För inte skyldig, enligt förfrågan

Jag har ju skrivit om det förut ett par, ehum, gånger, men eftersom jag vet hur det är att behöva hoppas och längta och känna så gör jag det än en gång. Jag ger er sagan om min kille (och mig).


Jag hade signat upp mig på Mazily som då var över förväntan av delivery av män som gjorde annat än att maila bilder på sina könsorgan eller använda för många smileys med utsträckta tungor. En fredag skrev jag en status om huruvida det anses okej eller aningen aspbergeraktigt att äta samma mat varje fredag och nån timma senare var det nån Andreas som svarade att det var alldeles utmärkt okej, eller nåt sånt. Det var i början av mitten av december 2012 och konversationen fortsatte i ganska långa mailkonversationer (jag) och roliga svar (han) och vi tyckte väl bägge två att det verkade rätt så lovande. Tyvärr kom en jul och all dess ledighet i vägen för att ses så när kvällen den 2 januari 2014 kom var jag rätt så jävla nervös. Han verkade ju så bra, men det hade ju andra gjort innan honom och ja, jag var full av hoppfull förtvivlan.

Det var rätt kallt ute, is på gatorna och stjärnor över södra Stockholm. Jag var så nervös så jag var där en kvart för tidigt och var tvungen att gå ett extra varv runt kvarteret och dessutom ringa Lisa och skrika över min nervositet. Sen stod han där, med en sportbag på axeln, glasögon och en mörkblå ulljacka, helt jättelång och sträckte fram armarna till en kram. En bra, skön kram. Och så gick vi in och satte oss och han vände sig om och gick till baren och visade därmed sin snygga jeansröv och jag var vågade slappna av lite. En trevlig man med snygg jeansröv ger iallafall minst en trevlig kväll, det vet ju alla.

Vi drack en öl två öl tre öl fyra och jag skrattade så jag kiknade och vågade nudda honom när vi tog en cigarett på gatan utanför. Sen stängde baren och vi tittade på varandra, ville inte sluta ses. Han följde med mig hem. Vi stod på min innergård för en till cigarett och han kramade mig med jackan utanför mina armar och viskade ner i mitt hår jag gillar dig. På riktigt, jag gillar dig. Och jag blev yr av alla fjärilar i magen.

Det kanske inte finns kärlek vid första ögonkastet. Jag tror att det är en efterhandsrekonstruktion, något man "ser" när man redan vet hur det gick, men fan alltså. Det var nånting med honom från dom första orden som gjorde mig lugn (och pirrig). Det var (japp, här kommer det) lite som att hitta hem.

Don't mind if I DO

Ja, alltså livet var verkligen upp och ned igår. Jag grät för jag var ledsen, sen av chock och sen av glädje. Mest av glädje. Jag ska vahettere gifta mig. Mitt i mitt snorande igår gick Andreas ner på knä och frågade, eller han kanske sa gift dig med mig? Kommer inte riktigt ihåg pga att jag, som den romantiker jag är, blev mest HAHA...HAHA men ställ dig upp äru säker? Du får ångra dig. Får jag snyta mig? Men han menade allvar och jag sa obviously ja. Sen grät jag och skrattade och krävde en jävligt stor cognac och stirrade in i väggen medan jag mumlade fan vad sjukt. FAN vad sjukt. Fan vad SJUKT. Sen firade vi det hela med köppizza, en hetsig diskussion om olika feminister och varsin burk coca cola. Jag är nog förevigt utesluten från alla traditionella brudorganisationer, men det var perfekt för mig. Det var fint och så himla känslofyllt och jamen så himla jag. Jag var mitt fulaste, rödgråtnaste, minsta men jag vet att Andreas älskar mig även i dom stunderna eller på grund av dom stunderna och för det älskar jag honom till evigheten amen. Jag ska gifta mig med honom. Han är min. FAN VAD SJUKT!

