torsdag, april 30

Ellen, 4 år

Imorgon fyller min förstfödda fyra år. HUR ÄR DET MÖJLIGT?! I år är också första året jag kan tänka på förlossningen utan att få ångestpåslag så det går ju ändå framåt. Gud så stolta dom måste vara på sjukhuset att det bara har tagit fyra år för mig att komma över traumat som skedde pga deras bristande rutiner och medmänsklighet. Kom ihåg people: lita på er egen instinkt. Om vaginal förlossning känns fel, gå inte på hetsen. Alla vaginala förlossningar är inte som på film. Mvh Team Snitt FTW!

Nog om det. Ellen, min Ellen. Älskade älskade lilla älskling, vilken stor liten person du har blivit. Imorse byggde du ett duplohus med garage och pizzaugn och blomlådor och ett garage till Nissis bilar. Och hem från förskolan kom en bok du ritade och skrev som hette "Första kapitlet i hur man leker mamma mamma barn". Oh the proudness, älskade skruttfia. Du ÄLSKAR böcker och berättelser och iscensätter väldigt ofta lekar utifrån böcker. Numera finns ju även lekarna i "kapitel" så det räcker inte bara med att vara enhörningen Astra eller draken Strömma utan det finns också olika lekar/kapitel typ Kapitel tre - Astra och Zoe räddar enhörningsdalen. Din pappa är betydligt oftare med i lekarna än vad jag är. Jag är mest en ofrivillig extra som får ett namn på någon karaktär men slipper agera mer än att svara till det namnet istället för till mamma. Till skillnad från din pappa som ÄR Zoe och ska leka med dig. Som tur är slipper vi bägge oftast eftersom du har din Nissi. Gud vad ni älskar varandra. Du är min bästa kompis! säger någon av er nära på varenda dag och om vi någon gång gör något med bara en av er säger ni nästa gång kan väl Nissi/Ellen också följa med? Det tog ett tag för er att connecta, men nu är ni nästan oseparabla. Det är lite irriterande för oss ibland när ni gaggar ihop er och bara kollar på varandra och fnissar när vi säger till, men även i det känner jag sån himla lycka över att ni har varandra.

Jag blev mamma med dig. Du gjorde mig till din mamma. Tänk att det var du därinne? Du är nästan alltid glad. Du tycker nästan allting är roligt. Barnen på förskolan springer och tar emot dig varje morgon, men du verkar ha en ganska avslappnad inställning till det här med kompisar. Jag vet att du leker med Esther och Signe och Frank och Flora och Teodor, men den enda du själv verkar behöva är Nils. Dom andra är fina kryddor, men du har inte kommit in i kompisandet själv riktigt och verkar inte ha jättebehov av det heller. Ett tag när du var yngre var jag rädd att du skulle bli lite kufig och utanför, men det verkar mest vara att du enkelt glider in och ut ur både gemensamma och ensamma lekar. Senaste tre gångerna jag har hämtat har du legat under rutschkanan och tittat upp i himlen och sjungit för dig själv. Helt omedveten av vad alla andra barn har hållt på med precis bredvid, fast ändå inte utanför eller ensam. Det har sett ut som att du njuter av det?

Du njuter för övrigt väldigt mycket. Du älskar att bli kliar på ryggen eller masserad eller pillad i håret. Du älskar älskar älskar att krypa in under mitt täcke och lägga dig som ett plåster för du är så varm och mjuk, mamma! Du gillar att kramas och vara nära och du säger så himla fina saker till alla hela tiden. Rent allmänt är du väldigt uppmärksam, både på känslolägen och på detaljer. Du har stenkoll på var allting är och hur folk mår och vad dom sa igår och ja, men jag känner igen mig älskling. Förlåt och varsågod, it´s a blessing and a curse så att säga.

Jag älskar dig. Du är smart och snabbtänkt och påhittig och fantasirik och snabb. Gud vad du springer fort. Du gillar att rita och måla och skriva och bygga. Nils älskar ju sina bilar och du kan leka med dom för att pleasa honom om du är riktigt leksugen, men annars gillar du mest karaktärslekar. Det är fortfarande sällan du bara är Ellen. Eller, jag tror inte jag kommer ihåg en enda dag sen du började prata som du bara har varit "Ellen" en hel dag. Det är så himla fint att få ta del av den världen.

