tisdag, september 18

My reason of being

Jag längtar så mycket efter mina barn på eftermiddagarna. Nu är klockan kvart över tre och jag sitter och hittar på anledningar i huvudet att gå tidigare från jobbet så jag kan åka hem och pussa på mjuka kinder. Hur kan barnkinder vara så orimligt mjuka btw? Inatt sov bägge barnen i sina sängar hela natten så imorse när dom vaknade och kröp över till/på mig så låg jag och njöt så ini. Herregud, mjuka gulliga sovvarma småbarn som bara vill pussas och kramas, är inte det livet så vet jag inte vad som skulle vara. Bonusen med att ha två är ju när dom vill pussas och kramas MED VARANDRA. Be still my beating heart liksom. Åh, och den här: Ellens pedagog på förskolan hade frågat Andreas igår ifall Ellen pratar mycket om att Nils ska börja förskolan hemma, för hon gör det hela tiden på förskolan. Min Nissibus ska åsså böja på föjskolan i min gjupp med mig faktiss.

Ni beskriver mig, min kompis beskriver mig plus lite Gdansk

Jaha, det var ju SUPERJÄTTEKUL att få ord på hur jag uppfattas. Tusen tack hörrni! Jag är enligt er

klok
omtänksam
härlig
strukturerad
driven
trygg
rättvis
rak på sak
rolig
genuin
stark
mera rolig
ännu mera rolig
bestämd
stark
genuin
ännu roligare
ärlig

Hallå, vad är det här för superperson? Ni vet att jag också är ett litet knytt ibland va? Som fräser åt min man och ibland mina kollegor och definitivt åt mina barn. Som får SÄG ATT DU ÄLSKAR MIG-ångest och kräver bekräftelse och som cirka en gång i månaden (så märkligt va..not) tvivlar på cirka alltings existens. Okej, bra.

Min bästis Stina (som jag för övrigt var i Gdansk med i helgen) beskrev mig som kreativ, driven och varm. Jag blev så glad. Mitt livsmål är att uppfattas som en varm person. En trevlig, inbjudande, mottaglig varm person. Hon sa att ingen kan låta bli att skratta om jag skrattar för det är så smittande. Fan, det var fint. Vi var lite fulla och jag började nästan gråta.

Gdansk förresten, vilken stad hörrni! Det tar en timma att flyga (jaja, flyg är dåligt men om vi nu ska friskriva oss så har jag inte flugit på 2 år och det var pyttekort), det är så jävla rent och TYST. Jag var helt chockad typ hela första dagen för att det var så tyst. Och vackert. Och det är rätt tydligt att det inte direkt går dåligt för Polen rent ekonomiskt. Här gick jag och fördomstänkte att Polen fortfarande var öststatsöst och att all arbetskraftsinvandring därifrån är pga tvång och så är det mer som när svenskar åker till Norge för att lönen är så mycket bättre. Jag kan i och för sig ingenting om polsk landsbygd men vi var i en av Gdansk största förorter och det var jättetrevligt, rent och familjärt även där. Vi var på WW2-muséet som är en fantastisk men såklart också jättehemsk upplevelse. Alla borde tvingas gå på en liknande utställning vart femte år eller så för att vi inte ska glömma. Det är så lätt att tänka på hur hemskt det var men känslorna dämpas ju av tid. Att stå bredvid en av vagnarna som användes för att forsla människor till koncentrationslägren tar tillbaka dom känslorna rätt så effektivt kan jag säga. Fy fan. Dock: gå absolut dit om ni åker till Gdansk pga så jävla bra att bli påmind samt välgjord utställning. Obs det tar typ nästan 3 timmar så kanske inget för barnfamiljer.

Vi var också på Solidary Centre som har utställningar om Polen under Sovjets ockupation samt om Polens väg till demokrati. Den var också intressant såklart, men fokuserade extremt mycket på namn och datum, vilket kanske inte är min favoritgrej historiskt sett. Jag vill veta vad som hände och framförallt varför och hur det påverkar livet och världen men är helt ointresserad av vem som sa vad när. Det är en snygg utställning i en cool byggnad iallafall.

