Min ångest kanske inte är så mycket pengarelaterad som jobbrelaterad, inser jag såhär dagen efter när jag har gjort noll privatgrejer och 100% jobbgrejer och ändå sitter jag här med en klump i magen och lite kortare andetag än vanligt. Plus, sist jag var ute på min promenadrunda i skogen runt kolonilotterna så var den en skitskum snubbe där som skrämde skiten ur mig med sitt beteende. Hatar att vara rädd fucking dagtid också. Vill inte gå promenadrundan nu pga inte alls avkopplande att vara rädd samtidigt. Kan i och för sig kanske gå ut och ta en vända som inte innefattar just skogsdelen, men det är ju den jag vill åt! Se hur träden har slagit ut och höra det nästan öronbedövande ljudet av fåglar i vårsol. Så nu sitter jag här och tjurar och har ångest istället. Dels handlar det såklart om att jag typ inte gör nånting på jobbet. Dels för att vi hade månadsmöte med ledningsgruppen imorse och jag är fan stolt över min arbetsgivare och känner mig inte alls redo att lämna. Jag vill också vara med på den här resan. Jag vill också bidra, jag vet att jag hade kunnat göra det. Så nu känner jag mig som en svikare. Och så dels för att projektet jag leder ska tas över av en kollega av mig (duh), men inte förrän vi har fått ett godkännande och på det mötet får inte min kollega vara med för han har en tendens att deraila och liksom prata bort den röda tråden och det här måste vara tajt. Jag och en konsult ska dra det och vi är skittajta och presentationen har blivit grym och min kollega kan inte inte lägga sig i och jag vill verkligen att det här ska gå vägen. Då lämnar jag iallafall efter mig två stora beslut med bra grejer för företaget innan jag slutar, så slipper jag känslan av att inte ha levererat alls på nio månader. Men min kollega vill ju såklart inte alls acceptera det och trots att det kommer direkt från min chef att vi ska hålla mötet till så få deltagare som möjligt och att det är jag som ska presentera känner jag bara min kollegas tjurighet i varenda möte. Kan man få ett jobb där man slipper deala med män med hävdelsebehov, tack? Så trött på män just nu va. Svårt att leva i vår värld och inte känna en allmän trötthet gentemot den manliga rasen men. Smsade förresten med en av mina blivande kollegor, eller nej det var via instagrams DM-funktion och vi fick egentligen kontakt när jag försökte köpa deras hus via instagram fast han bara lade upp en flyttbild på första april-skoj. Det är min gymnasiekompis man, rätt oklart varför jag följer honom från första början, men nu är vi iallafall blivande kollegor och har en rolig DM-dialog pågående instadialog. Jallefall, jag frågade om vem hans chef var och han frågade vem min blir och så frågade jag hur min nya chef (man) är och blivande kollegan ba han är snäll mot tjejer. På ett bra sätt. I övrigt stenhård. Såatteh ser väl fram emot lite nya mansirritationer dårå.

Ähmen varför gör jag ingenting? Nu ska jag ta tag i mig själv och hjälpa min (andra) kollega att rätta till nån text i vårt internsystem så jag iallafall har presterat någonting. Sen ska jag försöka rota rätt på vad resultatet för vår enhet är årligen så jag kan räkna ut ett prispålägg i vår nya prisstrategi så jag kan säga på gruppmötet klockan ett att jag gör nånting.

ps. Vill helst bara köpa jättemycket saker. Helt i o-linje med gårdagens pengaångest, dock kostar allt under 2000 kronor så kanske därför? ds

Plötsligt händer det liksom

Jag pratade med en av mina bästisar häromdagen. Hon har också två barn, men där den äldsta är lika gammal som Nils och den yngsta blir ett år här i sommar. Hon sa att hon ville sälja barnen jävligt billigt. En känsla jag känner igen mig oh-så-väl i. Men för en gångs skull kunde jag vara den där peppiga morsakompisen som ba det blir bättre! och typ mena det. För även om jag blir TOKIG på barnen rätt ofta och dom kan vara riktiga små rövhattar så är det SÅ mycket lättare nu än för säg ett år sen. Att ha en bebis generellt är ju fan skitjobbigt. Först är man trött och dom behöver mat och blöja och närhet och har ont i magen och whatever. Sen börjar dom kunna grejer och är skitfrustrerade över att inte kunna och vill mest bara klänga på en och efter det kommer fasen när dom kan ta sig runt och därmed riva ner/ut precis allting dom ser. Att parera det och samtidigt försöka få på en treåring sin overall medan den kan hääääävvvv!! borde fan ge nobelpris. Plus absolut minimalt med egentid.

