onsdag, januari 16

Onödiga surdegar

Igår började jag på Peppes Friday Lab. Jag såg för ett par veckor sen att det fanns platser över och fick ett litet infall och bokade. Nästa vecka ska jag ha utvecklings-/lönesamtal med min chef och jag tänkte sälja in idén att jobbet ska betala då (håll tummarna) men om inte så är jag fan värd en liten investering känner jag. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva för jag vill säga så himla mycket så vi kanske bara ska köra lite ostrukturerat babbel? En sak som slog mig igår under en övning var hur jag blev väldigt känslomässigt påverkad och att jag inte landade förrän efter jag hade kommit hem, ätit micrad soppmiddag, dansat kvällsdansen (hela familjen dansar i vardagsrummet till dagens låt), klätt av och på barn pyjamas, borstat tänder och läst saga. Inte förrän jag satt i vårt mörka sovrum med Nils i famnen och tvingade mig själv att lyssna till hans andetag när han drack mjölk och kände hans tyngd i min famn och hans mjuka hud mot mina läppar kunde jag grounda mig till nuet och lugna ner kroppen. Ända sedan "nästan-väggen" 2012-2013 får jag rätt starka fysiska reaktioner på jobbiga känslor. Jag har visserligen alltid varit typen som har rodnat vid föredrag, halsen har stockat sig vid utvecklingssamtal och jag har väl aldrig grälat utan tårar, men nu för tiden får jag bzzzzzzt i huvudet och hjärtklappning vid plötsliga känsloutbrott. Ni som har haft högt blodtryck kanske känner igen er i uppivarv-känslan? Grejen är att jag verkligen inte väntade mig det igår. Min tanke med att söka Friday Lab var att få hjälp med lite livsriktning i brist på bättre ord. Jag tänkte mig lite hjälp att bena ut vad fan det är jag vill här i livet och vad jag ska göra med min karriär ("karriär") och hitta nån form av work-life-balance och nej, men kanske bli lite inspirerad. Jag hade INTE tänkt att det skulle sätta igång en massa existentiella tankar och ganska snabbt tydliggöra att det jag saknar right here, right now snarare är tid för MIG privat. Istället för work-life balance skulle jag behöva hitta nån form av mom-life-balance. Och anledningen till ångesten som svepte in igår är väl kanske att just det är en av mina nämen jag låtsas att det regnar och tänker inte på det-ångestar: jag är en kass kompis. Och här kan vi rada upp en hela länga mer eller mindre godtagbara anledningar och orsaker som motsäger det, men för mig, i mina känslor, KÄNNER jag att jag inte är en lika bra kompis som jag vill vara.

Jag lyssnade för övrigt på Lina Thomsgårds psykolog-podcast Dumma Människor häromdagen och ett avsnitt handlade extremt förkortat om nåt som kallas kognitiv dissonans. Det är när ens känslor och agerande inte stämmer överens och den krocken framkallar obehag hos människan. Det i sig är väl värt ett eget blogginlägg men för nu så nöjer jag mig med att säga att just det begreppet stämmer extremt bra in på hur jag känner/agerar när det gäller vänskap och mina kompisar. Jag tänker och vill vara en bra kompis, men jag svarar liksom knappt på sms och skickar då verkligen inga egna.

Inte. Så. Trevligt.

Iallafall, under en övning igår blev det iallafall väldigt tydligt för mig att det jag saknar i mitt liv är just ett eget liv och framförallt en finare och bättre relation med dom jag bryr mig om. En närvarande relation kanske jag ska säga? Och jag VET ju det och det var ju inte newsbreaking i sig, men det blev liksom satt på print igår och då kom väl ångestmolnet svepande direkt. Varför har jag inte gjort nåt åt det? Varför prioriterar jag inte mina vänner? Varför blablabla. Innan nån håller upp handen och ba men det är ju inte speciellt konstruktivt att tänka så så nej, jag vet. Men jag tänker att det är rätt bra för oss att löpa den linan ut, låta känslorna storma lite och vara i ångesten en stund tills det värsta ebbar av. SEN kan man vara konstruktiv. Jag tänker nämligen att just dom känslorna också hjälper till att flytta prioriteringar. Att få känna exakt hur viktigt det faktiskt verkar vara när jag slutar trycka bort det och låtsas som ingenting. Och okej, nu återkommer jag till podavsnittet ovan (Så gör du fienden till vän (Benjamin Franklin-effekten)) där psykologen Björn Hedensjö avslutade avsnittet med att berätta om en övning han gör med sina klienter kring just kognitiv dissonans. Han sa att han brukar be personen tänka sig livet som ett tåg där ens agerande/handlingar är loket och sen kan tåget ha ett par vagnar med känslor och tankar. Kontentan av övningen är att ens agerande drar med sig känslor och tankar i mycket högre utsträckning än det omvända och att hjärnan är konstruerad till att korrigera känslor efter händelser. T ex om någon är hundrädd så kommer det inte hjälpa att försöka övertala den personen att inte känna så. Därför används t ex KBT där personen utsätts för hundar och slutligen sitter och klappar en hund. Just det agerandet menar han (och forskning) i sig självt korrigerar känslan och tankarna kring just hundar. Här sitter jag och klappar en hund och det är ju ganska mysigt alltså är hundar mysiga. Typ så. Om vi går tillbaka till min ångest och mitt obehag inför situationen jag har satt mig i så kände jag lite att nämen vad FAN. Nu ska jag fan följa det där själv också. Så imorse skickade jag ett sms till en kompis som jag verkligen tänker jättemycket på men som jag inte har träffat på alldeles alldeles för länge och som jag har skjutit på att höra av mig till just för att vi inte har träffats på så länge och kanske är det jobbigt och hon kanske inte gillar mig längre och yadayada. Vilket är fullt möjligt att hon visst det känner, men det blir ju inte bättre av att jag skjuter det hela framför mig?

Ja, just det, jag bråkade såklart med Andreas igår också (given) så vi sov i olika sovrum inatt och träffades kanske 5 minuter imorse när jag lämnade över Nils för att jag skulle åka till jobbet. Så om känslan är frihet och härlighet amen? Nej. Men jag känner mig nöjd över att äntligen ha tagit tag i saker som ger mig ångest. Okej, nu måste jag jobba. Kan inte ni berätta (anonymt eller inte) över grejerna ni har ångest över så kanske vi kan peppa varandra?

lördag, januari 12

Ögonblick

Imorse vaknade jag till av Ellen som hoppfnittrade och klappade mig på kinden och sa det är dags att gå upp nu lilla mamma! Men Andreas frågade igår om jag ville ha sovmorgon så jag frågade om hon kanske inte kunde tänka sig att vara lite med pappa så jag kunde få sova och HÖR OCH HÄPNA så gick hon med på det utan krusiduller och stängde till och med dörren efter sig. 09.24 vaknade jag och kollade telefonen, helt mör av sömn. Barnen stormade in och tjöt av lycka och kramades och pussades och var allmänt ljuvliga. Sen gick jag ner och gjorde en Full English Breakfast, bakade tomater, hashbrowns och hela baletten och vid matbordet var det tyst för hela familjen åt. Ingen skrek eller berättade att dom äj lite lessen faktiskt eller hällde ut vatten och min mat var varm och god och kaffet starkt och ähmen fan NYP MIG. Nils hittade sin egen skugga i förmiddagssolen som skiner rakt genom huset och lekte sen tittut med den medan jag satt och bara tittade på ljuvligheten som är ettåringar. Nu lägger Andreas barnen och jag sitter i sovtisha i soffan och har till och med kunnat soffhångla lite med min man för barnen har roat sig, och varandra, själva. Tänker att jag behöver spara att det kan vara så här i minnesboxen att ta fram till sämre tider.

Till exempel igår. Jag kom hem från jobbet och bägge barnen var svintrötta och Nils ville BARA bli buren och Ellen gnällde oavbrutet. Det var jag är ledsen och jag får inte... och ööööuuuhhh NILS TAR MIG. Inget barn åt, trots mutmat och hunger. Både jag och Andreas höll på att krevera av irritation gentemot vårt äldsta barn och när jag ÄNTLIGEN fick upp Ellen och hade mutat i henne en miniavokado och en smoothie och borstat tänderna så kräktes hon över hela sig, hela mig och hela badrummet. Mitt i saneringsprocessen där jag satt på knä i trosor och BH och torkade kräksigt golv ringde Sector Alarm och sa att larmet hade gått i butiken. Ringde chefen samtidigt som jag tvättade håret på Ellen och försökte undvika känslan av undergång. Ellen blev i och för sig både pigg och på jättebra humör i duschen och satt sen och berättade den ena sagan efter den andra för mig och Andreas och sen somnade hon på tre sekunder när jag väl vågade släppa i säng henne utan omedelbar kräksrisk. Jag och Andreas tittade på nån dålig action/doomsday med The Rock och sen fastnade vi i nån form av diskussion/konversation om livets förgänglighet och tiden och livet och saligheten och gick väl och lade oss halv två. Vid fyra vaknade jag av att Ellen klättrade upp i sängen och sa att hon ville ha vatten och blev såklart genast livrädd för mer kräks. Det visade sig vara exakt som hon sa, hon var törstig, och efter att ha flyttat oss till gästrummet och satt på sovmusik så somnade vi (iallafall jag) om. Därav eget sovrum imorse.

Två sidor av så här är föräldraskapet-myntet.

onsdag, januari 9

Svar på frågor 4 - om relationer

Mikaela undrar: Jag som älskar relationer vill fråga vilket ditt/dina bästa tips är för att upprätthålla en bra kärleksrelation? Som bonusfråga, vilken är din relationssuperkraft?


Åh, relationer är ju det bästa som finns! Och det svåraste ibland. Fan när jag har varit vansinnig på Andreas och bara känner att vi bråkar om samma jävla grejer hela tiden och sitter och affektgooglar "snabb skilsmässa" och letar treor på hemnet så känns det ju INTE speciellt kul, men då är det på nåt sätt ändå fint att veta att det bara är i just affekt. I den riktiga verkligheten vill jag ju absolut inte skilja mig eller flytta men i stunden, I STUNDEN, gawd vad jag kan känna att nej men det här är fan sista jävla gången NU ORKAR JAG INTE MER. Och då är det ju bra att vi rätt tidigt i vår relation kom överens och tummade på att aldrig nånsin yppa orden "göra slut" i ett gräl för fan det ska inte hänga över en att den andra hotar med att göra slut så fort det inte är hundra eller blir ett gräl. För en dag är det den känslan av att bli lämnad eller kanske bli lämnad eller bli bortprioriterad som hänger kvar, långt efter det egentliga grälet är över för tilliten är ju på ett sätt förstörd. Om en inte i en etablerad relation kan lita på att den andra står kvar när det stormar, vad ska en hålla fast i när det känns jävligt då? Vi har å andra sidan också lovat varandra att berätta så fort det inte känns bra, på riktigt inte bra, så vi kan försöka fixa det tillsammans istället för att potentiellt hamna i en situation där den ena redan har gjort slut i huvudet utan att ens ge den andre en chans. 


Det började ju lite neggigt va? Men å andra sidan, att få känna sig älskad och trygg och veta att den andra är där oavsett är väl ändå rätt basic? Och det är ett av mina tips: hota ALDRIG med att göra slut. Tänk det, googla, hemnetta, ring en kompis och skrik, gör vad du vill men säg för helvete inte dom orden högt om det inte är på riktigt. Det sårar och förstör. 