Vi hann också som sagt med ett besök i förorten, Zaspa, för att kolla in stora muralmålningar på husknutarna. Värt ett besök både för street arten och för en sväng borta från bärnstensbutiker och turiststråk.

Jaha, nu måste jag jobba. Hej hej!

torsdag, september 13

Beskriv mig med tre ord

Den senaste tiden har jag av olika anledningar anti-definierat mig själv genom andra. En gång pratade jag med mina kollegor om kärlekstyper och om att Andreas väl är raka motsatsen till cirka alla killar innan honom men kanske mest hur jag är precis ingenting av hans tidigare typ. Han trodde att han skulle vara ihop med en svår, sval, mörk och fin-kreativ typ. And along came jag. Och precis nyss tittade jag på ett instagramkonto med jättefina stillsamma naturbilder tagna av en kvinna jag närmast skulle beskriva som älvlik, eterisk, ljuv. Hon bor mitt ute i skogen och har renoverat sitt torp själv och är ett med naturen och finner hur hela hon bara MÅSTE vara essensen av kreativitet. Hon sjunger och målar och fotar och filmar och gör smycken och och och. Så jag skojade med Andreas hur det nästan provocerar mig för att det är mig så oförståeligt. Jag är en räknenisse. En statistiker. En analyserande scenariospecialist som lägger alldeles för mycket tid på att oroa mig för saker som skulle kunna hända om... Jag skrattar högt och tycker massor om allt och hittar kreativitet i fyrkanter. Alltså missförstå mig inte; jag gillar design och matlagning och ord och känslor men mest när jag har förhållningsramar. Men iallafall så fick ovan grejer (och annat) mig att fråga Andreas vilka tre ord han skulle använda för att beskriva mig och han sa passionerad, lojal och rolig. Jag kan leva med det. Jag tycker det var fina ord. Hur skulle ni beskriva mig/ert intryck av mig med tre ord? Och hur skulle ni beskriva er själva? Klara färdiga kör!

Fnissis Nissibus älskade unge

Vi fick platserbjudande till Nils igår (!!!) så det löste sig precis som vi ville. Det känns som en sten har lättat från mina axlar och huvudet har slutat snurra. Nu vet vi var och när och hur vi skolar in och vilka trygga famnar som kommer hjälpa honom när det är lite jobbigt. Vi pratade om hur vi skulle göra med gruppindelning (det finns två småbarnsavdelningar på förskolan) och bestämde oss igår för att Nils skulle börja i den andra gruppen med motiveringen att det kan vara skönt för dom att slippa att hela tiden förhålla sig till varandra och vara någons syskon med allt vad det innebär. Sen berättade jag det för Ellen igår och hon blev jätteledsen och sa hela kvällen jag vill att Nissibus ska gå i min grupp på förskolan. Snälla kan han inte få det? och fast hon är typ två år och tre månader och ungefär lika pålitlig som en myrstack så kändes det som att hon väl har rätt att vara med och tycka. Och vi älskar pedagogerna på hennes avdelning och den har mycket mindre (ingen) personalomsättning och det är väl mysigt för dom att få vara med varandra och ja men nä, vi ångrade oss. Plus dom är så små nu så det kanske bara är en trygghet och vi kan dela på dom senare ändå. Så imorse bad vi om att få placering i Ellens grupp istället och det fick vi också. Yey!