Om inte det är kärlek så vet jag inte

Jag längtar efter A när han går till jobbet. Varje dag, men kanske mer än vanligt på måndagar efter en helg av hela tiden-häng. Hans hand om min. Hans arm om mig. Hans ben mot mitt. Konstant den här närheten som gör mig vimmelkantig måste dra efter andan snurrig. Hans blick när han tittar på mig när jag sitter naken med sömnrufsigt hår i sängen och gråter. Du är världens finaste när jag tycker att jag är världens fulaste. Alla pussar. Alla ord som får finnas fast dom är fula. Alla ord som är allt annat än fula. Jag, som vill ställa mig på gatan och ronjaskrika ut min lycka. Han, som får alla mina svarta skalbaggar i bröstkorgen att försvinna med sin blotta närvaro. Det här är det största jag någonsin upplevt.

Det är som att det händer nån annan än mig. Jag kan liksom inte ta in att det här är verklighet. Det är så sliskigt romantiskt och jag som har svurit mig från allt vad romantik heter förut kan nu inte få nog. Det är tända ljus och musik som soundtrack när vi småhånglar hem från en fest när vi dansar i köket när vi vaknar när han städar och jag ligger som en pascha i soffan och läser DNs kulturbilaga. Vi umgås jämt. Igår idag imorgon i förrgår. Och jag tröttnar inte? Också en ny känsla. Det här samtalet som aldrig verkar ha ett slut.

Vi firade med bubbel och charkprylar igår. Min kusin kom förbi och tog ett glas och alltså, han är himla mysig (och singel, fast han kommer hata mig om jag säljer ut honom här så är han ett freaking KAP mkej?) och sen följde jag med min snubbe till nåt butiksevent och så sprang jag in i den person som jag har en intervju med som ba Highfive till semestern! Vi får se hur länge den varar... varpå hela mitt huvud blev ett enda stort fucking OMG! Fatta att det är mitt drömjobb vi pratar om här och att det finns en möjlighet att det blir verklighet. Nu har jag precis käkat lyxfrulle i en timma med morgontidning och mysmusik och gud vad jag älskar mitt liv.

Jag gillar att han får mig att skratta att le fnissa fårinteluftkikna. Och samtidigt får han mig att vara den naknaste råaste fulaste och han tittar på mig med den där jag är kär i dig-blicken trots att jag sitter med soffrufsigt hår och surar över att han måste gå två meter ifrån mig för att fixa nåt i köket. Blir svartsjuk på köket som får ha honom istället för mig. Måste ta på honom när jag går förbi. Måste klänga och ställa mig i trappan och tvångskrama honom och vara i vägen och han tycker att jag är helt okej, fast jag är helt knäppihuvet. Tvingar honom med pockande ord att säga att han vill vara med mig, fast jag vet ju det helt utan tjat, egentligen. Är liten och krävande och skriker (inte så) tyst efter uppmärksamhet. Blir blyg när han sätter sig i fåtöljen mittemot mig och bara tittar. Vad tittar du på?

Det är så stort, det här. Jag vet inte om han fattar det.

Det är eventuellt dags för den där käftsmällen nu

Hej mitt dåtida jag! Jag är en av dom nu. Jag är the dark side. Slå mig om du kan fånga mig.

ps. Sitter i soffan och får fjäskmiddag av nån jordärtskocksgratäng, parmesankörv och sparris och bresaola lagad åt mig. Häromdagen fick jag lammfärsbiffar med fetaost och stuvad savojkål med bacon och äpple. Han är en klar keeper(/feeder). ds

Varsågod, här, ta min framtid och gör den till din

Det är så konstigt hur nån man inte ens visste fanns för ett halvår sedan kan vara så mycket nu. Jag vill berätta allt för honom, vända ut och in på min själ och ba här får du allt som är jag.