Nu är våra barn drygt två och ett halvt (han känns äldre?) och nyss fyllda fyra och medan dom absolut driver mig till randen av vansinne genom att gadda ihop sig och göra så jävla mycket hyss så är det också just det: dom gaddar ihop sig/leker tillsammans. Hela tiden. Nu har dom till och med börjat gå upp själva på morgonen och jag och Andreas får absolut inte följa med (pga kan hääääääävvvvv) och förutom att typ medla lite ibland eller göra det allmänna servet (törstig! hungrig! ta ner den! jag vill cykla!) så kan jag sitta i soffan bredvid och läsa en bok. Dom får ju inte vara ute själva på framsidan, men jag kan sitta på trappan och ändå känna mig rätt trygg med att ingen av dom springer ut i korsningen och bara kolla med ett halvt öga medan dom åker sparkcykel eller leker kurragömma. Igår när dom kom hem från förskolan hade grannens sexåring varit hemma frisk från förskolan (sista säkerhetsdagen) så hon var sjukt leksugen och barnen blir ju som tokiga när stora grannarna vill leka. Mamma, Estrid undrar om vi vill komma över och leka hos henne, får vi det? JA MITT BARN VARSÅGOD! Sen sprang dom fram och tillbaka mellan våra trädgårdar och lekte i två timmar tills vi fick tvinga in dom för lite kvällsmat och sen lekte dom nån timma till efteråt. Det var min första riktiga ok, så här är det att ha stora barn-känsla. Jag hade dörren öppen så jag hörde ju dom (servade som vanligt törstig hungrig osv) men jag kunde gå runt hemma och bara pilla på grejer. Ingen tjatade, ingen pratade. Jag hade till och med gott om tid på mig att laga mat. Sen kom dom in, hungriga som vargar, och åt precis allt vi gav dom. Utan att skrika eller kasta grejer. Och sen gick dom och lade sig utan typ nåt tjafs alls. Och imorse gick dom som sagt upp själva och sen bad Ellen om frukost, slukade den, gick och valde kläder som hon klädde på sig och sen satte hon på sig skorna och gick ut och väntade på framsidan. Andreas tror jag mutade Nils med choklad (the fuck?) för att han skulle släppa ipaden och klä på sig, men sen gick allt bra förutom ett litet strumpbyte som resulterade i att han kom ner med två olika strumpor vända ut och in. (Han "äj stoj nu och behövej inte stjumpoj med ploppar" = stor panik varje morgon eftersom vi bara äger strumpor med halkskyddspluppar.) Sen verkade allt fine och han satte på sig skorna och så drog dom bara. Kvar var jag med en kopp varm kaffe och ett nystädat hem. Då gör det nästan inget att Nils vaknade och var arg som ett bi inatt och sen låg och ömsom sparkade mig i sidan och ömsom försökte trycka bort mitt huvud från kudden och klättra upp ovanpå mig för att vara nära så jag sov som en kratta och sen vaknade av ett JAG VILL GÅ UPP MED MAMMA!  och solen rakt i ögonen kvart över fem.

Välkommen till min privvade tankeverksamhet

Dagarna fullkomligt släpar sig fram. Det är alltid så när jag ska sluta på ett jobb, fast jag när jag säger upp mig har alla intentioner att jobba in i det sista. Kan också ha och göra med att jag har otroligt lite på jobbet eftersom nästan alla mina grejer är framtidsgrejer som är på hold för det finns ingen som tar över efter mig direkt. Har roat mig med att skicka offertförfrågan för flytthjälp för det kan ORIMLIGT kosta så mycket att flytta. Samt pratat med vår banktjänsteman och det var ju tur för jag hade lite glömt att vi ska betala ytterligare 5% i insats vid tillträdet, förutom de 10% vi redan har lagt in själva. Förhoppningsvis hinner våra köpare bli godkända av bostadsrättsföreningen så vi får ut vår handpenning härifrån, men annars får väl banktanten låna ut lite till tills vi får den. Så konstig grej, det här med pengar. Ju mer vi har, desto mer ångest får jag. Obs att jag aldrig har varit i en situation där pengar på riktigt har varit ett problem så jag kan bara säga att jag inte är dumihuvet nog att inte förstå att DET såklart är ett riktigt problem till skillnad från min tönt-ångest. Känns så knasigt att behöva skriva det för det känns som basic fucking humanity att kunna se sitt eget privilegium men ja. Jag ser det iallafall. Och jag har absolut haft noll kronor på kontot och en vecka kvar till lön och helt skraptomt på sparkontot för jag har pluggat i tre år, men även då hade jag ju vetskapen att hade det VERKLIGEN kört ihop sig så hade mamma och pappa ställt upp.

Ibland känns det som att det låter som att vi har hur mycket pengar som helst och att jag har växt upp med en diamantsked i munnen och så är det inte. Jag har växt upp i ett rätt vanligt medelklasshem med två arbetande föräldrar med relativt hög lön. Det jag menar är väl just exakt det: dom har alltid haft några hundralappar att skicka ifall jag har suttit riktigt illa till. På samma sätt som jag och min man bägge två har ganska bra heltidslöner och inte behöver tänka på kontobalansen när vi handlar mat eller betalar räkningar. Däremot är jag inte dummare än att jag förstår att det som för oss är en självklarhet för andra är önsketänkande.