Grattis på födelsedagen älskade lilla vän. Jag hoppas att du alltid får ha kvar all plats du har i ditt hjärta och din positiva syn på livet.

måndag, april 27

Jaha, vad händer då? SÅ JÄVLA MYCKET HÄNDER under ytan. Som jag inte kan prata om riktigt än *tuff bloggare*. Men det är stort och det är snabbt och det är så sjukt mycket nu så jag kan knappt sova på nätterna och är inte hungrig och jag tänker i 130 km/h. Har så många trello-listor nu att jag snart behöver projektleda även trellon. Det pratas om att jobba enligt pomodoro-metoden (25 minuters oavbrutet jobb, sen 5 min paus osv) men jag kör mer pomodoro allting samtidigt fast utan paus och hela tiden. I söndags var typ första gången jag satt ner i en timma utan att ha panik över att behöver fixa ordna ringa tricksa sen helgen innan. Det är spännande och roliga och knasiga grejer, men dom tar upp otroligt mycket tid just nu. Samtidigt har jag ju ett jobb att sköta. Två rätt stora grejer att projektleda, varav en är över vår grupp. Vi är inte så samkörda och har inte jobbat tillsammans så länge och nu är allt digitalt och jamen vi kämpar på. Hade ett möte i torsdags som gick superbra. Det var skönt. Och ett projekt jag har jobbat på sen i oktober har fått godkänt i första instansen. Det var också skönt.

Har inte ens haft tid att kolla corona. Har inte längre koll på dagliga dödstal och spridning och sånt. Kollar lite på kurvorna. Dom går inte rakt upp längre. Nästan alla jag känner har som sagt haft det. Hittills har det TA I TRÄ gått bra för alla, även om det har varit skitjobbigt för vissa. Vi håller oss fortsatt isolerade. Jag går i skogen och lyssnar på fågelkvittor och planterar i mina rabatter. Andreas kan åka och tilläggshandla ibland vid halvtio på kvällen och det har hänt att vi har köpt McDonalds genom drive-through:n, men i övrigt fortsatt isolation.

På vinden händer det grejer också! Nu är målaren här och spacklar väggen och ska måla och elektrikern kommer och gör klart i veckan. Sen ska det läggas golv och jamen det är väl det? Det blir superfint. Och stort! Och kvällssolen skiner in genom fönstret. Det hade jag inte koll på innan för våningarna under skuggas av vinkeln på den sjunkande solen, plus det har varit vinter och inte funnits nåt himla ljus alls.

Nu ska jag äta lunch och sätta mig på verandan och djupandas en stund.

fredag, april 17

Döden. Döden döden döden döden döden.

Ingenting har hänt någon jag håller av. Jag vill bara säga det först. Det här inlägget är inte ett inlägg om sorg, men om döden och samhället och hur vi som individer förhåller oss till den. Nu är den ju väldigt tydlig i samhället av uppenbara orsaker. Många dör i förtid och det är såklart jättesorgligt för varj enskild individ och dens närmaste. Jag vill inte att det här ska förminska individers sorg, men jag vill också prata lite om hur vi skyggar så mycket för döden, eller är så ovana vid den i vårt samhälle, att det känns som om folks generella bild är att allt är räddningsbart. Det är ett svårt ämne att klampa runt i och jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig för att formulera det jag tänker så det går att förstå, men min grundtanke är väl egentligen det här: livet är döden och döden är livet. Det ena existerar inte utan det andra och varken eller är ett val. Och att det känns lite som att vi är så vana vid tanken att allt går om man vill (den går att diskutera för sig...) och att livet är en stor plan så vi liksom missar att allting faktiskt verkligen inte går att styra. Fast även där är vi ju bra på att styra. 