Sen tror jag, baserat på alla fina, funktionella relationer i min omgivning, att en av grunderna i ett bra förhållande är att vilja den andra allt gott i världen och därför inte jämföra sig eller räkna/mäta/missunna. Nu menar jag INTE att man ska acceptera ett ojämställt förhållande, men om man lever tillsammans med någon som respekterar en och vill ens bästa så kommer den personen VILJA leva jämställt. VILJA ändra sitt beteende för att man ska må bra. Och om man orkar hålla tag i den tanken och lita på att den andra också gör likadant så blir det ju lättare att handskas med men vad fan, nu har jag tvättat typ all tvätt i flera veckor eller men varför går du aldrig ut med soporna? eller men VARFÖR ÄR DET SÅ JÄVLA SVÅRT ATT STÄLLA UNDAN DINA JÄVLA SKOR? Det är ju också lite bra att försöka fundera lite på ens egen perfekthet innan man säger grejer som dom ovan. För ok, det är sjukt jävla irriterande att plocka undan dom där jävla skorna hela tiden, men är det kanske inte så att man själv också gör lite irriterande grejer som den andre ändå lever med? (Obs samtliga exempel ovan är direkt ur mitt liv.) Att leva tillsammans med en annan är ju liksom inte att få precis som man själv vill hela tiden, men inte heller att känna att allting är en kompromiss. Kanske är utmaningen att hitta ett liv som bägge vill leva och är lyckliga i? Där man kanske tar lite mer av tvätten men å andra sidan aldrig går ut med soporna? Där den ena måste lära sig att uttala sina känslor och den andra att tänka ett varv till innan den öppnar munnen (också vi). Det är inte lätt för gamla hundar sitter gärna som dom sitter, men det blir ju bättre. Den andra blir gladare och lyckligare och JAG tycker att det i sig borde kännas som en vinst för en själv. Jag har helt ändrat mitt sätt att bråka på grund av vår relation. Jag har tidigare varit en stor skrikmaja. Släng i dörr-maja. Kasta saker i väggen-maja. Och det fungerar inte ALLS med Andreas. Han lyssnar inte på vad jag säger (säger ju heller inte så mycket vettigt på det sättet) och kommer inte ur känslan av ilska/hat och stänger sig helt. Vilket egentligen är 100% förståeligt, men för mig som är uppvuxen i en familj där alla gjorde så och där alla får ilsketoppar så har det varit jättesvårt och känts som en jättegrej att ställa om till att andas, bita ihop och försöka vara konstruktiv och prata om mina känslor istället för att bara gorma. Mitt andra tips kanske blir: bråka, men bråka om sånt som spelar roll och släpp allt annat så du inte går runt och bygger ilska. 


Mitt tredje tips är nog att uppskatta varandra. Precis som det är lätt att samla oförrätter och skälla lite för tidigt så är det också himla lätt att glömma berätta för varandra att småsaker gör en glad. För det går inte att bråka och aldrig också få veta hur glad den andra är att man finns. Om man ska orka över tid så måste ju balansen mellan härligt och ohärligt iallafall vara säg 70/30? Om man i perioder är uppe i 100, härligt grattis hurra osv! Och är det ibland 30/70 så ja, okej trist så är livet det blir bättre. Men mestadels. Ofta blir jag sur på Andreas för jag tycker att jag gör mycket eller att han inte lyssnar eller inte tar initiativ (obs min surhet har inte alltid med verkligheten att göra) och om jag samtidigt får höra vad fint det är här! eller du är snygg, jag älskar dig! så känns alltid det där andra så himla petitessigt? Och om jag säger högt när jag tänker att han är förbannat snygg när jag tänker det, även om det är när han plockar disken, så är klart att han blir glad? Alltså: glöm inte att försöka se allt som är bra och glöm inte heller att säga det till den andra. Fan, vad bra vi har det ändå! Vad lycklig jag är som har allt det här som vi har skapat tillsammans. 


Och hörrni, var inte rädda för känslor! Det är helt okej att vilja skilja sig ibland, bara man också känner att man aldrig i hela livet skulle vilja vara utan det man har. Det är okej att sätta ner foten och säga att man inte mår bra och vill ha en ändring, men kanske be om det snarare än att på förhand ha bestämt exakt hur det SKA vara?


Jag tror att min relationssuperkraft egentligen är kopplat till det här planerandet och analyserandet och grävandet min hjärna alltid sysslar med. Jag är väldigt bra på att se anledningar till beteenden och känslor. Min man säger att jag kan bli manipulerande pga det så det är inte odelat positivt (pga true). Det innebär i praktiken att jag istället för att bara bli vansinnig för nånting kan förstå varför nåt händer/inte händer och därmed anpassa min kommunikation för att möta den andra, stryka lite medhårs för att se till att det jag vill säga faktiskt tas in. Det som är bra är nog att den andra känner sig sedd och mer öppen för att se problemet och det som är negativt är väl just att känslan efteråt kan vara lite men what wait? Vad hände precis? och känna att de är lite som fångade i ett hörn med bara en utväg: min lösning. Men ja, helikopterperspektiv utanför mina omedelbara känslor och en lösning baserad på förståelse typ? 


Vad har ni för relationssuperkrafter?

måndag, januari 7

Svar på frågor 3 - om föräldraskapet igen

Okej, jag gör ett försök till att svar lite kortare på det jag kanske ser som mer avgränsade eller tydliga frågor i förra kommentaren.


Har barnlivet ändrat dig? 

Ja. Såklart. Hela ens liv som man vet det ändras ju när det kommer en liten hjälplös bebis som tar upp all ens tid och energi och tankeverksamhet. Jag tycker personligen att jag har svårt att dra jättespecifika gränser för när saker ändrades för mig eftersom livet innan barn också bar sina ok. 2012 höll jag på att gå in i väggen. 2013 var jag nykär och dumihuvet som nykära är. 2014 dog min mamma. 2015 är ett svart år och sen planerade vi bröllop och sen blev jag gravid. 2016 var jag gravid och blev mamma. Jag är liksom inte samma som innan det utan barn heller? Jag brukade vara den som umgicks med alla hela tiden, hade telefonen full av sms och helgerna planerade månader i förväg. I år på julafton fick jag inte ett enda sms, och skickade för den delen inga heller. Som ett exempel. Jag är en frånvarande vän. Jag skäms för det och jag skäms inte för det. På ett sätt tänker jag att det är livets gång, att det är okej att relationer förändras med åren och såklart på det andra tycker jag att jag är helt orimligt dålig på att bry mig om dom jag faktiskt älskar, även om jag är kass på att visa det. Alltså innan barn kunde vi ju ligga i sängen till efter lunch och läsa tidningen och äta frukost och ligga och ha det gött och ja, ni fattar. Gå upp, ta en promenad och sen gå ut och äta. Kanske ta ett par drinkar efter middagen for fun? Nu vaknar jag klockan sex även om resten av familjen sover. Jag tror jag kan räkna glasen alkohol jag har druckit sen augusti 2015 och jag har kanske sovit 5 hela nätter sen ungefär samtidigt där hösten 2015. Jag glömmer ord hela tiden och har inte jättemycket att komma med längre under en middag. För nåt år sen var jag hos en kompis på middag med tre andra vänner och den ena hade precis varit i Japan och åkt skidor och skulle snart till Hawaii på bröllop, en hade rest i USA och varit på smekmånad och en hade nyss bestigit Kilimanjaro och skulle dagen efter åka till Shanghai med jobbet. Jag hade...varit hemma i vår soffa och ätit köttfärssås och spagetti, typ. Det som har blivit bättre med barn är väl just att vara i stunden? Att jag på riktigt njuter av små grejer VARJE dag och att jag inte kommer ihåg hur ångest känns. Alls. Ilska, trötthet, sorg, vansinne, nedstämdhet, ledsenhet - absolut! Men ångest? Nope. Eller ja, kanske ångest över att bli sjuk eller att nåt ska hända NO JINX!!!!!!!!! men det har jag lärt mig att knuffa bort med all min kraft.


Var det som du trodde att få barn och sen ett barn igen? 

Alltså jag vet inte? Andra barnet var ju mer same same än första. Fast också inte? Första var OMG HUR GÖR MAN DET HÄR? blandat med känslan att I got this! We got this! och den där himla kärleken. Första barnet var ju också lite vilka är vi? Du och jag, i allt det här? Hur är vi inte bara mamma och pappa? Ser jag dig? Ser du mig? Med andra var det ju mer MEN HEJJE ÄLSKLING KLART ATT DU HÖR TILL och dom där frågorna blev ju lite mer typ roller som var tvungna att vara men också rätt mycket grejer som jag tror vi (främst jag) bara släppte. Lite men skitsamma vem som hänger tvätten om den bara blir hängd. Och skitsamma om det är lite jävla leksaker överallt när det kommer folk och Andreas inte pratar lika mycket som jag (haha, lycka till med det ändå). Det var så mycket bättre att få barn 2 än barn 1, om man får säga så? Rollerna var klarare, man visste lite mer vad som kom och Barn 1 tog ju all övrig tid så barn 2 hängde liksom bara lite på. Jag är SJUKT glad över att vi skaffade (kunde få) barn så tätt som vi fick och skulle göra om det ANYDAY om jag fick gå tillbaka i tiden. Nu är vi liksom på ett ställe där vi har två barn som kan säga att dom är hungriga och som fattar vad man säger till dom och dom sover på nätterna. Vi har hela kvällarna tillsammans (NO JINX igen) för ungarna sover och om vi städar kan dom till och med plocka ihop sina grejer själva. Dom kan äta mat som finns där man råkar vara och kräver inte en rullväska för att få med alla prylar när man ska nånstans. Jag fattar ju att det kommer värre saker framöver, men fan allt jävla FIX som är med pyttisar är ju klart nu? 


Tänker ni på nåt särskilt sätt när det gäller syskonrelationen? 

Ja, förutom det jag redan har skrivit så hoppas vi ju på att dom kan vara varandras bästa kompisar. Eller ett stöd i livet som alltid kommer finnas där. Och att dom på nåt sätt alltid har en medföljande lekkompis när vi ska nånstans, eller hemma för den delen. Där dom kan leka på lite mer lika villkor än vad vi och våra syskon kunde. Sen tycker vi att det är viktigt att Ellen inte får nån ansvarsroll där hon hela tiden ska anpassa sig eller ha koll på Nils. Det är ju vanligt för förstabarn att få den rollen och framförallt när det är så kort tid emellan. Vi vill inte att Nils ska ta skydd i Ellens skugga, men det verkar naturen ha löst så jag tror snarare kanske att det blir tvärtom. Nils är så obrydd och självklar på ett sätt Ellen inte är. Hon är försiktigare i början och han bara kör på. Sen är hon smart as fuck och han avgudar henne så på nåt sätt tänker jag att det nog balanserar ut varandra. Konkret i vardagen så hade vi tänkt att dom skulle gå i olika förskolegrupper nu när Nils börjar förskolan, men Ellen grät i tre dagar när vi berättade det så nu ska han börja i hennes grupp iallafall. Blir det för mycket dom två får vi kanske tänka om, men just nu vill jag tro att det är till det bästa. Han har henne som säkerhet och trygghet och hon har honom på nåt sätt. Hon älskar ju sin lillebror, om än ganska mycket på håll so far. Den här bilden av barn som ligger omslingrade i sängen kommer ju aldrig (tyvärr) komma härifrån. Ellen HATAR när Nils gosar med henne och det är väldigt sällan hon själv vill gosa med honom (även om det händer och då DÖR mitt hjärta).



Har du och A några särskilda käpphästar när det gäller barnens uppväxt eller värderingar ni vill ska finnas i er familj?