Ja men med den lilla passusen kan vi väl fortsätta dagens skolkinlägg. Jag får iallafall ångest av pengar och framförallt att spendera dom, även om det är på nödvändiga grejer som typ flyttbil eller lagfart (som sagt förjävla trökig grej att betala, varför ska man betala det?). HATAR att köpa dyra grejer, eller alltså dyra-dyra. Kan absolut lägga 800 kronor på nån himla ansiktskräm som tar slut blabla men när summan går över typ 2000 kronor även om det är typ for life så får jag lite ångest. WHY IS THAT?! Kanske sund självbevarelsedrift i och för sig, men come on liksom. Måste jag ha hjärtklappningsångest när jag kollar på ett excelark som går plus?

Nu kommer barnen snart hem. Konstigt hur man kan gå från att längta så man DÖR när dom precis har börjat förskolan till att känna liiiiiiite åh nej, snart kommer dom så här några år senare. Älskar dom, men ptja, well, livet är ju tystare när dom är på förskolan. Och det är lite skönt att bara få vara mig själv och inte bara MAMMA MAMMA MMAAAAMMMMMMMAAAAAAAA! hela tiden.

Hej från jobbskolkarn nummer ett. Klockan är 14.06. Jag ska strax åka och hämta barnen eftersom vi hämtar kl 15 nuförtiden. Det är 22 grader varmt ute. Idag har jag haft ett jobbmöte på 45 minuter med min kollega och chattat med en annan i kanske en kvart, men i övrigt har jag sammanställt ett exceldokument med all information kring köp och sälj och hus och grejer och fikat med grannen en halvtimma. Vi fick sålt huset igår, förresten! Nån frågade om vi är nöjda, och det kommer vi säkert bli när vi har hämtat oss från kaoset som har varit vårt liv dom senaste veckorna. Min främsta känsla just nu (förutom sjukt stor irritation på mäklaren pga helt värdelös - sälj inte med Notar i Sköndal om ni nån gång skulle råka på dom) är lättnad att det här är över. Lättnad över att vi bara precis gör en liten förlust och inte förlorade alla massa pengarna vi plöjde ner i renoveringen. Lättnad över att slippa städa och ha barn i sängen och allt. Jallefall, har gjort ett exceldokument. Varit inne på Skatteverkets hemsida och gjort en skattemässig vinst-beräkning och kollat vad vi kan få i uppskov (är personligen mkt pro-uppskov), lagt in en liten räntematris på snitträntor och kollat vad vi skulle behöva betala i ränteskillnadsersättning om vi skulle ränteshoppa (alldeles för mycket för att det ska vara värt det). Kom på nu att jag glömde lägga in stämpelskatten så nu har jag gjort det också. Himla pisstråkig grej att betala för övrigt. Det och flyttgubbar. Har även fått offert om det och höll fan på att ramla omkull. Om vi skulle ta in packhjälp, typ nån packar ner köket och tavlor och sånt, och sen ha tre flyttgubbar plus två lastbilar så skulle det kosta nästan 50 000 kronor (innan RUT om man gör sånt avdrag). Det är ju nästan 9 timmar vi bara betalar för att dom ska sitta i en bil á 2500 kronor timman. Det blir väl...20 000 kronor av typ DÖTID. Gawd, orkar inte ens. Orkar inte heller packa in allting i nån himla hyrbil på 14 kubik och åka 8 vändor á 70 mil med barn och hej och hå heller så vet inte riktigt vad vi har för alternativ om vi inte raggar upp nån lastbilschaufför här det närmsta. Obs att vi inte kommer ta in nån jävla packhjälp. För den typen av peng kan jag packa mina egna himla glas, thank you very much. Men dödtimmarna i bilen kommer vi liksom inte åt för det är 70 mil tur och retur som måste köras. HATAR TRÅKIGA DUMMA FLYTTPENGAR.

Vill ju också egentligen köpa Grythyttan-möbler och absolut att pengarna existerar på vårt konto nu när huset är sålt, men jag kan inte. Det spelar ingen roll att dom håller en livstid, man (jag) kan inte lägga mer än en månadslön på utemöbler. Jag får leta upp någon annans gamla och hålla liv i dom istället. Har hittat bord, bänk och två stolar hos nån tanta i Karlskoga för en bråkdel av priset så nu ska jag bara ringa pappa och tigga att han ska hämta dom åt oss (han bor i Karlstad) och vinna en liten auktion så får jag lägga ner sommaren på att slipa lite trä istället.

Oj, nu måste jag åka annars blir jag sen. Hej!