Jag menar att vi planerar karriärer och träning och sätter upp mål och fixar och går i terapi och underhåller relationer och allt annat för att liksom komma FRAMÅT. Stiltje går emot människans natur, tror jag. Vi är olika i det också, såklart. Vissa har planer för allt. Jag är med i Friday Labs och det inspirerar mig oerhört att höra om planer och medvetet tänkande och att styra sin vardag osv, men det går också lite emot min natur. Jag är bäst i nuet. På ett sätt tror jag att döden lärde mig det.

Men åter till döden. Jag läser artiklar om folk som förlorat sina nära, i corona eller cancer eller nåt annat. Varje gång är det uttalat att någon har gjort fel. Om bara personalen hade x eller läkarna hade sagt y. Det finns absolut felhantering inom sjukvården och felmarginalen ska såklart vara så låg som det bara går, men och här kommer väl min grej: jag tror att den är det. Eller snarare, jag tror att vår kollektiva tro om vården är att läkare har alla svar. Och det är himla lätt att vara efterklok. Och ännu lättare att lägga över skulden på en person/händelse än att acceptera att jaha, nu blev det så här (helvetes jävla skitdöd). Jag tror också att läkarna har en nyktrare syn på verkligheten än oss andra. När en läkare säger att det inte finns någon mer behandlingsmöjlighet eller att man inte vårdar gamla människor i respirator handlar det inte om att det inte GÅR. Det handlar om att livet inte blir längre eller bättre. 

Det cirkulerar många insamlingar varje år för folk vars cancer inte går att bota enligt svensk sjukvård. Någons läkare har gjort bedömningen att hen inte får bättre livskvalitet eller livslängd av behandlingar och därför valt att avsluta desamma. Insamlingar för att kunna skicka iväg personen på en alternativ behandling utomlands. Den typen av insamlingar gör mig otroligt illa till mods samtidigt som jag förstår förstår till hundra procent var viljan att fixa kommer ifrån och såklart tycker det är fint att så många vill hjälpa till. Anledningen till mitt obehag är det här: det är klart svensk sjukvård har koll på vilka behandlingar som finns. Jag har folk i min närhet som har fått vård utomlands där allting har ombesörjts av svensk sjukvård. Resor, vård, planering - allt har skötts och betalts av den svenska vårdapparaten. Och visst, det är klart att svenska regioner och landsting har budgetar att hålla och ibland är det säkert en fråga om såväl pengar som timing, men jag tror att vi kan vara relativt säkra på att svensk vård inte undanhåller eller underlåter sig att börja med livsräddande behandlingar för att det är dyrt. Jag tror att vi är så inställda på att allt ska gå att fixa så vi vägrar ta in att döden händer. Ibland kommer döden och det är åt helvete. Men det är också en del av livet. Och den delen av livet som vi har är värt mer än att försöka förlänga ett lidande.

Jag vet inte varifrån vi har fått att vi ska vara så jävla lyckliga hela tiden? Att alla går omkring och mår så himla toppen? Att man samlar som vuxenpoäng, fast liksom livspoäng, när man har partner och barn och hus och bra jobb och pengar och yoga och och och allt. Och att man inte får vara ledsen, för det ska botas. Sorgcoacher ska se till att man kommer över sorgen. Det kommer fler jobb, kämpa på! Håll ut! Alltså. Måste det vara så? Vad skulle hända om vi börjar se på döden (och livet) på ett annat sätt? Döden händer och sorgen får existera. Det är okej att vara ledsen och att ha allt innebär inte lycka. I livet finns döden och det är brutalt, men det sätter också livet på sin ända och det man har haft blir så mycket mer värt? Tänk om jag hade kunnat uppskatta min mammas kramar när dom hände lika mycket som jag uppskattar dom nu i efterhand? Och däri ligger min största sorg när det kommer till insamlingar om behandlingar utomlands. Tänk vad många kramar och minuter med dom som betyder mest som försvinner för någonting som kanske förlänger livet, men hur mycket av det livet sker tillsammans där det betyder mest? Minuter i livet kvittar ju egentligen om man hela tiden strävar efter att framtiden ska vara perfekt. För dom uppskattades ju inte när dom skedde. 

