Han är här nu!

Han är här nu, vår son. Han kom vid tvåtiden i onsdags till tonerna av Morning had broken (operationsteamet utsåg oss till Dagens DJ pga bäst playlist. Den torra narkosläkaren dansade till och med lite där han stod på sin övervakarposition *winning*) och sitt eget illvrål och han är givetvis alldeles ljuvlig. Nä, men på riktigt så är han faktiskt så sjukt fin och igår var han vaken och låg och plirade större delen av dagen och nu har han sovit sen niotiden igårkväll med femminuterspauser för att svepa en flaska och somna om. Det är sån skillnad den här gången så det går nästan inte att beskriva. Dels i själva förlossningen som var magisk fantastisk härlig och helt seriöst varför förlöser man inte alla barn medelst snitt?! Och dels för att vi inte är förstagångsoroliga utan mer jaja, såja kom här vännen så fixar mamma/pappa. Vi har rätt bra koll på hur en matar med flaska och hur en gör med napp och hur en byter blöja (ah, well Andreas har koll. Jag har bytt två blöjor och han dom andra...tjugo? Gawd vad den här ungen bajsar!) och har ju inget som helst trauma att bearbeta den här gången så allt ba flyter på och är lyckliga lugna gatan. Vi fick vår revansch eller upprättelse eller belöning.

Jag mår också bra. Är förvånad över hur o-ont det gör jämfört med vad jag hade förväntat mig i och med alla "återhämtningstiden/smärtan är värre vid snitt"-faktarutor och så är det liksom more or less samma som vid Ellens förlossning som ändå var rätt mild mot mig rent fysiskt. Alltså det är ju inte direkt skönt och att sätta mig upp/ställa mig upp känns ju definitivt men det är ju mer som andra dagen efter att ha gjort ett vidrigt corepass för första gången på fem år typ. Vi är nog good to go om vi vill åka hem i eftermiddag/kväll men jag vill känna mig trygg i att det 1) känns bättre än igår 2) stabilare att gå i/ur säng eller soffa och 3) att magen kommer igång först.

Jag längtar ihjäl mig efter Skrällen, men bebisbubblan här på 73:an är rätt gosig den med. Nä, nu ska jag väcka Andreas och se om vi ska ge barnet mat. Eller barnet och barnet, Nils heter han ju. Vår fina ljuvliga rara gulliga starka härliga unge.

Kejsarsnittade tipsare: se hit!

Jaha, idag skrivs vi in på SöS för bebisleverans på torsdag (får åka hem emellan). Det kommer alltså bli ett planerat kejsarsnitt trots mina domedagstankar och mentala förberedelser för motsatsen. Eh, såatteh hur tänker jag nu? Lider fortfarande av overklighetskänslor kring det här tvåbarnslivet, som att jag inte förstår att det kommer ett barn till eller typ inte vill förstå vad vet jag? Gnydde lite till Andreas igår om att jag är rädd att jag inte kommer gilla Nya Bebin och bara vilja lämna den och åka hem till Ellen skrällen istället. Är också rädd för att den inte ska vara frisk, att jag ska spy av narkosen (eller vad man nu kallar det när man är vaken), att jag inte ska fatta och kunna ta in trots att jag får vara med den här gången och typ att livet ska gå från fantastiskt till bajsmacka. Ja, jag försöker pepptänka istället men alltså VI FÅR ETT BARN TYP INOM 36 TIMMAR, IT'S SCARY STUFF YO.

BB-väskan är typ färdigpackad (ca 2 miljoner färre grejer den här gången), den bärbara högtalaren är laddad, playlisten iordning och champagnen är på kylning. Tar f ö med både med och utan alkohol, har viss gissning att champagne och morfin kanske inte är en toppenkombo, men DAMN IT om jag inte får mitt bubbel den här gången. Vad behöver jag (vi) mer? Ni som har fått planerade snitt, vad var era absolut bästa grejer/upplevelser/pepp? Allting som är positivt är så himla himla välkommet just nu!

Tack på förhand!

Är för övrigt så svullen nu så jag fucking snarkar även när jag är vaken. SNARKAR?! Alltså fattar ni? Stod i en butik och betalade och pratade med expediten häromdagen och plötsligt hör jag mig själv snarka till. Gjorde det alldeles nyss också och sen gjorde jag det igen strax efter. Är _så redo_ att få tillbaka (nåväl) min kropp igen. Få på mig fler än ett par skor. Sluta missbruka nässpray. Sova på mage (!!!!!). Mmm...inte gravid mer within reach.