Sen åkte vi till BVC på tiomånaderskontroll (ett par veckor sent) och Nils imponerade genom att själv traska in i mottagningsrummet och sen demonstrera sina skills på ett utomordentligt sätt. Han gjorde det han skulle (ta klossar och härmas och plocka upp ett gem med bägge händerna) och vägde precis som han skulle och var så lång som han skulle. Inte för att vi var oroliga men det är ju alltid skönt att få det bekräftat. Nu väger han 10,5 kilo och är 78 cm lång (ifall jag vill veta i framtiden). Han säger mamamama och baba och Ennen och tatt tatt och ä dä? och förstår enklare instruktioner som kan du hämta bollen? Får mamma en puss? Kan du lägga bollen i hinken? och svara på om han är hungrig eller vill sova genom att fejkskratta eller skaka på huvudet. Fast jag har gjort det här förut så tycker jag att den här perioden när dom går från bebis till "barn" och plötsligt kan saker är så himla knasig. Man ba var är snutten? Ska du inte hämta den? och så bara gör dom det. Eller typ går eller busar eller dricker själva (nej det kan han inte) eller vad det nu kan vara. Som om dom lär sig nya grejer typ över natten och ba mäh den här gamla grejen har jag ju kunnat FOR EVER duh.

onsdag, september 12

Om att ändra sig och bli lite hetsig

Saker jag borde ha gjort idag: jobbat. Saker jag har gjort idag: jagat förskoleintendent, pratat med densamma och suttit och uppdaterat "min barnomsorg"-sidan och väntat på ett förskoleerbjudande till Nils. Ahmen vadan denna stress kanske ni undrar? Han är ju inte ens ett år blablabla. Jo, men serrni så här: Vi flyttar ju till Sköndal i december och hade tänkt att bägge barnen skulle börja förskola där i januari 2019 dvs flytta Ellen och skola in Nils. Det har byggts en stor ny förskola typ fyrtio meter från vår ytterdörr och obviously har vi haft ögonen på den och ställt barnen i kö. Men nånting har lite skavt. Den är helt ny. Den är superstor (140 platser). Barnen är fortfarande väldigt små för en så stor miljö. Det är jättelång kö eftersom det har byggts ca 200 bostäder i området där den ligger bebodda av 99,8% småbarnsfamiljer. Ellen har haft en hyfsad köplats men ingen garantiplats (annan story) medan Nils har garantiplats (i området dock) men typ bajsplats i kön. Eftersom förskolan öppnade nu i augusti har vi inte riktigt förstått hur kösystemet fungerar; om plats 16 som Ellen har haft är inom de 140 barn som ska skolas in eller om det är plats 16 för de barn som har startmånad januari 2019. Så jag ringde till förskolechefen igår och medan han visst var tillmötesgående och trevlig så lät det ungefär noll procent hoppfullt att få plats för bägge barnen nu i januari, oavsett syskonförtur. Och vi är inte så jävla sugna på att skola in den ena på en förskola och den andra på en annan, let alone några vi inte ens vill ha barnen på. Och som grädde på moset så får jag ångest av osäkerhet. Dom senaste månaderna har jag därför tänkt på det här kanske 10 gånger om dagen (minst) och tänkt att jag ska ringa förskolechefen och tänkt att vi ska försöka planera och tänkt att, ja ni fattar. Så igår så åt jag lunch med Lisa som också har flyttat till andra sidan vägen från oss och som skolade in sitt barn 5 månader för tidigt bara för att få en plats (dvs åkte ut för att lämna barn, åkte tillbaka till stan och jobbade och åkte ut för att hämta igen) och mitt när vi pratade om det så kände jag nämen, varför kan dom inte bara gå kvar där Ellen går nu under vårterminen?! Jag förstår att det låter helt kokobananas att bo i Sköndal och ha barn i förskola vid Zinkensdamm men
1) Vi ÄLSKAR Ellens förskola och känner oss supertrygga med all personal osv så att skola in Nils till dom hade bara känts som att lämna honom till en familjemedlem
2) Jag jobbar typ 1,5 km ifrån förskolan och kommer ändå åka nästan dit varje dag
3) Zinken är på väg till/från Andreas jobb
4) Ellen kommer ha superlång kötid samt vara äldre om vi väljer intag augusti 2019 istället för januari + ca 20% av platserna omsätts i augustiintaget = större chans att dom får plats på förskolan vi vill att dom ska gå på.

