måndag, december 16

En pyttedel av det emotionella jobbet, men ändå

Jag läser hos Jenny och i Peppes kommentarsfält om det emotionella arbetet. Jag skriver om mitt (och deras) med mina vänner. Det finns säkert ett fåtal män som gör allt, men för den stora majoriteten är det vi som gör mycket av "fluffet" eller kittet som det ju egentligen är. Adventsfikorna vi fixar, smsen till kompisar om middagar eller lekdejter för barnen eller bara alla gångerna vi sätter oss ner med våra partners för att prata om det där som skaver. Jag har gråtskrikit till min man

DET ÄR INTE RÄTTVIST ATT ANSVARET FÖR VÅR RELATIONS UTVECKLING BARA LIGGER PÅ MIG!

Och Andreas håller med mig i det. Han tycker inte heller att det är rättvist och vi har provat en massa sätt för att ändra det och i skrivande stund var det längesen det här dök upp för just nu har vi det jättebra på alla sätt och vis så praten har väl funkat. Men han har också haft en poäng kring iallafall det som rör den egna relationen som jag känner att jag vill höja i den här diskussionen. Jag vill på inget sätt försvara männen som sätter sitt ego och sin bekvämlighet framför sin familjs eller sin partners, men i dom fallen där männen vill och anstränger sig så tänker jag att det här kan vara tänkvärt och kanske, kanske borde det här OCKSÅ falla inom ramen för emotionellt arbete? Ok, så here goes:

Ibland när vi (jag) har bråkat om att jag är den som tar upp det skaviga, eller lyft att det känns som att vi inte prioriterar oss som par eller ifrågasatt att det bara är jag som ens TÄNKER att det skaver så har Andreas svarat Jag håller med dig om att det är orättvist, men jag vet inte vad jag ska göra för jag känner inte så. Och när jag har frågat hur han MÅR och varför han inte kan prata om sina känslor och tankar så svarar han Men jag pratar inte om det för jag mår bra. Jag är lycklig! Jag känner inte som du känner. Jag vet inte hur jag ska ta upp det som ett problem när det för mig inte är några problem. Och vi skulle absolut kunna gå in på varför så många kvinnor känner problemen (pga gör mer, upplever mer stress pga det osv), men hela grejen med att vi fostrats in i en empatisk, inkännande roll kanske också gör att vi hela tiden känner av, scannar förhållandet, utvärderar. Jag menar inte att det är fel, men utifrån mig själv så kan det absolut leda till att jag fastnar i en tankesnurra i mitt eget huvud där jag knappt är upprörd för nåt från början, men hetsar upp mig kring att det oavsett ändå är JAG som måste ta tag i det. Att jag liksom är sur på det emotionella arbetets snedfördelning utan att det egentligen kanske föreligger något större emotionellt jobb, om ni fattar?

Jag tänker också att jag irriterar mig mer än Andreas. Han plockar och fixar och lämnar barn och grejar och städar och tar flest mornar och flest nätter och fan, han gnäller aldrig. Han tycker inte att det är jobbigt. Och uppepå det parerar han mitt PMS-humör och mitt behov av att älta och gnälla. Det är ju en sorts emotionellt jobb som verkligen inte syns eftersom det är rätt passivt. Och det kanske borde få lite kredd ändå?

Ok, nu känner jag att jag måste lägga in att det här bara är EN DEL av det emotionella jobbet och att det absolut föreligger obalans i det övriga även i vårt hem, men jag tänker att det ändå är en aspekt som iallafall jag lätt glömmer av när jag är irriterad. Och att jag som sagt ibland går och liksom BLIR sur för att Andreas inte har "tagit upp" nåt när jag inte ens vet vad nåt skulle kunna vara. Typ jag är glad och inte sur, men att han liksom boooorde ha nåt som skaver och så blir jag sur för att jag måste fråga om det är nåt och han inte tar upp det spontant och när jag frågar får jag då ovan svar . Typ så.

Annan typisk grej jag blir sur på är att jag tar på mig att göra all julmat för att det fan är min hobby och avslappning att laga mat, men sen blir sur för att jag lagar all mat. Nu vid jul kör vi för övrigt på en färdig to do-lista per dag där vi delar upp typ allting. Vi började förrförra året och både stressen och irritationen har blivit så himla mycket lägre när vi har körschema. Off topic, men jag tänkte iallafall på det här häromdagen och tänkte att nån annan kanske också kan tycka att det är en synvinkel som inte pratas om så ofta.