Det är svårt att vara nåt annat än anhörig till nån som är sjuk. Det liksom hänger över en hela tiden. Både oron som kommer och går, ibland nästan förlamande och ibland bara som ett litet
just det längst bak i huvudet men också vem man är som person. Får jag planera mitt bröllop nu? Kan jag skratta nu? Hur mycket är okej att bara vilja stänga in sig och umgås med ingen annan än min kille? Hur man mår är alltid kopplat till hur den sjuka personen mår på nåt sätt, i mina ögon men också i andras. Vissa dagar vill jag verkligen inte prata om mamma. Jag vill inte berätta hur hon mår. Jag vill inte säga hur det går eller hur det känns eller vad som händer. Jag vill bara vara JAG. Att det faktiskt inte riktigt går längre är så jävla jobbigt.
Häromdagen, i bilen efter att vi hade varit och tittat på en lokal till vår bröllopsfest, kände jag mest ba JAG SKITER I ALLT! För vad är vitsen att planera om mamma inte kan vara med? Kommer jag ens kunna genomföra ett bröllop nu? Kommer vi ha den tiden? I samma bil, samma dag, satt ångesten liksom högt upp i bröstkorgen mellan revbenen och sög till vid varje andetag. Lite som att vara nykär fast alldeles precis tvärtom. Först fick jag panik och tänkte att jag skulle köra av vägen och sen insåg jag att jag nog bara kan vänja mig vid den känslan nu och acceptera att den kommer vara närvarande rätt ofta från och med nu.
Samtidigt: jag vägrar att sörja i fucking förskott. Jag ska planera mitt bröllop och mamma ska vara med och vi kommer ha så roligt och hon kommer vara så glad och alla kommer vara glada och infektionen kommer ge med sig och hon kommer hitta en bra medicindos och hon ska fanimig leva med mig ett tag till.