Det är klart att vi alla skyr döden. Jag är inte rädd för döden i sig själv, men jag är livrädd för att vara på väg dit. Min sorg, i mitt liv, är oerhörd. Jag saknar mamma varje dag. Och jag vet att alla som förlorar någon också hade velat ha lite mer tid tillsammans. Bara ett möte till. Bara en kram. Nu blev det inte så för döden kom ivägen men det måste också få vara okej.

The Rona

Det känns som om alla i min närhet har eller har haft corona nu. Våra bästa kompisar i området har haft det, förmodligen hela familjen med tre personer med symptom. Min chef och hennes familj har det. Min chefs chef är jättedålig och vi vet faktiskt inte riktigt var hen befinner sig just nu. Hoppas på hemma. Andreas gamla skolbästis har haft det. Min bästa kompis skrev igår att hon och hennes familj har haft det. Två andra kollegor har haft det. Det är inte som om vi är världens mest populära personer med världens största umgänge så min covid-19-självexpertis känner att siffrorna om att 30-40% av Stockholms befolkning nu är smittad verkar rätt så troliga. Samtidigt i andra delar av Sverige: en kompis som är en av tolv ansvariga läkare i Skaraborg hade för en vecka sen inte haft nåt fall. Min kompis i Göteborg är föräldraledig och har riskgrupp i familjen så dom är rätt isolerade, men säger att allt är som vanligt i övrigt. Ingen jobbar hemma direkt osv. En person i Lidköping som jag pratade med igår pratade om en kollega "som var lite krasslig men det är ju inte corona". Här om nån är krasslig är det 100% corona. Det är kanske det där också, men känslan som jag bär på verkar verkligen inte finnas där.

Jag är glad för varje person som får det och mår bra efteråt för det innebär att jag kanske kan få röra mig lite ute i samhället snart. Alltså jag längtar typ efter att gå in på Lindex. Nej, Kappahl. Jag längtar till och med efter en butik där det enda jag har köpt är typ barntrosor. Jag längtar efter Bauhaus. Ja, nu verkar det som att det blev rätt så köpinriktat här ja, men nu blev det så. Framförallt längtar jag efter att min pappa ska kunna komma hit. Det var längesen och jag längtar efter honom.


onsdag, april 15

Rimliga reaktioner?

Imorse postade en person i vår lokala facebookgrupp att hon hade hittat två barn som tillhör en av förskolorna i kvarteret ensamma ganska långt bort från förskolan. Hon försökte ringa numret som står på deras utflyktsvästar, men inget svar. Till sist fick hon med barnen till förskolan där någon personal sa att "föräldrarna ska vara meddelade" och att personalen var ute och letade. Hon säger själv att hon var med barnen i minst 30 minuter och att dom hade varit själva en stund innan dess. Vi har inte våra barn där och jag höll på att implodera av ilska över nonchalansen. Till saken hör att jag hittade ett litet barn på andra sidan av en vältrafikerad väg mittemot förskolan i höstas. Barnet sprang sen över vägen och tillbaka till grinden där en personal i princip slet in hen och sen vägrade möta mina kontaktförsök. Jag såg att barnets pappa var på gården (eller antog att det var barnets pappa pga lyfte upp och pussade det) så jag släppte det då. Men det är alltså andra gången dom har tappat bort barn på mindre än 6 månader. Jag berättade det för alla jag pratade med när det hände, men postade inget i gruppen eftersom jag tänkte att 1) det är inte min förskola 2) pappan var där 3) jamen lite jobbigt att liksom hålla på och hålla på.

HELT JÄVLA ORIMLIGT! Tycker jag. Jag kan inte ens tänka att vår förskola skulle ringa och ba "vi har tappat bort Ellen och Ester" för nej, men det skulle aldrig hända. Men OM det skulle hända något barn på förskolan hade jag åkt direkt dit för att hämta mitt eget och ställt till med ett HELVETE. Här? Nej, men föräldrarna till barnen går in i kommentarerna och säger att de har fullt förtroende för förskolan och personalen och snälla kan ingen skriva nåt negativt för då blir folk rädda. Vad i?

