Helt plötsligt längtar jag efter att bli en sån där som kan sy. Och yoga. Som är tillfreds eller tar sig tid att kanalisera grejer genom att pilla. Ni vet. Istället: äter pizza, ser på vad som helst som är på teve (just nu champions league semi), klickar på saker på pinterest och låtsas som att jag kommer göra likadant/att mitt hem ser likadant ut/att jag också är smal och alla kläder passar exakt som på bilderna.

Att försöka göra normalt

I fredags gick jag tidigare från jobbet efter att ha stängt fyra gånger på grund av gråt. Sen grät jag, grät lite till och fick snäll mat av Andreas och såg kanske nån film. Kommer inte ihåg. Igår vaknade jag med huvudvärk och var vansinnigt irriterad på vädret för det matchade inte riktigt min sinnesstämning. Sen bestämde vi oss för att skita i allt och bara göra roliga saker hela dagen så vi promenerade en sväng och sen kollade vi på ringar och blev kära och var tvungna att sätta oss i solen och dricka vin och ba vi kan inte! Eller...kanske? Kan vi? efter att det var liiiite dyrare med ringar än vad vi trodde/tänkte. Sen gick vi hem och göttade lite innan vi gick och drack drinkar och åt middag och sen somnade jag till nån dålig film i soffan. Idag har jag fått frukost på sängen, pratat med min chef och packat ihop vår skräpskrubb. Det blev två och en halv flyttkartonger noggrant märkta med innehållet. Nu har vi paus och ikväll ska vi göra pizza. Imorgon åker jag till mamma och pappa och tills dess ska jag fortsätta suga i mig resten av mitt liv.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: det är en jävla bergochdalbana att vara människa. Hur kan så många känslor samsas inom en liten människokropp, I ask you? Igår kom vi på att det var ett år sen Andreas stod utanför min dörr med en vinare i handen och ångrade sig. Idag är ett år sen vi började prata prata prata med varandra och imorgon är det ett år sen vi hyrde en bil och åkte iväg och drack öl och solade och bestämde oss för att nu, nu är det vi. Jag läste lite om det igår (här kan man göra det om man vill) och ba men jag känner ju likadant fortfarande! Jag kan fortfarande inte sluta följa efter honom när vi är hemma för att jag vill vara nära. Jag längtar när jag är på jobbet så jag ibland bara vill ta på mig jackan och gå. Han får hela min kropp att bli till sockerdrickspirr och bara hans närvaro lugnar mig. Så igår bestämde vi att vi skiter i packningen i helgen och drar på en likadan helg igen och göttar oss. Jag vaknade med fluff i bröstet. En halvtimma senare hade jag sten där fluffet förut fanns och nu har jag gråtit på jobbet så jag var tvungen att stänga butiken en stund och samla mig. På ett sätt är det såklart skönt att också ha det fina, fluffiga att blanda upp kräksmaken i munnen med, men jag är en jävla jojo inombords. Lycklig, trasig, mjuk, kantig. Allting är liksom en stor mix och för min i vanliga fall relativt ostabila emotionella hjärndel är det här liiiite svårt att hantera. Det finns inget facit. Det kommer inte bli bra. Det är kamp min mamma inte kommer kunna vinna. Hur gör man? Hur fan gör man det här?

Ambivalensen

Det är svårt att vara nåt annat än anhörig till nån som är sjuk. Det liksom hänger över en hela tiden. Både oron som kommer och går, ibland nästan förlamande och ibland bara som ett litet just det längst bak i huvudet men också vem man är som person. Får jag planera mitt bröllop nu? Kan jag skratta nu? Hur mycket är okej att bara vilja stänga in sig och umgås med ingen annan än min kille? Hur man mår är alltid kopplat till hur den sjuka personen mår på nåt sätt, i mina ögon men också i andras. Vissa dagar vill jag verkligen inte prata om mamma. Jag vill inte berätta hur hon mår. Jag vill inte säga hur det går eller hur det känns eller vad som händer. Jag vill bara vara JAG. Att det faktiskt inte riktigt går längre är så jävla jobbigt. 