Det gör inte ens nåt att jag får vakna helt okristligt tidigt

Jag är sockerdricka i benen bubbel precis bakom tungan lätt i steget. Jag är så liten, samtidigt så stor. Tänk om this is it? Det svindlar lite när tanken nuddar mig och jag knuffar bort den, men det går inte. Ett hörn ligger kvar där och ba tänk om tänk om tänk om tänk om.

Sliding doors

Det slog mig förut att om min kille hade varit ett uns mindre full eller i närheten av ett uns mindre fulla kollegor så kanske han aldrig hade åkt hit för en vecka sen och ringt på min dörr mitt i natten. Eller om jag inte hade skickat det där hejhurärdet-smset som han bestämt använde du började ju!-argumentet med i hallen när jag undrade vad fan han höll på med. Hade vi aldrig fått vara det här då? Orkar typ inte tänka på det här mer för det känns lite som att tänka på rymden eller trådlöst internet eller kroppen. Men ändå, hade vi inte blivit då?

Monday, I'm in love

Är du min kille nu? 

Vi ligger i den stora stora sängen på pensionatet och utanför lyser månen nästan full och jag har druckit lite ganska mycket vin och tittar på honom i mörkret. Vi har precis suttit framför en brasa i två ihopskjutna fåtöljer eftersom det blev för långt emellan annars och jag känner mig lycklig utan några spår av gnag nånstans.

Jag är din kille nu och hjärtat slår så hårt så jag tror att det ska hoppa ur bröstkorgen vilken sekund som helst.

Det är tur att vuxenskapet innebär att man vågar ångra sig

Jag ligger i en säng på ett litet pensionat i ett Öregrund i lågsäsong. Fönstren är öppna och måsarna skriker och solen värmer mina ben och jag ser havet om jag rullar 30 centimeter åt vänster. Bredvid mig ligger min kille som nog ska vara min kille ändå för alltså, den där känslan av det som är rätt har fått sällskap av magpirret och jagkaninteslutatapådig:et. Igår satt jag i t-shirt på en uteservering och drack öl och när de enda andra två personerna där gick gjorde dom det med ett ni är så himla söta när ni sitter där och pussas. Och jag tror jag tindrade lite med ögonen just då.

Vi hyrde en bil och drog lott om körriktning och restid och ba okej, nu tar vi reda på vad det här är och känns det ens ett uns av nej efter helgen så har vi iallafall testat. Det känns inte ett uns nej. Det känns jävligt mycket sockerdrickepirrigt fantastiskt lyckligt.

Fegtaktiken

Orkade inte besluta mig själv för hur jag ska göra så jag fegade och skickade ett vill du ses ikväll eller ska vi ta det en annan dag? och om han säger annan dag så drar jag till min flyktplan. Ja, det är moget att låta nån annan bestämma över ens liv och viktiga beslut och grejer.

Jävla fucking livet

Jag har en annan famn jag kan få krypa upp i i helgen om jag vill. Jag finns här, du är mer än välkommen och jag ska ta hand om dig säger han från andra sidan vattnet. Min flyktplan. Och nu måste jag fundera på vad jag vill i allt det här. Alltså min flyktplan är inte nåt loveydovey, men det är ändå bara en bra idé om jag är helt hundra på att jag och min kille aldrig mer ska vara. Och det var ju det jag tänkte fram tills inatt. Och det är ju det som är status fortfarande, så egentligen borde det ju inte vara så mycket att fundera på? Fly, stäng av och gå vidare. Men är det det jag vill? VAD VILL JAG?!

Det som händer när man tar ut segern i förskott

Hur kan nånting som känns så bra samtidigt inte vara? Hann hela vägen till att vara påklädd och nästan redo att gå innan jag började gråta igen. Tror på riktigt att mina tårkanaler är defekta. Så himla ledsen är jag liksom inte. Det är bara att varje gång jag ska prata om saker som känns med folk jag litar på så ba *waterfall*.