Kan vi rösta här? Är det jag som är en fruktansvärt jobbig jävel?

Hade du:
A) ställt till med ett HELVETE dvs krävt utredning, satt personal på paus tills utrett, kommit med 1000 beredskapsplaner
eller
B) Nah, kan hända alla. Dom kom ju tillbaka till slut?
eller
C) Varit lite försiktigt ifrågasättande men nöjt dig med ett förlåt och det ska inte hända igen?


Håll ut!

Jaha, på coronafronten intet nytt. Vi hade barnen hemma måndag-tisdag förra veckan för att vi tänkte att det kanske var onödigt att ha dom på förskolan när det enligt vissa prognoser skulle vara peak-smitt här i Stockhom just då. Sen hade jag ändå tagit semester på onsdagen för att vi egentligen skulle ha åkt till Karlstad och Örebro och hängt med våra ursprungsfamiljer, men det blev ju OBVIOUSLY cancellerat. Min syster bor i England och blir provocerad av hur folk inte verkar bry sig i Sverige, medan jag sitter här och KOKAR inombords när jag ser folk jag känner dra iväg i Sverige som om inget hade hänt. Var så sugen på att demonstrativt trycka på avfölj på en av mina gamla bästisar häromdagen, men höll mig i skinnet pga well, ingen är perfekt och alla gör sina val blabla.

Vi hängde hemma. Förutom en dag när vi tog en dagstripp en timma härifrån och hängde UTOMHUS på BEHÖRIGT AVSTÅND med Mimmi och hennes familj. Jag har aldrig njutit så av Dennis hotdogs och gammelt korvbröd i duggregn som då. Så otroligt skönt att få prata lite med andra levande människor face to face igen. I övrigt har jag beställt cirka tusen nya kokböcker och sitter och längtar ihjäl mig efter att få bjuda hem folk på middag igen. Jag har ju som nyårslöfte att enbart bjuda på vegetarisk mat och efter den senaste bokskörden känns det inte ens jobbigt, bara inspirerande. När det nu kommer bli.

Bygget flyter inte på bra. Det flyter inte alls för byggare Bob har fått förmodad corona och vi har totalstopp att komma in här förrän man är ettusen procent frisk. Det gör inte så mycket att det inte är klart, men jag börjar bli fruktansvärt trött på byggpapp på golvet och rum fulla av skit vi vanligtvis har på vinden. Någonstans har jag inte ens orkat ta tag i ens inredningen pga coronaförlamat sinne. Sen hade vi ju eventuellt tänkt finansiera en del av renoveringen genom att öka upp lånen och samtidigt värdera om för att få lägre belåningsgrad, men nu vette fan vad som är bäst? Vi behöver nog låna upp lite av det vi tidigare har amorterat av för att ha lite quick-access-pengar ifallifall, men kanske inte så mycket som vi hade planerat från början. Good news är ju att min anställning också passerade sexmånadersgränsen häromveckan så nu är jag iallafall inte provanställd längre. Alltid nåt

onsdag, april 1

Support your local

Det blir mycket hemmahäng just nu, det blir det. Jag kanske inte är superriskgrupp, men jag medicinerar ju dagligen (förebyggande/underhållsdos) mot astma och är allergisk mot pollen vilket triggar det tidigarenämnda så jag är JÄVLIGT försiktig. Jag har varit i en mataffär en gång de senaste tre veckorna och det är också enda gången jag varit inomhus med andra människor än min familj. Det är sån himla tur att vi har trevliga grannar för det ger ju iallafall ett visst socialt häng några timmar i veckan, på verandan eller på bänkarna i solen på framsidan medan barnen härjar runt. Det är mycket möjligt att jag är alldeles onödigt försiktig, men döden är ju en vanligt förekommande tanke även pre-corona så att säga. Igår tvingade jag t ex Andreas att gå igenom begravningsönskemål, ifall ifall nåt skulle hända. Vi blev osams och jag sa att jag skulle skita i hans önskemål för det var det dummaste jag har hört. Hashtag härligtjej83.