Coronatest

Ja, ni var flera som undrade över coronatestet jag tog. Är det inte bara för sjukvårdspersonal osv. Så här är det: jag har astma. Jag tar förebyggande behandling varje morgon och kväll och har i vardagslivet inga problem alls. Däremot kan jag bli ganska dålig när jag blir förkyld och har därför förutom ökad grundmedicinering även möjlighet att själv behandla min astma med en kortisonbehandling (tabletter i några dagar) för att häva inflammationen i luftrören helt enkelt. Jag har haft astma sen jag föddes och när jag möter läkare i "vanliga" vården kan jag oftast mer eller lika mycket om just astmamedicinering, främst min egen, än vad dom gör. Jag har alltså min astmaläkares fulla godkännande att själv bedöma när kortisonbehandling är nödvändig, vilket inte ska vara ofta eftersom det i sig skulle vara ett tecken på en dålig underhållsmedicinering. Ni fattar. När jag har pratat med vänner som haft corona har jag förstått att andningspåverkan verkar vara otroligt lik astmatäthet. Trycket över bröstet, korta andetag, andfåddhet och hjärtklappning. Check check check check liksom. Som ni vet kan man inte bota corona med lite kortison. Därför kände jag mig rätt orolig när vi blev sjuka, främst eftersom jag var rädd att jag inte skulle kunna bedöma vad som är corona-andningsproblem och vad som är vanlig astma. Vanlig astma gör mig inte orolig alls (även om det är pissjobbigt at times) för jag har behandling som jag är van vid och som fungerar. Corona-andningsproblem uppepå astma gör mig livrädd. Så jag gjorde som vi är tillsagda och ringde 1177s coronalinje, där man ju ska få hjälp med bedömning och svar på sina frågor. Det enda som hände var att sköterskan jag pratade med sa ok, behöver du ambulans? och jag sa såklart nej, för jag behövde verkligen ingen ambulans. Och då sa hon vad vill du att jag ska göra då? varpå jag sa det jag beskrev ovan: jag undrar om det finns hjälp att få testa om det är corona så jag enklare kan bedöma när jag kan egenbehandla och när det är dags att uppsöka vården. Då svarade hon det kan jag inte hjälpa till med. Du får ringa om du blir sämre. 

Det kände jag var ungefär sådär hjälpsamt. Och min astmamottagning svarade inte i telefon. Så då kom jag ihåg DNs artikel om FHMs testbussar som hade 10 000 test om dagen i kapacitet, men under intervjudagen hade haft 10 besökare och där en anställd var tvungen att låtsastesta för att dom skulle få bilder till repotaget. Så jag tänkte att det ju verkar finnas testkapacitet och kollade på FHMs hemsida där de pekade mot företaget de har avtal med för att genomföra testerna i testbussarna. Så jag fortsatte till deras hemsida där de skriver att de i första hand ska provta vårdpersonal och i andra hand folk med remiss. Och sen länkade dom till de vårdgivare som utöver regionerna själva får remittera. Ni fattar. Jag fyllde iallafall i ett formulär hos en vårdgivare där jag beskrev mina symptom och astman samt om min arbetsgivare hade rekommenderat testet och sen fick jag svar efter någon timma att jag kunde få en remiss samt att jag, eller min arbetsgivare, fick betala kostnaden av testet. Jag betalade, företaget skickade en remiss till provtagningsbolaget och sen fick jag ett sms för att boka provtagningstider. Jag fick smset 16.15 och det fanns tider var tionde minut från 16.20. Så jag bokade och var där kl 17. Det var ingen bil där när jag kom dit, och det var ingen annan där förutom jag under den kanske kvarten jag stod parkerad, blev administrerad och sen fick utföra testet i bilen. Inte heller mötte jag någon när jag körde därifrån. Det verkar således inte som att testkapaciteten på FHMs bussar är ens i närheten av de 10 000 tester de ska kunna administrera dagligen.

Två dagar senare fick jag provsvaret, som var negativt, och min tidigare oro för astman, som dessutom förvärrats under tiden, försvann. Jag kunde fortsätta min vanliga medicinering och belastade inte vården i övrigt.

Jag kan till viss del förstå att FHM inte testar alla med symptom för för folk utan underliggande sjukdomar skulle ju ett positivt resultat mest bara vara skönt att ha. Att man vet vad det är man har/har haft och på sin höjd att dom få som har feber i 30 dagar utan att ha corona kanske bör söka vård, men för oss som har underliggande sjukdomar gör det ju skillnad i hur vi bedömer vårt vårdbehov, medicinering och mående i övrigt. Jag tycker absolut inte att det ska vara en pengafråga eller en fråga om hur bra eller intresserad man är av att själv söka rätt information. Men jag står också för att jag absolut betalade 1500 kronor via en privat vårdgivare för att få ta testet. Det hade jag inte gjort (och gjorde inte) när vi var sjuka i början av mars och testlabben gick på knäna. Anledningen till att jag började kolla upp möjligheten själv var att FHM själva sa att de hade outnyttjad kapacitet. Jag är inte ute efter att "sno" nån annans plats, men tycker däremot att det är dåligt att inte fler inkluderas i det vanliga testflödet när kapaciteten så tydligt finns.