Hmm. Svårt. För mig (oss) är det viktigt, jätteviktigt, med respekt. Att barnen känner att vi respekterar dom och deras åsikter, men också att dom respekterar oss, andra barn och andra vuxna såtillvida att alla ska få utrymme och plats. Jag kommer aldrig tycka att det är okej att mina barn bara avbryter och pratar rätt över alla andra, men jag kommer heller aldrig inte ge dom utrymme att prata själva eller lyssna på det dom har att säga eller acceptera att andra tar deras utrymme och plats. Till exempel. Jag tycker också att det är himla viktigt att dom vet att dom är älskade och ja, men här är nog min käpphäst rent allmänt i livet faktiskt: det är helt okej att känna alla sorters känslor. Om det är något jag vill att mina barn får med sig så är det att det är helt jävla okej att vara ledsen och arg ibland. Det är inte dåligt att känna negativa känslor och man behöver inte alls det sträva efter att vara så himla lycklig hela tiden. Man får vara arg och känna sig arg och man får bli ledsen. Och sen, när den känslan går över, så kanske det finns lite glatt därinne? Det är ju svårt att prata känslor med en tvåochetthalvtåring men vi brukar prata om att känna sig glad i magen när saker är kul och bra och härliga och det här med ledset och argt fattar dom ändå (med tanke på att det är ca 50% av tiden vissa dagar). Jag vill också visa att även vuxna kan vara ledsna och arga och att det inte är farligt. OCH!!! Att kärlek inte sitter i tillfälliga känsloyttringar. Att min kärlek till dom är konstant, även om jag är superjättearg och skriker så älskar jag dom. (F ö även något jag ibland behöver förklara för min man). Vi vill också att barnen ska lära sig vara snälla och empatiska och hjälpsamma. Och som sista grej tycker vi att det är skitviktigt att försöka skicka med dom en känsla av att klara grejer. Det är fan det finaste som finns att se ett barn när dom klarar nåt för första gången! Och jag tror, firmly, att känslan av accomplishment (kommer ej på svenskt ord här, flåt) bär självkänsla och självförtroende nu och i framtiden. Så ja, Ellen får klättra in i bilen själv och vi har ingen dubbelvagn för hon kan gå själv och bägge hjälper till att duka bordet på kvällarna. Till exempel.


När känner du dig som den bästa respektive sämsta föräldern?

Bästa föräldern är såklart när Ellen kommer och slänger sina armar runt mig och säger åh lilla mamma, jag älskar dig mest på hela min jord! eller när Nils skriker av förtjusning när jag kommer innanför dörren på kvällarna. Eller när jag tar mig tid att sitta med/bland dom på golvet och är delaktig i deras lek, är deras klätterställning och framkallar det där härliga porlande skrattet. 


Sämst är också såklart när jag inte orkar hålla ihop idén om att barn inte menar illa blablabla och ändå skriker på dom. Jag vet ju att det i princip aldrig hjälper och jag får ju alltid sitta efteråt och skämmas som en hund och försöka förklara att det inte är okej att mamma skriker men att jag blev väldigt arg/ledsen/rädd pga diverse. Häromdagen åkte vi till Farsta Centrum för att barnen skulle få springa av sig lite (isbanor på alla gator här ute) och trots fika där Ellen fick exakt vad hon ville och trots att vi gjorde allt i hennes tempo och trots tusen grejer så sprang hon och gömde sig i mataffären så jag typ panikropade efter henne och sen slängde hon sig på golvet vid entrén och vrålade för att vi sa att hon skulle ha jacka på sig när vi skulle gå till bilen (minus 5 grader ute). Till slut, efter fem minuters men Ellen, kom här eller är det nåt vi kan göra för dig? eller jag ser att du har det lite jobbigt just nu men.. så tröttnade jag och lyfte upp henne och bar ett vrålande, sprattlande barn ut genom huvudentrén, ut på en ishal parkering där jag tillslut skrek i hennes ansikte MEN ELLEN SLUTA FÖR HELVETE SLUUUUUUTA! Vi kan göra oss illa! och sen bände in henne i bilen. Det var INTE ett av mina finest moments. Jag började gråta när vi kom hem pga så himla jobbigt att hela tiden parera hennes jävla tvåårsinfall och satte mig ner med henne i hallen och tvingade henne att titta på mig och se mina tårar medan jag förklarade att mammor och pappor också kan bli ledsna och att jag tycker att det är jättejobbigt och jättetråkigt när det blir som det blev. Andreas höll inte riktigt med om att det kanske är rätt nivå för en tvååring, men jag fan orkade inte med att hon inte också förstår att hennes beteende påverkar andra. Vi kramades jättelänge och hon sa att hon också var ledsen och så kramades vi tills det kändes bättre i magen och sen duschade vi och hade jättemysigt så well, det kanske visst det funkar med tvååringar också? I dunno. 


Hoppas det var nåt sånt här du var ute efter i dina frågor? Annars får du eller ni fråga mer!

Svar på frågor 2 - om barn och föräldraskap och så.

Först vill jag bara säga IIIIIIH det här är SÅ KUL! Fråga meeeeeera, fråga meeeeeera som Ellen skulle ha sagt.

Hej! Vill börja med att tacka för en jättebra blogg som jag följt i många år utan att nånsin skriva nåt :) Uppskattar verkligen det du skriver ska du veta. Har två barn med nästan samma åldersavstånd som ni (19 månader), hade således gärna hört mer om hur du tycker att det har varit i lite olika åldersfaser - så ocensurerat och otillrättalagt och oglättigt som möjligt :) Dvs både uppsidor och de allra svåraste stunderna? Har barnlivet ändrat dig? Var det som du trodde att få barn och sen ett barn igen? Tänker ni på nåt särskilt sätt när det gäller syskonrelationen? Har du och A några särskilda käpphästar när det gäller barnens uppväxt eller värderingar ni vill ska finnas i er familj? När känner du dig som den bästa respektive sämsta föräldern? Superintressant vore det mao att läsa mer om dina innersta tankar (så ”innersta” de nu blir i ett sånt här forum men du förstår) om hela barn/familjelivet :) Tack återigen för att du skriver och ursäkta närgångna frågor - ser fram emot att fortsätta läsa din blogg i många, många år! /En trogen läsare


Hmm, alltså jag vet inte om vi ens har hunnit med att känna efter om olika åldersfaser? Det är ju lite...intensivt att ha två barn så pass tätt som vi valde. Först kanske jag ska säga att det var ett aktivt val och att vi hade tur och blev gravida på första försöket, vilket kanske inte var helt enligt plan men barn är ju svåra att planera mer än att man kan försöka eller sluta skydda sig. Jag hade en mensapp och vi hade sex, med flit, där den visade nån liten fjompig blomma och min menscykel är tydligen väldigt lättförutspådd och exakt så det funkade direkt. Det är 4 år mellan mig och min syster och 4 år vardera mellan Andreas och hans systrar och vi kände väl att vi inte ville ha så lång tid mellan barnen (om vi kunde välja) utan hoppades (hoppas) på att dom kanske kan ha lite mer direkt utbyte av varandra under sin uppväxt än vad vi och våra syskon har haft som alltid på nåt sätt befann oss i olika stadier, även om vi såklart också lekte som syskon gör.

Som jag skrev igår så är jag ju en sån som tar ut allt negativt i förskott (jobbar på det) och vill förbereda mig på "det värsta". Jag hade alltså redan adoptionsprocessen samt IVF klar för mig innan jag och Andreas ens försökte bli gravida första gången som exempel. Därför har jag, eller vi, kanske gått in i det här med att vara förälder som att det är HELVIDRIGT och att man aldrig får sova och barnen bara skriker och man får aldrig vara ifred och livet blir helt annorlunda blablabla (LITE true though). Och sen har vi fått rätt trevliga barn. Som har sovit rätt bra och varit rätt roliga. Och vi har varit två. Jag kan inte stressa det här nog: vi är två föräldrar som delar på ansvaret. Jag har många gånger nuddat vid tanken av att vara ensam förälder (djup, ödmjuk bock till er!) och känner nog att jag så här med facit i hand är väldigt glad att jag slapp fatta beslut om att få barn som ensam förälder för gud vad jag inte tror att det hade varit nåt för mig. Hur barnkär jag än är (har varit?) och hur mycket jag än har längtat efter egna barn så ahmen ibland är dom fan som dementorer som suger allt liv ur en och räddningen då är ju just den andra föräldern. Att ba JAG ORKAR INTE MER TA UNGJÄVELN JAG BLI TOKIG  och typ gå in och gråta lite på toaletten över alltings jobbighet. Och sen komma ut och se samma barn typ fnissa och fnittra och ba GUD VAD JAG ÄLSKAR DIG MITT HJÄRTAS FRÖJD

Jag tyckte, och tycker, att det absolut jobbigaste med att få barn var att bli "en mamma". Att vara mina barns mamma/förälder har alltid varit en självklar grej, men att bli en mamma i samhällets ögon? Sjukt jobbigt med Ellen, framförallt efter förlossningen och månaderna som följde där med ångest och flashbacks och dödsångest och allt som förmodligen var nån form av förlossningsdepression så här i efterhand. Att försöka hitta vårt sätt att vara föräldrar och landa i vad som kändes rätt för oss/mig och inte vad som förväntades att jag skulle vilja säga göra. Där var det ju en enorm skillnad med Nils. Jag sket totalt i vad andra tyckte och var väl heller inte i behov av samma validering som med Ellen. Jag har ju flaskmatat bägge barnen och med Ellen kände jag verkligen att jag var en kass morsa som valde mina egna behov framför hennes och med Nils var jag mer HAHA SUCKERS! till alla andra. (Obs jag skiter i hur folk matar sina barn, men uppsidan för oss var STOR). 

Alltså jag sitter och försöker tänka på vad det svåraste har varit, eller är, men det är rätt tomt. Jag har väl förträngt det säkert, men jag kan inte komma ihåg att jag på riktigt, ihållande, har känt att helvete vad fan har vi gjort? IGEN, vi har haft det oerhört bra på många sätt, främst kanske ekonomiskt och jobbmässigt. Andreas tog en deal med jobbet och fick med sig nio månaders fullt betalt och var därför hemma under Nils tre första månader så vi var två vuxna på en bebis och Ellen gick på förskolan 9-15. Vi har också städerska varje måndag och jag beställer Mathem varje vecka så vi får all mat levererad och har sen matlistan på olika rätter vi kan göra. Vi har delat lika på föräldraledigheten med bägge barnen så jag har trots att barnen är födda i maj 2016 och oktober 2017 jobbat totalt nästan 1,5 år av drygt 2,5 om än deltid. Vi har alltså fått vara vuxna i vuxenvärld och hemma med barn bägge två. Och, kanske viktigast av allt, vi vill bägge två den andra allt gott i världen (oftast) och försöker underlätta för varandra. Nu ska jag vara ärlig och säga att Andreas underlättar mycket mer för mig än vad jag gör för honom när det gäller våra barn. Å andra sidan kan vi också lägga in att jag har varit gravid, nyförlöst och allmänt trött pga har tagit flest bebisnätter (pga kontrollbehov though, idiotiskt i efterhand menmen) och att jag gör mer hemma (planering, matbeställningar osv). På grund av delade föräldraledigheter, långa somrar tillsammans, varvade arbetsdagar, långledigt under första tiden med två barn och att jag idag jobbar 80% och Andreas är föräldraledig så har vi ändå fått himla mycket tid tillsammans, även om vi fortfarande inte har varit på en regelrätt dejt sen april 2016. Och vi är himla hemmakära bägge två också. Jag älskar att vara hemma med min familj (framförallt om Andreas också är hemma).

Det absolut svåraste var väl att Nils var så himla skruttig under sitt första halvår och åkte på varenda förkylning som fanns plus hade astma som ännu var o-upptäckt. Sen fick jag nog, åkte till läkare och ba NU GÅR JAG INTE HÄRIFRÅN FÖRRÄN MITT BARN FÅR MEDICIN och så levde alla lyckliga, närå, men det är ju skönt att slippa känna att han kommer dö i min famn pga förkyld. Och Ellen mellan 5-8 månader när bara jag dög. Då var det fan jobbigt att vara mamma eftersom jag var föräldraledig och med henne hela dagarna och sen var tvungen att bära runt henne hela kvällarna också. Hon hade också nån fas när hon somnade typ halv tolv på kvällen och det sammanföll nog med det här. (Spännande ändå att det måste ha varit typ mitt i den perioden jag kläckte idén om ett barn till? Haha, sjukt i efterhand ju.) Andreas relation till barnen pre-föräldraledighet kunde inte vara mer olika. Ellen skrek om han ens försökte gå ut med henne själv i barnvagnen och att nudda henne kvällstid var inte att tänka på och Nils kunde inte bry sig mindre om vem som hade hand om honom så länge han fick mysa och gosa och ligga inlindad i sin snutte. Jag TROR att vi har dom tre första månaderna (och flaskmatandet obv) att tacka för det. 