Häromdagen, i bilen efter att vi hade varit och tittat på en lokal till vår bröllopsfest, kände jag mest ba JAG SKITER I ALLT! För vad är vitsen att planera om mamma inte kan vara med? Kommer jag ens kunna genomföra ett bröllop nu? Kommer vi ha den tiden? I samma bil, samma dag, satt ångesten liksom högt upp i bröstkorgen mellan revbenen och sög till vid varje andetag. Lite som att vara nykär fast alldeles precis tvärtom. Först fick jag panik och tänkte att jag skulle köra av vägen och sen insåg jag att jag nog bara kan vänja mig vid den känslan nu och acceptera att den kommer vara närvarande rätt ofta från och med nu. 

Samtidigt: jag vägrar att sörja i fucking förskott. Jag ska planera mitt bröllop och mamma ska vara med och vi kommer ha så roligt och hon kommer vara så glad och alla kommer vara glada och infektionen kommer ge med sig och hon kommer hitta en bra medicindos och hon ska fanimig leva med mig ett tag till.

HUR KAN ABORTFRÅGAN ENS VARA EN FRÅGA?! Alltså jag blir så jävla för-e-bannad när det sitter idioter och säger att abort är fel och blablabla, men okej vi får tycka olika och så så fine tyck det då. I TYSTHET. Och hela barnmorskegrejen med att det finns folk som tycker att det är en rättighet som valt yrke att slippa göra vissa grejer (abort) för att man inte tror på det. BLI INTE BARNMORSKA DÅ DIN JÄVLA FITTA. (Förlåt, fittan är en mycket fin grej men också ett väldigt härligt svärord, ihop med kuk.) Det är en mänsklig rättighet att få den vård man behöver. Om man inte vill ge den vården kanske man kan välja ett annat yrke? Minus kanske och kan plus måste. Städa toaletter till exempel. Gärna på nattklubbar precis efter stängning. Nä, men seriöst hur i helvete kan vi ens diskutera den totalt hjärndöda "frågan" i dagens samhälle? Och nej, jag har ingen som helst respekt för någons "tro" när den inskränker på andras värde och rättigheter.

Jaha, hejhej? Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här. Att ha en mamma som har cancer gör bergochdalbana med hela ens inre och jag vet inte om jag kan skriva om det här heller eftersom det faktiskt inte bara handlar om mig och mina känslor utan om en hel familjs, eller en hel vänkrets i förlängningen antar jag. Verkligheten av mammas pissiga jävla skitsjukdom börjar komma upp till ytan och det kastar mig mellan hopp och förtvivlan, bokstavligt. Att se nån ha så ont är inte mänskligt. Att ha så ont är absolut inte mänskligt. Sen glimtarna av ljus i en telefonröst som har energi och berättar jag har sovit hela natten och inte haft ont och förut åt jag åtta köttbullar. ÅTTA! Jag måste ju erkänna att jag inte kanske trodde att åtta köttbullar nånsin skulle få mig att börja grina, men innebörden av det kändes så himla tröstande. Hon har en infektion och ligger lite på sjukhus och det är säkert ingen fara egentligen, men hur vet man? Tankarna som följer är svindlande åt det mörka svarta klibbiga smutsiga hållet. Som det där trädet av svart som har sin stam nånstans i hjärttrakten och grenar ut sig i bröstkorgen och anakondakramar skiten ur en och pressar ut tårar ur varenda vrå.

Och sen ljusglimtarna. Min mamma. Min pappa. Min syster. Min kille. Mina fina fina fina vänner som säger precis rätt saker fast ingen av oss vet hur man gör sånt här. Min kille igen. Herrejävlagud vad fantastisk den mannen är för mig. Skrattet på jobbet som gör att jag nästan kiknar. Skrattet när jag trillar ur högen av inlindade ben och armar i soffan som egentligen är för liten för att skeda i. Vardagen. Det där andra som också är livet.

Edit: Alltså mamma är på inget sätt akutdålig eller panikdålig. Det är en infektion och såna är aldrig bra när man har cancer.

Jag är så extremt dagvill just ni. Tror att det är skärtorsdagen idag. Tror att det också samtidigt är fredag. Igår trodde jag att det var maj. Blir skitstressad för att jag inte hinner nånting samtidigt som jag har ägnat lite för mycket tid åt att kolla upp folk på LinkedIn nu under morgonen. Min dator har lekt den härliga "jag måste uppdatera mig"-leken och jag var uttråkad, mkej?