Så igår, efter att jag hade pratat i ultrarapid och rantat lite (med en medhållande co-parent) bestämde vi oss för att försöka få in Nils på Ellens nuvarande förskola och skjuta upp önskat startdatum i Sköndal till augusti 2019 och se hur det känns i vår. Att hämta/lämna på söder feb-maj känns inte speciellt jobbigt. Jag ska ändå jobba 80% och dom får egentligen kortare tid på förskolan om vi lämnar vid jobbet istället för hemma. Det enda lilla problemet i den här planen var att Nils inte ens stod i kö till Ellens förskola. Hehe...he. Men jag ställde iallafall Nils i kö igår och imorse när jag lämnade Ellen sa jag till vår huvudansvariga pedagog att vi har ångrat oss och vill att Ellen ska gå kvar plus Nils och då rekommenderade hon en tidigare startmånad (obs han kommer ej skolas in förrän slutet av januari ändå) och att jaga intendenten för tillsättningsprocessen var PRECIS på gång att bli klar. Så jag jagade henne och fick tag på henne och fick reda på att hon redan hade skickat iväg Nils ansökan till koordinatorn på Stockholms stad och att hon hoppades att dom skulle kunna skicka ut ett erbjudande idag. PHEW! (Det är inte jättelång kö till Nils förskola, vi valde oktober som startmånad och bumpades därför upp högt i kön plus han har syskonförtur pga Ellen så jag har inte klättrat olovligt i nån kö här FYI). Så nu sitter jag och uppdaterar min barnomsorg och skriver ett långt inlägg om nåt som kanske är helt irrelevant för ca alla andra och utför noll arbete på betald arbetstid.

Mvh,
Årets Anställd 2018

lördag, september 8

Idag har jag ont i magen och ångesten väller runt i maggropen som om den hör hemma där. Jag tänker på valet och resultatet av det, men mest tänker jag på det samhälle vi lever i varje dag. Det samhälle som existerar lite oavsett vilket datum det är och vem som är stadsminister. Det samhälle som nu börjar tillåta mer och mer oacceptabla beteenden som rasism, kvinnofientlighet, hot mot yttrande- och pressfriheten. Det samhälle som inte är välkomnande om man inte är vit och helst man. Jag tänker på alla som röstar på SD och tänker att inte kan väl alla dom vilja mig och min dotter och våra likar så illa så dom vill ta ifrån oss rätten till vår egen kropp, rätten till ekonomiska förutsättningar att existera orelaterat till män? Inte kan väl alla dom vara för en inskränkning i rösträtten, i vår demokrati? Alla dom kan bara inte rösta på SD och samtidigt veta allt det. Jag tänker att det är ett stort misslyckande i valrörelsen att inte visa alla dom som inte vet att det finns andra alternativ att rösta på som inte samtidigt kränker människors levnadsvillkor. Jag är rädd för klimatet vi har här i Sverige där privilegiade vita vuxna inte förstår att dom bara hade tur i livslotteriet som hamnade i ett land som Sverige från början. Att dom lika lite kan styra över sitt ursprung som någon från Irak eller Afghanistan eller Syrien. Att det är så många som inte ser att vi har det så här bra för att Sverige är byggt på ett system där vi hjälper varandra och utan det systemet skulle många av dom inte heller ha det speciellt bra. Jag är rädd för alla dom som vill ha förändring eller röstar på ”nåt nytt för att skaka om”. Vill du skaka om livet tipsar jag om att byta jobb eller testa en ny söndagspizza eller byta frisör. Demokrati är fan ingenting att leka med. Jag är rädd för missnöjet utan ansvar. Jag är rädd för fingerpekandet och skulden och hatet. Vart kommer det ifrån? Hur har vi hamnat i en situation där drygt en miljon människor tycker att ett rasistiskt, homofobiskt, kvinnofientligt, odemokratiskt parti är ett bättre alternativ än något av dom som har byggt upp vårt samhälle? Det med gratis utbildning, extremt subventionerad sjukvård, föräldraledighet och barnomsorg för att inte tala om rätterna att få tänka, tycka och tro på vad man vill. Hur kan misstroendet för journalistiken göra att flera hundra tusen människor hellre hämtar sin sanning från förvrängda högerextrema sidor än medier etablerade sen hundra år tillbaka?