Det här med faser då, för att knyta ihop det här spretet lite, alltså jag tycker inte att det är så jobbigt? Jag tycker mest synd om barnen vars hjärnor håller på att koppla ihop en ny verklighet och försöker väl göra mitt för att det ska gå så lätt som möjligt för dom under såna perioder med mycket närhet och lugn. Alla är olika och allas barn är olika och våra är som dom är eller har blivit som dom har blivit, vad vet jag?, men vi har nog konsekvent tänkt mycket på deras perspektiv. Om vi har en sjukt späckad dag ena dagen så brukar vi ta det lugnt andra, om vi reser brukar vi vara "hemma" på kvällen för att landa, har dom träffat mycket människor får dom sova mellan oss i sängen för att hämta lite extra trygghet osv. Vi försöker att inte ändra för mycket i deras omgivning på en och samma gång för att ge dom möjlighet att anpassa sig. Det kanske är bra eller så kanske nåt annat sätt är bättre, det vet man ju inte liksom? Det verkar funka för våra barn? Nils är ju allmänt glad typ jämt och Ellen, ja men nä hon är jag vet inte. Ellen är väldigt försigkommen. Hon pratar, och har pratat länge, jättebra och är rätt med och ahmen mogen? Hon skulle aldrig springa rakt ut i gatan eller peta i eluttag och är man själv med henne och Nils så är hon fantastisk på att lyssna och förstå att tiden måste delas. Alltså hon är två, herregud vad hon kan vara jobbig och skrika för oklara grejer och sådär, men det är ju liksom inte för att jävlas (även om det känns så, TRULY känns så ibland) så det fastnar liksom inte som en bestående känsla?

Ja, men ni ser väl? Vi lägger oerhört mycket tid på och med barnen. På bekostnad av annat, såklart. Jag tror jag är en rätt kass kompis. Jag vill sällan göra grejer som inte är familjerelaterade, jag bokar inte in grejer, jag håller inte koll. Jag och Andreas har inte barnvakt och går på dejter eller reser iväg tillsammans. Jag tränar inte. Läser inte. Har inga direkt hobbies. Men jag är lycklig i min vardag. Jag och Andreas har det lugn och fint och roligt och varmt och kärleksfullt och våra barn är relativt skojiga att hänga med. Jag får försöka svara på dom lite mer specifika grejerna i ett nytt inlägg för nu är det här en halv bok.

Svar på frågor - 1 (konmari-metoden)

Jag som inte sett Kondo - berätta mer! Gärna med bilder?

Haha, ja alltså hon är ju nån stor Youtube-guru inom städ/sortering som kom med nån bok för ett par år sen som heter nåt typ Konsten att städa eller nåt sånt. Jag har hört om henne och sett Konmari-metoden nämnas men jag hade liksom inte jättekoll innan jag kollade på Netflix (och har inte googlat nåt djupare since heller så jag är ingen expert). Kan också säga att min blogg-app vägrar funka med bilder så bilder får bli direkt från Google isåfall. Jag har som sagt inte heller gått all in, eller kanske har behovet av det, men jag gillar tanken bakom. Hursom, tanken (som jag har förstått den) är att man ska omge sig med saker som gör en glad eller "spark joy" som hon väldigt japanskt fnittrar till det. Alltså, metoden går ut på att städa hemmet och göra sig av med saker som inte är nödvändiga eller som ger nån form av lycka och det som man väljer att behålla ska man behandla väl och ha synligt. Hon delar upp sin städprocess i 5 steg, se nedan, och sen ska man gå igenom dom i den ordningen, en i taget och igen då behålla det som skänker glädje och sortera/vika dessa och sen gå vidare. Om man gör allt i rätt ordning menar hon på att man hittar sin egen sorteringskänsla och därför kan behålla det som verkligen behövs när man kommer längre ner i listan.
1) Kläder
2) Böcker
3) Papper
4) "Komono" vilket är typ bad, kök och övrigt
5) Sentimentala grejer typ foton, minnesgrejer osv

Varje gång man går igenom nåt ska man släpa fram alltihop och lägga i en hög och sen gå igenom varje grej och tacka det man gör sig av med för "gott användande". Den delen är väl väldigt japansk och himla skojig på sitt sätt, men jag tänker att det handlar om att se helheten där man ska uppskatta det man har osv.

Det jag tycker är det bästa är förutom att se hur städning faktiskt är en hjälp i vardagen (passus men vi lägger EXTREMT mycket tid åt att städa och plocka och fixa och rätt sak på rätt plats osv för jag blir helt KNASIG i huvudet om det är rörigt. Blir lättirriterad as fuck och har skrikigt på både barnen och Andreas lite utan anledning för jag känner mig kvävd av vårt hem om det är för stökigt) så jag tycker också att det är lite fint att se hur folk börjar samarbeta och inser nya grejer om sig själva genom att på ett sätt gå igenom och sortera sina liv. Det JAG har tagit med mig är dock hennes sätt att vika kläder. Vi har alltid vikt och travat ovanpå varandra om ni fattar. Så varje gång man vill ha en specifik grej, typ en t-shirt eller påslakan eller annan random grej, så måste man lyfta och dra. Är ni med? Mari Kondos grej är att man viker allting till små typ kuvert och ställer allting upp så istället för att dra ut en låda med en hög av t-shirtar på varandra där man egentligen bara vet vad som är överst så drar man ut lådan och ser varje enskilt plagg. Här skulle en bild vara att föredra kanske. Vänta ska vi se om jag hittar nåt...

Ja, det blev ju sjukt fult men det var den första jag hittade. Jag har som sagt kört barnens kläder, våra sängkläder och lakan samt organiserat våra badrumsskåp i olika lådor (ett annat av hennes tips) och det är ju rätt gött att slippa vispa runt bland all skit bara för att använda en grej.

Vi har ju ägnat hela hösten åt att rensa så egentligen har vi väl gjort mycket av det hon säger, men lite mer pö om pö och det är SÅ JÄVLA GÖTT att gå in i garderoben (har klädkammare i huset) och bara se kläder jag faktiskt använder. Inte såna jag har vuxit ur. Inte såna som är fina, men som jag inte använder. Bara sånt som är fint, gör att jag känner mig fin och som jag faktiskt använder. 

Ok, det om det. Se på Netflix vettja!

söndag, januari 6

Hejhej 2019! Det har börjat lugnt för mig. En vecka utan ett endaste litet måste för jag övar mig övar mig övar mig på att stanna i nuet och inte springa iväg och hurskadetgånärviskajobbabäggetvåhurskavifåtagibrahantverkaretillvindenundrahurmycketflyttenegentligenkostadebordeviintetvättaidagochjagmåsteverkligenringaminsyster vilket annars är min paradgren. Den är himla bra att ha när man t ex ska flytta (hade alla kartonger uppackade och klara, möblerna ihopsatta och tavlor på väggarna 7 dagar efter inflytt trots tvåbarnskaos) pga minutiös planering men inte så bra för allmän återhämtning eftersom huvudet spelar schack och försöker förutspå varje motdrag på alla scenarion, även helt orimliga sådana. Så istället för att kasta oss in i nästa projekt aka Vinden så ska vi bara skrota runt och på sin höjd pinteresta lite för nöjes skull. Och jag ska inte oroa mig för hur vi ska få ihop semestern i sommar utan sitta på vår mjuka vardagsrumsmatta och njuta av fnittret från min ettåring när jag säger nej för tusende gången till nåt han inte får och han gör det ändå. Jag ska njuta av att prata med min tvååring i bilen på väg till förskolan på morgonen och jag ska känns hur kaffet smakar när jag dricker första koppen på jobbet. Det kanske låter lätt men för nån som alltid förutspår och parerar och planerar kräver det att aktivt avbryta tankebanor och förankra nuet. Så jag övar väl på då. Och miniplanerar det jag får: veckans matlista och våra skåp. Haha, åh! Jag har ju börjat kolla på Marie Kondo på Netflix och nu vill jag bara konmari:a hela vårt hem. Har so far kört barnens kläder, våra sängkläder och lakan och mina underkläder OCH DET ÄR SÅ BEFRIANDE! Andreas har fått vara halvvillig medtittare men till och med han tycker det är inspirerande. Ordnung must sein! Har inte öppnat bankappen pga har inte bestämt mig för om jag ska kolla igenom exakt vad vi har lagt så vansinnigt mycket pengar på lately och vad flytten egentligen kostade eller om jag/vi bara ska blunda, acceptera sakers tillstånd och gå vidare, men jag är tämligen säker på att vi sans jul har spenderat kanske 50% av vad vi normalt brukar göra av med. Förortsliv-stadsliv 1-0 på ekonomifronten. Innan, i min för-flytts-planering, kom jag fram till att det eventuellt kommer gå plusminus noll att flytta till radhus rent ekonomiskt trots högre avgift, betydligt högre amortering och räntekostnader och allmänt högre boendekostnader bara för att vi blir av med lockelserna i stan. Jag vill inte ens tänka på hur mycket Wolt (hemleverans av färdiglagat) tjänade på oss förra året. Eller hur många tusen vi betalade i parkeringsavgifter och böter. Eller jag tänkte ju exakt på det och kom fram till att vi kan bo i ett dubbelt så stort hus med samma budget. Återstår väl att se om det är sant men räkna är ju inte min sämsta sida så att säga.

Jaha, annars då? Ska vi köra nån form av frågelåda? Ni frågar precis vad som helst och jag leker guru och svarar? Var ej blyga, inget är för dumt och var såklart anonyma om ni vill. Kom igen, det blir kul! (Snälla, fråga nåt så jag slipper känna mig som en trök.)

måndag, december 31

Året som gått 2018

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Inget revolutionerande för människorasen, men flyttade till radhus för första gången i livet får väl räknas?

Höll du något av dina nyårslöften?
Dom var att gilla min kropp mer, begränsa godisintaget till då och då och börja träna. Nja, kan inte direkt ge mig själv en klapp på axeln här. Jag ha väl kommit till nån form av jag accepterar min kropp och hatar inte på den längre. Det tycker jag är en väldig framgång egentligen. Godis äter jag nästan aldrig men däremot har Magnums nya glass i bytta totalt förstört mig och hade det inte varit för det ohemula priset av 100kr per liter hade jag väl käkat det dagligen. Att ha två barn, jobba och fixa en flytt gör verkligen inte under för sockersuget. Nästa år?

Kommer du ha några nya för nästa år?
Löfte och löfte, men jag vill bli mer ekonomisk och köpa färre, men bättre grejer. Jag längtar efter att ha två (nästan) fulla inkomster och faktiskt kunna spara lite pengar istället för att konstant nalla på förråden. Jag vill laga mer olika sorters mat och jag vill börja läsa böcker igen.

Blev någon av dina kompisar föräldrar i år?
Den här frågan alltså. Jag är 35 år. Det ploppar upp ljuvliga bebisar hela tiden.

Dog någon som stod dig nära?
Farmor gick bort sista november, nittio år gammal. Vi begravde henne för några dagar sedan och det var så fint och värdigt och faktiskt ganska fullt av skratt under mottagningen.

Vilka länder besökte du?
Inga tror jag? Vi skulle ha åkt till Kanarieöarna men sjukdom kom emellan, och vi ångrade oss och ville ändå inte åka pga så jävla meckigt med små barn.

Är det något du saknar 2018 som du vill ha 2019?
Drar en kopia på förra årets svar: Mja, nä jag vet inte. Mer tid kanske? Men det kommer ju inte hända. Skulle vilja ta mig mer tid att läsa och kunna behålla koncentrationen. Vill också ha en redig fylla med Andreas sans barn.

Vilket datum från 2018 kommer du alltid att minnas och varför?
Absolut inget. Det här äret bara försvann i ett småbarnstöcken.