Jag har rätt mycket ångest just nu. Den botas temporärt i skogen och i solen så jag försöker promenera i skogen och sitta i solen så mycket jag kan. Det gör min inte heller till världens stabilaste mamma. Ibland undrar jag om jag fuckar upp våra barn helt när jag tappar det för tredje gången på en halvtimma för att dom skriker och vrålar och hänger i gardinerna och kastar saker och krockar med cyklarna och petar pinnar i varandras ansikten och rymmer. Obs allt det hände inom loppet av ett kort telefonsamtal med pappa igår, så det är taget ur verkligheten. Innan jag fick barn ba jag tror INTE på att skrika på barnen. Jag tror INTE på att hota. And look what I got: två barn som inte för sitt LIV kan lyssna på en snäll tillsägelse. Inte ens när jag ber dom med ett snälla söta rara, kan ni inte försöka lyssna på vad jag säger? Ni kan ju göra er illa, lyssnar dom. Det senaste är att dom istället för att skärpa sig bara tittar på varandra och fnittrar när vi säger till. Alltså jag vill gärna brasklappa att våra barn har rätt mycket frihet och att jag inte skuggar dom bara för att skälla, men hänga i gardinerna? Leka kull i trappan? Kasta sina leksaker? Jag menar, är det okej? Är det bara jag som överreagerar när jag till slut tappar det och vrålar NU FÅR NI FAN SLUTA KASTA ERA GREJER ANNARS SLÄNGER JAG ALLIHOP! ?

Jag kompenserar barnen idag med att ha varit och hämtat en dockvagn hos en familj i området. Dom har redan en, men i ett inslag av Välj dina strider har jag nu hämtat en till för jag orkar fan inte medla en jävla gång till om vems tur och hur länge någon har haft den vi redan har. Vi har en lokal facebookgrupp med lite köp och sälj och annat så jag skrev helt sonika i den igår att jag sökte vad som helst som rullar och tio minuter senare hade jag fått en av en snällis. I samma grupp har en annan granne lite längre ner på gatan informerat om att hans cateringfirma går lite trögt så han har slagit upp portarna till ett lunchstånd på trappan. Det är vinnaren av sveriges mästerbagare eller vad det heter så det är inte bara en random dude som steker lite falukorv. Enligt uppgift sålde han 70 portioner i måndags och ännu fler igår och på fredag kommer det tydligen en fredagskasse med färdiglagat man kan hämta. Så himla smart! Och i samma grupp postas det info om brödbilen som kommer idag och nytillskottet ostbilen med ostar från fromageriet i saluhallen. Och om den lokala blomsterhandlaren som cyklar ut fredagsbuketten för 249 kronor inkl hemleverans. Vi har köpt lite av allt för det vore ju fantastiskt om vårt trökiga nybyggsområde kunde få behålla det här även post-corona.

Barnen är på förskolan. Dom springer allt dom kan från bilen på morgonen och Nils skriker föjkolan! Hujja! Yeah yeah yeah yeah! med händerna i luften varje gång bilen svänger upp på gatan där den ligger. Det är så fint att dom känner så för sin förskola. Vi gör det vi kan för att hjälpa till och har dragit ner barnens vistelsetimmar så dom går hem kl 15 varje dag under de närmsta veckorna och är lediga på fredagar. Det är skiftslut kl 15.15 och på fredagar är dom en ordinarie personal kort pga vidareutbildning så platschefen (tillika vår huvudpedagog) som aldrig någonsin klagar eller säger ifrån svarade Det skulle verkligen underlätta om ni har möjlighet när jag kollade om det kunde hjälpa. Andreas skulle ändå vara hemma varannan fredag så han ökar det lite och resten kan vi flexjobba in nu när vi inte har någon restid till jobbet.

Våra nya grannar bjöd förresten in oss på AW på fredag. Vi sa ja, för det är ju trevligt, men nu har jag ångest över att hänga hemma hos några andra, fast jag vet att dom är friska. Ska kanske ta och jobba på det här med live a little?