Det lönar sig att inte hata siffror

Jag är med i en facebookgrupp (näe?! DO TELL! *faceplant*) där kvinnor delar med sig av grejer, ber om råd och diskuterar thangs och häromdagen var det en tjej som funderade på att utbilda sig till kommunikatör. Nu ska vi inte hänga ut enskil..haha JO det ska vi visst det göra för det här är fan helt anonymt. Iallafall, en tjej skrev ett inlägg om en dröm att bli kommunikatör men att hon hade låtit bli att ansöka för att utbildningen innehöll företagsekonomi OCH DET ÄR JU SÅ TRÅKIGT SÅ KLOCKORNA STANNAR. Nej, ärligt så skrev hon (citerar en smula ur minnet) "jag vill inte jobba med att bestämma över ekonomi för företag" och resten gick väl i korthet ut på att hon ville göra grejer för företag som hon tyckte var kul. Handen upp för den procentuella chansen att hon är född på nittiotalet! Ja, det var alla det ja. Alltså. ALLTSÅ. Jag fick sitta ganska hårt på händerna för att inte svara men eftersom jag har fria tyglar här så LILLA GUMMAN! Att förstå ekonomi är liksom grunden till att göra ett bra jobb. Till och med min man som jobbar som nåt så (för mig) ogreppbart som creative director/AD lead (är det ens ett yrke?) behöver basala kunskaper i företagsekonomi. ALLTING handlar i slutändan om ekonomi. Att förstå hur olika delar samspelar med varandra inom ett företag känns g a n s k a nödvändigt om man ska jobba som kommunikatör. Att ha en förståelse för den egna verksamheten och dess produkt/-er är liksom det jobbet bygger på? Och kommunikation handlar ju sällan om vad den anställda VILL prata om och ganska mycket oftare vad företaget har bestämt att SKA prata om. Och då har jag inte ens tagit upp grejen att hon tror att hon som kommunikatör på nåt sätt fattar beslut över företags ekonomi.

Alltså, hörrni, va? Varför är vi på ett ställe där siffror är så jävla tråkigt? Och samtidigt i en värld där allting blir datadrivet och rapporteringsmöjligt? Att fatta siffror (och basal programmering tbh) är bland det bästa man kan göra för i princip alla. Om man inte använder det i jobbet så finns det tusen ställen i privatlivet där det är "ganska" praktiskt att inte hata siffror. Att privatekonomi lärs ut i skolan som ett eller två kapitel på HEMKUNSKAPEN är ju helt bisarrt. Samtidigt ska folk sitta och traggla med nån jävla trehundrameters algoritm på Matte B som används absolut noll gånger i livet. Exempel på gånger i mitt liv senaste veckorna där det har varit praktiskt att jag inte är rädd för siffror eller att prata med ekonomipersoner:

1) Kommer ni ihåg Kuken-inlägget och min lilla RUT-avdragsmiss (samt Världens Sämsta Flyttbolag)? Där vi skulle betala HUTLÖSA pengar för en liten miss? Jag blev till slut så jävla vresig så jag ringde Skatteverket (som jag vet att man kan göra) och sa som det var samt frågade om det fanns nåt jag kunde göra själv. Och lo and behold, det fanns det! Jag kunde skriva ihop ett litet brev till dom med mitt och Andreas personnummer samt "Omprövning av beslut" och be om just en liten omprövning att flytta avdraget till Andreas istället. Bägge skulle skriva på. Så jag skrev ihop ett nätt litet brev med just det och skickade in och TADA! Igår fick Andreas brev från Skatteverket där det stod att skatteavdraget godkänts och betalts ut till Världens Sämsta Flyttbolag. Trettontusen kronor blev plötsligt noll kronor. Mycket praktiskt och bra att orka ta tag i om du frågar mig

2) Vi hade elektriker hemma för hjälp med lite grejer precis när vi flyttade in. Den första visade sig vara en komplett klant och jag skojar inte när jag säger att det såg ut som om en full person hade fixat det vi tog hjälp med för att slippa just den fumliga looken. Jag fotade och skickade tillbaka till firman och frågade lite vänligt om dom tyckte det var i enlighet med deras vanliga standard. Det var det såklart inte så dom skickade ut en ny elektriker som fixade det den första ställde till med. För nån vecka sen fick vi fakturan från dom. Eller snarare, jag såg att vi hade en väldigt stor faktura som låg för betalning i bankappen och frågade Andreas vad han hade lagt in för nånting? Sen kollade jag på fakturan och såg att dom hade tagit betalt för bägges timmar så jag mailade igen och frågade om det inte var så att vi hade kommit överens om att dom kanske skulle stå för att fixa det dom själva ställt till med? Och så var det ju och vips var den struken och en ny faktura på cirka halva beloppet av den första damp ner istället.