Vi behöver se efter varandra hörrni. Vi behöver visa varandra att vi andra är många fler och att vi har rätt. Alla vinner på en framtid där medmänsklighet är ledordet. Kan vi inte tillsammans se till att visa det imorgon?

torsdag, september 6

Brasklapp

Fan, ibland översköljs jag av dåligt samvete över att jag bara gnäller över mina barn. Åh dom är så jobbiga och åh fan vad dom förstör och åh tänk ett liv som det var Före Barn. Alltså jag vet att ni vet, men jag älskar älskar älskar mina ungar. Jag kan tycker det är så jobbigt att vara ifrån dom så jag inte ens sover på soffan när dom är svinjobbiga och jag ska upp och jobba (trots att Andreas erbjuder sig att ta bägge) för jag vill inte vara ifrån dom ens en liten minut. Jag gnäller över att jag ligger vaken på nätterna i nån klibbig barnhög men sanningen är också att alla mina övriga sömnproblem har försvunnit sen dom kom. Att krypa ner i sängen och höra deras små andetag söver mig till djupsömn på mindre än en minut om kvällarna. Det är hemskt att vakna tidigt men det är också ljuvligt att bli klappad på kinden och åh mamma, jag ÄJSKAJ dig så mycke så mycke och känna en knubbig fot peta mig i magen och ett litet fniss i örat. Barn vaknar orimligt tidigt men dom vaknar också med ett fantastiskt ÅH LÅT OSS TA OSS AN VÄRLDEN-humör som smittar. Idag på väg till förskolan ville Ellen (eller Pocoyo som hon tydligen heter den här veckan) springa i gräset och leka kurragömma och jag blev helt fylld av bubbel inombords när jag såg henne springa där. Nils såg mig och Andreas pussas hejdå (Andreas hade honom i famnen) och vände upp sitt huvud och pussade spontant Andreas på munnen innan jag gick och be still my beating heart då va. Min lilla tjocka björnunge vill också pussas liksom. Gluggen mellan Nils framtänder. Lockarna som studsar på Ellens rygg när hon springer. Mina älskade älskade älskade ungar, tänk vilken tur att jag fick dom.

Blessed be the fruit

Jag började jobba igen förrförra torsdagen också ju. Mitt i bokslutsdeadline. Bokslutet var inte påbörjat jaha nähe jahapp *kavlar upp ärmarna* Det ihop med tidigare nämnd bostadskaos OCH förskolestart för Ellen OCH Nils 1000 nya förmågor gör att vår familj (3/4 av den iallafall) sover som himla krattor. DET ÄR SÅ JOBBIGT. Jag hatar när barnen sover oroligt för då sover jag oroligt och nu sover jag oroligt ändå och drömmer om siffror och försäljningar och procent och ångest ungefär all tid jag faktiskt sover. Barnen har varsin säng och sover normalt där men i och med kaoset har Ellens säng stått i barnrummet så hon har sovit mellan oss och vill nu därför komma upp varje natt. Och med komma upp menar jag lägga sig på nån, helst MAMMA JAG VILL VARA HOS MAMMA MAMMA MAMMA MAMMA MAMMA MAMMA! och sen ligga klistrad som ett plåster. Jag avskyr ju som bekant att sova klistrad vid nåt överhuvudtaget och gör mitt bästa för att knuffa bort henne till Andreas som älskar detsamma men tvååringar kan vara väldigt bestämda även i sömnen. Sen har vi Nils då, som i tio och en halv månad bara har sovit blickstill i sin egen säng. Long gone are those days so att säga. Nu krånglar han och ligger och vräker sig fram och tillbaka och kastar nappen åt helvete och blir vansinnig en sekund senare för att den är borta samt den nya kryper till mig. Grejen är ju att han sover skitbra hos mig. Han lägger sig ner, blir stilla, somnar och sover djupt till iallafall halv sju (vilket är ett önskvärt beteende i övrigt). Så nu sover jag med ett barn klistrat på varje sida och drömmer om siffror och procent och ligger vaken mitt i natten med klaustrofobi. Nu är klockan halv två och jag vill helst bara gå och köpa godis och krypa upp i en soffa och sova i sjuttiotvå timmar men så funkar inte livet med barn nej. Eller med jobb för den delen. Sätter mig väl och stämmer av ett skattekonto istället. Åh, vad roligt jag har det.<-- andreas="" att="" avtal="" bara="" barn.="" barn="" best="" beteende="" bli="" bokslut="" dda="" den="" det="" dr="" dricka="" ellen="" en="" ett="" fucking="" funkar="" godis="" gon.="" h="" haft="" halv="" har="" helvete="" i="" ikv="" inte="" ja="" jag="" ju="" k="" klistrade="" klockan="" kommer="" krypa="" livet="" lk="" ll="" man="" men="" mer.="" mig="" mj="" mt="" n="" natten="" nbsp="" nskv="" nu="" och="" om="" p="" pa="" r="" rt="" s="" samt="" sida.="" siffror="" sjuttiotv="" ska="" sluta="" soffa="" sova="" timmar="" torsdag="" tv="" tyar="" upp="" varsin="" veckan="" vill="" vrigt.="">

