Jag är en sån där typisk duktig flicka. Jag har alltid blivit befodrad. Fått löneförhöjning. Blivit respekterad och lyssnad på och bra bemött, iallafall face-to-face. Vad dom har sagt när jag har gått därifrån har jag ingen aning om. Jag har sagt ifrån när folk blir mobbade. Ifrågasatt orättvisa beslut. Höjt rösten när det har varit envägskommunikation. Men vet ni? Jag är så jävla trött på att föra andras talan. Jag är så jävla trött på att vara duktig flicka. Jag är så jävla trött på att alla gånger tänka längre än bara till mig. Jag är så förbannat jävla trött på att sitta i möten och försvara att tjejer minsann kan, när samma grupp gång på jävla gång visar att de visst inte kan föra sin egen talan. Om du blir trampad på, säg ifrån då. Det räcker inte att konstatera att manskulturen är åt helvete och sen sitta gulligt och vänta på att nån annan ska ta upp stafettpinnen.
Kan inte du säga det, Linn? Dom lyssnar ju på dig. Dom hade lyssnat på dig också. Det är det som är grejen. Dom hade lyssnat om du hade krävt att dom skulle lyssna. Tror du att jag bara hokuspokus får som jag vill hela tiden? Att jag bara behöver skicka ett mail så händer det? Att jag aldrig känner av glastaket?
Du har fel.
Jag känner det hela tiden, men jag väljer att ignorera det och kräva det jag har förtjänat. Men hela den här självutplånande I'll do anything to please-grejen funkar inte. Man kan inte både vara mild och blid och söt
och tro att man automatiskt ska komma någonstans. Verkligheten funkar inte så. Och jag är trött på att försvara det. Vet du varför?
För det gynnar aldrig mig. Allting behöver absolut inte gynna mig, tvärtom, men det vore bra om det gjorde det ibland. Jag vill inte vara en duktig tjej. Jag vill inte alltid ses som en talesperson för ett kön. Jag vill vara en duktig person, med betoning på person.
Det verkar inte påverka dig, Linn. Du är så stark. Jag börjar bara gråta. Dom lyssnar inte på mig.Det påverkar mig. Om det påverkar mig! Jag kommer hem och lägger mig på soffan och gråter. Kryper ihop till en boll i duschen och gråter. Ringer till mamma och är pytteliten. Och gråter. Jag tänker att jag inte kan. Jag undrar varför folk lyssnar. Varför folk läser. Jag känner att jag är en bluff. Att jag aldrig vågar. Aldrig kommer klara det.
Men jag reser mig upp och tänker att det kommer jag fanimig visst det!
Jag orkar inte strida andras strider längre. Jag har nog med mina egna.