Total besparing på några mail och lite väntetid i Skatteverkets hjälptelefon: cirka 17 000 kronor.

Sen är det ju rätt praktiskt i mitt jobb att kunna räkna, men inte för att hänga ut min man (hehe) så hade han ALDRIG vare sig kontaktat elektrikern från första början för att ändra eller uppenbarligen ens kolla på fakturan. Och han hade då rakt inte ringt himla Skatteverket för att skriva nåt brev för att ändra nåt. Så på hans (och många andras sätt) hade vi fått betala en jävla massa pengar som vi på mitt sätt nu kan lägga på andra roligare grejer. Kom ej och säg att det inte är praktiskt att våga ifrågasätta lite grejer kring pengar.

Jaha, annars då? Är halvsjuk i astma och orkar väldigt lite. Ellen hostade oavbrutet i två timmar inatt så till och med en luttrad gammal astmatiker like myself blev orolig. En tung dos astmamedicin verkade till slut men jag är hemma och vabbar en hostig tröttis idag. Livet första riktiga vab, nu börjar livet! Nils är på förskolan för första gången. Eller ja, han har varit där hela sitt liv för att hämta Ellen men på egen merit liksom. Inskolning dag 1. Det känns helt sjukt att han är ett barn och inte en bebis, men så himla mycket lättare den här gången. Dels för att vi känner till och älskar förskolan och deras rutiner men också för att Nils är ett annat barn än Ellen. Han är mer äh, här är jag nu kör vi! där hon är avvaktande och lite i sin egen värld. Vad häftigt det är att följa dom och vilka små människor dom blir ändå. Att vabba en nästan treåring är för övrigt det softaste jag har gjort. Hon sköter typ sig själv så jag går här hemma och plockar lite, diskar lite, sitter lite i soffan med telefonen. Var iväg en kortis till affären nyss och det ensa jag behövde ta med var plånboken. Stora barn for the win!

Vi har köpt ny bil också förresten. Andreas hatar vår Volvo och har velat byta länge men ja, ni vet historian. Men senaste servicen och att krångel var lite droppen så vi började kolla lite på alternativ och i lördags morse googlade jag typ ”familjebil test” och fick upp nån lista där det fanns en Opel Astra nånting som var så sjukt mycket billigare än allt annat så jag visade Andreas och så tänkte vi inte så mycket mer på det. Vi packade in oss i bilen på eftermiddagen för en tur till Ikea men parkeringen på Ikea såg smockfull ut så vi vände om och ba nä men vi kan väl likagärna åka förbi Opel i Segeltorp på vägen hem och kolla på den där bilen? Sen visade det sig att den var slut men vi hittade en annan, lite större variant som bägge ba eh va? Men den här gillar jag! Som hade alla features vi vill ha och som kändes solid och väldigt göttig i allmänhet till fan mindre än halva priset mot liknande andra bilar vi har kollat på. För att inte tala om typ en tredjedel av priset på en ny Volvo. Så jag tog en provtur med typ kvarten kvar till stängning och sen ba köpte vi den on the spot. Så kan det gå. Nä, men okej, jag räknade lite snabbt i affären (räkna är tufft, remember?) och insåg att försäljningen feån vår nuvarande bil kommer täcka leasingavgiften för nya bilen under hela nyttjandeperioden så cash flow-mässigt har vi samma pengar att röra oss med men en sprillans ny bil. Yey?

Kärlekskneget - Money edition räkneexempel

Ok, nu har jag tänkt ännu mer och började räkna lite i huvudet och sen tänkte jag men hey, vi kan ju räkna tillsammans istället? Häng med nu, för nu blir det siffertätt (och långt visade det sig, sorry not sorry.)

Vi tar Miryam och Pär, två till hundra procent fabricerade personer. Pär tjänar 35 000kr i månaden och Miryam 28 000kr. Totalt tjänar dom alltså 63 000 kronor före skatt. Vi generaliserar och säger att Pär får ut 24 500kr och Miryam 19 500kr, totalt 44 000kr.

För exemplets skull drar vi det här exemplet åt det extrema där Miryam är hemma all tid förutom de lagstadgade 90 dagarna som är låsta till Pär.

Om hon plockar ut full föräldrapenning (alla dagar i veckan) kan Miryam ta ut 300 betalda dagar på sjukpenningnivå (och Pär 90). Miryams inkomst varje månad blir då: 28000 x 0,8 = 22 400 (på riktigt är det en smula lägre för det är nån extra %-beräkning som sänker, men jag kan inte den i huvudet) brutto och ca 15 700kr netto. Hennes nettoförlust varje månad blir då 3 800 kronor och 300 dagar räcker i 10 månader så 38 000 kronor för hela perioden.