tisdag, september 4

Slutmattning och insikter

Så. Lägenheten är såld. Det var visning i söndags och vi fick ett tyst bud direkt på visningen som vi accepterade. Sen, en halvtimma innan vi skulle skriva, fick vi ett bud till och det var redan uppe på drömsummor för oss så vi ville bara ha det påskrivet så fort som möjligt så vi skrev kontrakt i söndagskväll. Känslan efteråt var inte eufori, som kanske hade varit en normal reaktion, utan mer lättnad och slutmattning som min kollegas åttaåring säger. Lättnad över att den blev såld alls. Lättnad över att det är över och vi kan se framåt och veta vad vi har att röra oss med rent ekonomiskt. Slutmattning pga har varit två jävligt köriga veckor. Jag kan inte rekommendera att få för sig att sälja tisdag eftermiddag, fota torsdag morgon och publicera annons fredag och sen visa helgen efter. Och ha två barn under två år. Phew. Vi bodde iallafall på hotell fredag-söndag för att inte förstöra visningsstädningen. Sen kom vi hem söndag kväll och det tog max MAX 15 minuter innan det var det vanliga kaoset. Fy fan för att ha barn ibland alltså. Vi öppnade en flaska firar-champagne strax efter nio i söndagskväll. Barnen hade precis somnat. På köksbordet stod byttor med hämtmat och halvurdruckna glas och i mattan satt det halvtuggade smörgåsrån. Nils hade vält ut halva bokhyllan och Ellen firade faktum att hon fick tillbaka sina leksaker från förvaring med att plocka upp lådan och vända den upp och ned över huvudet. Så där satt vi, svettiga och trötta med glasartad blick, och ba grattis till oss? Jag älskar mina ungar till oändligheten men dom har en förmåga att suga ur precis all ork som finns i en och lämna en förvirrad skärva varje kväll.

Nu har det gått två dagar och det har sjunkit in att vi sålde lägenheten till ett fantastiskt pris och mer eller mindre byter 72 mot 143 kvadrat rakt av. Och att vi bara genom att bo har tjänat motsvarande 4 års månadslöner på 35 000 kronor i månaden. Det är så jävla sjukt egentligen. Vi har liksom fått helt sinnessjukt mycket pengar genom att göra ingenting annat än att existera bara för att jag en gång hade 200 000 kr till en lägenhetsinsats. Idag ska jag gå och rösta. Jag kan inte förstå att jag en gång röstade på Moderaterna och tyckte att alla kan bara man vill. Idag tänker jag rösta för att alla som inte har mina möjligheter och medel ska få det bättre. Det är fan det minsta jag kan göra.