Vi ska ses ikväll. Det var mitt initiativ för jag orkar inte med att vi ska sluta med nån form av fyllegrej och sen bara säga hejdå innan jobbet och låtsas som om ingenting har hänt. Han vill att vi ska ha en öppen kommunikation och jag känner mest bara för att skrika JAG HAR VARIT ÖPPEN MED DIG HELA TIDEN DET ÄR DU SOM INTE FUCKING PRATAR JÄVLA IDIOT. Fast jag vet att det inte är hela sanningen heller. It takes two to tango liksom. Samtidigt, motstridigt, så känns det så rätt när han är med mig hos mig nära mig.

Tji fick jag för att jag i telefon igår pratade om vårt uppbrott som kanske det ultimata breakupet.

Så ringer det på dörren precis när jag har somnat och jag vaknar och fattar ingenting och får superpuls och utanför står han. Jag saknar dig så himla mycket. Han är full och jag är nykter och han är så liten när han sitter i soffan och jag börjar gråta på en minut. Jag har ju städat ut honom. Han ska inte vara här, men ändå här är han och han har somnat i sängen med armarna om mig och näsan i min nacke och det är ju trevligt för honom. Men jag då? Jag kan liksom inte släppa nära. En kort stund kapitulerade jag och lät mig själv känna hur skönt det är med närhet, men det hjälper ju ingenting i längden. Imorgon. Till helgen. Vi är inte mer ihop för att han har kommit på att han saknar mig. Vi kommer inte bli mer ihop för att han säger att han har tänkt på mig. Det är ju inte vi. Han är inte kär i mig.

Nu har jag gått och hämtat ett täcke och en kudde och sitter i soffan i vardagsrummet och känner mest bara HELVETE! Varför ska han få ligga där inne och snarka och ha fått den närhet han behövde för att somna när jag sitter uppe och är ledsen? JAG DÅ? Jag hade ju precis börjat lura mig själv att jag är fine. Att han inte behövs. Att jag ska ha nån annan. Det sista jag behöver är hans kropp tätt intill min som påminner om hur det kan kännas. Fan.

Måndag

Idag har jag inte tänkt på min kille sådär jättemycket. Bara lite på lunchen när jag såg att jag hade mjölk i kylskåpet och kom på att jag köpte den för att han skulle kunna ha mjölk i kaffet. Och när jag såg kaffet. Fast sen kom jag på att jag fortfarande har hans login så jag kan se senaste Game of Thrones och kände lite win iallafall. Och när jag promenerade hem på lunchen så tänkte jag på en ganska bra sak. När man är nydumpad är man ändå fresh out of a relationship och även om det inte funkade så bra så har man ändå flowet och känslan av att vara snygg som kommer med att hänga med nån. Ni vet? Den där lilla känslan av överlägsenhet, eller kanske inte överlägsenhet utan snarare jämnvärde med omgivningen som gör att man inte bara känner för att klä sig i svart och gömma sig i ett hörn? Iallafall så ska jag ta tillvara på den känslan och inte kasta bort den genom att gömma mig i min lägenhet och inte prata med folk och tro att jag ska träffa nån på det sättet för DET kommer inte att hända.

Det hjälper att jobba. Det och att skratta hjälper och imorse var inte min första tanke omg det är slut. Jag tänkte faktiskt inte ens på det förrän Stina frågade hur jag mådde innan hon gick. Framsteg.

All shall pass, it all shall pass

Ni vet att jag är dramatiskt lagd, ja? Och att jag KÄNNER rätt mycket? Och att jag använder det här som dagbok? Det går över. Det blir bättre. Allt kommer bli bra. Sen, när jag har slutat grina.

Om jag bara hade kunnat få vara lite arg. Det hade underlättat. Nu är det bara sorgligt och vemodigt och gör fucking ont. Och då kommer dom fula tankarna. Om inte han som tycker att jag är fantastisk kan vara kär i mig, vem ska då kunna? Och hur länge ska jag gråta och känna mig orkeslös och tycka att livet suger?