Pärs inkomst under hans föräldramånader blir 29500kr (maxtak) dvs ca 20 700kr netto. Han förlorar också 3800 kronor, as it happens, men bara i tre månader så totalt 11 400kr.

Om dom kör ”mina pengar är mina pengar”-grejen så förlorar Miryam 26 600 kronor mer än Pär under deras föräldraledighet. Förutom grejen att han redan får ut 5000 kr mer än henne i månaden, oavsett inkomstkälla. Om vi räknar med den skillnaden har Pär under 13 månaders föräldraledighet en total inkomst på 245 000kr lön + 62 100 i föräldrapenning = 307 100 kronor. Minns att vi pratar netto, alltså utbetalda pengar.

Miryam får å sin sida totalt ut 157 000 kronor i föräldrapenning och 58 500 i lön = 215 500kr.

I ett helt normalt par som lever tillsammans har han/Pär alltså 91 600kr mer att leva på per år.

Och då har vi inte tänkt på att dom allra flesta vill vara hemma längre än totalt 13 månader. Säg kanske 18 månader? Då måste dagarna späs ut med obetalda eller lågersättningsdagar (orkar ej räkna på lågersättning men det blir kanske 2-3000 totalt för hela perioden netto?). Vill man vara hemma 18 månader, dvs 540 dagar måste 150 av dessa vara obetalda/lågbetalda (540-390). Det är ca 28% (150/545) och det blir 1,9 dagar i veckan det. Och dom måste tas på Miryams dagar för Pärs 90 är låsta fullbetalda dagar.

Om Miryam tjänar 28 000 varav 22 400kr är full ersättning så borde ju hennes utspädda ersättning vara 22 400 - 28% (6300kr)= 16 100kr brutto dvs ca 11 300kr netto.

Första 12 månaderna skulle hon få in 135 600kr och Pär sin vanliga årslön på 294 000kr. En skillnad på 158 400kr.

ETTHUNDRAFEMTIOÅTTATUSENFYRAHUNDRA.

För alla 18 månader får Miryam ut f-peng 11 300 x 15 månader + 58 500 lön= 228 000 kronor.

Pär får lön 15 x 24 500 + 62 100kr f-peng = 429 600kr.

Det skiljer som ni ser 201 600 i utbetald lön. Tvåhundratusen kronor.

TVÅ. HUNDRA. TUSEN. KRONOR. på ett och ett halvt år.

Nu, säg mig, är det rimligt att tänka mitt är mitt verkligen? Är det RIMLIGT att Pär ska ha i princip dubbelt så mycket pengar som Miryam när hon får sänkt inkomst pga hemma med gemensamt barn? Kanske det som gör att Pär får en löneökning? Definitivt det som gör att Pär slipper den förlusten på sin sida. Är det kärleksfullt? Snällt? Omtänksamt? Ens rättvist?

När man istället kan tänka att alla pengar är allas pengar och att hushållet har 522 600 kronor i exempel 1 eller 657 500 kronor i exempel 2 och så är livet när man gemensamt har valt att skaffa barn.

Om vi bryter ner det på månad är det 40 200kr i månaden i exempel 1 och 36 500kr i exempel 2 i totala pengar in för familjen.

I runda slängar har väl en normal barnfamilj kanske räkningar på 12 000kr i månaden? (Jag har mer för transparens, så killgissar lite här). Och mat/kläder/hemjox/hobbys/reskort går på ytterligare säg 12 000? Var och en av dom är hela Miryams inkomst i exempel 2 och 3000kr under i exempel 1, just sayin.

Om vi då skiter i att Pär tjänar mer i andra exemplet och enbart kollar på inkomstförlusterna per person? ”För det är ju inte hans fel att han tjänar bättre”.

Miryjam får ut 19 500x18 utan f-ledighet= 351 000kr. Hon får ut 228 000 kr med föräldraledighet. En inkomstförlust på totalt 123 000kr eller 6 800kr i månaden.

Pär får ut 441 000kr utan och 429 600kr med. En inkomstförlust på totalt 11 400kr.

Att hon är hemma längre gör att hon tappar 111 600 kronor mer än Pär under perioden, eller 6 200kr i månaden.

Jag frågar igen, är det rättvist? För ett gemensamt barn. Som måste tas hand om.

Jag tycker inte det.