Ur en dagbok

Idag lyxlunchade jag (kallar allting som inte innebär att jobba genom lunchen för lyx) med Egon och hennes alldeles bedårande lilla, rätt nya, unge. Hon är så sjukt cool med mammaskapet och om jag har turen att få barn i framtiden så tänker jag tigga en lektion i att vara en förälder av henne. Dessutom var det sjukt kul att ses för det känns som att det var tusen år sen. Mer sånt till folket (mig). I övrigt är "nyheten" att jag ska åka till mapa i helgen och jag pratade precis med mamma och JAG LÄNGTAR SÅ JAG DÖR efter henne just nu. Ska ta skjuts med min moster till Lidköping för att få lite mamma redan i förtid för är man med en är man i princip med den andra också. Ikväll ska jag få fredagsmat på en onsdag av Andreas för att han citat ska ta hand om mig idag och vi ska mysa jättemycket slut citat. Jag har en keeper, det känner jag ju. Ska försöka övertyga honom om att titta på de senaste fyra avsnitten av Looking (hittade igår på HBO, HUR BRA?!) men tror inte att han kommer vara så pepp på det, tyvärr.

Idag är jag lite irriterad över saker andra förfasas över. Klarna och deras affärsmodell att ta påminnelseavgifter när man inte betalar i tid till exempel. Herrejävlagud, betala i tid. Det är en tjänst man köper för att få betala senare istället för nu. Om man inte betalar senare heller så kostar det pengar, betalar man i tid kostar det ingenting. HUR KAN DET VARA ETT PROBLEM ATT FÖRETAGET TJÄNAR PENGAR PÅ DEN IDÉN? Freaking sluta vara dumihuvet folket. Stackars mig jag fick betalningsanmärkning för Klarna är så himla elaka. Nej. Det är flera instanser och månader innan man får en betalningsanmärkning och då har man fått minst fyra påminnelser innan det. Det är knappast Klarnas, eller nån annan kreditgivares, fel att en person får en prick i registret. Det är personen självs fel. Hatar verkligen den här jag har inget eget ansvar-grejen.

Om nån undrar så kan jag meddela att det inte är jättespännande att ha kvällspasset i butiken en aprildag som känns mest som november. Hittills har det varit jag, två budkillar och en mamma med en väldigt rolig unge. Oj här var det jättemycket skor jag ska få pizza ikväll skrapan har pizza det är gott är det där en ipad? att medan mamman försökte sitt bästa att få barnet att inte klättra på inredningen. Who can blame her egentligen, det är en väldigt klättervänlig inredning om man är i höfthöjd. Yes, nu kom min kille! Älskar att han ser det lite som en plikt att komma och hämta mig när jag jobbar sent.

Så går en helg och kommer inte åter och inga dagar räcker till för allt jag vill göra

Dagarna rinner in i varandra nu. En kompis försöker få till en träff med mig och tre andra, föreslår en helg långt in i maj och det slutar med att vi får lägga ner med ett tröstlöst kanske kan boka in en helg i september redan nu? Helgerna försvinner. Jag har inte träffat min bästis på flera veckor och den enda dagen jag kan den här veckan är imorgon. Till helgen ska jag åka till mamma och pappa och klappa på dom. Mamma ligger på sjukhus och ska opereras imorgon (rutin, inget farligt) och en stor del av min kraft går till att inte gå sönder inombords. Stackars lilla mamman som har ont. Stackars lilla pappan som är hennes klippa, sin egen klippa, min och min systers klippa. Jag ska åka hem och sitta i soffan och dricka whisky med honom och prata om hans jobb och lyssna på när han live-kommenterar vilken jävla sport som helst. Till och med golf ska jag lyssna på om det innebär att jag kan bära lite av hans börda för en stund. Jag ska krama på mamma och berätta för henne om hur vi tänker med bröllopet och ge henne nåt kul att tänka på istället för den där dumma jävla idiotcancern. På nätterna drömmer jag om att alla försvinner från mig och jag sover därför som en jävla kratta och är trött jämt. Jämt är jag trött.

Jag står och leker butiksboss idag igen. Vi var lite väl ivriga att öppna butiken så vi liksom glömde bort att det här med butikspersonal, det kanske är en bra grej att ha ändå? Enter kvällspusslet jag kan ta tisdag men på onsdag torsdag hämtar jag på förskolan och jag ska träffa banken måndag tisdag men kan ta onsdag fredag. Så här står jag och är ÖVERTREVLIG! mot alla som kommer in för jag bli så glad när jag får sällskap.