Vilken var din största framgång 2018?
Att jag fortfarande är kär i min man. Att vi har en fin och lugn vardag och gillar att vara med varandra.

Vad är du mest nöjd med?
Att vi har varit lediga tillsammans på fredagar. Alla gånger jag har tagit mig tiden att sitta på golvet med barnen och bara låta deras tempo och initiativ ta plats utan att vara stressiga nej-morsan.

Största misstaget?
Jag vet inte. Att jag tappar tålamodet på barnen kanske? Skriker på dom fast jag vet att det inte hjälper öht.

Har du varit sjuk eller skadat dig?
Nej, ta i trä no jinx!

Bästa köpet?
Vårt hus. Älskar vårt nya hus så himla mycket.

Vad spenderade du mest pengar på?
Flytten, mat och husprylar.

Gjorde något dig riktigt glad?
Min familj. Dom gör mig glad varje dag, var och en av dom. Att se Andreas med barnen gör mig knäsvag av lycka.

Vilka sånger/band kommer du komma ihåg från 2018?
Jag lyssnar oerhört lite på medveten musik dvs att jag själv sätter på nåt så dom få gånger det hänt har det varit nån gammal spellista för stämningen typ. Eller First Aid Kits Lion’s Roar kanske? Som för andra gången söver vårt barn.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare. Dimman efter mamma har äntligen lättat helt.

Vad önskar du att du hade gjort mer?
Stannat i stunden istället för att rusa iväg i huvudet till nästa punkt.

Mindre?
Suttit med telefonen.

Hur tillbringade du julen?
I vårt hus med pappa, min syrra och hennes kille och min moster och kusin. Det var jättehärligt!

Favoritprogram på teve?
Det finna nåt norskt inredningsprogram där 4 män gör iordning fritidshus i Norge vara repriser har sänts vid sexsnåret på morgonen på lördagar. Har frivilligt gått upp med barnen för att få se det. A Handmaid’s Tale var också bra. Och den där om robotar på en annan planet med Joel Kinnaman. Och Chef’s table på Netflix.

Bästa boken?
Kommer inte ihåg att jag ens läst nåt förutom kokböcker under 2018 så uppenbart ingen värd att nämna.

Det var det! Det var ett hetsigt år, 2018. Eller tempot var väl egentligen inte så högt men att ha två barn under två år lämnar liksom inte jättemycket tid eller tankeverksamhet över till nåt annat. Och så en flytt på det. Jag ser fram emot att få lite mer tid för mig själv 2019. För mina egna tankar och funderingar. Och så ser jag fram emot ytterligare ett år med Andreas. Fan vad fint mitt liv är med honom i det! Och ett till år med Ellen och Nils, ljuvliga ljuvliga knasiga galna knäppungar. Att det går att älska så?

Gott nytt år på er allihop!!

onsdag, december 19

Ett inlägg om dagen i december 8

Ja men nä, det går väl inte så himla bra det här med att blogga en gång per dag, men skitsamma. Jag har iallafall bloggat mer än vad jag normalt sett gör och det kan vi väl heja för?

Nu är vi inflyttade iallafall. I ett grått radhus i trä på en liten gatsnutt. Om jag tittar ut genom fönstret när jag nattar barnen (which I do) så ser jag snöklädda tak och vajande talltoppar. Dom senaste dagarna har jag också kunnat se snöflingor virvla under gatubelysningen. Att sitta i sängen med lugna barnandetag och titta på virvlande snö är väldigt meditativt kan jag säga. Det är så himla tyst också! Jag kan liksom höra vattnet susa i rören när vi tvättar om jag sitter i soffan i vardagsrummet på andra sidan huset för det är så tyst. DET ÄR TUSEN PROCENT LJUVLIGHET! Vi tittade på varandra häromkvällen och konstaterade att det är en sån lycka att bo där. Det är fint och tyst och mjuka, varma golv och böljande skuggor på väggarna och snö i trädgården och barnen älskar älskar älskar det. Det kanske har varit lite mycket för dom (och oss) senaste tiden med packning och flyttar och allmänt härj och ytterst lite barnaktiviteter, men nu är det som att dom landar och också känner lugn och trygghet för dom är så himla glada. Nils vaknar med ett glädjetjut varje morgon och går sen och babblar och fnittrar högt för sig själv och Ellen har nästan helt slutat med sina oklara vansinnesvrål. Vi har köpt en röd pulka som står lutad mot husväggen utanför och i söndags gick vi ut på en promenad och var på en skogsstig efter tre minuter, barnen gick också så ni kan tänka er hur nära det är. Vi kan promenera i skogen. Vi hör fågelkvitter och snö som faller. Igår hade vi julmiddag med jobbet och när taxin körde in i vårt kvarter kände jag bara en enorm lycka välla över mig. Hemma. Äntligen hemma.

tisdag, december 11

Ett inlägg om dagen i december 7

Vi var lediga idag. Nästan. Jag var bara en kortis i lägenheten och instruerade packarna och tog det sista plocket och sen hängde vi lite på Götgatan, köpte hallmatta, badrumsmatta och tvål/handkrämskit till toaletterna innan jag och barnen lekte på hotellet några timmar medan pappa och Andreas hämtade grejer. Tog med ungarna till McDonalds, stay classy osv. Ellen och Nils är för övrigt totalt bananas kära i sin morfar. Dom tävlar om hans uppmärksamhet och att få sitta i morfars knä är deras bästa grej i livet. Det är så fint så fint så fint. I övrigt har jag ont i ryggen och mår lite illa samt har ont i ett knä. Typiskt obra när vi ska bära och packa en miljard grejer imorgon, men det är vad det är. Passade också på att lägga en mathem-beställning med leverans torsdag förmiddag så vi har goda grejer när vi flyttar dit på riktigt på fredag. Har jag sagt hur mycket jag älskar tjänster som t ex mathem som gör att saker går att förbeställa och som tar bort en massa stress? Älskar det nästan lika mycket som tanken på att nu när vi bor i hus och har lite mer utrymme så kan jag bunkra toapapper och tvättmedel och städgrejer från ÖoB. Kanske ser jag fram nästan liks mycket efter första ÖoB-turen som till det där glaset rödvin ändå? Åh! Kom precis på att jag har glömt glassen och finbrödet, måste korrigeras. Laters!

måndag, december 10

Ett inlägg om dagen i december 6

Nu har vi flyttat ut. Sovit sista natten och checkat in på hotell iallafall. Vi har ett rum som efter extrasäng och lite ommöblering i princip bara är en enda jättesäng och sen ett badrum med badkar. Barnen har redan badat och jag och Andreas låg i mörkret när dom hade somnat och kollade på Ernst jul på datorn och försökte skärma av ljuset med kuddar. Jag har väldigt bra feedback till hotellägare som vill pleasa den ändå inte helt obetydliga skaran barnfamiljer vid nästa renoveringsrunda. T ex ha inte toadörren vänd mot sängarna om den måste vara i frostat glas. DET LYSER RAKT PÅ UNGEN SOM SKA NATTAS. En annan grej som jag tänkte på förra gången vi bodde på hotell (även då i ”familjerum”) har också med ljus att göra: tänk vad bra det hade varit om det hade funnits ett draperi att dra för mellan sängarna och ”underhållningsdelen” som liksom avgränsar rummet när det behövs men som är svinlätt att bara dra undan, funkar som dekorationsdetalj när det inte används och inte kräver fasta väggar eller dörrar? Lovar dyrt och heligt att boka in oss pronto på det hotell som ordnar det. Istället som sagt smygkolla dataskärm pga tevens ljus hade väckt Globen nästgårds.

Imorgon har vi (jag) bara ett par grejer på dagordningen: släppa in packarna kl 9 för nedpackning av kök och emballering av möbler inför onsdagens flytt, hämta en flyttbil i Västberga typ vid fyrasnåret och hämta vår gigantiska Ikea-order på Ikea Kungens kurva samt resterande grejer på pick-up lager i Västberga. Vi ska låsa in bilen över natt i övervakat garage så ja men nä vi tar väl risken att nåt försvinner. Sen kommer pappa också och ska bo i rummet bredvid vårt, i ”angränsande” rum med dörr emellan. Eftersom vi ligger så bra till i planeringen får Skrällen vara hemma med oss imorgon så vi ska väl drälla runt i nån leksaksaffär, springa i korridorerna och leka med morfar. Samt ladda inför Den Stora Flyttaredagen. Fan vad jag längtar nu.

Nu hör jag på andetagen att alla runt mig aover så nu ska jag göra samma sak. Sov gott hörrni! Godnatt!

fredag, december 7

Ett inlägg om dagen i december 5

Ellen kräktes över hela sig och hela mig natten till igår så mellan 01.30-04.30 så var duschade jag, tvättade jag och vaktade jag ett väldigt piggt barn som pratade oavbrutet (när hon väl kom över äcklet att hon hade kräkts). Sen sov jag två timmar skavfötters med lilla tyrannen på soffan innan hon vaknade igen och krävde fem glas vatten och massor av gröt. Ingenting har hänt sen dess så det hade förmodligen bara med hennes hemska hosta att göra, men fan vad man tippar på tå när någon har kräkts även om Ellen alltid har varit sjukt lättkräkig för minsta lilla. Har kanske frågat ”du vill inte spy va?” tusen gånger. Jag stannade också hemma från jobbet igår ifall-ifall och var bara inne i tre sekunder och hämtade min dator för att jobba hemifrån. Det är inte skitlätt att jobba hemifrån med två barn i hasorna och kartonger överallt, det är det inte. Förstår inte hur frilansare utan kontor får nånting gjort på dagarna faktiskt.

Idag har vi provkört våra nya klick-klick-vagnar som går att sätta ihop till en dubbelvagn med nån magnetfunktion. Det är ju inte den enskilt bästa sulkyn jag har provat men grejen att den går att sätta ihop? Så jävla gött! Hade varsin vagn och sen ba men jag går in här i den här butiken en sväng, tar du barnen? Och så klickade vi ihop dom och så satt ungarna där bredvid varandra och kollade på Greta Gris i mobilen. Kanske inte det absolut nödvändigaste köpet i världshistorien, men ja nä den är smidig? Blir pytteliten ihopfälld och är lätt att köra även om den blir bred som en mindre pansarvagn.

Ellen somnade 20.55 idag så nu är klockan typ hv elva och jag skulle vilja se en film och äta göass men Andreas har satt på nåt som verkar urkass och jag borde gå och lägga mig. High-life ändå.

onsdag, december 5

Ett inlägg om dagen i december 4

Vi var på banken och lånade jähähättemycket pengar imorse. Vi har ju köpt ett bostadsrättsradhus och då skickas det tydligen bara helt sonika en faktura från bostadsrättsföreningen på slutlikviden och den ska vara betald 3 bankdagar innan vi får nycklarna och tillträdet är därför begränsat till att hämta nyckeln i en byggbod på området när det väl är dags för inflytt. Vi är 4 hus i vår länga som får nycklarna samma dag och vi har fått tjugoninuterssloter när vi ska hämta nyckeln. Vi ska vara där 9.10 nästa onsdag. Så rolig oexakt tid på nåt sätt. Iallafall så behövde vi därför betala den lilla femmiljonersfakturan redan idag (med lite transfermarginal) så imorse skrev vi på cirka tretusen papper på banken (pantsättningsbrev till nya bostadsrätten, säkerhetsbyten*, brygglånet** och ett nytt lån bara på nya bostaden). Just i detta nu har vi därför lån på nästan tio miljoner (Skriket-skrik). Ja alltså dryga hälften försvinner ju när vi har vårt frånträde från nuvarande nästa onsdag, MEN ÄNDÅ. Så sjukt mycket pengar. Känner väldigt mycket OMG VARFÖR LITAR NI PÅ MIG JAG ÄR EN FRAUD OCH ETT BARN OCH hhahahahaha gud.