Kärlekskneget - Money edition

En sak som slår mig med jämna mellanrum är det här med hur stor roll ekonomi spelar i våra liv. Jag vet hur TRÅÅÅÅÅÅKIGT och obekvämt många tycker att det är att prata om pengar pga siffr....zzzznark. Tänk vad den orimliga läroplanen i matte har ställt till det va? Vem sträcker upp handen och ba JAG ÄLSKAR ATT RÄKNA! om man inte är pokerproffs när det plötsligt är jättetufft att vara bra på matte? Nä, visst är det så mycket lättare/roligare/tuffare/LEVA LIFE att ha lite lagom koll? Helst ska man ju bara ha pengar och dom ska bara räcka till grejer, men för att det ska hända måste man tjäna seriösa pengar och då kan man väl applicera nån form av laissez faire till sin plånbok men för alla oss andra är det rätt bra att ha lite koll. Jag pratade med en kompis om det här igår och alltså nånstans är det ju roligare att snåla på tråkiga grejer med flit än att vara tvungen att snåla på roliga grejer för att pengarna läcker när man inte har koll. Ju mer pengar man har ju slappare koll kan man ju välja att ha eftersom det mest påverkar ens nice to have-grejer, men min helt egna empiriska undersökning i min bekantskapskrets verkar nice to have-grejer ändå mest påverkas för kvinnan i familjen. Konstigt det där ändå va? Nu måste jag säga till alla som känner mig och läser här att inget av dom här exemplen är exempel från EN enstaka familj så inga fingrar pekade öht. (Men känner nån igen sig så ja, well, kom igen! Våga gilla att räkna! Och våga bråka om pengar! (obs säg till andra partnern att mothugg till jämställd ekonomi = avsaknad av respekt och kärlek) 

I verkliga livet brukar jag alltid säga ja alla gör ju det som passar just dom och brasklappa massa andra grejer, men här är vi ju lite brutala i vår ärlighet, no? För så här är det: om det finns barn med i bilden tycker jag att det är helt idiotiskt att inte se alla pengar in som allas pengar. Jag tycker absolut inte att någon man kan säga att han är jämställd om han inte innefattar plånboken i den jämställdheten. Och jag tänker dessutom slänga in den här hemskheten: hur är synen på den andra partnern om man inte tycker att den är värd minst lika mycket som en själv?

För att dra lite exempel så finns det familjer som delar procentuellt på kostnader utifrån intäkt. Dom som höftar och betalar "lite var". Dom där var och ens pengar är dens pengar och sen delas det på gemensamma grejer. Och det funkar ju jättebra i en relation där bägge tjänar ungefär lika mycket och har ungefär samma sorts karriärsmöjligheter och där ingen föräldraledighet eller vab existerar. Där ingen går ner i tid för att hämta barn eller orka med livet. Men när en är gravid och blir sjukskriven pga graviditetsrelaterade grejer och får gå på sjukpenning. Är det rättvist då att den ekonomiska smällen bara ska drabba henne? Att barnets pappa kan leva life och äta gott och lyxa sig medan hon knappt har en spänn över efter räkningar? Ta familjer där mamman är föräldraledig (let's be honest, "ledighet" amiright?) och lever på föräldrapenning och mannen igen njuter sig igenom livet. Alla vab-dagar som ska tas ut. Eller som i vårt fall där jag jobbar 80% för att våra barn ska slippa ha så långa dagar på förskolan, ska jag straffas för det och få mindre pengar än Andreas bara för att han "är på jobbet"? (Obs hade lika gärna kunnat vara tvärtomfördelning på könen, men det är ju oftast inte så)

Och för alla "men jag har ju slitit ihop min karriär"-folk nu: Ok, du har gått på högskola och har lite studieskulder, men vännen, ett högt betalt jobb innebär inte per automatik att du på nåt sätt sliter hårdare än alla andra. Jag bettar ett barn på att en undersköterska sliter jävligt mycket hårdare. Och om personen DESSUTOM använder det som argumentet för att slippa vara hemma med barn (men jag tjänar ju mer än dig/jag har mer framtidsutsikter i mitt yrke/jag är mitt i ett superviktigt projekt) HÅLL DIN KAEFT. Prata inte om att prioritera din sabla karriär framför barnen om du inte också gör det med hela familjens välmående i åtanke. För varje person (man) som gör karriär finns det nån hemma som hämtar och lämnar och skriver matlistor och torkar snoriga näsor och tvättar tusen maskiner tvätt. Kom fan inte och säg att det inte möjliggör ditt liv. Dela the fuck med dig! Alla kvinnor som får mindre pengar än sin partner i en relation där det finns barn drar ett bokstavligt talat obetalt jävla lass. Och DU ÄR VÄRD MER!

Det känns som att det här med pension ändå diskuteras vid ojämn uppdelning av föräldraledighet, men att inkomsten i övrigt försvinner upplever inte jag att det pratas lika mycket om. Har jag fel där? Som jag skrev förut är det "upp till varje familj" och "alla gör det som passar dom", men allvarligt så är det ju som att få lönen halverad utan att ens ha ett lönesamtal. Och för dom som ba "men han betalar alla räkningar och jag tar maten/barnen/hemmet", jaha ok? Har ni lika mycket pengar kvar till er själva efter räkningarna och maten/barnen/hemmet är betalt? Om inte: ej jämställt. Man kan inte värdera utgifter i "viktighet" där typ hyran viktas högre än mat eller com hems sportpaket högre än barnens vinterkläder. Uh-uh, så funkar det inte. Pengar är pengar är pengar.