Ikväll kommer min syster. Eller inatt kanske hon kommer. Jag kommer inte veta för jag kommer sova, men imorgon när jag vaknar så kommer hon ligga där i extrasängen i hallrummet och snusa och sen får jag ha henne här till NÄSTA SÖNDAG! Woho! Hon är live-in nanny ihop med pappa som ansluter på tisdag ifall nåt skulle dra igång samt även ifall saker och ting går som planerat. För nästa vecka vid den här tidpunkten kommer vi ha en bebis på utsidan magen. GAAAAAAAH! Vi var på sista kontrollen hos barnmorskan idag och hjärtljuden var PERFEKTA! och mitt blodtryck likaså och hon trodde absolut inte det kommer en bebis under helgen. Jag hoppas hon har rätt för det vore lite gött att få några lediga dagar innan småbarnskaoset. Inte för att jag kan göra så himla mycket för jag får så jävla mycket sammandragningar när jag rör mig och är typ helt öm eller whatever i musklerna/livmodern/nåt snipprelaterat men ligga på soffan och vagga till köket är ju också att vara ledig, no? Gjorde min sista officiella dag på jobbet igår, stressade hem för att fixa lite annat akut och satte mig skitsur i soffan vid typ tio på kvällen. Avslutade med att skälla på Andreas och använda väldigt förminskande men sluta vara ett offer och skärp dig till exempel. Tycker typ liiiiite att jag hade rätt och att han bara borde ha tuggat i sig det med ett javisst älskling, förlåt! men eh jag var rätt svinig så jag har förståelse för att han tillslut tröttnade och gick och lade sig medan jag satt uppe och surade och kollade på fyra avsnitt Nashville till mittinatten. Aja, efter att han lämnade Ellen på förskolan imorse blev vi sams, drog till barnmorskan och sen shoppade vi finkläder till ungarna (PLURAL! WAAAAH!) för att jag var på unnhumör och seriöst det går inte att unna sig typ nåt fint till sig själv när man är tusen veckor preggers och ska ägna kommande vinter i mysbrallor och mjuka kläder och soffhörn. Vi avslutade med en lunch på Primo ciao ciao och pratade om livet och sen hämtade vi världens gladaste unge på förskolan klockan två. Nu gör dom pastasallad i köket och jag halvkollar på engelska antikrundan i soffhörnet jag har abonnerat sen fyrasnåret. Det blir bra det här.

Jag har en massa saker jag vill skriva om men det är svårt att börja på nåt sätt. Jag vill skriva om det här med att ha barn och hur vi gör och så där. Inte för att det är det bästa eller enda sättet men för att jag tycker det är intressant hur andra gör och varför så då kan jag väl bjussa lite på hur vi gör tänker jag? Jag vill skriva om min man och vår relation och mitt jobb och föräldraledighet och en hel massa andra grejer men...nåt har fastnat. Det enda som kommer upp nu är mitt hat mot all things "mamma"-relaterat. Mammagrupper, mammayoga, mammahjärtat, mammaallt. Uäääh, även om det säkert är supergivande för vissa så får bara mamma-epitetet mig att slå bakut. Mammahjärtat? Alltså really? VAD ÄR DET SOM GÖR ATT JUST MAMMOR HAR EN ANNAN SORTS EMPATI? Lägg av ba. Åh gud, nu när jag ändå är igång så kan vi ta upp mitt andra absoluta hatord sötnöt. Söt. Nöt. Blir provocerat på nåt sätt men kan inte riktigt förklara varför. Sötnöt? Huööh.

Jaha, vad stör ni er på då? Vad triggar era taggar?

Ingen bebis i sikte, hoppas vi

Ytterligare tio dagar närmre dagen vi blir tvåbarnsföräldrar. Jag har fortfarande jättesvårt att ta in det, men visst kommer det små, korta snippets av minnet av en liten, fjunig och orimligt mjuk hjässa mot mina läppar. En lätt och varm kropp på mitt bröst. En pysande vulkan av känslor. Vi ska alltså dit, igen?

Hade sammanfattningsmötet med barnmorskan på MVC i torsdags. Hon är så himla bra för mig. Så sjukt pepp, men inte alls på ett mjukt och yogalikt sätt, utan mer rättframt och effektivt. Sammanfattade väl graviditeten på typ två meningar. Frisk och hälsosam andraföderska med okomplicerad graviditet. Och om födelseln Förväntansfull med respekt för operationen som sådan. Och well, ja jo alltså så kan man väl säga? Berättade om mitt nojande lately; rädslan att nåt ska hända bebisen, att förlossningen ska dra igång och gå för fort, att jag inte ska fatta förrän det är för sent. Då tog hon av sig sina glasögon och tittade mig stint i ögonen och sa att hon tycker att det är ett himla normalt nojande och att det glädjer henne att höra att det oroas lite lagom för det tyder på en väl fungerande anknytning och ett brett känsloregister. Sen sa hon att allt kommer gå bra och att det oavsett om det startar spontant eller inte kommer bli kejsarsnitt helt garanterat så den bollen kan jag släppa nu. Och jag tror henne. För hon inger mig det förtroendet. Det är fint. Och skönt för igår var jag rätt säker på att nåt höll på att dra igång för jag hade så mycket (i mina mått mätt) sammandragningar även när jag vilade och dom kom mer eller mindre regelbundet, om än glest, i ett par timmar. Att jag nån timma tidigare gick på stan med Ellen och Andreas i två timmar och vankade så det kändes som att ungen skulle ploppa ut direkt hade jag ingen större tanke på. Nåväl, det kom inget barn och jag sov som en sten i elva timmar efteråt och har inte känt ett jota idag.

Jag är redo för att föda nu rent mentalt men jag är inte redo att släppa allt i panik och lämna Ellen. Igår funderade jag mest på huruvida jag, om nåt skulle sätta igång, kanske skulle ta och åka in själv så Andreas kunde stanna här tills pappa hann upp. Det är givetvis en helt orimlig plan på många sätt, men jag är inte alls förberedd på att både deala med förlossning OCH att lämna Ellen till kompisar som hon väl visserligen känner men som aldrig har direkt varit med henne nån längre tid. Lekte också med tanken på att ta med henne? Haha, ja ni hör ju.

I förrgår grät jag av lycka för Ellen hade nån ljuvlighetspeak och Andreas satt på golvet mellan mig och henne och lekte och jag ba UHUHUHHH MIN FAMIHIHILJ! Jag är helt vansinnigt kär i dom bägge. Låt oss hoppas att det får fortsätta även in i tvåbarnskaoset.