*säkerhetsbyte = om man har bundna lån och flyttar så kan man flytta med dom till nya bostaden (givet att man ska ta så mycket lån igen) och bara byta säkerhet (bostad). Det gör man för att slippa ränteskillnadsersättning som är avgiften man måste betala för att lösa ett bundet lån i förtid (banken lånar i sin tur upp pengarna du lånar och skillnaden i kostnaden för dom att ha lånat pengar på bunden tid utan att låna dom vidare kallas ränteskillnadsersättning).

**brygglån = ett extralån på kort tid som man kan få för att brygga över ett hopp mellan andra krediter. I vårt fall från idag tills när vi har tillträde på nya huset och officiellt äger det samt för att täcka den överskjutande delen till handpenningen på 15% innan vi får pengar vid frånträdet nästa fredag. Så ett lån från idag tills på fredag som löses när vi får försäljningspengarna.

Det var dagens ekonomilektion det ja. Nu ska jag göra falafel och se på nån dålig julfilm på Netflix.

Och Kalle, vi har köpt 25 st ljusorangea Eket från Ikea som vi ska sätta upp som en stor 5x5hylla i vardagsrummet. Det knasiga är väl typ att den är rätt så knallorange?

tisdag, december 4

Ett inlägg om dagen i december 3

Jag sitter på jobbet och förhalar mindnumbingly tråkig bokföring med att göra listor på allt som ska göras närmsta veckan och alla som ska kontaktas och allt som ska hämtas samt var. Skrev precis i facebookchatten att vi har tagit hjälp med nästan allting (därav den ev. saftiga budgeten). Imorse bokade Andreas elektriker som ska hjälpa oss sätta upp lampor (vi vet inte ens vilka lampor vi ska ha än så kan bli typ korta en sladd eller bara fästa snyggt). Jag bokade Ikeas monteringsservice till den där knasiga hyllan innan jag gick på lunch och nu pratade jag precis med flyttfirman om "packmästaren" som kommer och hjälper oss packa dagen innan. Väldigt blondinbella-eskt, no? Skämt åsido så är det fan skitjobbigt att packa med småbarn och våra är verkligen santas little stjälpers för ingenting stannar där vi lägger det så att fixa allting själva med barnen hemma skulle bli förjävla jobbigt. Istället kan vi få en packmästare (eller två som det visst råkade bli nu) som kommer och packar ner köket och emballerar tavlor och möbler när vi inte sover där längre och det kostar oss 260 kronor i timman. Att slippa stressen över att kanske inte hinna och därmed göra den klassiska kasta ner skit i random lådor-grejen känns värt så mycket mer än så. Säljaren som jag pratade med sa lite krasst att det ju är billigare att skicka dit ytterligare en sån packperson dagen innan för att emballera så teamet som kommer dagen efter kan bära lådor och flytta direkt än att låta dom fyra (tror jag det är bokat?) som ska köra flyttracet börja greja med sånt. En person för 260 kr/h eller 4 st plus bil för 2500kr/påbörjad timma? Inte så svårt val.

Ni brukar ju gilla när jag pratar ekonomi. Gör ni det fortfarande? Vill ni ha en lista på typ bra att tänka på-flytt-grejer? Eller så skriver jag den bara för min egen skull hehe.

Nu ska jag boka dom där fakturorna och sen ska jag åka hem till mina knasiga barn och dricka glögg.

måndag, december 3

Ett inlägg om dagen 2

Alltså det är ju så kul med frågor så nu kan jag inte hålla mig med jag har ju två dagar att ta ikapp så att...

Emma säger Jag vill gärna höra om flytten. Hur mycket större är det, ska ni fixa mycket nytt?

Haha, hallå? Pratar jag för LITE om flytten? Det tar vi och ändrar på tycker jag. Jag skrev säkert om det när vi köpte men det var ju i oktober 2016, men eftersom vi har tänkt på det sen dess är det så självklart för oss hur var när vad men det är klart att det inte är för er. Vi har köpt ett nyproducerat radhus i ett nybyggt område som heter Lilla sköndal, ungefär tio minuter söder om Globen. Det ligger inträngt mellan ett jättestort kolonilottsområde, vanliga Sköndal och ett naturskyddsområde och vi kommer ha ungefär sju minuters promenad till badplats och lite skogsdungar precis runt hörnet. Det luktar natur och man hör fåglar kvittra samt t ex vad barnen säger när dom babblar på, unlike nu när Ellen kan prata hela vägen till förskolan utan att jag hör ett ord av vad hon säger pga trafikbrus. Vi har en liten liten altan och en liten liten gräsplätt med ett litet litet förråd och en liten liten egen parkeringsplats precis utanför och det ska bli SÅ JÄVLA LJUVLIGT att bara kunna öppna dörren och släppa ut ungarna och torka tvätten på verandan och dricka vin med grannarna. Ja, alltså jag har ju cirkulerat så mycket kring det här huset så jag redan har lärt känna grannarna fast vi inte ens har flyttat in. Vet inte om det säger mest om min översociala personlighet eller om hur gärna alla vill flytta dit nu men.

Huset i sig är två våningar plus en "inredningsbar" vind med fullstort fönster. Det senare är anledningen till att vi köpte huset för vi var egentligen ute efter ett sextiotalsradhus med en massa halvplan (pga så jävla gött att kunna ha ungarna på en annan freaking våning ibland...i framtiden...när dom slutar vara exakt precis där vi är) så när vi såg att det kan bli tre våningar så köpte vi det lite pladask på säljannonsen. Vi visste inte ens var Sköndal låg så innan vi skrev på kontraktet åkte vi dit och tittade och ba pjta, det här blir nog bra! Det är i grundläget 118 kvadrat, 2 badrum varav ett med tvättstuga (nere)  och ett med badkar (uppe), ett kök (duh) med matplats på ena sidan och vardagsrum på den andra - 100% öppen planlösning - där nere och tre sovrum med ett litet vardagsrum på ovanvåningen. Sen finns det som sagt en våning till med snedtak där högsta punkten är drygt tre meter och sen sluttar det. Totalt är det 52 kvadratmeter golvyta men om man gör iordning det så kan man räkna 25 av dom som boyta (och därmed kunna värdera om huset med 25 fler kvadrat). Vi ska såklart göra iordning även tredje våningen, men det är ett projekt vi tar tag i när vi väl är på plats och kan ta dit snickare för offerter. När allt är klart kommer det alltså vara tre våningar och 143 kvadratmeter stort. Idag bor vi i en gammal tjugotals lägenhet med allt annat än funktionell planlösning på 72 kvadrat så det kommer bli dubbelt så stort. Hörde jag ett HURRA!?

Vi kommer behålla i princip alla möbler vi har, men behöver köpa nytt till nästan hela övervåningen förutom belysning som vi behöver nästan överallt. (Du som frågade vad en rimlig peng till belysning var i ekonomifrågestunden för nåt år sen: jag reviderar mitt svar. Det finns ingen övre pengagräns förutom den som plånboken sätter.) Till nedervåningen kommer vi köpa två mattor, ett gäng lampor och en knasig ljusorange jättehylla från Ikea. Åh, och vi har köpt kanske Världens Finaste Soffbord. Vi kan också ha köpt en sacco-säcksfåtölj i grå manchester (grå manchster though!) och en sittpuff till barnen att hänga-leka-klättra på.

Där uppe kommer vi köpa två stycken "dagbäddar" från Ikea, dvs 80cm breda sängar med utdragssäng så vi får två 160 cm sängar vid behov. Vi tänker att barnen så småningom ska dela rum (Nils lär väl sova hos oss ett tag till pga käkar fortfarande på nätterna och ja nä vi har inte tagit tag i det nej) så till en början får väl Ellen och eventuellt nån av oss sova där och då tycker vi det är skönt att ha en egen säng bredvid och slippa knöla ihop oss bredvid tvåårspropellern. Den andra kommer stå i det lilla sovrummet och agera gästsäng. Alltså bara grejen att vi nu under jul kommer kunna husera förutom oss själva även min pappa, min syster och hennes kille i nästan en vecka där alla har varsin säng känns ju "ganska" fantastiskt. Hälsar man på oss nu får man antingen sova i soffan i vardagsrummet utan gardiner eller i en bäddfåtölj i hallen. Just sayin'. Vi har också köpt en soffa till vardagsrummet och en garderobslösning till sovrummet. Uhm, det är nog det?

Rent pengamässigt så har vi räknat med att det kommer kosta ungefär 100 000 kronor att flytta. I det räknar vi tutti såsom flytthjälp, flyttstäd, hotell 4 nätter för att hinna in och ut ur lägenheten samtidigt plus hotell för min pappa som ska hjälpa till. Resten är nya möbler och garderober och well, annat. Jag lade allt vi ska ha på Ikea i korgen i webbshoppen igår och bara där kommer det gå dryga 30 000 kronor liksom. Det är möjligt att vi har fel och det kommer gå på mindre än 100 000, men det är vad vi har lagt undan iallafall.

Är det nåt mer ni vill veta?

Ett inlägg om dagen - december

Jenny skriver att hon ska skriva ett inlägg om dagen i december. Jag har tänkt skitmycket på att göra nåt liknande för jag gillar ju det här mediet. Jag älskar när vi interagerar med varandra, men allra mest älskar jag hur den här bloggen är min terapi. Hur saker och ting faller på plats i huvudet när jag tvingas skriva ner det jag tänker. T ex dom senaste inläggen om black friday och insamlingar där tankeprocessen kring dom rätt så skilda ämnena tog mig till ett ställe i huvudet där min dödsångest plötsligt släppte taget lite. Hur gick det till? kanske nån tänker nu och ja men nä det undrar jag väl lite också, men in short:

Jag har haft dödsångest ett tag. Rädd för att bli sjuk. Rädd för att dö, eller inte själva döden i sig men liksom att lämna familjen. Rädd för vad sjukdom skulle göra med min familj och med mig. Plus att jag hela tiden har haft det i bakhuvudet om jag t ex tänker på hur lycklig jag är eller hur kär jag är i barnen eller ja men typ närsom. G a n s k a jobbigt att deala med så ofta och inte helt önskvärt att bara trycka bort det och låtsas som att jag kan ta tag i det "nån annan dag". Men så började nån tanke gro någonstans om att vi alla är olika och har olika förutsättningar och olika problem (Black Friday) och kanske också lite om klimatångesten och vår planet och hållbarhet och att det är en lyx att kunna välja att bry sig (och selektivt bry sig). Sen följde nåt snurr om det här med att välvilja kan komma att styra individers öden och hur det kanske inte alltid är bra och framförallt funderade jag väldigt mycket på att 1) livet är olika långt för olika människor, som ett fakta
2) det ligger ganska mycket viktighet i att få möjlighet att processa att så är fallet och i att besked kan starta andra processer där fokus flyttas från överlevnad till utnyttjandet av tid och samtal
3) mammas process, vår process, min process
4) döden är alltid närvarande i livet

Någonstans i dom snåriga tankarna föll någonting på plats hos mig och ångesten vid tankarna på döden försvann (eller försvann och försvann, men jo men lite försvann ta mig fan). Kanske var det ett tyst accepterande av att livet inte är garanterat utan någonting som händer exakt här och exakt nu och om framtiden vet vi ingenting och den dagen vi gör det så ja, men den dagen, den sorgen? I dunno. Borta är den iallafall och glad är jag för det.