På utgiftssidan är det väl ungefär samma tänk där, alla pengar ut är allas ansvar, men med nån form av råge. Jag tycker personligen CSN-lån räknas som gemensamma, men där kan man väl tvista internt om man vill. I övrigt får man väl fråga sig om det är en enskild hobby eller nåt familjen kan gynnas av? Det första kanske ska gå på det egna kontot och det senare på det gemensamma? Som exempel kör vi tandläkare, månadskort, CSN gemensamt men klippning och träning och egna resor separat. Finns det andra lån sen tidigare tycker jag det bästa är att se till långtidsbilden: Vad är bäst för familjen? Att det betalas av snabbt och hela familjen efteråt kan reap the reward med per pengar eller att en person får mindre att röra sig med per månad? Om skulderna är så höga så den personen inte skulle få nåt att röra sig med tycker jag att Kärleksparagrafen ska appliceras dvs vill jag att min partner ska ha det lika bra som mig?

Det var väl ett jävla tjatande. Vad tycker jag är det bästa då?

1) Alla pengar in är allas pengar. In med skiten på ett konto.

2) Fram med alla räkningar på bordet. Separera ut dom som kanske är enskilda och dra resten från den gemensamma potten.

3) Höfta en summa för hushållet (mat, kläder, hobbys, resor whatnot). Behåll den på kontot, se punkt 1

4) Dela på resten.

Det må gnisslas en del till en början, men jag kan nästan garantera att relationen kommer bli 100% bättre om ekonomin är synliggjord och jämställd.

Men KUKEN

Ok, så vi servar biljäveln. Vi har i typ ett års tid eller mer varit borde vi byta bil nu innan den passerar medelåldern och börjar kosta pengar? för den är snart åtta år och passerade förra året 11000 mil. En helt ok bil obs! Bara att det är ungefär 10000 mil som brukar vara nån form av gräns för när ”krånglet” börjar och vi har redan sett lite smågrejer i form av dörrar som inte går att stänga vid minusgrader (?!) och parkeringsvarnare som piper lite oförklarligt och sånt. Men sen har vi tänkt att nej, men bilen är ju inte GAMMAL och tietusen mil är ju nästan ingenting och den är ju redan betald och blablabla. Så vi har inte gjort nåt mer än att återuppta samma konversation med jämna mellanrum och leave it at that. Och så nu. Först nån himla 12000-mils service som med byte av bränslebla...snark för 5000 kronor och sen ringde teknikern och sa att bromsarna bak började ge med sig. 2000 kronor till. Och sen sa han att styrväxeln (?) hade börjat läcka och att sånt inte går att laga, bara byta ut. Och OM försäkringsbolaget tar notan är självrisken mellan 5-7000 kronor och om dom anser att det är ”slitage” så får vi coppa hela skiten själva på kanske 12000? Så minst 12000 kronor och max 19000. BILJÄVEL!

Och sen, SEN! Jag hade missat att jag närmade mig taket på RUT (jag vet, buhu stackars mig) så när vi flyttade täckte mitt RUT-avdrag futtiga 316 av ca 13000 kronor i avdrag så vi fick en faktura på resten. Så jag svarade med vändande mail 23 januari när vi fick reda på det att dom kunde byta till Andreas personnummer och ta det på honom istället (helt ok enligt Skatteverket). Sen svarade dom inte på det mailet. Inte heller på uppföljningsmailet jag skickade. Så jag skickade ett tredje mail förra veckan där jag frågade hur det gick (mycket tillmötesgående och trevligt för övrigt) och fick svar från fakturapersonen att hon hade skickat ärendet vidare till ansvarig hos flyttföretaget 2 gånger men att hon skulle se vad hon kunde göra själv. Idag fick vi svar från Skatteverket att avdraget nekas pga skulle ha efterfrågats innan 31 januari. Alltså 7 dagar efter mitt första mail. Så nu måste vi betala 13000 kronor pga slarv från min sida och jävla nonchalans från deras.

Trettiotusen kronor på SKITGREJER. Jag är så jävla less. Och arg. Och jag tänkte skriva fattig men det är verkligen ett hån mot alla som faktiskt lever under jobbiga ekonomiska förhållanden. Jag hade bara hellre sluppit dom här jävla bajsfakturorna och sparat pengarna till roligare grejer.