Fy fan. Förra veckan var en riktig jävla pissvecka. Barnen, eller mest Nils, var sjuk och sen blev jag och Andreas sjuka och sen skulle vi fota huset för hemnet-annonsen. Det regnade snöslask, fotografen skulle komma 8.30 och både jag och Andreas hade feber. Vi drog till Tyresö slott med barnen, käkade McDonalds till frukost i bilen innan, och medan jag ringde ett väldigt nödvändigt samtal så promenerade Andreas med våra tappra och sjuka ungar runt i isvädret. Sen kom vi hem och ba PHEW nu äre över! Men det var det inte för bilderna blev så jävla dåliga så mäklaren till slut skickade en ny fotograf med tre timmars varsel i fredags. Däremellan hann jag med att göra ett coronatest hos en av dom där FHM-bussarna i Älvsjö, vi hade inte corona. Lidköpings kommun skickade erbjudande om förskoleplats på en förskola vi inte ens sökt till, 5 km från nya huset, trots att hon jag pratade med på kommunen sa det behöver ni inte oroa er för! när jag frågade om kötid och placering osv. Plus fick ett meddelande från en bästis med mycket dåliga nyheter. Plus vinden blev inte klar pga sjukdom hos oss den här gången. När jag stod i duschen igår kände jag bara att NÄE men kanske är jag deprimerad ändå? Känner ingen glädje över någonting och allt är bara chores. Är jag ens gjord för att vara någons mamma? Har absolut noll tålamod just nu och i kombinationen med uttråkade barn och coronaisolering är inte vinnande för mig. Börjar verkligen känna av effekten av att vara ensam och hemma så här mycket. Vad finns liksom kvar av MIG i allt det här?

Gå upp, fixa frukost, köra barn till förskola, jobba fast nästan utan nån kontakt med andra på ett jobb jag har sagt upp mig från och nu mest känner likgiltighet inför, hämta barn, laga mat, plocka undan, lägga barn, sitta en sväng i soffan. That´s my life man.

Nej, det börjar tulla på reserverna nu. Min identitet flyter ut i kanterna när jag blir utan socialt samspel. Plus på toppen: kan inte gå ut med nån kompis pga rör mig inte där det finns folk och har så himla mycket med hus och flytt och fix att ta tag i att den lilla tid som är kvar blir helt handlingsförlamad. Jag orkar inte ringa nån. Vill bara sitta i soffan och glo på min telefon.

Igår tog vi en tur till Stavsnäs och tillbaka bara för att komma ut lite. Slutade med att Nils kräktes i bilen precis på vändplan i Stavsnäs, dvs exakt prick längst hemifrån. Och Ellen hade somnat i bilen och blev superledsen när vi började dra i hennes jacka för att Nils skulle kunna sitta i nåt annat än blöja. Såna jävla rookieföräldrar som 1) har glömt att ett barn är åksjukt samt 2) inte har med en endaste liten pinal. Vi har ju så stora barn nu så oftast behöver vi ju inte ha med nåt annat än typ nåt att äta/dricka, om ens det. Men Nils har ju faktiskt fortfarande blöja och saker kan ju uppenbarligen hända även om man bara ska sitta i bilen, så lesson learned.

Det ordnade iallafall upp sig lite mer igår kväll. Jag har kommit på att jag kan läsa böcker via bookbeats i telefonen istället för att hetsuppdatera instagram och läste två böcker igår medan barnen kollade på Frost och nåt annat. Efter kräksincidenten fick Nils bestämma kvällsmat och han önskade sig mcdonalds framför teven och myskväll så det hade vi. Och när vi satt där, jag och Andreas i varsitt soffhörn och barnen bredvid/på varandra på golvet så kände jag den ändå, lyckan. Jag var mätt och hade haft en händelselös(ish) dag och satt och läste bok medan mina barn var URGULLIGA och tysta. Idag har jag tagit tag i två skitgrejer på jobbet och haft ett tredje möte med en kollega och sen köpte vi tacos från La Neta till lunch så nu känns det bättre. Plus städerskan har varit här så det är jättefint OCH barnen är på förskolan. Börjar tro att mitt välmående är rätt korrelerat till mängden tid jag är med mina barn där ökning i tid är minskning i välmående. Tur att peakarna som kommer ungefär runt läggdags och dom är trötta, varma och vill kramas är så höga att dom liksom suddar ut tröttman man känner under resten av dagen.

Och nej, vi har inte sålt huset. Nu finns det iallafall fina bilder på hemnet om nån vill se hur vi bor (eller köpa ett hus...): https://www.hemnet.se/bostad/radhus-6rum-skondal-lilla-skondal-stockholms-kommun-karin-larssons-vag-46-16806642

Jag har fått en hater. Hen tycker att jag skryter om våra pengar och att jag gnäller för mycket över mina barn. Tipsade hen om att sluta följa mig om det är så jobbigt att hen får kräks i munnen, men gissar att hen kanske är som jag och inte kan låta bli att läsa bloggar som gör att man får hjärtklappning av irritation i timmar efteråt. Ah well, du får också vara här hatern. Jag säger som mina fyraåring: det är okej att gilla olika. Dock bör du nog sluta läsa nu för nu ska jag prata om alla mina pengar som jag spenderar och alla mer pengar jag hoppas vi kan få. Ni kan för övrigt få rösta om ni vill på pengar eller inte pengar i bloggen, go nuts i kommentarerna om ni vill men ni kan ju numrera eller eller nåt om ni vill vara anonyma.