Med den lilla passusen tänker jag därför att jag också ska skriva ett inlägg om dagen i december. Så här tre dagar in så kanske jag fuskar dom första två då, men resten ska jag verkligen försöka skriva något. Har ni några frågor eller förslag på vad jag ska skriva om så tas dom så att säga TACKSAMT emot. Annars får jag väl köra på känsla. Kul va?


fredag, november 30

Livets gång

Min farmor gick bort inatt. Jag sitter på ett tåg på väg hem igen efter ett besök hos henne och hos pappa igår. Hon var 90 år och fick vara pigg både i huvudet och kroppen tills precis nyss och 90 år är 90 år och döden är en del av livet så det känns ändå okej. Eller som en tanke vi alla ändå förlikats med kanske? Jag vet inte. Jag känner mig tacksam över att hon fick det slut hon ville ha (snabbt) och att jag hann dit för att säga hejdå och berätta om hur det aldrig kommer finnas någon som kliar så skönt på ryggen. Eller gör lika god svartvinbärssaft. Eller berättar lika grova historier. Jag kommer aldrig glömma Andreas panikartade blick och hysteriska fnitter som han aldrig fick under kontroll när dom träffades första gången och hon drog en av sina rövare. Humor var verkligen hennes stora paradgren och hon gjorde utförde den med bravur. Jag kommer sakna den. Och jag kommer sakna henne.

måndag, november 26

Ph, nu kom jag på ytterligare en grej jag tycker är problematiskt: insamlingar till privatpersoner. Typ x har cancer och det finns en icke-medicinskt godkänd metod utan uppföljning i x-land. Tyvärr kostar den 2 miljoner eftersom svensk vård inte testar helt oprövade kort/bedömer utfallet svart. Vi hjälps åt! Eller som precis nu angående nåns vårdsituation där det finns eventuell (tillfällig) hjälp i Sydafrika.

Jag är inte sur (såklart) på att folk blir desperata i desperata situationer, men att vi åh hur ska jag förklara hur jag tänker? Att vi satsar energi och skapar skyddsnät där folks välvilja och förmåga att be om hjälp/ha ett nätverk är nyckeln? Istället för att kanske lägga energi och tryck på välfärdsstaten att se till att det skyddsnätet är tillgängligt för alla och inte bara dom som har stories som berör. Att den här crowdfunding-grejen, hur välvillig den än är, kanske inte alltid är till det bästa?

Mamma dog i cancer för ungefär 4,5 år sedan och jag kan personligen förstå exakt hur gärna man VILL att det ska finnas en bot och bättring och exakt hur mycket hopp som behövs för att orka med tuffa besked, men också samtidigt: vården och läkarna existerar ju inte för att förstöra eller förkorta liv. I beskedet att inte fortsätta behandla finns ju också en hänsyn till livet som finns kvar. Det är inte alltid vårt hopp, våra behov och vår välvilja förstår det. Det är lite därför, tänker jag, som det finns läkare som faktiskt sätter stopp. Som säger att nej, men vet ni? Det kanske kommer bot i framtiden, men den är inte här än. Fy i jävla helvete vad vidrigt det är att höra det och leva med det, men ibland tänker jag också på alternativet: tänk om mamma hade åkt iväg sina 6 sista månader till andra sidan jorden? Ensam och smärtfull och utan oss. Tänk vad vi alla hade missat då?

Och när det handlar om platsbrist eller läkarbrist eller informationsbrist eller andra brister och vi börjar lita på att våra medmänniskor ska tycka att vi är likeable nog att skänka en slant till så kanske det inte blir en riktig bättring. För specifik individ är det givetvis en toppengrej, men för oss som samhälle? Ska vi inte lösa det tillsammans men utan möjlighet att välja mottagare? Egentligen? Fixa ett samhälle där vi ställer krav nog att se till att folk inte hamnar mellan stolarna. Ett samhälle där LSS inte dras in och mammor och pappor och syskon och fastrar och älskade tas omhand OAVSETT om nån orkar rodda en insamling eller inte?

Och ja, nä, men om vi inte är där då? (Det är vi ju inte) Ska vi ändå ideologiskt hålla i pengarna? Alltså jag vet inte, men kanske hellre lägga fem minuter på att maila en politiker än en femtiolapp i en insamling?


lördag, november 24

Ja, jag är hundra procent ond människa

Appropå min aversion mot rädda världen-anti-black friday-grejen kan jag väl också passa på att outa att den värsta presenten jag vet är såna där välgörenhetskort i andras namn. OBS jag är såklart inte 100% ond och tycker det är superbra att skänka till välgörenhet och är själv månadsgivare till Läkare utan gränser, Rädda barnen och Läkarmissionen, men att ge det som julklapp till nån annan? No-o-pe, om det inte är uttalat att ALLA hoppar julklappar och istället väljer att skänka (eller göra whatever med) pengar som annars hade gått till julklappar eller födelsedagspresenter eller så. Då är det en toppenidé. Men för dom som har traditionella julklappsutdelningar där alla andra har lagt tid, omsorg och pengar på att välja julklappar och så får dom ingenting själva för att en person väljer att sätta sin egna moraliska idé överst? Tycker det är dålig stil. Förespråkar därför istället den här varianten om man känner att man hellre vill att pengarna går till välgörenhet: då får man önska sig det själv. Eller be om kvitton, lämna tillbaka och skänka. Ta smällen själv så att säga. Vet ju folk som har köpt jättefina, omtänksamma presenter och sen ba ”här får du en get i Somalia”. För även om julen inte ska handla om att pengar byter händer så tycker jag att julklappar, om sådana ges, ska vara till nytta och glädje för mottagaren. So sue me.

fredag, november 23

Hail Black Friday

Okej, nu är jag så jävla trött på hela Upplyst Medelklass™️-gnället över en av årets största reor. Sitt ner i båten och håll käften känner jag mest.

För det första: vill vi ha kvar handel som inte är genom jättar/kedjor så är reor ett måste för mångas överlevnad. Det är dom som möjliggör för butiker att köpa in ett sortiment med olika storlekar istället för bara en small eller medium, olika färger eller i allmänhet ett erbjudande som är nödvändigt för att sälja resterande produkter.

För det andra: det är väl toppen att julrean kommer innan jul istället för efter? Dels finns möjligheten för alla som inte väljer sin konsumtion att köpa nåt alls eller kanske nåt finare eller till och med bättre än alternativet. Det är väl roligare att ge en sak än ett kuvert med pengar eller presentkort att använda i julrean efter?

För det tredje: vet ni hur mycket pengar handeln genererar för t ex välfärden (som samma bojkottare oft vurmar för)? Vi pratar om miljarder in till statskassan i ren moms bara. För att inte tala om alla extraanställda och deras sociala avgifter och skatt. Eller det faktum att så många fler är i sysselsättning i november/december i allmänhet?

Och alla företag som ”bojkottar” reor: hela ert jävla reason for being är att sälja grejer. Er möjlighet att köpa ”bra skinn” eller ekologisk bomull osv är pga pengar ni får in från att folk köper. Alla era anställda finns för att ni säljer. Sluta låtsas ha nån jävla moral high ground och gör er ännu mer otillgänliga för andra än dom med stort köputrymme. Det finns andra sätt att försöka göra gott (bra produktion, hög kvalitet, generösa villkor för anställda t ex) än att exkludera.

Det är klart att alla kan fundera ett extra varv på om vi verkligen behöver vad det nu är, men det gäller väl för fan varje dag året runt och inte bara en vecka med lägre priser än vanligt.

tisdag, november 13

Vi hade slutbesiktning på huset igår. Det gick runt en massa män och hmm:ade och tejpade på väggarna med mikroskopisk noggrannhet, vilket vi såklart tackar för. Generellt känns det som en väldigt fint hantverk även om det är ett massproducerat radhus. Nu bygger i och för sig Besqab, som vi köper av, väldigt mycket på plats, men det är ju inte direkt one of a kind som vi har köpt. Heh. Förutom viss tveksamhet kring vissa inredningsval vi gjorde för 2 år sen (t ex matt kakel - WHY?!) så känns det så himla bra! Nissi var med och sprang omkring och visade med all tydlighet att det var hans hem. Han blängde på alla män, var och en av dom, när de klev innanför tröskeln till HANS hem. Hur hade dom mage att komma där och greja när han skulle hoppa dansa och snurra? Ettåringar alltså, älskar dom så mycket. Satt på tal om eh ett år igår och kollade igenom telefonen för att hitta bilder på hur livet var för ett år sen och HERREGUD hur kan vi inte bara skaffa femtusen barn? Filmerna på Skrällen när hon sjunger och pratar och trollar och grejar och på Nils lilla nyfödsvevande händer? Kände för att gå direkt till toaletten och spola ner mina p-piller (har fått världens bästa p-piller BTW. Kan skriva om dom och anledningen om nån bryr sig?). Inte för att det hade gjort nån större skillnad i och för sig för liggandet är veheherkligen inte prioriterat hemma hos oss just nu. TMI. Andreas vill inte ha fler barn och jag vill nog egentligen inte ha fler barn i praktiken, men i teorin? Åh, i teorin vill jag ha minst fem och vara hemma på heltid och bara svämma över av barn. I praktiken vet vi ju att jag blir en sur ledsen grinig enstöring av att vara hemma och att jag inte alls det vill ha ytterligare tre barn som vaknar om vartannat och skriker vid påklädning och som upptar all min tanketid. Men komma över barnlängtan? Tankarna på att aldrig mer få vara gravid eller ha ett nytt litet liv att älska? Lite sorgligt ändå. Ok måste jobba hejhej.

måndag, oktober 29

En kort roadtrip, 1 vs 2 barn och en flytt

Min pappa har flyttat. Han har sålt huset i Lidköping och flyttat till en lägenhet i Karlstad (där han är ifrån/vi bodde först). Det finns cirka tusen känslor kring det såklart, både från min sida och hans, men det var ett jättebra beslut för honom och det är ju det viktigaste. Jag sörjer jättemycket att min direkta kontakt till Lidköping försvinner med det beslutet med gläds så mycket åt hans nya livsinriktning. Fan, det är inte lätt när någon dör och lämnar efter sig förutom direkt sorg och saknad efter personen också ett tomt blad till framtid där det tidigare fanns drömmar och planer. Allt det som skulle bli som aldrig blir är oändligt sorgligt att tänka på men också viktigt att försöka ta sig förbi och hitta en gnista i det som kan bli istället. Helt utan att pekpinna om sorg och förluster så tycker jag att det är viktigt för alla som blir kvar att försöka våga hitta en ny väg till lycka och jag är jättestolt över att pappa vågar det. Det om det. Han fick iallafall tillträde förra veckan och jag kände väldigt starkt att jag vill/behöver (för min egen skull) vara med i flytten. Om det handlar om att packa lådor eller vara smakråd till nya inköp spelar inte så stor roll men det kändes (känns) viktigt för mig att vara på plats och dels få ta del av själva flytten och inflytten, men också på nåt sätt visa pappa att jag är där för honom och att jag stöttar hans val, även om han vet det ändå egentligen. Jallafall, jag bestämde mig för att åka dit och hjälpa till lite grann och sen tänkte jag att det skulle vara kul att få lite tid med mitt äldsta barn så jag tog med Skrällen på en liten nätt 31 mils roadtrip fredag-lördag. Alltså att umgås med en 2,5-åring är ju så jävla roligt? Det är ju nästan 4 timmar i bil och jag tror att hon hade mobilen kanske 20 minuter på ditvägen. Resten av tiden pratade vi eller så lekte hon med sina grejer eller ja hon sov en sväng också (en får ju planera så att säga). Sen kom vi hem till pappa och DET VAR SÅ MYSIGT! Det var som att komma hem fast hem till pappa istället för hem till resterna av ett liv som inte blev. Han har redan fått iordning ganska mycket och har en plan som verkar toppen för resten. När Ellen vaknade i lördags sprang hon in till pappa och när dom gick upp hörde jag Mojfaj, vilken jättefin lägenhet du haj! och då typ dog mitt hjärta lite. Dels för att jag vet att det är ärligt menat; Ellen gillar när det är fint och noterar när det är städat och sånt och såklart dels för att jag vet vad det betyder för pappa att få en sån kommentar. Vi passade iallafall på att klämma in Ikea och nån mer möbelbutik och tog sen med pappa/morfar tillbaka till Stockholm för att hänga med det andra barnet och kolla lite roligare möbelbutiker. Under det dryga dygnet som vi var borta så gnällde Ellen inte en enda gång. Allt var bara jätteroligt och härligt och hon åt och sov och lekte som hon brukar, trots att vi helt ärligt var rätt jobbiga och inte speciellt barnanpassade. Insåg att ETT barn är typ semester.