Åh, gud livet. Åkte till jobbet i måndags. Hann knappt ens öppna datorn innan Andreas ringde och kallade hem mig pga apatiskt barn med jättehög feber. Det är ju alltid läskigt när ens lilla pratiga pluttegull knappt svarar på tilltal och mest bara ligger och flämtar framför ryska sånger på youtube. Jag var hemma igår också. ”Jobbade” men jag tror jag måste ta ledigt i efterhand för helt seriöst fick jag cirka ett mail författat mellan alla MAMMAAAA!! Idag gjorde jag det här: lämnade in bil på service 8.00. Jobbade 8.30-11.00. Hade coachning i Friday Labs 11.01-12.25. Gick och köpte lunch 12.30-12.40. Åt lunch framför datorn. Jobbade 11.40-16.25 med avbrott för samtal från bilverkstan som berättade att vi måste laga bilen för minst 7 och max 20 tusen (HEL-VE-TES jävla skitbil!). Hämtade bilen 16.50. Åkte hem och var hemma 17.10. Gick in, hälsade på barnen och Andreas. Sa hejdå till Andreas som ute ikväll. Lagade mat åt två barn. Ett barn åt, det andra satt bara och gnällde och såg hängigare och hängigare ut. Gick upp och satte på lillbarn pyjamas, borstade tänder, gav storbarn astmamedicin och alvedon och en ipad. Nattade lillbarnet, gick ut till soffan och bytte till pyjamas på storbarn SOM SOMNADE MID-PYJAMASBYTE! The fuck?! Fick gå in och lägga henne i sängen bara? Nu kollar jag på Masterchef och sitter ner ifred för första jävla gången sen kvart över sex imorse.

Jämställdheten - så tänker vi 3.0

Innan Ellen föddes fyllde jag i en jämställdhetslista och sen fyllde jag i den igen nåt år senare och så kom jag på det imorse och tänkte att det kanske kunde vara kul att fylla i den nu när vi har två barn också? För det är liksom ingen walk in the park att vara jämställda. Ibland känns det som ett heltidsjobb i sig att försöka göra grejer lika mycket och med två barn är det ju inte direkt som att den andra personen ligger på soffan och latar sig. Den är ju ganska ofta istället engagerad i barnen under tiden. Jag är på riktigt orolig för hur det ska bli nu när Nils ska börja förskola och vi ska jobba bägge två. Kanske mest av allt för att jag ska fortsätta jobba 80% för att vi ska kunna få ner timmarna på förskolan och för att jag känner att jag inte får nån tid med barnen annars. Och för att Andreas typ har jobbat 6 månader på sitt jobb innan han gick på föräldraledighet och han känner att han behöver jobba heltid i början. Så fram till och med sommaren kör vi 80%/100% och sen får vi väl utvärdera i höst hur vi ska göra med arbetstider. Jag tycker det känns kämpigt även med 20% ledigt och är mest MEN HUR FAN GÖR FOLK?!! så det blir exciting times här framöver känner jag. Aja, ok nu kör vi!

BEBISNÄTTER:
Andreas är ju fortfarande föräldraledig och Nils är barnet som fortfarande vaknar varje natt så han är 6 nätter av 7 (eller mer) Andreas ansvar. Ibland är det en win och ibland är det jobbigare att ha ansvar för Ellen. Hon vaknar inte varje natt men om hon vaknar kan hon vara rätt jobbig så vi får gå ut och sova i gästrummet för att hon inte ska väcka Nils. Innan hösten kom och jag började jobba igen hade jag kanske tagit 90% av nätterna med Nils, men då tog Andreas istället Ellen som också vaknade nån gång per natt så nä, men med två täta ungar känns det som att det inte finns nån annan uppdelning än en var och det är ju svårt att bli mer jämställda än så?Jämställdhetsbedömning: 10/10

NATTNINGAR:Vi delar. Nu kör vi oftast varannan kväll med varannat barn, men Andreas har fortfarande lite övervikt åt att natta Ellen och jag nattar oftare Nils. Dels för att jag tycker att det är så himla lugnande att natta ett barn som dricker välling i knät och somnar och för att han är minst och jag fortfarande känner mer saknad efter honom på dagarna än Ellen och dels för att Ellen tar längre tid och är krångligare och jag blir irriterad och trött. Så om jag har haft en jobbig dag så nattar Andreas Ellen. Det är ju fortfarande 50/50 eftersom bägge nattar något barn men Andreas tar ju det jobbiga oftare såJämställdhetsbedömning: 9/10