Jallefall, jag har hetsköpt inredning till vinden. Huset ligger ute som kommande men mäklaren hävdar ”högt tryck” och vill ha en förhandsvisning på söndag. Imorgon sätter dom dit sista listerna och städar undan så ja well det blir ju tajt men. Ja (vi...) har iallafall köpt en soffa från ikea, Söderhamn. Beställde den färg som verkade kunna levereras innan midsommar, en typ senapsgul? Gillar färgen, men tyget känns billigt men skitsamma för den fanns iallafall. Idag kom den. Utan nåt överdrag alls. Förstår öht inte Ikeas bekräftelsemail men har ju tolkat det i efterhand som att klädseln kanske kommer med posten alt att den är restad. Kundtjänst gick inte att komma fram på. Kollade därför om det kanske finns nån extraklädsel vi kan fixa, för vi måste ju ha nåt däruppe och den andra går ju att returnera när den väl kommer. Insåg att det går att plcoka ihop till hela soffan om vi åker till både Barkarby och Kungens kurva. Härligt i dessa tider, no? Insåg sen att dom ju kan försvinna, men att det ju går att köpa ”click and collect” så vi bara kan hämta det på lördag. Lade två ordrar, en till Kungens kurva och en till Barkarby (naturally) med första bästa upphämtningstid. Insåg efter det att det ju kan bli likadant den här gången och inget eller hälften levereras. Så imorgon ska Andypants åka till Ikea (vi skulle ändå köpa några hurtsar och två asfina och svinbilliga lampor) och köpa ett tredje set med klädsel, fast en vit som vi inte vill ha efteråt tillskillnad från klädsel 1 och 2. Håller tummarna för att vi får leveranserna så vi kan skicka tillbaka allt annat och inte gå back, men tror att turtåget tuffade förbi där med jobbet och huset så vi kommer väl stå här med ikeas billigaste soffa fast dyraste klädsel i historien. Har också köpt grejer på HM home som jag jagat i sex dagar, men som det PRECIS pep till i telefonen att det kommer levereras imorgon. Det är en spegel i. Tusen spänn på att den är paj och bordet böjt och sängkläderna trasiga.

Varför jag håller på så här? För att vi vill ha i runda slängar sex och en halv miljon för vårt hus och det är lättare att få om huset inte ser ut som en byggstation och jag har coronaskräck och har vare sig psyke, ork eller tid att leta loppisfynd. Ska låna lite grejer av Julia och Robert och grannarna för att då in lite grejer med patina, men i övrigt blir det väl ikeamonter på 32 kvadrat där uppe. Vi fick mätbeviset idag förresten och det blir 32 kvadrat extra boyta av renoveringen, 53 kvadrat golvyta. När vi flyttade ihop bodde vi ett år på mina 34 kvadrat som referenspunkt. Det är så stort och det knuffar över totalytan till 150 kvadrat. Det är fan ett rätt stort hus ju?

Ok nu har Andreas nattat färdigt satungarna så nu måste jag städa och vika tvätt och sortera skit.

2020-05-06

Idag är ingen bra dag. Jag vaknade före hela familjen vid halv sex och sen var det i och för sig en rätt bra morgon för barnen gick upp själva så vi kunde ligga och dra oss till halv sju, men efter det har det gått käpprätt neråt. Jag är så jävla trött. Alltså som att det har kommit en dementor och sugit ut min själ-trött. Det är inte en bra kombination med en obstinat fyraåring som visserligen kan göra allt själv, men vill göra det i sin egen takt (dvs o e r h ö r t långsamt) och en två och ett halvtåring som precis har upptäckt den egna viljan. Började nästan gråta på hallgolvet imorse när den ena sprang iväg för sjunde gången och den andra nöp mig i benet med sina vassa (oklippta) naglar och fnittrade när jag försökte sätta på honom överdragsbyxor. Sen grät den första för att hon inte fick ha sin rosa dunjacka (har packat ner den) och den andra för att den första grät. Åkte i tystnad till förskolan och lämnade två ljuvliga barn (varför blir dom alltid ljuvliga där?) och höll nästan på att somna i bilen på vägen hem. Nu har jag suttit först en kvart i bilen med dånande musik och sen en kvart på verandan i solen och till sist med en gigantisk kopp blecksvart kaffe bredvid mig. Känner fortfarande noll energi, men var precis uppe på vinden och kollade en sväng och golvet blir klart idag och DET ÄR PRECIS HUR FINT SOM HELST WIIII. Vill inte flytta. Vill redan ha flytten klar. Ska hålla en presentation idag för vår grupp för nåt som inte ens är godkänt än och nej men jag är så jävla opepp just idag.