När vi kom innanför dörren i Stockholm blev Nils så glad så han blev helt knäpptyst och gick fram till pappa/morfar och vägrade sen gå därifrån. Ville inte ens gå till mig utan vände bara och kröp tillbaka in i pappa/morfars famn om han blev nedsläppt. Fan, vad fint det är att barnen har en sån relation till sin morfar! Jag och pappa tog sedan med Nils som omväxling och drog och kollade på mer möbler och efter minuters jagande av lyckligt barn var jag helt slut. 2,5-åring - 1-åring: 100 - 0. HERREGUD vilken skillnad det är. Har ju liksom glömt/förträngt det eftersom jag ofta är med bägge samtidigt och då är det ju ännu svettigare. Här vill jag bara som en passus säga att våra ungar är rätt enkla att ha att göra med i största allmänhet. Bägge älskar att göra grejer och följer med och lyssnar på vad vi säger och är nästan alltid glada, men ni vet ena pratar oavbrutet och andra sticker rakt åt fel håll för att undersöka och sen blir en hungrig när den andra är trött och det ska bytas blöjor och lagas mat och plockas och ahmen ni vet. Vara på resa med en (1) unge som dels kan prata och dels äter helt vanlig mat och går själv blabla är ju svingött! Så sjukt att dra iväg med en ryggsäck kläder och necessär och en liten egenpackad barnväska och ba okej klart. Åkte med helt tomt bagageutrymme tur och retur. Jämför typ 2 barn för ett år sen när det skulle med två vagnar, barnstolar, nån himla hoppgunga, babygym och cirka tusen andra grejer.

Nu sitter jag på jobbet och är jätteglad över en fin helg men känner mig samtidigt liiiiite rånad på min ledighet med familjen. Det känns som att jag knappt har pratat med Andreas och kramat alldeles för lite på min lilla knasbolliga yngsta unge. Livet va, så knasigt härligt jobbigt.

onsdag, oktober 24

hämta lämna hämta lämna hämta lämna

Jag lämnar Ellen på mornarna nu när Andreas är föräldraledig och han hämtar. En rätt given uppdelning där den som är hemma med andra barnet slipper klä på alla för att ge sig ut och härja och den som jobbar slipper gå två timmar tidigt. Ellen går halv nio till tre varje dag förutom onsdagar när hon går till fyra och fredagar när hon är ledig. Det betyder att jag får hämta på onsdagar och alla vet ju att hämtningen slår lämningen med HÄSTLÄNGDER. Leendet när dom får syn på en? Dom små armarna runt halsen. MAMMA!:et. Mmm...det är så roligt. I vårt fall är lämnandet inte en jobbig process för hittills har Ellen (NO JINX) varit ledsen en (1) gång på morgonen och det gick över innan jag hann därifrån. Men det är ju meckigt. Det är tusen ytterkläder och avbryta mitt i leken och ähmen Ellen KOM NU JAG BLIR TOKIG PÅ DIG! Sen har vi valt lek och spex-metoden för att få till bra lämningar (works like a charm som sagt) vilket innebär att ens eget surmulna morgonhumör måste trollas bort och ersättas av Den Spexiga Mamman. Mamman som har springtävlingar med speakerröst och som hittar på tusen lekar på förskolan och som bara skojar hela tiden. Som lirkar på kläder i sista sekunden och parerar minsta tveksamhet med ett ÅH MEN KOLLA HÄR VILKEN ROLIG! Mamman som har All Tid I Världen och inte alls blir stressad av att det ska klättras upp själv eller springas ett extra varv i parken eller provsitta alla bänkar på vägen. Ellen är ju på toppenhumör när hon kommer till förskolan och kommer in i lek direkt och brukar bara säga ett okej hejdå! när jag säger att jag måste gå. Men idag, idag fick jag både en puss (frågar alltid, får oftast) men så ställde hon sig upp och hoppade och vinkade och ba HEJDÅ ÄLSKADE MAMMA! HEJDÅÅÅÅ! och var helt jätteglad. Och även fast våra lämningar brukar gå bra så är det alltid lite jobbigt att lämna. Kommer det gå bra? Är hon inne i leken? Så en lämning som idag gör ju liksom hela min dag på nåt sätt. Plus: det är onsdag så jag får hämta, yey!

tisdag, oktober 23

Nils 1 år!

(Okej, det är kanske typ en vecka försenat men vi kan säga att jag var upptagen med att fira?)

GRATTIS ÄLSKADE BARN! Gud vilken tur vi hade som fick dig! Jag har tänkt jättemycket på när du föddes och hur härligt och fint och tryggt och glatt och allt annat som är ljuvligt. En sån kontrast från din systers födelse på alla sätt och vis. Inte bara förlossningsförlopp och metod men liksom hela grejen? Det var så mycket lättare att bara bli någons mamma, din mamma, än att också samtidigt bli en Mamma. Att liksom redan vara någons mamma gjorde att jag direkt blev din. Så var det inte med din syster. Då hade jag svårt att sätta mig in i själva konceptet men den vägen var så att säga reda plöjd så allting med dig var så självklart. Kärleken. Hanterandet. Gullandet. Inte för att något av det var speciellt svårt för herregud vilken exemplarisk bebis du var; glad och nöjd jämt och äääääääääälskade att gosa. Du älskar fortfarande att gosa nästan mer än nånting annat, helst med din syster men i brist på förståelse för det duger både jag och din pappa. Och morfar. Som du älskar din morfar. Det är så himla fint att se!

Du var lite gnällig där mellan sex och nio månader när du vägrade knäcka rörelsekoden och mest satt nånstans och gnällskrek för att du hade förstått att det går att förflytta sig men inte kunde själv. Allas liv blev mycket lättare när du lärde dig krypa i mitten av augusti och sen var det som att någon hade tryckt på en knapp för drygt två veckor senare gick du för första gången och nu springer du omkring som du aldrig har gjort annat. Bebisbarnspring förresten, kanske det gulligaste som finns? Du förföljer Ellen om hon är hemma. Dit hon går, går du. Du är kanske en smula hårdhänt i dina kärleksförklaringar men oftast är du nöjd med att bara vara bredvid henne och pilla med ditt. Ibland får jag och din pappa kanske en kvart själva i vardagsrummet medan ni leker i ert rum. Jag njuter av det men vill helst bara stå och kolla på er för HERREGUD MITT HJÄRTA vad fina ni är.

Du är inte speciellt förtjust i mat, min son. Eller du var det innan du fick allergi/överkänslighet och kräktes en massa. Sen dess är det en låååååångsamt sluttande uppförsbacke mot att få i dig en rimlig mängd mat för din ålder. Ja, alltså du gillar ju som tur är fortfarande mjölk och gröt så du svälter inte direkt. Just nu vill du (såklart) bara äta själv, men bara kex och spagetti och yoghurt så ja nä vi får väl se om du kommer kunna äta ordentligt när du börjar på förskolan i januari? Just det, din pappa är hemma med dig på dagarna nu. Jag längtar efter dig alltid alltid alltid (men det är lite skönt att få prata i hela meningar i normal samtalston).

Du är en himla skojig liten figur, Nils Arvid. Du kan skämta och spexa och har jättelätt till skratt. Och till ilska. Du är så att säga din mors son. Din pappas gener verkar inte vara så starka när det kommer till humöret men vi får väl se om det kanske ordnar upp sig när ni blir äldre? Du har börjat komma och hämta oss och peka när du vill ha någonting. Du säger mamma och pa-pa och såklart ENNEN! och ta-ta (tack tack) och EEEJ! (hej) och visar med handgest mot munnen när du vill ha nappen och plutar med läpparna när du vill ha något att dricka (precis som med din syster introducerade vi glas tidigt). Du förstår väldigt mycket av det vi säger till dig och vet precis när du gör nånting du inte får. Då kollar du på oss och sen skrattar du massor. Just det, du kan ett tecken för bus också; du skakar på huvudet fram och tillbaka (efter din systers lek "kattbus" som går ut på att skaka på huvudet så håret flyger). Imorse skrattade du för första gången åt ett tv-program. Ett där två fordon krockade med varandra för övrigt. Det bästa jag vet är att komma hem till dig och bli överöst med pussar och kramar och skrikskratt. Tänk att jag kan göra dig så glad? Jag hoppas jag kommer kunna det länge länge länge till.

Min älskade, älskade, älskade, älskling, vad jag avgudar dig! Du är det finaste jag har och mitt livs finaste pusselbit. Jag älskar att vara en familj med dig, din syster och din pappa. Jag hoppas du känner det.

torsdag, oktober 11

Vuxen på riktigt?

Jahaja, här tuffar livet framåt dag efter dag vecka efter vecka månad..nä men okej, ni fattar. Livet med två småungar är "rätt" intensivt från att en (tvingas) slår upp ögonen på morgonen till cirka 20.00 när barnen har gått och lagt sig. Däremellan ska det jobbas också och därefter kämpar en med att inte somna och ger upp cirka 21.30. Fucking PHEW. JAg känner att det är en jävla tur att jag är ledig på fredagar för även om även dom dagarna är fulla med aktivitet så tar det lite stress bort från att ha Den Perfekta Helgen och Maxa Myset osv. För även om intentionen är att gå uuuuuut med barnen och leka i roliga lekplatser (seriöst värsta jag vet btw) och vara en närvarande morsa och läsa böcker och kramas och laga mat tillsammans och whatnot så måste ju förråd fortfarande rensas, garderober sorteras, tvätt tvättas osv. Okej, det var inte det jag tänkte skriva om när jag öppnade appen...

....

Jag tänkte skriva att det är rätt roligt att jobba igen. Att det är rätt roligt att jobba igen och att jag faktiskt nog kan ganska mycket om ganska mycket. Nu är bokslutet preciiiiiis påskrivet av revisorerna och jag har skickat in en rättelse på en inkomstdeklaration från förra året till Skatteverket. Alltså läs den meningen igen. Visst känns det som om en vuxen person gör såna saker? Nån törr ekonomigubbe med kavaj som är för stor över axlarna och lite over-comb? Har även fixat en budget, gjort en kassaflödesprognos för nästkommande år och pillat med prissättningen för vår nästa kollektion. <- gasp="" p="" vuxenpersonsjobb="">
Ser ju mig själv lite som en glidare som bara råkade hamna lite här och sen lite där och så ojsan jaha lyssnar folk på mig? Ni vet när man sitter i möten och hör sig själv prata Smarta Saker och tänker för sig själv haha, det där lät ju skitsmart! för att sen gå hem och fundera lite på om folk vet att dom lyssnar på nån som bara har lite feeling? Jag menar inte att förminska mig själv här för jag vet att jag har pluggat och jobbat och blablabla och att min feeling säkert är baserad på erfarenhet och jada jada, men ni vet känslan? Varför lyssnar nån på mig? På MIG?! Känner samma sak ganska ofta när jag tänker på mitt liv utifrån. Rent objektivt så har jag ju en man och två barn och en volvo och snart ett radhus. Jag jobbar 80% pga småbarnsliv och den senaste restaurangen jag var på var typ McDonalds. Jag har så stabil inkomst att jag i princip skulle kunna förutspå varje månadsekonomi ner på kronan för närmsta året. Alltså jag VET allt det, men jag KÄNNER det inte. I min känsla är jag singel och oansvarig och har typ ingen koll och skarvar lite och bloggar på jobbet och är skitbra på att dricka shots. Jorå.

Om det mot förmodan är nån ungdom som läser här: ingen vuxen är vuxen i sitt eget huvud. Vi tror alla att vi är i vår ungdoms prime fortfarande. Det är inte en dålig grej för övrigt, men om ni tror att man passerar en ålder och plötsligt känner sig vuxen PÅ RIKTIGT, om ni går och väntar på den dagen: ni kommer få vänta ett tag. Eller är det nån annan här som går omkring och identifierar sig som vuxen på riktigt?