FÖRSKOLA:Under första året körde vi att Andreas lämnade innan jobbet och jag hämtade på eftermiddagen. Sen efter sommaren när jag började jobba och Andreas vara hemma så bytte vi så jag lämnade varje morgon och han hämtade. Sen vi flyttade till huset (men ändå har kvar samma förskola) så lämnar jag varje morgon eftersom jag ska in till jobbet och sen hämtar Andreas måndagar och tisdagar kl 15 och jag onsdagar och torsdagar kl 16. Ibland hämtar Andreas även onsdag eller torsdag men ofta ska jag ändå gå hem vid 16.30 så då kan jag lika gärna jobba det sista hemifrån. Att vi inte kör 50/50 här är för att Andreas är hemma med Nils i förorten och jag ändå ska in och hämtningarna är för att jag vill hinna vara lite med Ellen och det är mysigt att hämta. Plus Andreas slipper ta sig in till stan med Nils för att hämta. Inte jämställt som i 50/50 men Andreas är ju med Nils samtidigt så jag tycker ändå att det känns rättvist. När Nils är inskolad kommer jag lämna 3 dagar i veckan och hämta 4 och då blir det ju verkligen inte lika men där har jag ju gått ner i tid för att vi ska kunna få ner tiderna till 8.30-15 för Nils så det är ju ett aktivt beslut.
Jämställdhetsbedömning: 8/10 (för nu)

VAB:Vi har ju fortfarande aldrig vabbat eftersom någon alltid har varit föräldraledig, men jag kan inte tänka mig nåt annat än att vi delar. Varannan dag/gång med hänsyn till eventuella jobbcommitments typ.Jämställdhetsbedömning: N/A

STÄD:Med två barn städar man ju konstant känns det som. Men städ-städ gör vår städerska på måndagar och däremellan håller vi efter. Andreas plockar mycket mer än mig, men han är ju också hemma. Jag tror i och för sig att vi kommer fortsätta köra på att plock är hans ansvarsområde för annars kommer allting hamna på mig när jobb/förskola-köret sätter igång. Jag torkar kanske vid behov av toaletterna oftare än vad han gör, men som sagt: städerska varje vecka. 
Jämställdhetsbedömning: 7/10

MAT & DISK:Hmm, vi kör ju fortfarande på att den som lagar mat slipper städa efteråt men det är klart att det blir lite mer flytande beroende på hur sent vi äter, hur trötta barnen är och vem som ska lägga vem. Vi plockar alltid undan och diskar direkt efter maten förresten. Nu hjälps vi åt också för nu ligger köket liksom mitt i nedervåningen så man är ju delaktig i allt på ett annat sätt än när köket låg i en separat del av lägenheten. Jag plockar ur diskmaskinen på morgonen om jag hinner, men oftast är det nog Andreas. Jag är den som planerar maten, har koll på skafferiet och lägger mathem-ordern för veckan. Jag kanske också lagar 70% av all mat, men nu är det oftast för att jag tycker att det är roligt och avkopplande. Plus den som inte lagar mat måste underhålla trötta, hungriga barn så att vara den som lagar mat är liksom inte ett straff. Igen, det här är ju en springande punkt i Det Nya Livet som kommer här i slutet av februari. För om jag hämtar barn 4 dagar i veckan och Andreas ska jobba heltid och kommer komma hem sent en dag och typ runt 6 övriga dagar så känns det som att all matlagning kommer hamna på mig SAMTIDIGT som jag ska underhålla trötta och hungriga barn. Oh the joy. Jämställdhetsbedömning: 6/10 (mest pga att planeringen hamnar på mig)

TVÄTT:Jag tvättar fan 75% av våra grejer. Det är inte att Andreas aldrig tvättar, men han kör typ en maskin åt gången på ungefär det som ligger högst upp i korgen medan jag är mer en ok nu ska vi tvätta *rullar upp ärmarna* och tömmer tvättkorgen genom bättre planering och snabbare takt. Idiotiskt med tanke på att han är hemma och jag jobbar men så är det. Jämställdhetsbedömning: 3/10.

RÄKNINGAR/RÄNTOR/EKONOMI:Vi har gemensam ekonomi så alla pengar in är allas pengar. Sen tar vi en (samma) summa var varje månad och för över till eget konto för nöjen blabla, men i övrigt är allt lika. Nu har ju vi barn tillsammans och lever tillsammans och har relativt lika lönenivå så det är ingen jätteuppoffring när bägge jobbar heltid, men jag KAN INTE FÖRSTÅ folk som inte splittar på pengarna vid föräldraledighet. Som om den som jobbar "har rätt" till mer pengar för att den jobbar? Det är väl för fan bägges barn som den andra är hemma med och den personen tjänar ju lite/inga pengar PÅ GRUND AV ATT NÅGON MÅSTE VARA HEMMA MED DET GEMENSAMMA BARNET. Plus ganska ofta får ju den jobbande föräldern karriärmöjligheter PÅ GRUND AV att den får jobba medan någon annan drar lasset hemmavid. Det är verkligen en av mina stora ilskekällor med folk (män) som tycker att dom har rätt att behålla "sina" pengar medan deras partner tar hand om barn och kanske går ner i tid osv. Som om JAG skulle behöva lida för att jag går ner i tid för att vår ettåring ska slippa gå på förskola jättelånga dagar? Gah! I övrigt är det jag som har hand om alla ekonomigrejer. Jag betalar räkningar (ok, Andreas kanske lägger in nån om han öppnar posten och han kan godkänna e-räkningar), har koll på våra lån, försäkringar osv. Vi sparar samma summor varje månad till oss själva, pension och barnen så det är väl iallafall samma lika. 
Jämställdhetsbedömning: 8/10 (jag gör "jobbet" men det är inte speciellt tidskrävande under en månad och pengamässigt är vi 100% jämställda)