5 maj 2020 -2

BÖÖÖÖÖL! Nu pratade jag precis med vår älskade BVC-sköterska Ingegerd för Ellen har inte fått någon kallelse till en fyraårskontroll och det var för att dom för nu inte släpper in dom större barnen pga corona. Så nu kanske vi inte får träffa henne igen och WUUUUUHÄÄÄÄÄ. Jag älskar Ingegerd. Hon har varit en sån himla trygghet, framförallt med Ellen där i början när jag var förlossningstraumatiserad och rätt så knäpp. Får man skicka blommor till sin BVC-sköterska? Ska minst sätta Ellen och Nils på att rita varsin teckning som vi kan posta. Får väl skriva ett brev jag också och berätta. Jag sa till henne att vi kommer sakna henne massor och jag tror att hon också var lite rörd. Fan vilken dag hörrni. Så himla pissiga saker att göra, även om målet är nåt vi vill. Jag är en vanemänniska. Jag gillar att ta exakt samma promenad varje dag. Köra samma väg till jobbet. Säga hejdå till barnen på samma sätt. Planera sommaren fyra månader i förväg och göra excellistor på varenda tänkbar kombination av köp- och sälj. Hängslen och livrem, fast sen när det kommer till dom stora besluten så kör vi bara. Jag vet ju det. Mina excelark trumfas ju alltid av "en känsla" och så kör vi bara. Aja derailade kanske lite där men iallafall snyft för att vi inte får ha kvar förskolan och Ingegerd.

5 maj 2020

Pratade med mäklaren som ska sälja igår. Vi ska ha visning på söndag. Vi har bara tagit en bild på baksidan med verandan och lagt ut det som kommande, utan pris och utan bilder (doh), men tydligen är det såpass högt tryck att han vill prova en visning innan vi ens lägger ut huset på riktigt. På vinden håller Byggare Bob (heter han på riktigt) och Byggare Anton på att lägga golvet. På fredag kommer elektrikern och sen ska det vara klart. Imorgon kommer det nån gubbe och reparerar vår mikro och sen tror vi att Ikea kommer leverera en soffa och en fåtölj-grej. Vore ju fint om vi kunde få ställa upp det på vinden på lördag och göra iordning där inför visningen. Vi har rensat kontoret/gästrummet och satt upp lite tavellister och plötsligt är det ett rätt stort rum istället för bara en avställningsyta. Jag har en ikeakasse full med urvuxna kläder jag ska leverera till Mimmi när jag hittar en lucka och i köket står det lite nya växter. You gotta spend money to make money tror vi tydligen.

Igår satt jag med Excel och prissatte allt vi vill göra och köpa och vad flytten kommer kosta och HELVETE DET GÅR ALLTID SÅ MYCKET PENGAR. Det är väl livet och vi är ju sjukt privilegierade som ens har pengar, men det är så trååååååkigt att lägga pengar på flytthjälp och hyra lastbilar och flyttstäd och himla golvslipning. Det är ännu tråkigare att göra allt det själv och det skulle vi (jag) gissningsvis inte ens palla, men jag hade ju hellre lagt pengarna på ett nytt set med utemöbler från Grythyttan men men. Vet ni för övrigt hur OTEROLIGT mycket pengar det kostar med utemöbler från Grythyttan? Vet ni förresten vad det är? Det är såna där på stålställning med träspjälor som har sånt där gött gung. Rolls royce av utemöbler. Kostar i runda slängar från 30 000 kronor om man köper nytt. Inte så himla mycket billigare på blocket kan jag meddela efter att nästan ha hivat iväg datorn i chock när jag googlade begagnat. Vi har sagt att om vi får väldigt bra betalt för vårt hus så vi går plus på den här husaffären and then some så köper vi det som present till oss själva. Tror ju snarare att vi kommer gå back på det här huset så det ser ju inte lovande ut, men får vi flera hundra tusen gratis för att vi bara har bott, ja men då kanske vi kan unna oss? Vi är annars otroligt bra på att lägga massa pengar på typ billigt skräp och snåla på fingrejer som håller så vore typiskt oss att köpa typ tio Rustastolar som vi slänger (skänker bort) efter en säsong än nåt vi har drömt om i tio år och som håller en livstid.

Nu skrattar dom uppe på vinden. Hoppas det innebär att det går bra där uppe.

Jag sa för övrigt precis upp barnens förskoleplatser officiellt (på sthlms stads hemsida). Fast jag berättade för deras huvudpedagog igår så kändes det skitjobbigt att göra det officiellt. Jag orkar faktiskt knappt tänka på förskola till barnen för jag tycker det är så JÄVLA jobbigt och för att vi har världens bästa nu och barnen är så himla trygga och glada. Imorse hoppade Ellen t ex upp ur sängen för att hon kom på att en vikarie hon gillar skulle jobba idag. Mamma, Lovisa sa att Vanessa kommer idag! Jag har längtat efter henne! Till och med vikarierna liksom. Generellt är barnens förskola en ångestpuck för mig. Jag går in i totalt katastroftänk och får för mig att barnen kommer bli mobbade och personalen vara kall och avvisande och småstadsaktiga och avfärda tolerans och allt vad genuspedagogik heter. Det är möjligt att jag också lider av enorma fördomar här, men jag kan liksom inte tänka mig att barnen skulle kunna ha det så fint och tryggt som dom har det nu. Nej, nu måste jag sluta tänka på det innan jag börjar gråta. Till dig som skrev om förskola i kommentarerna igår: Nej, det är mycket lättare med förskola i Lidköping såklart. När jag pratade med Lidköpings kommun om att ställa barnen i kö så förstod hon inte vad jag menade när jag frågade om kötid och alternativ placering. Så vi antar ju att barnen får plats på förskolan 400 meter från nya huset. Nackdelen med att det inte finns någon kö är ju också att det knappt finns någon valmöjlighet. Eller det är klart att det existerar andra förskolor, men vi vill ju gärna att barnen ska gå där vi bor så dom får kompisar i området eftersom alla barn där också kommer börja samma skola osv.

