater
• Indisk kikärtsgryta med sötpotatis och ris + raita
• Halloumiburgare med coleslaw
• Grekisk böngratäng med tomat och fetaost
• Grönsaksbiffar med tzatziki, spenat och fetaost
• Varma mackor
• Ratatouille med pistou och rostad potatis

KYCKLING

• Kycklinggryta med syltlök och grönsaker i ugn
• Kycklingpinnar med potatis, morötter, ärter och kall dillsås
• Kycklingpasta med spnat och soltorkade tomater
• Kycklingkebab med sallad och två såser
• Kycklingenchiladas med paprika, rödlök och majs
• Ceasarsallad med ugnsrostade körsbärstomater
• Kycklinggryta med oliver, mynta och citron + ris och creme fraiche
• Sesam/sojamarinerad kycklingspett med grillad och och ris + sesammajonäs
• Kycklingwok med ris och favoritsås
• Falsk viltgryta med timjan och enbär + grönsaker i ugn

FLÄSKKÖTT

• Fläskkotletter med dragonsås och grönsaker i ugn
• Köttfärssås med grädde och morötter + pasta
• Carnitas med fänkålscoleslaw, inlagd rödlök och guacamole
• Plommonspäckad fläskkarré med potatis och sås
• Pasta carbonara
• Potatissallad med kassler och sallad
• Vitlöks- och svampfärs med ingefärsmorötter i salladsblad + guacamole

NÖTKÖTT

• Biffar med ugnsrostade grönsaker och snabb sås
• Köttfärssås och spaghetti
• Chili med inlagd rödlök, gräddfil, nachos och guacamole
• Köttbullar med potatis, sås och lingonsylt
• Lasagne
• Risoni med rostade grönsaker, snabb sås och köttbullar
• Lövbiff med hummus, rödkålssallad, gurksallad + bröd
• Japansk lövbiff med ris, broccoli, avokado och sesammajonäs
• Köttfärsspett med ezme, yoghurtsås, rödkålssallad med sumak och labneh
• Chili con carne med ris
• Biff stroganoff med rödlök och cornichons + ris
• Nudlar med purjolök, broccoli och marinerad lövbiff
• Pastagratäng med snabb köttfärssås

KORV

• Falukorv i ugn med potatismos
• Allt-i-panna
• Korv stroganoff och ris
• Sallad med matvete, chorizo och fetaost
• Stekt falukorv och stuvade makaroner
• Grah - bönsoppa från Balkan med rökt korv

Gud vad skönt att ha det gjort hörrni! Ni får väl copy-pastea in det nånstans och ta fram när inspirationen tryter.

Om livet

Jag var på promenad med min kompis som förlorade sin förälder här i julhelgerna. Vi har inte setts på kanske fem år, men det kändes som en vecka. Första gången vi träffades tror jag att jag var tretton år. Det är tjugofem år sen i år. Jag har tänkt jättemycket på honom från och till, men livet har hänt oss båda och det har inte blivit av. Men jag kände igår att han har saknats mig. Vi var ute i över tre timmar (varav en stående i min trädgård) och min stegräknare i telefonen sa trettontusen steg och tio kilometer när vi var klara. Vi pratade om livet, och allt som hänt sen sist, och vi pratade om döden. Den förlamande jävla döden. Sen pratade vi om barn och deras inneboende livsglädje och förmåga till acceptans. Hur mycket dom förstår och hur dom på nåt sätt accepterar situationen på ett annat sätt än vuxna. Kanske för att dom är så otroligt i nuet? Att dom kan skapa en sån där tsunamivåg av sorg med en enkel fråga och samtidigt vara livbojen som ser till att man hittar upp till ytan och får dra ner luft djupt i lungorna. Det går liksom inte att gömma döden för barn. Dom frågar tusen frågor och försöker förstå och sen skiftar deras fokus mot nåt annat som är lite mer greppbart som är här och nu. Kan vi lära oss nåt av det som vuxna kanske? 

Mina barn är liksom LIV förkroppsligat. Dom vaknar varje morgon och längtar efter den nya dagen. Allting KAN vara ett äventyr om man bara vill osv. Som vuxen som ädnå behöver förhålla sig till typ tider och möten och sånt är det ju sjukt irriterande ibland, men man måste ju ge dom att dom är bra på att leva livet.

Just nu lever jag livet med tusen möten och uppstart av tre projekt och som toppen på kakan så har jag fått nåt så fjantigt som hälsporre. Det gör ont så INI och vi kan även konstatera att man absolut under inga omständigheter ska gå en mil om man har begynnande problem med ont i hälen. Jag kunde knappt ta mig runt här hemma igårkväll och nu sitter jag med Ellens himla snutte rullad runt foten så jag kan slippa trampa på hälen när jag sätter ner foten. Nu börjar mitt nästa möte hej!

