Jag hatar egentligen när folk som bloggar ursäktar sig för att dom inte bloggar eller säger hur gärna dom vill blogga men..., men alltså jag tänker blogg typ tusen gånger om dagen men det är så mycket svårare att få ner nåt vettigt i mobilen när jag bär en unge på den andra armen eller jagar nån eller diskar eller plockar eller alla andra vardagssaker. Jag vet ju att ni är ett gäng som fortfarande håller koll här och jag gillar ju verkligen mediet och att få skriva av mig men det känns som att det är mest jaha hejhej det här gör jag/har jag gjort hejdå nuförtiden och det är ju rätt tråkigt, is it not? Med risk för ett helt tomt kommentarsfält, vad VILL ni läsa? Fem gånger om dagen korta små tankar-blogg? Fler inlägg om föräldraskap? Mer om jobb? Om relationer? Bara as is? Har ni några önskemål får ni gärna vädra dom här.

In the meanwhile: Det har varit helg, igen. Det känns som att det är helg jämt. En del av mig älskar att vara hela familjen och en annan älskar när det är måndag och Ellen återigen kan bli underhållen på förskolan och inte springer runt här hemma och fejkgråter av oklara anledningar. Eller hon har väl nån anledning typ vill sätta på sig skon, skon trillar omkull eller vill ha en flaska mjölk, får bara smoothie eller vill gå naken, måste ha pyjamas eller nåt annat vettigt. Jag vet att man inte ska skratta åt barn när dom gråter, men alltså hon går och ställer sig framför spegeln och tittar på när hon skriker och provar olika skrik och miner så det är lite omöjligt att ta henne på allvar. Hon har börjat prata också och testar att sätta ihop ord och härmas hela tiden. Det är svinroligt. Och hon har lärt sig att räkna till fyra eee tåå tee hura så nu vill hon att vi ska räkna ALLT. Det funkar som avledning när hon fejkgråter också så det är lite av en win.

Barnet det yngre verkar på väg in i sitt första utvecklingssprång för han äter som en galen och vill bara bara bara bara bara vara i famnen. Igår sov han i tiominutersintervaller typ hela dagen och på kvällen var jag så trött (på honom) att jag typ kastade honom i famnen på Andreas när han kom ut efter att ha nattat Ellen och gick och lade mig halv tio. Sen vaknade jag inte förrän barnet vaknade SVINHUNGRIG vid tretiden, ja alltså Andreas lade honom i sängen (har sån där bedside crib) när han gick och lade sig, och nästa gång kvart i sju. Gillar ju den uppsidan på det här dagvakandet, men gillar inte dagvakandet så mycket när det pågår. 

Jaha, nu vaknar han och är hungrig igen. Vi hörs!

Balansen

Idag skulle jag hugga av en arm för att vara singel och bo i min gamla lägenhet och ch ha ingen att ta hänsyn till. Ungjävlarna var vakna hela natten, den ene tog vid där den andre slutade. Andreas har snarkar och går omkring och har början av en man cold. Seriöst, vad är det med män och det här konstanta känna efter:andet? Om jag sväljer hårt har jag nog lite ont längst bak i halsen. Ba ok, men svälj inte hårt då eller ba suck it the fuck up. Gud, det finns inget INGET som tar fram min sämsta sida som när Andreas är sjuk. Jag är på allvar världens sämsta partner i förkylningstider. Går mest och är svinförbannad över hostande, nysande och snorande och tycker skitsynd om mig som måste stå ut. När jag själv är sjuk vill jag dock bli ompysslad och omstoppad och få allting serverat. Så vidrigt beteende. Jahapp, nu vaknade Monstret Den Yngre.

När jag stod och vek tvätt för en stund sen, en fredagkväll cirka halv åtta på kvällen, så kom det över mig hur tacksam jag är för att jag fick barn just nu i livet och inte när jag hade tänkt/trott/planerat (26 år, min trodda "vuxenålder" sen tidiga tonåren). Så mycket ångest jag har haft över det här med barn, så mycket längtan. Tänk om det blir för sent? Tänk om det inte blir? och det är lätt att romantisera bakåt när en vet hur det blev men OJ vilken annorlunda mamma jag hade varit om jag hade blivit förälder för åtta år sen istället för för ett och ett halvt. Vad jag hade varit mer kategorisk, mer stressad och trängt bort mig själv som person till förmån för den här rollen eller tanken på rollen som mamma. Istället zenlikt lugn framför tvättstället en fredag. Ett glas champagne i fåtöljen i hallen med Nils i knät och Ellens fredagsdiskolista från telefonhögtalaren. En man i skjorta och skitfula vita stadiumshorts. Kräksfläckar på axeln och för stora gravidtrosor, nya tvågraviditetstuttar och levererad mat. Manana manana det löser sig vem bryr sig? Hela min värld ryms på en virkad matta från Ikea.

Idag var hela familjen på BVC. Den stora för att få MPR-vaccin och 1,5-årskontroll och den lilla för att vägas och mätas och inspekteras. Bägge två ligger perfekt på sina kurvor, himla A-barn hehe. Ellen imponerade sköterskan med sitt skillset och avslutade med att själv blåsa såpbubblor (vi hade ingen aning om att hon kunde det för hon typ började blåsa på maten i förrgår) och sen fånga bubblorna en efter en och lämnade sköterskan stammandes eh ja haha, vi har aldrig sett entt barn blåsa bubblor själv på ettochetthalvtårskontrollen vilket givetvis fick föräldraparet att känna stark STARK winning. Och ja, jag skulle givetvis älska min unge även om hon inte var briljant men det är roligt att hon är så vetgirig och gillar att show off. Nu sover bägge ungarna, jag slösurfar och Andreas förbereder raggmunk vi ska käka till lunch så fort Skrällen vaknar. Livet ger och livet ger här just nu.

Hej från tvåbarnslandet

Jaha, 17 dagar som tvåbarnsmorsa då. Vi är hos pappa. Jag sitter i den gigantiska röda hörnsoffan på nedervåningen med en sovande bebis på en kudde mellan mina korslagda ben. Jag lyssnar på playlisten vi gjorde till förlossningen och tittar ut i trädgården. Gräsmattan är grön och full av löv och mitt på springer en blond unge, sådär pingvinigt som små påbylsade barn gör. Hennes pappa står och pekar på nåt och hon skrattar. Jag spökhör det nästan in hit för ingen ser så lycklig ut som vad hon gör när hon skrattar. Jag vaknade imorse av att Ellen klappade mig på kinden och sjöng Imse vimse spindel och på min andra sida låg Nils invirad i sina älskade filtar och sov ljudlöst. På måndag fyller jag 34. Andreas frågade vad jag önskar mig i födelsedagspresent och det enda jag kände var inget. Jag önskar mig ingenting. Jag har allt jag någonsin drömt om.