Annars då? Jag har ont i huvudet. Precis lagom tills barnen kommer hem från förskolan går min ork ur mig varje dag. Perfekt timing. Idag tror jag att jag ska försöka gå ut med dom direkt för jag har inte lyft huvudet från datorn idag förrän nu. Jag läste nån ADHD-meme om 3 jobblägen: gör absolut ingenting, jobbar 4 timmar vid random tillfällen under en dag eller får 40 timmars jobb gjort på 8 timmar. Kände igen mig otroligt mycket i det. Igår och idag har varit det sistnämnda och nu vill jag bara sova.

4 maj 2020

Jag skickade precis in min avskedsansökan på jobbet. Min direkta chef slutar på fredag och vår gemensamma har åkt på en sjukt tuff coronaresa och är inte närvarande alls. Således inte så perfekt timing att säga upp sig, om det nu finns någon sån nånsin, och kanske inte heller bara en liten månad efter att min provanställning blev en fast tjänst. Men life doesn´t care about your plans osv.

Men till the big reveal dårå:

Jag har fått ett nytt jobb.

Vi har köpt ett hus (!!!!)

Vi ska flytta till Lidköping.

Det hele var ju inte så planerat, det var det inte. The Rona made us do it osv. Nej då, men vi har ju pratat om Lidköping i typ fyra år men så kom det ett barn och ett nytt jobb och ett till barn och ett nytt hus och ett nytt jobb och jamen, vi har det ju skitbra här. Så vi satte en deadline att bestämma oss innan Ellen börjar förskoleklass (hösten 2022) och tänkte väl inte så mycket mer på det. Tills corona kom och ställde allt på lite ända och en kväll för några veckor sen kom vi överens om att vi kanske kan börja kolla lite mer aktivt där nere och att det kanske aldrig kommer komma perfekt timing och att det kanske är dags att flytta om vi antingen får syn på ett hus vi gillar eller jag får ett jobb. Så hemnet-appen öppnades och scannades och vi såg ett hus och jag ringde mäklaren med kaninpuls och ba får vi komma och kolla? men det fick vi inte för det skulle skrivas kontrakt ett par dagar senare (lol, mäklare i Lidköping vs mäklare i sthlm = saker som ej är samma). Det satte iallafall igång en känsla av jo men det är ju det här vi vill! så vi fortsatte kolla hemnet och så såg jag ett hus som hade legat ute ett tag, men som vi avfärdade pga ful exteriör och husvagnsparkering (UPS i Lich) och plötsligt hade vi också ringt mäklaren för att kolla på det huset. Det var en torsdag. På lördagen regnade det och jag låg i soffan och scrollade djuuuuuupt ner på linkedin efter jobb för jag menar tänk om vi gillar huset? Kanske inte så bra idé att säga upp sig mitt i blossande arbetslöshet?

Jag hittade iallafall ett jobb. Ett jättejättejätteroligt jobb. Ett sånt jobb som jag tänkte att jag aldrig skulle få jobba med, att min uppoffring för Lidköpingslivet skulle bli att jobba som ekonomitant och gå ner 30% i lön. Så jag tänkte att jag ju likagärna kan skicka in en ansökan och ansökningstiden hade gått ut egentligen så jag skickade iväg den redan på lördagen. På måndag förmiddag bokades första intervjun, på måndag kväll ringde en av ägarna. På tisdagen hade jag intervjun. På torsdagen ringde dom mina referenser och på fredagen fick jag jobbet i slutet på en riktig grill-intervju med två av ägarna, CFO:n och sälj- och marknadsdirektören.

Vi körde ner till Lidköping för att kolla på huset kl 12, sladdade in 11.52, och sen hade jag intervjun 13.30. Andreas satt i bilen och väntade medan jag svettades i en corona-anpassad intervju i en i övrigt tom matsal. När det var klart gick jag ut till bilen och sa

Jag fick jobbet. Och jag sa ja. Så nu kan vi likagärna köpa huset också.

Så nu ska vi flytta. Vi får tillträda i mitten av juni och det nya jobbet börjar första september. Om det inte blir totalt kaos på jobbet (det är ledningsgruppsmöte nu, så håller tummarna) så är tanken att jag jobbar fram till min planerade semester första veckan i juli och sen flyttar vi. Ja, vi ska ju sälja ett litet hus först och vinden är inte klar än och barnen har inte fått förskoleplats och ja, lite så. Men det löser sig.

ps. För er som undrar över Andreas jobbsituation så kan jag meddela att vi har LYXEN att hans jobb redan är digitalt och hans närmsta kollegor sitter i typ Jönköping, Visby och Härnösand så han jobbar kvar precis som nu och kommer få sitta på deras kontor i Lidköping istället för i gamla stan. Utan den set-upen hade vi aldrig kunnat fatta ett sånt här beslut på sex dagar. ds