Om döden

 Jag har tänkt mycket på det här ämnet sen jag var med och upplevde det själv i en nära relation. Jag tänker på döden. Att uppleva död gör någonting med en. Jag tänker inte låtsas som att jag pratar för alla som har på nåt sätt drabbats. Allas upplevelse är deras och döden kan se olika ut. Jag har upplevt den uppslitande versionen och den efterlängtade vilan. Eller jag har ju inte upplevt döden alls egentligen eftersom jag lever, men jag har stått bredvid. Det är svårt att veta om mina tankar och känslor kom innan eller efter för jag kommer knappt ihåg livet innan. Jag kommer ju ihåg minnen och så där såklart, men inte om vissa resonemang fanns redan då eller om det kom med och/eller efter mamma dog. För mig personligen är det som ett före och ett efter. Då, när jag hade en mamma, och nu, när jag inte har det. Okej, det lät ju banalt men det är som att livet innan var en sak och livet efter är nåt annat. Inte bara för att tiden och timingen gjorde att mitt liv nu är helt annat än det var då. Jag har bott på fyra ställen där mamma aldrig har satt sin fot. Jag har gift mig. Jag har fått två barn. Jag har bytt jobb, och sen bytt jobb igen. Jag har flyttat till Lidköping. Inget av det, förutom kanske bröllopet och vår första lägenhet, visste mamma ens om innan hon dog. 

Det är klart att det blir en annan typ av liv då. Det är klart att jag hade gjort vad som helst för att få uppleva allt det med mamma. Men nu blev livet inte så och hur sorgligt det än är att tänka tanken att vi inte får dela på allt det här så är det här också bra. Livet går vidare och plötsligt en dag så är det inte det första man tänker på. Eller det enda. Och igen, hur gärna jag än hade önskat motsatsen så blev livet så här. Det går liksom inte att leva det enda livet vi har och samtidigt önska att det var ett annat. Det går inte att fastna i vad som kunde ha varit när det enda vi vet att vi har i vårt eget liv är här och nu.

Döden har gjort mig oförmögen att tänka eller drömma framåt för att jag vet hur bräckligt livet kan vara. Döden har också fått mig att uppskatta det jag har, istället för att sörja det jag inte har. Till sist har döden gjort mig ganska neutral till själva döden som företeelse. Jag vet inte om det är realisten i mig eller om jag är en oempatisk sten, men döden som en del av livet känns så mycket mer naturlig nu. Vi styr inte över den. Vi kan inte bestämma över den. Den händer och livet är ett liv fram tills dess. 

Jag menar inte att jag inte känner med varje enskild förlust bara för att jag accepterar att döden är en del av livet. Min (fd ingifta) moster har precis förlorat en förälder, mina kusiner sin morfar. En av mina barndomsvänner sörjer sin nyligen bortgångna pappa. Min mans bästa kompis har obotlig cancer. Jag känner otroligt mycket med alla drabbade, men jag har ingen barriär mellan mig och själva döden. Jag vet inte hur jag ska förklara. Det är som att jag liksom accepterar att det händer för att jag har accepterat att det kan hända. Förstår ni vad jag menar då? 

Jag vet inte vart jag vill komma med det här. Min egentliga tanke med att skriva om det var egentligen en reflektion över hur jävla dåliga vi är på döden i Sverige. Hur vi som kollektiv liksom ignorerar döden och gör allt för att undfly den (well, ett rätt så selektivt urval av grejer iallafall) så när den väl inträffar kan vi inte ta åt oss den. Döden är ju ofattbar som fenomen på nåt sätt, men genom att aldrig prata om den blir den Det Onämnbara. I andra kulturer är döden mer närvarande. En del sitter vaka efteråt. Sorgeprocessen blir något kollektivt. Andra har så mycket död runt omkring sig så det är oundvikligt att det blir en del av livet. 

Här är det en väldigt solitär upplevelse. Rädslan för att göra fel och säga fel isolerar de drabbade. Jag har varit på bägge sidor och även om jag försöker ändra på det så finner jag mig själv i den situationen ändå; att jag inte hör av mig eller vet vad jag ska säga.

Varför är det så här? Varför vågar vi inte tänka på döden? Vad skulle hända om vi liksom embraceade det faktum att det enda vi vet om livet är just att det tar slut? Skulle vi bli mer närvarande? Skulle vi bry oss mer om varandra? Hade vi älskat mer? Uppskattat dom mindre sakerna mer? 

Jag tror ju det.