ÖVRIGT:Vi har delat i princip helt lika på bägge föräldraledigheterna, bara lite olika set-ups för olika barn. Kläder och skor köper vi oftast tillsammans men han har lika mycket koll på vad som behövs som vad jag har. Andreas leker mycket mer med barnen än vad jag gör och jag får betydligt fler sovmornar och stunder under helgerna när han går ut med barnen en stund så jag får vara ifred. Jag är också ute oftare än vad han är (även om det nästan är obefintligt där också). I gengäld är fan 100% av ansvaret för det gemensamma känslolivet vilket driver mig till vansinne stundtals och stundtals mest bara gör mig helt gah, män!-matt. Andreas gör nästan alla (i mina ögon) tråkiga grejer. Han går ut med soporna, skottar snö, vattnar blommor (oftare än mig iallafall), bär kartonger, skruvar ihop ikeaprylar och sånt. Bilen är nog samma lika. Jag tankar nästan alltid pga har bilen oftare, men han städar ur den och dammsuger och sånt. Han är ansvarig för att boka service och besiktiga. Förra året tog vi bilen till däckbyte varsin gång, men att köra in i ett garage en gång i halvåret är ju inte direkt skitjobbigt. Jag gör allt pill hemma. Jag köper blommor och byter kuddöverdrag och liksom fixar. Vi bestämmer stora inköp tillsammans men alternativen kommer oftast från mig liksom layoutförslagen. Jag kan störa mig på att han aldrig nånsin har tömt en vas med gamla blommor men å andra sidan får jag ju fria händer att köpa allt sånt så mja nä, inte så sur över det egentligen. Vi är bägge två ansvariga för att träffa respektive grundfamiljer och köper presenter osv till "våra" kompisar och deras barn vid kalas och liknande. Jag upplever att vi i grunden vill hjälpas åt med det mesta faktiskt. Jämställdhetsbedömning: 7.5/10

Total jämställdhetsbedömning: 58.5/0 dvs 73% jämställt. Det är inte hundra procent, det är det inte, men det viktar åt olika håll i olika frågor så vi kan väl säga 80% jämt. Det är nog ungefär så det känns också. Hur många procent får ni?

Tips på snabb mat

Det är fredag så jag är hemma. Just nu är jag ensam med barnen. Ett sover och ett annat ville visst inte sova så hon kollar på ipad i soffan. Pga lite halvkass planering och förberedelse inför inskolningsschema (mat/sov) för Nils så åt barnen rester och jag tänkte äta när dom sov. Men ja, tji fick jag men hunger är ju hunger liksom. För såna dagar är det ju bra med lite halvförberedda grejer och slattar. Jag har färdigrostade frön i en burk på diskbänken som jag brukar fylla på när jag ändå är i köket och ska steka nåt. Att värma upp pannan med att skopa runt lite frön några minuter är ju inte skitjobbigt liksom. Sen kan man ha dom som snacks eller topping till soppor eller müslis eller gröt eller sallader eller pastor eller whatever. Mkt smidigt. Jallefall. Här kommer ”recept” på pasta med broccoli, fusksås och rostade frön.

Koka upp pastavatten. Koka samtidigt upp en liten kastrull med lite vatten bredvid. Medan vattnet kokar upp: lokalisera nån fryst eller färsk grönsak typ broccoli, ärtor, blomkål. Häll pastan i pastavattnet när det kokar. Häll i grönsaken i den andra kastrullen och koka tills den är klar. Brukar ta några minuter bara. Finriv under tiden en näve (ca 1 dl?) ost och ta fram smör och nån grädde/creme fraiche. Häll grönsakerna i ett durkslag och låt dom ligga kvar. Häll pastan över grönsakerna i samma durkslag när pastan är klar och häll sen tillbaka hela alltet i pastakastrullen. I med en klick smör och en slatt grädde och den rivna osten. Rör, rör, rör, rör. Lägg upp på tallrik och hiva över en näve frön.

Min pasta hade 10 min koktid och vattnet kanske tog 3 minuter att koka upp plus en minuts smör/ost/grädd-kladdande. Så middag på 16 minuter. Vegetarisk (vegansk om du istället kör havregrädde och näringsjäst eller smulad buljong), relativt balanserad och jävligt god.